Tack alla ni som svarade på frågorna i vår tävling på bokmässan. Totalt fick vi in 123 ifyllda svarsblanketter varav 25 var rätt ifyllda. De som svarat rätt har fått ett mail eller SMS som berättigar till fri entré på Radiomuseet en gång under 2016.
Det var fråga 3 som var svårast. Många hade missat att det var två rätta svarsalternativ trots att det stod i början att det kan vara mer än ett svar som är rätt.
Rätta svaren ser ni nedan. De är gröna och understrukna.
Fråga 1. Om du vill lyssna på P4 i Göteborg så ställer du in din radio på frekvensen 101,9 på skalan. Men vilken sort har frekvensen? a. meter, som brukar förkortas m b. kilowatt, som brukar förkortas kw c. megahertz, som brukar förkortas MHz
Fråga 2. Ett mycket populärt radioprogram som startade redan 1925 hette Barnens brevlåda. Det sändes 1785 gånger innan det lades ner 1972. Vad kallades programledaren? a. farbror Kalle b. farbror Sven c. farbror Pekka
Fråga 3. Radio använder sig av elektromagnetisk strålning för att överföra information från sändaren till mottagaren. Vilket eller vilka av följande fenomen är också elektromagnetisk strålning? a. synligt ljus b. ljudvågor c. röntgenstrålning
Fråga 4. I slutet på 1910-talet och under 1920-talet blev det populärt att bygga enkla radiomottagare. Vad kallades den enklaste typen av radioapparat som användes då? a. pejlmottagare b. dopplermottagare c. kristallmottagare
Fråga 5. Sveriges Radios utbud av radiokanaler kallas för Public Service eftersom det inte är reklamfinansierat. Vad heter motsvarigheten i England? a. YLE b. BBC c. RAI
Bakom detta namn döljer sej en mycket hemlig radiostation som upprättades från 1943
på svenskt område, bemannat av norska motståndsagenter bara några kilometer från
norska gränsen.
Syftet var att bedriva signalspaning i Nord-Norge runt de tyska krigsfartyg som låg
gömda i norska fjordar.
Under våren 1943 beslutade underrrättelsekontoret vid det norska överkommandot i
London FO II att XU skulle utvidga sitt underrättelsenät att även omfatta de nordligaste
delarna av Norge. Vid denna tid hade SIS flera radioagenter, och ett omfattande kontaktnät i området mellan Vestfjorden och Altafjorden, men i motsats till XU:s arbetsområde var SIS:s underrättelseverksamhet huvudsakligen av operativ art.
Den var i första hand riktad mot den tyska marinen och kusttrafiken, och hade till uppgift
att förse brittiska myndigheter med upplysningar dom behövde för att rikta effektiva
angrepp mot tyska krigs– och transportfartyg i nordnorska farvatten.
Det fanns därför behov av en mer omfattande information om de landbaserade militära
styrkorna och deras anläggningar, som låg bakom FO II:s beslut om att XU skulle arbeta
även i Nord-Norge.
Dessutom menade den norska underrättelseledningen i London att SIS, som bara till en
viss grad hade kontakt med Sverige, inte tillräckligt bra kunde utnyttja de möjligheter till
fasta förbindelser över gränsen kunde ge.
Troligtvis hade också ett bättre förhållande till svenska organisationer inverkan på
planerna om organiseringen i Nord-Norge.
Den underrättelseverksamhet som bedrevs vid militärattaché kontoret, bl.a. förhör av
norska flyktingar, bl.a. i förbindelse med organiseringen av RMO:s grupper och senare i
samarbete med SIS, hade varit illegal och därmed okänt av svenskarna.
XU:s anknytning till militärattachékontoret och deras aktivitet på svensk mark var
däremot , i varje fall för den del av verksamheten som gällde Nord-Norge, godkänd av
den svenska underrättelse-organisationen, mot att få kopior av underrättelse-rapporter
som hade intresse för Sverige.
Utan en sådan överenskommelse hade det heller inte varit möjligt att organisera något
underrättelsenät i Nord-Norge från Sverige, då hela Norrbottens län var ett avspärrat område där inga utlänningar fick vistas.
Det är troligt att den svenska underrättelsetjänsten ingick detta avtal utan officiellt godkännande från svenska regeringen. Sverige var ju noga med att vi skulle vara helt ”neutrala”, men i vissa lägen fick vi göra undantag för denna regel.
I Troms fylke började organiseringen av XU i månadsskiftet augusti-september 1943.
Ola Solberg, som tidigare flytt till Sverige, efter att hans motståndsgrupp blivit upprullad
av tyskarna i december 1942, han och Karl O. Kristoffersen från Målselv, blev sänd norröver till Kiruna tillsammans med en svensk underättelseofficer.
Från Kiruna fortsatte de två norrmännen ensamma till Skogstad i Överbygd, där dom
stannade i ca: fyra veckor, och samlade upplysningar om de tyska styrkorna.
Då Solberg och Kristoffersen korsade gränsen i september, var deras uppdrag att för MI
2 samla information om de tyska styrkorna i inre delarna av Troms, och att göra rekognoseringar i gränsområdet för att hitta en lämplig radio-stationsplats för ”KARI” med stuga.
