Författare: Viktor Ohlsson

Bakgrund

Inte många känner till att grunderna för television patenterades redan 1884 av Paul Nipkow. Nipkow byggde dock aldrig en fungerande televisionsutrustning. Det dröjde till 1926 innan den skotske uppfinnaren John Baird kunde visa television med både kamera och display för allmänheten baserad på Nipkows skiva. År 1928 kunde Baird demonstrera en fungerande färg-TV (Radio News October 1928).

Detta projekt visar en video i färg baserad på en display med Nipkow-skiva med 32 hål i spiral som skapar en bild med 32 linjer där varje linje består av 32 punkter. Bilden består således av 1024 punkter, som upprepas 30 gånger per sekund. Skivans varvtal blir då 30*60 = 1800 varv/min.

Denna linjetäthet var typisk för slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Nipkow-tekniken fick tidigt konkurrens av helelektroniska system baserade på katodstrålerör.

BBC sände helelektronisk TV parallellt med mekanisk Nipkow TV fram till 1937 då det mekaniska systemet lades ner.

Den färdiga konstruktionen monterades i en tidsmässig 1920-tals radiolåda som tillhört en skrotad radio. Lådan har anpassats i storlek till utrustningen.

Bildpunkterna genereras av en Arduino Mega som läser ett bildminne och anpassar utläsningen efter en bildsynkroniserings-signal från skivan. Erforderlig datahastighet blir då för 3 RGB färger ca 100 kByte/s. Denna datahastighet ligger inom en Arduino Megas kapacitet.

Detta projekt avser visa hur en tidig televisions bild tedde sig för betraktaren. Ingen Ljudkanal har implementerats. Ej heller har en Nipkow kamera utvecklats.

Genomförande

Genomförandet baserades på en artikel i tidskriften IEEE Spectrum (juni 2022) med modifieringar på grund av olikheter i komponentval. Genom att byta till ytmonterade motstånd i digital-analog-omvandlaren sparades t.ex. mycket plats.

De flesta mekaniska byggblocken för konstruktionen har skrivits ut med en 3D-skrivare. Byggblocken har sedan skruvats ihop med vanlig maskinskruv. En stor fördel var att också Nipkowskivan kunde skrivas ut med stor precision.

Hjärnan i enheten är en Arduino Mega 2560 mikroprocessor som programmerats i Arduino IDE med hjälp av korskompileringsprogramvara på en PC med Windows 10. På PC finns också en programvara för att konvertera vanliga videor och bilder till format som passar till denna Nipkow-TV. Bildfiler och videor laddas på ett SD-minneskort som kan läsas av arduinoprocessorn via ett särskilt interface med SPI utgång (SPI = Serial Peripheral Interface, SD = Secure Digital).

Nipkow-skivan drivs av en DC-motor, som hastighetsregleras med en styrenhet. Hastigheten ställs med en potentiometer på kontrollpanelen. Hastigheten styrs via metoden PWM (Pulse Width Modulation)

Varvtalet på motorn mäts med hjälp av en reflektor på skivan som avkänns med en Infra Röd sensor, som i sin tur sänder en signal till processorn. Varvtalet blir också bildfrekvens för bilder och video.

För varje bildpunkt lägger processorn ut 3×6 bitar, en sextett för var och en av grundfärgernas intensitet Röd (R), Grön (G) och Blå (B). Dessa bitar digital-analogomvandlas direkt med ett motståndsnät. Efter förstärkning driver den analoga signalen ljusstyrkan för de tre olikfärgade lysdioderna. Färgbalansen kan ställas för var och en av färgerna med tre potentiometrar på kontrollpanelen. Normalt behöver dessa inte röras.

På kontrollpanelen finns också en strömbrytare och omkopplare mellan video och stillbild (testbild). Dessutom finns tryckknappar för att stega framåt av stillbilder och video. Via frontpanelen kan man också byta SD-minneskort för att byta till en ny video eller stillbild.

För strömförsörjning användes ett kommersiellt 12 V nätaggregat kapabelt att leverera 3 A. Vid normal drift förbrukar denna Nipkow-TV ca 1 A vid 12 V, vid start av motorn något mer.

Eftersom bilden från den ca 20 cm stora Nipkowskivan bara kan bli ett par cm i kvadrat försågs lådan med ett förstoringsglas för att förbättra synligheten av bilderna. Detta var ett vanligt förfarande för tidiga TV-apparater.

