Det har blivit tradition att vår förening ordnar en studieresa under hösten. 2023 åkte vi till Stenstorp där det fina Dalénmuseet finns och 2024 gick resan till Norrahammar och Radiomuseet i Jönköping. I år åkte vi, 25 medlemmar i Radiohistoriska Föreningen i Västsverige, till Småland och inspekterade den stora militärsändaren på 800W som har stått i militärområdet i Radiomuseet i Göteborg i många år och nu står i Totalförsvarsmuseet i Delary i Småland. Smålands Militärhistoriska Sällskap och Stiftelsen Smålands Militärhistoriska Samlingar driver museet. Dit åkte vi en strålande höstdag, åtnjöt ärtsoppa och pannkakor lagad i museets stora kokvagn. Därefter guidades vi runt i deras imponerande museum.
Museet visar intressanta objekt från alla försvarsgrenar, med fokus på det som fanns i Småland. De tidigaste utställningsobjekten kommer från tiden efter allmänna värnpliktens införande år 1901.
Här ser vi ganska många i gruppen, dock inte alla – ingen kom på tanken att ta en gruppbild, vilket var synd.
Man började redan kl. 8 på morgonen med att laga ärtsoppan, och god var den. Goda var också pannkakorna till efterrätt och wienerbröden till eftermiddagens kaffe. Inget problem att bespisa många med försvarets mycket välutrustade kokvagnar! En otrolig gästvänlighet, som uppskattades av alla.
Mats Nässert, Smålands Militärhistoriska Sällskap, guidade i det stora huset, och där stod vår fina 800W sändare, och faktiskt en hel del andra radioapparater. En rörutställning, till eempel, känns väldigt bekant!
Vi såg uniformer, utrustning, vapen och missiler. Det är ljust och rymligt i utställningsområdet, och vi var alldeles fascinerade.
Det blev guidning även utomhus, av Peter Rosenqvist, som berättade om museets många intressanta fordon.
En bandvagn, fullt funktionell, med avancerad radioutrustning. Föreningen hade ställt upp flera radiobilar eftersom det var vi från Radiomuseet, som var på besök.
Museet har en stor lada med många bilar. Nostalgi för alla som gjorde lumpen med dessa fordon!
Det finns även ett cykelförråd – tänk att cyklar ingick i fordonsstallet ända fram till 1970-talet.
Allt som allt måste man säga att vi hade en alldeles utomordentligt fin studieresa, som gav mersmak.
Vi tackar Smålands Militärhistoriska Sällskap som ordnade så fint för oss.
På väg hem från sommarstället i Dalarna stannade vi till för Opera på skäret i Kopparberg och övernattade då på Bergsgården i Guldsmedshyttan. I källaren på hotellet hittade jag något intressant (se bilderna). Kul att få se vårt museum i miniatyr.
Radiomuseet satsar nu på AM-mellanvågen igen och vi startade i samband med det stora bileventet på Lindholmen 24-25 maj 2025.
En sammanfattning av sändningen från Radiomuseet finns på vår hemsida här (https://radiomuseet.se/radiostudio/), Här finns även intressant information om Radiomuseets tidigare sändningar – läs gärna! I samband med denna sändning fick museet från Yuliia Löf ett nytt, fint AM-logo, som vi kommer att använda i samband med sändningar.
Vi har nu förnyat vårt tillstånd att sända på den legendariska Göteborgsfrekvensen 981 kHz där Järnbrottsändaren en gång låg, och har stora planer för flera nya sändningar. Kolla på Facebook och vår hemsida för information om när vi planerar att sända, och prova gärna om du kan höra våra utsändningar. De flesta bilradiomottagare har en knapp/meny för AM och har ni en beredskapsradio brukar den ha ett AM-läge.
Vi har även ansökt och fått ett tillstånd för närradio av Mediemyndigheten men att sända på närradio på AM har aldrig förekommit så det har orsakat en viss försening. Vi måste visa på en seriös och ansvarsfylld drift, vilket borde inte vara ett problem. Vårt nuvarande tillstånd säger 10 W ERP men vi hoppas på tillstånd för högre effektVi har således beställt en ny transistoriserad AM-sändare från ett företag i Grekland som specialiserat sig på mindra sändare. Här ser ni en bild av den under produktion.
AM-sändaren Bild – från företaget
I september kom lådan från Grekland med vår nya moderna AM-sändare. Leveransen orsakade allmänt jubel på Radiomuseet – se bara de stora leenden i bilden!
Från vänster – Nils Pihlgren, Ingvar Lund, Martin Björkman och Conny Johansson Bild Lennart Svensson
Nu ska vi bygga en sändningsstudio och sedan kan lampan ”TYSTNAD!” tändas på riktigt i vår Audioområdet. Planen är att använda något av de stora radioborden som vi har i utställningen. Få se hur det går!
På bilden ser ni det gamla Tore Seem-bordet som vi först tänkt använda men som det visade sig bli för dyrt och jobbigt att iordningställa. Vi kommer bygga upp sändningstekniken på ett annat bord med lite modernare audiokomponenter. Allt under ledning av våra audioentusiaster Robert Hassel och Bengt Löf.
