En legendarisk mikrofon redo för användning. De flesta delar fortfarande original.
Radiomuseet har en klassisk mikrofon från Neumann i Tyskland med beteckningen CMV3. Det står för kondensatormikrofon med förstärkare och är en legendarisk mikrofon som byggdes från 1930 och fram till 1950. Den tillverkades även under Telefunkens namn. Mikrofonen gjordes i ett stort antal bland annat till Berlinolympiaden 1936 och den syntes ofta i journalfilmer från andra världskriget. Den kallades då lite vanvördigt ”Hitlerflaskan” eftersom basen med förstärkaren är flaskform. När ljudfilmen slog genom var den ofta förekommande trots att den var klumpig och tung med sin rörbestyckade förstärkare.
Mikrofonen har mycket goda prestanda och efterföljaren Neumann U47 blev också legendarisk och finns i alla stora berömda studios.
Mikrofonens delar
Vår mikrofon har inte varit komplett men via Jörgen Pettersson fick vi en kontakt med Tomas Borgström i Malmö som renoverar dessa gamla dyrgripar. Tomas har nu gjort i ordning vår CMV3:a och den är nu kompletterad med mikrofonhuvud och nytt membran. Den är nu upptrimmad, genomgången och är fullt fungerande skick, mycket tack vare att museet har de unika Telefunkenrör som sitter i mikrofonens förstärkare. Åtskilliga rör testades innan vi hittade ett tillräckligt brusfritt.
Det är roligt att ha fungerande föremål i våra samlingar och denna gamla mikrofon presterar helt i klass med en modern studiomikrofon. Tomas har gjort en inspelning som visar detta.
Nu vill vi gärna ”inviga den” vid något lämpligt evenemang i Hugo Hammar salen. Projektet visar på ett bra sätt för våra besökare att välgjord klassisk teknik fortfarande presterar och levererar efter ett sekel. Vi brukar ju fråga våra unga besökare om de tror att deras mobiler kommer fungera om 100 år och svaret är ganska givet.Tack Jörgen och Tomas för goda insatser i ett roligt och intressant projekt som kommer förgylla vår studioavdelning.
Utställningen med CMV3 till vänster och efterföljaren U47 till höger
Här är Radiomuseets område för Landmobil radio, vilket är den gemensamma beteckningen för Kommunikationsradio (kom-radio), Personsökare, Privatradio och Mobiltelefoner från 1940-talet och senare och för frekvensområden från 27 MHz till 470 MHz samt upp till 2500 MHz för telefoner.
På hyllorna längs långväggen ser vi först, längst ned, tre gröna lådor som är polisradio från 40-talet. Det är sändare, mottagare och kraftaggregat med en storlek som fyllde hela bagagerummet. Längre upp och åt höger finner vi kom-radio i flera utvecklingsfaser. Längre åt höger är modernare apparater som blir allt mindre med åren. Därigenom blev det möjligt att även tillverka kom-radio i fickformat, vilket vi kan se i en glasmonter. Här kan man följa utvecklingen efter årtal: ju mindre desto nyare. vilket beror på ökad användning av transistorer som kom i slutet av 50-talet och ersatte de strömslukande radiorören.
Allra nyast och modernast är en liten kom-radio i glasmontern. Den är från danska TP Radio och har den allra nyaste tekniken inom detta radioområde. Den kan täcka 100-tals kanaler inom ett helt frekvensområde samt användas för överföring av tal, tonsignalering och data.
De ovan nämnda apparaterna var genom ett licenssysten förbehållna taxi, åkerier, kommuner och många företag liksom statliga institutioner. Men så småningom blev trycket från privatpersoner stort varför man även kunde köpa så kallad privatradio, som användes till exempel i jakt och sport-sammanhang. Det finns flera exempel i glasmontern.
Längst bort till höger står stora skåp som är basstationer, vilka användes som fasta enheter med en central funktion i radiosystemen, oftast med en högt placerad antennmast.
