Artiklar

Radiolänkens utveckling

Redaktören har glädjen att informera om en serie artiklar kommer i denna utgåva och några till. Var med på en djupdykning i radiolänkens historia ur olika perspektiv!

Jag som är författare och fotograf till denna artikel heter Kennet Ydresjö, sändaramatör SM6LUV. Jag har i stort sett alltid arbetat med radio i olika former och sammanhang, men allra mest arbetat med radiolänkteknik, med början på Televerket 1970 som nyexaminerad elektronikingenjör. Därefter arbetade jag hos andra statliga aktörer som använder radiolänk, och senare för Ericsson som senior radiolänkexpert.

Jag har blivit medlem i Radiomuseet för att kunna ge min del av radiolänkkunskap och erfarenhet, detta för att kunna hjälpa till att bevara kunskap och materiel som användes till att bygga ett helt nytt nätverk baserat på radiolänkteknik, en viktig del av vår radiohistoria.

Den första radiolänkförbindelsen som etablerades skedde 1931 över engelska kanalen. Det första FM modulerade systemet kom 1939. 1951 var året då ITU, Europeiska Teleunionen bestämde att radiolänk skulle vara likvärdigt med kabel.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag som ung nyexaminerad teleingenjör stod framför dörren till Brudaremossen Göteborgs FM/TV station för att få följa denna utveckling.

Brudaremossen FM/TV station, Göteborg. Bilden tagen från toppen av masten 300 m.

Det fanns sedan tidigare etablerade radiolänksträckor för både telefoni och TV/radio. Men med dagens mått var det inga sofistikerade system, utan utrustningar för FM 4 GHz och en uteffekt på 40 dBm, alstrade av ett TWT, vandringsvågrör, upp till en antenn med förstärkningen på ca 35dBi, sammankopplade av styva vågledare av koppar, modell stuprör. Med detta nådde man till nästa radiolänktorn på 50 km avstånd.

Bilden visar hur vågledare och stativ kopplas samman

Kapaciteten var 960 telefonikanaler eller en TV kanal med l5,5 MHz bandbredd, och ljud via en “TÖB” ton över bildsystem. För att säkerställa överföringen mot avbrott byggdes system med fyra ordinarie kanaler, och en extra i reserv. Om en kanal gick ner, så kopplades trafiken automatiskt över till reservkanal, av en hjälplänks omkopplingsutrustning. Om detta inte fungerade så kom den välbekanta skylten ”LÄNKFEL” upp i rutan!

Utrustningen var modulärt uppbyggt för att lätt kunna byta enheter. Dessa enheter var tunga och krävde separata kablar för högspänningen och slangar för luftkylning. Så att arbeta med att byta eller trimma någon enhet utanför stativet var inte helt enkelt, då spänningen i stativet var 1000V! Här fick man lära sig den ”hårda” vägen! Utvecklingen fortsatte med mer kapacitet och högre frekvenser. Halvledare ersatte gamla radiorör, men fortfarande var radiolänk ett dyrt sätt att bygga förbindelser på och ställde stora krav på projekteringen. Det gällde framför allt mastplatsens placering, med tillgång på både väg och kraft.

Antenn på hustak i Guldheden
Bersjötornet, Torn med mast

Radioutrustningarna krävde en hel del arbete med underhåll och periodiska mätningar av nivåer och brus för att överföringskvaliteten skulle hålla specificerade krav.

Bilden till höger visar en mätplats för analog radiolänk av BB nivå och brus.

I bakgrunden en NERA 1800 kanaler radiolänk Mätinstrumenten överst är en Siemens nivåmätplats, under den en brusmätplats och ovanpå är mottagaren placerad, tillverkad av det tyska företaget Wandel & Golterman.

Telefonnätet skulle digitaliseras och även TV sändningarna skulle sändas digitalt, samtidigt som utvecklingen av halvledare lade grunden till det digitala pulse-code modulation (PCM) systemet.

En process startade med att de analoga radiolänkssystemen fasades ut och ersattes med PCM modulerade utrustningar, med kapaciteten 140 Mbit, levererade av japanska Nippon Electric Company – NEC.

Även andra stora projekt hade startat upp som skulle använda den nya PCM tekniken, digitaliseringen av det publika telefonnätet. Norrland var en del av landet med stora avstånd som behövde mycket kapaciteten och utbyggnaden av Nordic Mobile Telephony (NMT) var i gång. För detta behövdes kraftig nyetablering för att möta den stora efterfrågan.

