Talar du morse

Normal radiotrafik sker genom att man talar med motstationen via en mikrofon. I vissa fall kan radiosignalen vara svag eller bli påverkad av radiostörningar, och det kan vara svårt att höra varandra. Då kan man överföra individuella bokstäver i ett meddelande med hjälp av telegrafi eller morsetecken. Varje bokstav kodas med ett antal korta och långa toner. T.ex. A skrivs som en kort och en lång ton, och B skrivs som en lång och tre korta toner. Man skapar tonerna genom att trycka på en s.k. telegrafnyckel. Tonerna hörs mycket bra genom störningarna och är lätta att tolka.

Här kan du se hur varje bokstav kodas. Prova att sända telegrafitecknen med hjälp av telegrafnycklarna på bordet. Lyssna också på tecknen genom att trycka och hålla inne knapparna på den lilla plastlådan. Försök att höra vilka bokstäver som sänds.

Numera har man genom modern teknik skapat andra system för att överföra radiomeddelanden under svåra och störda förhållanden. Morsetelegrafi har därmed blivit alltmer ovanligt, men var ett viktigt kommunikationssätt under 1900-talet.

Nefa

NEFA (Norrköpings Elektrotekniska Fabriker AB), var ett företag som låg utmed Finspångsvägen i Norrköping och som utvecklade och tillverkade främst radio & TV under perioden 1940–1974. Därefter fram till 1989 under namnet Philips Norrköpingsindustrier AB. Idag bedriver Whirlpool tillverkning av mikrovågsugnar i samma lokaler.

Bakgrund
Bakgrunden till att fabriken anlades var andra världskrigets utbrott. Inom Philips var man orolig för att kriget skulle hindra leveranser av radioapparater till Sverige. Lösningen var då att bygga en fabrik och starta utveckling och tillverkning inom landet. Fabriken började byggas år 1939 i Norrköping med adress Lundatorpsvägen. Tillverkningen kom vid starten 1940 att även omfatta dotterbolagen Dux och Stern & Sterns produkter (Senare även AGA, Radiola och Concerton). NEFA tillverkade enbart radioapparater fram till 1955 då även tillverkning av TV-apparater startade. TV var på den tiden enbart svart-vit.

Färg-TV produktionen startade år 1966. Produktionen av svart-vit TV upphörde tre år senare dvs 1969 i samband med att färg-TV tog allt större del av marknaden.

1974 ändrade man namnet till Philips Norrköpingsindustrier AB (PNRK). Produktionen bestod då främst av färg-TV men även radio- och stereoapparater, fjärrkontroller samt mikrovågsugnar. Utvecklingen av mikrovågsugnar inom Philipskoncernen skedde i huvudsak i Norrköping och startade redan under 1960-talet. Produktionen ökade sedan år efter år. År 1979 upphörde produktionen av audioprodukter, dvs radio och ljudförstärkare. Tillverkningen av färg-TV upphörde 1987. Kvar var nu fjärrkontroller och mikrovågsugnar.

Philips startade 1989 tillsammans med Whirlpool utveckling och tillverkning av enbart mikrovågsugnar i den gamla NEFA-fabriken under namnet IREMDA Norrköping AB. År 1993 övertog Whirlpool hela verksamheten från Philips och bytte samtidigt namn till Whirlpool Sweden AB.

Källor
NEFA Norrköpings Tidningars artikelserie Stolta stad 2000-05-06 (PDF)
“Philips i Sverige 60år 1923 – 1983” – jubileumsbok utgiven av Philips

Göran Jonson

60 år med videoinspelning av TV-produktioner.

Under hösten 1959 levererades till Sveriges Radio Televisionen två stycken videobandspelare AMPEX VR-1000, vilka så här i efterhand väl kan betraktas som dom första apparaterna i landet att kunna spela in de ”högfrekventa” TV-signalerna. Cirka 5 Mhz att jämföras med de cirka 20 KHz som erfordras för inspelning av tal och musik med god kvalitet. (Som en kuriositet kan nämnas, att skulle samma inspelningsteknik användas för TV-signaler som användas för inspelning av ljudsignaler, så skulle magnetbandets hastighet mot ett fast inspelningshuvud behöva passera med en hastighet av orimliga 140 km/tim! istället för de 38 cm/sek som ju medför en högkvalitativ inspelning/återgivning av analoga ljudsignaler.

AMPEX löste detta problem, genom att använda ett in/avspelningshuvud, som roterade med 15000 v/min mot ett 2” brett magnetband som passerade huvudet med en hastighet av 38 cm/sek. En vad man kallade ”transversell” inspelningsprincip, som då förverkligade den höga erforderliga relativa hastigheten mellan inspelningshuvud och magnetband.)

