Detta är den tredje artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.
I Sverige började radioutrustning användas i olika järnvägstillämpningar på 1950- talet. Användningsområden var från början vid växlingsarbete, kommunikation med vissa servicefordon, och som ersättning för fasta telefonlinjer.
Växlingsarbetet underlättades betydligt när bärbar transistorutrustning blev vanlig i slutet av 1960-talet.
Med hjälp av bland annat schweiziska Autophon SE19, och danska Storno CQP 512, kunde personalen via tillämpningar som bangårdsradio och växlingsradio enklare samarbeta med varandra.
Bilden till vänster visar växlingsarbete med hjälp av kommunikationsradion Autophon SE19, som bärs i sele på ryggen och med en styrenhet på bröstet.
Test med fjärrstyrning av elloket Ub 708 på bangården i Hagalund, Stockholm år 1964.
Även lokstyrningsradio, det vill säga fjärrstyrning av förarlöst växellok, utvecklades under denna tid.
Först att få utrustning för fjärrstyrning var ellok med typbeteckning Ub och Ud. För arbete med radioutrustning på bangård var det viktigt att den lätt kunde hanteras under svåra förhållanden, ibland med dubbla handskar.
I mitten av 1970-talet kom SJ driftradio, med den orangea kommunikationsradion Sonab HR3045, varav Radiomuseet har två något olika exemplar. Se bild på nästa sida. Grunden till denna kommunikationsradio utvecklades av AGA, som sålde sin kommunikationsradioverksamhet till det då statliga Sonab 1974. En av erfarenheterna med utrustningen, som bland annat användes av underhållspersonal för kommunikation till trafikledning och eldriftcentraler, var att gummitangentbordet snabbt blev utslitet och efterhand ersattes med hårdare tangenter.
Radiomuseets bärbara utrustningar med anknytning till SJ. Från vänster sändar/mottagarenheten till Autophon SE19, och därefter Storno CQP 512 från 1960-talet, i mitten två enheter Sonab HR3045 från 1970-talet, och till höger 1980-tals-apparaterna Ericsson P305 och Motorola MX360, med varsin laddare.
En nyhet var att man förutom att ta kontakt med annan radioenhet via (R)-knappen på tangentbordet, också kunde koppla telefonsamtal till SJ:s fasta telefonnät via knappen (T)
Växlare med en kommunikationsradio i arbete tillsammans med det kraftfulla dieselloket T44, sent 1980-tal.
Genom att ansluta Sonab-radion till en speciell kassett i förarhytten på loket, fick man i stället en trafikradio. Dessa lokmonterade enheter hade gemensamt anropsnummer med början på 090, och användes av lokförarna för kontakt med trafikledningen.
Trafikradions kassett är på plats i högerkant på denna realistiska RC-loksimulator hos Järnvägsmuseet i Gävle, återinvigt sommaren 2024
En närmare titt på Motorola MX360, från början av 1980-talet, visar en volymratt överst till höger, och bredvid den en kanal/ driftsområdesväljare (DRO).
Vald kanal 1-6 innebar att enheten bara öppnar på selektivt anrop.
Kanal 7-8 är repeaterkanaler som öppnas med knappen (R) på tangentbordet, och används för kommunikation med annan radio inom samma driftområde.
Kanal 9-10 är helt öppna direktkanaler. Knappen (T) på tangentbordet, som introducerades redan på Sonab-radion, gjorde det möjligt att ringa trådlöst till och från SJ:s fasta telefonnät. Att automatiskt kunna koppla telefonsamtal till en handenhet, fungerade alltså hos SJ flera år innan telefonsystemet NMT driftsattes 1981.
Dag Johansson
En artikel till i serien om järnvägstelefoni kommer i Audionen nr 1 2025.
Eftersom Radiomuseet kom att täcka så många olika användningsområden av radiotekniken, delade man tidigt in samlingarna i olika ansvarsområden som förestods av någon med intresse och kompetens för att leda och utveckla ett visst område.
För rundradioområdet har vi varit många ansvariga genom åren sedan invigningen av Radiomuseet 1994. Här är namnen på dessa personer: Sven Eklöf 1997, Bengt Johannesson 1997, Sven-Erik Albert 2008, Horst Vormbrock 2009 och Lars Lindskog 2016.
Rundradioområdet på radiomuseet rymmer idag 1115 utställningsföremål av totalt 2699 som finns på Radiomuseet. Besökarna möts av två långa vägar med radioapparater alltifrån 1920-talet till 1980-talet. De är så imponerade att många besökare gärna vill bli fotograferade framför alla dessa vackra apparater från de år då radion var en viktig möbel i våra hem. På 1960-talet började radion tillverkas mera som lådor. Höljen i vackra träslag och bakelit övergavs till förmån för kompaktversioner i plast och plåt.
Många av museets apparater är fullt funktionsdugliga. Tack vare att museet sedan några år tillbaka har en egen mellanvågssändare så kan besökarna lyssna till apparater från olika tider alltifrån kristallmottagare fram till de senaste radiomodellerna.
För att fånga in intresset hos besökarna har vi inom rundradio anordnat 10 s.k. ”gateways” d.v.s. platser där man kan få extra information om det som visas.
Gateway 1 – Göteborgs äldsta mellanvågssändare
I Göteborg hade vi bl.a. K.G. Eliason vars radiosändare kan ses här på museets rundradioavdelning – Göteborgs äldsta mellanvågssändare, 405 m, i drift 1920-1925. Utvecklingen av sändartekniken före och under första världskriget med allt mer effektiva radiorör hade 1920 nått så långt att amatörer kunde bygga egna sändare och göra program med tal och musik riktad till allmänheten.
