Gallerier

Klockan 1025 varje förmiddag utsänder Eiffeltornet en tidsignal. Genom ett
utförligt diagram som medföljer Svenska Dagbladet kan en klocka lätt ställas hur
noggrant man önskar.

Tyvärr är den svenska etern f.n. nästan lika fri från radiofon som vid vår tideräknings
början och den, som vill höra rundradio från utlandet, måste bereda sig på att
skaffa en mottagare med minst ett par elektronrör. Vi kunna dock hoppas att innan
årets slut ha avsändningsstationer åtminstone i rikets större städer.

Eftersom jag är gammal telegrafist och har jobbar med radio och tv i stort sett hela mitt
yrkesverksamma liv är det kanske inte så konstigt om jag uppsöker ett radiomuseum.
Men det går ju inte att bedriva en verksamhet med bara såna som jag som besökare!

Vad är det egentligen för kufar som för det första vet om att det finns ett radiomuseum
i Göteborg och för det andra lyckas ta reda på adressen. För att inte tala om att hitta till
museet!

Sedan några år tillbaka är jag engagerad i museets verksamhet och kan studera
besökarna som kommer.
Man skulle kanske kunna tro att det bara är en och annan pensionerad ingenjör eller folkskollärare som lyckas hitta till Götaverkens gamla ritkontor där vi håller till, men så är alls icke fallet.

Besökarna kan delas in i ett antal olika kategorier.
1. Den ensamma besökaren.
2. Det gifta paret.
3. De två kamraterna.
4. Pappa med barn.
5. Morfar eller farfar med barnbarn.
6. Grupper från olika föreningar.

Den ensamme besökaren är oftast en man med ett förflutet i Televerket eller LM
Ericson.
Jo företagen hette så när dessa besökare arbetade där. Inte Telia eller Ericson Microwave
System eller andra konstigheter. De stannar ofta ganska länge på museet och studerar
varje föremål ingående.

Det gifta paret är inte så vanligt i besökarskaran. Det är mestadels mannen som kompensation för att han följde med hustrun till Ullared fått med henne till detta i hans tycke makalöst intressanta ställe. Det tycker oftast inte hustrun har jag märkt.

De två kamraterna är antingen män som båda har ett förflutet inom radioindustrin och
kommer för att göra årets nostalgitripp. Men det är inte alltid så. Ibland är det bara en av
dom som har kunskaper inom radioområdet och berättar ingående för sin så småningom
lätt uttråkade kamrat om hur idiotiskt vissa apparater är konstruerade, bortsett från det
märket han själv representerade. Han kan också visa en anmärkningsvärd upprördhet
över att ”hans företags” mest intressanta apparat saknas i utställningen.

Pappa med barn dyker oftast upp på skollov och är nästan lika vilse i pannkakan
som barnen han har med sig. Till hans stora lättnad finns det glass och läsk att köpa
eftersom barnen inte förstår vad det är för konstiga burkar som står på hyllorna och
pappa själv inte kan förklara det.

Morfar eller farfar kommer också mestadels under skolloven, men till skillnad
från den föregående gruppen vet de vad en radioapparat är för något och de kan
berätta om både Barnens brevlåda och Karusellen. Av någon outgrundlig anledning
ledsnar barnen ganska fort på den gamle mannens berättelser och det brukar även
här sluta med glass och läsk i kaffeterian.

Så har vi då också grupper som nästan alltid beställt tid för sitt besök och vill
gärna utöver en guidning också ha kaffe och fralla.
Dessa grupper är oftast olika företags pensionärsföreningar och kan komma från
såväl Lantmannaföreningen som Konsum Väst.
I dessa grupper är det ofta en ganska jämn könsfördelning och det har visat sig
att damerna oftast är de mest intresserade och ställer många frågor till guiden. Vi
har endast manliga guider och det kan ju tänkas att om vi i framtiden lyckas få en
kvinnlig guide, förhållandet blir det motsatta. D.v.s att det är männen som istället
visar framfötterna.

För att ingen ska tro att jag har några fördomar vill jag påpeka att en ensamme
besökaren även kan vara en kvinna, liksom att det gifta paret givetvis inte behöver
vara tvåkönat.
Kamraterna kan vara två kvinnor och det kan givetvis också vara så att det är
mamman med barn som kommer liksom morfar/farfar lika gärna kan vara mormor/
farmor.

Matts Brunnegård

Bordsradio med bakelithölje med LV/MV och KV. Nypris 240:- Tillverkningsår 1939.

Så kan man beskriva radion på bilden, men som barn minns jag den på ett annat sätt.
Denna svarta låda fanns hemma hos mina morföräldrar.

Vad LV/MV och KV var för något visste jag ju inte, och min morfar utnyttjade nog inte
dess möjligheter, utan den stod nog alltid inställd på någon av Radiotjänsts våglängder.
Ur högtalaren på denna apparat kom såvitt jag minns nästan bara nyheter.

Jo, säkert också morgonandakten och frukostklubben.

Det var en himla tur att den inte var en TV! Det hade nog kunnat orsaka morfar en
för tidig död.

