Artiklar

Om man har vägarna förbi Mälardalen, så finns det två museer att besöka för den som är intresserad av telekommunikation och Kalla kriget.

Det första är Arboga Robotmuseum. Detta drivs av den ideella Robothistoriska föreningen i Arboga, som bevarar och berättar historien om Centrala Flygverkstaden i Arboga (CVA), och dess skiftande verksamhet. I museet finns närmast heltäckande information om robotar och motmedel som använts i svenska försvarsmakten, men också flygmotorer och flyginstrument, stridsledningsmateriel, utrustning för felsökning och test samt egentillverkade simulatorer där man bland annat får kliva upp i riktiga gamla cockpits med fungerande instrument. Dessa simulatorer är populära och kräver ofta förbokning.

Det andra är Teleseum i Enköping. Detta museum fanns tidigare inne på Ledningsregementets område, med krav på föranmälan och svenskt medborgarskap.

Men 30 maj 2026 nyinvigdes museet i lokaler utanför militärt område. Den ideella Föreningen Teleseum står för driften, med uppdrag att levandegöra de svenska kommunikationssystemens utveckling i totalförsvaret på central, regional och lokal nivå. På museet kan man förutom att se utställningen om radio-, tele- och stridsledningsmateriel också testa fjärrskrift, fax, radiolänk och att ringa med fingerskivetelefoner. Flera av försvarets fordon och kärror med anknytning till telekommunikation finns uppställda i och utanför museet.

Jag fick mina första hörapparater 1998. Min hörselnedsättning är förmodligen ärftlig. Jag har vad som kallas ”ski slope”, se audiogrammet från 2015 nedan. Frekvens på den horisontella skalan och nedsättning i decibel på den vertikala. När min hörselnedsättning konstaterades hörde jag nästan normalt i de låga frekvenserna. Jag hörde konsonanter bättre än vokaler och upplevde inte att jag hörde sämre, men kunde inte förstå varför alla mumlade och talade så otydligt. Vid utprovning av hörapparater testar man hörsel vid olika frekvenser samt talförståelse med bakgrundsbrus.

Min mamma fick sina första hörapparater i början av sextiotalet. De innehöll en transistor, en kondensator och ett variabelt motstånd som volymkontroll. Dvs, rak förstärkning över hela frekvensområdet. De modernaste hörapparaterna har nu 150–200 miljoner (!) transistorer med en otrolig signalbehandling inklämt i en allt mindre enhet bakom örat. Nu ungefär en tredjedel av volymen av min mammas. När hon fick sin första hörapparat varnade läkaren för att de första dagarnas ljudupplevelser kunde vara jobbiga, inte minst spårvagnarna i Göteborg. I stället för att ta det lugnt så gick hon omkring i stan de första dagarna. Hon skämdes inte heller för hörapparaterna som rätt många gör.

När jag fick mina första hörapparater så hade de en enkel signalbehandling. Audionomen kunde anpassa förstärkningen på 4 punkter längs audiogrammet. Jag fick en typ som satt i örat. Genom att trycka på batterilocket kunde jag välja mellan normalläge och teleslinga. Den inre delen av hörapparaten formades efter mina inneröron. Det blev inte helt perfekt tätt och kunde inte sällan leda till rundgång. Min fru påminner mig inte sällan om träffar med min mamma och hennes pappa och jag. Det var som om att någons hörapparat nästan alltid tjöt.

Det finns två grundtyper av hörapparater som sitter bakom örat. De med svår hörselnedsättning brukar få en typ där högtalarna sitter i hörapparaten och en ljudslang för ljudet in i örat och sitter i en stor tät specialgjuten form. Detta eftersom den erforderliga höga förstärkningen annars lätt leder till rundgång.

Den andra grundtypen kallas RIE, Receiver-in-Ear. Högtalaren sitter på en styv kabel inne i örat. En så kallad dom håller den på plats och reducerar rundgång. Genom åren har hörapparaterna fått allt bättre funktioner att häva rundgång.

Mina andra hörapparater var av typ RIE gjord av Oticon i Danmark. Den kom med en dosa och halsslinga. Med dosan kunde jag välja program i hörapparaten – normal, musik eller teleslinga. Jag kunde också parkoppla dosan med blåtand till telefonen och besvara samtal med en knapptryckning. Dosan och halsslingan förde över ljudet induktivt till hörapparatens telespole. En mikrofon i dosan runt halsen skickade mitt tal till telefonen. Jag köpte en särskild fast telefon med telespole och kunde därmed höra vanliga telefonsamtal normalt. Jag kan inte använda vanlig telefon eller mobiltelefon eftersom jag inte kan hålla telefonens högtalare så att den når hörapparatens mikrofon. Dessutom hamnar ljudet då bara i ett öra. Med halsslinga kommer samma ljud i båda hörapparaterna. Inkommande telefonsamtal besvarades med en knapptryckning på dosan.

De tredje hörapparaterna var också RIE och kom med dosa + halsslinga. Den och min fjärde kom från Phonak. Antalet transistorer hade ökat rejält; min senaste har 50 miljoner. Signalbehandlingen har avancerat med alltmer omfattande möjligheter till individuell anpassning. Det tillkom kompression som gör att höga ljud dämpas något och svaga ljud förstärks mer. Många hörselskadade är också ljudöverkänsliga, ca ¼ av alla ljud är jobbigt höga. Den vänstra och högra hörapparaten kommunicerar med varandra. De kan därmed fokuserar på ljud rakt framifrån och dämpa bakgrundsbuller. Systemet urskiljer därmed ofta tal i bullriga miljöer som järnvägsstationer. För min del är de lågmälda fläktarna på kylavdelningen i livsmedelsavdelningen värst. De verkar vara för tysta för att trigga bullerreducering vilket gör att jag har svårt att höra tal. Hörapparaterna har flera olikasignalbehandlings-program som de väljer automatiskt.