Länkar till relevant bakgrundsmaterial

IEEE Spectrum artikel (26 May 2022):
https://spectrum.ieee.org/mechanical-tv

Detaljerad byggbeskrivning med kopplingsschema och programvara:
https://www.hackster.io/mac70/3d-printed-color-nipkow-display-380c33

Motorstyrning EK026:
https://www.electrokit.com/upload/product/41017/41017358/EK026-datasheet-se.pdf

Länk till 3d-utskrivbara delar :
https://www.prusaprinters.org/de/prints/149994-arduino-nipkow-display

Radio News April 1928:
https://www.worldradiohistory.com/Archive-Radio-News/20s/Radio-News-1928-04.pdf

Information om Paul Nipkow:
https://www.bairdtelevision.com/paul-nipkow-18601940.html

The first Public Demonstration of Television Jan. 1926:
https://www.bairdtelevision.com/firstdemo.html

Wikipedia Televisionens historia:
https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_television

Första färg-TVn 1928 (sidan 320):
https://www.worldradiohistory.com/Archive-Radio-News/20s/Radio-News-1928-10-R.pdf

Lennart Nilsson, text och bild

Kommunikationssystemet Mobitex är ett system för trådlös överföring av text och data via mobila terminaler. Det utvecklades från det marina radiotelex-systemet Maritex under tidiga 1980-talet av Televerket Radio och Ericsson, i det samägda bolaget Eritel.

Ursprungligen var Mobitex tänkt som stöd till Televerkets egna tekniker, och driftsattes officiellt 1986. Överflödig kapacitet kunde säljas som teletjänst till företag och myndigheter med behov av dataöverföring till mobila enheter t.ex ambulans, polis, skogsbolag, speditionsföretag och hamnar. Ett separat Mobitexnät driftsattes för militära ändamål.

Mobitex marknadsfördes också utomlands till motsvarande kunder, och användes som kommunikationsprotokoll i de första modellerna hos kanadensiska företaget Research In Motion (RIM). Deras björnbärsliknande handterminal blev populär och gjorde att företaget efter ett tag ändrade sitt namn till produktnamnet – Blackberry.

Kommunikationssystemet gjorde det möjligt att få bekräftelse på att information kommit fram, till skillnad från samtidens mera enkelriktade system som till exempel personsökare. Vid några tillfällen har det robusta Mobitexsystemet visat sin styrka. Eftersom Blackberry blivit populär i affärsvärlden underlättades kommunikationen i samband med räddningarbetet under nine-eleven i New York, då systemet fortsatte att fungera trots att fast och mobil telefoni upphörde runt World Trade Center.

Även vid stormen Gudrun användes Mobitex av många reparationsteam, då el och telefonkommunikation hade försvunnit i området.

Mobitexsystemet har numera lagts ner i Sverige och ersatts av RAKEL.

Länk om Mobitex historia: https://radiomuseet.se/mobitexhistoria.pdf.

Dag Johansson

På väg hem från sommarstället i Dalarna stannade vi till för Opera på skäret i Kopparberg och övernattade då på Bergsgården i Guldsmedshyttan. I källaren på hotellet hittade jag något intressant (se bilderna). Kul att få se vårt museum i miniatyr.

Sven Svensson, text och bild

I oktober förra året fick jag tillfälle att besöka Radio-museum Linsengericht E.V. , ca 4 mil nordöst om Frankfurt am Main. I det som tidigare varit en skola ligger museet på övervåningen. Ett trevligt gäng med radioentusiaster mötte mig där. De har guidade turer på museet med en utmärkt engelsktalande guide, Kathrin Henkel, som är mycket kunnig om radiohistoria.

Besökaren bjuds på en resa genom Tysklands radiohistoria.

Bland de tidigaste föremålen märks en kontaktmikrofon konstruerad av Johann Philipp Reis, född i närliggande Gelnhausen 1834. Kontaktmikrofonen konstruerade han 1863. En uppfinning som ledde till en av de första telefonerna. Mikrofonen är utförd som en sluten resonanslåda. Ett membran i lådan påverkas akustiskt av talet, på membranet sitter en kontakt kopplad till ena polen av ett batteri. En tunn mässingsplåt är monterad så att den ligger emot kontakten och rör sig med vibrationerna.

I andra änden, på mottagarsidan, tillförs den modulerade strömmen från detta en induktionsspole. Inuti den finns en järnstav. Den är horisontellt upphängd mellan hållare av trä. Dessa sitter på en resonanslåda av trä, ur den återges talet. Likheter finns med hur strängarna på en fiol verkar.