Gateway 2 – Tysk radio från andra världskriget
Lyssna till en engelsk radiosändning till Danmark från slutet av andra världskriget Under andra världskriget fick rundradion en stor betydelse genom att den nådde så långt. I Danmark fick befolkningen besked om den tyska kapitulation den 4 maj 1945 genom att lyssna på BBC från London som sände på danska.
Gateway 3 DAB- radio
Norska Radion, NRK, har idag helt lämnat FM-bandet och sänder nu ut sina radioprogram via ett nytt digitalt sändarnät DAB. Inget annat nordiskt land har följt efter men Teracom sänder DAB på försök på några få platser i Sverige bl.a. över Brudaremossen i Göteborg. Här kan man lyssna till 19 kanaler, varav 7 kommer från Sveriges Radio och 12 är reklamfinansierade.
Gateway 4 Fungerande trådradiosändning i full drift
I samband med att Radiotjänst bildades 1925 fick Televerket i uppdrag att bygga ett sändarnät som skulle täcka landet så att riksprogrammet kunde avlyssnas överallt. Det lyckades man bara delvis med att göra så därför började man sända ut detta program även över telefonnätet i de delar av landet som hade dålig radiotäckning. Via ett filter i bostaden vid telefonen plockade man ut radiosignalen som kopplades till en vanlig radiomottagare. En sådan kan här ses och höras i drift.
Gateway 5 – Kristallmottagare
Lyssna till en kristallmottagare via två högtalare Radiorören var fortfarande alltför dyra på 1920-talet men tack vare kristallmottagaren kunde gemene man få råd och möjlighet att redan på 1920-talet lyssna på radio hemma i sin bostad. På Radiomuseet kan man lyssna till en kristallmottagare i drift via två högtalare varav en är från 1925 och en från 1935.
Gateway 6. Lyssna till en trådspelare
Möjligheten att själv göra egna inspelningar kunde först göras på en tunn tråd. Systemet medgav enbart monoinspelningar och var inte så lätt att hantera då tråden lätt trasslade till sig och gick av. Därför konkurrerades trådspelaren ut av rullbandspelaren under 1950-talet.
Gateway 7 – stereo-8 anläggning
Lyssna till en stereo-8 anläggning Stereo 8 bestod av ett ändlöst band som rymmer fyra stereokanaler och lanserades på 1950-talet för att i första hand installeras i bilar. Gateway 8 – stereogrammofon Spela en skiva på denna fina stereogrammofon från Luxor, tillverkad på 1980-talet.
Gateway 9. Se en transistorradio på badstranden
År 1948 uppfanns transistorn som kom att revolutionera förstärkartekniken och slå ut elektronrören i de flesta tillämpningar redan under 1960-talet. Transistorradions era inleddes. Mindre och strömsnåla apparater kom ut på marknaden.
Gateway 10. Lyssna till 80-talets mäktiga klanger
Denna stereoanläggning har skivspelare, CD-växlare, Audioförstärkare, Kassettdäck, Tuner för AM/FM och Fjärrkontroll.
Lars Lindskog text och bild
En artikel till i serien Radiomuseets områden kommer i Audionen nr 1 2025
Detta är den andra artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.
I början av 1900-talet började SJ:s bantelefonsystem att byggas ut. Den bestod från början av en dubbel luftledning med 3 mm järntråd. Eftersom alla telefoner längs en bansträckning kopplades ihop på samma linje, så behövdes ett system för att särskilja vilken telefon som blev uppringd. När antalet telefoner på samma linje blev 15–20 stycken så började det bli opraktiskt och störande att använda olika typer av kodade ringsignaler som hördes i alla telefonerna.
Utställning i Göteborg 1923 med dåtida kommunikationsutrustning vid SJ. Här finns bland annat telegraf och Western Electrics selektorsystem. En plåttelefon syns nere till vänster
År 1914 provades ett telefonväljarsystem från amerikanska Western Electric (W.E) med så kallade selektorer mellan de 8 stationerna på sträckan Malmö-Trelleborg, och tekniken ansågs efter provet vara pålitlig. Redan 1916 driftsattes selektorsystemet på den 20 mil långa sträckan Stockholm-Hallsberg med 25 stationer och ny kopparledning.
Telegramexpeditionen på Östersund Centralstation Till vänster syns två mottagare för trådtelegraf, och till höger en manuell telefonväxel. Western Electrics svarta selektorskåp syns till höger.
Western Electrics system var centralt, och en del av en manuell telefonväxel. Det använde sig av ett elektromekaniskt impulssändarsystem, där varje telefon på linjen fick en nyckel i växeln med en för telefonlinjen unik kombination av tre tal, alla mellan 2 och 13, och där summan av de tre talen alltid blev 17. En telefon kunde t.ex. ha kombinationen 7-8-2 och en annan 3-10-4.
Diorama från Järnvägens museum i Ängelholm som visar Western Electrics mottagarlåda hos en tänkt abonnent. I detta fall järnvägsstationen i Bäreberg nära Nossebro, som stationen såg ut cirka 1950.
Ett vackert exemplar av plåttelefon, krönt med SJ:s gamla logotyp, har kopplats till Western Electrics mottagarlåda i detta tänkta exempel från en banvaktsstuga någonstans i Västergötland cirka 1950.
Den som ville ringa anropade SJ:s telefonväxel genom att veva på sin telefons växelströmsgenerator, och talade därefter om för telefonisten vilken annan station man ville ha kontakt med. Telefonisten aktiverade den mottagande telefonens nyckel genom att vrida den ett kvarts varv. Med utväxling gjorde då impulssändaren ett helt arv vilket sände den aktuella kodkombinationen som ett pulståg av pulserande likström ut på telefonlinjen. Varje telefon på linjen hade en mottagarlåda med en elektromekanisk avkodare av pulståget, och även om alla mottagarna reagerade, så var det bara den avkodare med rätt kombination som slutligen hamnade i ringläge och aktiverade ringklockorna hos mottagarens telefon.