För varje ny hörapparat ökade antalet frekvenspunkter längs hörselkurvan för att anpassa ännu bättre till just min hörsel. När jag provade ut mina fjärde apparater så lade audionomen in en supertunn slang med mikrofon i hörselgången. Därmed kunde deras apparat automatiskt justera frekvenspunkterna längs kurvan med ljudet som faktiskt nådde in i örat. Olikheter i hörselgångarnas akustik hanteras på så sätt. Det gjorde utprovningen både mer precis och snabb. Min nuvarande hörapparat har blåtand inbyggt, någon dosa och halsslinga behövs inte längre. Jag har parat telefonen och hörapparaterna. Vid behov kopplar jag manuellt om till dator eller padda. Jag svarar på telefonen med knapptryckning på hörapparaten. Ljudet matas in i hörapparaterna. Mikrofonerna i hörapparaterna tar upp mitt tal till telefonsamtalet. Jag har en dosa kopplad till TV. När TV startar kopplar hörapparaterna direkt över till den. Jag har aldrig hört TV så bra. Musik som strömmas direkt till hörapparaterna har god kvalitet. Jag har en app i telefonen där jag kan välja huvudprogram och finjustera om tal skall fångas upp brett eller smalt, grad av bullerdämpning etc. Skärmbilder inklippta nedan. Som synes är jag engelskspråkig.

Jag har bytt hörapparater vart 5–6 år genom regionens försorg. När jag var yrkesverksam fick jag de mest avancerade hörapparaterna eftersom jag behövde interagera individuellt och i stora och små grupper. Det är snart dags att byta till mina femte.

Många samlingslokaler, teatrar etc har installerat en induktionsslinga där ljudet matas ut från en slingförstärkare och fångas upp av en telespole i hörapparaten. En sådan installation är dyr och omfattande i lokaler som teatrar för att säkra god ljudkvalitet. Stadsteatern i Göteborg har valt en lösning med fm-sändare. Besökarna lånar en mottagare med halsslinga och ställer om hörapparaterna till teleslinga. När man skaffar hörapparat är det viktigt att säkerställa att den har telespole och att den programmerats in. En hörslinga måste ha ett frekvensomfång på minst 100 Hz till 5000 Hz. För att återge tal och musik naturligt och tydligt strävar moderna slingförstärkare dock ofta efter ett bredare omfång, vanligtvis mellan 80 Hz och 8000 Hz. Det som går ut i slingan är i mono. Ett problem med slinga är att den tar upp bakgrundsbrum i lokalen. Om brummet är omfattande kan man installera ytterligare en slinga som motverkar det.

Under de närmaste åren införs ny teknik som kallas Auracast som är en utvecklad blåtandsstandard. Den ligger på samma frekvenser som vanlig blåtand, men är broadcasting i stället för att vara parad med en specifikenhet. En sändare på en teater eller samlingssal sänder direkt till många hörapparater. Man ansluter sig med hjälp av en app ungefär som med wifinät. Från och med i år går det att få hörapparater med Auracast i Västra Götalandsregionen. De som ännu inte har hörapparater med Auracast kommer att kunna låna en liten mottagare med halsslinga. Auracast kommer att få stor spridning eftersom den är till nytta även för de som inte är hörselskadade. Det finns redan Androidtelefoner med Auracast som sänder till moderna hörlurar. Även en kompis kan med lätthet lyssna på samma musik. Flygplatser, varuhus, utställningar etc kommer att kunna ha platsberoende sändningar. Vi går ofta på teater och jag vet att Stadsteatern överväger ett byte. Auracast täcker in hela det mänskliga hörsel-spektrumet 20 – 20 000 Hz och är i stereo. Den svaga länken för den hörselskadade är därmed på sikt själva hörapparaten och dess högtalare.

Radiomuseet överväger att installera ett hörsystem. Om föreningens medlemmar har hörselnedsättning i samma utsträckning som befolkningen per åldersgrupp så har 35–40% behov av hörapparater, se tabellen nedan, men bara hälften har gjort något åt det. Eftersom det är sannolikt att museet behöver flytta inom överskådlig tid så är induktionsslinga en tveksam lösning av kostnadsskäl. Bakgrundsbrummet i Hugo Hammars sal är dessutom så störande att det behöver hanteras. Styrelsen har tagit principbeslut att satsa på Auracast för att ge de hörselskadade förutsättningar som liknar de normalhörande. Utredning pågår.

Det är snart dags för mig att byta hörapparater igen. Jag hoppas då förstås att själv få Auracast från Oticon som dessutom går att styra från Apple Watch. Dessutom utgår jag från att mina nya hörapparater går från 50 miljoner till 150 miljoner transistorer med än bättre signalbehandling och funktionalitet. Förhoppningsvis kommer jag att kunna höra vad min fru säger även bland kylarna i livsmedelsbutiken utan att jag behöver fråga om. Jag kanske rentav kommer att kunna höra henne samtidigt som jag tittar på TV.

Så snart min hörselnedsättning konstaterades gick jag med i Hörselskadades Riksförbunds avdelning i Göteborg. Riksförbundet driver lobbyarbete på nationell nivå om lagstiftning, textning på tv etc. Distriktet lobbar mot Västra Götalandsregionen. Lokalavdelningen har månatliga kontakter med hörselvården i Storgöteborg, kollar hörsystem i offentliga lokaler och har en omfattande lokal verksamhet. Gör som jag, bli medlem, stöd dem och därmed oss själva!

https://hrf.se/goteborg/

Det är tyvärr så att nästan hälften av de som har nedsatt hörsel inte har hörapparater. Många viftar bort att de skulle höra dåligt och tar inte till sig vad som är uppenbart för närstående. Andra tycker att det vore pinsamt att ha hörapparat. En del av de som fått hörapparat använder dem inte eftersom de tycker att det är jobbigt att vänja sig med ljud och att höra igen. Ju längre man väntar och ju äldre man blir desto jobbigare blir tillvänjningen. En del som får hjälpmedel när de är gamla har svårt att lära sig hur de kopplar in teleslingan, korta tryckningar på knappen på hörapparaten för att höja/sänka ljudet och en eller flera längre tryckningar för att byta till teleslinga eller annat program. Det är svårt att få plats med en manöverpanel bakom örat. Jag tycker att det är lysande att kunna manövrera hörapparaterna med en app med tydliga texter. När jag hade dosa runt halsen kunde jag välja program med den, men det var inte lätt att komma ihåg vilkaknappar om gjorde vad.