På grund av de stora avstånden i det obebyggda gränsområdet hade kurirerna ett behov
av ett säkert ställe på den svenska sidan av gränsen, där dom kunde överlämna underrättelse-rapporter till personer inom MI 2.
Därmed kunde dom undvika onödigt slitsamma förflyttningar på svenskt område.
Dom hade ju redan gått flera mil i svår och obebodd terräng på den norska sidan, för att
nå svensk terräng.
Fram till denna tid hade uppbyggnaden av XU i Nord-Norge varit ett renodlat norskt
uppdrag, men vid uppbyggnaden av gränsstationen kom också SIS med i bilden.
Med ekonomiskt stöd från SIS och med tillåtelse från den svenska underrättelsetjänsten
blev det under september 1943 byggt ett hus precis innanför den svenska riksgränsen vid
fjället Kaivare mellan Torneträsk och Leinavann. Stationen fick namnet ”KARI” och blev
administrerat av Nord-Norges avdelning i MI-2 under ledning av Brynulf Ottar, och blev i
början bemannad av en telegrafist och 3-4 kurirer.
”KARI”:s belägenhet i de öde trakterna nära riksgränsen gjorde det möjligt för MI-2 i
samarbete SIS att placera en radiosändare på stationen. Svenska myndigheter som högst
sannolikt inte ville tillåta detta, blev övertygade om att den låg på den norska sidan av gränsen.
Folket som bodde i närheten blev ”informerade” om att ”KARI” var en svensk gränspostering med lejda norrmän i svensk tjänst. Den första radiotelegrafisten (LA3CA) Hans Petter Faye-Thilesen och hans radioutrustning blev fälld i fallskärm från en RAF Avro Lancaster nära ”KARI” den 17 oktober 1943. På grund av ett fel i motorgeneratorn som skulle förse sändaren/mottagaren med elström, var man tvungen att hämta en vindgenerator från Stockholm, detta tog en del tid att ordna upp, så ”BRYNHILD” som var stationens kodnamn, fick först kontakt med England den 6 december 1943.
Upprättandet av ”BRYNHILD” hade två syften:
För det första: Radiostationen skulle verka som relästation mellan SIS-sändarna i Finnmar och högkvarteret i London.
För det andra: Att sörja för att viktiga XU-meddelande blev sända direkt till London.
Detta medförde en effektivisering av XU:s arbete i Troms när meddelande som det var
bråttom med, slapp att skickas med kurir-rutten till Stockholm. På detta sätt gick viktiga
meddelende om ”Tirpitz” via ”KARI” direkt till London via radio.
Med SIS-grupperna efter farlederna, och XU-grupperna i inlandet samt i Harstad, Tromsö, och Alta, hade området mellan Vestfjorden och Altafjorden i början av 1944 en mycket god täckning avseende underrättelse-verksamhet. Troligen var det få delar av Nord-Norge där tyska armén, flygvapen, och flottstyrkor var bättre övervakade än just här.
Men det området var det vikt igaste mål et för den norska/brittiska underrättelse-verksamheten nämligen där slagskeppet “Tirpitz” låg gömd.
PARASHOUT-DROP
Två remarkabla operationer ägde rum mellan 16-17 oktober 1943, när flightofficer Lt
Perrins med sin besättning från RAF 138 squadronen startade från Kinloss flygbasen med
en Avro Lancaster kl 19:08 och satte kurs mot Shetland, dom var framme där kl 20:12, sedan kursändring mot Ros sjön i Norge. Sedan vidare mot Torneträsk (i Sverige) där gjorde dom tre varv över målet ”BRYNHILD”, vid tredje varvet ovanför målet såg piloten en ljussignal som blinkade ”K” i morsekod, som syntes genom det tunna molntäcket.
Agenten, 6 kontainrar och tre paket blev släppta med fallskärm från 200 meters höjd över
marken. Agenten sände morsetecknet ”B”, som var en avtalad signal att han landat säkert.
Bilden nedan visar den flygplanstyp Avro Lancaster 4-motorig bombare som användes.
Avro Lancaster Foto:AIRPLANE PICTURES
Två timmar senare passerade Lancastern över Vega, och landade därefter på Kinloss kl
07:35 efter en flygtur på 12 timmar 37 minuter.
Den exakta positionen för nedsläppet var 68 grader 23 min 30 sek N, Öst 19 grader 48
min, 35 sek , nästan inne i Sverige eller väldigt nära.
Intervju med LA3CA i amatörradiotidningen ”QSO”
Du kan väl inte räkna med att jag är så pigg på att tala/skriva om det som hände under
kriget, (jag har tjänstgjort i både brittisk, svensk och norsk uniform).
Jag gick på radioskolan 1938/39, jag körde amatörradio (inte så mycket) fram till förbudet
1939/40. Jag körde med signalen LB2H har jag för mej. Under studietiden bodde jag i
ett hönshus (det är sant!) uppe i Ekebergsåsen, min bästa vän och kamrat den gången var
Ingebrigt Valderhaug, vi gick samtidigt på Radioskolan (Sjömansskolan) Ingebrigt var ca:
ett halvår till sjöss, så kom kriget, och vi två slog oss samman i den motståndskamp som
vi anade skulla komma, och som kom.
