På Radiomuseet i Göteborg finns en grupp som vurmar för att sända amplitudmodulerad ”rundradio” på den frekvens som mellanvågssändaren i Järnbrott använde, 981kHz. För detta ändamål har museet köpt in en AM-sändare av fabrikat HerculesAM.
I samband med att man gjorde en provsändning med den nya sändaren kom det in en rapport från en lyssnare som hade hört denna utsändning. I slutet av mejlet kom ett önskemål från avsändaren om att få en kvittens på att vi hade mottagit rapporten. Vid den aktuella tidpunkten hade vi inom museet ingen plan för hur vi skulle hantera denna typ av kontakter med våra lyssnare! Med tanke på att vi planerade för en mer officiell invigning av den nya stationen under namnet 981AM och den av PTS tilldelade stationsbeteckningen SBG, fattades det snabbt ett beslut inom arbetsgruppen om en strategi inför framtiden. Denna föll ut i två delar:
1 Skapa en mailadress dit alla ärenden som handlar om 981AM skickas och hanteras.
2 Skapa ett så kallat QSL-kort som är radiomuseets kvitto på att vi har godkänt den insända lyssnarrapporten.
Den första punkten administrerades snabbt och vi använder numera adressen 981am@radiomuseet.se
QSL-kort framsida
Undertecknad började engagera sig i gruppen för att se hur vi skulle kunna ta fram ett QSL-kort. Det visade sig att Bengt Löf hade ett utkast till ett kort men inte visste hur han skulle ”förädla” det till en färdig slutprodukt. Med mina ”halvbra” kunskaper inom grafisk design gav jag mig på att bearbeta detta utkast. Plötsligt fanns det många önskemål och synpunkter att ta fasta på. Radiomuseet har en fastställd grafisk design på sin logotype när det gäller typsnitt och färgval. Eftersom vårt QSL-kort är en kvittens på en aktivitet som genomförs inom museets verksamhet, innebär det att vi måste ta hänsyn till dessa regler. Som tur är har vi ordning och reda på saker och ting inom föreningen och typsnitt och färgkod finns väl dokumenterade i vår administrativa databas.
Så småningom hade jag lyckats få till en acceptabel grafisk bild till framsidan av kortet.
Men! Ett QSL-kort har även en baksida och hur denna skulle se ut fick jag hjälp av Moritz Saarmann att utforma. Baksidan innehåller information om vem som har skickat in rapporten, plats och datum för avlyssningen och övrig teknisk intressant information. Det är också här som vi från Radiomuseet kvitterar att vi anser att rapporten är riktig genom att sätta en personlig signatur på kortet.
QSL är en Q-förkortning som betyder ”Jag kvitterar”. Att skicka ett QSL-kort är inom amatörradioverksamheten ett bevis på att man har genomfört en kontakt med varandra. På motsvarande sätt har även kommersiella rundradiostationer svarat med QSL-kort när lyssnare har skickat in rapporter med upplysningar om hur sändningarna har tagits emot. En godkänd lyssnarrapport skall innehålla en teknisk del med information om var mottagningen har skett och hur kvaliteten på sändningen var angivet enligt skalan SINPO.
Dessutom skall man alltid ange ett antal tidsstämplade programpunkter tex: 13.00 Utsändningen påbörjades med att programledaren önskade oss välkomna 13.03 Spelades ”Livet i Finnskogarna” med Calle Jularbo 13.07 Vi önskades välkomna till ”Kvällens spelhörna”
Ett modernt alternativ till detta är att skicka med en ljudfil från utsändningen.
I samband med invigningen av 981AM, 2026-03-28, fick vi in ca 20 lyssnarrapporter. Många av dessa uppfyllde inte alla våra önskemål om hur en lyssnarrapport skall vara utformad men vi har ändå valt att godkänna dem.
Ett fenomen som vi kommer att bli tvungna att förhålla oss till framöver är att många lyssnare bor utanför vår sändares täckningsområde. De lyssnar då via lämpliga SDR-mottagare inom vår sändares räckvidd. Visst är det roligt att så många som möjligt tar del av våra utsändningar, men ur teknisk synpunkt så vet vi redan i förväg vilka SDR-mottagare som har bättre eller sämre mottagningsförhållanden. Men vi saknar information om huruvida sändaren når till Kungsbacka Centrum eller Falkenberg i söder och Kungälv eller Stenungsund i norr!
Inom DX-rörelsen har ett QSL-kort en viss status beroende på hur enkelt det är att ”erövra”! Vi vill naturligtvis ha så detaljerade tekniska rapporter som möjligt men skall samtidigt vara måna om de som lyssnar och vill ha kontakt med oss med synpunkter på programmens innehåll och variation. Det ena utesluter inte det andra men vi kanske skall ha olika QSL-kort beroende på om man har skrivit en riktig lyssnarrapport utifrån mottagning på egen station eller om man har använt ”allmänna medel” för lyssningen!
Hur som helst har detta varit ett roligt projekt i projektet och det kommer att bli spännande att se hur det kommer att utveckla sig framöver!
För att underlätta hanteringen av lyssnarrapporterna skickas vårt QSL-kort endast i PDF-format till mottagaren. Denne får sedan själv skriva ut kortet om så önskas.
Tack till er alla som på ett eller annat sätt har hjälpt mig i detta arbete.
1927 togs den första statliga långvågssändaren i bruk. Långvågssändaren blev förlagd till en höjd i centrala Motala – Bondebacka. Med två torn som bar upp trumantennen och en vacker sändarbyggnad i nyklassicistisk stil ritad av Carl Åkerblad, blev Motala långvåg både ett begrepp och ett landmärke.
Trängseln på bandet ledde till att Motala långvåg redan efter sju år fick höja effekten till 150kW för att kunna göra sin röst hörd.
I slutet av 1940-talet hade åldern börjat ta ut sin rätt. Störande fading uppstod redan på omkring 80–140 km avstånd från sändaren. En ny sändare skulle flytta ut den störande fadinggränsen till över 200 km. En ersättare till Bondebacka började planeras. Att förlägga en ny sändare till Bondebacka var uteslutet. Markområdet räckte inte till. Dessutom krävdes ständig bemanning och verkningsgraden låg på endast 22%.
Inom fadingområdet uppskattade man att 750 000 människor bodde vilka inte betjänades av lokala sändare.
Motala långvågs nya sändare skulle få en verkningsgrad på runt 65% vilket innebar att man kunde tredubbla antenneffekten vid oförändrat effektuttag från elnätet. Samtidigt skulle man kunna nå 1,5 miljoner lyssnare borträknat lyssnare betjänade av lokala sändare. Genom anskaffning av nya sändare skulle man kunna göra en årlig besparing av ca 250 000 kr i dåtidens pengar (35 miljoner kr 2025) i el- och personalkostnader.
Utredningar och byggnation
Efter förberedande utredningar, särskilt beträffande antennsystemets utformning, gjorde Telegrafstyrelsen 1954 en framställan till Kungl. Maj:t om anslag för uppförande av en ny, obemannad och fjärrmanövrerad långvågssändare med 2×300 kW antenneffekt, utrustad med en antenn med fadingreducerande egenskaper. Framställningen beviljades 1955. Rekognosering angående lämplig förläggningsplats påbörjades omedelbart. Sedan undersökningar utförts på olika platser beträffande grundförhållanden och markens ledningsförmåga samt mätningar utförts av en portabel sändare arbetande på samma frekvens som Motala långvåg, framstod ett område 12 km söder om Motala, som det mest lämpade. Området utgjordes av plan åkermark utan bebyggelse eller el- och telefonledningar. Området runtomkring utgjordes också av plan åkermark med obetydliga höjdskillnader. Förutsättningarna för ett vidsträckt jordnät och för en störningsfri vågutbredning var synnerligen goda.
