Artiklar

På bilden framför dig ser du början av det som sedan skulle bli ”Silicon Valley” i Kalifornien. I det här garaget började år 1939 två studenter, William Hewlett och David Packard, med att utveckla elektroniska instrument. Deras första produkt var tongeneratorn HP 200A, som du ser en variant av här på hyllan. Tongeneratorn hade goda prestanda och använde en vanlig glödlampa för att få en ren utsignal. Den såldes bland annat till Disney för filmen ”Fantasia” och fick många efterföljare, även av andra fabrikat.

Här på hyllan finns flera andra framgångsrika HP-produkter från 1950 – 1970. HP blev känt för att leverera hög kvalitet till marknadsmässiga priser.

Företagsgruppen har idag ett värde av cirka 1000 miljarder kronor.

Mitt intresse för radio väcktes av min farbror Ragnar som var DX-are, vilket gjorde att även jag började skicka lyssnarraporter till BBC, Voice of America och HCJB m.fl.

Sjöfartsintresset väcktes av en gosse i byn som var mässuppassare i handelsflottan. Det lät ju väldigt spännande.

Sommaren 1959 tog jag hyra som mässuppassare på ett litet s.k. paragraffartyg som hette Hermia och gick mellan Göteborg och Edinburgh. Det blev 10 resor innan skolan kallade.

Sommaren 1960 mönstrade jag som stewardbiträde, i dagligt tal kallad ”hökarhalva på m/s Sunnaren. Där fick jag kontakt med gnisten som verkade ha ett trevligt och intressant yrke.

Detta styrkte mig i att jag tagit ett rätt beslut som skickat in min ansökan till telegrafistutbildningen på sjöbefälsskolan i Göteborg. Hoppet om att komma in var inte särskilt stort, så glädjen stod högt i tak när jag fick telegram om att jag kommit in!

m/s Sunnaren och jag kom till Göteborg från Sydafrika på min födelsedag den 26 september 1960 och den 27:e, fyra veckor för sent, skyndade jag upp för trapporna till skolan på Kvarnberget.

Den 17 maj 1961 tog jag radiotelegrafistexamen (certifikat nedan) och gick nedför trapporna och in på Rederiaktiebolaget Transatlantic där jag träffade Herr Brunnhage som hade hand om telegrafisterna i bolaget. Strax före midsommar ringde han och meddelade att jag skulle resa till Malmö för att mönstra på ett fartyg som hette GD Kennedy. Där var Evert Taubes bror Gunnar Taube befälhavare. Han vikarierade under kustresan för ordinarie befälhavaren Åke Rydin.

Vi gick via Sydafrika till Australien och sedan hemresa via Suezkanalen.

Efter GD Kennedy blev jag gnist på m/s Lommaren i samma rederi. Lommaren gick på Sydafrikatraden och jag hann med 10 resor innan det kom ett brev från Kungliga flottan som tyckte att jag borde göra min värnplikt.

I kustflottan tjänstgjorde jag först på isbrytaren Oden och när isbrytarsäsongen var över hamnade jag på Gålöbasen i Stockholms skärgård på 4:e Mtb-divisionen. En liten båt som man sköt torpeder med och som gjorde mellan 45 och 50 knop. Sedan var det dags för minsveparen Hanö som tidigare gått som understödsfartyg för Islands fisket, men nu höll sig i Nordsjön.

Där var min sjömanstid slut trodde jag. Men
1970 kom en inkallelse till en repetitionsövning
som jag fullgjorde på sjömätningsfartygen Johan Månsson, som nu skulle bli minutläggningsfartyg. Sedan var det slutseglat.

Jag har renskrivit ett dokument jag hittade i radiohytten på museet.

Eftersom originalet är näst intill oläsligt spritduplikat har jag skrivit om den. När jag tog min examen har jag en känsla av att det gick till precis så som det skildras här.

Språket är ju en smula ålderdomligt men det är lite av charmen tycker jag.

Nedan får läsaren ta del av reglerna för provtagning för radiotelegrafistcertifikat.

REGLER FÖR PROVTAGNING FÖR RADIOTELEGRAFISTCERTIFIKAT
a. Mottagningsprovet avlägges först och utgöres av 10 telegram, som nedskrives på
blankett ”Repetitionstelegram” form. Nr 206, ett telegram på varje blankett. Fordran på att inledningen skrives i särskilt avsedda rutor ställes icke.