Jag fick tag på en lägenhet lite längre upp i Åsen (Brannfjellveien), och där satte vi igång
med att bygga sändare och mottagare. Stället passade bra att hålla på med dylik verksamhet, och vi blev lite oförsiktiga efter ett tag, så vi flyttade över verksamheten till hönshuset på natten.
Transport av matriel (sändare/mottagare) gick via järnväg (NSB) eller bussfrakt. Vår
mest populära ”vara”, var en s.k. MOPA-rig byggt runt två st. 6L6 stålrör med möjlighet
att köra dom med dubbel effekt när vi satte sändaren upp och ner i ett tvättfat med vatten,
vi hade ett power-supply som klarade 400 watt.
(MOPA står för masteroscillator power amplifier) Tricket att köra 6L6 rören i vatten
var det LA7R som hade talat om för mej att göra, Detta gjorde att man kunde få ut 70-80
watt uteffekt från rören. LA7R körde med denna metod som gav mer uteffekt än rören
var avsedda för.
Men förr eller senare gick något galet. Kriget blev intensivare, och många blev tagna avNS/
tyskarna – det förekom mycket förräderi av av norrmän som samarbetade med tyskarna.
Vi hade en sändning av radiomateriel till Ålesund, och det var min tur att resa med
järnvägen, vi reste nämligen varannan gång. Men vid detta tillfälle så ville Ingebrigt resa,
han ville hälsa på familjen i Ålesund.
Jag följde honom till järnvägsstationen, jag gick igenom alla vagnar för att se om det var
många tyskar ombord, allt såg bra ut. Ingebrigt slängde säcken med sändarna på ryggen.
Det var kanske mitt fel att jag inte slängde av mej ryggsäcken med sändarna, jag behöll
den på när jag kontrollerade vagnarna.
Det var sista gången jag såg Ingebrigt i livet, han blev avrättad av tyskarna 1943/44, jag
fick veta detta efter krigets slut av en av kamraterna i SIS.
Berättat av Hans Petter Faye (LA3CA)
Bild tagen 1943 av vindgeneratorn för drift av radiostationen Foto: Hans Petter FayeBild tagen av antenner, närmast en pejl-antenn, samt till vänster upptill syns en del av dipolantennen för radiostationen. Foto: Hans Petter Faye600 ohms stegen till radiostationen syns här tydligt. Foto: Hans Petter FayeHär en dålig bild på mottagare och sändare inne i ”KARI” stationen, sändaren sitter på väggen, mottagaren en Hallicrafter SX-23 till vänster. Foto: Hans Petter FayeLA3CA Hans Petter Faye- Thilesen bilden tagen 1990
Vid ett tillfälle blev Hans Petter gripen av Gestapo i Oslo, och förhörd på det beryktade
Gestapo-stället Möllergatan 19. Men som tur var blev han frisläppt av ett ”Führerbefehl”
som tyckte han hade bråkat med några kommunistiska ungdomar, och han beslöt därefter att rymma till Sverige.
Han hade beslutat att ta sej till England och värva sej i armén.
Han blev hämtad i Sverige en natt av ett D.H. Mosquito tvåmotorigt lätt bombplan, under
flygningen där hela tiden bombluckan är lite otät, får han meddela piloten att ”pumpa”
bombluckan, under sej ser han spårljusgranater som tyskarna skjuter på planet.
Väl framme i England blir han intagen på mottagningscentret ”Patriotic School”, här stannar han i över en månad, under tiden han blir undersökt, engelsmännen vet tydligen att han byggt radiostationer åt NKP (norska kommunist partiet) men Hans Petter menar att detta inte har någon betydelse i detta sammanhang, huvudsaken var ju att de bekämpade tyskarna.
Till slut blir han accepterad i British Army, Royal Signals.
Han trivs bra där, och han får mycket radioträning med radiostationstyper som WS-19,
WS-22, och WS-47, många av dessa stationstyper användes i norska försvaret efter kriget.
1990 gör Hans Petter en eftersökning i svenska fjällen, ihop med några norska radioamatörer, och finner rester av huset och några delar som tillhört antennen.
Men det är en annan historia.
D.H. Mosquito som Hans Petter fick flyga till England med, gömd i bombluckan. Foto: FO/ Capt AlgyBild på radioutrustningen i Mosquito, rakt fram T1154 sändare, till höger R1155 mottagare Foto: FO/Capt AlgyByggnaderna i Kattewuorma som blev använda av norska kurirer 1943-1944. Foto: Hans Petter FayeBild av Hallicrafter SX-23 som användes på ”KARI” radiostationen.
Som kommentar till artikeln, skall vi ha klart för oss att denna verksamhet var ytterst hemlig under kriget, alla hade absolut tystnadsplikt till långt in på 1970-talet, men många har berättat när dom närmade sig sin levnads avslutning. Tack vare dessa unga modiga män kunde kriget avkortas med åtskilliga år.
SIS = Secret Intelligence Service
XU = Norska militära underrättelsetjänsten
MI2 = Military Intelligence 2 ( engelsk superhemlig)
RMO = norsk motståndsorganisation bildad 1942 – våren 1945, var speciellt bildad för att spionera på tysk marintrafik i norska hamnar.. Leddes av Kaptein-löjtnant Andreas Rygg, som senare flydde till Sverige resten av kriget.