Den nya sändningsmiljön ska ge möjlighet till direktsändning från mikrofon och inte bara förinspelade program på dator. Flera av våra medlemmar snickrar som bäst på nya programidéer, och funderar på hur vi få till tekniken, och inte minst antennen. Ingen sändning utan en bra antenn och den ska helst vara vertikal som på logon. Tyvärr blir det stora längder på vår låga freqvens men vi ska ta råd av Grimeton-killarna som är bra på detta med lång våglängd.
AB 100 är en telefon med lokalbatteri och generator. Modellen tillverkades från tidigt 1900-tal fram till 1950-talet.
Jag har funderat lite på hur man kan låta museets besökare använda vissa av de fasta telefonerna i Radiomuseets samling till egna experiment. När det gäller de äldsta telefonerna, så användes från början en liten växelströmsgenerator i telefonen, som när den vevades gav en växelspänning på telefonlinjen. Denna spänning gjorde att en klocka ringde i den manuella växel som telefonen var kopplad till. Därefter talade man om för telefonisten vart man ville bli kopplad. Tekniken bakom telefonförbindelsen består förutom av generatorn, också av ett lokalt batteri med 3V batterispänning för talkretsen hos telefonens mikrofon, samt telefontråd fram till växeln.
FRO i Borås donerade för ett antal år sedan en liten militär snörväxel till museet, benämnd 10 DL. Med denna har vi möjlighet att koppla ihop olika lokalbatteri-telefoner med varandra på det gamla sättet.
Militära snörväxeln 10 DL.
Växelmodellen är bland annat känd från några klassiska scener i Lasse Åbergs film Repmånad.
Min ursprungliga tanke, som var att besökare skulle kunna experimentera och koppla ihop gamla lokalbatteritelefoner med varandra via växeln, har inte riktigt slagit. Ofta stannar experimenten med att besökare provar förbindelsen mellan en av telefonerna och växeln, men ibland får besökare också ihop den tänkta förbindelsen mellan två telefoner kopplat via växeln.
Nästa fundering har varit hur man skulle kunna använda telefonerna med fingerskiva till experiment. Detta innebär att telefonerna måste få ström via en lokal telefonlinje på något sätt, och att en växel automatiskt kopplar upp det via fingerskivan valda telefonnumret.
Första tanken var att försöka hitta någon liten begagnad företagsväxel, på engelska benämnd ”Private Branch Exchange” (PBX), till exempel Telia Symfoni eller någon liknande modell.
Eftersom dessa små växlar är eftertraktade så har jag hittills inte lyckats hitta någon.
En Raspberry Pi 4 i sin plåtlåda, samt en analog telefonadapter Grandstream HT802 utgör huvuddelarna i digitala växeln.
En annan variant är att bygga en egen liten digital växel. Då används datanätverket för att transportera talet vid telefonförbindelsen som datapaket, på engelska ”Voice over IP”(VoIP).
Den växel som jag nu byggt ihop består först och främst av en Raspberry Pi-dator. Dessa små styrdatorer används redan flitigt till lite av varje i museet.
På Raspberry Pi har jag installerat den fria programvaran Asterisk, som bland annat är en företagsväxel med ganska många funktioner. Man kan till exempel välja vilken musik en väntande telefonör skall få lyssna på, medan vederbörande väntar i växeln. För att förenkla olika inställningar, anknytningar med mera, så finns också det grafiska webbgränssnittet FreePBX installerat på Raspberry Pi.
Museets väggtelefon BD 370 från 1930, var Telegrafverkets första egna väggmodell med fingerskiva. Just denna apparat har varit rekvisita i TV-serierna ”Vår tid är nu” och ”En kunglig affär”.
För att kunna koppla in gamla analoga telefoner, så behövs någon form av adapter både för signaler och spänningsnivåer, mellan den digitala växeln och den analoga telefonen. Denna Analoga Telefon Adapter (ATA) finns i olika varianter. Jag har valt amerikanska Grandstream HT801/HT802, men ATA tillverkas också av flera andra fabrikat.
Den svenska varianten av fingerskiva är annorlunda då siffran ”0” kommer först hos oss, det vill säga har kortast väg till fingerstoppet. I resten av världen, utom Nya Zeeland, kommer siffran ”1” i stället först, och ”0” sist på fingerskivan. På Grandstream ATA kan man ställa in detta och väldigt många andra parametrar.
Jag vill till exempel också att linjetonen skall ha svenska 425 Hz, att ringtonen skall ha en sekunds signal och fem sekunder tystnad, med mera. Dessa sista parametrar är noggrant beskrivna i ett dokument från ITU, se länk nedan. Om man har en modernare knapptelefon med tonval och knapparn ” och #, behöver ATA-lådan också kunna växla m ellan den gamla tekniken pulsval, och den nya som i stället använder tonval.