Valet föll på ett antennsystem bestående av en ringantenn med en central, isolerad mast med 250 m höjd och 5 periferiskt uppställda, likaledes isolerade master med 200 m höjd och på ett avstånd om 630 m från centrummasten (0,4 λ).
Ringantenn med en central och fem periferiskt uppställda antenner
Trots att allting var utspritt över ett stort område köpte Televerket bara upp mark för centrummast med stationshus och för ringmasterna – 10 ha för centrummasten och 15 ha för de övriga ringmasterna. Med markägarna tecknade man särskilda avtal för nedläggning i deras mark mellan centrummasten och ringmasterna under plogdjup jordnät, kraftkablar, manöveranordningar och högfrekvensmatning till ringmasterna. Sammanlagt 290 ha utan en endaste luftledning.
Hans Åkerblad, son till Carl Åkerblad som bl.a. ritade stationshusen till Grimeton, Motala LV och Spånga MV, ritade stationshuset. Projektledare vid uppbyggnaden av Orlundastationen var Tore Myrén vid Televerkets Radiobyrå.
Sändarna kom från franska Compagnie Français Thomson-Houston.
Stationshuset innehöll förutom sändarna kylvattenutrustning, konstantenn, 20kV och 400V ställverksutrustning, reservkraft, kontroll- och manöverutrustning för sändarnas automatiska drift samt anordningar för inställning och kontroll av de olika antennströmmarnas inbördes faslägen. I stationshuset fanns också ett elektriskt avskärmat rum inrymmande erforderliga antennanpassningskretsar mellan sändarna och antennsystemet. Vid varje ringmast fanns ett elektriskt avskärmat hus däri det fanns anpassningskretsar mellan matarkablar och ringmaster.
Högfrekvenskablarna för matning av ringmasterna var massiva med isolering av oppanol. Vågmotståndet 60 Ohm, dämpningen 0,03 N/km och tillåten driftspänning 35kV. Kablarna kunde överföra 400kW bärvågseffekt vid 100% modulation.
Stationshuset var utformad som en fönsterlös bunker ovan jord med 1,7 m tjocka väggar av armerad betong med en kupol över sändarhallen. Detta var under den kallaste delen av Kalla Kriget. Utformningen gjorde med hänsyn till att kunna stå emot ett atombombsanfall.
Jordnätets utformning
Den danske professorn vid DTH i Köpenhamn, Hans Lottrup Knudsen, beräknade dimensionen på jordnätet. Jordnätet är en mycket viktig del för ett antennsystem på lång- och mellanvåg för att hålla nere markförlusterna närmast intill antennmasterna.
Runt centralmasten plöjde man ned på 40-50 cm djup 480 st. 2mm radiella koppartrådar och inom trianglarna 384 st. Mellan centrummasten och ringantennerna plöjde man ned 180 koppartrådar och utanför ringmasterna 100 koppartrådar. Totala trådlängden uppgick till 500 km.
Antennsystemet
Antennsystemet var beräknat av ing. Folke Strandén vid Televerket. Professorerna Johan Hannemann och Børge Johannes Rambøll, Köpenhamn, konstruerade och E. Rasmussen A/S Fredericia, tillverkade. Masterna mätte 1,6 m sida triangulär utformning av galvaniserat massivt svetsat stål. Beräknad vikt för centrummasten var ca 100 ton och för ringmasterna ca. 62 ton. Alla masterna stod uppställda på varsin 1,1 m hög porslinsisolator.
För att kunna konstruera en antifadingantenn med godtagbara förlustsiffror inom antagbara gränser, måste man antingen använda en enkel antenn av 1/2-vågstyp, som i stor utsträckning användes på mellanvåg, eller också måste antennanläggning bestå av ett antal på lämpligt sätt matade antenner över en större yta.
P.g.a. den långa våglängden, 1517 m, kunde det förstnämnda alternativet inte komma på fråga då en masthöjd av minst 700 m skulle krävas.
Den bästa lösningen av antennproblemet bedömdes vara en antennkonstruktion med ett antal antenner utbredda över en större markyta. En likformig strålning i alla riktningar i horisontalplanet var det som önskades. Härigenom visade sig att en ringantennanläggning med endast vertikala antennelement utgjorde den mest fördelaktiga lösningen i detta fall.
En ringantennanläggning består av en eller flera ringar av inom varje ring rotationssymetriskt placerade delantenner. Om flera ringar används är de koncentriska. Det finns två huvudtyper av ringantennanläggningar: dels sådana som ger ett roterande fält. Dels sådana med ett stillastående fält. För att en ringantennanläggning ska ge roterande fält ordnas med en motsvarande fasförskjutning mellan strömmarna och de olika delantennerna i samma ring. På så vis kan man ordna så att fältet roterar 1, 1/2, 1/3 etc. varv per period.
Centrumantenn och en antennring
Vid ringantenner med stillastående fält har samtliga antennströmmar inom samma ring också samma fas. Oftast är det fördelaktigt att vid denna typ av antennanläggningar använda en centrumantenn dvs en antenn med radien 0.
En ringantenn med icke roterande fält, vilken består av en ring med radien 2/5 av våglängden och en centrumantenn där totala strömmen i ringen är 2,81 gånger centrumströmmen, hänfört till lika masthöjd och 180° fasförskjuten i förhållande till denna, ger nollstrålning i 45°-riktningen i vertikalplanet.
Vid jämförelse mellan ringantennanläggningar med roterande fält och dito med stillastående fält visar det sig att med ungefärligen motsvarande prestanda och markutrymmen av den förstnämnda typen har betydligt högre godhetstal och sämre verkningsgrad än antenner av den sistnämnda typen. Även den sistnämnda har högre godhetstal än en enkelantenn av samma höjd.
Vid långvåg är det viktigt att antennens godhetstal hålls nere så att alltför kraftig sidbandsavskärning undviks. Därför har antenner med stillastående fält föredragits särskilt som man med sådana även får högre verkningsgrad.
I en viss vinkel från lodlinjen är strålningen från en rätt utformad ringantenn med stillastående fält noll. Ur fadingsynpunkt är det önskvärt att denna vinkel är ganska stor 40–50°.
Att använda två antennringar jämte en centrumantenn undersöktes. Det alternativet stöp på olägenheten med de höga godhetstalen och den försämrade verkningsgraden. Stora effekter kommer nämligen att cirkulera mellan de olika antennsystemen.
T.ex. en antennanläggning som bedömdes ha optimala dimensioner (ringradier 0,45 resp. 0,65 λ) måste inte mindre än 3,5 gånger sändareffekten tillföras centrumantennen. 2,5 gånger sändareffekten är alltså den en effekt som matas tillbaka från de bägge antennringarna till centrumantennen genom matarkablarna. Vinsten med två antennringar jämfört med en antennring skulle dock i viss mån vara försumbar med hänsyn till att fältstyrkan i ytterområdena skulle bli lägre och man i alla fall skulle bli störd av störningar från framför allt utländska stationer.