Artikeln översatt och skriven från norska till svenska av Bertil Bengtsson
Gammelvala, den gamla världen, är en stor utställning i Brunskog i Arvikas kommun som visar gamla hantverk. I år har Radiomuseet haft sin Radioverkstad och utställning på Gammelvala igen, den 14:e gången. Jag brukar skriva en rapport från vår satsning för Audionen varje år, och i år tänkte jag skriva lite om hur det är att sätta upp en sådan ganska omfattande utställning.
Tro inte att det hela börjar dagen innan! Åh nej – Lennart Nilsson och Ulf Sjödén, som tar största lasten, börjar långt i förväg. Ulf bokar in oss och gå på alla förberedande möten i Brunskog redan i januari och under våren. Lennart funderar på vad vi kan ha som blickfångare ganska länge, och börjar en genomgång av alla apparater vi ska ha med minst en månad i förväg. Jag börjar annonsera efter arbetskraft redan vid medlemsmötet i mars, och progressivt efter det informerar och planerar jag med jämna mellanrum.
MellanlagringAskungeapparater
Ungefär en vecka innan Gammelvalaveckan sätter Ulf S. och hans hustru Karin i gång med att köra väggar, hyllor, verktyg och utställningsobjekt till Brunskog. Lennart tar över gillestugan hemma hos oss – det står apparater överallt! Den sista veckan innan Gammelvala ser jag knappt honom – allt ska samlas och kollas och prickas av. Och tidigt på fredags morgon bärs allting upp, mellanlagras i hallen och sedan packas in i bilen. I är hade vi några ”askungeapparater” som fick stanna hemma eftersom vi inte hade plats. Sedan bär det i väg till Värmland. Vi brukar anlända efter lunch, Ulf S. och hans hustru Karin kommer också då, och snart därefter kommer Christer Aronsson från Lindome.
Först kommer väggarna på plats. I år blev vi ombedda att inte bygga framför ena väggen så att de som gör spåntak skulle kunna komma åt färdiga takdelar som står bakom. Det lilla problemet löstes av Ulf S. som åkte hem och hämtade markväv, som Christer och Lennart satt upp.
Hyllsäkring
Efter det är det hyllor som kommer på plats och säkras så att de tål att någon råkar stötta till dem – tråkigt om våra historiska apparater skulle falla på besökare!
Nu är allting uppsatt, men än så länge fattas el. Nu är det Christer igen – han klättrar upp och fixar till så att elkablarna går i taket från uttaget 30 m bort och leds ner i vårt område. Borden ska hämtas från förrådet, sättas upp och kläs med pappersduk. Det gör Karin – bland allt annat som hon gör!
Nu ska det bli till en verkstad och en utställning!
Ulf kommer med vår gamla kontorsutrustning, och så småningom kommer utställningsapparaterna och övrigt material på plats.
Under den gångna veckan har Ulf S. burit in ett antal apparater som han förvarar under resten av året i en grannes lada. Vi bär in alla apparater, instrument, reservdelar, böcker, broschyrer och allt annat som ingår, och lastar alltihop på våra bord. Här ser vi verkstaden när allt bara lastas av, och resultatet när Lennart har fått ordning.
FöreEfterGamla apparater står på fyra likadana hyllor. Apparater som är till salu ställs på en annan hylla som är lite vinklad. Bakom häftar vi fast lakan, som ger en trevlig bakgrund.Böcker och broschyrer, vykort, kortspel och allt annat smått och gott som vi gärna säljer hamnar mitt emot hyllorna, med själva verkstaden bakom.Sveriges Radios CD-er, den fina 1950-tals radion, fonografen från 1905, en fungerande kristallmottagare från 1920-talet, och inte minst en gammal högtalare ställs ut på bordet som är den första man ser när man kommer in.
Och nu är utställningen så klar som vi kan göra den. Det tog oss fem medlemmar hela
fredageftermiddagen och ett par timmar på lördag morgon att få allting så fint. På lördagen kom Ulf Nilsson med fler fina apparater till utställningen, och på onsdag kom Ingvar och Lollo Lund med ännu mer. Bertil Bengtsson och Reino Larsson kom också och arbetad några dagar, så vi var till slut 10 st. medlemmar som arbetade hela eller delar av veckan.
Det var stort intresse under veckan för gamla fonografen och vår kristallmottagare, och
många ungdomar var verkligen imponerade när de fick höra sina egna låtar i telefonen spelas på gamla tratthögtalaren. En liten låda med en förstärkare och en impedansomväxlare gjorde det möjligt.
Sedan blev det lördag, Gammelvalas sista dag, och då är det bara att sätta i gång och ta
ned allt som sattes upp med sådan omsorg! Nu var vi bara tre som jobbade, Lennart, Ulf N. och jag, och det gick på ca tre timmar att ta ned elkablar, lasta så mycket som möjligt i våra bilar, lossa väggarna och hyllor, och ställa allt som kunde ställas snyggt så att Ulf S. kunde lätt hämta det. Alltså, att ta ned en utställning går mycket fortare än att bygga upp den!
Allt som blev över, det som syns här på bilden och lika mycket till, plus väggar och hyllor,
hämtade Ulf S. och Karin på måndagen efter Gammelvala och lastade av i grannens lada.