Ett telegram i mottages i taget och kvittens skall avgivas, t.ex. ~ (lystringstecken) R
126 (telegram nr) och återsignalering av alla med siffror skrivna tal i adress, text och
underskrift samt alla ord eller grupper som man är en aning osäker på, men som man hoppas äro riktiga och tecknet K.

På så sätt kan man undvika omfrågning. Siffrorna i telegraminledning, utan nr, sändes icke, såvida man icke är tveksam på någon grp (grupp). Kvittenserna upptages på remsa å skrivapparat för kontroll av tveksamma fall. Slarva icke med kvittenserna genom att t.ex. sända utdragna R!

Om man måste fråga på något, gör man det innan man kollar. Man återsignalerar alltid tillbaka det eller de ord (grp), som man gjort omfrågning på, så att mottagning med säkerhet blir rätt.

Omfrågning göres i regel med användning av ? (frågetecken) efterföljt av wa (ordet efter) wb (ordet före) bn (allt mellan), aa (allt efter), ab (allt före)

Om man vill fråga på
Inlämningsstationen sänder man ” ? wb nr” eller ”St fr ?” (station from)
Datum sänder man ”date?”
Inlämningstiden sänder man ”time?”
Adressen sänder man ”desta?” (destination) ”adrstn?”

Ordantalet bör man aldrig fråga på, även om man missat det. Man räknar orden och kollar det därigenom erhållna ordantalet. På så sätt kan man undvika en omfrågning eller felkoll.

Obs! Om samma codeord förekommer på flera ställen i samma telegram, och fråga måste göras på något sådant ord, måste man förtydliga sin omfrågning genom att uppgiva 2 ord (grp) i följd.

Tiden är väl tilltagen, varför man hinner se igenom mottaget telegram och ev. förtydliga före kvittens. Längre tid än ½ min bör man dock i regel icke använda. Gissa aldrig! Glöm inte att efter omfrågning eller felkoll sätta in det eller de ord (grp) på rätt plats genom uppföringslinje.

När mottagningen av de 10 telegram är klar, bör man se igenom telegram. Tiden för mottagningen räknas nämligen för sig och sändningen för sig. Dessa tider summeras sedan.

b. Sändningsprovet följer omedelbart efter mottagningsprovet och består i att sända 10 telegram enligt samma indelning som för mottagning. Inga fel får förekomma. Se igenom telegram före provets början! Ingen tvekan får uppstå om vad som sänts. Dagens datum får den prövande själv insätta på provets början.

Man börjar med ~ (lystringstecken) och slutar med + (sluttecken) och K. Det händer ibland, att den prövande glömmer ”+” i hastigheten och sänder endast K efter underskriften eller sista ordet (grp) i telegram. ”Var slutar telegrammet” blir då frågan, varpå den prövande bör återkalla och sända om underskriften (sista ord el. grp), åtföljt av + och K. Man förlorar alltså tid, om man slarvar!

Sänd icke fortare än nödvändigt. Tiden räcker gott. Skulle sändningshastigheten (medeltakten), som under provet räknas av kontrollant, visa sig vara för låg får den provande order ”öka”. För 2. Klass fordras 80-takt, för 1. Klass 100-takt å chiffer och 125-takt klartext. Sänd riktiga gruppuppehåll. Glöm icke att vid felsändning återkalla ordentligt och sända om det sist rätt sända ordet (grp).

Matts Brunnegård text och bild

Denna är den första artikeln i en serie om telekommunikation på svenska järnvägen.

På Radiomuseets telefonavdelning finns en väggtelefon med svart plåtkapsling (RM06497), som den tidigare ägaren kallade för “Farmor Anka-telefon”. Den ligger på ett bord, bland annat för att ge besökare möjlighet att studera hur en gammal väggtelefon ser ut och fungerar inuti. Apparaten är i själva verket tillverkad av LM Ericsson, har typbeteckning AB2120, och med ledning av ett serienummer är tillverkningsåret troligen 1909. Plåtkapslingen gjorde att modellen främst användes i fuktiga och krävande miljöer, bland annat som telefonförbindelse mellan stationer och banvaktsstugor hos SJ i början av 1900-talet. Med denna telefon som utgångspunkt tänkte jag berätta mera om kommunikation i samband med järnväg och spårbundna fordon, bland annat illustrerat med egna bilder från en plats med pedagogiskt visad information i ämnet: Kommunikationsavdelningen på Järnvägens museum i Ängelholm.