För min del var det så att det tog flera år innan jag insåg att jag inte hörde normalt. Men kroppen ansträngde sig ändå. Jag hade spänningar i nacke och axlar som tog flera år med fysioterapeut att arbeta bort. Dessutom är det inte ovanligt att personer med hörselnedsättning undviker sociala interaktioner, hamnar i soffan, rör sig mindre och har större sannolikhet att bli dementa. Obehandlad hörselnedsättning ökar risken för demens med 7%. Min absoluta rekommendation är att när du behöver fråga om eller närstående påstår att du hör sämre så ta tag i det så snart som möjligt. Gå till vårdcentralen och gör ett hörseltest, låt dem bedöma och skriva en remiss till hörselvården. I vår region är det en väntetid på ca tre månader. Det är ingenting jämfört med hur länge det tar för den med nedsatt hörsel att ens söka hjälp. Andra regioner har 12–24 månader. HRF förbund och distrikt gör sitt bästa att påtala ojämlikheten.

Inför utprovningen av sin första hörapparat så vet man förmodligen inget om hur processen går till. Audionomen man träffar gör sitt bästa och ställer frågor. De kan sina saker men vet inte hur just du har det. Idealiskt har man tänkt igenom i förväg om sina hörsituationer. HRF har en utmärkt sida med tips inför de första besöken.

https://hrf.se/alltomhorsel/horapparater-och-horselimplantat/utprovning-av-horapparater

Hörapparater genom regionen är kostnadsfria. Det enda vi betalar för är besöken hos audionomen under utprovningen och vid reparationer. Det finns en serviceavdelning med drop-in alla vardagar där så gott som alla problem hanteras direkt. Väntetiden vid drop-in är 15–45 minuter.

Hörapparater är verkligen ett tele- och radiotekniska underverk i miniatyr, en välsignelse för alla vi som har nedsatt hörsel.

Tack till hörsystemsteknikern Markus Heed och HRF Göteborgs ordförande Erika Darljung som läst artikeln och gett värdefulla synpunkter. Också tack till Oticon som försett mig med fotot på hörapparatens innehåll.

Paul Holmström

– en viktig del av svensk rundradio’

1927 togs den första statliga långvågssändaren i bruk. Långvågssändaren blev förlagd till en höjd i centrala Motala – Bondebacka. Med två torn som bar upp trumantennen och en vacker sändarbyggnad i nyklassicistisk stil ritad av Carl Åkerblad, blev Motala långvåg både ett begrepp och ett landmärke.

Trängseln på bandet ledde till att Motala långvåg redan efter sju år fick höja effekten till 150kW för att kunna göra sin röst hörd.

I slutet av 1940-talet hade åldern börjat ta ut sin rätt. Störande fading uppstod redan på omkring 80–140 km avstånd från sändaren. En ny sändare skulle flytta ut den störande fadinggränsen till över 200 km. En ersättare till Bondebacka började planeras. Att förlägga en ny sändare till Bondebacka var uteslutet. Markområdet räckte inte till. Dessutom krävdes ständig bemanning och verkningsgraden låg på endast 22%.

Inom fadingområdet uppskattade man att 750 000 människor bodde vilka inte betjänades av lokala sändare.

Motala långvågs nya sändare skulle få en verkningsgrad på runt 65% vilket innebar att man kunde tredubbla antenneffekten vid oförändrat effektuttag från elnätet. Samtidigt skulle man kunna nå 1,5 miljoner lyssnare borträknat lyssnare betjänade av lokala sändare. Genom anskaffning av nya sändare skulle man kunna göra en årlig besparing av ca 250 000 kr i dåtidens pengar (35 miljoner kr 2025) i el- och personalkostnader.

Utredningar och byggnation

Efter förberedande utredningar, särskilt beträffande antennsystemets utformning, gjorde Telegrafstyrelsen 1954 en framställan till Kungl. Maj:t om anslag för uppförande av en ny, obemannad och fjärrmanövrerad långvågssändare med 2×300 kW antenneffekt, utrustad med en antenn med fadingreducerande egenskaper. Framställningen beviljades 1955. Rekognosering angående lämplig förläggningsplats påbörjades omedelbart. Sedan undersökningar utförts på olika platser beträffande grundförhållanden och markens ledningsförmåga samt mätningar utförts av en portabel sändare arbetande på samma frekvens som Motala långvåg, framstod ett område 12 km söder om Motala, som det mest lämpade. Området utgjordes av plan åkermark utan bebyggelse eller el- och telefonledningar. Området runtomkring utgjordes också av plan åkermark med obetydliga höjdskillnader. Förutsättningarna för ett vidsträckt jordnät och för en störningsfri vågutbredning var synnerligen goda.

Valet föll på ett antennsystem bestående av en ringantenn med en central, isolerad mast med 250 m höjd och 5 periferiskt uppställda, likaledes isolerade master med 200 m höjd och på ett avstånd om 630 m från centrummasten (0,4 λ).

Trots att allting var utspritt över ett stort område köpte Televerket bara upp mark för centrummast med stationshus och för ringmasterna – 10 ha för centrummasten och 15 ha för de övriga ringmasterna. Med markägarna tecknade man särskilda avtal för nedläggning i deras mark mellan centrummasten och ringmasterna under plogdjup jordnät, kraftkablar, manöveranordningar och högfrekvensmatning till ringmasterna. Sammanlagt 290 ha utan en endaste luftledning.