Till sist har vi mobiltelefonen som i storlek också följer årtalen. Förr var de ju bara telefoner, men har nu utvecklats med dator, kamera med mera.
Häromdagen besökte jag Radiomuseet och överlämnade ett vandringsvågrör av typen RW80. Röret har använts i ett av de radiolänksystem som leverats av Siemens i Tyskland till Televerket under 60-talet.
Varje rör kostade då ca 4000 kr/st. Siemens var under slutet av 50-talet och fram till 80-talet en stor leverantör av radiolänksystem som användes i södra halvan av Sverige (från Sundsvall och neråt). Från Sundsvall och norrut köptes motsvarande rör från STC i England. Leveranserna köptes med installation och driftsättning vilket innebar att respektive leverantör hade montörer och ingenjörer under flera år i Sverige innan allt var klart att använda. Det var inom telefoni och TV som det var stort behov kapacitetsökningar respektive ny täckning. De stora och långvariga projekten ledde i flera fall till att montörerna stannade kvar i Sverige för gott och blev svenskar.
Systemen byggdes dubbelriktade vilket givetvis var en nödvändighet för telefoni. För TV var behovet i första hand att kunna distribuera TV från Stockholm och ut till alla de TV-stationer som var under uppförande under framförallt 60-talets första hälft. Kapaciteten på länklinjerna var sådan att ett TV-program med ljud eller 600 telefonsamtal per radiolänkkanal kunde överföras. Denna siffra ökades senare till 960 samtal. De frekvenser som var aktuella var 4 GHz och 6 GHz. Avståndet mellan varje radiolänkstation var ca 50 km.
Utöver sändare och mottagare levererades modulatorer och demodulatorer samt ett omfattande hjälplänksystem för att kunna övervaka och styra all utrustning. T ex i sträckan Stockholm – Göteborg fanns ca 10 mellanliggande radio-länkstationer samt några avgreningar som behövde övervakning och styrning. På den här tiden hade Televerket en egen byggnadsavdelning som ansvarade för husbyggandet och elinstallationerna.
Mer information finns Televerkets tekniska tidning TELE nr 4 från 1965 om radionätens utbyggnad. Den finns nog på Radiomuseets bibliotek! Lite teknik om vandringsvågröret finns även på Wikipedia.
Det är dags att presentera en bolagstidning i Audionen. Det handlar om en ganska kortlivad tidskrift som gavs ut av Luxor i Motala. Den är inte riktigt typisk för vare sig de tidningar som riktade sig till en radiotillverkares återförsäljare eller de som mer hade karaktären av reklam till hushållen. Den distribuerades visserligen till Luxorhandlarna, men var och en som köpt en magnefon verkar också ha fått den hemskickad direkt i brevlådan.
RM03286 -radiogrammofon med rundradiomottagare,skivspelare för 78 varv/minut samt en trådspelare Luxor ”Magnefon” med mikrofon.
Trådnytt hette den alltså och första numret kom ut 1951. Målgruppen var ju relativt smal och det får väl ses som en slags reklam i efterhand, som kunde hjälpa till att sälja tråd och andra tillbehör. Magnefonerna sålde väldigt bra redan från debuten 1949 och under de första åren av 50-talet. Den exklusiva skara som ägde en trådspelare i hemmet och dessutom fick en särskild tidning i brevlådan några gånger om året hjälpte säkert till med att sprida intresset. Kanske genom att spela in släkt och vänner på apparaten och även visa tidningen för andra nyfikna. Det motiverade antagligen kostnaderna för den.
Innehållet består i regel av några fasta inslag, som till exempel en intervju med en nöjd magnefonägare, en tävling av något slag och lite tips från en tekniker på företaget. En avdelning som kallas ”rullen går” presenterar brev från läsekretsen och det brukar också finnas någon skämtteckning, som de som finns nedan. Texterna lyder så här:
Jag undrar om han fortfarande ska förneka att han snarkar om nätterna.