Startåret för det svenska järnvägsnätet brukar anges till 1856. Detta år invigdes de två första delarna av stambanenätet, Malmö-Lund och Göteborg-Jonsered. Samma år invigdes också de första privatbanorna med lokdragna tåg, Fryksdalsbanan i Värmland, som tidigare haft hästdragna vagnar, och Sveriges första normalspåriga järnväg, linjen Nora-Ervalla i Örebro län.

Från första början fanns två separata kommunikations-system mellan järnvägsstationerna. Den första, visartelegrafen, användes för att överföra meddelanden en bokstav i taget genom att stegvis flytta en visare. Via en luftledning utefter järnvägsspåret överfördes informationen till motsvarande mottagarenhet på nästa station. Om ett tåg stannat ute på spåret och behövde kontakta närmaste station, kunde en cirka 20 kilo tung medförd visartelegraf släpas ut på banvallen och anslutas genom att en tråd lades mot luftledningen med hjälp av en lång stång. En annan tråd anslöts samtidigt mot en av rälerna. Systemet strömförsörjdes genom att den sändande personen vevade på en växelströmsgenerator (induktor). Sändande person måste också förvissa sig om att någon tog emot och skrev ner meddelandet på mottagarsidan genom att först genomföra testsignalering. Se bild nedan.

Det andra kommunikationssystemet för nya järnvägen var den trådbundna telegrafen. Sveriges första telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, invigdes 1853. Trådbundna telegrafen innebar att det med morsenyckel avsända meddelandet skrevs ut av en skrivare som skrev morsekodens punkter och streck på en löpande pappersremsa hos mottagaren. Som strömförsörjning användes batteri och man måste alltså ha en speciell luftledning för telegrafen, avskild från visartelegrafens växelströmslinje. Telegrafens utrustning var mindre och kommunikationen snabbare än hos visartelegrafen, men eftersom systemet krävde telegrafikunnig personal användes visartelegrafen fortfarande på många mindre sträckor, fram till att den sistnämnda avskaffades helt år 1913. Trådbundna telegrafen byggdes först ut mellan större stationer och utefter stambanorna, med ambition att ansluta alla stationer till telegraf. På vissa privata järnvägar hände det, att en stins som inte kunde telegrafi, i stället skakade en stund på telegrafnyckeln för att signalera “tåg in” och “tåg ut” till nästa station.

År 1876 tog Alexander Graham Bell patent på telefonen i USA. Då patent inte togs i Sverige utvecklades snabbt olika telefonvarianter. Redan 1878 fanns telefonförbindelse mellan stationerna i Daglösen och Filipstad på den värmländska delen av Bergslagsbanan. Dessa tidiga telefoner användes ungefär som “burktelefoner”, det vill säga att man omväxlande lyssnade och pratade i samma enhet. Eftersom de tidiga telefonerna liknade skaftförsedda stämplar kallades de också för “stampar”.

De första av järnvägens telefonlinjer byggdes ofta för att koppla in stationer som ännu inte fått telegraf, eller som lokalförbindelser till större stationer för järnvägens eget behov. Eftersom behovet ökade att även kunna ringa via Telegrafverkets nät, slöts en överenskommelse 1891 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket om att stationer vid statsbanorna också skulle kunna ringa via rikstelefonnätet. År 1905 inrättades första bantelefonanläggningen. Denna var till för att kunna skicka meddelanden till banpersonalen om eventuella förändringar i turlistan, oftast beroende på dåligt väder, vilket tidigare hade utförts med tidsödande budskickning. Järnvägens telefoner för stationer och banvaktsstugor i början av 1900-talet var nästan enbart av väggmodell. För att spara telefontråd kunde flera telefoner anslutas till samma linje. Växeltelefonisten försökte att särskilja vilken telefon på linjen som var tänkt att ringas upp, genom att använda olika kombinationer av korta och långa ringsignaler (codesignaler). Detta innebar, att samma signalsekvens hördes i alla anslutna telefoner på linjen.

