Audionen 2018 nr3

Det har blivit dags att presentera ett radiomärke från Stockholm, som hör till de mindre, men som ändå är av stort intresse. Radioproduktionen är speciell i sig eftersom man valde att satsa på radiogrammofoner, utan att ha vare sig bordsapparater eller något bärbart på programmet. Firman startades sannolikt 1946. Åtminstone så är den första reklambroschyren från det året och den första modellen hette i växelströmsversion V-8 och för allström A-8. Framsidan täcks helt av dörrar och översidan av ett kistlock. Dubbla dörrar i mitten döljer högtalartyget och på ömse sidor finns skivfack med varsin dörr framför. Under locket finns förstås radion och plats för en grammofon. Utförandet är möbelmässigt påkostat, men egentligen är det ändå en tämligen typisk radiogrammofon för sin tid. Mottagaren uppges vara en sexrörs super och det är inte heller så anmärkningsvärt jämfört med konkurrenterna. I samma broschyr finns också en liten 10-Watts förstärkare, med inbyggd lokalkrets för radiomottagning.

För säsongen 1947-48 är utbudet större och med en tydligare prägel av lyxapparater. Modellen A-8/V-8 är kvar i sortimentet och kallas nu Penton Gala. Här finns nu också två nyheter. Penton Colonial typ V-6 respektive A-6, beroende på strömart. Skalan och rattarna är synliga på övre delen av framstycket. Jag har inte själv stött på något exemplar av den, men av den tekniska beskrivningen att döma kan den nog innehålla samma chassie som typen Gala. Däremot är Penton Opera med typbeteckning A-11 respektive V-11 en mer uppenbart påkostad apparat. Möbeln är av sekretärmodell, med nedfällbar klaff och har ett underrede med sammanlänkade ben som påminner om antika barockmöbler. Den har dubbla högtalare dolda bakom ett galler av trä och 8-rörs chassie, med dubbla slutrör.

Penton Opera kommer genom åren att säljas i en rad olika utföranden. Den första versionen från 1947 har god plats för skivalbum bredvid utrymmet för skivväxlaren. Till 1950 års modell har istället utrymmet för skivväxlaren byggts in bakom ett jalusi med en hylla ovanför för skivor och en tredje högtalare har placerats till vänster därom, med en separat volymkontroll. Det står på reklambladet att utrymme för television är beräknat. Det går också att få den med bandspelare istället för skivväxlare och även en fjärrströmbrytare kan fås monterad på beställning. Vid det här laget har de av allt att döma övergivit modellerna Gala och Colonial och satsat helt på Opera.

På ett något senare, tyvärr odaterat reklamblad, kan man se skisser över hur möbeln skulle se ut med ovannämnda alternativa utrustning. Ett bandspelardäck med en 3-hastighets skivspelare ovanför, är en av varianterna. En annan erbjuder TV-skärm mitt fram och grammofonutrymmet till vänster. Det är osäkert om det verkligen tillverkades någon i det utförandet. Skissen ser ut att lämna väldigt lite utrymme för tv-chassiet, men helt uteslutet är det inte. Det vanligaste konceptet är dock det som överensstämmer med den som beskrivits som 1950-års modell, ovan.

Sista Penton Opera, som jag känner till, har typbeteckningen V-20. (Den byggdes aldrig i någon allströmsversion). Möbeln är till det yttre helt lik de tidigare, men radion har FM-mottagning och ett 12-rörs chassie, samt tangenter för omkoppling. Skivväxlaren är en Dual 1004 till skillnad från tidigare då de i regel monterade en AGA 102. Den här radiogrammofonen torde vara tillverkad tidigast 1955.

Själva företaget bakom Penton hette åtminstone till en början också Penton radio och fabriken ska ha legat på Hälsingegatan 6. Kontoret har först adressen Kammakargatan 8, men flyttar redan efter något år till Kungsgatan 29 (6 tr). Reklambladet för 1950-års modell anger Birger Jarlsgatan 22 och där står faktiskt inget om Hälsingegatan alls. På det senare odaterade reklambladet står det däremot Hälsingegatan 6, återigen, men nu hänvisar man till Svenska AB Banton. Bladet för V-20, som torde vara det sista utgivna, anger också AB Banton på Hälsingegatan, någon kontorsadress finns inte överhuvudtaget. Bland produkterna fanns skolradio och musikanläggningar för restauranter och industri, men det anges också att de säljer television. Det som gör företaget extra intressant är att här även erbjuds dels ”bandinspelningsapparater från 1 till 30 timmar” och dels ”caféautomater med 192 väljningsmöjligheter”.