Ett helt nytt radiolänkskoncept dök upp på marknaden i början på 80-talet, som Ericsson kallade för Mini Link.10.

Radioenheten är placerad bakom antennen, med kraft och signalbehandling inomhus. Med en smidig kabel mellan dessa enheter, behövde ingen vågledare monteras. Det fanns en byggstandard för inomhusdelen, redan använt inom rackmontage för utrustning vid stationsbygge, vilket gjorde det enkelt att montera racket i befintligt stativ.

Mini Link 10 med
flatplansantenn sedd bakifrån

Den första versionen av Mini Link 10 hade utfrekvensen 10GHz, med kapaciteten 2 Mbit, men kunde med byte av basband kort kunde användas för video 5,5 MHz. Antennen var standard flatplan, och köptes med parabolantenn. Det var detta alternativ som Televerket använde.

Radiolänksträckor som anslöts mot en mobilradiobas hade ofta fördelen att det fanns en mast att placera radioutrustningen i. För att kunna få till en sträcka med lågt BER (bit error ratio) krävdes det projekteringsarbete med kartstudier av den aktuella sträckan, som nu bara var ett sträck på kartan! Det som krävs är en fri fresnelzon (dvs det område som måste vara fritt från hinder för att inte förorsaka dämpningar på sträckan) så man vet vilken höjd antennerna skall monteras på för att få en bra HF linsignal, den skall var över -70 dBm som är tröskelvärdet. Senare införskaffades en dator med ett karthanteringsprogram RAPS. Detta var verkligen ett tidsbesparande verktyg. Från veckor med arbete, var vi nu nere i dagar.

Men resor till stationsplatserna för att undersöka omgivningen måste göras. Även sträckan undersöktes på plats, om vi hade misstänkta hinder som kunde orsaka dämpning i Radiofrekvens strålen.

Älvsborgsbron södra
Container med mast på taket

Allt fler radiobas- och telefonstationer behövde och fick anslutning till nätet med
radiolänk. Byggnationen varierade från broar med höga pelare för wirar som Älvsborgsbron till telefonstationer byggda som “riktiga” hus, hustak, eller höga skorstenar och containrar.

Många av nya radiolänk förbindelser var utökningar, där man ville ha ett utbrutet abonnentsteg i en automatstation eller annan kund. Här fanns ett hus men ingen mast! Detta löstes detta på smart sätt – en belysningsstolpe användes för att sätt upp antenn, och radioenheten monterades inomhus.

På ställen där det redan fanns en högt belägen mast att använda kunde det bli riktigt trångt. För det är ju inte alltid bäst att sitta högst upp på grund av risk för markreflexer.

För en attraktiv masplacering gäller ett kreativt sätt att montera antennerna.

Nästa artikel kommer att berätta om hur radiolänk tekniken tidigt användes av Teleket för att sända “ live “ för SVT (Sverige Television) från evenemang som fotboll mm. och ett intressant projekt med mobil radiolänk som utfördes tillsammans med Polisen.

Kenneth Ydresjö

Kom in och besök sextiotalet

Nu har du kommit till vårt sextiotalsrum där vi försökt återskapa hur det kunde se ut i ett svenskt hem på 1960-talet. TV-sändningar hade visserligen börjat redan 1956, men när det blev dags för VM i fotboll 1958 då var det många som skaffade sin första TV. Den allra vanligaste TV-apparaten var en 19 tums svartvit TV tillverkad i Sverige. Det skulle dröja till 1969 innan vi fick en andra kanal. Ja, det var andra tider det.

Men i vardagsrummet skulle också finnas en radio, och allra helst en radiogrammofon som kunde spela både 78 varvs stenkakor och de nya EP- och LP-skivorna. Om man ville vara riktigt med sin tid kunde man ha en trådspelare, ett slags föregångare till bandspelaren.
När man samlades på kvällen för att titta på TV eller lyssna på radio så skulle det finnas kaffe på bordet, naturligtvis i den speciella termos som kallades för TV-kanna. Och medan mor i huset stickade så rökte far en cigarrcigarett eller blossade på sin pipa. På väggen hänger en stringbokhylla.

Så var det på den tiden.