Säg icke nej, älskade Eufemia…Åhh Konrad, det kommer så plötsligt! Vill du trycka på Microphone record och gå ut ett ögonblick, så ska jag spela in mitt svar.
Konkurrensen från bandspelarna tvingade så småningom Luxor till att även börja tillverka sådana och då fasades trådmagnefonerna successivt ut från produktutbudet. Trådnytt blev väl med tiden lite för låst i sitt koncept, så den blev inte så långlivad. Den kom ut med cirka tre nummer per år från 1951 till 1954. Från 1955 så blev den en liten del av företagets äldre branschtidning ”Luxor Kontakt”, men den får vi titta på en annan gång.
Museet äger flera Tefifoner, de flesta fullt fungerande. Ibland behövas en reparation, och i juli satt Lennart Nilsson och bytte pickup-en på tre stycken apparater. Här ser vi en av dessa under reparationen, och bredvid en bild av en Tefifon i komplett skick, RM 6305.
Om du inte redan har hört det fina ljudet från en Tefifon, kom gärna in och lyssna
Ny teknik provas för live videoöverföring från helikopter
Detta är den tredje delen av serien om radiolänkhistorik. I detta avsnitt berättar jag om hur polisen testade möjligheterna att använda radiolänk för att överföra bilder live, direkt till sin ledningscentral.
Polisen har i sitt uppdrag att bevaka och hjälpa och har till sitt förfogande en helikopter, Bell Long Range SE-HKP, utrustad för att kunna vidarebefordra information och lagra in på band, vad som hänt och var det hänt. Helikoptern var, sedan tidigare, utrustad med videokamera i fast monterad position, i nedre högra delen av cockpit för att få en bra bildvinkel framåt.
Videokamerans placering till höger
Handenhet och display för manövrering
Funderingar har funnits om det skulle vara möjligt att få bilder direkt till ledningscentralen. Tekniken hade använts redan av SVT vid Vasaloppet. De tekniska specifikationerna och förutsättningarna var inte de samma för att få den prestanda som polisen önskade.
Polisen hade tidigare besökt en säkerhetsmässa och där träffat en tillverkare av mobil videolänk, Microwave Modules LTD.
Då polisen hade för avsikt att köpa in ett större antal utrustningar för olika applikationer, tillfrågades Televerket Radio om ett konsultuppdrag för att specificera transmissionskrav.
Då Televerket redan hade polisen som kund, med bred kunskap från b.la. transmission från trafikkameror, fanns alla förutsättningar att kunna utföra detta uppdrag.
Tillgång till frekvenser har alltid varit ett problem och i detta fall ansåg Frekvensförvaltningen att aktuella bandet för storstadsregioner borde vara 3,5 GHz. Tidigare angavs 1,375–1,68 GHz som möjliga band, och utrustning för dessa band köptes in.
Nu kom frågan upp: Kan denna utrustning användas i befintlig Bell Long Range 206 helikopter, (SE-HPK) som disponerades av polisflyget, stationerad på Säve flygplats i Göteborg?
Uppdraget gick till radiolänkgruppen i Göteborg, som hade rutsättningar, kunskap och mätutrustning att genomföra ett prov.
Utrustning, sändare och mottagare provades fört på bänk med en dämpare för att simulera den beräknade RF dämpningen och verifiera videokvalitén. Utrustningen var inbyggd i behändiga lådor med måttet 26026090 mm och vikten strax under 3 Kg.
Mottagare MTV 2010, uppbyggnad i moduler.
Som slutsteg användes Microwave Modules egen konstruktion
Då sändarens uteffekt var 2.5 W (Se specificationen på sida 10), var effekten för låg för det avstånd som utrustningen skulle klara. Därför användes ett slutsteg som lämnade 20 W till antennen.
Sändare och slutsteg monterade i helikoptern.