En experimentkoppling med digital växel på Bokmässan 2025. Ett sätt att lära yngre besökare hur man använder telefoner med fingerskiva
Eftersom det är en digital växel, kopplad till Radiomuseets datanät via en liten dataväxel (switch), så kan man också ringa via ett telefonprogram installerat på en dator ansluten till samma nät. Då får man en så kallad ”Softphone”, och jag har testat att ringa via gratisprogrammet MicroSIP, vilket fungerar fint från min laptop ansluten till Radiomuseets wifi.
Lite oväntat så har olika typer av kontaktproblem dykt upp vid monteringen av kablage till fingerskive-telefonerna. Detta eftersom vissa av de gamla begagnade telefonkablarna som används antingen har dåliga kontakter, eller fått diverse modifieringar av tidigare ägare.
Mellanpropp, med propp, jack och anslutning för modularkontakt.
Då uttaget på ATA har den moderna lilla modularkontakten (RJ11), och de gamla fingerskivetelefonerna oftast har gamla Telepropp 428, även kallat ”gristrynet”, så behövs en adapter även här. Jag har använt den modernare varianten av mellanpropp, som har både gammal propp, jack och RJ11-anslutning, för att lösa det problemet.
Denna typ av enkel digital telefonväxel gör det möjligt att använda två eller flera automat-kopplade telefoner som rolig lokalkommunikation i olika sammanhang. Kanske till barnens rum, eller mellan boningshuset och någon annan byggnad på tomten. Viktigt att tänka på är att INTE koppla in gamla ”vevtelefoner” mot en digital växel. Detta eftersom generatorn på gamla telefonen kan ge cirka 100 V växelspänning ut på telefon-linjen. Beroende på hur snabbt man vevar, så förstörs en digital växel snabbt, eftersom den inte är gjord för så höga spänningsnivåer.
Närmaste planer framåt på Radiomuseet är att koppla in ytterligare några telefoner med fingerskiva, så att man kan gå på ”telefonjakt”, och testringa till varandra ifrån olika ställen i museet.
I oktober förra året fick jag tillfälle att besöka Radio-museum Linsengericht E.V. , ca 4 mil nordöst om Frankfurt am Main. I det som tidigare varit en skola ligger museet på övervåningen. Ett trevligt gäng med radioentusiaster mötte mig där. De har guidade turer på museet med en utmärkt engelsktalande guide, Kathrin Henkel, som är mycket kunnig om radiohistoria.
Radio-museum Linsengericht personal bland många för Radiomuseet i Göteborgs personal bekanta radioapparater: Julian Hoferichter, Horst Hoferichter, Christoph Krüger, Kathrin Henkel, Wolfram Henkel, Florian Langer, Jürgen H. Dworak
Besökaren bjuds på en resa genom Tysklands radiohistoria.
Bland de tidigaste föremålen märks en kontaktmikrofon konstruerad av Johann Philipp Reis, född i närliggande Gelnhausen 1834. Kontaktmikrofonen konstruerade han 1863. En uppfinning som ledde till en av de första telefonerna. Mikrofonen är utförd som en sluten resonanslåda. Ett membran i lådan påverkas akustiskt av talet, på membranet sitter en kontakt kopplad till ena polen av ett batteri. En tunn mässingsplåt är monterad så att den ligger emot kontakten och rör sig med vibrationerna.
I andra änden, på mottagarsidan, tillförs den modulerade strömmen från detta en induktionsspole. Inuti den finns en järnstav. Den är horisontellt upphängd mellan hållare av trä. Dessa sitter på en resonanslåda av trä, ur den återges talet. Likheter finns med hur strängarna på en fiol verkar.
Våglängdexperiment
I utställningen finns modeller som besökaren själv kan prova. En visar förhållandet mellan frekvens och våglängd. En halvmeter lång skena med en rörlig μV-mätare visar när den flyttas hur bärvågen svänger mellan positivt och negativt värde.
Kristallmottagare
Bland kristallmottagarna finns en som är gjord av en vinflaska. Spolen är lindad runt flaskan.
Krigets mörka historia visas också med DKE mottagare i olika utföranden. Två likadana Telefunken 512WL visas. En av dem har klarat sig i ett skyddsrum under ett bombanfall. Den bär tydliga spår av detta, i kontrast mot den andra som är i utmärkt skick.
DKE mottaggare – krigets effekt på radion till vänster.
Heinzelmann radio
Efterkrigstidens avdelning visar hur märket Grundig startade. Vid krigsslutet kontrollerade de allierade marknaden för radioapparater. Det krävdes ransoneringskupong för att få köpa en radio. Heinzelmann, som radioapparaterna hette, såldes som byggsatser utan rör. Det gjorde att de betraktades som ”leksaker”. De två rören som behövdes kunde sedan köpas på ”svarta marknaden”. Byggsatsen kom därför att säljas i stort antal och därmed bli början till det framgångsrika märket Grundig.
TeKaDe radio
På 50-talet återhämtade sig ekonomin snabbt. Radioapparaterna producerades i stora volymer. I samlingen syns tex en TeKaDe radio utformad som ett bordsur, Kaminuhr, från 1951. Tidig med UKW bandet upp till 100 MHz.
