När jag var 10 år gammal köpte jag denna begagnade Philipsradio typ11U på Funkes elektriska i Smedjebacken. Priset var 25 kronor. Året var 1947. Det är en återkopplad allströmsapparat för mellan- och långvåg med rören EF6, CL4 och CY1. 
Den finns nu på Radiomuseet som RM6271. Efter byte av elektrolyter fungerar den utmärkt.
Det var nog ingen tillfällighet att utförandet är så likt den Esselradio som Anders ”soda” Söderström beskriver i detta nummer av Audionen.
Lars Lindskog
Den här apparaten är tillverkad av Hammarlund och finns i en bil, men är det en bilradio?
Firmamärket Hammarlund har inte något med den tidigare BP-direktören och tillika programledaren på Sveriges Radio för det mycket populära radioprogrammet Sveriges Bilradio som sändes varje lördag åren 1956-1973 att göra.
The Hammarlund Manufacturing Company grundades i New York 1910 av Oscar Hammarlund. När företaget las ned 1973 var det bland USA:s äldsta producenter av radioutrustningar. Dock inte av bilradioapparater.
Hammarlund HQ-129X har trots allt en historia på Sveriges Radio. Den hade sin plats högst upp under taket på Radiohuset i Stockholm där “Lyssningscentralen” låg. Där låg också en amatörradiostation.
Radiohuset i Stockholm invigdes 1962 men vår hammarlundare är tillverkad 1948 så frågan är om den har funnits på någon annan plats tidigare. Det har funnits ett antal
lyssningscentraler runt om i landet där den kan ha haft sin plats. Kanske finns de än? Jag
har inte frågat FRA.
Hur kommer det sig att denna klenod hamnat på radiomuseet i Göteborg och vad har den med bilar att göra?
Min tidigare arbetskamrat Ingvar Petersson kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att ta hand om en fin kv-mottagare som fanns i hans ägo. Trots att han är radioamatör hade han inte längre någon användning av den och han kände ju till mitt engagemang på radiomuseet.
Jag frågade Bengt Lindberg som är ansvarig för amatörradiostationen SK6RM om han ansåg att den platsade i vår utställning. Det ansåg han.
Eftersom Ingvar bor i Uppsala så var ju frågan hur sjutton vi skulle kunna få den till Göteborg. Helst gratis. Det är ingen liten pjäs. Den väger 23 kg och mäter 495 x 270 x 315 mm. Att anlita Postnord hade förmodligen ruinerat oss. Det är här bilen kommer in i bilden.
Ingvar som hade ett ärende till Marstrand undrade om jag skulle kunna möta upp någonstans i Kungälvstrakten för att ta hand om radion i fråga.
Visst kunde jag möta upp där och utväxla den åtråvärda tekniska utrustningen, så vi bestämde tid och plats. Tråkigt nog drabbades jag av migrän just den dagen, men Ingvar hade inget emot att stämma träff med min fru istället, så på så sätt hamnade den i min bil Nästan en bilradio alltså.
Nu finns den på Sveriges största och bästa radiomuseum.
Matts Brunnegård
Många av Sveriges radiotillverkare gav under perioder ut egna tidningar. Vissa var interntidningar för de anställda inom företaget. Andra riktade sig till handlare ute i landet och några faktiskt direkt till hushållen. Vi kommer att presentera någon då och då i Audionen och först ut är ”AGA-Baltic nyheter”. Det är en av flera publikationer som AGA koncernen gett ut under åren. Utgivningsperioden bör ha varit från 1934 till 1946 (det är den period som redovisas som tillgänglig på bibliotek i databasen Libris) och den omdöptes sedan till AGA-nyheter rimligen från ca 1947 och troligen flera decennier framåt. Ansvarig utgivare var Gunnar Dalén, son till AGAs legendariske tidigare direktör, nobelpristagaren Gustaf Dalén.
Det här var en tidskrift som kom ut med fyra nummer per år och målgruppen verkar ha varit såväl radiohandlare som sålde AGA-Baltics produkter, som anställda inom denna gren av AGA-koncernen. Om den verkligen gick ut till alla ända ner på verkstadsgolven eller bara utvalda personer på högre befattningar, vet jag tyvärr inte. Inriktningen är dock betydligt bredare än bara radioapparater för konsumentmarknaden. Utrustning för ljudfilm i form av såväl elektronik, som mekanik och optik behandlas ofta i artiklarna.
I det här avbildade numret från oktober 1945 så berörs bland annat höstens radionyheter, frekvensmodulering, konstruktionen av AGA-Baltics projektorer och hur en film blir till. Inledningsartikeln är skriven av Gunnar Dalén själv och handlar först om att freden äntligen har kommit. Sedan kommer dock huvudbudskapet som går ut på att företaget genom förutseende och stora ansträngningar ändå lyckats hålla fredskvalitet på sina produkter. Krigsslutet skulle alltså inte innebära någon större förändring för radiotillverkningen. Det han däremot tidigare förutsett är en ökad efterfrågan på radio från de krigshärjade länderna och nu tycker han sig se att han kan få rätt. Det fick han ju också för nästan ett decennium, även om många länders industri återhämtade sig förhållandevis snabbt.