Inledningsvis levererades 2” videoband med en speltid om 60 minuter och så småningom fanns att även tillgå de något otymp-ligare rullarna med en speltid på 90 minuter.

Denna elektromekaniska inspelningsprincip kom i ”barnstadiet” att uppvisa allehanda bilddefekter. S k ”bandgnist” uppstod i den uppspelade bilden från magnetbandet, när dess järnoxidskikt lossnade och ibland ”cloggade” igen avspelningshuvudet (egentligen 4 st placerade i periferin på det roterande huvudet) och delar av, eller hela bilden, blev brusig eller försvann totalt. Det uppstod bl a störande ”kvadraturfel” och s k ”scallopping” i den avspelade bilden och dylika defekter kompenserades bort allt eftersom genom inköp av kompletterande kostsamma elektronikenheter. ( Kvadraturfel t ex var ju inte så kul, när violinistens stråke, såg ut som en såg, när han förde den över instrumentets strängar!)

Bild 1. Året är 1961. Jag står vid VB-1. Videobandspelaren bestod av en konsol och två stycken 19” stativ proppfulla med elektronrörbestyckad elektronik. Totalvikten för en AMPEX VR-
1000 måste ha varit ett par hundra kilo och inköpspriset, har jag för mig, ca 400.000:- För svartvit TV, 625 linjer upplösning 4:3 format och monoljud. Redigeringstekniken från början bestod av rakblad och skarvtape, efter lokalisering av skarvpunkten medelst försiktig applicering av järnoxid i lämplig snabbflyktig vätska. Freon användes flitigt.

Bild 2. 2” videoband. Inspelade band arkiverades i olåsta Lundqvist träskåp utefter väggarna i PK:s korridorer! Det köptes löpande in nya träskåp, för lagringsbehovet växte snabbt och den välbekanta doften av trälacken från dessa skåp välkomnade varje morgon ankomsten till jobbet.

Nyttjandet av ”videobandandet” växte snabbt och kostnaderna för 2”-banden blev en tyngande belastning i produktionsbudgeten, som dessvärre, av besparingsskäl, framtvingade avmagnetisering av inspelade TV-produktioner och återanvändning av banden.

Bild 3. Året förmodligen omkring 2001-2004. Efter fyrtio år återser jag denna teknikens trotjänare – AMPEX VR-1000 (VB1) på Tekniska Muséet på Djurgården i Stockholm. Sveriges Television SVT, har haft det goda omdömet, att låta placera Sveriges första videobandspelare, på ett ställe där framtidens besökare ges tillfälle att där, sannolikt häpnadsfullt, beskåda detta en gång så betydelsefulla genombrott i analog inspelningsteknik – samt förmodligen också samtidigt dra lite på smilbanden.

Bild 4. Nu, hösten 2021. En Laptop på mindre än ett kilo under armen. Med digital pro-redigering i 16:9 färg, stereoljud , bild- och ljudeffektmöjligheter, inbyggt bild – och musikarkiv och access till webben, inbyggd bildskärm, inga sladdar och kontakter och ja, jag vet inte allt, för omkring tiotusen kronor! ( F. n. använder jag redigeringsprogrammet ”Movavi Video Editor plus 2020”, som jag tycker är helt OK). Nu skulle man ju kunna tro att innovationerna i inspelningsteknik och redigering nått vägs ände – men erfarenhetsmässigt begriper vi alla, att så inte är fallet, men vad mer saknar vi – egentligen!?

Författaren heter Tommy Joneström och han tog anställning på Ampex efter 5 år på Sveriges Radio och sålde ett antal Ampex 2000 till företaget.

SVT bildades 1 juli 1979 då Sveriges Radio delades upp fyra bolag. På Tommys tid hette alltså företaget Sveriges Radio.

Trådlös riksradio blev trådansluten i Trökörna

Stockholm – Motala!

Med de orden inleddes alltid dagens sändning i radions barndom. En klassisk anropssignal. Programmen gjordes i Stockholm, men ljudet skickades via telefonledning till Motala där sändarstationen fanns.
Men anropssignalen Stockholm – Trökörna hördes aldrig. Men det borde det kanske ha gjort…

Längst upp i nordvästra Skaraborg, i bygderna runt Tengene, Trökörna, Frambo och Främmestad, skapade sig invånarna ett helt egen konstruktion för radiodistribution – radio via järntråd.
Med lanthandeln i Trökörna som centrum drogs ledningar av järntråds utmed gärdsgårdar, skogsdungar och staket till lyssnarna ute i socknarna. I affären fanns systemets enda radioapparat, övriga brukare hade bara en lednings-ansluten högtalare hemma på gården.
På så sätt kunde bönder och hemmansägare ta del av dåvarande Radiotjänsts samlade utbud. Det var musik, föreläsningar, radioteater och poesi, för under de första årens pionjärsändningar dominerades i hög grad av kulturaktiviteter. Men även de klassiska ”Nyheter från TT” ingick i sändningarna som alltså producerades i kungliga huvudstaden men distribuerades till resten av landet via de 124 meter höga radiomasterna i Motala.