Hans Åkerblad, son till Carl Åkerblad som bl.a. ritade stationshusen till Grimeton, Motala LV och Spånga MV, ritade stationshuset. Projektledare vid uppbyggnaden av Orlundastationen var Tore Myrén vid Televerkets Radiobyrå.

Sändarna kom från franska Compagnie Français Thomson-Houston.

Stationshuset innehöll förutom sändarna kylvattenutrustning, konstantenn, 20kV och 400V ställverksutrustning, reservkraft, kontroll- och manöverutrustning för sändarnas automatiska drift samt anordningar för inställning och kontroll av de olika antennströmmarnas inbördes faslägen. I stationshuset fanns också ett elektriskt avskärmat rum inrymmande erforderliga antennanpassningskretsar mellan sändarna och antennsystemet. Vid varje ringmast fanns ett elektriskt avskärmat hus däri det fanns anpassningskretsar mellan matarkablar och ringmaster.

Högfrekvenskablarna för matning av ringmasterna var massiva med isolering av oppanol. Vågmotståndet 60 Ohm, dämpningen 0,03 N/km och tillåten driftspänning 35kV. Kablarna kunde överföra 400kW bärvågseffekt vid 100% modulation.

Stationshuset var utformad som en fönsterlös bunker ovan jord med 1,7 m tjocka väggar av armerad betong med en kupol över sändarhallen. Detta var under den kallaste delen av Kalla Kriget. Utformningen gjorde med hänsyn till att kunna stå emot ett atombombsanfall.

Jordnätets utformning

Den danske professorn vid DTH i Köpenhamn, Hans Lottrup Knudsen, beräknade dimensionen på jordnätet. Jordnätet är en mycket viktig del för ett antennsystem på lång- och mellanvåg för att hålla nere markförlusterna närmast intill antennmasterna.

Runt centralmasten plöjde man ned på 40-50 cm djup 480 st. 2mm radiella koppartrådar och inom trianglarna 384 st. Mellan centrummasten och ringantennerna plöjde man ned 180 koppartrådar och utanför ringmasterna 100 koppartrådar. Totala trådlängden uppgick till 500 km.

Antennsystemet

Antennsystemet var beräknat av ing. Folke Strandén vid Televerket. Professorerna Johan Hannemann och Børge Johannes Rambøll, Köpenhamn, konstruerade och E. Rasmussen A/S Fredericia, tillverkade. Masterna mätte 1,6 m sida triangulär utformning av galvaniserat massivt svetsat stål. Beräknad vikt för centrummasten var ca 100 ton och för ringmasterna ca. 62 ton. Alla masterna stod uppställda på varsin 1,1 m hög porslinsisolator.

För att kunna konstruera en antifadingantenn med godtagbara förlustsiffror inom antagbara gränser, måste man antingen använda en enkel antenn av 1/2-vågstyp, som i stor utsträckning användes på mellanvåg, eller också måste antennanläggning bestå av ett antal på lämpligt sätt matade antenner över en större yta.

P.g.a. den långa våglängden, 1517 m, kunde det förstnämnda alternativet inte komma på fråga då en masthöjd av minst 700 m skulle krävas.

Den bästa lösningen av antennproblemet bedömdes vara en antennkonstruktion med ett antal antenner utbredda över en större markyta. En likformig strålning i alla riktningar i horisontalplanet var det som önskades. Härigenom visade sig att en ringantennanläggning med endast vertikala antennelement utgjorde den mest fördelaktiga lösningen i detta fall.

En ringantennanläggning består av en eller flera ringar av inom varje ring rotationssymetriskt placerade delantenner. Om flera ringar används är de koncentriska. Det finns två huvudtyper av ringantennanläggningar: dels sådana som ger ett roterande fält. Dels sådana med ett stillastående fält. För att en ringantennanläggning ska ge roterande fält ordnas med en motsvarande fasförskjutning mellan strömmarna och de olika delantennerna i samma ring. På så vis kan man ordna så att fältet roterar 1, 1/2, 1/3 etc. varv per period.

Vid ringantenner med stillastående fält har samtliga antennströmmar inom samma ring också samma fas. Oftast är det fördelaktigt att vid denna typ av antennanläggningar använda en centrumantenn dvs en antenn med radien 0.

En ringantenn med icke roterande fält, vilken består av en ring med radien 2/5 av våglängden och en centrumantenn där totala strömmen i ringen är 2,81 gånger centrumströmmen, hänfört till lika masthöjd och 180° fasförskjuten i förhållande till denna, ger nollstrålning i 45°-riktningen i vertikalplanet.

Vid jämförelse mellan ringantennanläggningar med roterande fält och dito med stillastående fält visar det sig att med ungefärligen motsvarande prestanda och markutrymmen av den förstnämnda typen har betydligt högre godhetstal och sämre verkningsgrad än antenner av den sistnämnda typen. Även den sistnämnda har högre godhetstal än en enkelantenn av samma höjd.

Vid långvåg är det viktigt att antennens godhetstal hålls nere så att alltför kraftig sidbandsavskärning undviks. Därför har antenner med stillastående fält föredragits särskilt som man med sådana även får högre verkningsgrad.

I en viss vinkel från lodlinjen är strålningen från en rätt utformad ringantenn med stillastående fält noll. Ur fadingsynpunkt är det önskvärt att denna vinkel är ganska stor 40–50°.

Att använda två antennringar jämte en centrumantenn undersöktes. Det alternativet stöp på olägenheten med de höga godhetstalen och den försämrade verkningsgraden. Stora effekter kommer nämligen att cirkulera mellan de olika antennsystemen.