För att uttrycka det milt, mycket milt, tyckte han inte om Tage Erlander. Jag hörde
honom en gång säga ”Om man åtminstone slapp HÖRA honom!”

Det kan ju var och en förstå att åsynen av Tage Erlander ”live” hade kunnat orsaka
såväl hjärnblödning som hjärtattack för min käre morfar.

Matts Brunnegård

“Vissa amatörradiostationer fortsätter att fira Titanics undergång. På 101-årsdagen var dessa amatörradiostationer igång som resulterade i nedanstående qsl som kommit till SK6RM efter qso den 13 april 2013.”

Koordinater: 52°40’09″N 11°25’19″Ö

Radiosändaren Goliath belägen vid Kalbe an der Milde i Tyskland, var med sina 1000 kW världens starkaste radiosändare under perioden 1943–45. Den användes av tyska Kriegsmarine som ordersändare på långvåg (VLF) till ubåtar i uläge.

Om kommunikation till U-båt

De faktorer som påverkar radiovågor från en radiosändare i land till mottagaren hos en ubåt i uläge är bland annat sändareffekt, antennsystem hos sändare och mottagare, frekvens (högre dämpning ju högre frekvens), avstånd till sändaren och vattnets salthalt (högre dämpning ju saltare vatten).

Upptäckten att sändare med lägre frekvens, i VLF-området 3–30 kHz uppfattades bättre och på större djup, gjorde att radiosändare för ordergivning till ubåtar började utvecklas men de på 1920-talet byggda VLF-sändarna visade sig vid andra världskrigets utbrott vara alltför svaga. Både USA och Tyskland försökte därför att bygga starkare sändare.

Bild på Goliath-anläggningen vid Kalbe an der Milde

Ovan förenklat schema över sändaren som slutrör används sex st. RS 301

Ovan förenklat schema över antennavstämningen

Kopplingsspolar mellan slutsteg och antennavstämning
Lägg märke till höger de stora toroidspolarna, ingen vanlig Amidon T-68!

Några data om sändaren

Frekvensområde: 15 – 60 KHz i 12 kristallstyrda kanaler
Uteffekt styrsändare: 600 W
Uteffekt sändarförstärkare 1:a steg: 5 – 10 kW
Uteffekt sändarförstärkare 2:a steg 60 – 90 kW

Uteffekt slutsteg: max. 1000 kW

Vågtyper för sändaren:
A1A Telegrafi 15 – 60 KHz, hård eller mjuk nyckling över 30 KHz.
A3E Fax/Hellskrift 30 – 60 KHz
A3 Telefoni med normal talkvalité 45 – 60 KHz

Nycklingsystem: Telegrafi gjordes i styrsändaren med snabba relä.
Modulation A3 gjordes i slutsteget med styrgaller-modulation.
Verkningsgrad för antenn vid 60 KHz max: 90 %
Verkningsgrad för antenn vid 15 KHz max. 47 %
Antennström vid full effekt RF-ampere: 2500 A.
Storlek på antennförlängningsspole: höjd: 5 meter,diameter 3,5 meter lindad med 7 x
50m/m² diameter högfrekvens litztråd.

Byggnad och driftsättning

Företaget C Lorenz konstruerade under åren 1941–45 sändare och antenner för en 1000 kW anläggning med frekvenser mellan 15–60 kHz på ängarna mellan Altmersleben, Kalbe (Milde) söder om Magdeburg. Anläggningen täckte en yta på ca 4 kvadratkilometer och de elektriska installationerna utfördes av Siemens. Antennerna bestod av 3 st förbundna paraply-antenner i form av liksidiga sexkanter. Luftledningarna bars upp av 15 jordade fackverksmaster med 175 meters höjd och i mittpunkten av sexkanten fanns 200 meter höga master som tjänade som strömtilledningar och bärmaster.

I början av 1943 driftsattes Goliath och ersatte därmed Tysklands tidigare långvågssändare Nauen.

Meddelanden från Goliath kunde tas emot av ubåtar på 15–25 meters djup i Nordatlanten, och ner till 10 meters djup utanför Japan.

Efterkrigstiden

Bild på sprängningen av Goliath anläggningen, troligen det tillfälliga fånglägret

När amerikanska styrkor ryckte fram mot Kalbe på våren 1945 sprängdes styrsändaren av tyskarna men övrig utrustning lämnades intakt. Amerikanerna upprättade 11 april ett fångläger på det inhägnade området med som mest 85 000 tyska soldater.

Då lägret avvecklats i juni 1945 ryckte Sovjetiska trupper in på området och lät personal från C Lorenz åter sätta anläggningen i brukbart skick. Därefter monterades utrustningen ner och transporterades österut för att återuppbyggas i Niznij Novgorod i närheten av Charkiv. Byggnader och antennfundament i Kalbe (utom ett) sprängdes, och platsen återställdes till jordbruksmark under 1947. Goliaths antenndesign har efter andra världskriget kopierats helt eller delvis i flera motsvarande VLF-anläggningar både i Sovjet och i väst. Förutom i Nizjnij Novgorod, så har till exempel VLF-sändaren i Vileika nära Molodetjno i Vitryssland samma anntennuppbyggnad, men alla master är nästan exakt 100 meter högre.