När telefonnätet till privata abonnenter byggdes ut, utnyttjades ofta järnvägens
banvall till nya luftledningar. Antingen med telefontrådar i järnvägens befintliga stolplinje, eller med en separat stolplinje för privata telefoner på andra sidan av spåret. Eftersom den kraftiga utbyggnaden av telefonnätet orskade ökad belastning på stolparna, vilka ibland knäcktes och orsakade trafikproblem på järnvägen, skrevs ett nytt avtal 1912 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket. Detta innebar att Telegrafverket tog över underhållet på alla stolplinjer och vid behov genomförde förstärkningar. Se bild på nästa sida.

Visartelegrafen ombord på tågen ersattes successivt med fält- eller portativtelefon, och anslutningen gjordes genom att rullar med tråd i locket på fälttelefonen anslöts till telefonledningar utefter järnvägen med hjälp av en lång stång. Se bild nedan.

Dag Johansson, text och bild

I nästa Audionen kan vi läsa om järnvägstelefonins spännande utveckling under åren efter 1910-talet. Det ser vi fram emot!

Gammal spetsteknik – militär flygradio

Här på militärradioavdelningen finns den första flygradio som fungerade på VHF bandet 110-150 MHz. Tidigare gick flygtrafiken på kortvågsbandet vilket inte alltid var tillförlitligt. Flygradion kallades FR7 i Sverige i USA SCR522 och var monterade i Jaktplanet J26 Mustang som Sverige köpte in från USA efter kriget.

Till höger om Mustang radion finns den radio som var monterade i S31 Spitfire som köptes in från England. I Sverige hette radion FR8 och var monterade i bland annat i J28 Vampire, J29 Tunnan, S31 Spitfire och Saab Satir SK50. Bakom FR8 radion finns FR 2 samt FR 3 som togs fram av Sverige i början av 1940 talet. I glasmontern närmast fönstret finns radion som satt i den berömda Avro Lancaster som var Englands kraftigaste bombplan som lastade 8650 kg bomber.

Radio för spioner och partisaner

På denna hylla kan du se 2 stycken handhållna handy-talkie som användes bland annat vid invasionen av Normandie. Kortvågsmottagaren Sweetheart i miniformat användes bland annat av Norska motståndsmän under kriget för att få information via BBC adioutsändningar.

På högra delen av gaveln finns 3 stycken mottagare av samma sort som fanns i det av Ryssland år 1952 beskjutna Svenska DC3 planet. Planet var utrustat med avlyssningsmottagare av högsta klass som var inköpta från USA.

I nästa Audionen kan vi läsa om mätutrustning, den sista delen i Audioguiden.

I Radiomuseets samlingar finns 7 trådspelare och 7 radiogrammofoner som inkluderar trådspelare. Många av dessa apparater fungerar, vissa med mycket bra ljud. Audionen återger här en artikel från Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936,, som vi hoppas kan vara av intresse för alla teknikintresserade. Artikeln är något förkortad, och bilder från Radiomuseets samling har lagts till.

Ur Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936

Ljudupptagningar äro av stor betydelse som hjälpmedel vid utarbetandet av ett gott radioprogram. Man har möjlighet att förflytta händelser en godtycklig tid, d.v.s. man har tillgång till vad man skulle kunna kalla en ljudackumulator. I Tyskland och England sändas ibland hela programavsnitt på reproducerad väg, särskilt på dygnets sena timmar, då det är svårt att få artister. Man spelar då in hela programmet på dagen och på de tider då konstnärerna äro lediga från sina film- eller teaterrepetitioner. Programmet ligger sedan fixt och färdigt att spelas upp på utsatt tid. De tekniska medel man hittills haft till sitt förfogande äro av tre slag.

1) Mjuka vaxplattor, då det gäller en upptagning som skall spelas upp endast en gång och ej avses att bevaras.

2) Hårda, svarta schellackplattor, som äro kopior av de ovannämnda vaxplattorna. Dessa plattor äro de i handeln förekommande vanliga grammofonskivorna. De få, genom att de kunna tillverkas i obegränsat antal, en nästan obegränsad hållbarhet för arkivändamål, men processen att från vax göra hårda skivor blir dyrbar, då skivorna vid rundradiobruk icke säljas i stort antal.