I utställningen finns modeller som besökaren själv kan prova. En visar förhållandet mellan frekvens och våglängd. En halvmeter lång skena med en rörlig μV-mätare visar när den flyttas hur bärvågen svänger mellan positivt och negativt värde.

Bland kristallmottagarna finns en som är gjord av en vinflaska. Spolen är lindad runt flaskan.

Krigets mörka historia visas också med DKE mottagare i olika utföranden. Två likadana Telefunken 512WL visas. En av dem har klarat sig i ett skyddsrum under ett bombanfall. Den bär tydliga spår av detta, i kontrast mot den andra som är i utmärkt skick.

Efterkrigstidens avdelning visar hur märket Grundig startade. Vid krigsslutet kontrollerade de allierade marknaden för radioapparater. Det krävdes ransoneringskupong för att få köpa en radio. Heinzelmann, som radioapparaterna hette, såldes som byggsatser utan rör. Det gjorde att de betraktades som ”leksaker”. De två rören som behövdes kunde sedan köpas på ”svarta marknaden”. Byggsatsen kom därför att säljas i stort antal och därmed bli början till det framgångsrika märket Grundig.

På 50-talet återhämtade sig ekonomin snabbt. Radioapparaterna producerades i stora volymer. I samlingen syns tex en TeKaDe radio utformad som ett bordsur, Kaminuhr, från 1951. Tidig med UKW bandet upp till 100 MHz.

Museet har en Schaub radiogrammofon med kombinerad grammofon och trådspelare.

Flera exemplar av Tefifon trådspelare finns. Det är en typ av bandspelare enbart avsedd för avspelning. En nål ligger an mot plastbandet som på en skivspelare. Spåren ligger på ett böjligt plastband som är ändlöst. Speltiden varierar från 15 minuter upp till 4 timmar. Kassetternas storlek varierade därför. Tefifon tillverkades från 1952
till 1962.

Bland de nyare apparaterna märks ett Philips kassettdäck, typ N2408, med växlare för 6 stycken kompaktkassetter som vänds genom att de leds upp i en plastkonstruktion och sedan ner, tillbaka mot kasettdäcket.

Museet har en verkstad som tar sig an apparater som besökarna vill
ha hjälp med att laga. Detta är en mycket uppskattad del av museets verksamhet. Endast apparater med rörradio repareras här.

Det var ett givande besök jag hade på detta museum, rekommenderas till alla radiointresserade. Se museets hemsida: www.radio-museum.de

I trakten runt Linsengericht finns en hel del annat som är sevärt.

Imperial Palace, Gelnhausen.
Stadsmuseum Gelnhause
Marienkirchen, kyrka från 1100-talet som genomgått en sekellång renovering.
Papua Museum, privat samling med föremål från Nya Guinea.
Sök information på internet för öppettider m.m.

Ulf Nilsson, text och bild

“Vad har jag gett mig in på?” frågade jag mig själv i bilen på väg mot Varberg. Hade det inte varit för svindeln så skulle det varit enbart fantastiskt. Och man skulle ju inte anmäla sig till detta om man har svår svindel. Men var går gränsen mellan måttlig och svår svindel? Hur som helst. Radio är ju kul och när jag såg det oemotståndliga Övning Falköga på Världsarv Grimetons hemsida så tänkte jag I’M INN. Kl 0430 den första maj skulle man med guide klättra upp i mast 1, 127 meter. Jag bokade mig bara en vecka innan, lite på en höft.

Vandrarhem i Björkäng bokades också. Ett sådant fint ställe, ett riktigt drömvandrarhem, fräscht och varsamt renoverad gammal skola. Och nästan tomt.

Kl 0350 bar det i mörkret av mot Grimeton. En och annan hare skuttade på vägen och nästan framme syntes de röda lamporna i de stora Grimetonmasterna. Mäktigt!

Fler anslöt och vi fick komma in på museet. Bara en sådan sak som att få komma in på detta helt unika museum – kl. 0400 på natten! Vi samlades i ett biblioteksrum och fick skriva under papper att vi hade hälsa att klara denna klättring. Jag funderade på om någon annan läst att en mastarbetare för några år sen fallit ned och mist livet?