Museet har en Schaub radiogrammofon med kombinerad grammofon och trådspelare.
Schaub radiogrammofont
Bilden visar Tefifon inbyggd i radio med radiobord
Flera exemplar av Tefifon trådspelare finns. Det är en typ av bandspelare enbart avsedd för avspelning. En nål ligger an mot plastbandet som på en skivspelare. Spåren ligger på ett böjligt plastband som är ändlöst. Speltiden varierar från 15 minuter upp till 4 timmar. Kassetternas storlek varierade därför. Tefifon tillverkades från 1952 till 1962.
Philips kassettdäck
Bland de nyare apparaterna märks ett Philips kassettdäck, typ N2408, med växlare för 6 stycken kompaktkassetter som vänds genom att de leds upp i en plastkonstruktion och sedan ner, tillbaka mot kasettdäcket.
Museet har en verkstad som tar sig an apparater som besökarna vill ha hjälp med att laga. Detta är en mycket uppskattad del av museets verksamhet. Endast apparater med rörradio repareras här.
Det var ett givande besök jag hade på detta museum, rekommenderas till alla radiointresserade. Se museets hemsida: www.radio-museum.de
I trakten runt Linsengericht finns en hel del annat som är sevärt.
Imperial Palace, Gelnhausen. Stadsmuseum Gelnhause Marienkirchen, kyrka från 1100-talet som genomgått en sekellång renovering. Papua Museum, privat samling med föremål från Nya Guinea. Sök information på internet för öppettider m.m.
Ulf Nilsson, text och bild
Radiohistoria i Lichtengericht Bild: Wolfram Henkel
Här beskriver vi de olika omåden på Radiomuseet. Nu har turen kommit till DX-området, som blir den sjätte artikeln i serien.
QSL-kort och vimplar från hela världen
DX-Hörnan – en resa i tiden och runt hela världen DX-ing, hobbyn att lyssna på utländska rundradiostationer (till exempel BBC, Voice of America eller All India Radio) var jättestor i Sverige på 40- och 50-talet med tiotusentals utövare. Intresset för hobbyn har sedan avtagit men fortfarande samlar Sveriges DX-Förbund runt 400 medlemmar och då är långt ifrån alla DX-intresserade anslutna dit.
Under DX-hobbyns livaktigaste period vimlade det av rundradiostationer från hela världen på mellanvåg och kortvåg och många av dessa gick att höra i Sverige. Vissa hördes regelbundet, andra var mer sällsynta. För flertalet DX-are var det en sport att höra så många stationer och länder som möjligt och gärna då också stationer som inte var så lätta att få in. Detta ville man också få bevis för att man lyckats med, varför man skrev en lyssnarrapport till stationen där man beskrev programmet man lyssnat på så korrekt som möjligt och ofta fick man då svar från stationen i form av ett brev eller ett vykort, ett så kallat QSL-kort, som bekräftade att man verkligen hört stationen. I allra bästa fall fick man också en vimpel från dem. I DX-Hörnan finner du exempel både på QSL-kort och vimplar från olika radiostationer.
I museets DX-Hörna, ja smeknamnet hänger kvar sedan DX-avdelningen på museet var betydligt mindre, så finner du några exempel på hur det kunde se ut hemma hos en aktiv DX-are under olika tidsepoker. Vi börjar på 40-talet som vår tidigaste miljö representerar. Då var det i allmänhet vanliga radiomottagare som användes i hemmet som också användes för att DX:a. Många leverantörer av radioapparater ansträngde sig för att producera mottagare med goda egenskaper på kortvågsbanden, något som då var ett bra försäljningsargument. Vår Aga model 1771 eller ”Långsoffan” som den ofta kallades var bland det bästa man kunde tänka sig vid den här tiden, med flera kortvågsband och en skala där man åtminstone med den tidens mått mätt hyggligt kunde uppskatta vilken frekvens man ställde in och naturligtvis goda mottagningsegenskaper i övrigt.
Apparater från 1960-talet
Lite längre fram blev det möjligt för DX-aren att köpa en mer avancerad radio. På nästa bord med 60-talsmiljö hittar vi en RCA (Radio Company of America) modell AR-88LF. Det är en amerikansk mottagare för militärt bruk som gjordes i flera olika varianter. Dessa tillverkades i stora serier under andra världskriget. Efter kriget såldes stora mängder som militär överskottsmateriel vilket gav DX-are och radioamatörer en möjlighet att köpa en riktigt fin mottagare till ett pris som en och annan entusiast kunde ha råd med. Den andra mottagaren här är också amerikansk, en Hallicrafters SX-62 som främst var tänkt för DX-are. Nu har vi också kommit till den punkten då det blivit möjligt att spela in det man lyssnar på, så här finns en rullbandspelare. Varför då spela in? Jo, dels kunde man lyssna om och om igen på sändningen, för det kanske hade hörts lite dåligt, och man ville ju så gärna vaska fram så mycket som möjligt ur programmet för att få till en lyssnarrapport. Ja, man kanske inte ens hade lyckats identifiera vilken station man lyssnat på när man satt framför radion och det kunde ju vara en sällan hörd station från Sydamerika. Dels var ju också själva inspelningen i sig ett bevis på att man hört stationen.