Antennavstämningsenheten
Sålunda bestämdes det att anläggningen skulle bestå av en centrumantenn och en antennring. Radien på antennringen är inte kritisk. Man kan i stort sett bestämma vertikaldiagrammet för antennen genom att reglera förhållandet mellan strömmen i centrumantennen och totalströmmen in antennringen. Väljer man en liten ring ökar godhetstalet och verkningsgraden sjunker. Väljer man däremot en stor ringradie kommer anläggningskostnaderna att öka och en viss försämring av vertikaldiagrammet erhållas, även om strömförhållandet justeras till optimalt värde.
Med hänsyn till de lokala förhållandena valde man som en lämplig kompromiss en ringradie om 630 m motsvarande 2/5 λ. Antalet master i ringen bör vara udda då man vid udda antal erhåller ett närmast lika rotationssymetriskt diagram. Det minsta antal master som ger fullt tillfredställande symmetri är 5, varför detta antal användes i ringen. Masthöjderna valdes som en kompromiss mellan å ena sidan verkningsgrad å andra sidan anläggningskostnader. Centrummasten var 250 m hög och ringmasterna 200 m vardera.
Masterna försågs inte med något toppnät. Ett sådant skulle visserligen medfört en sänkning av godhetstalet och minskade dimensioner hos avstämningsinduktanserna för antennen. Samtidigt skulle antennen ur avstämningssynpunkt bli mycket känsligare för isbarksbildning, var jämte ett toppnät innebar ökade risker för driftstörningar. Dessutom visade det sig att ett toppnät ej medförde en särskild sänkning av godhetstalet.
Antennströmmarna (omodulerade) vid 45° nollstrålningsriktning och 600kW total antenneffekt beräknades bli 163A i centrummasten och 121 A i varje antenn i ringen.
Ringströmmarna var 180° fasförskjutna från centrumströmmen. Genom att rymdinstrålningen minskade pressades mera effekt ut i horisontalplanet. Den teoretisk uppkomna ökningen av markfältstyrkan beräknades till 1,20 gånger den fältstyrka som skulle erhållas från en enkel antenn vid samma sändareffekt.
Försökssändningar
I takt med att den nya sändaren närmade sin fullbordan utförde man försökssändningar parallellt med den gamla sändaren inne i Motala.
Sändarhallen år 1962
Proven utfördes så att man i 10-minutersintervaller sände alternerande mellan den gamla och den nya sändaren. Den nya sändaren uppvisade en avsevärt minskad tendens till fading. Utanför fadingzonen hade den fyrfaldigade effekten medför en avsevärd höjning av fältstyrkan så att avlyssning på mycket långa distanser avsevärt förbättrades.
8:e maj 1962 invigdes stationen av Prins Bertil.
Sändarna
Sändarna, två till antalet, var på 300 kW vardera. Verkningsgraden beräknades till omkring 65%. De var gjorda för att antingen gå parallellt eller enskilt. I händelse av fel i en sändare, skulle tre återstartförsök göras. Misslyckades dessa försök skulle den andra sändaren automatiskt kopplas in utan att lyssnarna skulle märka något avbrott i utsändningenOftast var en sändare i drift och den andra i viloläge för att snabbt kunna kopplas in vid behov och för att slita jämnt på sändarna.
Slutrören behövde vara vattenkylda och därför installerade man ett system med kondensorer i taket, via destillatorer i ett särskilt rum intill sändarhallen för att få så rent vatten som möjligt tillbaka till sändarna.
Det nya var en CFTH-specialitet: Ångkylda slutrör s.k. ”Vapotroner”
Vattnet övergick i ånga vid rörkylningen och leddes upp till kondensorer under yttertaket. Varm luft släpptes ut i mitten via ventilation högst upp på kupolen och kall luft togs in via sidorna. Sändaren skulle vara obemannad. Dock fanns det dygnet runt två tekniker som vakade över stationen. Ragnar Gustafsson, en av de sista teknikerna vid stationen, berättade att de fick jobba i bara skjortärmarna i 27 graders värme inne i ”bunkern”.
Principschema
På schemadiagrammen nedamn ser man principschemat för sändaren och antennsystemet i Orlunda samt principschemat för sändarrörens kylning.
Principschema för sändaren och antennsystemetPrincipschema för sändarrörens kylning
Masthaveriet
Den 9:e Juli 1970 trängde en åskfront in över Västkusten och fortsatte åt nordost och hade nått upp till nordligaste Sverige den 11:e Juli. I anslutning härtill förekom delvis kraftiga åskväder i norra och mellersta Götaland. Den 12:e juli kl. 01:50 slår blixten ned i centrummasten, sätter fyr på en av de oljefyllda stagisolatorerna vilket får till följd att en av staglinorna brister.
Masten störtar samman över bunkern och blir skrot. Bunkern erhåller endast mindre skador tack vare sin robusta konstruktion. Sändaren sänder därefter tillfälligt med 100kW på en mast. Centrummasten återuppbyggdes aldrig.
Bunkern utan sin centrummastDen åskfällda antennen
1973 lägger man ned en ny kabel till en av ringmasterna vilket gör att effekten återigen kan höjas till 300kW.
1974 i samband med energikrisen sänks effekten tillfälligt till 150kW.
Framtiden Nedläggning
I takt med att lyssnarna gick över till mer njutbara FM-radio med nära på Hi-fi-kvalitet tappade den inhemska lång- och mellanvågen allt fler lyssnare. I början av 1970-talet började man lägga ned alla de små lokala mellanvågssändarna som näst intill funnits i varje stad. Nedläggningen gick förvånansvärt smärtfritt.
Det visade tydligt att LV- och MV-sändarna spelat ut sin roll för radioförsörjningen inom landet. Dessutom var sändarna utslitna och skulle kräva kostsamma utbyten. Man behöll bara de stora sändarna i Falun, Göteborg, Hörby, Luleå, Motala, Stockholm Sundsvall och Östersund ytterligare några år. 1969 års radioutredning som avgav sitt betänkande
1973 ”Radio i utveckling” menade att det inte fanns motiv för fortsätt utsändning av P1 i sin helhet över såväl FM-sändarna som LV- och MV-sändarna. Istället föreslog utredningen en omdisponering av de sistnämnda med inriktningen att främst ge täckning av grannländerna i Norden samt minskning av sändningstiden för läge driftskostnader, att genomföras budgetåren 1974/1975. Förslaget hamnade emellertid i skuggan av utredningens stora och efterlängtade nyheter: införandet av stereo och lokalradio. Vid denna tidpunkt stod det emellertid klart att de åtta stora sändarna borde vara kvar tills vidare för att ha ett bättre utgångsläge inför förhandlingarna om en ny frekvensplan för lång- och mellanvåg.
Som alltid har tilldelningen av frekvenser reglerats av internationella överenskommelser och under denna tid gällde Köpenhamnsplanen från 1948. Emellertid var utrymmet alldeles för litet för allt fler och starkare sändare på uppåt 2 000 kW, som började växa upp på kontinenten. Allt fler röster höjdes för att få ordning på kaoset och förberedelser inför en ny frekvensplan påbörjades i början av 1970-talet. En konferens för omplanering av lång- och mellanvågen ägde rum i två sessioner 1974 och 1975. Från nordisk sida fanns det förhoppningar om att få till stånd en genomgripande sanering av banden och åstadkomma god täckning av omgivande länder och havsområden för att på så vis kunna bereda väg för nya sändare.
Sverige erhöll åtta tilldelningar i den nya planen som skulle träda i kraft i november 1978.
Tillstånd utverkades att tills vidare få ha kvar stationerna i Göteborg, Hörby, Motala och Stockholm. De fyra stationerna Falun, Luleå, Sundsvall och Östersund lades ned 1978 inför den nya frekvensplanens ikraftträdande.