Sändaren och slutsteget spändes ordentligt fast på en hylla som användes som stöd för bår vid sjuktransporter. Antennkabel drogs ut genom en glipa på bakre dörren. Inga stationära montage, då detta bara var ett prov. Kraft 12V togs från befintligt uttag, avsett för medicinsk utrustning. Så här fanns det gott om effekt
Att få till en bra placering av sändarantennen, både ur flygsäkerhetssynpunkt och att kunna utnyttja antenndiagrammet optimalt med all strålning i horisontalplanet var inte helt lätt. Antennen var 1320 mm och avståndet mellan mark och nedre delen av fästet för landningsstället var 620 mm. Den bästa lösningen i detta fall blev att antennen vinklades snett bakåt för att inte komma i kontakt med marken.
Mottagning fick vi från helikoptern upp till ca 1 km bort vilket var förväntat med denna antenntyp. Därför byggdes och monterades en 2*2 stackad yagi antenn på en triploid så det gick att följa helikoptern. Antennvinsten beräknades ca 30dBi.
Sändarantennens placering på SE-HKP:s bakre fäste till landningsställetRitning Bell Long Range helikopter 206B
Den första mottagna bilden med liten antenn och mottagare på polishuset.
Artikelförfattaren Kenneth söker efter RF-signal
Provet blev till full belåtenhet med en full acceptabel räckvidd och perfekt bildkvalitet. Men hade vi fått sändare antenner som varit anpassade till det begränsade utrymmet under helikoptern och kunde ha placerat denna vertikalt hade det blivit något högre in nivå.
För att sprida den här möjligheten anordnades ett seminarium med deltagare från Räddningstjänst, Brandförsvaret och Räddningsverket där punkterna var: 1. Polisens önskemål och förutsättningar. 2. Tekniken som används 3. Ett inspelat band från provet visades 4. Framtida utveckling 5. Förbindelser mellan olika ledningscentraler. 6. Helikopter till mobil enhet (Lednings fordon) 7. Hur kan samhällets räddningstjänst använda videöverföring från helikopter?
Nedan finns en artikel i Svensk Polis tidsskrift som visar hur belåten polisen var med resultat av provet och möjlighet att kunna få tillgång till denna nya teknik.
Vad hände sedan?
Ett stort problem var frekvenstilldelning för denna typ av sändare att användas högt upp i storstadsmiljö.
Räddningstjänsten var inte mogen för denna teknik, men polisen använde den skarpt vid EM i fotboll 1992 och VM i friidrott 1995.
En tanke som vi hade för att få bättre räckvidd var att installera fler mottagarantenner på högt belägna platser, som sedan med länk kunde distribuera bilderna till polisens ledningscentral. Då länken är dubbelriktad skulle även antenn riktningen mot helikoptern kunna fjärrstyras. Att kunna styra antennriktningen med en mottagare som känner av HF insignalen och styr antennrotorn för bästa insignal var också något som skulle kunna ha använts.
Nu 30 år senare kan vi se hur utvecklingen av nya typer av små drönare kan göra samma sak, men när detta utfördes var det något av ”high tech”.
Men inget av detta kan konkurrera med en helikopter, utrustad med videosändare, när det gäller att snabbt vara på plats.
Får se vart utvecklingen tar vägen! Kanske tillämpningen kommer tillbaka i en modernare tappning.
På min resa för jobbbet blev det tillfälle att besöka detta intressanta radiomuseum, Findorffstrasse 22 – 24 är adressen i Bremen. Jag blev visad runt i utställningen av två engagerade funktionärer. De berättade mycket om museet och Bremens Radiostation. Museet har en mycket stark lokal förankring. En hel avdelning är tillägnad Radio Bremen. Här finns en radiostudio uppbyggd av utrustning som tidigare använts på radiostationen. Mellanvågssändningar startade 1924. Stationen är fortfarande igång som radio och TV-sändare men inget på mellanvågen längre.
Museets utställning har många intressanta objekt som visar utvecklingen inom radio och radio- och TV-teknik med nära liggande teknik tex för lagring av ljud från vaxrullar ända fram till digitala format. Många varianter har funnits, en del kortlivade.