Sedan fick vi träffa vår guide Ellie som hade en digersäkerhetsgenomgång. Vi skulle ha hjälm och selar på oss och (nästan) hela tiden vara fastkopplade i en skena som löpte mitt framför oss. Skulle man tappa taget skulle man falla max 30 – 40 cm. I vår grupp var vi 7 – 8 st. Först klättrade Ellie och sen vi andra. Det pausades med jämna mellanrum och tur var det för det var fysiskt ganska tufft. Höjden var hisnande såklart, men jag försökte att inte titta ned.

Det var klart väder och det hade börjat ljusna lite. Ute vid havet såg vi en liten regnfront på väg in över land. När vi passerade den röda lampan mitt på masten var det 60 meters höjd sa guiden. Fantastiskt tänkte jag, tänk att få se den där röda lampan bara från några decimeters håll, detta måtte jag aldrig glömma! Nu började det bli riktigt högt upp och jag började nästan känna mig yr av svindeln. Men så kom det ett moln från fronten åkande. Det syntes inte mycket under ca 10-talet meters klättrande. “Vilken tajming!” tänkte jag.

När vi närmade oss toppen av tornet var det som att vi klev upp ur molnets ovansida. Vi kunde se masttopparna bredvid sticka upp ur molnet. Solen i öster låg lågt över molnet och hade en halo. Vi var kvar en bra stund högst upp. Guiden som var den enda som fick ha med sig lösa föremål, såsom en telefon, tog bilder på de som ville. Sedan var det dags att klättra ned och det roliga var slut.

På väg hem mot Göteborg undrade jag vad jag hade varit med om? En otrolig upplevelse. Ja, fysiskt tufft att klättra, massa svindel som ändå gick att få ordning på, men ändå helt oförglömligt!

Katarina Holmquist

Denna artikel publicerades i Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörers (ESR) tidning ESR Resonans 2011, och återges här något förkortad.

Du som blev biten av radioflugan på 50- och 60-talet, ja kanske så sent som på 70-talet, kommer säkert ihåg postorderfirman Hobby-Förlaget i Borås där man kunde köpa allehanda ritningar och byggsatser till många spännande projekt.

För oss som var unga på den tiden fanns mycket i katalogen som vi gärna ville ha men som vi inte hade råd att köpa. Veckopengen som de flesta av oss hade låg runt fem till tio kronor och det gällde att hushålla väl med resurserna.

Under arbetet med att samla in fakta inför denna artikel har redaktionen varit i kontakt med flera personer som var med redan på 50- och 60-talen. Det är personer som började sin karriär precis på samma sätt som många av oss andra och som vandrat ungefär samma snitslade bana via rundradiolyssning på träradioapparater, sönderplockning av dessa, byggt små piratsändare – s k spionsändare – för att till slut gå med i den lokala amatörradioklubben, lära sig morsetelegrafi och grundläggande radioteknik och bli radioamatörer med amatörradiocertifikat och tillstånd från Televerket att inneha och använda amatörradiosändare.

Tillståndet från Televerket var något riktigt stort för en tonåring på den tiden, något som inte de andra klasskamraterna hade. Den egenutbildning vi skaffat oss som nyfikna tonåringar räckte mer än väl till för att bygga våra egna små kristallstyrda telegrafisändare och hela världen låg öppen. Radio var magi på hög nivå.

Vad man kanske inte reflekterat över så mycket är att detta ständiga sönderplockande av saker och ting som vi ungdomar ägnade oss åt, var ett både spännande och roligt sätt att lära sig hur en radio var uppbyggd. Här fick de unga vetgiriga och nyfikna förmågorna med sina egna ögon se hur de olika komponenterna var monterade och hur ledningsdragningen var utförd.

Antalet skruvar som behövdes och vilka dimensioner som var lämpliga att använda. Brickor, låslack, vax i trimkärnorna, sprintar fjädrar linor och linhjul. Hur olika typer av motstånd såg ut, hur en vridkondensator fungerade med sina många plattor och hur omkopplare var uppbyggda av flera däck och vad de pyttesmå nickelkulorna som ibland ”hoppade ut” och rullade runt på golvet hade för funktion
.
Ibland kom fingrarna i kontakt med en uppladdad elektrolytkondensator. Jo, 450 volt likspänning mellan tummen och pekfingret gav kraftiga Aha-upplevelser. En riktig ”hands on” introduktion och synnerligen praktiskt inriktad självstudie-kurs i ämnet radiobygge helt enkelt.