Anders “soda” Söderström
Dags att presentera ett litet, kortlivat stockholmsmärke. Firman som sådan var dock gammal när radiotillverkningen väl ägde rum, för i broschyrer framhålls att den grundades 1915. Grundaren och innehavaren hette Siegfrid Larsson och namnet Essel kommer kort och gott av hans initialer S och L. Verksamheten var belägen på Drottninggatan 50 i Stockholm. Tyvärr saknas uppgifter om huruvida Larsson startade med radioförsäljning redan 1915, eller om det blev en senare artikel i firmans utbud. Att bygga radio i Sverige 1915 är att betrakta som pionjärarbete och de kommersiella möjligheterna var då starkt begränsade. Troligen var det alltså fråga om en affär för andra varor, som t.ex. foto, musikinstrument, cyklar, ur eller liknande, som sedan tog upp radio i sortimentet när det blev modernt
under mitten av 1920-talet. Det är dock gissningar från min sida.
Märket Essel kunde förstås ha använts redan på 20-talet om firman byggde egna kristall- eller rörmottagare då, men jag känner inte till några påträffade apparater av det slaget och tvivlar på att de skulle finnas. I Philips publikation ”Vilka rör till min radio?” nr 10 – 1943, är första modellerna från Essel noterade till säsongen 1939-40. De kan gott ha sett risken för kommande importsvårigheter, som 
en möjlighet för dem att slå sig in på marknaden. Det är alltså tänkbart att firman förutsåg krigsutbrottet, men det kan också vara så att de inte började bygga några apparater förrän senare på hösten när kriget redan var ett faktum. Första säsongen fanns bara allströmsmodellen A 3 och batteriapparaten B 3. Det är i båda fallen fråga om raka mottagare och när det gäller A 3, så har den rören EF 6 och CL 4, samt likriktarröret CY 2. Det kan väl sägas vara fråga om en enkel lokalmottagare, men någon ”enrattare”, med en förinställd station, handlar det inte om.
Den har faktiskt även kortvågsläge, utöver de mer självklara mellan- och långvågsområdena. Därmed har den också en skala, med en del stationsnamn på. Att verkligen få in alla stationerna där med den här radion, torde dock kräva mycket goda mottagningsförhållanden och en rejäl antenn. Modellen B 3 har två DF 21 och ett DL 21 och är även det en rak mottagare. Ett hyfsat tidigtexempel på användning av de nya 1,4-volts rören för batteriapparater.
Säsongen 1940-41 kom, enligt tidigare nämnda Philipshäfte, batteriapparaten B 4. När det
gäller B 3 så var det fråga om en stationär apparat, men B 4 var avsedd att vara portabel. Den har en inbyggd ramantenn, handtag ovanpå och som namnet avslöjar innehåller den fyra rör. De är tre stycken DF 21 och slutröret DL 21. En broschyr från Essel, troligen från sommaren 1941, gör sedan reklam för varianterna B 3 P och B 4 P. Dessa ska ha högglanspolerad låda i ädelträ, till skillnad från standardtyperna, som har en enklare målad eller klädd låda. En femrörs batterisuper med beteckningen B 5 S finns också omnämnd, men tyvärr utan någon bild eller uppgifter om vilka rör som ingick i konstruktionen. Även Essel ”Allström” av 1941 års modell, finns med på programmet. Utseendet är exakt som A 3 och rören är desamma så när som på att EF 6 har ersatts med EF 9.
Essel satsade på att göra enkla mottagare till billiga priser. De erbjöd alla sina apparater på avbetalningsköp och lämnade ett års garanti till skillnad från de annars vanliga sex månaderna. Säljförsök gjordes via annonsering i veckopressen och möjligen också i dagstidningarna. Man kunde alltså köpa en Essel via postorder och de gav då 14 dagars returrätt. Om man däremot kunde köpa dem ute i landet hos radiohandlarna är oklart. Vid den här tiden var handlarna redan ganska märkesbundna, så det framstår nog som mindre troligt. Däremot kan de ha haft kommissionshandlare, som på avbetalning tog hem exemplar av en eller flera modeller. Dessa apparater användes sedan när kommissionären gick eller cyklade runt i sitt närområde, demonstrerade dem och tecknade beställningar till firman, mot provision.