För att tilll en måttlig kostnad förbättra mottagningsmöjligheten utanför landets gränser, modifierades de riktade sändarantennerna i Göteborg och Stockholm. Den huvudsakliga riktade strålningen inåt land vändes således istället mot sydväst från Göteborg och sydost från Stockholm. På så vis ökade möjligheten något till avlyssning i bl.a. Nordsjön, Benelux, Danmark och emellanåt också Storbritannien resp. Östersjön, Finland och de Baltiska staterna.
Redan i Televerkets anslagsframställan 1976 begärdes i samråd med SR medel för utbyggnad av fyra stationer. Några medel erhölls inte men i de kommande årens anslagsframställningar begärdes återigen medel dock för en i mer begränsad utbyggnad där Skåne MV prioriterades högst efterföljt av Gotland LV.
I 1980 års budgetproposition var inte utbildningsminister Jan-Erik Wikström (fp) citat: ”beredd att tillstyrka Televerkets planer på en utbyggnad av AM-sändare” utan man räknade med att Göteborg MV, Motala LV och Stockholm MV skulle läggas ned redan 1980/1981 varigenom tre miljoner kr (12,5 miljon kr 2025) skulle kunna sparas.
Detta drastiska förslag väckte starka reaktioner och protester från många olika håll.
Efter behandling i flera av Riksdagens utskott angavs i ett yttrande att man gav starkt stöd om mer tid för ytterligare överväganden om nedläggning av MV-sändarna i Göteborg och Stockholm och Motala LV. 1979 hade man installerat en rubidiumoscillator på Motala LV. Rubidiumoscillatorn stabiliserad bärvågen med en relativ noggrannhet 5×1011. Ett antal företag och institutioner använde den ytterst stabila bärvågen vid Motala LV som frekvensnormal för olika mätändamål och skulle drabbas ekonomisk för de merkostnader det innebar att anskaffa ersättningsutrustning.
Utbildningsministern Jan-Erik Wikström (fp) delade SR och Televerkets uppfattning att det var angeläget att bygga Skåne MV. I Televerkets anslagsframställningar 1980 begärdes på nytt projektering av Gotland LV, dock med normal finansiering från licensavgiften. Televerket påtalade också att masterna vid Stockholm MV var i så dåligt skick att avsevärda satsningar på 1–2 miljoner kr (ca 4–8 miljoner kr 2025) skulle krävas omedelbart varför Stockholm MV bara borde behållas tills vidare om synnerliga skäl framkom. Riksdagen beslutade våren 1981 att Stockholm MV skulle läggas ned vid halvårsskiftet 1981 och att medel avsattes för Skåne MV för att ersätta Göteborg MV och Hörby MV 1985 med reservation för att Göteborg höll fram till dess samt att bibehålla Motala LV.
Eftersom det bedömdes utsiktslös att få anslag till Gotland LV modifierades Motala LV 1983 så att viss riktverkan erhölls mot Köpenhamn och Helsingfors utan att försämra mottagningen i Oslo samt omkoppling för erhållande av optimal strålningsvinkel under dygnets ljusa och mörka del. Det åstadkoms med endast två ringmaster. Kostnaden uppgick till omkring 1,5 miljoner kr (4,7 miljoner kr 2025).
I samband med att Stockholm MV lades ned infördes ökad kompression på Motala LV för att i viss mån kompensera för bortfallet. Modulationstransformatorn låg nära larmgränsen och så mycket bättre än så här kunde det inte bli. Ökad kompression medförde ett ökat uttag från elnätet motsvarande 100 000 kr per år (ca 315 000 kr 2025).
Från och med 1985 återutsändes Radio Sweden om kvällarna och under några sommarmånader när Skåne MV, det som blev Sölvesborg MV, användes för särskilda försöksprogram.
Den 1:e februari 1986 bytte man frekvens till 189KHz i och med den nya kanalindelningen fastställd vid våglängdskonferensen i Genève 1979.
Den 5:e februari 1987 fick en pluton jägarsoldater från K 3 i Karlsborg öva sina sabotagekunskaper på tre av masterna. SVT:s regionalprogram Östnytt filmade fällningen av masterna. Sprängningen av masterna kom att användas i Försvarsmaktens informationsfilm från 1987 om säkerhetstjänst: ”Förebudet”.
1990 havererar det 1100 hk starka reservkraftverket, en V8 diesel. En kolv for upp genom topplocket. Televerket beräknade att man behövde ca 3 miljoner kr (6 miljoner kr 2025) för främst renovering av stagen till de två kvarvarande masterna och ifrågasätter behovet av stationen efter samråd med SR. SR genomför en lyssnarundersökning som bekräftar att stationen har få lyssnare ca 200st. dagligen. I Televerkets anslagsframställan 1990 anges det att varken Televerket eller SR finner skäl för att satsa mer pengar på Motala LV. Utbildningsminister Göran Persson (s) anger i budgetpropositionen att han har inget att anmärka mot nedläggning av Motala LV.
Riksdagen beslutar den 11:e juni 1991 att Motala LV ska läggas ned. Avvecklingstiden fastställs till sex månader för att ge lyssnarna respit att finna en annan lösning. Nedläggningstidpunkten fastställdes till 30:e november 1991.
Sista kvällen samlades särskilt inbjudna gäster i Orlundastationen för att ta farväl av Motala LV. Sista timmen sändes ett specialprogram bara över Motala LV. Programvärd för kvällen var Christofer Murray. Efter programvärden tackat Motala LV för lång och trogen tjänst fick Riksradiochefen Arvid Lagercrantz sista ordet innan nationalsången spelades en allra sista gång.
Sändarhallen år 2021
”Då kan jag berätta att för Motala långvågs lyssnare att här i Motala Aska så är vi ungefär 100 personer som just nu applåderar en sista gång för Motala långvåg. Motala långvåg har nu nästan sänt färdigt. En 65-årig epok är slut. På Radiotjänsts, Sveriges Radios och Sveriges Riksradios vägnar tackar jag Televerket Radio och dess personal för den här tiden. Vi får hänvisa våra utlandslyssnare till kortvågen i fortsättningen och kanske i en framtid till satellitsändningar. Efter nationalsången kommer jag att stänga av Motala långvåg för gott”.
Och därmed tystnade Motala långvåg för gott och en 65 år lång epok var slut.
1994 resp. 1995 sprängdes de två sista kvarvarande masterna. Sändarna står kvar och är mer eller mindre intakta.
Motala master 2014 Foto Wikipedia Holger Ellgaard
Kritik
Kritiken lät inte vänta på sig. I stort sett samtidigt som Motala/Orlunda togs i drift startade östtyska Deutschlandsender en 500 kW långvågssändare i Zehlendorf 35 km norr om Östberlin på 185 KHz. Deutschlandsender orsakade interferens i mottagningen av Motala LV främst under dygnets mörka del.
Frågan man ställde sig och riktade kritik mot varför man tog 12,5 miljoner kr av licensmedel (175 miljoner kr 2025) för att bygga en ny långvågssändare när FM-tekniken stod för dörren och knackade på. Bland ursäkterna var att många radioapparater inte var förberedda för FM-bandet. Man kunde fått flera FM-sändare för samma kostnad utan besvären med störningar från andra sändare och med dessutom bättre ljudkvalitet.
Ett tydligt exempel var Västtyskland som i stort sett hade förlorat alla sina LV- och MV-frekvenser efter 2:a världskriget och hade redan i slutet av 1950-talet ett fullt utbyggt landsomfattande FM-nät.