T.ex. en antennanläggning som bedömdes ha optimala dimensioner (ringradier 0,45 resp. 0,65 λ) måste inte mindre än 3,5 gånger sändareffekten tillföras centrumantennen. 2,5 gånger sändareffekten är alltså den en effekt som matas tillbaka från de bägge antennringarna till centrumantennen genom matarkablarna. Vinsten med två antennringar jämfört med en antennring skulle dock i viss mån vara försumbar med hänsyn till att fältstyrkan i ytterområdena skulle bli lägre och man i alla fall skulle bli störd av störningar från framför allt utländska stationer.

Sålunda bestämdes det att anläggningen skulle bestå av en centrumantenn och en antennring. Radien på antennringen är inte kritisk. Man kan i stort sett bestämma vertikaldiagrammet för antennen genom att reglera förhållandet mellan strömmen i centrumantennen och totalströmmen in antennringen. Väljer man en liten ring ökar godhetstalet och verkningsgraden sjunker. Väljer man däremot en stor ringradie kommer anläggningskostnaderna att öka och en viss försämring av vertikaldiagrammet erhållas, även om strömförhållandet justeras till optimalt värde.

Med hänsyn till de lokala förhållandena valde man som en lämplig kompromiss en ringradie om 630 m motsvarande 2/5 λ. Antalet master i ringen bör vara udda då man vid udda antal erhåller ett närmast lika rotationssymetriskt diagram. Det minsta antal master som ger fullt tillfredställande symmetri är 5, varför detta antal användes i ringen. Masthöjderna valdes som en kompromiss mellan å ena sidan verkningsgrad å andra sidan anläggningskostnader. Centrummasten var 250 m hög och ringmasterna 200 m vardera.

Masterna försågs inte med något toppnät. Ett sådant skulle visserligen medfört en sänkning av godhetstalet och minskade dimensioner hos avstämningsinduktanserna för antennen. Samtidigt skulle antennen ur avstämningssynpunkt bli mycket känsligare för isbarksbildning, var jämte ett toppnät innebar ökade risker för driftstörningar. Dessutom visade det sig att ett toppnät ej medförde en särskild sänkning av godhetstalet.

Antennströmmarna (omodulerade) vid 45° nollstrålningsriktning och 600kW total antenneffekt beräknades bli 163A i centrummasten och 121 A i varje antenn i ringen.

Ringströmmarna var 180° fasförskjutna från centrumströmmen. Genom att rymdinstrålningen minskade pressades mera effekt ut i horisontalplanet. Den teoretisk uppkomna ökningen av markfältstyrkan beräknades till 1,20 gånger den fältstyrka som skulle erhållas från en enkel antenn vid samma sändareffekt.

Försökssändningar

I takt med att den nya sändaren närmade sin fullbordan utförde man försökssändningar parallellt med den gamla sändaren inne i Motala.

Proven utfördes så att man i 10-minutersintervaller sände alternerande mellan den gamla och den nya sändaren. Den nya sändaren uppvisade en avsevärt minskad tendens till fading. Utanför fadingzonen hade den fyrfaldigade effekten medför en avsevärd höjning av fältstyrkan så att avlyssning på mycket långa distanser avsevärt förbättrades.

8:e maj 1962 invigdes stationen av Prins Bertil.

Sändarna

Sändarna, två till antalet, var på 300 kW vardera. Verkningsgraden beräknades till omkring 65%. De var gjorda för att antingen gå parallellt eller enskilt. I händelse av fel i en sändare, skulle tre återstartförsök göras. Misslyckades dessa försök skulle den andra sändaren automatiskt kopplas in utan att lyssnarna skulle märka något avbrott i utsändningenOftast var en sändare i drift och den andra i viloläge för att snabbt kunna kopplas in vid behov och för att slita jämnt på sändarna.

Slutrören behövde vara vattenkylda och därför installerade man ett system med kondensorer i taket, via destillatorer i ett särskilt rum intill sändarhallen för att få så rent vatten som möjligt tillbaka till sändarna.

Vattnet övergick i ånga vid rörkylningen och leddes upp till kondensorer under yttertaket. Varm luft släpptes ut i mitten via ventilation högst upp på kupolen och kall luft togs in via sidorna. Sändaren skulle vara obemannad. Dock fanns det dygnet runt två tekniker som vakade över stationen. Ragnar Gustafsson, en av de sista teknikerna vid stationen, berättade att de fick jobba i bara skjortärmarna i 27 graders värme inne i ”bunkern”.

Principschema

På schemadiagrammen nedamn ser man principschemat för sändaren och antennsystemet i Orlunda samt principschemat för sändarrörens kylning.

Masthaveriet

Den 9:e Juli 1970 trängde en åskfront in över Västkusten och fortsatte åt nordost och hade nått upp till nordligaste Sverige den 11:e Juli. I anslutning härtill förekom delvis kraftiga åskväder i norra och mellersta Götaland. Den 12:e juli kl. 01:50 slår blixten ned i centrummasten, sätter fyr på en av de oljefyllda stagisolatorerna vilket får till följd att en av staglinorna brister.

Masten störtar samman över bunkern och blir skrot. Bunkern erhåller endast mindre skador tack vare sin robusta konstruktion. Sändaren sänder därefter tillfälligt med 100kW på en mast. Centrummasten återuppbyggdes aldrig.

1973 lägger man ned en ny kabel till en av ringmasterna vilket gör att effekten återigen kan höjas till 300kW.

1974 i samband med energikrisen sänks effekten tillfälligt till 150kW.

Framtiden Nedläggning

I takt med att lyssnarna gick över till mer njutbara FM-radio med nära på Hi-fi-kvalitet tappade den inhemska lång- och mellanvågen allt fler lyssnare. I början av 1970-talet började man lägga ned alla de små lokala mellanvågssändarna som näst intill funnits i varje stad. Nedläggningen gick förvånansvärt smärtfritt.