Samtal via en tillfälligt inkopplad bantelefon i samband med banrevision 1966.
När järnvägen började elektrifieras i början av 1920-talet uppstod kraftiga störningar i telefonins luftledningar bredvid spåren, och efter diverse experiment med att till exempel öka avståndet, konstaterades att problemen enklast kunde lösas genom att gräva ner jordkabel för telefoni och telegraf.
När luftledningarna för telefoni tagits bort, kunde den som behövde ringa ifrån ett tåg som stannat ute på linjen i stället använda sig av något av de fasta telefonställen som anlagts med cirka 3 kilometers mellanrum. Enkla fälttelefoner togs med på tåget eller dressinen och pluggades in när man behövde ringa. En pil på stolpar längs banan visade riktningen till närmaste telefonställe.
År 1924 driftsattes LM Ericssons första automatiska telefonväxel i Sverige, och 1926 togs SJ:s första helautomatiska växel i drift i Stockholm. Detta innebar att den som ville ringa, själv kunde välja nummer med hjälp av fingerskiva.
En ny säkerhetsordning trädde i kraft vid SJ 1929. Tidigare hade telegrafen varit krav vid meddelanden gällande säkerhet, eftersom pappersremsan från mottagaren visade vad som faktiskt hade meddelats. Nu slopades kravet på telegraf eftersom telefonen ansågs tidsoch personalbesparande. SJ:s telefonnät växte därefter kraftigt.
Det amerikanska selektorsystemet började att få ålderskrämpor i början av 1930-talet. Det blev allt svårare att få tag på reservdelar från USA, och det ökande behovet av ett system som automatiskt samverkade med de nya automatväxlarna och Telegrafverkets nät, gjorde att LM Ericsson utvecklade sitt modulbaserade selektorsystem ATA 10 för SJ:s behov. Den först driftsatta linjen med LM Ericssons system blev Gävle-Uppsala-Stockholm år 1934.
Biljettexpeditionen på järnvägsstationen i Skene 1945. LM Ericssons modulbaserade selektorsystem ATA 10 är monterat på väggen, och önskat nummer väljs med fingerskiva på bakelittelefonerna. Den vänstra telefonen har som underställ en linjetagare för tio linjer.
ATA 10 var ett decentraliserat, relästyrt selektorsystem som kunde användas på SJ:s telefonlinjer med eller utan central växel. Stationer på samma telelinje kunde direkt ringa varandra, och önskat telefonnummer valdes med fingerskiva. Systemet bestod av en impulssändande centralenhet (SLUA) på varje linjesektion, som matade ut två likspänningar med motsatt polaritet. Den ena spänningen (24V) användes till impulserna från fingerskivorna, och den andra (150-200 V) användes för inställning av selektorerna till respektive telefon. Vid behov användes en sammankopplande enhet (SLUB) med väljare som automatiskt kopplade ihop näraliggande linjesektioner. Dessutom fanns ytterligare moduler för att koppla in automatiska eller manuella växlar, och möjlighet för vissa telefoner att få prioritet och vid behov kunna bryta in i pågående samtal.
Halvautomatisk linjetagare från LM Ericsson för tjugo linjer. På grund av sin form kallades den ”Hästhuvudet”, och användes till exempel i ledningscentraler.
De olika kommunikationsbehoven inom SJ för tåganmälning, ban- och krafttelefon, lokal- och fjärrlinjer med mera innebar, beroende på stationens storlek, att det fanns behov inte bara av att välja telefonnummer utan också olika telelinjer ifrån samma telefon. Telefonapparater med möjlighet till linjeval kallades linjetagare.
I nästa artikel tänkte jag berätta mera om radiokommunikation hos SJ.
Lars Hallin, SM6YJ, medlem sedan 1995, tidigare områdesansvarig för flygradio och militärradio samt helgvärd, berättar lite om sitt ungdomsradiobygge.
För under 80 kronor kunde vi 13 åringar köpa från Hobbyförlaget en komplett sändare/mottagare i byggsats som hade räckvidd på flera mil. Vi låg på bandet 100 MHz och störde ingen men till slut hittade en pejlbuss en av oss. Som straff fick vi gå och lära oss CW (telegrafi) på polisstationen i Nyköping samt avlägga examen för radio-certifikatet.
Hobbyförlaget var ett postorderföretag som var verksamt i Borås från 1940-talet. Den sista katalogen kom troligen ut våren 1971. Firman koncentrerade sig på postorderförsäljning av hobbysaker för främst ungdomar. Från katalogen kunde man beställa ritningar, byggsatser av olika slag, harpungevär, reservdelar till mopeder, klackringar m.m. Många fick sitt radiointresse genom de radiobyggsatser, till exempel ”IKE-serien” som kunde byggas ”nästan helt utan verktyg” och det militära överskottsmateriel från huvudsakligen andra världskriget som såldes av företaget.
Världens lättaste sätt att bygga radio, tack vare IKE-SERIEN – radiobyggsatser sammanställda enligt ny revolutionerande amerikansk metod, vilket gör det möjligt för Er att helt utan verktyg – icke ens lödkolv erfordras – bygga utmärkta mottagare, förstärkare, likriktare, sändare etc. på kortare tid än I/2 timme, om Ni dessförinnan läst igenom den enkla och lättfattliga byggnadsbeskrivningen.