Klockradio redan på 1950-talet

Sound Radio hade vi en artikel om i första numret av Audionen 2017. Ett Stockholmsföretag som specialiserade sig på bilradio och var aktivt från 1947 till en bit in på 60-talet. Det är också känt att de sålde några apparater tillverkade av Scaniavox, främst reseradio för batteridrift, men också den lilla nätanslutna lokalmottagaren “Piccolo”. Därtill tillverkade de utöver bilradio sannolikt åtminstone en batteriapparat själva och även en nätansluten radio med typbeteckningen SR 780 W. Den senare efterlyste jag uppgifter om i slutet av artikeln eftersom den varit lite av en gåta för mig sen länge. Den torde vara relativt sällsynt, då ingen hört av sig och jag själv aldrig sett någon, under alla år som samlare. Något som gällt fram till januari i år, då jag fick tillfälle att köpa en. Den var en rolig överraskning på många sätt och inspirerade mig till att skriva den här artikeln.

Gåtans lösning var en klockradio av udda utformning, Sound Radio SR 780 W

Längre fram följer en närmare presentation av modellen, men först måste artikeln börja leva upp till rubriken. Klockradio kan i sig vara ett lite oklart begrepp. Att bygga in en klocka och en radio i samma hölje, kunde väl egentligen vara tillräckligt, men sannolikt väntar sig gemene man något mer. Kombinationen väckarklocka och radio är nog det som de flesta tänker på i sammanhanget. Säkert har något snille själv kläckt idén och kanske också förverkligat den redan i radions barndom. I ett svenskt perspektiv och utifrån serietillverkade produkter är det dock inte förrän i början av 1950-talet, som det dyker upp exempel att nämna här. Troligen var Svenska Radio Aktiebolaget först ut med sin Radiola Klockett, från 1953.

Radiola Klockett 2532 VK: den kanske vanligaste svenska klockradion

Philips saluförde samtidigt en klockradio i Tyskland BD 332 (K eller L), men den här versionen såldes inte i Sverige. Den ska inte ha klarat alla krav för att uppfylla den så kallade S-märkningen, som utfärdades av Semko. Åtminstone har jag fått en muntlig uppgift om detta. Skälet ska ha varit att den hade ett eluttag i ena gaveln där fördjupningen i plasten var för grund för att ge tillräckligt petskydd när en stickkontakt sattes i. Oklart dock om det verkligen var huvudskälet för den tillverkades bara med två våglängdsområden, MV och LV alternativt MV och KV. Påföljande året 1954 kom en hollandsbyggd variant som har beteckningen BX 332 A. Den har inget extra uttag och klarade möjligen därför kraven, men den har också alla tre våglängdsområdena. Det är en sovrumsvänlig apparat i vit plast, med klocka, rattar och skala på framsidan och med högtalaren monterad uppåt i taket på lådan. Den såldes i Sverige 1954-55.

Dux typ V 353 K, som bara är klocka och radio i ett. Slå till och från radion får man göra själv

Till Philipskoncernens svenska del hörde också märkena Dux och Concerton och de hade var sin egen klockradio. De började tillverkas 1954 liksom ovannämnda Philipsapparat. Dux version heter V 353 K och även om den har en inbyggd klocka så verkar den inte kunna koppla i eller ur radiodelen. Inte så mycket till klockradio alltså. Lådan har en fast överdel av träimiterande plåt. Samma kabinett användes till typ V 1351 ,som har öppningsbart lock, med grammofonverk under plåten. Klocka och grammofon samtidigt räckte dock inte utrymmet till, så någon sådan version finns inte. Concertons modell å sin sida är en klassisk “snedskala” med klocka på framsidan bredvid högtalargallret, V 534 K. Ironiskt nog använde de ett Dux-tillverkat urverk, som kan ställas in för att slå på och av mottagaren vid flera tillfällen under dygnet. En riktig klockradio, jämfört med Duxen.

Alla mottagarna i “det Svenska Philipsstallet” har kort-, mellan- och långvåg. Duxen har faktiskt två kortvågsområden, medan Radiolas Klockett saknar kortvåg. Det ett kopplingsur tillför är automatiskt tillslag av radion vid en förinställd tidpunkt. Apparaten kan alltså tjänstgöra istället för väckarklocka. Något alla dessa klockradior också har gemensamt är att de verkar vara byggda med chassier som användes i produktionen av andra bordsradiomodeller. När det gäller Dux och Concerton, så var även lådorna gemensamma, med endast smärre yttre förändringar. Philips och Radiola hade dock specialbyggda lådor.