Det var så det gick till. Apparaterna plockades isär i sina minsta beståndsdelar och komponenterna sorterades upp i cigarr- och pappaskar försedda med små klisteretiketter, kondensatorer, motstånd, skruvar, radiorör, strömbrytare var för sig och en stor låda med diverse svårsorterat.

I katalogbeskrivningen av kortvågsmottagaren RK6 omnämns en Christer Falkenström som medverkat i Lennart Hylands program, Karusellen, i Sveriges Radio.

Redaktionen för ESR Resonans spårade upp Christer som även han hunnit bli radioamatör och numera lystrar till anropssignalen SM4DZR. Han är medlem i ESR och Radiohistoriska Föreningen i Västsverige.

Christer är pensionerad sedan några år efter att ha arbetat med elektronik och elektronikkonstruktion i hela sitt liv, först på Chalmers i Göteborg, sedan på Försvarets Radioanstalt och Televerket. Under några år var Christer placerad på BNR (Bell Northern Research) i Mountain View i Kalifornien.

Christer berättade att han medverkade i Lennart Hylands radioprogram Radio-Karusellen i januari 1954 där han sjöng Där näckrosen blommar.

Efter framträdandet blev Christer intervjuad. Hyland frågade vad Christer sysslade med på sin fritid och om han hade någon särskild hobby. Christer berättade då att han var intresserad av radio och hade byggt en helt egen radiomottagare som han kunde lyssna på polisen med. -Men får man lyssna på polisen, är det tillåtet? frågade Hyland.

Christer fattade sig snabbt och sa att Hobby-Förlaget i Borås sålde en byggsats till en sådana mottagare för 34 kronor och 50 öre varpå studiopubliken skrattade gott och klappade i händerna.

Snart nog hade ägaren till Hobby-Förlaget fått höra talas om Christers oplanerade reklam för deras mottagarbyggsats, som såldes under benämningen RK6. Ägaren kontaktade Christer för att fråga om de fick lov att använda hans namn och medverkan i Lennart Hylands Karusellen, som referens i
katalogen. Christer som nu hade blivit lite av en rikskändis hade inget emot detta. Som tack för hjälpen anlände en kort tid därefter ett par stora lådor med Wörld War II-surplus till Christer. Hobby-Förlaget hade inte ekonomi att betala ut någon ersättning i reda pengar. För Christers del var surplusapparaterna betydligt mer värda än pengar och de blev också starten på ett livslångt samlande av just militär surplus och gamla radioapparater, ett samlande som håller i sig än i dag.

Lite mer om polisradion:

Till höger ser en bild från ett tidningsklipp: Den egenhändigt byggda polisradion gjorde sensation på Karusellen, och så här ser apparaten i fråga ut. Man får faktiskt avlyssna polisbilarnas rapporter, bara man inte för vidare vad man hör.

Katalogtexten som Hobby-Förlaget komponerade ihop löd så här:

Detta är samma apparat som Christer Falkenström rekommenderade i Radio-Karusellen. Den har hittills sålts i 10 000 tals ex. Kortvågsmottagare, avsedd för våglängdsområdet 1 – 15 meter. Inom detta område finns bl a luftfarts- och polisradio samt amatörband. Mottagaren är synnerligen känslig och den kan genom en enkel omkoppling även användas som sändare med god effekt. Särskild anvisning om omkopplingen finns i arbetsbeskrivningen. Kortvågsmottagaren levereras i byggsats som är mycket enkel att montera. På ca 2 timmar lyckas även den fullständigt oinvigde med tillhjälp av den utförliga arbetsbeskrivningen och ledningsdragningsschemat, att få till en utmärkt kortvågsmottagare eller -sändare.

RK6 Kortvågsmottagare, komplett byggsats, Pris pr styck 34.50.

R526 Ritning till kortvågsmottagare, komplett med kopplingsschema och utförlig arbetsbeskrivning.

Pris per styck 4.50.

Om det verkligen såldes mer än 10 000 byggsatser till kortvågsmottagaren, som det står i annonsen (se nedan), går så klart inte att verifiera så här långt efteråt men att apparaten var otroligt populär bland dåtidens nyfikna och kunskapstörstande ungdomar råder det absolut inget tvivel om.

De flesta apparaterna som blev byggda är skrotade för länge sedan. De som eventuellt finns kvar är förmodligen undanstoppade långt in på vindar och i källare.
Vill du läsa hela artikeln?

https://www.esr.se/images/doc/2011/ESR_Resonans_2_2011.pdf

Bengt Falkenberg SM7EQL redaktör ESR Resonans.