Den första artikeln i denna serie om radiolänken berättade om de första åren. Denna berättar om hur radiolänk tekniken tidigt användes av Televerket för att sända “live“ för SVT (Sveriges Television) från evenemang som fotboll mm.
Det var inte bara Televerket som använde sig av radiolänk, utan den fanns redan, i liten omfattning, hos Polis och Räddningsverket, Luftfartsverket samt kommuner mm. Utrustningen var i regel en enkelriktad analog video, för att överföra bilder från kameror. Ingen styrning åt andra hållet. Något landsting hade kommit längre och installerat en dubbelriktad PCM radio mellan olika förvaltningar och vårdinrättningar.
Televerket, som nu bytt namn till Televerket Radio, hade kunskapen och resurserna att erbjuda externa kunder förbindelse på radiolänk. Flera nät moderniserades och nya byggdes och samarbete med Polisen resulterade att allt fler kameror fick radiolänksförbindelse. Mellan Tingstadstunneln och Polishuset sattes en utrustning upp som arbetade på 50 GHz. Det var rekord i hög frekvens, då det var den högsta frekvensen som har använts i vårt länknät. Kunderna tittade på detta och blev nöjda. Skulle det med radiolänk kunna gå att användas från en rörlig sändare?
Ett mycket lyckat försök gjordes tillsammans med Polisen, och användes skarpt vid bland annat EM i fotboll 1994 och i andra sammanhang. Mer om detta i en följande artikel.
Fler kommuner,
med en geografisk utspridd organisation, vill koppla ihop sina lokala växlar till en central växel för att få ett heltäckande eget telefonnät, vilket Televerket Radio genom
kunskap och utrustning samt tillgång till mastplatser kunde erbjuda.
Televerket Radio hade en bred erfarenhet och radioutrustning för både video och pulse-code modulation (PCM) med kapacitet för olika behov. Med detta hade man också referenskunder för att kunna visa att radiolänk var den bästa transmissionslösningen.
På grund av den växande efterfrågan skapades Microwave Radio System (MRS) som var en grupp i Televerket Radios organisation som hade till uppgift att arbeta med den externa marknaden, bland annat statliga, kommunala och privata aktörer. De erbjöd experthjälp med information för bland annat mässor, projektering, byggande och underhåll av radiolänk och tillhörande delar som mast och kraft med mera. De fanns på sex olika platser i Sverige. Grupperna arbetade lokalt med egna kunder inom området och tillsammans i gemensamma frågor som inköp och frekvenstillstånd samt på mässor. Också för kunder som hade sin organisation spridda på olika platser i Sverige.
En ny marknad hade tagit form, där Televerket Radio nu kunde ansvara för hela entreprenaden fram till en färdig förbindelse, och därefter ansvara för drift och underhåll.
MRS finns inte längre i sin ursprungliga form, utan har långsamt försvunnit genom omorganisationer. Bilden visar hur MRS var organiserad inom Televerket Radio någon gång på 1980 talet.
OB gruppen (Outside Broadcasting), var en egen del inom Tele Radio och hade inget att göra med den externa marknaden. Dess uppgift var bara att bygga temporära radiolänk förbindelser, i första hand för Sveriges Television. OB gruppen var tidiga med att ha egen utrustning till VM i fotboll 1958, och kunde med den sända ”live” från de fotbollsarenor, där matcher spelades. Utrustningen var avsedd för enkelriktad analog video med ljud. Den var byggd för att sättas på en tripod på ett högt ställe nära sändningsplatsen, och riktades mot inmatningspunkten, vanligtvis en FM/TV stadion med möjligheten att länka videosignalen i det fasta länknätet vidare till Kaknäs.
Bilden visa en mottagare av fabrikat CFS, som är placerad på balkongen, plan 13, Brudaremossen FM/TV stadion.
Panorering av mottagaren fick göras manuellt med hjälp av en voltmeter för maxutslag. OB gruppen hade även tillgång till en mastbil för att på sändningsplatsen få upp sändare över ”trädtopparna”. Konstruktionen av CSF utrusningen var lite speciell då man hade placerat antennen på översidan av utrustningen och matade via ett horn, väl skyddat i radioenheten. Antennen monterades mellan två stag på vardera sida, som höll antennen i rätt position mot fokalpunkten.
OB gruppen hade all sin utrustning placerad i en teknikbuss. I Göteborg (Västra Radiodistriktet) var det OB 6. Bussen användes vid alla uppdrag och hade utrustning för kraftmätning som ibland även försörjde SVTs teknik. OB gruppen hade också tillgång till en mastbil om det krävdes att komma upp med sändaren för att få en fri siktlinje till radiolänkstationen där man skulle mata in den temporära videosignalen till det fasta länknätet. Här var överlämningspunkten av bild och ljud från SVT och till Televerket.
Ny halvledarbestyckad radioutrustning, typ TV13GH24, som fortfarande var analog, köptes in från japanska tillverkaren NEC. Utrustningen arbetade i 13 GHz . Det fanns också möjligheten att använda 0,6 m eller 1,2 m parabolantenn, beroende på omständigheter som bland annat sträckans längd. Se bild på nästa sida.
Längst bak i bussen fanns ett förvaringsutrymme med kablar för olika behov, radiolänksändare och mottagare och spänningsomvandlare med mera.
För att lättare kunna hitta sändarens antenn målades den med fluorescerande
färg, som gick lätt att upptäcka med kikare från mottagarsidan (bilden på nästa sida till vänster). På högra bilden är en sändare placerad på taket på Konserthuset i Göteborg.
Telias OB-verksamhet med tillfällig terrestrialradiolänk för SVT och andra kunder är nu historia och utrustningen lagd på hylla, för att kunna beskådas av kommande generationer. För med dagens teknik gäller det bara satellit och fiber och ibland även en
mobiltelefons förbindelse.
I nästa artikel beskriver jag en spännande utveckling – överföring av video från helikopter, ett samarbetsprojekt med Polisen.
Kenneth Ydresjö