Apparaterna äro konstruerade enligt radioteknikens allra senaste rön med moderna rör och komponenter. I samtliga byggsatser ingår ritning och byggnadsbeskrivning. IKEserien består av följande byggsatser:
RK 61 ”II4E I” – kortvågsmottagare. UKV-FM-KV – mottagare med röret EC42. Våglängdsområde 1,25 – 15 meter. Amatör-, luftfarts-, polis-, taxi-, FM- och TV-banden kunna avlyssnas. Kan inkopplas pi vanlig radiomottagares grammofonuttag. Pris per styck – 39,50 kronor.
RK 62 ”IKE II” sändare. UK-sändare med röret 6J6 i push-pull-koppling. Våglängdsområde 1,25 – 3,5 meter. Räckvidd upp till 100 km med lämplig antenn. Effekt 3,5 watt. Pris per styck – 34,50 kronor.
RK 63 ”IKE III” sändare. Förstärkare och modulator med röret ECL82. Lämplig som förstärkare till kortvågsmottagaren ”IKE I” som då får högtalarstyrka eller som modulator till sändaren ”IKE II” som då blir en telefonisändare. Dessutom är den en utmärkt grammofonförstärkare. Försedd med volymkontroll, uttag för mikrofon och pick-up. Effekt 3 watt. Pris per styck – 69,50 kronor.
RK 64 ”IKE IV” – likriktare. Likriktare för växelström. Omkopplingsbar för skrivning. Omkopplingsbar för alla förekommande nätspänningar. Selenlikriktare, 200 volt 60 mA, 6,3 volt, 3 ampere. Likriktaren passat till ”IKE I, I III”, samt är dessutom en lämplig likriktare för den experimenterande radioamatören Pris per styck – 69,50 kronor.
RK 65 ”IKE V” – sändare-mottagare. Sändare-mottagare med rör 6C4. Våglängdsområde 1,25 – 3,5 meter. Apparaten är bygd som en s.k. tranceiver, varför skiftning mellan sändning och mottagning sker genom en enkel omkopplare. Sändaren är en telefonisändare för kolkornsmikrofon. Uteffekt 2,5 watt. Med mottagaren kan amatör-, luftfarts-, polis-, taxi-, FM- och TV-banden avlyssnas.
Äntligen är det återigen dags för EDIP – En Dag I Paradiset!
Lördagen den 7 september 2024 är alla välkomna till Gålö för att titta på båtar, motorer, Örlogsmarin miljö, och mycket, mycket mer.
Det kommer finnas tillfälle att åka Motortorpedbåt från 50-tal såväl som Torpedbåt och Robotbåt från 60-tal, och även Minsvepare och Stridsbåtar finns med i arsenalen.
Jag har redan varit i paradiset!
Ett par sommarmånader 1964 var jag radiotelegrafist på en av flottans vinthundar, T 52. T52:s civila anropssignal var SCKW.
Båtarna hade tre italienska motorer från Isotta Franchini på 1500 hk styck. Snabba fartyg som var beväpnade med två torpeder och en kanon. De var snabba redan när jag var ombord, men uppriktigt sagt så går de fortare varje gång jag berättar om dem.
Stridshytten
Under bryggan låg stridshytten där radiostationen låg i ett hörn. Sändarens effekt uppgick till 50 watt och utöver den sändaren i radioschacket hade vi också en 5-watts UK-station som fjärrstyrdes från bryggan.
Som mottagare hade vi två stycken BRT 400 som var mycket vanlig i flottan på 1960-talet. Vi har en sådan i vår utställning på Radiomuseet, se bilden nedan. Vi hade också en mycket fin 50-wattare men den försvann för några år sedan, när det s.k. mellanrummet i Sjöfartsradioområdet togs bort för att ge mer plats för kontrollrummet. Där fanns för övrigt flera intressanta radioprylar från kustflottan.
På bilden framför dig ser du början av det som sedan skulle bli ”Silicon Valley” i Kalifornien. I det här garaget började år 1939 två studenter, William Hewlett och David Packard, med att utveckla elektroniska instrument. Deras första produkt var tongeneratorn HP 200A, som du ser en variant av här på hyllan. Tongeneratorn hade goda prestanda och använde en vanlig glödlampa för att få en ren utsignal. Den såldes bland annat till Disney för filmen ”Fantasia” och fick många efterföljare, även av andra fabrikat.
Här på hyllan finns flera andra framgångsrika HP-produkter från 1950 – 1970. HP blev känt för att leverera hög kvalitet till marknadsmässiga priser.
Företagsgruppen har idag ett värde av cirka 1000 miljarder kronor.
Mitt intresse för radio väcktes av min farbror Ragnar som var DX-are, vilket gjorde att även jag började skicka lyssnarraporter till BBC, Voice of America och HCJB m.fl.
Sjöfartsintresset väcktes av en gosse i byn som var mässuppassare i handelsflottan. Det lät ju väldigt spännande.
Sommaren 1959 tog jag hyra som mässuppassare på ett litet s.k. paragraffartyg som hette Hermia och gick mellan Göteborg och Edinburgh. Det blev 10 resor innan skolan kallade.
Sommaren 1960 mönstrade jag som stewardbiträde, i dagligt tal kallad ”hökarhalva på m/s Sunnaren. Där fick jag kontakt med gnisten som verkade ha ett trevligt och intressant yrke.
Detta styrkte mig i att jag tagit ett rätt beslut som skickat in min ansökan till telegrafistutbildningen på sjöbefälsskolan i Göteborg. Hoppet om att komma in var inte särskilt stort, så glädjen stod högt i tak när jag fick telegram om att jag kommit in!
m/s Sunnaren och jag kom till Göteborg från Sydafrika på min födelsedag den 26 september 1960 och den 27:e, fyra veckor för sent, skyndade jag upp för trapporna till skolan på Kvarnberget.
