”KARI”

Bakom detta namn döljer sej en mycket hemlig radiostation som upprättades från 1943
på svenskt område, bemannat av norska motståndsagenter bara några kilometer från
norska gränsen.

Syftet var att bedriva signalspaning i Nord-Norge runt de tyska krigsfartyg som låg
gömda i norska fjordar.

Under våren 1943 beslutade underrrättelsekontoret vid det norska överkommandot i
London FO II att XU skulle utvidga sitt underrättelsenät att även omfatta de nordligaste
delarna av Norge. Vid denna tid hade SIS flera radioagenter, och ett omfattande kontaktnät i området mellan Vestfjorden och Altafjorden, men i motsats till XU:s arbetsområde var SIS:s underrättelseverksamhet huvudsakligen av operativ art.

Den var i första hand riktad mot den tyska marinen och kusttrafiken, och hade till uppgift
att förse brittiska myndigheter med upplysningar dom behövde för att rikta effektiva
angrepp mot tyska krigs– och transportfartyg i nordnorska farvatten.

Det fanns därför behov av en mer omfattande information om de landbaserade militära
styrkorna och deras anläggningar, som låg bakom FO II:s beslut om att XU skulle arbeta
även i Nord-Norge.

Dessutom menade den norska underrättelseledningen i London att SIS, som bara till en
viss grad hade kontakt med Sverige, inte tillräckligt bra kunde utnyttja de möjligheter till
fasta förbindelser över gränsen kunde ge.

Troligtvis hade också ett bättre förhållande till svenska organisationer inverkan på
planerna om organiseringen i Nord-Norge.

Den underrättelseverksamhet som bedrevs vid militärattaché kontoret, bl.a. förhör av
norska flyktingar, bl.a. i förbindelse med organiseringen av RMO:s grupper och senare i
samarbete med SIS, hade varit illegal och därmed okänt av svenskarna.

XU:s anknytning till militärattachékontoret och deras aktivitet på svensk mark var
däremot , i varje fall för den del av verksamheten som gällde Nord-Norge, godkänd av
den svenska underrättelse-organisationen, mot att få kopior av underrättelse-rapporter
som hade intresse för Sverige.

Utan en sådan överenskommelse hade det heller inte varit möjligt att organisera något
underrättelsenät i Nord-Norge från Sverige, då hela Norrbottens län var ett avspärrat område där inga utlänningar fick vistas.

Det är troligt att den svenska underrättelsetjänsten ingick detta avtal utan officiellt godkännande från svenska regeringen. Sverige var ju noga med att vi skulle vara helt ”neutrala”, men i vissa lägen fick vi göra undantag för denna regel.

I Troms fylke började organiseringen av XU i månadsskiftet augusti-september 1943.
Ola Solberg, som tidigare flytt till Sverige, efter att hans motståndsgrupp blivit upprullad
av tyskarna i december 1942, han och Karl O. Kristoffersen från Målselv, blev sänd norröver till Kiruna tillsammans med en svensk underättelseofficer.

Från Kiruna fortsatte de två norrmännen ensamma till Skogstad i Överbygd, där dom
stannade i ca: fyra veckor, och samlade upplysningar om de tyska styrkorna.

Då Solberg och Kristoffersen korsade gränsen i september, var deras uppdrag att för MI
2 samla information om de tyska styrkorna i inre delarna av Troms, och att göra rekognoseringar i gränsområdet för att hitta en lämplig radio-stationsplats för ”KARI” med stuga.

På grund av de stora avstånden i det obebyggda gränsområdet hade kurirerna ett behov
av ett säkert ställe på den svenska sidan av gränsen, där dom kunde överlämna underrättelse-rapporter till personer inom MI 2.

Därmed kunde dom undvika onödigt slitsamma förflyttningar på svenskt område.
Dom hade ju redan gått flera mil i svår och obebodd terräng på den norska sidan, för att
nå svensk terräng.

Fram till denna tid hade uppbyggnaden av XU i Nord-Norge varit ett renodlat norskt
uppdrag, men vid uppbyggnaden av gränsstationen kom också SIS med i bilden.