Kopplingsuret “Electro-boy”, samma verk som i SR 780 W

Dags nu att återvända till Sound Radio SR 780 W. För även den är alltså en klockradio. Den har faktiskt ingen strömbrytare utöver kopplingsuret, För stationsinställning finns bara en pilratt på baksidan och det är uppenbart att en stark lokalstation ska ställas in en gång för alla. Rörbestyckningen är ECH42, EF41,EBC41, EL41 och ett EZ80, som likriktare. Urverket är tillverkat i Tyskland av Hugo Müller i Schwenningen. Calvert och kompani i Göteborg saluförde kopplingsuret “Electro-boy” i Sverige, som tillverkades av samma firma och verket i Sound-radion är identiskt så när som på att det saknar texten urtavlan. För övrigt så är höljet av trä med mahognyfanér och rattarna på framsidan, som verkar vara för volym och klangfärg, är av genomskinlig plast i en väldigt platt modell, som jag bara sett på just just den här radion. En kul detalj är att tillverkningsnumret är 20002. Det kan faktiskt vara det andra eller tredje byggda exemplaret, för chansen att de gjort tjugotusen apparater innan de gjorde den här får väl anses gå emot noll.

Jag har redan nämnt att Dux också tillverkade ett kopplingsur, även om det användes i Concertons klockradio och inte deras egen, men det såldes också som löst ur med kabinett av mahogny. Då har det en sladd med stickkontakt förstås, men också en sladd till med ett eluttag. Enkelt att koppla vilken radio som helst till uttaget och plötsligt har man sin egen klockradio. Vid en bläddring i broschyrerna för 1955-56, från Philips, Dux, Concerton och Radiola, så finns där inte längre några klockradios att se. Kanske hängde restexemplar kvar i prislistorna något år, men som hemelektronisk produkt var klockradion i stort sett död för flera år framåt. Radiola Klockett sålde nog hyfsat, när det begav sig och möjligen även Philips, men de övriga märkenas klockradioapparater är så sällsynta att det bara är tur om man hittar ett exemplar.

De stora tillverkarna hade många andra produkter att stödja sig på om en enskild modell sålde dåligt. De hade också varit kloka nog att utnyttja chassier, som kunde användas i andra apparater. När det gäller Sound Radio, så bör det här ha varit en betydligt dyrare flopp. De hade ingen annan nätansluten apparat att använda chassiet till. Bilradio och batteridrivet, var deras huvudnäring och en billig lokalmottagare för elnät hade de redan i Scaniavox Piccolo, som de sålde under eget märke vid den här tiden. Säkert en dyrköpt erfarenhet och en förklaring till att modellen SR 780 W är så sällsynt.

De lösa kopplingsuren gjorde samma tjänst med en befintlig radio ansluten, så klockradion blev onödig fram till dess transistorerna gjorde att formatet kunde krympas och att radion gav ljud ifrån sig med en gång. Med en rörapparat som måste ha tid för uppvärmning kunde den lättväckte tvingas vakna av ett knäpp från strömbrytaren istället för av musik eller morgonnyheterna. Det går dock att hitta andra rörradioapparater från 1950-talet med inbyggda kopplingsur, Luxor hade en trådspelarmodell som heter Royal, där en inbyggd klocka kan starta radion och även en inspelning av programmet på tråd om man så önskade. Även L M Ericsson sålde en bordsmodell med bandspelare och radiomottagare, i slutet av 50-talet, som kan styras av ett inbyggt urverk. Denna senare apparat har faktiskt varit baksidesbild i Audionen för ca tio år sedan. Ingendera är dock något som kan placeras på ett nattduksbord i sovrummet och således inte en klockradio i vanlig bemärkelse. Som slutkläm kan konstateras att Telefunken faktiskt gjorde en variant av sin lilla bordsmottagare “Jubilate” som klockradio. I tyska huvudkatalogen för 1955 finns den med. Såvitt jag vet såldes den dock inte på den svenska marknaden.

Anders Söderström

Görans Radio & TV verkstad

Alltsedan radions barndom på 1920 talet har det funnits ett behov av att laga trasiga apparater. I början var det ofta cykelverkstaden i byn som svarade för service och försäljningen av nya apparater. När TVn kom på 1950 talet så fick teknikerna vidareutbilda sig för att klara dessa.

Eftersom apparaterna ofta var stora och folk inte ville missa kvällens TV program så fick teknikerna åka hem till kunden. Det myntades då uttrycket flygande service efter firman Landerö som hade ett flygplan med snurrande propeller på taket på servicebilarna. TV teknikern hade då en väska med ett universalinstrument, rör, kondensatorer, motstånd med mera samt verktyg och en lödkolv.