Lennart och jag lastade av allting från min bil på museet på söndag på väg hem, och sedan
tillbringade Lennart hela måndagen på museet och ställde tillbaka alla lånade apparater på sina platser. Sedan gjorde han bokslut och skrev en rapport till styrelsen och stiftelsen, som brukar bevilja pengar till Gammelvalautställningen.
Så var ännu en Gammelvala över, och vi som arbetade där känner att vi gjorde ett bra jobb. Våra tekniker lagade 8 apparater, vi sålde några, vi visade vår radioverkstad och våra apparater från 1920 och framåt, och vi delade ut ca 450 broschyrer. Vi har verkligen uppnått våra två mål, att visa ett utdöende arbete, vilket är Gammalvalas tema, och att göra Radiomuseet i Göteborg känt, vilket är stiftelsens mål. Då känns allt slit med att göra i ordning, bemanna och slutföra utställning väl värt.
De flesta har hört talas om Piper och Cessna flygplan men kanske inte Piper/Cessna flygradio. Piper var stor tillverkare av småflygplan på 1950-60 talet. Man monterades mest radio av fabrikat Narco. Piper fabriken satte igång tillverkning av ett eget
radiomärke ca 1960 som fortsatte fram till ungefär 1964.
PRC-1 är en enkel pejlmottagare som visade riktningen till flygets NDB radiofyrar på frekvensbandet 275 – 430 Khz. Men det gick också bra att pejla vanliga rundradiosändare på bandet 200 – 1600 Khz.
Flygradio Piper PTR 1 Sändare mottagare för flygbandet. 25 kristaller för sändarekanaler, analog mottagare, kalibreringsläge för att söka upp rätt frekvensen på mottagareskalan. Uteffekt 3-4 watt. Modulationslampa blinkar vid sändning. Tillverkad 1964. Tillbehör: VOR-LOC indikator =OL-1.
Lördagen den 30-4 och söndagen den 1-5 2014 deltog jag och några andra radioamatörer i en mycket lyckad aktivitet på Fortet belägen på Västerberget.
På lördagen ägnades stor del av tiden att sätta upp antenner, dels en dipol för 80-40 meter, dels en riktantenn för 10-15-20 meter. Vädret var väl inte det bästa på förmiddagen, lite småregnande, men förbättrades under eftermiddagen och kvällen.
Deltog gjorde jag själv, SM6BLT Bengt Lindberg, SA6CJU Ulf Hansson, SM6BTT Lennart Berg, SM6EHL Martin Romleberg.
Det var en hel del förberedelser att göra bl.a. att flytta radiovagnen på två hjul (som hade punktering) till ett bättre läge för att komma närmare en 10 meters fackverksmast. Nya koaxkablar skarvades på, Ra200 radion flyttades in i radiovagnen på nytt, en medhavd Yaesu FT-897 installerades, viss städning gjordes i radiovagnen.
Så kom vi då igång med radiostationerna, jag körde några kontakter på 80 meter telegrafi med Ra200:an, FT-897 provades på 40 meter SSB, störningsnivån var i princip lika med noll, speciellt på 80 meter märktes detta, där man normalt brukar ha en störnivå på mellan S5-S9 beroende på hur man bor.
Med andra ord ett idealiskt radioläge för kortvåg.
Man har en fantastisk utsikt över Södra skärgården och Älvsborgsfjorden från stationsplatsen.
Platsen har nu sedan lång tid tillbaka ett stort militärhistoriskt värde, och framöver planeras öppethållande under sommarperioden, med aktiviteter, visning av fortet på insidan, kanonsalut, samt radiokörning med militära radiostationer, visning av militär-fordon bl.a.
Nu lite historik: Där den 10 meter höga fackverksmasten står idag, stod den första radiomasten för ”Älvsborgs Gnistsignal Station år 1908, det var två master 79,3 meter höga, separerade 80 meter, varav ett betongfundament står kvar. Delar av det andra betongfundamentet ligger söndersprängt lite längre västerut i en stenhög.
Originalritningen finns bevarad på gamla f.d. KA4 förbandsmuseum. Även mastisolatorn och betongfundament finns kvar, där radioantennen kom inifrån ”Fortgraven”.
En av masterna flyttades senare till Gnistängen, där den var i bruk in på slutet av 40-talet.
Så ”Älvsborgs Gnistsignal Station” kan sägas ha återuppstått, ehuru i modernt utförande med radioutrustning från 1958 (Ra200), samt 2005 (FT-897).
Sent på lördagskvällen kopplades riktantennen in, och vi lyssnade på 20 meter, som var fullt av stationer som körde contest, ett flertal stationer från Sydamerika hördes, bl.a. Brasilien hördes. Men nu blev kl 24.00 och det var dags att avsluta dagens radioaktivitet.
Själv skulle jag övernatta i min bil, jag tog på mej min varma scooter-overall, bäddade i baksätet med en madrass, samt kröp ner i en sovsäck och drog en varm filt över mej.
Några timmars sömn blev det i alla fall, i nattens tystnad, men kl 02.00 gick jag upp för att uträtta ett visst behov, då var det en fågel som sjöng för fullt, men sen krånglade jag mej in i sovsäcken igen, nu hade det nästan klarnat upp, kändes som det var ganska nära noll grader utanför bilen.