Med ekonomiskt stöd från SIS och med tillåtelse från den svenska underrättelsetjänsten
blev det under september 1943 byggt ett hus precis innanför den svenska riksgränsen vid
fjället Kaivare mellan Torneträsk och Leinavann. Stationen fick namnet ”KARI” och blev
administrerat av Nord-Norges avdelning i MI-2 under ledning av Brynulf Ottar, och blev i
början bemannad av en telegrafist och 3-4 kurirer.

”KARI”:s belägenhet i de öde trakterna nära riksgränsen gjorde det möjligt för MI-2 i
samarbete SIS att placera en radiosändare på stationen. Svenska myndigheter som högst
sannolikt inte ville tillåta detta, blev övertygade om att den låg på den norska sidan av gränsen.

Folket som bodde i närheten blev ”informerade” om att ”KARI” var en svensk gränspostering med lejda norrmän i svensk tjänst. Den första radiotelegrafisten (LA3CA) Hans Petter Faye-Thilesen och hans radioutrustning blev fälld i fallskärm från en RAF Avro Lancaster nära ”KARI” den 17 oktober 1943. På grund av ett fel i motorgeneratorn som skulle förse sändaren/mottagaren med elström, var man tvungen att hämta en vindgenerator från Stockholm, detta tog en del tid att ordna upp, så ”BRYNHILD” som var stationens kodnamn, fick först kontakt med England den 6 december 1943.

Upprättandet av ”BRYNHILD” hade två syften:
För det första: Radiostationen skulle verka som relästation mellan SIS-sändarna i Finnmar och högkvarteret i London.
För det andra: Att sörja för att viktiga XU-meddelande blev sända direkt till London.

Detta medförde en effektivisering av XU:s arbete i Troms när meddelande som det var
bråttom med, slapp att skickas med kurir-rutten till Stockholm. På detta sätt gick viktiga
meddelende om ”Tirpitz” via ”KARI” direkt till London via radio.

Med SIS-grupperna efter farlederna, och XU-grupperna i inlandet samt i Harstad, Tromsö, och Alta, hade området mellan Vestfjorden och Altafjorden i början av 1944 en mycket god täckning avseende underrättelse-verksamhet. Troligen var det få delar av Nord-Norge där tyska armén, flygvapen, och flottstyrkor var bättre övervakade än just här.
Men det området var det vikt igaste mål et för den norska/brittiska underrättelse-verksamheten nämligen där slagskeppet “Tirpitz” låg gömd.

PARASHOUT-DROP

Två remarkabla operationer ägde rum mellan 16-17 oktober 1943, när flightofficer Lt
Perrins med sin besättning från RAF 138 squadronen startade från Kinloss flygbasen med
en Avro Lancaster kl 19:08 och satte kurs mot Shetland, dom var framme där kl 20:12, sedan kursändring mot Ros sjön i Norge. Sedan vidare mot Torneträsk (i Sverige) där gjorde dom tre varv över målet ”BRYNHILD”, vid tredje varvet ovanför målet såg piloten en ljussignal som blinkade ”K” i morsekod, som syntes genom det tunna molntäcket.

Agenten, 6 kontainrar och tre paket blev släppta med fallskärm från 200 meters höjd över
marken. Agenten sände morsetecknet ”B”, som var en avtalad signal att han landat säkert.
Bilden nedan visar den flygplanstyp Avro Lancaster 4-motorig bombare som användes.

kari-bild 1-a
Avro Lancaster Foto:AIRPLANE PICTURES

Två timmar senare passerade Lancastern över Vega, och landade därefter på Kinloss kl
07:35 efter en flygtur på 12 timmar 37 minuter.

Den exakta positionen för nedsläppet var 68 grader 23 min 30 sek N, Öst 19 grader 48
min, 35 sek , nästan inne i Sverige eller väldigt nära.

Intervju med LA3CA i amatörradiotidningen ”QSO”

Du kan väl inte räkna med att jag är så pigg på att tala/skriva om det som hände under
kriget, (jag har tjänstgjort i både brittisk, svensk och norsk uniform).