Och så här kunde det se ut på 1980-talet
Fram till 80-talet är det stort kliv – inte minst tekniskt. Nu finns det riktigt bra transistoriserade mottagare och vi har till och med fått den digitala tekniken. Nu kan man digitalt läsa av vilken frekvens man ställer in radion på! Och istället för en rullbandspelare så har man en liten kassettbandspelare för att registrera det man lyssnar på.
Här hittar du en ICOM IC-R71E som på sin tid var väldigt populär bland DX-are.
Vår senaste, datoriserad mottagare
Men nu är det år 2025 och vi lever i en allt mer datoriserad värld. Det gäller inte minst DX:arna som idag ofta använder SDR-mottagare (Software Defined Radio – mjukvarudefinierad radio). Det betyder att mycket av radions egenskaper baseras på mjukvaran i en dator istället för som tidigare komponenter i radion. Nåja, för en bra SDR-mottagare krävs allt en del av den radiohårdvara som används men mjukvaran gör mycket för användarens möjligheter att påverka radiosignalen och det som kommer ut ur högtalaren. Den Winradio Excalibur vi har i DX-hörnan är en ganska tidig SDR-mottagare som fortfarande står sig bra i konkurrensen. Men visst finns det idag många andra SDR-mottagare som har modernare mjukvara.
Tyvärr är det så att idag när vi har väldigt bra mottagare och många av dem för en överkomlig kostnad så finns det inte längre så mycket att lyssna på och dessutom finns det ofta väldigt mycket andra apparater som ger störningar på radiobanden i vår närmiljö.
Både stora internationella radiostationer och små lokala stationer i till exempel Sydamerika eller Afrika har dragit ner på eller helt slutat med sina sändningar på mellanvåg och kortvåg. Områden där det fortfarande finns en hel del att lyssna på är europeiska piratradiostationer på mellanvåg och kortvåg samt lokala amerikanska radiostationer som sänder på mellanvåg. Och – det är inte helt dött på banden i övrigt, men det finns betydligt färre stationer att lyssna på idag än när jag började DX:a i början av 70-talet.
Moritz vid vår Winradio
Men skam den som ger sig. Har man för mycket störningar hemma så får man placera sig någon annan stans för att lyssna, gärna på en plats vald med omsorg både för att ha låga störningsnivåer och som ligger på lämpligt ställe för det område man tänker sig att lyssna på (vilket kan vara nordligaste Sverige om man vill lyssna på amerikansk mellanvåg).
Du som besöker museet är välkommen att prova våra mottagare i DX-hörnan – men vi har samma begränsningar som alla andra i tätbebyggt område – störningar. De stör framför allt på mellanvåg och de lägre frekvenserna på kortvåg. Högre upp på kortvågsbanden blir det betydligt lättare att höra något.
Grimetons master i ottan. Foto: Katarina Holmquist
“Vad har jag gett mig in på?” frågade jag mig själv i bilen på väg mot Varberg. Hade det inte varit för svindeln så skulle det varit enbart fantastiskt. Och man skulle ju inte anmäla sig till detta om man har svår svindel. Men var går gränsen mellan måttlig och svår svindel? Hur som helst. Radio är ju kul och när jag såg det oemotståndliga Övning Falköga på Världsarv Grimetons hemsida så tänkte jag I’M INN. Kl 0430 den första maj skulle man med guide klättra upp i mast 1, 127 meter. Jag bokade mig bara en vecka innan, lite på en höft.
Vandrarhem i Björkäng bokades också. Ett sådant fint ställe, ett riktigt drömvandrarhem, fräscht och varsamt renoverad gammal skola. Och nästan tomt.
Mast 1 står redo i övning Falköga. Foto: Ellie Bartholdsson
Kl 0350 bar det i mörkret av mot Grimeton. En och annan hare skuttade på vägen och nästan framme syntes de röda lamporna i de stora Grimetonmasterna. Mäktigt!
Fler anslöt och vi fick komma in på museet. Bara en sådan sak som att få komma in på detta helt unika museum – kl. 0400 på natten! Vi samlades i ett biblioteksrum och fick skriva under papper att vi hade hälsa att klara denna klättring. Jag funderade på om någon annan läst att en mastarbetare för några år sen fallit ned och mist livet?
Sedan fick vi träffa vår guide Ellie som hade en digersäkerhetsgenomgång. Vi skulle ha hjälm och selar på oss och (nästan) hela tiden vara fastkopplade i en skena som löpte mitt framför oss. Skulle man tappa taget skulle man falla max 30 – 40 cm. I vår grupp var vi 7 – 8 st. Först klättrade Ellie och sen vi andra. Det pausades med jämna mellanrum och tur var det för det var fysiskt ganska tufft. Höjden var hisnande såklart, men jag försökte att inte titta ned.