Men så kl 06.00 var det dags att stiga upp och få mej lite frukost, en aning ledbruten, men nu värmde solen gott, och frukosten intogs med god aptit. Men att sova på en gammal fästning helt ensam och inlåst innanför ett staket kändes tryggt, trots att jag var helt ensam, det var en viss upplevelse.
Så var det dags att öppna radiostationerna, en UHF radio typ Motorola stod inställd på RU2 Göteborgsrepeatern, den öppnade när det var dags att sända ut SSA-bulletinen med SM6CVR som operatör.
Jag checkade in bland många andra, med vår signal SF6FO som var special-signal för Oscar den II fort.
Vid 10-tiden dök SA6CJU Ulf upp med ett antal medarbetare i fort-gänget, de skulle röja bort sly runt berget, för en terrängbana för militärfordon inför sommarens visningar.
SM6EHL Martin dök upp vid tio-tiden, och vi öppnade KV-stationen både Ra200 och FT-897, vi letade nu efter ett antal andra SF-signaler som skulle vara aktiva på KV, men tyvärr lyckades vi inte köra några andra med denna special-signal.
Vädret på söndagen var strålande, visserligen en kall vind drog in från nordväst, men solen värmde gott, det var nog runt +14 grader på em.
Fortchefen Martin Tilander bjöd på pizza, och vi åt oss proppmätta på varsin pizza, dock orkade inte alla äta upp en hel hi !
Nästa aktivitet blir den 6 juni, svenska flaggans dag, då det blir kanon-salut med en 15 cm Boforskanon, och öppet för allmänheten. Säkert kommer jag att vara där och kör radio då.
Informationskälla. Svenska marina kuststationer. En historik 1900-2000 av Arne Ahlström FHT.
Se även Oscar den II fort websida, sök på Google: Oscar den II fort
Sveriges Radio fyllde 90 år 2015 och i detta föredrag redovisas hur radioapparaterna har utvecklats under denna tid och några exempel på de program som sänts. Informationen om det senare är hämtat ur en sammanställning som finns på Sveriges Radios hemsida. Dessutom redovisas kortfattat hur Radiomuseet tillkom och vad man finner där.
Viktor Ohlsson
Radiomuseet
3 dec 1983 bildades Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige med syftet att organiserat samla radioapparater. Man höll till i Göteborgs Industrimuseum i Gårda.
En av grundarna var Erik Bergsten känd från Tekniskt Magasin och han blev den förste ordföranden. 1984 var första verksamhetsåret, så föreningen firade 30 år 2014.
Föreningens namn ändrades senare till Radiohistoriska föreningen i Västsverige för att markera att man samlar alla typer av radioapparater.
1993 sammanslogs Industrimuseet med andra museer och bildade Göteborgs Stadsmuseum. De mesta av samlingarna arkiverades på Polstjärnegatan.
Föreningen fick då tillgång till 800 kvadratmeter i Götaverkens gamla ritkontor och 1994 öppnade Radiomuseet i de nuvarande lokalerna. Museet firade därför 20 år 2014.
Man hade en logotype för föreningen och en annan för museet. Dessutom, hade man en tredje på skyltarna utanför museet. 2010 ersattes samtliga logotyper med en ny logotype för att få en ny enhetlig grafisk profil.
Den nya enhetliga logotypen
Radiomuseet håller alltså nu till i Götaverkens gamla ritkontor vid Lindholmen.
Så här såg det ut tidigare i de lokaler som museet nu finns i.
Museet har radioapparater inom följande områden (Antalen inom parentes avser antal apparater 2015-09-08. Totalt fanns då 4121 apparater i samlingarna enligt vårt register):
a. Rundradio (1924)
b. Fartygsradio (278)
c. Kustradio (35)
d. DX-ing (0)
e. Amatörradio (289)
f. Television (309)
g. Audio (395)
h. Bilradio (121)
i. Militärradio (293)
j. Landmobil radio (435)
k. Flygradio (42)
l. Radiolänk (0)
Dessutom finns det:
m. instrument som används i en radioverkstad (490)
n. komponenter till radioapprater
o. radiorör
p. ett fylligt bibliotek med radiolitteratur (8709 poster)
Vi säljer dubbletter av våra apparater och komponenter. Radiorör säljer vi en hel del till sådana som vill laga gamla apparater, men också till nya Hifi anläggningar. Vi säljer också andra komponenter och vi har en fikahörna.
Medlemskap i Radiohistoriska Föreningen i Västsverige kostar 250 kr (300 kr för 2017) om året och ger följande förmåner:
• Gratis inträde på Radiomuseet i Göteborg
• Gratis inträde till världsarvet Grimeton
• Medlemsmöten med intressanta föredrag 4 ggr/år
• Medlemstidningen Audionen 4 nr/år
• Nyheter från Radiomuseet via e-post 12 nr/år
• Beskrivningar och kopplingsscheman i PDF-format
• Tillgång till lösenordsskyddad medlemssida
Rundradiosändningar startade 1923 i Sverige. Det var privata initiativ. I Göteborg genomförde till exempel K G Eliasson radiosändningar. Museet har hans samling av apparater.