3) Gelatinskivor eller med cellulosalack överdragna skivor användas, då man omedelbart önskar spela upp en gjord inspelning och då man fordrar en större hållbarhet än hos vaxplattan. Denna skivsort lämnar en något sämre kvalitet än de ovanstående men är i stället vida billigare. Då de äro tunna, lätta och relativt hållbara lämpa de sig väl för arkivering.

Alla dessa skivor användas av Radiotjänst. De två förstnämnda slagen, på grund av sin goda kvalitet, för musik och sång, den sistnämnda för reportage och intervjuer.

På varje skiva kan endast inspelas ett fåtal minuter, men Radiotjänsts grammofonbord äro försedda med två skivtallrikar och en överkopplingsanordning, med vilken tränad personal lätt kan spela skiva efter skiva utan hörbar paus. Vid sidan av dessa skivor har Radiotjänst nu också fått en ny anordning för ljudupptagning. Denna apparat kan liknas vid en tonfilmskamera så tillvida att ljudet inspelas på ett band av sådan längd att en halv timmes oavbrutet program kan upptagas. Den skiljer sig från tonkameran däruti att sedan bandet spolats tillbaka kan detsamma genast återge det inspelade programmet utan någon framkallningsprocedur. Ljudet upptages på magnetisk väg på ett 3.000 m. långt stålband, vars bredd är 3 mm, och tjocklek 0,08 mm. Bandet är uppspolat på rullar c:a 60 cm i diameter. Samma stålband kan användas ett obegränsat antal gånger genom att ett redan inspelat program på magnetisk väg också kan utplånas. Man kan även spela upp ett inspelat musikstycke praktiskt taget hur många gånger som helst utan kvalitetsförsämring. Däremot lämpar sig en sådan magnetisk inspelning knappast för arkivändamål, ty priset på en stålbandsrulle är c:a 300 kronor. Önskar man trots detta bevara en rulle, möter detta inte något hinder ur teknisk synpunkt; vad man hittills har kunnat iakttaga behåller nämligen stålbandet sin magnetism oförändrad i flera år.

Man har för radiobruk kalkylerat med ljudupptagning även på optisk väg, alltså vanlig tonfilm, men sådan film måste ju framkallas och torkas innan uppspelning kan äga rum. Dessutom kan på ett filmband endast en inspelning göras, och sedan denna använts i program måste filmrullen arkiveras eller kasseras. För rundradiobruk har det visat sig, att denna metod trots att smalaste film använts blir ganska dyrbar. En fördel framför stålbandet har dock tonfilmen — man kan klippa och skarva ihop filmen godtyckligt och sålunda lätt stuva om de gjorda upptagningarna. Detta är vid stålbandet uteslutet, dels beroende på att det är omöjligt att på ett stålband se det inspelade ljudet, dels att det är mycket svårt att göra en hållfast och ljudlös skarv.

Stålbandmaskiner tillverkas av flera firmor bland annat av C. Lorenz A. G. Berlin. Lorenz’ maskiner äro byggda i koffertform så att de lätt kunna transporteras eller monteras i bilar för reportagebruk. Marconi Works, Chelmsford, England,
tillverkar större maskiner avsedda för stationär drift.

Mekaniskt sett liknar alla dessa maskiner närmast trådspolnings- eller lindningsmaskiner. Motorer, regleringsmotstånd, kopplingsanordningar, trissor och
ledskenor för stålbandet ta det mesta utrymmet i anspråk. Det är endast de små fyrkantiga bitarna [maskinens tonhuvuden] överst på bilden ovan som utgöra maskinens ljudtekniska delar; här omformas sålunda de från förstärkare kommande
elektriska impulserna till magnetiska. Fig. nedan visar stålbandets väg genom Marconi-Stille-maskinen. Stålbandet reglerar självt av- och upplindningshastigheten genom att det får gå i slingor, som påverka elektriska kontakter, vilka i sin tur
påverka drivmotorernas hastighet.

Vid inspelningen genomlöper stålbandet först ett mättningshuvud, i vilket alla på bandet befintliga magnetiska variationer utjämnas. Då bandet lämnat mättningshuvudet kommer det in i inspelningshuvudet, där det dels förmagnetiseras och dels påtryckes växelmagnetiseringen från talströmmen. Bandet lämnar sålunda inspelningshuvudet med en längs bandet växlande remanens.