Radiogrammofoner
Fina miljöer har man också gett plats för. Till exempel ett vardagsrum som det kunde se ut på 50-talet. Bilradio visas på ett kul sätt med en instrumentpanel från en Borgward Isabella. Över den en tidslinje med utvecklingssteg inom bilradiotekniken. Borgward var också ett Bremen-företag. Ägarfamiljen har skänkt en påkostad radiogrammofon av märket Siemens. Den finns nu på museet, typbeteckningen är T2650W. Är från början av 50-talet.
TV apparater
På TV-utställningen märks en Saba projektions-tv, tillverkad på 50-talet. Även en Nordmende Spectra, färg-tv, från -68 med tre extra bildrör av mindre typ. I dessa kunde andra program ses samtidigt men då i svart/vitt.
Avdelningen för fartygsradio visas i form av en uppbyggd miljö efter telegrafisthytten från fartyget Jason.
Modernare Hi-Fi från 70 och 80 talet finns också en avdelning för. Även Bang&Olufsen har en egen avdelning.
Folkmottagaren. Bild från Radiomuseet i Göteborg
Krigstiden har också sin avdelning med information om propagandan och exempel på detta. Det visas med all tydlighet vilket syftet var med Folkmottagaren. Till exempel tillsatsen som anslöts för at förhindra distansmottagning. Även VE301, den större Folkmottagaren, kunde annars ta in avlägsna sändare utanför riket.
Mende / Nordmende är starkt representerat på museet. När företaget 1947 återuppbyggdes hade det också flyttat från Dresden till Bremen. Fann ny lokal i flygplanstillverkaren Focke-Wulf´s tidigare fabrik. Namnet ändrades då till Nordmende.
Kristallmottagare och gamla rörFina gamla apparater
Bremer Rundfunkmuseum är mycket sevärt. Det går åt många timmar för att se allt även om det inte är större än 430 kvm. Ca 700 föremål finns i utställningen. Alla skyltar är på tyska. Det går oftast att förstå men jag hade gärna sett att även engelska hade funnits.
Den första artikeln i denna serie om radiolänken berättade om de första åren. Denna berättar om hur radiolänk tekniken tidigt användes av Televerket för att sända “live“ för SVT (Sveriges Television) från evenemang som fotboll mm.
Det var inte bara Televerket som använde sig av radiolänk, utan den fanns redan, i liten omfattning, hos Polis och Räddningsverket, Luftfartsverket samt kommuner mm. Utrustningen var i regel en enkelriktad analog video, för att överföra bilder från kameror. Ingen styrning åt andra hållet. Något landsting hade kommit längre och installerat en dubbelriktad PCM radio mellan olika förvaltningar och vårdinrättningar.
Televerket, som nu bytt namn till Televerket Radio, hade kunskapen och resurserna att erbjuda externa kunder förbindelse på radiolänk. Flera nät moderniserades och nya byggdes och samarbete med Polisen resulterade att allt fler kameror fick radiolänksförbindelse. Mellan Tingstadstunneln och Polishuset sattes en utrustning upp som arbetade på 50 GHz. Det var rekord i hög frekvens, då det var den högsta frekvensen som har använts i vårt länknät. Kunderna tittade på detta och blev nöjda. Skulle det med radiolänk kunna gå att användas från en rörlig sändare?
Ett mycket lyckat försök gjordes tillsammans med Polisen, och användes skarpt vid bland annat EM i fotboll 1994 och i andra sammanhang. Mer om detta i en följande artikel.
Bilden visar hur MRS var organiserad inom Televerket Radio någon gång på 1980 talet
Fler kommuner, med en geografisk utspridd organisation, vill koppla ihop sina lokala växlar till en central växel för att få ett heltäckande eget telefonnät, vilket Televerket Radio genom kunskap och utrustning samt tillgång till mastplatser kunde erbjuda.