1925 startade Sveriges Radio som fick monopol på att sända rundradio i Sverige. Sändningarna skulle vara reklamfria och finansieras med licenspengar för att inneha radioapparater.
Företaget ägdes av
a. Tidningarna
b. Nyhetsbyrån TT
c. Radioindustrin
De flesta lyssnade med kristallmottagare som inte krävde ström. De var också ganska billiga. RM 3879 kostade 20 kr => 17 arbetstimmar. De som hade ström och råd använde mottagare med radiorör som kallades lampor på den tiden. En sådan kunde ta emot på längre avstånd och driva en högtalare.
Sven Jerring var den förste hallåmannen och han hade också Barnens Brevlåda som sändes fram till 1972. På söndagarna sändes högmässan och därefter sändningar på eftermiddagen och kvällen. På vardagar sände man ½ timme mitt på dagen och från kl 18.
1929 började den första kvinnliga hallåmannen Margareta de Geer. Morgongymnastik med Bertil Uggla.
Bröderna Andersons velociped och radiofabrik på Kungsgatan i Göteborg tillverkar Kungs Radio. Med ny teknik kan man nu särskilja olika stationer bättre och apparaterna får skalor med stationsnamn. Apparaten från Kungs Radio från 1939 har varit med i den norska filmen om Kung Håkon under andra världskriget. Apparaten kostade 345 kr => 233 arbetstimmar (1 1/2 månadslön). Det är ont om apparater från före 1941 i Norge, eftersom tyskarna konfiskerade alla radioapparater.
1932 den första partipolitiska debatten.
1933 sände man drygt 8 timmar per dag.
1934 Programtidningen Röster i Radio startade som veckotidning.
1937 Dagens Eko startar. Klockspel och dagens dikt kl 12.00.
1938 första gången en kvinna läser nyheterna. Folkstorm. Kortvåg till svenskar
1939 Krigsmeddelanden
Apparaterna blir allt större och blir verkliga möbler. Kombineras ofta med skivväxlare.
Rm 00168 kostade 518 kr => 188 arbetstimmar drygt 1 månadslön.
1944 anropet Stockolm – Motala hörs för sista gången.
1946 Frukostklubben med Sigge Fürst startar. Sändes till 1978 med uppehåll 1949-1955.
1947 Lennart Hyland börjar arbeta med underhållsprogram. Provsändningar på FM över Stockholm.
Apparaterna kombineras nu även med trådspelare (magnefoner) och efter 1956 även med TV. FM började sändas och man kunde då köpa FM-tillsatser.
1951 Lennart Hylands program Karusellen startar. Under en tid på 60-talet sändes programmet i TV. Programmet som spelades in samma dag som Kennedy mördades 22 nov 1963 med bl a Sickan Karlsson och Kardemumma sändes aldrig.
1955 P2 startar. Regelbundna TV-sändningar över Stockholm och Göteborg. Färre radiolyssnare på kvällarna. Radion ökar sändningstid och profilerar kanalerna.
1956 Sveriges Bilradio med CG Hammarlund startar. ”Hejsan-Hejsan”. Sändes till 1973.
1957 Radiotjänst byter namn till Sveriges Radio. Folkrörelserna får 40 % av aktierna.
1959 programmet ”Sommar” började sändas. Det sänds ju fortfarande varje sommar.
Apparaterna blir mer avancerade och kan nu ta emot stereo. Transistortekniken gör det möjligt att göra små strömsnåla reseapparater.
1961 Hylands Hörna startar och blir succé i radion. Melodiradion startar. Radiomonopolet hotades av piratsändarna Radio Syd och Radio Nord. Hylands Hörna flyttar till TV.
1962 Lunchekot startar. Det sänds fortfarande varje dag kl 12.30. Svensktoppen, Smoke Rings, Nattradion.
1964 P3 startar reguljära sändningar efter två års sändning på försök
Nu kombineras apparaterna även med rullbandspelare och kassettbandspelare.
1977 Sveriges lokalradio. 24 lokalradiostationer. Stereosändningar införs i riksprogrammet.
Bergsprängare” stora bärbara apparater med kassettbandspelare blir populära.
1986 Olof Palme mördas. Nyhetssändningar dygnet runt i radio.
1987 P4 startas till att börja med endast för lokalradion.
Man kan nu lyssna på hela världen med små världsradioapparater.
1993 Moderbolaget upplöses och Riksradion och Lokalradion slås ihop till det nya bolaget Sveriges Radio. Radiomonopolet bryts och 60 privata radiostationer startar och de tillåts sända reklam.
1999 85% av befolkningen nås av DAB.
Regeringen har lagt digitalradio (DAB) på is, men vi vet inte om den tinas upp så småningom. Tills vidare kan vi fortsätta att lyssna på FM-radio och alltfler lyssnar nu på radio från hela världen i sina mobiler via internet.