Då bandet nu är inspelat, d. v. s. magnetiserat på ovanstående sätt inlöper det i uppspelningshuvudet, där den gjorda inspelningen c:a 0,2 sek. senare kan avlyssnas. Man har sålunda möjlighet att jämföra det reproducerade ljudet med originalet under pågående inspelning; den lilla eftersläpningen i tid har ingen betydelse för kontrollen.

Om överkoppling från original till reproduktion sker vid tal, låter det som om talaren
stammade.

Vid omsorgsfull inställning av kärnorna [tonhuvuden] och riktig frekvenskurva på förstärkaren kan en rätlinjig stålbandsåtergivning ske inom frekvensområdet 50—6000 p/s, ett resultat som uppnås endast på de bästa grammofonskivor.

Till sist skall framhållas stålbandets stora fördel inom reproduktionstekniken, maskiner av detta slag tåla skakning till skillnad frän grammofoninspelningsapparater, även under inspelning, vilket gör att inspelning kan göras i bilar och tåg som äro i gång. Man kan sålunda göra reportage från en biltävling genom att låta reportern åka med på banan i ljudbilen.

Av civilingenjör J. von Utfall

Insänt av Matts Brunnegård
Bild: Lars Lindskog, Jeanette Nilsson, Sveriges Radiobild

I Radiomuseets telefonsamling finns två fungerande gamla vevtelefoner som har kopplats ihop. Besökande barn (och vuxna!) har stor glädje av att ringa till varandra på dessa gamla telefoner – en av våra populäraste experiment! Den ena är en av Telegrafverkets första väggtelefoner och den andra är en bordstelefon av senare datum – det skiljer cirka 45 år mellan tillverkningsdatum på telefonerna.

Museets stora väggtelefon i trä är tillverkad av Telegrafverkets verkstad år 1911. Modellen kallas AC150 eller Tvm, och tillverkades mellan 1893 och 1925 som Telegrafverkets första egna väggtelefon. Den var en revolutionerande nyhet med många finesser när den började sättas upp 1893, och beskrevs i följande ordalag av en tidning i december samma år:

” Rikstelefonapparater af den nya, vid telegrafverket utförda konstruktionen samt tillverkade vid telegrafverkets verkstad hafva från och med i onsd. börjat uppsättas i hufvudstaden.

De skilja sig till utseendet helt och hållet från de äldre apparaterna och göra med sina enkla och rakliniga former ett synnerligen godt och tillfredsställande intryck.

Synliga metalldelar har man sökt undvika så mycket som möjligt, och hafva äfven alla kontaktskrufvar och dylikt placerats antingen inuti apparaten eller ock så, att de icke falla i ögonen. Ledningstrådarna tillföras apparaten nedifrån i stället för såsom vid nuvarande apparater, uppifrån.

Mikrofon och hörtelefon äro förenade i ett stycke, hvilket medför så väl praktiska fördelar som beqvämlighet vid begagnandet. Induktor och batterier äro äfven betydligt mycket starkare, än hvad som hittills begagnats, emedan apparaterna företrädesvis äro afsedda att användas å långledningar. Äfven är pulpetskifvan gjord så stor, att man beqvämt kan skrifva på den samma. ”

Att sätta ihop mikrofon och hörtelefon till en enhet, en telefonlur, var en nyhet i början av 1890-talet. Denna hade uppfunnits bara några år tidigare av LM Ericsson. På tidigare telefonmodeller var hörtelefon och mikrofon separata enheter.

I lådan med vår telefons lilla riksvapen placerades två stycken 1,5V batterier som strömförsörjning till telefonens kolkornsmikrofon, vilken omvandlar variationerna i det mänskliga talet till en elektrisk signal som därefter vidarebefordras ut på telefonlinjen.

I bilden här har locket och ringklockan lyfts undan, och då ser man telefonens växelströmsgenerator, även kallad induktor. Denna generator skapar en växelspänning på cirka 100V 20Hz när man vevar på telefonens vev med
4 varv/sekund. Detta får normalt en ringklocka att ringa i telefonväxeln i andra änden av telefonledningen. I museets experimentkoppling är telefonen i stället direkt kopplad till en annan telefon på avdelningen för Sjöfartsradio.