Den 17 maj 1961 tog jag radiotelegrafistexamen (certifikat nedan) och gick nedför trapporna och in på Rederiaktiebolaget Transatlantic där jag träffade Herr Brunnhage som hade hand om telegrafisterna i bolaget. Strax före midsommar ringde han och meddelade att jag skulle resa till Malmö för att mönstra på ett fartyg som hette GD Kennedy. Där var Evert Taubes bror Gunnar Taube befälhavare. Han vikarierade under kustresan för ordinarie befälhavaren Åke Rydin.
Radiotelegrafistcertifikat
Vi gick via Sydafrika till Australien och sedan hemresa via Suezkanalen.
Efter GD Kennedy blev jag gnist på m/s Lommaren i samma rederi. Lommaren gick på Sydafrikatraden och jag hann med 10 resor innan det kom ett brev från Kungliga flottan som tyckte att jag borde göra min värnplikt.
Självporträtt tagen på GD Kennedy. En selfie innan det begreppet fanns!
I kustflottan tjänstgjorde jag först på isbrytaren Oden och när isbrytarsäsongen var över hamnade jag på Gålöbasen i Stockholms skärgård på 4:e Mtb-divisionen. En liten båt som man sköt torpeder med och som gjorde mellan 45 och 50 knop. Sedan var det dags för minsveparen Hanö som tidigare gått som understödsfartyg för Islands fisket, men nu höll sig i Nordsjön.
Där var min sjömanstid slut trodde jag. Men 1970 kom en inkallelse till en repetitionsövning som jag fullgjorde på sjömätningsfartygen Johan Månsson, som nu skulle bli minutläggningsfartyg. Sedan var det slutseglat.
Jag har renskrivit ett dokument jag hittade i radiohytten på museet.
Eftersom originalet är näst intill oläsligt spritduplikat har jag skrivit om den. När jag tog min examen har jag en känsla av att det gick till precis så som det skildras här.
Språket är ju en smula ålderdomligt men det är lite av charmen tycker jag.
Nedan får läsaren ta del av reglerna för provtagning för radiotelegrafistcertifikat.
REGLER FÖR PROVTAGNING FÖR RADIOTELEGRAFISTCERTIFIKAT a. Mottagningsprovet avlägges först och utgöres av 10 telegram, som nedskrives på blankett ”Repetitionstelegram” form. Nr 206, ett telegram på varje blankett. Fordran på att inledningen skrives i särskilt avsedda rutor ställes icke.
Ett telegram i mottages i taget och kvittens skall avgivas, t.ex. ~ (lystringstecken) R 126 (telegram nr) och återsignalering av alla med siffror skrivna tal i adress, text och underskrift samt alla ord eller grupper som man är en aning osäker på, men som man hoppas äro riktiga och tecknet K.
På så sätt kan man undvika omfrågning. Siffrorna i telegraminledning, utan nr, sändes icke, såvida man icke är tveksam på någon grp (grupp). Kvittenserna upptages på remsa å skrivapparat för kontroll av tveksamma fall. Slarva icke med kvittenserna genom att t.ex. sända utdragna R!
Om man måste fråga på något, gör man det innan man kollar. Man återsignalerar alltid tillbaka det eller de ord (grp), som man gjort omfrågning på, så att mottagning med säkerhet blir rätt.
Omfrågning göres i regel med användning av ? (frågetecken) efterföljt av wa (ordet efter) wb (ordet före) bn (allt mellan), aa (allt efter), ab (allt före)
Om man vill fråga på Inlämningsstationen sänder man ” ? wb nr” eller ”St fr ?” (station from) Datum sänder man ”date?” Inlämningstiden sänder man ”time?” Adressen sänder man ”desta?” (destination) ”adrstn?”
Ordantalet bör man aldrig fråga på, även om man missat det. Man räknar orden och kollar det därigenom erhållna ordantalet. På så sätt kan man undvika en omfrågning eller felkoll.
Obs! Om samma codeord förekommer på flera ställen i samma telegram, och fråga måste göras på något sådant ord, måste man förtydliga sin omfrågning genom att uppgiva 2 ord (grp) i följd.
Tiden är väl tilltagen, varför man hinner se igenom mottaget telegram och ev. förtydliga före kvittens. Längre tid än ½ min bör man dock i regel icke använda. Gissa aldrig! Glöm inte att efter omfrågning eller felkoll sätta in det eller de ord (grp) på rätt plats genom uppföringslinje.
När mottagningen av de 10 telegram är klar, bör man se igenom telegram. Tiden för mottagningen räknas nämligen för sig och sändningen för sig. Dessa tider summeras sedan.
b. Sändningsprovet följer omedelbart efter mottagningsprovet och består i att sända 10 telegram enligt samma indelning som för mottagning. Inga fel får förekomma. Se igenom telegram före provets början! Ingen tvekan får uppstå om vad som sänts. Dagens datum får den prövande själv insätta på provets början.
Man börjar med ~ (lystringstecken) och slutar med + (sluttecken) och K. Det händer ibland, att den prövande glömmer ”+” i hastigheten och sänder endast K efter underskriften eller sista ordet (grp) i telegram. ”Var slutar telegrammet” blir då frågan, varpå den prövande bör återkalla och sända om underskriften (sista ord el. grp), åtföljt av + och K. Man förlorar alltså tid, om man slarvar!
Sänd icke fortare än nödvändigt. Tiden räcker gott. Skulle sändningshastigheten (medeltakten), som under provet räknas av kontrollant, visa sig vara för låg får den provande order ”öka”. För 2. Klass fordras 80-takt, för 1. Klass 100-takt å chiffer och 125-takt klartext. Sänd riktiga gruppuppehåll. Glöm icke att vid felsändning återkalla ordentligt och sända om det sist rätt sända ordet (grp).