Jag gick på radioskolan 1938/39, jag körde amatörradio (inte så mycket) fram till förbudet
1939/40. Jag körde med signalen LB2H har jag för mej. Under studietiden bodde jag i
ett hönshus (det är sant!) uppe i Ekebergsåsen, min bästa vän och kamrat den gången var
Ingebrigt Valderhaug, vi gick samtidigt på Radioskolan (Sjömansskolan) Ingebrigt var ca:
ett halvår till sjöss, så kom kriget, och vi två slog oss samman i den motståndskamp som
vi anade skulla komma, och som kom.

Jag fick tag på en lägenhet lite längre upp i Åsen (Brannfjellveien), och där satte vi igång
med att bygga sändare och mottagare. Stället passade bra att hålla på med dylik verksamhet, och vi blev lite oförsiktiga efter ett tag, så vi flyttade över verksamheten till hönshuset på natten.

Transport av matriel (sändare/mottagare) gick via järnväg (NSB) eller bussfrakt. Vår
mest populära ”vara”, var en s.k. MOPA-rig byggt runt två st. 6L6 stålrör med möjlighet
att köra dom med dubbel effekt när vi satte sändaren upp och ner i ett tvättfat med vatten,
vi hade ett power-supply som klarade 400 watt.

(MOPA står för masteroscillator power amplifier) Tricket att köra 6L6 rören i vatten
var det LA7R som hade talat om för mej att göra, Detta gjorde att man kunde få ut 70-80
watt uteffekt från rören. LA7R körde med denna metod som gav mer uteffekt än rören
var avsedda för.

Men förr eller senare gick något galet. Kriget blev intensivare, och många blev tagna avNS/
tyskarna – det förekom mycket förräderi av av norrmän som samarbetade med tyskarna.
Vi hade en sändning av radiomateriel till Ålesund, och det var min tur att resa med
järnvägen, vi reste nämligen varannan gång. Men vid detta tillfälle så ville Ingebrigt resa,
han ville hälsa på familjen i Ålesund.

Jag följde honom till järnvägsstationen, jag gick igenom alla vagnar för att se om det var
många tyskar ombord, allt såg bra ut. Ingebrigt slängde säcken med sändarna på ryggen.
Det var kanske mitt fel att jag inte slängde av mej ryggsäcken med sändarna, jag behöll
den på när jag kontrollerade vagnarna.

Det var sista gången jag såg Ingebrigt i livet, han blev avrättad av tyskarna 1943/44, jag
fick veta detta efter krigets slut av en av kamraterna i SIS.

Berättat av Hans Petter Faye (LA3CA)

kari-bild 3-a
Bild tagen 1943 av vindgeneratorn för drift av radiostationen Foto: Hans Petter Faye
kari-bild 2-a
Bild tagen av antenner, närmast en pejl-antenn, samt till vänster upptill syns en del av dipolantennen för radiostationen. Foto: Hans Petter Faye
kari-bild 4-a
600 ohms stegen till radiostationen syns här tydligt. Foto: Hans Petter Faye
kari-bild 5-a
Här en dålig bild på mottagare och sändare inne i ”KARI” stationen, sändaren sitter på väggen, mottagaren en Hallicrafter SX-23 till vänster. Foto: Hans Petter Faye
kari-bild 6-a
LA3CA Hans Petter Faye- Thilesen bilden tagen 1990

 

Vid ett tillfälle blev Hans Petter gripen av Gestapo i Oslo, och förhörd på det beryktade
Gestapo-stället Möllergatan 19. Men som tur var blev han frisläppt av ett ”Führerbefehl”
som tyckte han hade bråkat med några kommunistiska ungdomar, och han beslöt därefter att rymma till Sverige.

Han hade beslutat att ta sej till England och värva sej i armén.

Han blev hämtad i Sverige en natt av ett D.H. Mosquito tvåmotorigt lätt bombplan, under
flygningen där hela tiden bombluckan är lite otät, får han meddela piloten att ”pumpa”
bombluckan, under sej ser han spårljusgranater som tyskarna skjuter på planet.

Väl framme i England blir han intagen på mottagningscentret ”Patriotic School”, här stannar han i över en månad, under tiden han blir undersökt, engelsmännen vet tydligen att han byggt radiostationer åt NKP (norska kommunist partiet) men Hans Petter menar att detta inte har någon betydelse i detta sammanhang, huvudsaken var ju att de bekämpade tyskarna.