Det visade tydligt att LV- och MV-sändarna spelat ut sin roll för radioförsörjningen inom landet. Dessutom var sändarna utslitna och skulle kräva kostsamma utbyten. Man behöll bara de stora sändarna i Falun, Göteborg, Hörby, Luleå, Motala, Stockholm Sundsvall och Östersund ytterligare några år. 1969 års radioutredning som avgav sitt betänkande

1973 ”Radio i utveckling” menade att det inte fanns motiv för fortsätt utsändning av P1 i sin helhet över såväl FM-sändarna som LV- och MV-sändarna. Istället föreslog utredningen en omdisponering av de sistnämnda med inriktningen att främst ge täckning av grannländerna i Norden samt minskning av sändningstiden för läge driftskostnader, att genomföras budgetåren 1974/1975. Förslaget hamnade emellertid i skuggan av utredningens stora och efterlängtade nyheter: införandet av stereo och lokalradio. Vid denna tidpunkt stod det emellertid klart att de åtta stora sändarna borde vara kvar tills vidare för att ha ett bättre utgångsläge inför förhandlingarna om en ny frekvensplan för lång- och mellanvåg.

Som alltid har tilldelningen av frekvenser reglerats av internationella överenskommelser och under denna tid gällde Köpenhamnsplanen från 1948. Emellertid var utrymmet alldeles för litet för allt fler och starkare sändare på uppåt 2 000 kW, som började växa upp på kontinenten. Allt fler röster höjdes för att få ordning på kaoset och förberedelser inför en ny frekvensplan påbörjades i början av 1970-talet. En konferens för omplanering av lång- och mellanvågen ägde rum i två sessioner 1974 och 1975. Från nordisk sida fanns det förhoppningar om att få till stånd en genomgripande sanering av banden och åstadkomma god täckning av omgivande länder och havsområden för att på så vis kunna bereda väg för nya sändare.

Sverige erhöll åtta tilldelningar i den nya planen som skulle träda i kraft i november 1978.

Fördelningen såg ut som sådan:
• Kiruna 182KHz 600 kW
• Gotland 191KHz 600 kW
• Piteå 594KHz 600 kW
• Kiruna 720KHz 600 kW
• Stockholm 774KHz 600 kW
• Bohuslän 981KHz 600 kW
• Skåne 1179KHz 1200 kW
• Östersund 1224KHz 600 kW

Tillstånd utverkades att tills vidare få ha kvar stationerna i Göteborg, Hörby, Motala och Stockholm. De fyra stationerna Falun, Luleå, Sundsvall och Östersund lades ned 1978 inför den nya frekvensplanens ikraftträdande.

För att tilll en måttlig kostnad förbättra mottagningsmöjligheten utanför landets gränser, modifierades de riktade sändarantennerna i Göteborg och Stockholm. Den huvudsakliga riktade strålningen inåt land vändes således istället mot sydväst från Göteborg och sydost från Stockholm. På så vis ökade möjligheten något till avlyssning i bl.a. Nordsjön, Benelux, Danmark och emellanåt också Storbritannien resp. Östersjön, Finland och de Baltiska staterna.

Redan i Televerkets anslagsframställan 1976 begärdes i samråd med SR medel för utbyggnad av fyra stationer. Några medel erhölls inte men i de kommande årens anslagsframställningar begärdes återigen medel dock för en i mer begränsad utbyggnad där Skåne MV prioriterades högst efterföljt av Gotland LV.

I 1980 års budgetproposition var inte utbildningsminister Jan-Erik Wikström (fp) citat: ”beredd att tillstyrka Televerkets planer på en utbyggnad av AM-sändare” utan man räknade med att Göteborg MV, Motala LV och Stockholm MV skulle läggas ned redan 1980/1981 varigenom tre miljoner kr (12,5 miljon kr 2025) skulle kunna sparas.

Detta drastiska förslag väckte starka reaktioner och protester från många olika håll.

Efter behandling i flera av Riksdagens utskott angavs i ett yttrande att man gav starkt stöd om mer tid för ytterligare överväganden om nedläggning av MV-sändarna i Göteborg och Stockholm och Motala LV. 1979 hade man installerat en rubidiumoscillator på Motala LV. Rubidiumoscillatorn stabiliserad bärvågen med en relativ noggrannhet 5×1011. Ett antal företag och institutioner använde den ytterst stabila bärvågen vid Motala LV som frekvensnormal för olika mätändamål och skulle drabbas ekonomisk för de merkostnader det innebar att anskaffa ersättningsutrustning.

Utbildningsministern Jan-Erik Wikström (fp) delade SR och Televerkets uppfattning att det var angeläget att bygga Skåne MV. I Televerkets anslagsframställningar 1980 begärdes på nytt projektering av Gotland LV, dock med normal finansiering från licensavgiften. Televerket påtalade också att masterna vid Stockholm MV var i så dåligt skick att avsevärda satsningar på 1–2 miljoner kr (ca 4–8 miljoner kr 2025) skulle krävas omedelbart varför Stockholm MV bara borde behållas tills vidare om synnerliga skäl framkom. Riksdagen beslutade våren 1981 att Stockholm MV skulle läggas ned vid halvårsskiftet 1981 och att medel avsattes för Skåne MV för att ersätta Göteborg MV och Hörby MV 1985 med reservation för att Göteborg höll fram till dess samt att bibehålla Motala LV.

Eftersom det bedömdes utsiktslös att få anslag till Gotland LV modifierades Motala LV 1983 så att viss riktverkan erhölls mot Köpenhamn och Helsingfors utan att försämra mottagningen i Oslo samt omkoppling för erhållande av optimal strålningsvinkel under dygnets ljusa och mörka del. Det åstadkoms med endast två ringmaster. Kostnaden uppgick till omkring 1,5 miljoner kr (4,7 miljoner kr 2025).

I samband med att Stockholm MV lades ned infördes ökad kompression på Motala LV för att i viss mån kompensera för bortfallet. Modulationstransformatorn låg nära larmgränsen och så mycket bättre än så här kunde det inte bli. Ökad kompression medförde ett ökat uttag från elnätet motsvarande 100 000 kr per år (ca 315 000 kr 2025).