* omfrågningar på två ord eller grper i samma tgm räknas som två omfrågningar. Samma sak gäller felkollationering. Inga fel få förekomma
Museets väggtelefon i plåt tillverkad av LM Ericsson. Vikt 8,2 kilo
Denna är den första artikeln i en serie om telekommunikation på svenska järnvägen.
På Radiomuseets telefonavdelning finns en väggtelefon med svart plåtkapsling (RM06497), som den tidigare ägaren kallade för “Farmor Anka-telefon”. Den ligger på ett bord, bland annat för att ge besökare möjlighet att studera hur en gammal väggtelefon ser ut och fungerar inuti. Apparaten är i själva verket tillverkad av LM Ericsson, har typbeteckning AB2120, och med ledning av ett serienummer är tillverkningsåret troligen 1909. Plåtkapslingen gjorde att modellen främst användes i fuktiga och krävande miljöer, bland annat som telefonförbindelse mellan stationer och banvaktsstugor hos SJ i början av 1900-talet. Med denna telefon som utgångspunkt tänkte jag berätta mera om kommunikation i samband med järnväg och spårbundna fordon, bland annat illustrerat med egna bilder från en plats med pedagogiskt visad information i ämnet: Kommunikationsavdelningen på Järnvägens museum i Ängelholm.
Startåret för det svenska järnvägsnätet brukar anges till 1856. Detta år invigdes de två första delarna av stambanenätet, Malmö-Lund och Göteborg-Jonsered. Samma år invigdes också de första privatbanorna med lokdragna tåg, Fryksdalsbanan i Värmland, som tidigare haft hästdragna vagnar, och Sveriges första normalspåriga järnväg, linjen Nora-Ervalla i Örebro län.
Från första början fanns två separata kommunikations-system mellan järnvägsstationerna. Den första, visartelegrafen, användes för att överföra meddelanden en bokstav i taget genom att stegvis flytta en visare. Via en luftledning utefter järnvägsspåret överfördes informationen till motsvarande mottagarenhet på nästa station. Om ett tåg stannat ute på spåret och behövde kontakta närmaste station, kunde en cirka 20 kilo tung medförd visartelegraf släpas ut på banvallen och anslutas genom att en tråd lades mot luftledningen med hjälp av en lång stång. En annan tråd anslöts samtidigt mot en av rälerna. Systemet strömförsörjdes genom att den sändande personen vevade på en växelströmsgenerator (induktor). Sändande person måste också förvissa sig om att någon tog emot och skrev ner meddelandet på mottagarsidan genom att först genomföra testsignalering. Se bild nedan.
Visartelegraf som transporterades ombord på tåget, med handhavandeinstruktion i locket för konduktören. Denna enhet finns i telefonutställning på LM Ericssongården i Värmskog, mellan Grums och Arvika
En del av Radiomuseets föremål med anknytning till trådbundna telegrafen finns utställda i foajén.
Det andra kommunikationssystemet för nya järnvägen var den trådbundna telegrafen. Sveriges första telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, invigdes 1853. Trådbundna telegrafen innebar att det med morsenyckel avsända meddelandet skrevs ut av en skrivare som skrev morsekodens punkter och streck på en löpande pappersremsa hos mottagaren. Som strömförsörjning användes batteri och man måste alltså ha en speciell luftledning för telegrafen, avskild från visartelegrafens växelströmslinje. Telegrafens utrustning var mindre och kommunikationen snabbare än hos visartelegrafen, men eftersom systemet krävde telegrafikunnig personal användes visartelegrafen fortfarande på många mindre sträckor, fram till att den sistnämnda avskaffades helt år 1913. Trådbundna telegrafen byggdes först ut mellan större stationer och utefter stambanorna, med ambition att ansluta alla stationer till telegraf. På vissa privata järnvägar hände det, att en stins som inte kunde telegrafi, i stället skakade en stund på telegrafnyckeln för att signalera “tåg in” och “tåg ut” till nästa station.
Närbild på en av Sverigesförsta järnvägstelefoner, stampen, använd på linjen Daglösen- Filipstad
År 1876 tog Alexander Graham Bell patent på telefonen i USA. Då patent inte togs i Sverige utvecklades snabbt olika telefonvarianter. Redan 1878 fanns telefonförbindelse mellan stationerna i Daglösen och Filipstad på den värmländska delen av Bergslagsbanan. Dessa tidiga telefoner användes ungefär som “burktelefoner”, det vill säga att man omväxlande lyssnade och pratade i samma enhet. Eftersom de tidiga telefonerna liknade skaftförsedda stämplar kallades de också för “stampar”.
De första av järnvägens telefonlinjer byggdes ofta för att koppla in stationer som ännu inte fått telegraf, eller som lokalförbindelser till större stationer för järnvägens eget behov. Eftersom behovet ökade att även kunna ringa via Telegrafverkets nät, slöts en överenskommelse 1891 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket om att stationer vid statsbanorna också skulle kunna ringa via rikstelefonnätet. År 1905 inrättades första bantelefonanläggningen. Denna var till för att kunna skicka meddelanden till banpersonalen om eventuella förändringar i turlistan, oftast beroende på dåligt väder, vilket tidigare hade utförts med tidsödande budskickning. Järnvägens telefoner för stationer och banvaktsstugor i början av 1900-talet var nästan enbart av väggmodell. För att spara telefontråd kunde flera telefoner anslutas till samma linje. Växeltelefonisten försökte att särskilja vilken telefon på linjen som var tänkt att ringas upp, genom att använda olika kombinationer av korta och långa ringsignaler (codesignaler). Detta innebar, att samma signalsekvens hördes i alla anslutna telefoner på linjen.
