60 år med videoinspelning av TV-produktioner.

Under hösten 1959 levererades till Sveriges Radio Televisionen två stycken videobandspelare AMPEX VR-1000, vilka så här i efterhand väl kan betraktas som dom första apparaterna i landet att kunna spela in de ”högfrekventa” TV-signalerna. Cirka 5 Mhz att jämföras med de cirka 20 KHz som erfordras för inspelning av tal och musik med god kvalitet. (Som en kuriositet kan nämnas, att skulle samma inspelningsteknik användas för TV-signaler som användas för inspelning av ljudsignaler, så skulle magnetbandets hastighet mot ett fast inspelningshuvud behöva passera med en hastighet av orimliga 140 km/tim! istället för de 38 cm/sek som ju medför en högkvalitativ inspelning/återgivning av analoga ljudsignaler.

AMPEX löste detta problem, genom att använda ett in/avspelningshuvud, som roterade med 15000 v/min mot ett 2” brett magnetband som passerade huvudet med en hastighet av 38 cm/sek. En vad man kallade ”transversell” inspelningsprincip, som då förverkligade den höga erforderliga relativa hastigheten mellan inspelningshuvud och magnetband.)

Inledningsvis levererades 2” videoband med en speltid om 60 minuter och så småningom fanns att även tillgå de något otymp-ligare rullarna med en speltid på 90 minuter.

Denna elektromekaniska inspelningsprincip kom i ”barnstadiet” att uppvisa allehanda bilddefekter. S k ”bandgnist” uppstod i den uppspelade bilden från magnetbandet, när dess järnoxidskikt lossnade och ibland ”cloggade” igen avspelningshuvudet (egentligen 4 st placerade i periferin på det roterande huvudet) och delar av, eller hela bilden, blev brusig eller försvann totalt. Det uppstod bl a störande ”kvadraturfel” och s k ”scallopping” i den avspelade bilden och dylika defekter kompenserades bort allt eftersom genom inköp av kompletterande kostsamma elektronikenheter. ( Kvadraturfel t ex var ju inte så kul, när violinistens stråke, såg ut som en såg, när han förde den över instrumentets strängar!)

Bild 1. Året är 1961. Jag står vid VB-1. Videobandspelaren bestod av en konsol och två stycken 19” stativ proppfulla med elektronrörbestyckad elektronik. Totalvikten för en AMPEX VR-
1000 måste ha varit ett par hundra kilo och inköpspriset, har jag för mig, ca 400.000:- För svartvit TV, 625 linjer upplösning 4:3 format och monoljud. Redigeringstekniken från början bestod av rakblad och skarvtape, efter lokalisering av skarvpunkten medelst försiktig applicering av järnoxid i lämplig snabbflyktig vätska. Freon användes flitigt.

Bild 2. 2” videoband. Inspelade band arkiverades i olåsta Lundqvist träskåp utefter väggarna i PK:s korridorer! Det köptes löpande in nya träskåp, för lagringsbehovet växte snabbt och den välbekanta doften av trälacken från dessa skåp välkomnade varje morgon ankomsten till jobbet.

Nyttjandet av ”videobandandet” växte snabbt och kostnaderna för 2”-banden blev en tyngande belastning i produktionsbudgeten, som dessvärre, av besparingsskäl, framtvingade avmagnetisering av inspelade TV-produktioner och återanvändning av banden.

Bild 3. Året förmodligen omkring 2001-2004. Efter fyrtio år återser jag denna teknikens trotjänare – AMPEX VR-1000 (VB1) på Tekniska Muséet på Djurgården i Stockholm. Sveriges Television SVT, har haft det goda omdömet, att låta placera Sveriges första videobandspelare, på ett ställe där framtidens besökare ges tillfälle att där, sannolikt häpnadsfullt, beskåda detta en gång så betydelsefulla genombrott i analog inspelningsteknik – samt förmodligen också samtidigt dra lite på smilbanden.

Bild 4. Nu, hösten 2021. En Laptop på mindre än ett kilo under armen. Med digital pro-redigering i 16:9 färg, stereoljud , bild- och ljudeffektmöjligheter, inbyggt bild – och musikarkiv och access till webben, inbyggd bildskärm, inga sladdar och kontakter och ja, jag vet inte allt, för omkring tiotusen kronor! ( F. n. använder jag redigeringsprogrammet ”Movavi Video Editor plus 2020”, som jag tycker är helt OK). Nu skulle man ju kunna tro att innovationerna i inspelningsteknik och redigering nått vägs ände – men erfarenhetsmässigt begriper vi alla, att så inte är fallet, men vad mer saknar vi – egentligen!?

Författaren heter Tommy Joneström och han tog anställning på Ampex efter 5 år på Sveriges Radio och sålde ett antal Ampex 2000 till företaget.

SVT bildades 1 juli 1979 då Sveriges Radio delades upp fyra bolag. På Tommys tid hette alltså företaget Sveriges Radio.