Avstämningsenheten TU-8-B som finns på radiomuseets monter vid militärradio var
monterad i flygplanstypen B-24 Liberator som ingick i USA,s flygvapen under andra världskriget. Vikt lastat 25,4 ton, motorer 4 st Pratt-Whitney på en effekt av 1200 Hk per motor.
Ett flygplan av denna sort havererade 1944-10-20 nära Antens kapell väster om Alingsås. Vid Antens kapell finns ett minnesmonument med namn på de 6 omkomna flygarna, skylt vid kapellet hänvisar stigen till monumentet ( 250 m )
Samtliga ombord på planet omkom
•Captain Truett K. Bullock, 26 år från Tylertown Alabama, P
•Lieutnant Paul Buchanan, 25 år från Ceder County Iowa, CoP
•Captain Colin Campbell, 24 år från Genesee County New York, N
•Sergeant Donald “Jim” Johnston, 23 år från Pennsylvania, R/O
•Sergeant Oakley Ragland, 21 år från Windham County Connecticut, R/O
•Corporal Earl Nore, 24 år från Stanlet Mountrail North Dakota, T
En ingående beskrivning av haveriet finns på hemsidan
https://www.flygmonumentet.se/historia.htm
En modell av flygplanet hänger i taket på Radiomuseet.
Det har blivit dags att presentera ett radiomärke från Stockholm, som hör till de mindre, men som ändå är av stort intresse. Radioproduktionen är speciell i sig eftersom man valde att satsa på radiogrammofoner, utan att ha vare sig bordsapparater eller något bärbart på programmet. Firman startades sannolikt 1946. Åtminstone så är den första reklambroschyren från det året och den första modellen hette i växelströmsversion V-8 och för allström A-8. Framsidan täcks helt av dörrar och översidan av ett kistlock. Dubbla dörrar i mitten döljer högtalartyget och på ömse sidor finns skivfack med varsin dörr framför. Under locket finns förstås radion och plats för en grammofon. Utförandet är möbelmässigt påkostat, men egentligen är det ändå en tämligen typisk radiogrammofon för sin tid. Mottagaren uppges vara en sexrörs super och det är inte heller så anmärkningsvärt jämfört med konkurrenterna. I samma broschyr finns också en liten 10-Watts förstärkare, med inbyggd lokalkrets för radiomottagning.
Penton Gala 1947
För säsongen 1947-48 är utbudet större och med en tydligare prägel av lyxapparater. Modellen A-8/V-8 är kvar i sortimentet och kallas nu Penton Gala. Här finns nu också två nyheter. Penton Colonial typ V-6 respektive A-6, beroende på strömart. Skalan och rattarna är synliga på övre delen av framstycket. Jag har inte själv stött på något exemplar av den, men av den tekniska beskrivningen att döma kan den nog innehålla samma chassie som typen Gala. Däremot är Penton Opera med typbeteckning A-11 respektive V-11 en mer uppenbart påkostad apparat. Möbeln är av sekretärmodell, med nedfällbar klaff och har ett underrede med sammanlänkade ben som påminner om antika barockmöbler. Den har dubbla högtalare dolda bakom ett galler av trä och 8-rörs chassie, med dubbla slutrör.
Penton Opera kommer genom åren att säljas i en rad olika utföranden. Den första versionen från 1947 har god plats för skivalbum bredvid utrymmet för skivväxlaren. Till 1950 års modell har istället utrymmet för skivväxlaren byggts in bakom ett jalusi med en hylla ovanför för skivor och en tredje högtalare har placerats till vänster därom, med en separat volymkontroll. Det står på reklambladet att utrymme för television är beräknat. Det går också att få den med bandspelare istället för skivväxlare och även en fjärrströmbrytare kan fås monterad på beställning. Vid det här laget har de av allt att döma övergivit modellerna Gala och Colonial och satsat helt på Opera.
På ett något senare, tyvärr odaterat reklamblad, kan man se skisser över hur möbeln skulle se ut med ovannämnda alternativa utrustning. Ett bandspelardäck med en 3-hastighets skivspelare ovanför, är en av varianterna. En annan erbjuder TV-skärm mitt fram och grammofonutrymmet till vänster. Det är osäkert om det verkligen tillverkades någon i det utförandet. Skissen ser ut att lämna väldigt lite utrymme för tv-chassiet, men helt uteslutet är det inte. Det vanligaste konceptet är dock det som överensstämmer med den som beskrivits som 1950-års modell, ovan.
Penton Opera 3 ver efter 1950Penton Opera 1948
Sista Penton Opera, som jag känner till, har typbeteckningen V-20. (Den byggdes aldrig i någon allströmsversion). Möbeln är till det yttre helt lik de tidigare, men radion har FM-mottagning och ett 12-rörs chassie, samt tangenter för omkoppling. Skivväxlaren är en Dual 1004 till skillnad från tidigare då de i regel monterade en AGA 102. Den här radiogrammofonen torde vara tillverkad tidigast 1955.