Det var klart väder och det hade börjat ljusna lite. Ute vid havet såg vi en liten regnfront på väg in över land. När vi passerade den röda lampan mitt på masten var det 60 meters höjd sa guiden. Fantastiskt tänkte jag, tänk att få se den där röda lampan bara från några decimeters håll, detta måtte jag aldrig glömma! Nu började det bli riktigt högt upp och jag började nästan känna mig yr av svindeln. Men så kom det ett moln från fronten åkande. Det syntes inte mycket under ca 10-talet meters klättrande. “Vilken tajming!” tänkte jag.
När vi närmade oss toppen av tornet var det som att vi klev upp ur molnets ovansida. Vi kunde se masttopparna bredvid sticka upp ur molnet. Solen i öster låg lågt över molnet och hade en halo. Vi var kvar en bra stund högst upp. Guiden som var den enda som fick ha med sig lösa föremål, såsom en telefon, tog bilder på de som ville. Sedan var det dags att klättra ned och det roliga var slut.
På väg hem mot Göteborg undrade jag vad jag hade varit med om? En otrolig upplevelse. Ja, fysiskt tufft att klättra, massa svindel som ändå gick att få ordning på, men ändå helt oförglömligt!
Denna artikel publicerades i Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörers (ESR) tidning ESR Resonans 2011, och återges här något förkortad.
Du som blev biten av radioflugan på 50- och 60-talet, ja kanske så sent som på 70-talet, kommer säkert ihåg postorderfirman Hobby-Förlaget i Borås där man kunde köpa allehanda ritningar och byggsatser till många spännande projekt.
För oss som var unga på den tiden fanns mycket i katalogen som vi gärna ville ha men som vi inte hade råd att köpa. Veckopengen som de flesta av oss hade låg runt fem till tio kronor och det gällde att hushålla väl med resurserna.
Under arbetet med att samla in fakta inför denna artikel har redaktionen varit i kontakt med flera personer som var med redan på 50- och 60-talen. Det är personer som började sin karriär precis på samma sätt som många av oss andra och som vandrat ungefär samma snitslade bana via rundradiolyssning på träradioapparater, sönderplockning av dessa, byggt små piratsändare – s k spionsändare – för att till slut gå med i den lokala amatörradioklubben, lära sig morsetelegrafi och grundläggande radioteknik och bli radioamatörer med amatörradiocertifikat och tillstånd från Televerket att inneha och använda amatörradiosändare.
Tillståndet från Televerket var något riktigt stort för en tonåring på den tiden, något som inte de andra klasskamraterna hade. Den egenutbildning vi skaffat oss som nyfikna tonåringar räckte mer än väl till för att bygga våra egna små kristallstyrda telegrafisändare och hela världen låg öppen. Radio var magi på hög nivå.
Vad man kanske inte reflekterat över så mycket är att detta ständiga sönderplockande av saker och ting som vi ungdomar ägnade oss åt, var ett både spännande och roligt sätt att lära sig hur en radio var uppbyggd. Här fick de unga vetgiriga och nyfikna förmågorna med sina egna ögon se hur de olika komponenterna var monterade och hur ledningsdragningen var utförd.
Djup koncentration på 50-talet
Antalet skruvar som behövdes och vilka dimensioner som var lämpliga att använda. Brickor, låslack, vax i trimkärnorna, sprintar fjädrar linor och linhjul. Hur olika typer av motstånd såg ut, hur en vridkondensator fungerade med sina många plattor och hur omkopplare var uppbyggda av flera däck och vad de pyttesmå nickelkulorna som ibland ”hoppade ut” och rullade runt på golvet hade för funktion . Ibland kom fingrarna i kontakt med en uppladdad elektrolytkondensator. Jo, 450 volt likspänning mellan tummen och pekfingret gav kraftiga Aha-upplevelser. En riktig ”hands on” introduktion och synnerligen praktiskt inriktad självstudie-kurs i ämnet radiobygge helt enkelt.
Allt till hands….
Det var så det gick till. Apparaterna plockades isär i sina minsta beståndsdelar och komponenterna sorterades upp i cigarr- och pappaskar försedda med små klisteretiketter, kondensatorer, motstånd, skruvar, radiorör, strömbrytare var för sig och en stor låda med diverse svårsorterat.
I katalogbeskrivningen av kortvågsmottagaren RK6 omnämns en Christer Falkenström som medverkat i Lennart Hylands program, Karusellen, i Sveriges Radio.
Redaktionen för ESR Resonans spårade upp Christer som även han hunnit bli radioamatör och numera lystrar till anropssignalen SM4DZR. Han är medlem i ESR och Radiohistoriska Föreningen i Västsverige.
Christer är pensionerad sedan några år efter att ha arbetat med elektronik och elektronikkonstruktion i hela sitt liv, först på Chalmers i Göteborg, sedan på Försvarets Radioanstalt och Televerket. Under några år var Christer placerad på BNR (Bell Northern Research) i Mountain View i Kalifornien.
Christer berättade att han medverkade i Lennart Hylands radioprogram Radio-Karusellen i januari 1954 där han sjöng Där näckrosen blommar.