Banton byggde alltså även ett slags jukeboxar, som istället för grammofonskivor spelade upp musik från rullband. De första modellerna innehåller en rullbandspelare från tyska Loewe, som kallades Optaphon. Den håller hög teknisk kvalitet och har dubbelspår, samt en tidig form av ”autoreverse”, som arbetar helt mekaniskt. Därför kan bandet spelas fram och tillbaka utan behov av manuella insatser. Ett motoriserat tidrelä som kan ta emot upp till tio tjugofemöringar åt gången, ger cirka fem minuters speltid per ilagt mynt. Eftersom reläet bara slår på och av strömmen till bandspelaren, så går det inte att välja några låtar på den här modellen, utan man får nöja sig med den inspelning som står näst i tur på bandet. Naturligtvis kunde den också lika gärna starta eller stanna mitt i en låt.

På något sätt fick dock firman kontakt med ingenjören och uppfinnaren Gabor Kornel Tolnai (1902-82). Han var född i Ungern, men kom under det tidiga 30-talet att arbeta för L.M Ericsson, omväxlande i Stockholm och Budapest. När han 1935 gifte sig med en svenska bosatte sig paret i Stockholm. Tolnai var oerhört aktiv med uppfinningar på en rad områden, både för L.M. Ericsson och andra företag. Inte minst för den svenska försvarsindustrin. Han startade sitt eget företag år 1950 med namnet AB G K Tolnai. Först ska han ha haft verkstad och laboratorium på Främlingsvägen 47 i Hägersten, men den senare adressen till firman är faktiskt Hälsingegatan 6. Precis där Penton/AB Banton höll till alltså. Från ca 1955 började Bantons caféautomater förses med specialbyggda bandspelardäck av Tolnais konstruktion. I tidningen Radio och television, nr 8, 1955, finns en artikel som presenterar satsningen. Nu tillkom den väsentliga möjligheten att själv kunna välja bland 192 olika låtar. Detta är möjligt genom att bandspelaren dels har 16 olika kanaler på ett 35 mm brett band och dels 12 olika elektromekaniskt sökbara positioner i bandets längdriktning.

Genom att det fanns valmöjligheter så måste någon göra i ordning banden genom att köpa in och spela över nya skivor till dem och sedan skulle de distribueras ut till automatägarna. Hur man gjorde med upphovsrätten till musiken är oklart, men kanske ignorerades frågan helt. Varje låt kunde inte alltid höras till slut utan tonades ut ibland, då alla kanaler måste spelas upp under samma bestämda tid. Det måste i princip ha varit omöjligt att hålla jämna steg med den tidens nyvaknade intresse för topplistor. Trots det så fungerade de kanske att ha på lite mindre ställen, med lägre pretentioner på ständiga nyheter. I längden blev det nog ändå olönsamt att å ena sidan lägga så mycket tid på att förse apparaterna med ny musik och å andra sidan att ha någon som kunde resa runt och byta band och serva maskiner som krånglade. Detta samtidigt som de amerikanska jukeboxarna erbjöd ett helt annat mera tidsenligt blickfång, bättre ljudkvalitet och möjlighet för utställaren att se hur ofta varje skiva spelades.

Det är osäkert hur länge firman kunde fortsätta att sälja radio och musikautomater. Troligen var det radioapparaterna som övergavs först. Penton Opera V-11/A-11 är visserligen inte så vanlig den heller, men de andra radiomöblerna från firman är så sällsynta att jag faktiskt bara sett dem på bilder. Därför kan knappast heller V-20 ha sålt något vidare. När valutarestriktionerna släpptes vid årsskiftet 1954-55, blev det enklare och billigare att importera utländska produkter. Detta slog mot hela den svenska radioindustrin och säkert drabbades ett litet märke som Penton ganska hårt. Samtidigt blev det också möjligt att importera amerikanska jukeboxar och det bör även ha påverkat Bantons möjligheter att sälja sina caféautomater.