Televerket Radio hade en bred erfarenhet och radioutrustning för både video och pulse-code modulation (PCM) med kapacitet för olika behov. Med detta hade man också referenskunder för att kunna visa att radiolänk var den bästa transmissionslösningen.
På grund av den växande efterfrågan skapades Microwave Radio System (MRS) som var en grupp i Televerket Radios organisation som hade till uppgift att arbeta med den externa marknaden, bland annat statliga, kommunala och privata aktörer. De erbjöd experthjälp med information för bland annat mässor, projektering, byggande och underhåll av radiolänk och tillhörande delar som mast och kraft med mera. De fanns på sex olika platser i Sverige. Grupperna arbetade lokalt med egna kunder inom området och tillsammans i gemensamma frågor som inköp och frekvenstillstånd samt på mässor. Också för kunder som hade sin organisation spridda på olika platser i Sverige.
En ny marknad hade tagit form, där Televerket Radio nu kunde ansvara för hela entreprenaden fram till en färdig förbindelse, och därefter ansvara för drift och underhåll.
MRS finns inte längre i sin ursprungliga form, utan har långsamt försvunnit genom omorganisationer. Bilden visar hur MRS var organiserad inom Televerket Radio någon gång på 1980 talet.
OB gruppen (Outside Broadcasting), var en egen del inom Tele Radio och hade inget att göra med den externa marknaden. Dess uppgift var bara att bygga temporära radiolänk förbindelser, i första hand för Sveriges Television. OB gruppen var tidiga med att ha egen utrustning till VM i fotboll 1958, och kunde med den sända ”live” från de fotbollsarenor, där matcher spelades. Utrustningen var avsedd för enkelriktad analog video med ljud. Den var byggd för att sättas på en tripod på ett högt ställe nära sändningsplatsen, och riktades mot inmatningspunkten, vanligtvis en FM/TV stadion med möjligheten att länka videosignalen i det fasta länknätet vidare till Kaknäs.
Bilden visa en mottagare av fabrikat CFS, som är placerad på balkongen, plan 13, Brudaremossen FM/TV stadion.
Den första utrustningen för OB
Panorering av mottagaren fick göras manuellt med hjälp av en voltmeter för maxutslag. OB gruppen hade även tillgång till en mastbil för att på sändningsplatsen få upp sändare över ”trädtopparna”. Konstruktionen av CSF utrusningen var lite speciell då man hade placerat antennen på översidan av utrustningen och matade via ett horn, väl skyddat i radioenheten. Antennen monterades mellan två stag på vardera sida, som höll antennen i rätt position mot fokalpunkten.
Kontrollpanelen i OB bussen
OB gruppen hade all sin utrustning placerad i en teknikbuss. I Göteborg (Västra Radiodistriktet) var det OB 6. Bussen användes vid alla uppdrag och hade utrustning för kraftmätning som ibland även försörjde SVTs teknik. OB gruppen hade också tillgång till en mastbil om det krävdes att komma upp med sändaren för att få en fri siktlinje till radiolänkstationen där man skulle mata in den temporära videosignalen till det fasta länknätet. Här var överlämningspunkten av bild och ljud från SVT och till Televerket.
NEC mottagare TVL13GH24. Notera hur bra
Ny halvledarbestyckad radioutrustning, typ TV13GH24, som fortfarande var analog, köptes in från japanska tillverkaren NEC. Utrustningen arbetade i 13 GHz . Det fanns också möjligheten att använda 0,6 m eller 1,2 m parabolantenn, beroende på omständigheter som bland annat sträckans längd. Se bild på nästa sida.
Bak i OB bussen
Längst bak i bussen fanns ett förvaringsutrymme med kablar för olika behov, radiolänksändare och mottagare och spänningsomvandlare med mera.
För att lättare kunna hitta sändarens antenn målades den med fluorescerande färg, som gick lätt att upptäcka med kikare från mottagarsidan (bilden på nästa sida till vänster). På högra bilden är en sändare placerad på taket på Konserthuset i Göteborg.