Efter framträdandet blev Christer intervjuad. Hyland frågade vad Christer sysslade med på sin fritid och om han hade någon särskild hobby. Christer berättade då att han var intresserad av radio och hade byggt en helt egen radiomottagare som han kunde lyssna på polisen med. -Men får man lyssna på polisen, är det tillåtet? frågade Hyland.
Christer med Lennart Hylland
Christer fattade sig snabbt och sa att Hobby-Förlaget i Borås sålde en byggsats till en sådana mottagare för 34 kronor och 50 öre varpå studiopubliken skrattade gott och klappade i händerna.
Snart nog hade ägaren till Hobby-Förlaget fått höra talas om Christers oplanerade reklam för deras mottagarbyggsats, som såldes under benämningen RK6. Ägaren kontaktade Christer för att fråga om de fick lov att använda hans namn och medverkan i Lennart Hylands Karusellen, som referens i katalogen. Christer som nu hade blivit lite av en rikskändis hade inget emot detta. Som tack för hjälpen anlände en kort tid därefter ett par stora lådor med Wörld War II-surplus till Christer. Hobby-Förlaget hade inte ekonomi att betala ut någon ersättning i reda pengar. För Christers del var surplusapparaterna betydligt mer värda än pengar och de blev också starten på ett livslångt samlande av just militär surplus och gamla radioapparater, ett samlande som håller i sig än i dag.
Lite mer om polisradion:
Till höger ser en bild från ett tidningsklipp: Den egenhändigt byggda polisradion gjorde sensation på Karusellen, och så här ser apparaten i fråga ut. Man får faktiskt avlyssna polisbilarnas rapporter, bara man inte för vidare vad man hör.
Katalogtexten som Hobby-Förlaget komponerade ihop löd så här:
Detta är samma apparat som Christer Falkenström rekommenderade i Radio-Karusellen. Den har hittills sålts i 10 000 tals ex. Kortvågsmottagare, avsedd för våglängdsområdet 1 – 15 meter. Inom detta område finns bl a luftfarts- och polisradio samt amatörband. Mottagaren är synnerligen känslig och den kan genom en enkel omkoppling även användas som sändare med god effekt. Särskild anvisning om omkopplingen finns i arbetsbeskrivningen. Kortvågsmottagaren levereras i byggsats som är mycket enkel att montera. På ca 2 timmar lyckas även den fullständigt oinvigde med tillhjälp av den utförliga arbetsbeskrivningen och ledningsdragningsschemat, att få till en utmärkt kortvågsmottagare eller -sändare.
R526 Ritning till kortvågsmottagare, komplett med kopplingsschema och utförlig arbetsbeskrivning.
Pris per styck 4.50.
Om det verkligen såldes mer än 10 000 byggsatser till kortvågsmottagaren, som det står i annonsen (se nedan), går så klart inte att verifiera så här långt efteråt men att apparaten var otroligt populär bland dåtidens nyfikna och kunskapstörstande ungdomar råder det absolut inget tvivel om.
De flesta apparaterna som blev byggda är skrotade för länge sedan. De som eventuellt finns kvar är förmodligen undanstoppade långt in på vindar och i källare. Vill du läsa hela artikeln?
Här beskriver vi de olika områden på Radiomuseet. Den fjärde artikeln i serien handlar om Fast telefoni..
Området Fast Telefoni är relativt nytt på museet. Undertecknad har varit ansvarig för detta sedan starten, som skedde på ett kanske lite annorlunda sätt.
Bland de donationer som Radiomuseet fått genom åren, så har det förutom radioapparater även förekommit andra föremål kopplade till elektronik och telekommunikation. Vid ett av mina på den tiden ungefär årliga besök på Radiomuseet så konstaterade jag att det fanns diverse intressanta telefoner i ett hörn av museet, men dessa hade ingen övrig information eller registrering. En kort tid senare, i juni 2017, såg jag ett upprop i Nyheter från Radiomuseet om någon kunde tänka sig att registrera dessa telefoner. Jag anmälde intresse för detta, och efter registreringen blev min uppgift att få till en någorlunda ordnad utställning, informationsskyltar m.m. för de registrerade apparaterna.
Därmed skapades också Fast Telefoni som ett eget område på Radiomuseet.
Tanken med telefonutställningen är att visa fasta telefonins utveckling i grova drag från 1876 när telefonen uppfanns, fram till 2000-talet när tekniken började avvecklas.
RM06377 Stamp telefon
Museets äldsta telefon är en så kallad ”stamp”, dvs en enkel lur i trä som man omväxlande lyssnade och pratade i, ungefär som en ”burktelefon” många av oss har lekt med. Troligen är denna stamp-telefon tillverkad i slutet av 1870-talet.
Telefonister i Asarum, Blekinge, före automatiseringen. 1950- eller tidigt 1960-tal.
Senare under 1800-talet började telefonerna få en växelströmsgenerator, som när man vevade gav en växelspänning ut på linjen, vilket fick klockor att ringa i en manuell telefonväxel. Därefter meddelade man telefonisten vilket nummer man ville ringa till.