Telefonen på Sjöfartsradioavdelningen är en bordstelefon med plåtkapsling- Den mycket vanliga modellen, med beteckning AB100, tillverkades under nära 50 år, från tidigt 1900-tal till slutet av 1950-talet.

Detta exemplar, som tillverkats av Televerkets Verkstad i Göteborg, verkar vara bland de sista som tillverkades på 1950-talet. Telefonen har en lur av bakelit i stället för den lur med taltratt som modellen säkert hade i början av 1900-talet. För övrigt är det samma teknik i bordstelefonen som i väggtelefonen. En växelströmsgenerator vevas för att få en klocka att ringa i andra änden av telefontråden. Mikrofonen behöver också här 3 Volt likspänning för att fungera.

Text: Dag Johansson

Bild: Dag Johansson och Lars Lindskog

Kolla flygtrafiken över Göteborg

Nu har du kommit till Flygradioavdelningen.

Vid vänstra delen på montern finns en inflygningskarta över instrumentflygning till Landvetters flygplats. De blinkande lysdioderna märker plats för de radiofyrar som är aktuella för landning bana 03.

Vid montern högra sida finns på dataskärmen aktuell trafik i Göteborgsområdet informationen kommer från Flygradar 24 som är fri att ladda ned från Internet.

Heinrich Rudolf Hertz, född 22 februari 1857 i Hamburg, död 1 januari 1894 i Bonn, var en tysk fysiker.

Hertz blev filosofie doktor vid Friedrich Wilhelm-universitetet i Berlin 1880 och amanuens hos Hermann von Helmholtz. Han blev 1883 docent vid universitetet i Kiel samt 1885 professor i fysik vid Polytechnikum i Karlsruhe och 1889 vid universitetet i Bonn. Han tilldelades Matteuccimedaljen 1888 och Rumfordmedaljen 1890.

Han har gett namn åt enheten hertz, som används för att mäta svängningstal exempelvis av enton från ett musikinstrument eller den mänskliga rösten, härledd SI-enhet frekvens.

Genom experiment 1886 bekräftade han teorin om ljuset som en elektromagnetisk vågrörelse, som James Clerk Maxwell lagt fram 1864. För detta vann han det pris som Preussiska vetenskapsakademien 1879 hade utlyst. Försöket ledde så småningom även till radiotekniken.

I experimentet genererades en gnista på ett ställe, som påverkade en strömkrets på ett annat ställe, helt utan några kablar dem emellan.

Det sägs om honom att han konstaterade att detta bara var ett intressant fenomen, som man inte hade någon praktisk användning av.

Det är intressant att notera att vårt radiomuseum har en gnistsändare och kohärmottagare i två separata enheter byggd av Karl G Eliasson som examensarbete vid Chalmers Tekniska Institut 1906, som liknar Hertz experiment.

Vi har även ett demonstrations experiment gjort av vår medlem Bengt Lindberg,. En gnista på den ena enheten orsakar en ström i den andra. Inga kablar förenar enheterna. Enheterna har radiokontakt med varandra.

Wikipedia och Bengt Lindberg

Jag har länge intresserat mig för audiovisuell reproduktionsteknik, såsom bandspelare, grammofoner, film och videokameror, och särskilt för hur apparaterna kan användas för att förändra signalen på ett kreativt sätt, för att skapa experimentella filmer och musik.

Finns det några roande eller oroande exempel på hur musik har använts för att störa ett tekniskt system?

Säkkijärvin polkka

Under Vinterkriget förlorade Finland Karelen och staden Viborg till Sovjet 1940, men i början av fortsättningskriget intar finska trupper Viborg i augusti 1941. Staden är minerad. Broar och posthus exploderar utan förvarning. Ett riskabelt sökarbete för att hitta de gömda minorna inleds och efter 17 kraftiga explosioner hittas en oexploderad mina, som visar sig vara försedd med en mystisk och avancerad utösningsmekanism, vilken analyseras av ingenjören Jouko Pohjanpalo vid Yle, den Finska rundradion. Han finner att varje mina är försedd med en radiomottagare som driver tre stämgafflar stämda i en treklang, vars kombination är unik för varje mina. Om en radiosändare på sovjetiskt territorium sänder ut motsvarande ackord, bringas stämgafflarna i resonans och sluter en strömkrets som detonerar minan. Anledningen till denna avancerade finess är att få en möjlighet att avstå från detonationer vid en förändring av krigets ställning.