Telias OB-verksamhet med tillfällig terrestrialradiolänk för SVT och andra kunder är nu historia och utrustningen lagd på hylla, för att kunna beskådas av kommande generationer. För med dagens teknik gäller det bara satellit och fiber och ibland även en mobiltelefons förbindelse.
I nästa artikel beskriver jag en spännande utveckling – överföring av video från helikopter, ett samarbetsprojekt med Polisen.
Kenneth Ydresjö
En bild från VM i slalom i Åre, i 1979 då Ingemar Stenmark deltog och vann allt! Bilden föreställer en sändningsplats belägen på mitten av banan ner till målet. Det är tre stycken NEC repotagelänk singel montage, samt två länk som kör på samma antenn som är panorerade mot målet. Bussen som står nedanför är var OB buss. Man kan skymta SR buss framför ställningen som länken står på.
Vid Radiomuseet finns ca 160 olika militära enheter som härstammar från 1920- 1970 talet. Bland dessa finns en station från 1930 talet, nämligen radiostation 10W BR M/39 som vi beskriver i denna artikel.
Efterfrågan var stor på 1930-talet då alla militära enheter efterlyste en ny radiostation till verksamheten då kriget kom allt närmare. Den förnämliga radiostation 10W BR M/39 finns i flera former:
Radiomuseets 10W BR M/39 bärbara radio
Som bärbar station med utrustning sändare, mottagare, batterier, samt utrustningslåda med generator med packfickor.
Cykelradiostation uppdelad i 4 enheter. Sändare, mottagare, batterilåda, samt handgenerator (se bild).
Klövjeradiostation modell CI utförd för 5 enheter sändare/mottagare, batterilåda, materiallåda, samt handgenerator (Hästutförande, se bild).
Infanteriradiostation liknande ovan klövjeradio uppdelad på 4 enheter.
Vid långa förbindelser användes kastantenn och vid korta avstånd stavantenn.
Frontpanel
Cykelutförande
Data för 10W BR M/39 Sändare 2500-5000 kHz, Mottagare 1300- 6100 kHz, Sändningsslag = Telegrafi A1 samt Telefoni A3. Antenneffekt 5-7 W vid A1 6-8 W effekt vid A3
Standarder kan låta ganska tråkigt, men det europeiska standardiseringsorganet European Telecommunications Standards Institute (ETSI), som arbetar med standardisering av telekommunikation i Europa, har arbetat fram några populära standarder som blivit allmänt accepterade även i stora delar av övriga världen. Främst tre standarder som utvecklat tidigare analog kommunikation till digital har haft stor betydelse.
DECT
DECT-handenhet, Siemens Gigaset, med laddare och basstation.
Under 1980-talet började telefoner med en väggansluten basenhet som kommunicerade analogt med en trådlös handenhet, att dyka upp i affärerna. Problemen med dessa var bland annat brist på frekvensstandard, brusig förbindelse och risk för avlyssning. I slutet av 1980-talet började ETSI utveckla standarder till det som kom att kallas Digital Enhanced Cordless Telecommunications (DECT). Från att ha varit en förlängning av fasta telefonledningen, möjliggjorde systemet många fritt rörliga användare på liten yta, t.ex inom ett företag. Frekvensen för kommunikation mellan hand- och basenhet standardiserades i Europa till 1880-1900 MHz. Kommunikation sker digitalt, bland annat genom att kommunikationskanalerna delas upp i tidsluckor, Timedivision multiple access (TDMA) vilket gör att varje enskilt samtal, ungefär som järnvägsvagnar i ett tåg, får sin tilldelade tidslucka på kommunikationskanalen. Räckvidd mellan hand- och basenhet blev ca 100 meter utomhus, men kortare inomhus beroende på dämpning i husväggarna. Räckvidden kan utökas med lämpligt placerade DECT-basenheter.