År 1924 driftsattes Sveriges första automatiska telefonväxel, vilket innebar att man själv kunde slå önskat nummer med en fingerskiva. Utbyggnadstakten för automatväxlarna var låg, och både automatiska och manuella växlar existerade parallellt i Sverige fram till i början av 1970-talet.
RM06471a Knapptelefon Diavox
Redan i slutet av 1970-talet startade sedan nästa tekniksteg, då de digitala AXE-telefonväxlarna började driftsättas, och med dem kom funktionsknapparna * (stjärna) och # (fyrkant) med nya funktioner i telefonen.
I takt med att det fasta telefonnätet har avvecklats, så har kunskaperna om den fasta telefonin försvunnit ganska snabbt. En målsättning för museet har därför varit att visa praktiskt hur dessa sladd-i-väggen-telefoner användes en gång i tiden. Förutom vår fina väggapparat i trä, så kan man också ringa på gammalt vis via en liten militär telefonväxel. Detta brukar vara uppskattade experiment vid besök på museet, med mycket pling.
Förman Persson med arbetslag i inledningsstolpe till Mariestads telefonstation år 1896.
Utställningen har också ett rullande bildspel som visar olika föremål och miljöer kopplade till fast telefoni, se bild till höger.
RM06387 Filmstjärna
På samma sätt som övriga områden så hyrs också telefoner ut vid behov till filminspelningar. Utställningens väggtelefon i plåt från 1930, har varit med både i TV-serien ”Vår tid är nu” och ”En kunglig affär”.
En önskan för framtiden är att också kunna ringa mellan telefoner med fingerskiva i museets utställning, men tyvärr saknas ännu den nödvändiga växeln.
Ljudteknikens och radioteknikens utveckling har gått framåt under alla år. Här tittar vi närmare på ljudtekniken, en resa från 1870-talet fram till nutid.
RM06290 Fonograf
Fonografen uppfanns av Edison på 1870-talet. På en fonograf från 1890 på Radiomuseet kan man lyssna till våra äldsta ljudinspelningar. Här sker allt mekaniskt. Vaxrullen drivs runt av en fjäderdriven motor och ljudet tas upp av en spetsformad glasbit och förs till ett membran vars vibrationer förstärks med hjälp av en tratt.
RM06284Trattgrammofon
I början av 1900-talet kom trattgrammofonen där vaxrullen ersatts av en schellackskiva. Allt är även här mekaniskt både framdrivningen och ljuddosan vars nål är direktkopplad till ett membran och en ljudförstärkande tratt. Speltiden per skiva var cirka 3 minuter.
RM00917 Radio, RM05945 Grammofon
När den elektriska grammofonen tog över på 1930-talet med en eldriven motor och en pickup som anslöts till grammofoningången på radiomottagaren blev ljudkvaliteten mycket högre vilket våra besökare kan konstatera när vi spelar skivor på denna vackra radio med grammofon.
RM02473 Tefifon
På 1930-talet kom Tefifonen där inspelningen är gjord på ett plastband med 1 timmes speltid och möjlighet att manuellt välja vilket spår man ville lyssna till via en fjärrkontroll.
RM06267 Trådspelare
Att själv göra egna inspelningar kunde först göras på en tunn tråd. Trådspelaren användes under 1940-talet, men konkurrerades ut av rullbandspelaren under 1950-talet.
RM01414 rullbandspelare
På 1950-talet kom även skivspelaren för LP- och EP-skivor med låg brusnivå och möjlighet till att lyssna på stereoinspelningar. Nu slog transistorn ut elektronrören och apparaterna kunde byggas kompaktare och mindre.
RM07463 Stereo 8 spelare
Stereo 8 bestod av ett ändlöst band som rymmer fyra stereokanaler och lanserades på 1950-talet för att i första hand installeras i bilar.
RM01032 och RM06169 reseradio
Innan transistorapparaterna kom såldes rörbestyckade reseradiomottagare som krävde dubbla batterisystem och var dyra i drift. Här visas en apparat från Norge (David Andersen) och en från Sverige (Luxor).
RM00894 transistorradio
År 1948 uppfanns transistorn som kom att revolutionera förstärkartekniken och slå ut elektronrören i de flesta tillämpningar redan under 1960-talet. Transistorradions era inleddes. Mindre och strömsnåla apparater kom ut på marknaden.
RM06795 Mediatorn
I stereoanläggningen från 1980-talet fanns allt som musikälskaren kunde önska sig: skivspelare, CD-växlare, audioförstärkare, kassettdäck, tuner för AM/FM, fjärrkontroll.
Redan i museets entré möts man av tre vitrinskåp, en med en utställning om spionradio och två med en demonstration av utvecklingen kring olika typer av bärbara rullbandspelare och smartphones från 1970 till 90-talet Där visas Walkman kassettbandspelare, Sony minidisk, Apples mediaspelare och mycket annat sammanställt av Bo Sörensson som också berättar om denna utställning.