För att förhindra ytterligare explosioner körs transportabla radiosändare monterade i bussar till Viborg för att försöka överrösta de dödliga treklangerna från Sovjet. En lämplig störsignal behöver ha speciella egenskaper: den måsta vara utan pauser för att sovjeternas signal inte skall få ett tillfälle att försätta stämgafflarna i resonans, den behöver vara polyfonisk och växla snabbt mellan en mängd ackord som inte är konsonanta med stämgafflarnas toner.

Dragspelsvirtuosen Viljo Vesterinens inspelning av Säkkijärven polkka bedöms ha de nödvändiga signalegenskaperna, och den sänds tusentals gånger på tre olika frekvenser kontinuerligt, dygnet runt, under de höstmånader som batterierna till radiomottagarna i minorna beräknas hålla. Den musikaliska försvarsstrategin lyckas och inte en enda av de återstående hundratals minorna exploderar.

Blåmesen

De som tog del av TV och radioutbudet sena kvällarna på 1900-talet kanske minns att sändningarna avslutades med tio korta tonpulser i snabb följd. Signalen användes av Televerket för att stänga av samtliga sändare i landet centralt inför nattens sändningsuppehåll.

När Blåmesen gjorde entré som pausfågel på 1960-talet, visade det sig att dess sång kunde sammanfalla med avstängningssignalens karaktär, och därför fick den ej sjunga i radio och TV förrän distributionen till sändarna digitaliserades på 1990-talet.

En kompositör som medvetet använt denna signal är Zaid Holmin, som 19 år gammal 1965 skapade elektronmusikkompositionen Genesis med ett par Tandbergbandspelare. För att försäkra sig om att stycket skulle bli det sista som spelades om det sändes i radio, avslutade han det med dessa tonpulser. Zaid blev senare kreativ programmerare på EMS, Elektronmusikstudion.

Även hiphop-gruppen Just D samplade pipen i låten Fortfarande hos J Lindström som därför var bannlyst i radio. Att landets radio och TV-nät kunde stängas av på detta sätt betraktades som ett hot mot rikets säkerhet.

Den Kinesiska elddraken

Radiovågor respekterar inte nationella gränser och är svåra att stoppa. Därför uppstår ett problem för länder som vill kontrollera medborgarnas tillgång till information.

En energikrävande metod för att hindra informationen, är att överrösta radiosignalen genom att sända ut en starkare signal på samma frekvens. Vanligtvis bär inte störsignalen på någon information i sig, utan den kan bestå av pulserande toner, syntetiskt pladder, oväsen eller brus. Störsändaren måste kontinuerligt ställas om till de frekvenser som är aktuella, vilka söks upp av speciella lyssnigsstationer som övervakar etern. Störsändning var en omfattande verksamhet under kalla kriget som sysselsatte många och konsumerade stora mängder elenergi.

Ett nutida exempel på störsändare som istället använder sig av musik, är The Firedrake, som sänder från kinesiskt territorium för att störa ut utländska kortvågssändningar, såsom Radio Free Asia, Voice of Tibet och The Sound of Hope- ett internationellt radionätverk knutet till Falun Gong-rörelsen.

The Firedrake irriterar radioamatörer med flera, eftersom den når hela världen, även på frekvenser som är reserverade för kommunikation och inte rundradio.

Ett radioprogram på kortvåg varar normalt en timme, därför består störsändningen av tolv traditionella kinesiska musikstycken med sammanlagt en timmes speltid. Efter en timme avbryts störsändningen så att operatörerna kan lyssna efter om de oönskade programmen fortfarande sänder.

Ett av styckena är Gong och trummor för skördefest (Feng Shou Luo Gu). Inspelning från störning av Radio Free Asia:

Chinese Firedrake Jammer – Signal Identification Wiki (sigidwiki.com)

Är maskinerna våra vänner?

Människan skapar mer och mer avancerade tekniska system som kan te sig hotfulla när vi gör oss beroende av dem. Min förhoppning är att konstnärer utforskar svagheterna hos artificiell intelligens, ansiktsigenkänning, algoritmer och sociala medier med mera, och hittar sätt att förvirra dem.

Mats Lundell

Blåmesbilden licens: https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons, https://Attribution: Francis.C. Franklin©creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/