Christian Stödberg
Foton: Privat, Tekniska Museet och Teracom i Hörby Källor: Teknisk Tidskrift 1961, Populär Radio & Television 7/8 1962, Tele 1/1982 Wikipedia – Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported licens
Inte många känner till att grunderna för television patenterades redan 1884 av Paul Nipkow. Nipkow byggde dock aldrig en fungerande televisionsutrustning. Det dröjde till 1926 innan den skotske uppfinnaren John Baird kunde visa television med både kamera och display för allmänheten baserad på Nipkows skiva. År 1928 kunde Baird demonstrera en fungerande färg-TV (Radio News October 1928).
Detta projekt visar en video i färg baserad på en display med Nipkow-skiva med 32 hål i spiral som skapar en bild med 32 linjer där varje linje består av 32 punkter. Bilden består således av 1024 punkter, som upprepas 30 gånger per sekund. Skivans varvtal blir då 30*60 = 1800 varv/min.
Denna linjetäthet var typisk för slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Nipkow-tekniken fick tidigt konkurrens av helelektroniska system baserade på katodstrålerör.
BBC sände helelektronisk TV parallellt med mekanisk Nipkow TV fram till 1937 då det mekaniska systemet lades ner.
Den färdigbyggda enheten
Den färdiga konstruktionen monterades i en tidsmässig 1920-tals radiolåda som tillhört en skrotad radio. Lådan har anpassats i storlek till utrustningen.
Bildpunkterna genereras av en Arduino Mega som läser ett bildminne och anpassar utläsningen efter en bildsynkroniserings-signal från skivan. Erforderlig datahastighet blir då för 3 RGB färger ca 100 kByte/s. Denna datahastighet ligger inom en Arduino Megas kapacitet.
Detta projekt avser visa hur en tidig televisions bild tedde sig för betraktaren. Ingen Ljudkanal har implementerats. Ej heller har en Nipkow kamera utvecklats.
Genomförande
Genomförandet baserades på en artikel i tidskriften IEEE Spectrum (juni 2022) med modifieringar på grund av olikheter i komponentval. Genom att byta till ytmonterade motstånd i digital-analog-omvandlaren sparades t.ex. mycket plats.
3D utskrivna detaljer
De flesta mekaniska byggblocken för konstruktionen har skrivits ut med en 3D-skrivare. Byggblocken har sedan skruvats ihop med vanlig maskinskruv. En stor fördel var att också Nipkowskivan kunde skrivas ut med stor precision.
Hjärnan i enheten är en Arduino Mega 2560 mikroprocessor som programmerats i Arduino IDE med hjälp av korskompileringsprogramvara på en PC med Windows 10. På PC finns också en programvara för att konvertera vanliga videor och bilder till format som passar till denna Nipkow-TV. Bildfiler och videor laddas på ett SD-minneskort som kan läsas av arduinoprocessorn via ett särskilt interface med SPI utgång (SPI = Serial Peripheral Interface, SD = Secure Digital).
Skivans spiralmönster
Nipkow-skivan drivs av en DC-motor, som hastighetsregleras med en styrenhet. Hastigheten ställs med en potentiometer på kontrollpanelen. Hastigheten styrs via metoden PWM (Pulse Width Modulation)
Varvtalet på motorn mäts med hjälp av en reflektor på skivan som avkänns med en Infra Röd sensor, som i sin tur sänder en signal till processorn. Varvtalet blir också bildfrekvens för bilder och video.
För varje bildpunkt lägger processorn ut 3×6 bitar, en sextett för var och en av grundfärgernas intensitet Röd (R), Grön (G) och Blå (B). Dessa bitar digital-analogomvandlas direkt med ett motståndsnät. Efter förstärkning driver den analoga signalen ljusstyrkan för de tre olikfärgade lysdioderna. Färgbalansen kan ställas för var och en av färgerna med tre potentiometrar på kontrollpanelen. Normalt behöver dessa inte röras.
Vy från framsidan
På kontrollpanelen finns också en strömbrytare och omkopplare mellan video och stillbild (testbild). Dessutom finns tryckknappar för att stega framåt av stillbilder och video. Via frontpanelen kan man också byta SD-minneskort för att byta till en ny video eller stillbild.
Vy bakifrån
För strömförsörjning användes ett kommersiellt 12 V nätaggregat kapabelt att leverera 3 A. Vid normal drift förbrukar denna Nipkow-TV ca 1 A vid 12 V, vid start av motorn något mer.
Front med förstoringsglas
Eftersom bilden från den ca 20 cm stora Nipkowskivan bara kan bli ett par cm i kvadrat försågs lådan med ett förstoringsglas för att förbättra synligheten av bilderna. Detta var ett vanligt förfarande för tidiga TV-apparater.
Kommunikationssystemet Mobitex är ett system för trådlös överföring av text och data via mobila terminaler. Det utvecklades från det marina radiotelex-systemet Maritex under tidiga 1980-talet av Televerket Radio och Ericsson, i det samägda bolaget Eritel.
Ursprungligen var Mobitex tänkt som stöd till Televerkets egna tekniker, och driftsattes officiellt 1986. Överflödig kapacitet kunde säljas som teletjänst till företag och myndigheter med behov av dataöverföring till mobila enheter t.ex ambulans, polis, skogsbolag, speditionsföretag och hamnar. Ett separat Mobitexnät driftsattes för militära ändamål.
Mobitex marknadsfördes också utomlands till motsvarande kunder, och användes som kommunikationsprotokoll i de första modellerna hos kanadensiska företaget Research In Motion (RIM). Deras björnbärsliknande handterminal blev populär och gjorde att företaget efter ett tag ändrade sitt namn till produktnamnet – Blackberry.
Kommunikationssystemet gjorde det möjligt att få bekräftelse på att information kommit fram, till skillnad från samtidens mera enkelriktade system som till exempel personsökare. Vid några tillfällen har det robusta Mobitexsystemet visat sin styrka. Eftersom Blackberry blivit populär i affärsvärlden underlättades kommunikationen i samband med räddningarbetet under nine-eleven i New York, då systemet fortsatte att fungera trots att fast och mobil telefoni upphörde runt World Trade Center.
Även vid stormen Gudrun användes Mobitex av många reparationsteam, då el och telefonkommunikation hade försvunnit i området.
Mobitexsystemet har numera lagts ner i Sverige och ersatts av RAKEL.
Bild: RM07258 – Inter@ctive Pager från kanadensiska RIM år 1996, även kallad RIM 900, är en dubbelriktad kommunikationsenhet baserad på Mobitex. Det är första produkten i den serie som senare blev BlackBerry. Bild: RM07288 – BlueTex GPS från 2005 är ett Mobitex radio-modem på 400 MHZ-bandet med GPS-mottagare och Bluetooth. Enheten används för GPS spårning av fordon och maskiner i realtid.Bild: Mobitex-Mil.JPG Mobitex-terminal som den kunde ha använts i samband med krigssjukvård på 1990-talet. Från utställning på Brigadmuseet i Karlstad.
Det har blivit tradition att vår förening ordnar en studieresa under hösten. 2023 åkte vi till Stenstorp där det fina Dalénmuseet finns och 2024 gick resan till Norrahammar och Radiomuseet i Jönköping. I år åkte vi, 25 medlemmar i Radiohistoriska Föreningen i Västsverige, till Småland och inspekterade den stora militärsändaren på 800W som har stått i militärområdet i Radiomuseet i Göteborg i många år och nu står i Totalförsvarsmuseet i Delary i Småland. Smålands Militärhistoriska Sällskap och Stiftelsen Smålands Militärhistoriska Samlingar driver museet. Dit åkte vi en strålande höstdag, åtnjöt ärtsoppa och pannkakor lagad i museets stora kokvagn. Därefter guidades vi runt i deras imponerande museum.