Från och med 1985 återutsändes Radio Sweden om kvällarna och under några sommarmånader när Skåne MV, det som blev Sölvesborg MV, användes för särskilda försöksprogram.

Den 1:e februari 1986 bytte man frekvens till 189KHz i och med den nya kanalindelningen fastställd vid våglängdskonferensen i Genève 1979.

Den 5:e februari 1987 fick en pluton jägarsoldater från K 3 i Karlsborg öva sina sabotagekunskaper på tre av masterna. SVT:s regionalprogram Östnytt filmade fällningen av masterna. Sprängningen av masterna kom att användas i Försvarsmaktens informationsfilm från 1987 om säkerhetstjänst: ”Förebudet”.

1990 havererar det 1100 hk starka reservkraftverket, en V8 diesel. En kolv for upp genom topplocket. Televerket beräknade att man behövde ca 3 miljoner kr (6 miljoner kr 2025) för främst renovering av stagen till de två kvarvarande masterna och ifrågasätter behovet av stationen efter samråd med SR. SR genomför en lyssnarundersökning som bekräftar att stationen har få lyssnare ca 200st. dagligen. I Televerkets anslagsframställan 1990 anges det att varken Televerket eller SR finner skäl för att satsa mer pengar på Motala LV. Utbildningsminister Göran Persson (s) anger i budgetpropositionen att han har inget att anmärka mot nedläggning av Motala LV.

Riksdagen beslutar den 11:e juni 1991 att Motala LV ska läggas ned. Avvecklingstiden fastställs till sex månader för att ge lyssnarna respit att finna en annan lösning. Nedläggningstidpunkten fastställdes till 30:e november 1991.

Sista kvällen samlades särskilt inbjudna gäster i Orlundastationen för att ta farväl av Motala LV. Sista timmen sändes ett specialprogram bara över Motala LV. Programvärd för kvällen var Christofer Murray. Efter programvärden tackat Motala LV för lång och trogen tjänst fick Riksradiochefen Arvid Lagercrantz sista ordet innan nationalsången spelades en allra sista gång.

”Då kan jag berätta att för Motala långvågs lyssnare att här i Motala Aska så är vi ungefär 100 personer som just nu applåderar en sista gång för Motala långvåg. Motala långvåg har nu nästan sänt färdigt. En 65-årig epok är slut. På Radiotjänsts, Sveriges Radios och Sveriges Riksradios vägnar tackar jag Televerket Radio och dess personal för den här tiden. Vi får hänvisa våra utlandslyssnare till kortvågen i fortsättningen och kanske i en framtid till satellitsändningar. Efter nationalsången kommer jag att stänga av Motala långvåg för gott”.

Och därmed tystnade Motala långvåg för gott och en 65 år lång epok var slut.

1994 resp. 1995 sprängdes de två sista kvarvarande masterna. Sändarna står kvar och är mer eller mindre intakta.

Kritik

Kritiken lät inte vänta på sig. I stort sett samtidigt som Motala/Orlunda togs i drift startade östtyska Deutschlandsender en 500 kW långvågssändare i Zehlendorf 35 km norr om Östberlin på 185 KHz. Deutschlandsender orsakade interferens i mottagningen av Motala LV främst under dygnets mörka del.

Frågan man ställde sig och riktade kritik mot varför man tog 12,5 miljoner kr av licensmedel (175 miljoner kr 2025) för att bygga en ny långvågssändare när FM-tekniken stod för dörren och knackade på. Bland ursäkterna var att många radioapparater inte var förberedda för FM-bandet. Man kunde fått flera FM-sändare för samma kostnad utan besvären med störningar från andra sändare och med dessutom bättre ljudkvalitet.

Ett tydligt exempel var Västtyskland som i stort sett hade förlorat alla sina LV- och MV-frekvenser efter 2:a världskriget och hade redan i slutet av 1950-talet ett fullt utbyggt landsomfattande FM-nät.

Christian Stödberg

Foton: Privat, Tekniska Museet och Teracom i Hörby
Källor: Teknisk Tidskrift 1961, Populär Radio & Television 7/8 1962, Tele 1/1982
Wikipedia – Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported licens

Bakgrund

Inte många känner till att grunderna för television patenterades redan 1884 av Paul Nipkow. Nipkow byggde dock aldrig en fungerande televisionsutrustning. Det dröjde till 1926 innan den skotske uppfinnaren John Baird kunde visa television med både kamera och display för allmänheten baserad på Nipkows skiva. År 1928 kunde Baird demonstrera en fungerande färg-TV (Radio News October 1928).

Detta projekt visar en video i färg baserad på en display med Nipkow-skiva med 32 hål i spiral som skapar en bild med 32 linjer där varje linje består av 32 punkter. Bilden består således av 1024 punkter, som upprepas 30 gånger per sekund. Skivans varvtal blir då 30*60 = 1800 varv/min.

Denna linjetäthet var typisk för slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Nipkow-tekniken fick tidigt konkurrens av helelektroniska system baserade på katodstrålerör.

BBC sände helelektronisk TV parallellt med mekanisk Nipkow TV fram till 1937 då det mekaniska systemet lades ner.

Den färdiga konstruktionen monterades i en tidsmässig 1920-tals radiolåda som tillhört en skrotad radio. Lådan har anpassats i storlek till utrustningen.

Bildpunkterna genereras av en Arduino Mega som läser ett bildminne och anpassar utläsningen efter en bildsynkroniserings-signal från skivan. Erforderlig datahastighet blir då för 3 RGB färger ca 100 kByte/s. Denna datahastighet ligger inom en Arduino Megas kapacitet.

Detta projekt avser visa hur en tidig televisions bild tedde sig för betraktaren. Ingen Ljudkanal har implementerats. Ej heller har en Nipkow kamera utvecklats.

