Vevtelefoner

I Radiomuseets telefonsamling finns två fungerande gamla vevtelefoner som har kopplats ihop. Besökande barn (och vuxna!) har stor glädje av att ringa till varandra på dessa gamla telefoner – en av våra populäraste experiment! Den ena är en av Telegrafverkets första väggtelefoner och den andra är en bordstelefon av senare datum – det skiljer cirka 45 år mellan tillverkningsdatum på telefonerna.

Museets stora väggtelefon i trä är tillverkad av Telegrafverkets verkstad år 1911. Modellen kallas AC150 eller Tvm, och tillverkades mellan 1893 och 1925 som Telegrafverkets första egna väggtelefon. Den var en revolutionerande nyhet med många finesser när den började sättas upp 1893, och beskrevs i följande ordalag av en tidning i december samma år:

Rikstelefonapparater af den nya, vid telegrafverket utförda konstruktionen samt tillverkade vid telegrafverkets verkstad hafva från och med i onsd. börjat uppsättas i hufvudstaden.

De skilja sig till utseendet helt och hållet från de äldre apparaterna och göra med sina enkla och rakliniga former ett synnerligen godt och tillfredsställande intryck.

Synliga metalldelar har man sökt undvika så mycket som möjligt, och hafva äfven alla kontaktskrufvar och dylikt placerats antingen inuti apparaten eller ock så, att de icke falla i ögonen. Ledningstrådarna tillföras apparaten nedifrån i stället för såsom vid nuvarande apparater, uppifrån.

Mikrofon och hörtelefon äro förenade i ett stycke, hvilket medför så väl praktiska fördelar som beqvämlighet vid begagnandet. Induktor och batterier äro äfven betydligt mycket starkare, än hvad som hittills begagnats, emedan apparaterna företrädesvis äro afsedda att användas å långledningar. Äfven är pulpetskifvan gjord så stor, att man beqvämt kan skrifva på den samma.

Att sätta ihop mikrofon och hörtelefon till en enhet, en telefonlur, var en nyhet i början av 1890-talet. Denna hade uppfunnits bara några år tidigare av LM Ericsson. På tidigare telefonmodeller var hörtelefon och mikrofon separata enheter.

Undersidan av locket med
informationslapp
Inuti väggtelefonen finns en lapp med information


I lådan med vår telefons lilla riksvapen placerades två stycken 1,5V batterier som strömförsörjning till telefonens kolkornsmikrofon, vilken omvandlar variationerna i det mänskliga talet till en elektrisk signal som därefter vidarebefordras ut på telefonlinjen.

I bilden här har locket och ringklockan lyfts undan, och då ser man telefonens växelströmsgenerator, även kallad induktor. Denna generator skapar en växelspänning på cirka 100V 20Hz när man vevar på telefonens vev med
4 varv/sekund. Detta får normalt en ringklocka att ringa i telefonväxeln i andra änden av telefonledningen. I museets experimentkoppling är telefonen i stället direkt kopplad till en annan telefon på avdelningen för Sjöfartsradio.

Växelströmsgeneratorn

Telefonen på Sjöfartsradioavdelningen är en bordstelefon med plåtkapsling- Den mycket vanliga modellen, med beteckning AB100, tillverkades under nära 50 år, från tidigt 1900-tal till slutet av 1950-talet.

Detta exemplar, som tillverkats av Televerkets Verkstad i Göteborg, verkar vara bland de sista som tillverkades på 1950-talet. Telefonen har en lur av bakelit i stället för den lur med taltratt som modellen säkert hade i början av 1900-talet. För övrigt är det samma teknik i bordstelefonen som i väggtelefonen. En växelströmsgenerator vevas för att få en klocka att ringa i andra änden av telefontråden. Mikrofonen behöver också här 3 Volt likspänning för att fungera.

Text: Dag Johansson

Bild: Dag Johansson och Lars Lindskog