Museet visar intressanta objekt från alla försvarsgrenar, med fokus på det som fanns i Småland. De tidigaste utställningsobjekten kommer från tiden efter allmänna värnpliktens införande år 1901.
Här ser vi ganska många i gruppen, dock inte alla – ingen kom på tanken att ta en gruppbild, vilket var synd.
Man började redan kl. 8 på morgonen med att laga ärtsoppan, och god var den. Goda var också pannkakorna till efterrätt och wienerbröden till eftermiddagens kaffe. Inget problem att bespisa många med försvarets mycket välutrustade kokvagnar! En otrolig gästvänlighet, som uppskattades av alla.
Mats Nässert, Smålands Militärhistoriska Sällskap, guidade i det stora huset, och där stod vår fina 800W sändare, och faktiskt en hel del andra radioapparater. En rörutställning, till eempel, känns väldigt bekant!
Vi såg uniformer, utrustning, vapen och missiler. Det är ljust och rymligt i utställningsområdet, och vi var alldeles fascinerade.
Det blev guidning även utomhus, av Peter Rosenqvist, som berättade om museets många intressanta fordon.
En bandvagn, fullt funktionell, med avancerad radioutrustning. Föreningen hade ställt upp flera radiobilar eftersom det var vi från Radiomuseet, som var på besök.
Museet har en stor lada med många bilar. Nostalgi för alla som gjorde lumpen med dessa fordon!
Det finns även ett cykelförråd – tänk att cyklar ingick i fordonsstallet ända fram till 1970-talet.
Allt som allt måste man säga att vi hade en alldeles utomordentligt fin studieresa, som gav mersmak.
Vi tackar Smålands Militärhistoriska Sällskap som ordnade så fint för oss.
På väg hem från sommarstället i Dalarna stannade vi till för Opera på skäret i Kopparberg och övernattade då på Bergsgården i Guldsmedshyttan. I källaren på hotellet hittade jag något intressant (se bilderna). Kul att få se vårt museum i miniatyr.
Radiomuseet satsar nu på AM-mellanvågen igen och vi startade i samband med det stora bileventet på Lindholmen 24-25 maj 2025.
En sammanfattning av sändningen från Radiomuseet finns på vår hemsida här (https://radiomuseet.se/radiostudio/), Här finns även intressant information om Radiomuseets tidigare sändningar – läs gärna! I samband med denna sändning fick museet från Yuliia Löf ett nytt, fint AM-logo, som vi kommer att använda i samband med sändningar.
Vi har nu förnyat vårt tillstånd att sända på den legendariska Göteborgsfrekvensen 981 kHz där Järnbrottsändaren en gång låg, och har stora planer för flera nya sändningar. Kolla på Facebook och vår hemsida för information om när vi planerar att sända, och prova gärna om du kan höra våra utsändningar. De flesta bilradiomottagare har en knapp/meny för AM och har ni en beredskapsradio brukar den ha ett AM-läge.
Vi har även ansökt och fått ett tillstånd för närradio av Mediemyndigheten men att sända på närradio på AM har aldrig förekommit så det har orsakat en viss försening. Vi måste visa på en seriös och ansvarsfylld drift, vilket borde inte vara ett problem. Vårt nuvarande tillstånd säger 10 W ERP men vi hoppas på tillstånd för högre effektVi har således beställt en ny transistoriserad AM-sändare från ett företag i Grekland som specialiserat sig på mindra sändare. Här ser ni en bild av den under produktion.
AM-sändaren Bild – från företaget
I september kom lådan från Grekland med vår nya moderna AM-sändare. Leveransen orsakade allmänt jubel på Radiomuseet – se bara de stora leenden i bilden!
Från vänster – Nils Pihlgren, Ingvar Lund, Martin Björkman och Conny Johansson Bild Lennart Svensson
Nu ska vi bygga en sändningsstudio och sedan kan lampan ”TYSTNAD!” tändas på riktigt i vår Audioområdet. Planen är att använda något av de stora radioborden som vi har i utställningen. Få se hur det går!
På bilden ser ni det gamla Tore Seem-bordet som vi först tänkt använda men som det visade sig bli för dyrt och jobbigt att iordningställa. Vi kommer bygga upp sändningstekniken på ett annat bord med lite modernare audiokomponenter. Allt under ledning av våra audioentusiaster Robert Hassel och Bengt Löf.
Den nya sändningsmiljön ska ge möjlighet till direktsändning från mikrofon och inte bara förinspelade program på dator. Flera av våra medlemmar snickrar som bäst på nya programidéer, och funderar på hur vi få till tekniken, och inte minst antennen. Ingen sändning utan en bra antenn och den ska helst vara vertikal som på logon. Tyvärr blir det stora längder på vår låga freqvens men vi ska ta råd av Grimeton-killarna som är bra på detta med lång våglängd.
AB 100 är en telefon med lokalbatteri och generator. Modellen tillverkades från tidigt 1900-tal fram till 1950-talet.
Jag har funderat lite på hur man kan låta museets besökare använda vissa av de fasta telefonerna i Radiomuseets samling till egna experiment. När det gäller de äldsta telefonerna, så användes från början en liten växelströmsgenerator i telefonen, som när den vevades gav en växelspänning på telefonlinjen. Denna spänning gjorde att en klocka ringde i den manuella växel som telefonen var kopplad till. Därefter talade man om för telefonisten vart man ville bli kopplad. Tekniken bakom telefonförbindelsen består förutom av generatorn, också av ett lokalt batteri med 3V batterispänning för talkretsen hos telefonens mikrofon, samt telefontråd fram till växeln.
FRO i Borås donerade för ett antal år sedan en liten militär snörväxel till museet, benämnd 10 DL. Med denna har vi möjlighet att koppla ihop olika lokalbatteri-telefoner med varandra på det gamla sättet.
Militära snörväxeln 10 DL.
Växelmodellen är bland annat känd från några klassiska scener i Lasse Åbergs film Repmånad.
Min ursprungliga tanke, som var att besökare skulle kunna experimentera och koppla ihop gamla lokalbatteritelefoner med varandra via växeln, har inte riktigt slagit. Ofta stannar experimenten med att besökare provar förbindelsen mellan en av telefonerna och växeln, men ibland får besökare också ihop den tänkta förbindelsen mellan två telefoner kopplat via växeln.
Nästa fundering har varit hur man skulle kunna använda telefonerna med fingerskiva till experiment. Detta innebär att telefonerna måste få ström via en lokal telefonlinje på något sätt, och att en växel automatiskt kopplar upp det via fingerskivan valda telefonnumret.
Första tanken var att försöka hitta någon liten begagnad företagsväxel, på engelska benämnd ”Private Branch Exchange” (PBX), till exempel Telia Symfoni eller någon liknande modell.
Eftersom dessa små växlar är eftertraktade så har jag hittills inte lyckats hitta någon.
En Raspberry Pi 4 i sin plåtlåda, samt en analog telefonadapter Grandstream HT802 utgör huvuddelarna i digitala växeln.
En annan variant är att bygga en egen liten digital växel. Då används datanätverket för att transportera talet vid telefonförbindelsen som datapaket, på engelska ”Voice over IP”(VoIP).