Strömförsöjning:
Två 15 kV kablar 3-fas 50 Hz maximalt 2500 A (380/220)
Reservkraft: Dieselgenerator (1800 kVA) 380 V ,3-fas
Dieseltank: 120 m³ dieselolja beräknat att räcka i 3 veckor vid 24 timmars drift.

Total kostnad för hela anläggningen:
15,0 miljoner Riksmark varav antennanläggningen kostade 5,0 miljoner Riksmark.

Några funderingar om denna tekniskt avancerade sändaranläggning:
Tänk om den hade bevarats i ursprungsskick liknande SAQ, och kunnat köras regelbundet, kanske med lite mindre effekt, vilket historiskt viktigt kapitel i utvecklingen av radiokommunikation för U-båtar det hade varit.

Visserligen kan den beskådas i Vitryssland, men jag är osäker på om den fortfarande är i drift, i Niznij Novgorod och Vileika Molodetjno, men det finns fina färgbilder på byggnader och antennmaster att titta på web-sidan. Tydligen har den använts för tidssignalering till U-båtar för ryska marinen.

Externa länkar

Audionen nr 3 2005 om ubåtssamband.
Goliath på online-databasen Structurae
Om Vileika VLF-anläggning

Källor

Originalartikeln skriven av Klaus Herold, Wilhelmshafen
Bearbetad och översatt av Bertil Bengtsson

I Nyheter från Radiomuseet nr 31 1 juni 2013 presenterades arbetet med att förse Roslagens Sjöfartsmuseum med en radiohytt som skulle likna 1950/1960-talets fartygsradiostationer i svenska handelsflottan.

I samband med ett större evenemang i Roslagens Sjöfartsminnesförenings regi den 7 juni 2013 invigdes radiostationen som då inte var färdigutrustad. Förre radiotelegrafisten Hasse Fredriksson berättade inför ett stort antal besökare om ett sjömansyrke som både
tillkom och försvann under 1900-talet.

Det var under hösten 2010 som Rolf Schillén, också f.d. telegrafist, försökte få styrelsen för sjöfartsmuseet att gå med på att bygga upp en radiohytt på museet. Vad var det för något? Var skulle en sådan placeras? Knappast någon i styrelsen var intresserad.

Ett år senare kom Rolf och Evert Tryding i kontakt med Rolf Claesson på Radiomuseet i Göteborg för att diskutera utrustning till blivande radiohytten. Detta var i samband med telegrafistträffen hösten 2011. Robert Wahlgren hade redan kontakt med Matts Brunnegård.

I augusti 2013 åkte Rolf Schillén med hustru till Göteborg och lastade bilen full med apparater från Radiomuseet genom Claessons försorg. Mottagaren Eddystone skänkte
SM6BGM Göran Jönsson i Kungsbacka. I förråd har vi även ett par mottagare som passar in i en 40-talsstation.

Sändaren ST 450 har vi genom deposition hämtat från Tekniska Museet i Stockholm. Därefter har under 2013 och 2014 hytten försetts med övrig utrustning som kan ses på bild.

 

Utrymmet i museet blev en kompromiss men får anses som tillfredsställande. Ordföranden för Sjöfartsminnesföreningen Lars Nylén har lovordat resultatet och jämförde hytten
med motsvarande på gamla sjöfartsmuseet i San Francisco som han besökte i februari 2014. ”Helt klart är vår väsentligt mycket bättre” skrev han i ett mejl.

För att kunna demonstrera radiotrafik, speciellt telegrafi, har Rolf SM0LQE placerat sin gamla men väl fungerande transceiver Uniden 2020 undanskymd och kör nu amatörradiotrafik från hytten sedan 27 maj i år vid speciella visningstillfällen, såsom den årligen återkommande ”Beckbyxans dag” i juli.

När besökarna går in i hytten startar SAX-presset från 10/10 1965 i högtalare, presset finns utskrivet och sitter i skrivmaskinen. I hytten finns också böcker, telegramblanketter, radiodagböcker, sjöfartsböcker m.m. som fanns i dåtidens radiohytter, samt en radiodagbok
från M/S Zelos under hennes sista resa från Europa till Kaoshiung. Telegrafnyckeln som finns på bordet är kopplad till en summer, där besökaren själv kan testa sina morsekunskaper.

En gästbok finns för f.d. telegrafister. Boken ”Radion och radiotelegrafisten” av Birgitta Gustavsson finns till försäljning i museibutiken.

Den utrustning som finns i hytten är:
Sändare Standard Radio ST-450
Antennavstämning GS-200
Mottagarcentral Televerket MC 53B
Nödmottagare AB Elektroakustik ER65
Autoalarmapparat SATT Strix F
Mottagare Eddystone S830
Livbåtssändare

Mer om Roslagens Sjöfartsmuseum kan läsas på www.sjofartsmuseet.se. Ett särskilt tack riktas till Rolf Claesson för all hjälp med utrustning från Radiomuseet
Göteborg.
Text: Rolf Schillén, Robert Wahlgren
Foto: Robert Wahlgren