Man klarade att laga 95% av apparaterna i hemmet, annars fick den tas med in till verkstaden. Kunden fick då ofta en 17 tums låne TV, för man kunde ju inte missa kvällens program.

Ofta var det en hemmafru iförd morgonrock som öppnade dörren och ville bjuda på kaffe. Det kunde bli mycket kaffe under dagen, men man kunde ju tacka nej. Det värsta var närgångna hundar som snodde skruvmejseln och tuggade på den. En TV tekniker fick se ett tvärsnitt av svenska hem. Ibland en flott villa med swimmingpool inomhus, ibland en knarkarkvart med endast en soffa och en TV som inredning.

Från Radiomuseets Audiogude

RM00038

RM00038

Denna DUX TVn har funnits på museet länge. Nu står den lagrad i Lillhagen
Tillverkad någon gång i början av 60talet på NEFA i Norrköping på licens
från Philips i Holland.

RM 00038
Fabrikat: DUX
Varumärke: DUX Typ: V 5932 Serienr: 320884

Beskrivning : TV mottagare S/V 23 tums med UHF i ljust träslag och grå läderimitation runt bildröret.

Kostade 62/63 1445 kr, vilket motsvarar 205 timmars arbete för en fabriksarbetare.

SM6WZY Göran

Den första TV sändningen över atlanten

När ägde den första direkta TV sändningen tvärs över atlanten rum ? Om man tror att det var den 11 juli 1962 med hjälp av sateliten telstar så tror ni fel.

Händelsen inträffade istället en februaridag 1928.och den man som svarade för sändningen var den skotske uppfinnaren John L. Baird även kallad Televisionens fader.

I Februari 1928 vid midnatt monterade Baird upp sin TV kamera i ett kontor i London. Han placerade en buktalares nickedocka framför den så att fyra personer i New York kunde stämma av sin apparat på bästa sätt. Bilden av dockan gick först över en telefonledning till en radiosändare i Coulsdon, Surrey varifrån den sändes tvärs över atlanten på en våglängd av 45m Signalerna reflekterades av jonosfären i ett antal hopp och mottogs med tillfresterande resultat i Hartsdale utanför New York.

Tittarna skickade omgående ett medelande till Baird och bad honom sända fler bilder. Ett antal personer på Londonkontoret inklusive Baird själv poserade därför i tur och ordning framför kameran. Bilderna av dem mottogs samtliga i Hartsdale utanför New York.

Bairds TV system var en teknik med litet linjeantal som utnyttjade korta radiovågor för överföringen 30 linjer 12.5 bilder i sekunden och bildstorleken var endast 3 gånger 4 cm.

Göran Jonsson

RADIOMUSEET SOM REKVISITAFÖRRÅD

Det förekommer ganska ofta att vi hyr ut apparater till filminspelningar, men inte lika vanligt till teatrarna.

Men jag minns faktiskt att jag var på föreställningen och hörde hur morseskrivaren knattrade fram ett meddelande och att Dag Malmberg gick fram och läste budskapet om att Lasse Brandeby var på väg.

Lasse Brandeby i Dödsdansen på Aftonstjärnan
Pressrelease från Teater Aftonstjärnan

”Dödsdansen, denna svarta komedi, där August Strindberg beskriver ett synnerligen stormigt äktenskap, skrivet med glimten i ögat. Med Lasse Brandeby, Sara Wikström och Dag Malmberg i rollerna är det bäddat för en rolig, annorlunda föreställning spelad på Teater Aftonstjärnan, Göteborgs svar på Strindbergs Intima Teater. Premiären blir den 11 augusti och spelas sedan varje kväll under sensommarens stora evenemang i Göteborg, KULTURKALASET och därefter varje helg i augusti och september. Uppsättningen är en samproduktion med Folkteatern, som sedan tar ut föreställningen på turné i VG-regionen. Föreställningen regisseras av Erik Ståhlberg. Repetitionsarbetet pågår.

Biljetterna till Aftonstjärnan släpps fredag den 8 juni. Presskonferens 7 augusti, inbjudan kommer i början av augusti.”

Matts Brunnegård

Inskannad serviceinformation

Radiomuseet har skannat in serviceinformation för äldre svenska radioapparater.
Det gäller:

• Luxor
• Radiola
• Centrum
• Kungs
• Aga

För Luxor har det nyligen tillkommit ett flertal scheman för de äldsta apparaterna.

De inskannade servicehandböckerna finns tillgängliga för medlemmar via den interna nedlemssidan, men också för övriga via Områden / Rundradio / Servicehandböcker. De som inte är medlemmar kommer dock inte åt beskrivningar och kretsscheman. För att komma åt dem måste man kunna logga in på den interna medlemssidan.