Den växel som jag nu byggt ihop består först och främst av en Raspberry Pi-dator. Dessa små styrdatorer används redan flitigt till lite av varje i museet.
På Raspberry Pi har jag installerat den fria programvaran Asterisk, som bland annat är en företagsväxel med ganska många funktioner. Man kan till exempel välja vilken musik en väntande telefonör skall få lyssna på, medan vederbörande väntar i växeln. För att förenkla olika inställningar, anknytningar med mera, så finns också det grafiska webbgränssnittet FreePBX installerat på Raspberry Pi.
Museets väggtelefon BD 370 från 1930, var Telegrafverkets första egna väggmodell med fingerskiva. Just denna apparat har varit rekvisita i TV-serierna ”Vår tid är nu” och ”En kunglig affär”.
För att kunna koppla in gamla analoga telefoner, så behövs någon form av adapter både för signaler och spänningsnivåer, mellan den digitala växeln och den analoga telefonen. Denna Analoga Telefon Adapter (ATA) finns i olika varianter. Jag har valt amerikanska Grandstream HT801/HT802, men ATA tillverkas också av flera andra fabrikat.
Den svenska varianten av fingerskiva är annorlunda då siffran ”0” kommer först hos oss, det vill säga har kortast väg till fingerstoppet. I resten av världen, utom Nya Zeeland, kommer siffran ”1” i stället först, och ”0” sist på fingerskivan. På Grandstream ATA kan man ställa in detta och väldigt många andra parametrar.
Jag vill till exempel också att linjetonen skall ha svenska 425 Hz, att ringtonen skall ha en sekunds signal och fem sekunder tystnad, med mera. Dessa sista parametrar är noggrant beskrivna i ett dokument från ITU, se länk nedan. Om man har en modernare knapptelefon med tonval och knapparn ” och #, behöver ATA-lådan också kunna växla m ellan den gamla tekniken pulsval, och den nya som i stället använder tonval.
En experimentkoppling med digital växel på Bokmässan 2025. Ett sätt att lära yngre besökare hur man använder telefoner med fingerskiva
Eftersom det är en digital växel, kopplad till Radiomuseets datanät via en liten dataväxel (switch), så kan man också ringa via ett telefonprogram installerat på en dator ansluten till samma nät. Då får man en så kallad ”Softphone”, och jag har testat att ringa via gratisprogrammet MicroSIP, vilket fungerar fint från min laptop ansluten till Radiomuseets wifi.
Lite oväntat så har olika typer av kontaktproblem dykt upp vid monteringen av kablage till fingerskive-telefonerna. Detta eftersom vissa av de gamla begagnade telefonkablarna som används antingen har dåliga kontakter, eller fått diverse modifieringar av tidigare ägare.
Mellanpropp, med propp, jack och anslutning för modularkontakt.
Då uttaget på ATA har den moderna lilla modularkontakten (RJ11), och de gamla fingerskivetelefonerna oftast har gamla Telepropp 428, även kallat ”gristrynet”, så behövs en adapter även här. Jag har använt den modernare varianten av mellanpropp, som har både gammal propp, jack och RJ11-anslutning, för att lösa det problemet.
Denna typ av enkel digital telefonväxel gör det möjligt att använda två eller flera automat-kopplade telefoner som rolig lokalkommunikation i olika sammanhang. Kanske till barnens rum, eller mellan boningshuset och någon annan byggnad på tomten. Viktigt att tänka på är att INTE koppla in gamla ”vevtelefoner” mot en digital växel. Detta eftersom generatorn på gamla telefonen kan ge cirka 100 V växelspänning ut på telefon-linjen. Beroende på hur snabbt man vevar, så förstörs en digital växel snabbt, eftersom den inte är gjord för så höga spänningsnivåer.
Närmaste planer framåt på Radiomuseet är att koppla in ytterligare några telefoner med fingerskiva, så att man kan gå på ”telefonjakt”, och testringa till varandra ifrån olika ställen i museet.
I oktober förra året fick jag tillfälle att besöka Radio-museum Linsengericht E.V. , ca 4 mil nordöst om Frankfurt am Main. I det som tidigare varit en skola ligger museet på övervåningen. Ett trevligt gäng med radioentusiaster mötte mig där. De har guidade turer på museet med en utmärkt engelsktalande guide, Kathrin Henkel, som är mycket kunnig om radiohistoria.
Radio-museum Linsengericht personal bland många för Radiomuseet i Göteborgs personal bekanta radioapparater: Julian Hoferichter, Horst Hoferichter, Christoph Krüger, Kathrin Henkel, Wolfram Henkel, Florian Langer, Jürgen H. Dworak
Besökaren bjuds på en resa genom Tysklands radiohistoria.
Bland de tidigaste föremålen märks en kontaktmikrofon konstruerad av Johann Philipp Reis, född i närliggande Gelnhausen 1834. Kontaktmikrofonen konstruerade han 1863. En uppfinning som ledde till en av de första telefonerna. Mikrofonen är utförd som en sluten resonanslåda. Ett membran i lådan påverkas akustiskt av talet, på membranet sitter en kontakt kopplad till ena polen av ett batteri. En tunn mässingsplåt är monterad så att den ligger emot kontakten och rör sig med vibrationerna.
I andra änden, på mottagarsidan, tillförs den modulerade strömmen från detta en induktionsspole. Inuti den finns en järnstav. Den är horisontellt upphängd mellan hållare av trä. Dessa sitter på en resonanslåda av trä, ur den återges talet. Likheter finns med hur strängarna på en fiol verkar.
Våglängdexperiment
I utställningen finns modeller som besökaren själv kan prova. En visar förhållandet mellan frekvens och våglängd. En halvmeter lång skena med en rörlig μV-mätare visar när den flyttas hur bärvågen svänger mellan positivt och negativt värde.
Kristallmottagare
Bland kristallmottagarna finns en som är gjord av en vinflaska. Spolen är lindad runt flaskan.
Krigets mörka historia visas också med DKE mottagare i olika utföranden. Två likadana Telefunken 512WL visas. En av dem har klarat sig i ett skyddsrum under ett bombanfall. Den bär tydliga spår av detta, i kontrast mot den andra som är i utmärkt skick.
DKE mottaggare – krigets effekt på radion till vänster.
Heinzelmann radio
Efterkrigstidens avdelning visar hur märket Grundig startade. Vid krigsslutet kontrollerade de allierade marknaden för radioapparater. Det krävdes ransoneringskupong för att få köpa en radio. Heinzelmann, som radioapparaterna hette, såldes som byggsatser utan rör. Det gjorde att de betraktades som ”leksaker”. De två rören som behövdes kunde sedan köpas på ”svarta marknaden”. Byggsatsen kom därför att säljas i stort antal och därmed bli början till det framgångsrika märket Grundig.
TeKaDe radio
På 50-talet återhämtade sig ekonomin snabbt. Radioapparaterna producerades i stora volymer. I samlingen syns tex en TeKaDe radio utformad som ett bordsur, Kaminuhr, från 1951. Tidig med UKW bandet upp till 100 MHz.
Museet har en Schaub radiogrammofon med kombinerad grammofon och trådspelare.
Schaub radiogrammofont
Bilden visar Tefifon inbyggd i radio med radiobord
Flera exemplar av Tefifon trådspelare finns. Det är en typ av bandspelare enbart avsedd för avspelning. En nål ligger an mot plastbandet som på en skivspelare. Spåren ligger på ett böjligt plastband som är ändlöst. Speltiden varierar från 15 minuter upp till 4 timmar. Kassetternas storlek varierade därför. Tefifon tillverkades från 1952 till 1962.