Ambitionen var det ändå inget fel på. Broschyren för 1942 – 43 har mottot ”Essel den svenska folkradion”. Modellprogrammet är ganska omfattande, men några lyxmodeller är det inte fråga om. Alla typer ända från märkets debut 1939, finns fortfarande med: B 3, B 3 P, B 4, B 4 P och B 5. En ny 2-rörs batteriapparat med det högst logiska namnet B 2 har tillkommit. På allströmssidan har vi A 3 och en variant på den, med kraftigare högtalare, skalbelysning och grammofonuttag, som fått typbeteckningen A 3 V. Ny är också en apparat som heter A 4. Det är förstås fyra rör i den, men vilka framgår tyvärr inte i broschyren. Utmärkt distansmottagare kallas den i alla fall. Samma mottagare kan också fås för batteridrift och det verkar lite konstigt. Dels om man betänker att det redan fanns en B 4 att köpa och dels för att det är stor skillnad på en allströmsmottagare med tre rör plus likriktaren och en batteriapparat utan nätdel och med fyra rör att disponera för mottagaren. Det troligaste är nog att det är två tekniskt ganska olika apparater, men att lådan som används är likadan.
Förutom Essel apparaterna så innehåller broschyren också ett par importerade mottagare av andra märken. Skandia supern K 5 A finns till salu för 210 kronor. Det faktum att den saluförs under deras märke gör att den knappast kan ha importerats av Siegfrid Larssons firma, utan det måste ha gått via Skandia. Den andra radion är en Siemens femkretssuper typ S 12 GW för 338 kronor. Även den måste ha köpts via sin generalagent, Svenska Siemens. Försäljningspriserna för såväl K 5 A, som S 12 GW är exakt desamma i Esselbroschyren, som i prislistorna från Skandia respektive Siemens. Säkert fick Siegfrid Larsson nöja sig med att sälja dem på samma villkor som vilken annan återförsäljare som helst. Firman var av allt att döma en affär med ett exklusivt läge i Stockholm. Möjligen var det bara en radioaffär, men troligen en större rörelse med flera produktkategorier i sortimentet. Någon generalagentur för utländska apparater verkar de ändå inte ha vågat sig på att etablera själva. Ganska logiskt egentligen om man betänker att de inte ville konkurrera med den egna produktionen och att importmöjligheterna var osäkra. Att däremot komplettera sortimentet utifrån med mottagartyper de själva inte kunde tillverka verkar rimligt, men då fick det alltså bli via svenska agenter.
Några uppgifter om Essel-apparater byggda senare än 1943 har jag inte kunnat få fram. Det är möjligt att försäljningen och eventuellt också tillverkningen varade längre än så, men troligen blev det svårare att få tillgång till komponenter och rör allteftersom kriget drog ut på tiden. Det kan naturligtvis också vara så att de helt enkelt sålde för dåligt, eller en kombination av bådadera. Av allt att döma så upphörde alltså Essel existera som radiomärke kring, eller troligare, något före mitten av 40-talet. Firma Siegfrid Larsson behöver förstås inte ha upphört för det, men jag har tyvärr inte mer kunskaper att dela med mig av om saken. Kanske har vi någon medlem som vet mer? Ta i så fall gärna kontakt med mig via museet.
Anders ”soda” Söderström
En raritet i museets instrumentsamling är denna spektrumanalysator, som blev till ett
stort genombrott för HP:s dominans inom mätinstumentområdet. Diplaydelen i museets
exemplar fungerar utmärkt, men i spektrumanalysatordelen har tyvärr den känsliga backvågsoscillatorn givit upp. Denna oscillator hade mycket begränsad livslängd och var den svaga punkten hos denna i övrigt revolutionerade spektrumanalysator.
Även om spektrumanalysatorer för mikrovåg hade tjänstgjort inom kommunikations-industrin sedan andra världskriget, var de besvärliga att använda och hade smala frekvensområden och bara blygsamma dynamiska mätområden.1964 introducerade HP sin första spektrumanalysator och revolutionerade instrumentets mätkoncept och funktionalitet.
Analysatorn 8551A / 851A, var med sin 2000 MHz svepbredd och dess 10 MHz till 12 GHz (eller 40 GHz med externa mixer) täckning var fantastisk för sin tid. Den innehöll en svept första lokaloscillator, som var en backvågs-oscillator, för att uppnå en bred och linjär svepbredd. För hög stabilitet i smala svep använde man en ny teknik för faslåsning till en svepande VHF-källa.
För första gången kunde ingenjörer titta på ett enormt bandbreddsområde och karakterisera prestanda för signaler till amplitud och harmonisk prestanda. Till exempel kan en förstärkare visas med de grundläggande signalerna och alla övertoner. Instrumentet uppvisade ett amplituddynamikområde på 60 dB och blev därigenom accepterat som ett “frekvens-oscilloskop”.
Spektrumanalysatorer blev snart lika allestädes närvarande på mikrovågsdesigners lab-bänkar som oscilloskop varit sedan en tid tillbaka vid utveckling av mer lågfrekventa applikationer.
Här ett litet klipp ur 1965 års instrumentkatalog
Lennart Nilsson
