I Radiomuseets samlingar finns 7 trådspelare och 7 radiogrammofoner som inkluderar trådspelare. Många av dessa apparater fungerar, vissa med mycket bra ljud. Audionen återger här en artikel från Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936,, som vi hoppas kan vara av intresse för alla teknikintresserade. Artikeln är något förkortad, och bilder från Radiomuseets samling har lagts till.
Ur Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936
Ljudupptagningar äro av stor betydelse som hjälpmedel vid utarbetandet av ett gott radioprogram. Man har möjlighet att förflytta händelser en godtycklig tid, d.v.s. man har tillgång till vad man skulle kunna kalla en ljudackumulator. I Tyskland och England sändas ibland hela programavsnitt på reproducerad väg, särskilt på dygnets sena timmar, då det är svårt att få artister. Man spelar då in hela programmet på dagen och på de tider då konstnärerna äro lediga från sina film- eller teaterrepetitioner. Programmet ligger sedan fixt och färdigt att spelas upp på utsatt tid. De tekniska medel man hittills haft till sitt förfogande äro av tre slag.
1) Mjuka vaxplattor, då det gäller en upptagning som skall spelas upp endast en gång och ej avses att bevaras.
2) Hårda, svarta schellackplattor, som äro kopior av de ovannämnda vaxplattorna. Dessa plattor äro de i handeln förekommande vanliga grammofonskivorna. De få, genom att de kunna tillverkas i obegränsat antal, en nästan obegränsad hållbarhet för arkivändamål, men processen att från vax göra hårda skivor blir dyrbar, då skivorna vid rundradiobruk icke säljas i stort antal.
3) Gelatinskivor eller med cellulosalack överdragna skivor användas, då man omedelbart önskar spela upp en gjord inspelning och då man fordrar en större hållbarhet än hos vaxplattan. Denna skivsort lämnar en något sämre kvalitet än de ovanstående men är i stället vida billigare. Då de äro tunna, lätta och relativt hållbara lämpa de sig väl för arkivering.
Alla dessa skivor användas av Radiotjänst. De två förstnämnda slagen, på grund av sin goda kvalitet, för musik och sång, den sistnämnda för reportage och intervjuer.
På varje skiva kan endast inspelas ett fåtal minuter, men Radiotjänsts grammofonbord äro försedda med två skivtallrikar och en överkopplingsanordning, med vilken tränad personal lätt kan spela skiva efter skiva utan hörbar paus. Vid sidan av dessa skivor har Radiotjänst nu också fått en ny anordning för ljudupptagning. Denna apparat kan liknas vid en tonfilmskamera så tillvida att ljudet inspelas på ett band av sådan längd att en halv timmes oavbrutet program kan upptagas. Den skiljer sig från tonkameran däruti att sedan bandet spolats tillbaka kan detsamma genast återge det inspelade programmet utan någon framkallningsprocedur. Ljudet upptages på magnetisk väg på ett 3.000 m. långt stålband, vars bredd är 3 mm, och tjocklek 0,08 mm. Bandet är uppspolat på rullar c:a 60 cm i diameter. Samma stålband kan användas ett obegränsat antal gånger genom att ett redan inspelat program på magnetisk väg också kan utplånas. Man kan även spela upp ett inspelat musikstycke praktiskt taget hur många gånger som helst utan kvalitetsförsämring. Däremot lämpar sig en sådan magnetisk inspelning knappast för arkivändamål, ty priset på en stålbandsrulle är c:a 300 kronor. Önskar man trots detta bevara en rulle, möter detta inte något hinder ur teknisk synpunkt; vad man hittills har kunnat iakttaga behåller nämligen stålbandet sin magnetism oförändrad i flera år.
Man har för radiobruk kalkylerat med ljudupptagning även på optisk väg, alltså vanlig tonfilm, men sådan film måste ju framkallas och torkas innan uppspelning kan äga rum. Dessutom kan på ett filmband endast en inspelning göras, och sedan denna använts i program måste filmrullen arkiveras eller kasseras. För rundradiobruk har det visat sig, att denna metod trots att smalaste film använts blir ganska dyrbar. En fördel framför stålbandet har dock tonfilmen — man kan klippa och skarva ihop filmen godtyckligt och sålunda lätt stuva om de gjorda upptagningarna. Detta är vid stålbandet uteslutet, dels beroende på att det är omöjligt att på ett stålband se det inspelade ljudet, dels att det är mycket svårt att göra en hållfast och ljudlös skarv.
Stålbandmaskiner tillverkas av flera firmor bland annat av C. Lorenz A. G. Berlin. Lorenz’ maskiner äro byggda i koffertform så att de lätt kunna transporteras eller monteras i bilar för reportagebruk. Marconi Works, Chelmsford, England,
tillverkar större maskiner avsedda för stationär drift.
Mekaniskt sett liknar alla dessa maskiner närmast trådspolnings- eller lindningsmaskiner. Motorer, regleringsmotstånd, kopplingsanordningar, trissor och
ledskenor för stålbandet ta det mesta utrymmet i anspråk. Det är endast de små fyrkantiga bitarna [maskinens tonhuvuden] överst på bilden ovan som utgöra maskinens ljudtekniska delar; här omformas sålunda de från förstärkare kommande
elektriska impulserna till magnetiska. Fig. nedan visar stålbandets väg genom Marconi-Stille-maskinen. Stålbandet reglerar självt av- och upplindningshastigheten genom att det får gå i slingor, som påverka elektriska kontakter, vilka i sin tur
påverka drivmotorernas hastighet.
Vid inspelningen genomlöper stålbandet först ett mättningshuvud, i vilket alla på bandet befintliga magnetiska variationer utjämnas. Då bandet lämnat mättningshuvudet kommer det in i inspelningshuvudet, där det dels förmagnetiseras och dels påtryckes växelmagnetiseringen från talströmmen. Bandet lämnar sålunda inspelningshuvudet med en längs bandet växlande remanens.
Då bandet nu är inspelat, d. v. s. magnetiserat på ovanstående sätt inlöper det i uppspelningshuvudet, där den gjorda inspelningen c:a 0,2 sek. senare kan avlyssnas. Man har sålunda möjlighet att jämföra det reproducerade ljudet med originalet under pågående inspelning; den lilla eftersläpningen i tid har ingen betydelse för kontrollen.
Om överkoppling från original till reproduktion sker vid tal, låter det som om talaren
stammade.
Vid omsorgsfull inställning av kärnorna [tonhuvuden] och riktig frekvenskurva på förstärkaren kan en rätlinjig stålbandsåtergivning ske inom frekvensområdet 50—6000 p/s, ett resultat som uppnås endast på de bästa grammofonskivor.
Till sist skall framhållas stålbandets stora fördel inom reproduktionstekniken, maskiner av detta slag tåla skakning till skillnad frän grammofoninspelningsapparater, även under inspelning, vilket gör att inspelning kan göras i bilar och tåg som äro i gång. Man kan sålunda göra reportage från en biltävling genom att låta reportern åka med på banan i ljudbilen.
Av civilingenjör J. von Utfall
Insänt av Matts Brunnegård
Bild: Lars Lindskog, Jeanette Nilsson, Sveriges Radiobild