Själva företaget bakom Penton hette åtminstone till en början också Penton radio och fabriken ska ha legat på Hälsingegatan 6. Kontoret har först adressen Kammakargatan 8, men flyttar redan efter något år till Kungsgatan 29 (6 tr). Reklambladet för 1950-års modell anger Birger Jarlsgatan 22 och där står faktiskt inget om Hälsingegatan alls. På det senare odaterade reklambladet står det däremot Hälsingegatan 6, återigen, men nu hänvisar man till Svenska AB Banton. Bladet för V-20, som torde vara det sista utgivna, anger också AB Banton på Hälsingegatan, någon kontorsadress finns inte överhuvudtaget. Bland produkterna fanns skolradio och musikanläggningar för restauranter och industri, men det anges också att de säljer television. Det som gör företaget extra intressant är att här även erbjuds dels ”bandinspelningsapparater från 1 till 30 timmar” och dels ”caféautomater med 192 väljningsmöjligheter”.
Banton Jukebox 1955
Banton byggde alltså även ett slags jukeboxar, som istället för grammofonskivor spelade upp musik från rullband. De första modellerna innehåller en rullbandspelare från tyska Loewe, som kallades Optaphon. Den håller hög teknisk kvalitet och har dubbelspår, samt en tidig form av ”autoreverse”, som arbetar helt mekaniskt. Därför kan bandet spelas fram och tillbaka utan behov av manuella insatser. Ett motoriserat tidrelä som kan ta emot upp till tio tjugofemöringar åt gången, ger cirka fem minuters speltid per ilagt mynt. Eftersom reläet bara slår på och av strömmen till bandspelaren, så går det inte att välja några låtar på den här modellen, utan man får nöja sig med den inspelning som står näst i tur på bandet. Naturligtvis kunde den också lika gärna starta eller stanna mitt i en låt.
Tolnai bandspelare
På något sätt fick dock firman kontakt med ingenjören och uppfinnaren Gabor Kornel Tolnai (1902-82). Han var född i Ungern, men kom under det tidiga 30-talet att arbeta för L.M Ericsson, omväxlande i Stockholm och Budapest. När han 1935 gifte sig med en svenska bosatte sig paret i Stockholm. Tolnai var oerhört aktiv med uppfinningar på en rad områden, både för L.M. Ericsson och andra företag. Inte minst för den svenska försvarsindustrin. Han startade sitt eget företag år 1950 med namnet AB G K Tolnai. Först ska han ha haft verkstad och laboratorium på Främlingsvägen 47 i Hägersten, men den senare adressen till firman är faktiskt Hälsingegatan 6. Precis där Penton/AB Banton höll till alltså. Från ca 1955 började Bantons caféautomater förses med specialbyggda bandspelardäck av Tolnais konstruktion. I tidningen Radio och television, nr 8, 1955, finns en artikel som presenterar satsningen. Nu tillkom den väsentliga möjligheten att själv kunna välja bland 192 olika låtar. Detta är möjligt genom att bandspelaren dels har 16 olika kanaler på ett 35 mm brett band och dels 12 olika elektromekaniskt sökbara positioner i bandets längdriktning.
Penton Loewe Optaphon
Genom att det fanns valmöjligheter så måste någon göra i ordning banden genom att köpa in och spela över nya skivor till dem och sedan skulle de distribueras ut till automatägarna. Hur man gjorde med upphovsrätten till musiken är oklart, men kanske ignorerades frågan helt. Varje låt kunde inte alltid höras till slut utan tonades ut ibland, då alla kanaler måste spelas upp under samma bestämda tid. Det måste i princip ha varit omöjligt att hålla jämna steg med den tidens nyvaknade intresse för topplistor. Trots det så fungerade de kanske att ha på lite mindre ställen, med lägre pretentioner på ständiga nyheter. I längden blev det nog ändå olönsamt att å ena sidan lägga så mycket tid på att förse apparaterna med ny musik och å andra sidan att ha någon som kunde resa runt och byta band och serva maskiner som krånglade. Detta samtidigt som de amerikanska jukeboxarna erbjöd ett helt annat mera tidsenligt blickfång, bättre ljudkvalitet och möjlighet för utställaren att se hur ofta varje skiva spelades.
Det är osäkert hur länge firman kunde fortsätta att sälja radio och musikautomater. Troligen var det radioapparaterna som övergavs först. Penton Opera V-11/A-11 är visserligen inte så vanlig den heller, men de andra radiomöblerna från firman är så sällsynta att jag faktiskt bara sett dem på bilder. Därför kan knappast heller V-20 ha sålt något vidare. När valutarestriktionerna släpptes vid årsskiftet 1954-55, blev det enklare och billigare att importera utländska produkter. Detta slog mot hela den svenska radioindustrin och säkert drabbades ett litet märke som Penton ganska hårt. Samtidigt blev det också möjligt att importera amerikanska jukeboxar och det bör även ha påverkat Bantons möjligheter att sälja sina caféautomater.