Men det förslog inte för Trökörna, Tengene, Frambo och Främmestad. Där blev lösningen att göra de trådlösa sändningar trådanslutna. En säregen lösning för en landsända där elnätet var bristfälligt men vars invånare givetvis hade samma behov av att få veta senaste nytt som resten av befolkningen.
Radiotekniken uppfanns på 1800-talet men dess praktiska utveckling är i allt väsentligt
en produkt av 1900-talet. 1901 lyckades Guglielmo Marconi sända morsetecknet för bokstaven S över Atlanten, från Cornwall i England till en mottagare i Newfoundland. Det brukar räknas som radions startpunkt.
I och med Första världskriget 1914 – 1918 hann radiotekniken både blomma ut och mogna så att dess användning för civila ändamål blev tydlig. 1922 startade engelska BBC det första public service-bolaget i världen. I Sverige började 1924 nyhetsbyrån TT sända nyheter i kort sammanfattning. Och samma år bildades Radiotjänst AB, det som skulle bli Sveriges Radio.
Klockan 10.55 den 1 januari 1925 påannonserades Radiotjänsts första program av Sven Jerring.


Idag är väl Sven Jerring mest förknippad med priset som bär hans namn, Jerringpriset, som är ett slags årlig folkomröstningen om vilken idrottspersonlighet som har gjort årets största prestation.
Då, på 1920- och 30-talet, kom Sven Jerring att bli Sveriges enda rikskändis. På sin höjd var kungen, den skandalomsusade Gustaf V, lika känd. Kanske…
Jerring växte i allmänhetens ögon ihop med det nya mediateknikens utbredning. Överallt var han med och återgav händelser och skeenden med sin sonora stämma. Det var Jerrings radioreferat som fick idrotten att blomma ut till att bli den folkrörelse det är idag. Mest känt är säkert hans radioreferat från Berlin-OS 1936 och fotbollslandskampen där Sverige sensationellt slogs ut av Japan. Alla har säkert hört det det repriseras någon gång: ”…japaner, japaner” och den fantastiska formuleringen ”…ifrån sig vilt slående japaner”.
Profilen Jerrings idrottsreferat var en av radions viktigaste byggstenar, en annan var TT-nyheterna, nyhetsbyråns dagliga och ack så knastertorra telegramsändningar. Två faktorer
som innebar att radion utvecklades till det första verkliga massmediet, det som alla tog del av. Och utvecklingen var snabb, redan 1931 fördubblades antalet nyhetssändningar och Radiotjänst började i samma veva leverera väderleksrapporter tre gånger dagligen. 1933 utökades sändningstiden till åtta timmar om dagen. Svenskarnas omvärldsbild byggdes i sanning upp av radion. 1937 startades Dagens eko med uppdraget att vara ett fördjupande och kommenterande nyhetsprogram.

1937 var också året när antalet licensbetalare passerade miljonstrecket och 1941 var Sverige nummer ett i Europa med 1,5 miljoner radiolicenser. Det gick helt enkelt inte att stå utanför den utvecklingen.
Men det krävdes elström och 1938 saknade ungefär var tionde hushåll elström. Förmodligen var det skälet till att socknarna runt Trökörna skapade sig ett alldeles eget radionät med handelsboden som lokal sändarstation.
Vem som kom med idén och varifrån den hämtades är oklart, bl a därför att det ansågs teoretiskt omöjligt. När initiativtagaren, vem hon eller han än var, gjorde en specialbeställning av en radiomottagare med extra uttag för ett antal högtalare från Kungs Radio i Göteborg, så slog teknikerna bakut: En sådan anordning skulle aldrig fungera, hävdade de.
Ortsborna stod på sig och fick sin specialbyggda apparat av 1937-38 års modell. Praktiken övertrumfade teorin, för det fungerade. Och sedan började lyssnarna ansluta sig via ledningar av järntråd upplindad på isolatorer.
Handlarens uppgift var att slå på radion när sändningarna började för dagen. Var programutbudet inte tillfyllest så kunde man slänga på en grammofonskiva för att pigga upp lyssnarna ute på gårdarna.
Radionätet var i funktion under 1940-talets första halva. Men enligt uppgift händer det alltjämt att man hittar trådrester från detta inofficiella sändningssystem.

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skaraborgsbygden.
Text och färgbilder: Gunnar Birgersson.
Apparaterna tillhör Anders Söderström

Svartvita bilden: Okänd fotograf.