Genomförande

Genomförandet baserades på en artikel i tidskriften IEEE Spectrum (juni 2022) med modifieringar på grund av olikheter i komponentval. Genom att byta till ytmonterade motstånd i digital-analog-omvandlaren sparades t.ex. mycket plats.

De flesta mekaniska byggblocken för konstruktionen har skrivits ut med en 3D-skrivare. Byggblocken har sedan skruvats ihop med vanlig maskinskruv. En stor fördel var att också Nipkowskivan kunde skrivas ut med stor precision.

Hjärnan i enheten är en Arduino Mega 2560 mikroprocessor som programmerats i Arduino IDE med hjälp av korskompileringsprogramvara på en PC med Windows 10. På PC finns också en programvara för att konvertera vanliga videor och bilder till format som passar till denna Nipkow-TV. Bildfiler och videor laddas på ett SD-minneskort som kan läsas av arduinoprocessorn via ett särskilt interface med SPI utgång (SPI = Serial Peripheral Interface, SD = Secure Digital).

Nipkow-skivan drivs av en DC-motor, som hastighetsregleras med en styrenhet. Hastigheten ställs med en potentiometer på kontrollpanelen. Hastigheten styrs via metoden PWM (Pulse Width Modulation)

Varvtalet på motorn mäts med hjälp av en reflektor på skivan som avkänns med en Infra Röd sensor, som i sin tur sänder en signal till processorn. Varvtalet blir också bildfrekvens för bilder och video.

För varje bildpunkt lägger processorn ut 3×6 bitar, en sextett för var och en av grundfärgernas intensitet Röd (R), Grön (G) och Blå (B). Dessa bitar digital-analogomvandlas direkt med ett motståndsnät. Efter förstärkning driver den analoga signalen ljusstyrkan för de tre olikfärgade lysdioderna. Färgbalansen kan ställas för var och en av färgerna med tre potentiometrar på kontrollpanelen. Normalt behöver dessa inte röras.

På kontrollpanelen finns också en strömbrytare och omkopplare mellan video och stillbild (testbild). Dessutom finns tryckknappar för att stega framåt av stillbilder och video. Via frontpanelen kan man också byta SD-minneskort för att byta till en ny video eller stillbild.

För strömförsörjning användes ett kommersiellt 12 V nätaggregat kapabelt att leverera 3 A. Vid normal drift förbrukar denna Nipkow-TV ca 1 A vid 12 V, vid start av motorn något mer.

Eftersom bilden från den ca 20 cm stora Nipkowskivan bara kan bli ett par cm i kvadrat försågs lådan med ett förstoringsglas för att förbättra synligheten av bilderna. Detta var ett vanligt förfarande för tidiga TV-apparater.

Länkar till relevant bakgrundsmaterial

IEEE Spectrum artikel (26 May 2022):
https://spectrum.ieee.org/mechanical-tv

Detaljerad byggbeskrivning med kopplingsschema och programvara:
https://www.hackster.io/mac70/3d-printed-color-nipkow-display-380c33

Motorstyrning EK026:
https://www.electrokit.com/upload/product/41017/41017358/EK026-datasheet-se.pdf

Länk till 3d-utskrivbara delar :
https://www.prusaprinters.org/de/prints/149994-arduino-nipkow-display

Radio News April 1928:
https://www.worldradiohistory.com/Archive-Radio-News/20s/Radio-News-1928-04.pdf

Information om Paul Nipkow:
https://www.bairdtelevision.com/paul-nipkow-18601940.html

The first Public Demonstration of Television Jan. 1926:
https://www.bairdtelevision.com/firstdemo.html

Wikipedia Televisionens historia:
https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_television

Första färg-TVn 1928 (sidan 320):
https://www.worldradiohistory.com/Archive-Radio-News/20s/Radio-News-1928-10-R.pdf

Lennart Nilsson, text och bild

Kommunikationssystemet Mobitex är ett system för trådlös överföring av text och data via mobila terminaler. Det utvecklades från det marina radiotelex-systemet Maritex under tidiga 1980-talet av Televerket Radio och Ericsson, i det samägda bolaget Eritel.

Ursprungligen var Mobitex tänkt som stöd till Televerkets egna tekniker, och driftsattes officiellt 1986. Överflödig kapacitet kunde säljas som teletjänst till företag och myndigheter med behov av dataöverföring till mobila enheter t.ex ambulans, polis, skogsbolag, speditionsföretag och hamnar. Ett separat Mobitexnät driftsattes för militära ändamål.

Mobitex marknadsfördes också utomlands till motsvarande kunder, och användes som kommunikationsprotokoll i de första modellerna hos kanadensiska företaget Research In Motion (RIM). Deras björnbärsliknande handterminal blev populär och gjorde att företaget efter ett tag ändrade sitt namn till produktnamnet – Blackberry.

Kommunikationssystemet gjorde det möjligt att få bekräftelse på att information kommit fram, till skillnad från samtidens mera enkelriktade system som till exempel personsökare. Vid några tillfällen har det robusta Mobitexsystemet visat sin styrka. Eftersom Blackberry blivit populär i affärsvärlden underlättades kommunikationen i samband med räddningarbetet under nine-eleven i New York, då systemet fortsatte att fungera trots att fast och mobil telefoni upphörde runt World Trade Center.

Även vid stormen Gudrun användes Mobitex av många reparationsteam, då el och telefonkommunikation hade försvunnit i området.

Mobitexsystemet har numera lagts ner i Sverige och ersatts av RAKEL.

Länk om Mobitex historia: https://radiomuseet.se/mobitexhistoria.pdf.

Dag Johansson

På väg hem från sommarstället i Dalarna stannade vi till för Opera på skäret i Kopparberg och övernattade då på Bergsgården i Guldsmedshyttan. I källaren på hotellet hittade jag något intressant (se bilderna). Kul att få se vårt museum i miniatyr.

Sven Svensson, text och bild