Tolnai var möjligen redan från början smart nog att inse att det här med caféautomater bara var ett ben för verksamheten att stå på. Bandspelarna var användbara även för industriella- och vetenskapliga syften och de kunde givetvis köpas även som lösa enheter. Då såldes de dock främst under varumärket G K Tolnai och inte Banton. Affärer och varuhus kunde också köpa dem för att använda dem till att spela bakgrundsmusik. De kunde ställas in för att spela alla kanaler efter varandra automatiskt och det gav så många timmars speltid att det knappast kunde matchas av någon konkurrent. Tolnai stod nog ganska stadigt på egna ben, alltså och oavsett vilka intressen eller eventuella ekonomiska åtaganden han hade i AB Banton, så fanns ju uppenbarligen den egna firman kvar vid sidan av. Antagligen lades Banton ner mot slutet av 50-talet. Åtminstone så var det då som Tolnai allt mer inriktade sig mot att använda bandspelarna i undervisningssyfte. På 60-talet började han samarbeta med AB Stålex och utvecklade ”Studymastern” för uttalsträning i språkstudior på skolor. Tolnai bör ha blivit så pass betydelsefull för Banton att det är rimligt att tro att han också kan ha varit åtminstone delägare i företaget. Personligen tror jag däremot inte han hade någon roll i att starta Penton radio från början, men jag har tyvärr inga uppgifter om vem eller vilka som gjorde det.
Vad det blev av televisionssatsningen har det inte heller gått att finna några spår av. Min gissning är att man träffade avtal med någon utländsk TV-tillverkare om leverans vid behov. Loewe bedömer jag som troligast eftersom de köpte bandspelarna där från början. Såvitt känt så har det inte påträffats någon TV-apparat med Pentons märke i kretsen av radiosamlare. Penton radio bör ha existerat som fabrikat i ungefär tio år. Utan satsningen på caféautomaterna och framförallt utan Tolnai, tror jag märket hade haft en ändå kortare livstid. Dels för att de hade så få produkter på programmet, men dessutom för att de bara konkurrerade om de mest välbärgade kunderna. Möjligheten finns att företaget levde vidare i någon form, kanske med Tolnai vid rodret, men då med andra produkter än radio.
Gruppen som genomförde Radiohistoriska föreningen i Västsveriges utställning ”Radioverkstan” på Gammelvala i Brunskog har nöjet att lämna en rapport om hur det gick för oss i år, den 16e gången vi har varit här. I år varade Gammelvala från den 21 – 28 juli, och för oss fanns en uppsättningsdag den 21e juli och en hemkörningsdag den 29 juli.
Alla vet att det har varit ovanligt varmt i år, och Värmland var inget undantag – vi hade temperaturer omkring 30 grader de flesta dagar, och 34 på fredagen. Som tur är har vi utställningen i en stor lada som är relativt sval och luftig, men vi tyckte synd om de som höll på med korv och nävgrötsförsäljning. De måste ha haft det outhärdligt! Radioverkstan byggdes upp och hölls igång hela veckan trots värmen, och vi hade, som vanligt, väldigt trevligt och kände att vi gjorde ett bra arbete.
Utställningen var sig lik, med en verkstadsdel, minimuseidel, försäljningsdel i en hylla i rät vinkel mot museidelen, bokdel och en entredisk.
Här vid entrédelen vill vi fånga uppmärksamhet med den fina Grundig radio från 50-talet, som är i gång kontinuerligt, en kortvågsmottagare som blickfång, en kristallmottagare från 1920 som fungerade alldeles utmärkt och var mycket uppskattad av våra besökare, och våra CD-er med Sveriges Radios inspelningar från 1934 – 1974.
RadioverkstadenEntrédisken
I vårt miniradiomuseum fanns fina gamla apparater från museet i Göteborg, från Ulf Nilssons omfattande samling, och från folk i Brunskogstrakten. I år hade vi även telefoner. Där fanns en riktigt gammal telefon utan nummerskiva, antagligen tidigare än 1920, och ett riktigt museiobjekt – en mobiltelefon från 90-talet, alltså så där 30 år gammal och helt förpassad till historia. Häpnadsväckande!
Och så har vi flera gamla radiorapparater i olika skick – denna gamla radio prydde sin plats!
I rapporten för 2017 hade vi en bild av en liten del av vår musikstapel från 80-talet – i år finns en bild av hela stapeln, med skivplats undertill. Vi spelar på den hela dagen, lite gammal rockmusik som är uppskattad av våra besökare. I är hade vi några skivor till försäljning, och en hel del köptes.
Helt nytt för i år var våra föredrag.
Christer Falkenström demonstrerade på söndag den 22 juli en heliograf och det var mycket intressant, men det kom inte särskilt många åhörare, trots reklam på dörren, på Facebook och från scenen. Inför hans andra föredrag den 23 juli, om spionradio, satt vi fram ett antal stolar utanför ladan några timmar i förväg, så att folk skulle veta att ett föredrag var på gång. Det gjorde susen och det kom 16 åhörare, som blev alldeles fascinerade av Christers berättelser om spionradio och underrättelsetjänst under andra världskriget och kalla kriget.
Christer demonstrerar heliografenHeliografenChrister berättar om spionradioTrängsel kring apparaternaVi var många som lyssnade på Ulf som svarade på frågor om kortvågMycket information om amatörradio och kortvågslyssnande fanns medMottagare IC R71EUlf fSjödén berättar om kortvågslyssning och visar sina QSL.Christer Falkenström underhåller på dragspel
Gruppen – med Jeanette bakom kameran – lyssnar på dragspelsmusiken.
Vi hoppas att vi kan fortsätta med Gammelvala flera år till, och att fler medlemmar kommer och delar gemenskapen.