Till slut blir han accepterad i British Army, Royal Signals.

Han trivs bra där, och han får mycket radioträning med radiostationstyper som WS-19,
WS-22, och WS-47, många av dessa stationstyper användes i norska försvaret efter kriget.

1990 gör Hans Petter en eftersökning i svenska fjällen, ihop med några norska radioamatörer, och finner rester av huset och några delar som tillhört antennen.

Men det är en annan historia.

kari-bild 7-a
D.H. Mosquito som Hans Petter fick flyga till England med, gömd i bombluckan. Foto: FO/ Capt Algy
kari-bild 8-a
Bild på radioutrustningen i Mosquito, rakt fram T1154 sändare, till höger R1155 mottagare Foto: FO/Capt Algy
kari-bild 9-a
Byggnaderna i Kattewuorma som blev använda av norska kurirer 1943-1944. Foto: Hans Petter Faye
kari-bild10-a
Bild av Hallicrafter SX-23 som användes på ”KARI” radiostationen.

Som kommentar till artikeln, skall vi ha klart för oss att denna verksamhet var ytterst hemlig under kriget, alla hade absolut tystnadsplikt till långt in på 1970-talet, men många har berättat när dom närmade sig sin levnads avslutning. Tack vare dessa unga modiga män kunde kriget avkortas med åtskilliga år.

SIS = Secret Intelligence Service
XU = Norska militära underrättelsetjänsten
MI2 = Military Intelligence 2 ( engelsk superhemlig)

RMO = norsk motståndsorganisation bildad 1942 – våren 1945, var speciellt bildad för att spionera på tysk marintrafik i norska hamnar.. Leddes av Kaptein-löjtnant Andreas Rygg, som senare flydde till Sverige resten av kriget.

Artikeln översatt och skriven från norska till svenska av Bertil Bengtsson

Rapport från Gammelvala

Gammelvala, den gamla världen, är en stor utställning i Brunskog i Arvikas kommun som visar gamla hantverk. I år har Radiomuseet haft sin Radioverkstad och utställning på Gammelvala igen, den 14:e gången. Jag brukar skriva en rapport från vår satsning för Audionen varje år, och i år tänkte jag skriva lite om hur det är att sätta upp en sådan ganska omfattande utställning.

Tro inte att det hela börjar dagen innan! Åh nej – Lennart Nilsson och Ulf Sjödén, som tar största lasten, börjar långt i förväg. Ulf bokar in oss och gå på alla förberedande möten i Brunskog redan i januari och under våren. Lennart funderar på vad vi kan ha som blickfångare ganska länge, och börjar en genomgång av alla apparater vi ska ha med minst en månad i förväg. Jag börjar annonsera efter arbetskraft redan vid medlemsmötet i mars, och progressivt efter det informerar och planerar jag med jämna mellanrum.

Gammelvala1
Mellanlagring
Gammelvala2
Askungeapparater

Gammelvala3

Ungefär en vecka innan Gammelvalaveckan sätter Ulf S. och hans hustru Karin i gång med att köra väggar, hyllor, verktyg och utställningsobjekt till Brunskog. Lennart tar över gillestugan hemma hos oss – det står apparater överallt! Den sista veckan innan Gammelvala ser jag knappt honom – allt ska samlas och kollas och prickas av. Och tidigt på fredags morgon bärs allting upp, mellanlagras i hallen och sedan packas in i bilen. I är hade vi några ”askungeapparater” som fick stanna hemma eftersom vi inte hade plats. Sedan bär det i väg till Värmland. Vi brukar anlända efter lunch, Ulf S. och hans hustru Karin kommer också då, och snart därefter kommer Christer Aronsson från Lindome.

Först kommer väggarna på plats. I år blev vi ombedda att inte bygga framför ena väggen så att de som gör spåntak skulle kunna komma åt färdiga takdelar som står bakom. Det lilla problemet löstes av Ulf S. som åkte hem och hämtade markväv, som Christer och Lennart satt upp.

Gammelvala4
Hyllsäkring

Efter det är det hyllor som kommer på plats och säkras så att de tål att någon råkar stötta till dem – tråkigt om våra historiska apparater skulle falla på besökare!