Nu kan man också söka på serviceinformationen i en sökruta överst på sidan. Där kan man få träff på även det som inte är inskannat. Man kan också begränsa sökningen till inskannat material.

Om man vill ha information som inte är inskannad, eller om man inte är medlem, så kan man kontakta museet för hjälp med att kopiera den mot ersättning. För att komma åt inskannade beskrivningar och scheman är medlemskap att rekommendera. Då stödjer du också museets verksamhet.

Viktor Ohlsson

ATT HANDSKAS MED MUSEIFÖREMÅL

Det finns en principiell skillnad mellan offentligt ägda museer och historiska samlingar som drivs på förenings-och/eller ideell basis. Denna skillnad – förutom driftsformen – innebär två olika förhållningssätt till det historiska materialet och dessa förhållningssätt kompletterar varandra ypperligt:

Den offentligt ägda samlingens förhållningssätt innebär ”frusen tid”: all användning upphör, all fortsatt förslitning avbryts, materialets nedbrytningsprocesser saktas ner så långt det är möjligt och föremålets kunskapsinnehav bevaras och sparas. Den ideellt drivna samlingen gör på precis motsatt sätt: man iståndsätter föremål, visar historien i drift och återskapar upplevelser från det förflutna.

För Radiomuseets del innebär detta en viss komplikation eftersom vissa föremål i museet tillhör en offentligt ägd samling, nämligen Göteborgs Stadsmuseum, och vissa föremål ägs av Radiomuseet. Detta ger i och för sig en unik möjlighet att kombinera de två förhållningssätten vid studiet av radiohistoria:

Genom Radiomuseets föremål kan man t.ex. återskapa ljud, uppleva operatörens arbetssätt och -villkor och i Stadsmuseets föremål kan man göra exempelvis materialanalyser, undersöka komponenter. ( Detta gäller även så till synes ovidkommande detaljer som nätkabelns material och utseende).

För föremål i offentliga samlingar gäller därför att man aldrig reparerar, aldrig renoverar.

Nyskicket, som ofta eftersträvas hos de ideella föreningarna, är historielöst. Användning ger spår av nötning som också är historia. De åtgärder som görs på offentligt ägda föremål innebär bara att man försöker hejda nedbrytningsprocesser och att de håller att visa. Det senare åstadkommes oftast genom stödkonstruktioner, där det tydligt framgår att de inte är en en del av föremålet och att de i varje läge kan tas bort.

Om någon del måste bytas ut för att föremålet skall kunna ställas ut (t.ex. ett skadat stödben), sparas den som en del av föremålet.

Delar av detta förhållningssätt är mycket väl tillämpligt även på Radiomuseets eget material: byta gärna ut och sätta i drift radiohistoriskt material, men spara alltid originaldelarna. Detta skall naturligtvis inte drivas in absurdum; man skall inte behöva spara en hög med skärvor eller kross. Dessa tankegångar kan tjäna som vägledning vid arbeten i Radiomuseet och
en förklaring till varför Stadsmuseets föremål ej får iordningställas på samma sätt som Radiomuseets eget materia

Barbro Ilvemo
Intendent vid Göteborgs Stadsmuseum,
Enheten för samlingar

Tidigare införd i Audionen nr 1, mars 1998

Fotnot: För närvarande finns inga av Stadsmuseets föremål på Radiomuseet. dock, vi hoppas att någon gång i framtiden ånyo kunna låna in och visa några av dess klenoder tillsammans med våra egna föremål

Färg, videobandspelare och satellit-TV

År 1970 började färg TV sändningar och då krävdes nya apparater igen. Samtidigt med färg TV kom även videobandspelare med kassetter. Först var Philips med en modell som klarade en timmas speltid. Sedan kom det konkurrenter. SONYs Betamax hade längre speltid och bättre upplösning. Samtidigt hade JVC i Japan tagit fram en bandspelare som dom kallade Video Home System VHS. Bild och ljudkvalité var sämre än föregångarna men priset var betydligt lägre så den slog ut de andra systemen och blev marknadsledande. Fjärrkontroller kom också i början av 70 talet.

Sedan kom Satellit TV som gjorde att man kunde se många kanaler. TV 4 startades också plus flera andra Svenska kanaler. Alla apparater under nittonhundratalet var så kallade tjock TV med bildrör. Sedan kom revolutionen med platt TV i större och större storlekar.