Philips kassettdäck
Bland de nyare apparaterna märks ett Philips kassettdäck, typ N2408, med växlare för 6 stycken kompaktkassetter som vänds genom att de leds upp i en plastkonstruktion och sedan ner, tillbaka mot kasettdäcket.
Museet har en verkstad som tar sig an apparater som besökarna vill ha hjälp med att laga. Detta är en mycket uppskattad del av museets verksamhet. Endast apparater med rörradio repareras här.
Det var ett givande besök jag hade på detta museum, rekommenderas till alla radiointresserade. Se museets hemsida: www.radio-museum.de
I trakten runt Linsengericht finns en hel del annat som är sevärt.
Imperial Palace, Gelnhausen. Stadsmuseum Gelnhause Marienkirchen, kyrka från 1100-talet som genomgått en sekellång renovering. Papua Museum, privat samling med föremål från Nya Guinea. Sök information på internet för öppettider m.m.
Ulf Nilsson, text och bild
Radiohistoria i Lichtengericht Bild: Wolfram Henkel
Här beskriver vi de olika omåden på Radiomuseet. Nu har turen kommit till DX-området, som blir den sjätte artikeln i serien.
QSL-kort och vimplar från hela världen
DX-Hörnan – en resa i tiden och runt hela världen DX-ing, hobbyn att lyssna på utländska rundradiostationer (till exempel BBC, Voice of America eller All India Radio) var jättestor i Sverige på 40- och 50-talet med tiotusentals utövare. Intresset för hobbyn har sedan avtagit men fortfarande samlar Sveriges DX-Förbund runt 400 medlemmar och då är långt ifrån alla DX-intresserade anslutna dit.
Under DX-hobbyns livaktigaste period vimlade det av rundradiostationer från hela världen på mellanvåg och kortvåg och många av dessa gick att höra i Sverige. Vissa hördes regelbundet, andra var mer sällsynta. För flertalet DX-are var det en sport att höra så många stationer och länder som möjligt och gärna då också stationer som inte var så lätta att få in. Detta ville man också få bevis för att man lyckats med, varför man skrev en lyssnarrapport till stationen där man beskrev programmet man lyssnat på så korrekt som möjligt och ofta fick man då svar från stationen i form av ett brev eller ett vykort, ett så kallat QSL-kort, som bekräftade att man verkligen hört stationen. I allra bästa fall fick man också en vimpel från dem. I DX-Hörnan finner du exempel både på QSL-kort och vimplar från olika radiostationer.
I museets DX-Hörna, ja smeknamnet hänger kvar sedan DX-avdelningen på museet var betydligt mindre, så finner du några exempel på hur det kunde se ut hemma hos en aktiv DX-are under olika tidsepoker. Vi börjar på 40-talet som vår tidigaste miljö representerar. Då var det i allmänhet vanliga radiomottagare som användes i hemmet som också användes för att DX:a. Många leverantörer av radioapparater ansträngde sig för att producera mottagare med goda egenskaper på kortvågsbanden, något som då var ett bra försäljningsargument. Vår Aga model 1771 eller ”Långsoffan” som den ofta kallades var bland det bästa man kunde tänka sig vid den här tiden, med flera kortvågsband och en skala där man åtminstone med den tidens mått mätt hyggligt kunde uppskatta vilken frekvens man ställde in och naturligtvis goda mottagningsegenskaper i övrigt.
Apparater från 1960-talet
Lite längre fram blev det möjligt för DX-aren att köpa en mer avancerad radio. På nästa bord med 60-talsmiljö hittar vi en RCA (Radio Company of America) modell AR-88LF. Det är en amerikansk mottagare för militärt bruk som gjordes i flera olika varianter. Dessa tillverkades i stora serier under andra världskriget. Efter kriget såldes stora mängder som militär överskottsmateriel vilket gav DX-are och radioamatörer en möjlighet att köpa en riktigt fin mottagare till ett pris som en och annan entusiast kunde ha råd med. Den andra mottagaren här är också amerikansk, en Hallicrafters SX-62 som främst var tänkt för DX-are. Nu har vi också kommit till den punkten då det blivit möjligt att spela in det man lyssnar på, så här finns en rullbandspelare. Varför då spela in? Jo, dels kunde man lyssna om och om igen på sändningen, för det kanske hade hörts lite dåligt, och man ville ju så gärna vaska fram så mycket som möjligt ur programmet för att få till en lyssnarrapport. Ja, man kanske inte ens hade lyckats identifiera vilken station man lyssnat på när man satt framför radion och det kunde ju vara en sällan hörd station från Sydamerika. Dels var ju också själva inspelningen i sig ett bevis på att man hört stationen.
Och så här kunde det se ut på 1980-talet
Fram till 80-talet är det stort kliv – inte minst tekniskt. Nu finns det riktigt bra transistoriserade mottagare och vi har till och med fått den digitala tekniken. Nu kan man digitalt läsa av vilken frekvens man ställer in radion på! Och istället för en rullbandspelare så har man en liten kassettbandspelare för att registrera det man lyssnar på.
Här hittar du en ICOM IC-R71E som på sin tid var väldigt populär bland DX-are.
Vår senaste, datoriserad mottagare
Men nu är det år 2025 och vi lever i en allt mer datoriserad värld. Det gäller inte minst DX:arna som idag ofta använder SDR-mottagare (Software Defined Radio – mjukvarudefinierad radio). Det betyder att mycket av radions egenskaper baseras på mjukvaran i en dator istället för som tidigare komponenter i radion. Nåja, för en bra SDR-mottagare krävs allt en del av den radiohårdvara som används men mjukvaran gör mycket för användarens möjligheter att påverka radiosignalen och det som kommer ut ur högtalaren. Den Winradio Excalibur vi har i DX-hörnan är en ganska tidig SDR-mottagare som fortfarande står sig bra i konkurrensen. Men visst finns det idag många andra SDR-mottagare som har modernare mjukvara.
Tyvärr är det så att idag när vi har väldigt bra mottagare och många av dem för en överkomlig kostnad så finns det inte längre så mycket att lyssna på och dessutom finns det ofta väldigt mycket andra apparater som ger störningar på radiobanden i vår närmiljö.
Både stora internationella radiostationer och små lokala stationer i till exempel Sydamerika eller Afrika har dragit ner på eller helt slutat med sina sändningar på mellanvåg och kortvåg. Områden där det fortfarande finns en hel del att lyssna på är europeiska piratradiostationer på mellanvåg och kortvåg samt lokala amerikanska radiostationer som sänder på mellanvåg. Och – det är inte helt dött på banden i övrigt, men det finns betydligt färre stationer att lyssna på idag än när jag började DX:a i början av 70-talet.
Moritz vid vår Winradio
Men skam den som ger sig. Har man för mycket störningar hemma så får man placera sig någon annan stans för att lyssna, gärna på en plats vald med omsorg både för att ha låga störningsnivåer och som ligger på lämpligt ställe för det område man tänker sig att lyssna på (vilket kan vara nordligaste Sverige om man vill lyssna på amerikansk mellanvåg).
Du som besöker museet är välkommen att prova våra mottagare i DX-hörnan – men vi har samma begränsningar som alla andra i tätbebyggt område – störningar. De stör framför allt på mellanvåg och de lägre frekvenserna på kortvåg. Högre upp på kortvågsbanden blir det betydligt lättare att höra något.