Tolnai var möjligen redan från början smart nog att inse att det här med caféautomater bara var ett ben för verksamheten att stå på. Bandspelarna var användbara även för industriella- och vetenskapliga syften och de kunde givetvis köpas även som lösa enheter. Då såldes de dock främst under varumärket G K Tolnai och inte Banton. Affärer och varuhus kunde också köpa dem för att använda dem till att spela bakgrundsmusik. De kunde ställas in för att spela alla kanaler efter varandra automatiskt och det gav så många timmars speltid att det knappast kunde matchas av någon konkurrent. Tolnai stod nog ganska stadigt på egna ben, alltså och oavsett vilka intressen eller eventuella ekonomiska åtaganden han hade i AB Banton, så fanns ju uppenbarligen den egna firman kvar vid sidan av. Antagligen lades Banton ner mot slutet av 50-talet. Åtminstone så var det då som Tolnai allt mer inriktade sig mot att använda bandspelarna i undervisningssyfte. På 60-talet började han samarbeta med AB Stålex och utvecklade ”Studymastern” för uttalsträning i språkstudior på skolor. Tolnai bör ha blivit så pass betydelsefull för Banton att det är rimligt att tro att han också kan ha varit åtminstone delägare i företaget. Personligen tror jag däremot inte han hade någon roll i att starta Penton radio från början, men jag har tyvärr inga uppgifter om vem eller vilka som gjorde det.

Vad det blev av televisionssatsningen har det inte heller gått att finna några spår av. Min gissning är att man träffade avtal med någon utländsk TV-tillverkare om leverans vid behov. Loewe bedömer jag som troligast eftersom de köpte bandspelarna där från början. Såvitt känt så har det inte påträffats någon TV-apparat med Pentons märke i kretsen av radiosamlare. Penton radio bör ha existerat som fabrikat i ungefär tio år. Utan satsningen på caféautomaterna och framförallt utan Tolnai, tror jag märket hade haft en ändå kortare livstid. Dels för att de hade så få produkter på programmet, men dessutom för att de bara konkurrerade om de mest välbärgade kunderna. Möjligheten finns att företaget levde vidare i någon form, kanske med Tolnai vid rodret, men då med andra produkter än radio.

Hälsningar Anders

Gruppen som genomförde Radiohistoriska föreningen i Västsveriges utställning ”Radioverkstan” på Gammelvala i Brunskog har nöjet att lämna en rapport om hur det gick för oss i år, den 16e gången vi har varit här. I år varade Gammelvala från den 21 – 28 juli, och för oss fanns en uppsättningsdag den 21e juli och en hemkörningsdag den 29 juli.

Alla vet att det har varit ovanligt varmt i år, och Värmland var inget undantag – vi hade temperaturer omkring 30 grader de flesta dagar, och 34 på fredagen. Som tur är har vi utställningen i en stor lada som är relativt sval och luftig, men vi tyckte synd om de som höll på med korv och nävgrötsförsäljning. De måste ha haft det outhärdligt! Radioverkstan byggdes upp och hölls igång hela veckan trots värmen, och vi hade, som vanligt, väldigt trevligt och kände att vi gjorde ett bra arbete.

Utställningen var sig lik, med en verkstadsdel, minimuseidel, försäljningsdel i en hylla i rät vinkel mot museidelen, bokdel och en entredisk.

Här vid entrédelen vill vi fånga uppmärksamhet med den fina Grundig radio från 50-talet, som är i gång kontinuerligt, en kortvågsmottagare som blickfång, en kristallmottagare från 1920 som fungerade alldeles utmärkt och var mycket uppskattad av våra besökare, och våra CD-er med Sveriges Radios inspelningar från 1934 – 1974.

I vårt miniradiomuseum fanns fina gamla apparater från museet i Göteborg, från Ulf Nilssons omfattande samling, och från folk i Brunskogstrakten. I år hade vi även telefoner. Där fanns en riktigt gammal telefon utan nummerskiva, antagligen tidigare än 1920, och ett riktigt museiobjekt – en mobiltelefon från 90-talet, alltså så där 30 år gammal och helt förpassad till historia. Häpnadsväckande!

Och så har vi flera gamla radiorapparater i olika skick – denna gamla radio prydde sin plats!

I rapporten för 2017 hade vi en bild av en liten del av vår musikstapel från 80-talet – i år finns en bild av hela stapeln, med skivplats undertill. Vi spelar på den hela dagen, lite gammal rockmusik som är uppskattad av våra besökare. I är hade vi några skivor till försäljning, och en hel del köptes.

Helt nytt för i år var våra föredrag.
Christer Falkenström demonstrerade på söndag den 22 juli en heliograf och det var mycket intressant, men det kom inte särskilt många åhörare, trots reklam på dörren, på Facebook och från scenen. Inför hans andra föredrag den 23 juli, om spionradio, satt vi fram ett antal stolar utanför ladan några timmar i förväg, så att folk skulle veta att ett föredrag var på gång. Det gjorde susen och det kom 16 åhörare, som blev alldeles fascinerade av Christers berättelser om spionradio och underrättelsetjänst under andra världskriget och kalla kriget.