När jag var 10 år gammal köpte jag denna begagnade Philipsradio typ11U på Funkes elektriska i Smedjebacken. Priset var 25 kronor. Året var 1947. Det är en återkopplad allströmsapparat för mellan- och långvåg med rören EF6, CL4 och CY1.
Den finns nu på Radiomuseet som RM6271. Efter byte av elektrolyter fungerar den utmärkt.
Det var nog ingen tillfällighet att utförandet är så likt den Esselradio som Anders ”soda” Söderström beskriver i detta nummer av Audionen.
Den här apparaten är tillverkad av Hammarlund och finns i en bil, men är det en bilradio?
Firmamärket Hammarlund har inte något med den tidigare BP-direktören och tillika programledaren på Sveriges Radio för det mycket populära radioprogrammet Sveriges Bilradio som sändes varje lördag åren 1956-1973 att göra.
The Hammarlund Manufacturing Company grundades i New York 1910 av Oscar Hammarlund. När företaget las ned 1973 var det bland USA:s äldsta producenter av radioutrustningar. Dock inte av bilradioapparater.
Hammarlund HQ-129X har trots allt en historia på Sveriges Radio. Den hade sin plats högst upp under taket på Radiohuset i Stockholm där “Lyssningscentralen” låg. Där låg också en amatörradiostation.
Radiohuset i Stockholm invigdes 1962 men vår hammarlundare är tillverkad 1948 så frågan är om den har funnits på någon annan plats tidigare. Det har funnits ett antal
lyssningscentraler runt om i landet där den kan ha haft sin plats. Kanske finns de än? Jag
har inte frågat FRA.
Hur kommer det sig att denna klenod hamnat på radiomuseet i Göteborg och vad har den med bilar att göra?
Min tidigare arbetskamrat Ingvar Petersson kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att ta hand om en fin kv-mottagare som fanns i hans ägo. Trots att han är radioamatör hade han inte längre någon användning av den och han kände ju till mitt engagemang på radiomuseet.
Jag frågade Bengt Lindberg som är ansvarig för amatörradiostationen SK6RM om han ansåg att den platsade i vår utställning. Det ansåg han.
Eftersom Ingvar bor i Uppsala så var ju frågan hur sjutton vi skulle kunna få den till Göteborg. Helst gratis. Det är ingen liten pjäs. Den väger 23 kg och mäter 495 x 270 x 315 mm. Att anlita Postnord hade förmodligen ruinerat oss. Det är här bilen kommer in i bilden.
Ingvar som hade ett ärende till Marstrand undrade om jag skulle kunna möta upp någonstans i Kungälvstrakten för att ta hand om radion i fråga.
Visst kunde jag möta upp där och utväxla den åtråvärda tekniska utrustningen, så vi bestämde tid och plats. Tråkigt nog drabbades jag av migrän just den dagen, men Ingvar hade inget emot att stämma träff med min fru istället, så på så sätt hamnade den i min bil Nästan en bilradio alltså.
Nu finns den på Sveriges största och bästa radiomuseum.
Många av Sveriges radiotillverkare gav under perioder ut egna tidningar. Vissa var interntidningar för de anställda inom företaget. Andra riktade sig till handlare ute i landet och några faktiskt direkt till hushållen. Vi kommer att presentera någon då och då i Audionen och först ut är ”AGA-Baltic nyheter”. Det är en av flera publikationer som AGA koncernen gett ut under åren. Utgivningsperioden bör ha varit från 1934 till 1946 (det är den period som redovisas som tillgänglig på bibliotek i databasen Libris) och den omdöptes sedan till AGA-nyheter rimligen från ca 1947 och troligen flera decennier framåt. Ansvarig utgivare var Gunnar Dalén, son till AGAs legendariske tidigare direktör, nobelpristagaren Gustaf Dalén.
Det här var en tidskrift som kom ut med fyra nummer per år och målgruppen verkar ha varit såväl radiohandlare som sålde AGA-Baltics produkter, som anställda inom denna gren av AGA-koncernen. Om den verkligen gick ut till alla ända ner på verkstadsgolven eller bara utvalda personer på högre befattningar, vet jag tyvärr inte. Inriktningen är dock betydligt bredare än bara radioapparater för konsumentmarknaden. Utrustning för ljudfilm i form av såväl elektronik, som mekanik och optik behandlas ofta i artiklarna.
I det här avbildade numret från oktober 1945 så berörs bland annat höstens radionyheter, frekvensmodulering, konstruktionen av AGA-Baltics projektorer och hur en film blir till. Inledningsartikeln är skriven av Gunnar Dalén själv och handlar först om att freden äntligen har kommit. Sedan kommer dock huvudbudskapet som går ut på att företaget genom förutseende och stora ansträngningar ändå lyckats hålla fredskvalitet på sina produkter. Krigsslutet skulle alltså inte innebära någon större förändring för radiotillverkningen. Det han däremot tidigare förutsett är en ökad efterfrågan på radio från de krigshärjade länderna och nu tycker han sig se att han kan få rätt. Det fick han ju också för nästan ett decennium, även om många länders industri återhämtade sig förhållandevis snabbt.