Foto från biljettexpeditionen på Varberg Centralstation, taget i början av 1900-talet. Längst till höger återfinns LM Ericssons bekanta väggtelefon i plåt.
LM Ericssons väggtelefon AB2120 och en visartelegraf.
När telefonnätet till privata abonnenter byggdes ut, utnyttjades ofta järnvägens banvall till nya luftledningar. Antingen med telefontrådar i järnvägens befintliga stolplinje, eller med en separat stolplinje för privata telefoner på andra sidan av spåret. Eftersom den kraftiga utbyggnaden av telefonnätet orskade ökad belastning på stolparna, vilka ibland knäcktes och orsakade trafikproblem på järnvägen, skrevs ett nytt avtal 1912 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket. Detta innebar att Telegrafverket tog över underhållet på alla stolplinjer och vid behov genomförde förstärkningar. Se bild på nästa sida.
Visartelegrafen ombord på tågen ersattes successivt med fält- eller portativtelefon, och anslutningen gjordes genom att rullar med tråd i locket på fälttelefonen anslöts till telefonledningar utefter järnvägen med hjälp av en lång stång. Se bild nedan.
För att visa spårbunden kommunikation har Järnvägens museum i Ängelholm byggt två stycken dioramor med stationshus från numera nedlagda Nossebrobanan mellan Trollhättan och Nossebro. Stationerna Åsaka, Bäreberg och en banvaktsstuga visas som de såg ut på 1920- respektive 1950-talet tillsammans med kommunikationsutrustning, som kunde ha funnits på stationerna vid aktuella tidpunkten. Modellernas avsteg från verklighetens Nossebrobana är, att banan i verkligheten var smalspårig och aldrig blev elektrifierad. Bilden visar diorama med Åsaka station och utrustning, som skulle kunna ha funnits där cirka 1920. Till vänster en liten manuell telefonväxel för att kunna kommunicera mellan de olika stationerna och banvaktsstugorna längs linjen. Till höger känner vi igen ”vår” väggtelefon i plåt LM Ericsson AB2120, och nedanför finns en visartelegraf i sin låda.
Diorama med stationen i Bäreberg nära Nossebro på 1920-talet. De nedersta trådarna i stoplinjen användes för visartelegrafen och trådbundna telegrafen som bara krävde en tråd vardera, medan en telefonförbindelse krävde två trådar per förbindelse.Ånglok Prins August, byggt 1856 Foto: Jonas Andréasson Wikipedia
Dag Johansson, text och bild
I nästa Audionen kan vi läsa om järnvägstelefonins spännande utveckling under åren efter 1910-talet. Det ser vi fram emot!
Här på militärradioavdelningen finns den första flygradio som fungerade på VHF bandet 110-150 MHz. Tidigare gick flygtrafiken på kortvågsbandet vilket inte alltid var tillförlitligt. Flygradion kallades FR7 i Sverige i USA SCR522 och var monterade i Jaktplanet J26 Mustang som Sverige köpte in från USA efter kriget.
Till höger om Mustang radion finns den radio som var monterade i S31 Spitfire som köptes in från England. I Sverige hette radion FR8 och var monterade i bland annat i J28 Vampire, J29 Tunnan, S31 Spitfire och Saab Satir SK50. Bakom FR8 radion finns FR 2 samt FR 3 som togs fram av Sverige i början av 1940 talet. I glasmontern närmast fönstret finns radion som satt i den berömda Avro Lancaster som var Englands kraftigaste bombplan som lastade 8650 kg bomber.
Radio för spioner och partisaner
På denna hylla kan du se 2 stycken handhållna handy-talkie som användes bland annat vid invasionen av Normandie. Kortvågsmottagaren Sweetheart i miniformat användes bland annat av Norska motståndsmän under kriget för att få information via BBC adioutsändningar.
På högra delen av gaveln finns 3 stycken mottagare av samma sort som fanns i det av Ryssland år 1952 beskjutna Svenska DC3 planet. Planet var utrustat med avlyssningsmottagare av högsta klass som var inköpta från USA.
I nästa Audionen kan vi läsa om mätutrustning, den sista delen i Audioguiden.
RM 5643 – radiogrammofon med Magnetisk ljudupptagning för rundradiobruk
I Radiomuseets samlingar finns 7 trådspelare och 7 radiogrammofoner som inkluderar trådspelare. Många av dessa apparater fungerar, vissa med mycket bra ljud. Audionen återger här en artikel från Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936,, som vi hoppas kan vara av intresse för alla teknikintresserade. Artikeln är något förkortad, och bilder från Radiomuseets samling har lagts till.
Ur Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936
Ljudupptagningar äro av stor betydelse som hjälpmedel vid utarbetandet av ett gott radioprogram. Man har möjlighet att förflytta händelser en godtycklig tid, d.v.s. man har tillgång till vad man skulle kunna kalla en ljudackumulator. I Tyskland och England sändas ibland hela programavsnitt på reproducerad väg, särskilt på dygnets sena timmar, då det är svårt att få artister. Man spelar då in hela programmet på dagen och på de tider då konstnärerna äro lediga från sina film- eller teaterrepetitioner. Programmet ligger sedan fixt och färdigt att spelas upp på utsatt tid. De tekniska medel man hittills haft till sitt förfogande äro av tre slag.
1) Mjuka vaxplattor, då det gäller en upptagning som skall spelas upp endast en gång och ej avses att bevaras.
2) Hårda, svarta schellackplattor, som äro kopior av de ovannämnda vaxplattorna. Dessa plattor äro de i handeln förekommande vanliga grammofonskivorna. De få, genom att de kunna tillverkas i obegränsat antal, en nästan obegränsad hållbarhet för arkivändamål, men processen att från vax göra hårda skivor blir dyrbar, då skivorna vid rundradiobruk icke säljas i stort antal.