2003 Radion digitaliseras alltmer
2005 Alla lokala kanaler blir tillgängliga på internet. Podradion lanseras.
2007 Webbradion får sitt genombrott.
2010 Sveriges radios sändningar på kort- och mellanvåg upphör.
2015 Sveriges Radio firar 90 år. Den 1 januari börjar P1 sändas dygnet runt. Vågskvalpet upphör (01.30-05.30)
Jag hade nöjet att få berätta något om radions tidigaste historia för en grupp herrar som tillhör sällskapet Societas Intellectualis Seniorum. När mötet var slut och alla frågor besvarade så kom Bengt Rosengren, en yngling i nittioårsåldern, fram och berättade om sina minnen från andra världskrigets dagar. Bengt har skrivit ner ett av dessa minnen som vi inte kan undanhålla NfRs läsare. Bo Sörensson
Under andra världskrigets första tre år fanns det en påtaglig risk för tysk ockupation. Mina föräldrar skaffade då ett sommarställe på landet som också kunde användas som evakueringsbostad om så skulle behövas. Den var belägen i Bjersveds by 3 km norr om Norra Hestra i Småland nära gränsen till Västergötland.
1942 hade jag fått överta en gammal radiomottagare från en faster som hade fått en på den tiden modern superheterodynmottagare. Den gamla, som egentligen skulle ersätta min mera primitiva kristallmottagare, var tillverkad i Tyskland under tidigt trettiotal och var en s k rak mottagare med återkoppling i detektorsteget och den var vidare försedd med ett transformatorkopplat lågfrekvenssteg.
Som kanske de äldre radiointresserade kommer ihåg kunde de gamla raka mottagarna börja självsvänga om de återkopplades för hårt och då tillsammans med den inkommande signalen alstra det välbekanta tjutet som starkt irriterade flertalet familjemedlemmar. Ställde man däremot in den raka mottagaren på tillräckligt långt frekvensavstånd från andra sändare och återkopplade den så hårt att den fungerade som en sändare kunde man höra bärvågen utan interferenstjut i en annan närbelägen mottagare.
Detta fascinerade mig mycket och jag lyckades först amplitudmodulera det svängande detektorsteget genom att leda anodströmmen genom en magnethögtalare, som kunde fungera som mikrofon. Bättre gick det emellertid då jag vände på lågfrekvenssteget och ledde anodströmmen genom transformatorn och anslöt en kolkornsmikrofon till
gallerkretsen.
Sändarens räckvidd var ung. en km och jag sände på långvåg på Leningrads våglängd. Grannarna i byn lyssnade på kvällarna. Programmet bestod huvudsakligen av nyhetsuppläsning ur Svenska Dagbladet, som min mor hade för att upprätthålla kontakten med sin hembygd. Tidningen kom varje dag med kvällståget till Hestra från Stockholm och genom att SvD höll egna korrespondenter i de krigförande länderna hade den ofta färskare nyheter än de mest förekommande lokala tidningarna Jönköpingsposten och Värnamo Nyheter. Som omväxling i programmet kunde min yngre syster av och till förmås att sjunga.
Sändningarna pågick med viss regularitet till i slutet av augusti 1942, då vi började skolan igen. På sommaren 1943 kom vår farfar som var prost och läste med oss till konfirmation och det var då inte möjligt att bedriva någon radioverksamhet. Krigslyckan hade detta år också vänt, vilket manifesterades genom Mussolinis fall den 25 juli. Stället i Bjersved såldes och sändningarna upphörde utan att något myndighetsingripande hade skett.
KRA-bladet blev namnet på ett medlemsblad för Kungsbacka Radioamatörer som började distribueras 1971 för att få medlemmarna att komma till månadsmöten. Under flera år var det en A4-sida som skrevs och skickades till medlemmarna om kommande möte. Senare gjordes bladet om till en ”tidning” i A5-format. Vi visar första sidan från 1976 och 1988.
Himmelen ovanför våra huvuden har länge intresserat oss människor. Redan i Kina och Babylonien för mer än tre tusen år sedan var Astronomi en etablerad vetenskapsgren. Fram till i början på nittonhundratalet byggde vi allt vårt astronomiska kunnande på vad vi kunde se med våra ögon, till en början obeväpnat och senare med optiska teleskop. I och med radions utveckling fick astronomerna möjlighet att kartlägga universum också vid andra frekvenser än de som gäller för det synliga ljuset. I detta sammanhang nämner man ofta att utvecklingen av radarsystem före och efter andra världskriget parallellt kunde utnyttjas för att ”lyssna på rymden”. Idag avlyssnar astronomerna rymden med en rad olika teleskop från långvågig radiostrålning till den extremt kortvågiga gammastrålningen.
I Sverige ligger vårt radioastronomiska centrum för rymdforskning på Råö utanför
Onsala. På vårt årsmöte kommer Robert Cumming från Onsala Rymdobservatorium
att berätta om dagens och morgondagens radioastronomi, där astronomerna får
möjlighet att använda allt mer fantastiska radioastronomiska anläggningar. Robert Cumming, astronom och informatör vid Onsala rymdobservatorium, ansvarar för observatoriets utåtriktade aktiviteter. Han tar hand om frågor från både press och allmänhet. Tillsammans med andra ansvarar han för studiebesök, allmänna visningar och särskilda evenemang.
Tack alla ni som svarade på frågorna i vår tävling på bokmässan. Totalt fick vi in 123 ifyllda svarsblanketter varav 25 var rätt ifyllda. De som svarat rätt har fått ett mail eller SMS som berättigar till fri entré på Radiomuseet en gång under 2016.