Dags att presentera ett litet, kortlivat stockholmsmärke. Firman som sådan var dock gammal när radiotillverkningen väl ägde rum, för i broschyrer framhålls att den grundades 1915. Grundaren och innehavaren hette Siegfrid Larsson och namnet Essel kommer kort och gott av hans initialer S och L. Verksamheten var belägen på Drottninggatan 50 i Stockholm. Tyvärr saknas uppgifter om huruvida Larsson startade med radioförsäljning redan 1915, eller om det blev en senare artikel i firmans utbud. Att bygga radio i Sverige 1915 är att betrakta som pionjärarbete och de kommersiella möjligheterna var då starkt begränsade. Troligen var det alltså fråga om en affär för andra varor, som t.ex. foto, musikinstrument, cyklar, ur eller liknande, som sedan tog upp radio i sortimentet när det blev modernt
under mitten av 1920-talet. Det är dock gissningar från min sida.
Märket Essel kunde förstås ha använts redan på 20-talet om firman byggde egna kristall- eller rörmottagare då, men jag känner inte till några påträffade apparater av det slaget och tvivlar på att de skulle finnas. I Philips publikation ”Vilka rör till min radio?” nr 10 – 1943, är första modellerna från Essel noterade till säsongen 1939-40. De kan gott ha sett risken för kommande importsvårigheter, som en möjlighet för dem att slå sig in på marknaden. Det är alltså tänkbart att firman förutsåg krigsutbrottet, men det kan också vara så att de inte började bygga några apparater förrän senare på hösten när kriget redan var ett faktum. Första säsongen fanns bara allströmsmodellen A 3 och batteriapparaten B 3. Det är i båda fallen fråga om raka mottagare och när det gäller A 3, så har den rören EF 6 och CL 4, samt likriktarröret CY 2. Det kan väl sägas vara fråga om en enkel lokalmottagare, men någon ”enrattare”, med en förinställd station, handlar det inte om.
Den har faktiskt även kortvågsläge, utöver de mer självklara mellan- och långvågsområdena. Därmed har den också en skala, med en del stationsnamn på. Att verkligen få in alla stationerna där med den här radion, torde dock kräva mycket goda mottagningsförhållanden och en rejäl antenn. Modellen B 3 har två DF 21 och ett DL 21 och är även det en rak mottagare. Ett hyfsat tidigtexempel på användning av de nya 1,4-volts rören för batteriapparater.
Säsongen 1940-41 kom, enligt tidigare nämnda Philipshäfte, batteriapparaten B 4. När det
gäller B 3 så var det fråga om en stationär apparat, men B 4 var avsedd att vara portabel. Den har en inbyggd ramantenn, handtag ovanpå och som namnet avslöjar innehåller den fyra rör. De är tre stycken DF 21 och slutröret DL 21. En broschyr från Essel, troligen från sommaren 1941, gör sedan reklam för varianterna B 3 P och B 4 P. Dessa ska ha högglanspolerad låda i ädelträ, till skillnad från standardtyperna, som har en enklare målad eller klädd låda. En femrörs batterisuper med beteckningen B 5 S finns också omnämnd, men tyvärr utan någon bild eller uppgifter om vilka rör som ingick i konstruktionen. Även Essel ”Allström” av 1941 års modell, finns med på programmet. Utseendet är exakt som A 3 och rören är desamma så när som på att EF 6 har ersatts med EF 9.
Essel satsade på att göra enkla mottagare till billiga priser. De erbjöd alla sina apparater på avbetalningsköp och lämnade ett års garanti till skillnad från de annars vanliga sex månaderna. Säljförsök gjordes via annonsering i veckopressen och möjligen också i dagstidningarna. Man kunde alltså köpa en Essel via postorder och de gav då 14 dagars returrätt. Om man däremot kunde köpa dem ute i landet hos radiohandlarna är oklart. Vid den här tiden var handlarna redan ganska märkesbundna, så det framstår nog som mindre troligt. Däremot kan de ha haft kommissionshandlare, som på avbetalning tog hem exemplar av en eller flera modeller. Dessa apparater användes sedan när kommissionären gick eller cyklade runt i sitt närområde, demonstrerade dem och tecknade beställningar till firman, mot provision.
Ambitionen var det ändå inget fel på. Broschyren för 1942 – 43 har mottot ”Essel den svenska folkradion”. Modellprogrammet är ganska omfattande, men några lyxmodeller är det inte fråga om. Alla typer ända från märkets debut 1939, finns fortfarande med: B 3, B 3 P, B 4, B 4 P och B 5. En ny 2-rörs batteriapparat med det högst logiska namnet B 2 har tillkommit. På allströmssidan har vi A 3 och en variant på den, med kraftigare högtalare, skalbelysning och grammofonuttag, som fått typbeteckningen A 3 V. Ny är också en apparat som heter A 4. Det är förstås fyra rör i den, men vilka framgår tyvärr inte i broschyren. Utmärkt distansmottagare kallas den i alla fall. Samma mottagare kan också fås för batteridrift och det verkar lite konstigt. Dels om man betänker att det redan fanns en B 4 att köpa och dels för att det är stor skillnad på en allströmsmottagare med tre rör plus likriktaren och en batteriapparat utan nätdel och med fyra rör att disponera för mottagaren. Det troligaste är nog att det är två tekniskt ganska olika apparater, men att lådan som används är likadan.