Nu är allting uppsatt, men än så länge fattas el. Nu är det Christer igen – han klättrar upp och fixar till så att elkablarna går i taket från uttaget 30 m bort och leds ner i vårt område. Borden ska hämtas från förrådet, sättas upp och kläs med pappersduk. Det gör Karin – bland allt annat som hon gör!

Nu ska det bli till en verkstad och en utställning!

Gammelvala5

Gammelvala6

Ulf kommer med vår gamla kontorsutrustning, och så småningom kommer utställningsapparaterna och övrigt material på plats.

Under den gångna veckan har Ulf S. burit in ett antal apparater som han förvarar under resten av året i en grannes lada. Vi bär in alla apparater, instrument, reservdelar, böcker, broschyrer och allt annat som ingår, och lastar alltihop på våra bord. Här ser vi verkstaden när allt bara lastas av, och resultatet när Lennart har fått ordning.

Gammelvala7
Före
Gammelvala8
Efter
Gammelvala9
Gamla apparater står på fyra likadana hyllor. Apparater som är till salu ställs på en annan hylla som är lite vinklad. Bakom häftar vi fast lakan, som ger en trevlig bakgrund.
Gammelvala10
Böcker och broschyrer, vykort, kortspel och allt annat smått och gott som vi gärna säljer hamnar mitt emot hyllorna, med själva verkstaden bakom.
Gammelvala11
Sveriges Radios CD-er, den fina 1950-tals radion, fonografen från 1905, en fungerande kristallmottagare från 1920-talet, och inte minst en gammal högtalare ställs ut på bordet som är den första man ser när man kommer in.

Och nu är utställningen så klar som vi kan göra den. Det tog oss fem medlemmar hela
fredageftermiddagen och ett par timmar på lördag morgon att få allting så fint. På lördagen kom Ulf Nilsson med fler fina apparater till utställningen, och på onsdag kom Ingvar och Lollo Lund med ännu mer. Bertil Bengtsson och Reino Larsson kom också och arbetad några dagar, så vi var till slut 10 st. medlemmar som arbetade hela eller delar av veckan.

Det var stort intresse under veckan för gamla fonografen och vår kristallmottagare, och
många ungdomar var verkligen imponerade när de fick höra sina egna låtar i telefonen spelas på gamla tratthögtalaren. En liten låda med en förstärkare och en impedansomväxlare gjorde det möjligt.

Sedan blev det lördag, Gammelvalas sista dag, och då är det bara att sätta i gång och ta
ned allt som sattes upp med sådan omsorg! Nu var vi bara tre som jobbade, Lennart, Ulf N. och jag, och det gick på ca tre timmar att ta ned elkablar, lasta så mycket som möjligt i våra bilar, lossa väggarna och hyllor, och ställa allt som kunde ställas snyggt så att Ulf S. kunde lätt hämta det. Alltså, att ta ned en utställning går mycket fortare än att bygga upp den!

Gammelvala12

Allt som blev över, det som syns här på bilden och lika mycket till, plus väggar och hyllor,
hämtade Ulf S. och Karin på måndagen efter Gammelvala och lastade av i grannens lada.
Lennart och jag lastade av allting från min bil på museet på söndag på väg hem, och sedan
tillbringade Lennart hela måndagen på museet och ställde tillbaka alla lånade apparater på sina platser. Sedan gjorde han bokslut och skrev en rapport till styrelsen och stiftelsen, som brukar bevilja pengar till Gammelvalautställningen.

Så var ännu en Gammelvala över, och vi som arbetade där känner att vi gjorde ett bra jobb. Våra tekniker lagade 8 apparater, vi sålde några, vi visade vår radioverkstad och våra apparater från 1920 och framåt, och vi delade ut ca 450 broschyrer. Vi har verkligen uppnått våra två mål, att visa ett utdöende arbete, vilket är Gammalvalas tema, och att göra Radiomuseet i Göteborg känt, vilket är stiftelsens mål. Då känns allt slit med att göra i ordning, bemanna och slutföra utställning väl värt.

Jeanette Nilsson, 2016