Järnvägstelefoni

Denna är den första artikeln i en serie om telekommunikation på svenska järnvägen.

På Radiomuseets telefonavdelning finns en väggtelefon med svart plåtkapsling (RM06497), som den tidigare ägaren kallade för “Farmor Anka-telefon”. Den ligger på ett bord, bland annat för att ge besökare möjlighet att studera hur en gammal väggtelefon ser ut och fungerar inuti. Apparaten är i själva verket tillverkad av LM Ericsson, har typbeteckning AB2120, och med ledning av ett serienummer är tillverkningsåret troligen 1909. Plåtkapslingen gjorde att modellen främst användes i fuktiga och krävande miljöer, bland annat som telefonförbindelse mellan stationer och banvaktsstugor hos SJ i början av 1900-talet. Med denna telefon som utgångspunkt tänkte jag berätta mera om kommunikation i samband med järnväg och spårbundna fordon, bland annat illustrerat med egna bilder från en plats med pedagogiskt visad information i ämnet: Kommunikationsavdelningen på Järnvägens museum i Ängelholm.

Startåret för det svenska järnvägsnätet brukar anges till 1856. Detta år invigdes de två första delarna av stambanenätet, Malmö-Lund och Göteborg-Jonsered. Samma år invigdes också de första privatbanorna med lokdragna tåg, Fryksdalsbanan i Värmland, som tidigare haft hästdragna vagnar, och Sveriges första normalspåriga järnväg, linjen Nora-Ervalla i Örebro län.

Från första början fanns två separata kommunikations-system mellan järnvägsstationerna. Den första, visartelegrafen, användes för att överföra meddelanden en bokstav i taget genom att stegvis flytta en visare. Via en luftledning utefter järnvägsspåret överfördes informationen till motsvarande mottagarenhet på nästa station. Om ett tåg stannat ute på spåret och behövde kontakta närmaste station, kunde en cirka 20 kilo tung medförd visartelegraf släpas ut på banvallen och anslutas genom att en tråd lades mot luftledningen med hjälp av en lång stång. En annan tråd anslöts samtidigt mot en av rälerna. Systemet strömförsörjdes genom att den sändande personen vevade på en växelströmsgenerator (induktor). Sändande person måste också förvissa sig om att någon tog emot och skrev ner meddelandet på mottagarsidan genom att först genomföra testsignalering. Se bild nedan.

Det andra kommunikationssystemet för nya järnvägen var den trådbundna telegrafen. Sveriges första telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, invigdes 1853. Trådbundna telegrafen innebar att det med morsenyckel avsända meddelandet skrevs ut av en skrivare som skrev morsekodens punkter och streck på en löpande pappersremsa hos mottagaren. Som strömförsörjning användes batteri och man måste alltså ha en speciell luftledning för telegrafen, avskild från visartelegrafens växelströmslinje. Telegrafens utrustning var mindre och kommunikationen snabbare än hos visartelegrafen, men eftersom systemet krävde telegrafikunnig personal användes visartelegrafen fortfarande på många mindre sträckor, fram till att den sistnämnda avskaffades helt år 1913. Trådbundna telegrafen byggdes först ut mellan större stationer och utefter stambanorna, med ambition att ansluta alla stationer till telegraf. På vissa privata järnvägar hände det, att en stins som inte kunde telegrafi, i stället skakade en stund på telegrafnyckeln för att signalera “tåg in” och “tåg ut” till nästa station.

År 1876 tog Alexander Graham Bell patent på telefonen i USA. Då patent inte togs i Sverige utvecklades snabbt olika telefonvarianter. Redan 1878 fanns telefonförbindelse mellan stationerna i Daglösen och Filipstad på den värmländska delen av Bergslagsbanan. Dessa tidiga telefoner användes ungefär som “burktelefoner”, det vill säga att man omväxlande lyssnade och pratade i samma enhet. Eftersom de tidiga telefonerna liknade skaftförsedda stämplar kallades de också för “stampar”.

De första av järnvägens telefonlinjer byggdes ofta för att koppla in stationer som ännu inte fått telegraf, eller som lokalförbindelser till större stationer för järnvägens eget behov. Eftersom behovet ökade att även kunna ringa via Telegrafverkets nät, slöts en överenskommelse 1891 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket om att stationer vid statsbanorna också skulle kunna ringa via rikstelefonnätet. År 1905 inrättades första bantelefonanläggningen. Denna var till för att kunna skicka meddelanden till banpersonalen om eventuella förändringar i turlistan, oftast beroende på dåligt väder, vilket tidigare hade utförts med tidsödande budskickning. Järnvägens telefoner för stationer och banvaktsstugor i början av 1900-talet var nästan enbart av väggmodell. För att spara telefontråd kunde flera telefoner anslutas till samma linje. Växeltelefonisten försökte att särskilja vilken telefon på linjen som var tänkt att ringas upp, genom att använda olika kombinationer av korta och långa ringsignaler (codesignaler). Detta innebar, att samma signalsekvens hördes i alla anslutna telefoner på linjen.

När telefonnätet till privata abonnenter byggdes ut, utnyttjades ofta järnvägens
banvall till nya luftledningar. Antingen med telefontrådar i järnvägens befintliga stolplinje, eller med en separat stolplinje för privata telefoner på andra sidan av spåret. Eftersom den kraftiga utbyggnaden av telefonnätet orskade ökad belastning på stolparna, vilka ibland knäcktes och orsakade trafikproblem på järnvägen, skrevs ett nytt avtal 1912 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket. Detta innebar att Telegrafverket tog över underhållet på alla stolplinjer och vid behov genomförde förstärkningar. Se bild på nästa sida.

Visartelegrafen ombord på tågen ersattes successivt med fält- eller portativtelefon, och anslutningen gjordes genom att rullar med tråd i locket på fälttelefonen anslöts till telefonledningar utefter järnvägen med hjälp av en lång stång. Se bild nedan.

Dag Johansson, text och bild

I nästa Audionen kan vi läsa om järnvägstelefonins spännande utveckling under åren efter 1910-talet. Det ser vi fram emot!