Förutom Essel apparaterna så innehåller broschyren också ett par importerade mottagare av andra märken. Skandia supern K 5 A finns till salu för 210 kronor. Det faktum att den saluförs under deras märke gör att den knappast kan ha importerats av Siegfrid Larssons firma, utan det måste ha gått via Skandia. Den andra radion är en Siemens femkretssuper typ S 12 GW för 338 kronor. Även den måste ha köpts via sin generalagent, Svenska Siemens. Försäljningspriserna för såväl K 5 A, som S 12 GW är exakt desamma i Esselbroschyren, som i prislistorna från Skandia respektive Siemens. Säkert fick Siegfrid Larsson nöja sig med att sälja dem på samma villkor som vilken annan återförsäljare som helst. Firman var av allt att döma en affär med ett exklusivt läge i Stockholm. Möjligen var det bara en radioaffär, men troligen en större rörelse med flera produktkategorier i sortimentet. Någon generalagentur för utländska apparater verkar de ändå inte ha vågat sig på att etablera själva. Ganska logiskt egentligen om man betänker att de inte ville konkurrera med den egna produktionen och att importmöjligheterna var osäkra. Att däremot komplettera sortimentet utifrån med mottagartyper de själva inte kunde tillverka verkar rimligt, men då fick det alltså bli via svenska agenter.
Några uppgifter om Essel-apparater byggda senare än 1943 har jag inte kunnat få fram. Det är möjligt att försäljningen och eventuellt också tillverkningen varade längre än så, men troligen blev det svårare att få tillgång till komponenter och rör allteftersom kriget drog ut på tiden. Det kan naturligtvis också vara så att de helt enkelt sålde för dåligt, eller en kombination av bådadera. Av allt att döma så upphörde alltså Essel existera som radiomärke kring, eller troligare, något före mitten av 40-talet. Firma Siegfrid Larsson behöver förstås inte ha upphört för det, men jag har tyvärr inte mer kunskaper att dela med mig av om saken. Kanske har vi någon medlem som vet mer? Ta i så fall gärna kontakt med mig via museet.
En raritet i museets instrumentsamling är denna spektrumanalysator, som blev till ett
stort genombrott för HP:s dominans inom mätinstumentområdet. Diplaydelen i museets
exemplar fungerar utmärkt, men i spektrumanalysatordelen har tyvärr den känsliga backvågsoscillatorn givit upp. Denna oscillator hade mycket begränsad livslängd och var den svaga punkten hos denna i övrigt revolutionerade spektrumanalysator.
Även om spektrumanalysatorer för mikrovåg hade tjänstgjort inom kommunikations-industrin sedan andra världskriget, var de besvärliga att använda och hade smala frekvensområden och bara blygsamma dynamiska mätområden.1964 introducerade HP sin första spektrumanalysator och revolutionerade instrumentets mätkoncept och funktionalitet.
Analysatorn 8551A / 851A, var med sin 2000 MHz svepbredd och dess 10 MHz till 12 GHz (eller 40 GHz med externa mixer) täckning var fantastisk för sin tid. Den innehöll en svept första lokaloscillator, som var en backvågs-oscillator, för att uppnå en bred och linjär svepbredd. För hög stabilitet i smala svep använde man en ny teknik för faslåsning till en svepande VHF-källa.
För första gången kunde ingenjörer titta på ett enormt bandbreddsområde och karakterisera prestanda för signaler till amplitud och harmonisk prestanda. Till exempel kan en förstärkare visas med de grundläggande signalerna och alla övertoner. Instrumentet uppvisade ett amplituddynamikområde på 60 dB och blev därigenom accepterat som ett “frekvens-oscilloskop”.
Spektrumanalysatorer blev snart lika allestädes närvarande på mikrovågsdesigners lab-bänkar som oscilloskop varit sedan en tid tillbaka vid utveckling av mer lågfrekventa applikationer.
Här ett litet klipp ur 1965 års instrumentkatalog Lennart Nilsson
I radions barndom delade man ofta in apparaterna i två olika klasser. Det var visserligen klart vanligast att benämna dem utifrån antalet rör som ingick i konstruktionen, men begreppen Lokal- och distansmottagare kom också snabbt på modet. En radio med ett eller två rör, kunde knappast ta in mer än de mest närbelägna stationerna och det var förstås rimligt att kalla den lokalmottagare utifrån dess tekniska begränsningar. En tre- eller fyrarörsapparat kunde däremot förväntas lite mer av, så att en del avlägsna stationer kunde avlyssnas med tillräcklig hörbarhet. Blev det fråga om fem rör eller ännu mer så kunde de externa fordringarna på antenn och jordning också minskas utan att man nödvändigtvis måste avstå från att höra stationer från fjärran länder. Distansmottagaren ställde sig betydligt dyrare i inköp, då den måste ha fler rör och mer avancerad uppbyggnad, medan en lokalmottagare kunde köpas eller byggas för mer beskedliga summor. Där ska vi heller inte glömma kristallmottagaren, som ju var ett alternativ helt utan rör och till låg kostnad, men också begränsad till sändarens relativa närområde. Till en början var därmed en distansmottagare något mer exklusivt jämfört med lokalmottagaren, som mer var att se som något man fick nöja sig med.