3) Gelatinskivor eller med cellulosalack överdragna skivor användas, då man omedelbart önskar spela upp en gjord inspelning och då man fordrar en större hållbarhet än hos vaxplattan. Denna skivsort lämnar en något sämre kvalitet än de ovanstående men är i stället vida billigare. Då de äro tunna, lätta och relativt hållbara lämpa de sig väl för arkivering.
Alla dessa skivor användas av Radiotjänst. De två förstnämnda slagen, på grund av sin goda kvalitet, för musik och sång, den sistnämnda för reportage och intervjuer.
Stålband från Sveriges Radio
På varje skiva kan endast inspelas ett fåtal minuter, men Radiotjänsts grammofonbord äro försedda med två skivtallrikar och en överkopplingsanordning, med vilken tränad personal lätt kan spela skiva efter skiva utan hörbar paus. Vid sidan av dessa skivor har Radiotjänst nu också fått en ny anordning för ljudupptagning. Denna apparat kan liknas vid en tonfilmskamera så tillvida att ljudet inspelas på ett band av sådan längd att en halv timmes oavbrutet program kan upptagas. Den skiljer sig från tonkameran däruti att sedan bandet spolats tillbaka kan detsamma genast återge det inspelade programmet utan någon framkallningsprocedur. Ljudet upptages på magnetisk väg på ett 3.000 m. långt stålband, vars bredd är 3 mm, och tjocklek 0,08 mm. Bandet är uppspolat på rullar c:a 60 cm i diameter. Samma stålband kan användas ett obegränsat antal gånger genom att ett redan inspelat program på magnetisk väg också kan utplånas. Man kan även spela upp ett inspelat musikstycke praktiskt taget hur många gånger som helst utan kvalitetsförsämring. Däremot lämpar sig en sådan magnetisk inspelning knappast för arkivändamål, ty priset på en stålbandsrulle är c:a 300 kronor. Önskar man trots detta bevara en rulle, möter detta inte något hinder ur teknisk synpunkt; vad man hittills har kunnat iakttaga behåller nämligen stålbandet sin magnetism oförändrad i flera år.
Man har för radiobruk kalkylerat med ljudupptagning även på optisk väg, alltså vanlig tonfilm, men sådan film måste ju framkallas och torkas innan uppspelning kan äga rum. Dessutom kan på ett filmband endast en inspelning göras, och sedan denna använts i program måste filmrullen arkiveras eller kasseras. För rundradiobruk har det visat sig, att denna metod trots att smalaste film använts blir ganska dyrbar. En fördel framför stålbandet har dock tonfilmen — man kan klippa och skarva ihop filmen godtyckligt och sålunda lätt stuva om de gjorda upptagningarna. Detta är vid stålbandet uteslutet, dels beroende på att det är omöjligt att på ett stålband se det inspelade ljudet, dels att det är mycket svårt att göra en hållfast och ljudlös skarv.
RM 7115 fabrikat Webster Chicago
Stålbandmaskiner tillverkas av flera firmor bland annat av C. Lorenz A. G. Berlin. Lorenz’ maskiner äro byggda i koffertform så att de lätt kunna transporteras eller monteras i bilar för reportagebruk. Marconi Works, Chelmsford, England, tillverkar större maskiner avsedda för stationär drift.
Mekaniskt sett liknar alla dessa maskiner närmast trådspolnings- eller lindningsmaskiner. Motorer, regleringsmotstånd, kopplingsanordningar, trissor och ledskenor för stålbandet ta det mesta utrymmet i anspråk. Det är endast de små fyrkantiga bitarna [maskinens tonhuvuden] överst på bilden ovan som utgöra maskinens ljudtekniska delar; här omformas sålunda de från förstärkare kommande elektriska impulserna till magnetiska. Fig. nedan visar stålbandets väg genom Marconi-Stille-maskinen. Stålbandet reglerar självt av- och upplindningshastigheten genom att det får gå i slingor, som påverka elektriska kontakter, vilka i sin tur påverka drivmotorernas hastighet.
Mättningshuvud
Vid inspelningen genomlöper stålbandet först ett mättningshuvud, i vilket alla på bandet befintliga magnetiska variationer utjämnas. Då bandet lämnat mättningshuvudet kommer det in i inspelningshuvudet, där det dels förmagnetiseras och dels påtryckes växelmagnetiseringen från talströmmen. Bandet lämnar sålunda inspelningshuvudet med en längs bandet växlande remanens.
Då bandet nu är inspelat, d. v. s. magnetiserat på ovanstående sätt inlöper det i uppspelningshuvudet, där den gjorda inspelningen c:a 0,2 sek. senare kan avlyssnas. Man har sålunda möjlighet att jämföra det reproducerade ljudet med originalet under pågående inspelning; den lilla eftersläpningen i tid har ingen betydelse för kontrollen.
Om överkoppling från original till reproduktion sker vid tal, låter det som om talaren stammade.
Vid omsorgsfull inställning av kärnorna [tonhuvuden] och riktig frekvenskurva på förstärkaren kan en rätlinjig stålbandsåtergivning ske inom frekvensområdet 50—6000 p/s, ett resultat som uppnås endast på de bästa grammofonskivor.
Till sist skall framhållas stålbandets stora fördel inom reproduktionstekniken, maskiner av detta slag tåla skakning till skillnad frän grammofoninspelningsapparater, även under inspelning, vilket gör att inspelning kan göras i bilar och tåg som äro i gång. Man kan sålunda göra reportage från en biltävling genom att låta reportern åka med på banan i ljudbilen.
Av civilingenjör J. von Utfall
Insänt av Matts Brunnegård Bild: Lars Lindskog, Jeanette Nilsson, Sveriges Radiobild