Behovet av anpassning till ny teknik har utvecklat den ursprungliga standarden. Den senaste varianten DECT-2020 NR (New Radio) innebär förutom den ursprungliga talkommunikationen, även att hemelektronik som stöder denna blir enklare att installera och fås att samexistera i lokala nätverk.med lämpligt placerade DECT-basenheter.
GSM
Sedan de första helautomatiska analoga mobiltelefonsystemen driftsatts, i Sverige med NMT år 1981, startade ett samarbete mellan några europeiska länder för att utveckla nästa generations mobiltelefonsystem (G2). Det skulle vara digitalt, och komma tillrätta med de tidigare analoga systemens brister, bland annat med bristande kapacitet och möjlighet till avlyssning av kommunikationen. Det arbete som utförts av gruppen Groupe Spécial Mobile (GSM) överfördes till ETSI 1989, och 1991 driftsattes första nätet enligt nya GSM-standarden i Finland. Detta innebar digital krypterad kommunikation som bland annat bygger på TDMA och ett effektivare utnyttjande av radiokanalerna, med förbättrad möjlighet till datatrafik över mobiltelefonnätet. GSM innebar också att man nu kunde skilja på telefon och abonnemang, då det senare kopplades till ett Subscriber Information Module (SIM)-kort. I början användes 900-MHz bandet för GSM-trafik, men snart utökades det även till 1800 MHz-bandet. Standarden utvecklades med nya funktioner som SMS och högre hastigheter för datatrafik. Bland annat ersattes den ursprungligen kretskopplade, dvs kontinuerligt uppkopplade, mobila datatrafiken med paketförmedlande teknik som delar upp data i definierade block eller paket. Standarder som General Packet Radio Service (GPRS) och Enhanced Data rates for GSM Evolution (EDGE) ökade den mobila datahastigheten till över 300 kbit/s.
GSM-standarden som numera benämns Global System for Mobile Communications, har efter 30 år successivt börjat avvecklas runt om i världen till förmån för modernare mobiltelefonistandarder.
Bilden visar en Nokia 5110. som är ett exempel på GSM-telefon för 900-MHz. Den lanserades 1998.
TETRA Från början tänkt som en del av GSM, bröts kommunikationsradio ut med en egen standard, lanserad 1995, och senare benämnd Terrestrial Trunked Radio (TETRA).
Standarden har likheter med GSM, genom att vara digital, krypterad och bland annat byggande på tidsmultiplex, TDMA. Standarden tar tillvara på kommunikationsradions möjligheter till snabb uppkoppling, och möjlighet att växla kommunikationsmetod, t.ex mellan två handenheter, från en basstation till många handenheter, eller via relästation då en handenhet har svårt att direkt nå basstationen. Systemet kan också snabbt koppla upp telefonsamtal, och väljer automatiskt den radiokanal som har minst störningar. TETRA använder frekvenser mellan 380-470 Mhz, på frekvenser som är gemensamma i hela Europa. Förutom radiosystem till ”blåljusmyndigheter” och samhällsviktig verksamhet, i Sverige benämnt Radiokommunikation för effektiv ledning (RAKEL), använder företag bland annat kopplat till lokaltrafik egna radiosystem som bygger på TETRA.
För att komma tillrätta med kvarstående problem med TETRA, bland annat kopplat till mycket låg överföringshastighet vid datatrafik, så har den utökade standarden Tetra Enhanced Data Service (TEDS) skapats av ETSI tillsammans med The Tetra and Critical Communications Association (TCCA). Detta gör det möjligt att skapa kommunikationssystem som t.ex. snabbt överför bildinformation från drönare till markterminaler. I Sverige baseras nya generationen RAKEL G2 på TEDS-standarden, vilken efter testperiod planeras att börja tas i drift under 2023.
Bilden visar en av Radiomuseets två TETRA-handenheter. Den konstruerades också under slutet av 1990-talet, och har därför vissa likheter med GSM-telefonen, bland annat knapp för att bläddra i menyer på displayen.