Mot slutet av tjugotalet ökades sändareffekterna och det byggdes allt fler storstationer. Den legendariska Motala-sändaren togs i drift redan 1927 och var då en av de kraftigaste i Europa, men den blev snart omkörd i utvecklingen och trängseln i etern ökade allt mer. Det var sällan ett problem för den som lyssnade på lokalstationen. Tvärtom blev det nu så att det gick att använda kristallmottagare med gott resultat i mycket stora delar av landet. För distanslyssnaren fanns naturligtvis också en fördel genom att fler avlägsna stationer ökat sin effekt så att de nu gick lättare att få in. Det kunde dock lätt bli lite för mycket av det goda. Flera stationer kunde komma in samtidigt och en stark lokalstation kunde störa ut flera avlägsnare stationer, även om de egentligen låg ganska långt ifrån i frekvens. Det blev allt viktigare att bygga mottagare som verkligen klarade av att skilja stationerna från varandra. På teknikens dåvarande ståndpunkt fanns dock två önskvärda egenskaper hos en radio som inte kunde tillgodoses samtidigt. Hög selektivitet och hög ljudkvalitet. Om man valde hög selektivitet så kunde man ställa in mottagaren noggrant på en specifik station och slippa störas av frekvensmässigt närliggande sändare, men då beskars det lågfrekventa utrymmet så att bas och diskant försvann och endast ett trångt mellanregister blev kvar att lyssna på. Under 20-talet var ännu högtalarna så primitiva att det inte spelade så stor roll, men när de elektrodynamiska högtalarna och andra tekniska förbättringar på både sändar- och mottagarsidan möjliggjorde bättre ljudåtergivning, blev kompromisslösningar allt mer nödvändiga.
Superheterodynen och förbättrade bandfilter löste i princip problemen så småningom, men det fanns även mot slutet av 30-talet och senare en marknad för enklare lokalmottagare. Ett typexempel på sådana är de tyska så kallade folkmottagarna, som såldes i Sverige av såväl Telefunken som Skandia. Till och med den minsta av dem, i Sverige ofta kallad ”lilla hitlerskrikan” (DKE1938), kunde dock med rejäl antenn och jordning ta in även annat än lokalstationen om mottagningsförhållandena var gynnsamma. Myten om att den byggdes för att tyska folket bara skulle kunna lyssna på tyska sändare är alltså inte sann. Däremot förbjöds snart utlandslyssning i Tyskland och ockuperade länder under kriget, men det är ju inte riktigt samma sak. I Sverige blev radion allt mer betydelsefull och inte minst under kriget såldes radioapparater som aldrig förr. Naturligtvis ville många lyssna på olika utländska stationer och hade man en bra super och ordentlig antenn gick det kanske till och med att ta in Amerika. Samtidigt var det förstås viktigt att kunna få åtminstone kvällsnyheterna på Svenska från en lokal sändare.
Lokalkrets Luxor plug-in
Redan långt före kriget hade det funnits radioapparater i den lyxigare klassen som kunde ta in förinställda stationer med hjälp av olika tryckknappar. Då kunde man lätt växla mellan lokalstationen och utländska sändare. En del tillverkare valde dock en lösning där man fick ratta in önskad station på skalan som vanligt, men där det fanns en särskild knapp för att snabbt ta in lokalsändaren, utan att behöva vrida bort den inställda stationen man lyssnat på innan. Finessen var praktisk och blev nästan standard på flera svenska tillverkares toppmodeller under främst det sena 40- och tidiga 50-talet. Den fordrade dock att det fanns en extra krets att koppla in som kunde ta in lokalstationen. På vissa modeller kan ägaren själv förinställa stationen. Då vanligen med någon ratt på baksidan, men t.ex. Luxor valde att ha en förtrimmad krets, som bara kunde ta emot en specifik sändare. Om ägaren flyttade måste en spole bytas i radion ifall en annan sändare skulle kunna tas emot. Spolen var av ”plug-in”- typ, med rörsockel som passade i en hållare på chassiet, så ändringen var i och för sig lätt gjord.
En radio med fast avstämd lokalkrets var förstås inte bunden till ett visst område som bara den sändaren nådde, så länge som den också var byggd som en normal radioapparat med skalinställning och våglängdsomkopplare. Det visade sig dock finnas en liten marknad även för renodlade lokalmottagare, som bara kunde ta emot hyfsat starka signaler från en närbelägen sändare och inget mer. Eftersom de bara behövde ha strömbrytare och volymkontroll har de blivit kända under det ofta använda samlingsnamnet ”en-ratts-radio”. De kan kanske vara så lika en vanlig extrahögtalare i trälåda med volymkontroll att de inte identifieras som radioapparater om man inte gör en närmare granskning. Då avslöjas de förstås snart av att de har en nätsladd och att det faktiskt sitter ett chassie med några rör innanför bakstycket.
Det har varit vanskligt att utse den äldsta en-ratts-radion på svenska marknaden. På sätt och vis kunde AGA typ L 3 från 1927 kvala in, för den har bara en ratt och en strömbrytarknapp. Vid en mer kritisk granskning uppfyller den inte de kriterier som jag hittills bara har antytt ovan. Alltså: För att vara en äkta en-ratts-radio så ska det åtminstone synligt bara finnas en ratt för volymkontroll, som också kan agera strömbrytare. Därutöver kan någon knapp för strömbrytare få förekomma, om den nu inte är hopbyggd med volymratten. Så långt verkar kanske L 3:an kvala in, men ratten är för avstämning och inte volym, så där föll det. Dessutom förväntas apparaten bara vara byggd för att ta in en viss station på långvåg eller mellanvåg, som inställs av leverantören eller möjligen ägaren själv, men som sen inte ändras annat än vid t.ex. en flytt till annan del av landet. Då reduceras antalet möjliga apparater kraftigt. En klassiker i sammanhanget är förstås Scaniavox Piccolo, typ C 541. Den debuterade på marknaden 1950 och fanns att köpa åtminstone till 1956. Här uppfylls alla kriterier genom att den enda ratten ovanpå reglerar ljudstyrka samt till och frånslag. Den är också byggd för att bara ta emot en specifik station och det krävs ingrepp i apparaten för att ändra till en annan.
Piccolo är alltså en given en-ratts-radio, men den är kanske snarare den sista och inte den första. Flertalet tillverkare brydde sig inte om att ens försöka göra någon enkel mottagare av det här slaget. Antingen för att de inte tyckte att det var en nisch av marknaden de ville satsa på eller också för att de inte ansåg sig kunna bygga den billigt nog. Det som naturligt höll kostnaden nere var förstås att det inte behövdes någon skala eller skalbelysning. Apparaten kunde byggas som en rak mottagare med låg selektivitet, men måste ändå ha en skaplig högtalare och slutsteg av vettig kvalitet. Genom att bygga den för allström sparades kostnaden för nättrafo och komponenterna i avstämningskretsen – framförallt vridkondensatorn – kunde göras enklare och billigare då de inte skulle behöva ställas om hela tiden. Svenska Radio Aktiebolaget hörde till dem som inte brydde sig om att göra någon en-ratts-radio, men som ändå länge byggde raka mottagare för lokalbruk med skala och våglängdsomkopplare. Luxor byggde möjligen någon en-rattare under kriget, men jag har inte kunnat få fram något exemplar eller en skriftlig källa, som stöder muntliga uppgifter jag en gång fått om detta.
Kungs L100 FrontKungs L100 öppen
De tidigaste apparaterna jag hittat är Kungs L 100 och L 101 då båda de bevarade ritningarna är daterade till den 15/10 – 1940. Det kan tyckas märkligt att båda gjordes på en gång och ser man till chassiet i dem så är de nästan likadana. Tyvärr finns ingen av dem med i bytesprislistorna och jag har inte heller hittat något broschyrmaterial på dem. Därför går det inte att jämföra priserna på dem, men det är ganska uppenbart att L 100 är den dyrare och mer påkostade av dem. När L 101 har en högtalare på sex tum så har L 100 istället en på åtta. Därtill har L 100 större låda med inbyggd ramantenn och grammofoningång. Båda är raka mottagare med rören UBF 11, UF 11, UL 12 och UY 11, vilket alltså innebär att de är byggda för allströmsdrift. De är fast avstämda till en enda möjlig station och även om det nog skulle kunna gå att trimma om dem, så är det tydligt att det inte är meningen att det ska göras. Den fabriks-inställda stationens namn är stämplad bakpå chassiet. Min L 100 är avsedd för att endast ta emot Göteborgs sändare och det står även på en liten skylt på framsidan av apparaten. L 101:an i min samling är byggd för att ta in Motala, men det framgår bara av stämpeln. Om man behövde flytta så tvingades man nog helt enkelt byta in apparaten och skaffa en annan.
Centrum U70A FrontCentrum U70 A Öppen
Centrums U 70 från 1941 bör kronologiskt ha varit nästa enrattare på den svenska marknaden. En U 70 har jag aldrig sett, men jag äger en U 70 A från samma säsong. Något måste det ha skiljt på dem då den förra kunde köpas för 155 kronor, medan den senare kostade 20
kronor mer. A:et i beteckningen är dock bara ditstämplat på bakstycket, så antagligen hade de samma lådor och möjligen även samma chassie. Intressant nog så är det faktiskt en enkel superheterodyn och inte en rak mottagare. Den är heller inte fast avstämd, utan det finns en ratt för att ställa in frekvens på baksidan av radion. Ratten kan även dras ut för att ändra klangfärg. Våglängdsomkopplare saknas eftersom frekvensinställningen är av ”single-span”- typ. Alltså ca 200 – 2000 m i en och samma vridning. Det är dock tydligt att den är avsedd att ställas in på en stark närbelägen sändare som inte kräver så stor noggrannhet, för att sedan bara behöva skötas med den kombinerade strömbrytare och volymkontrollratten på framsidan. Rören är av amerikansk typ och apparaten är byggd för allströmsdrift. U 70 A har följande rörbestyckning: 14J7, 12K7 GT, 35L6 EG och 35Z5 GT. Kungs hade ytterligare en en-ratts-radio några år efter kriget. Den hette L 102 och schemat är daterat till den 24/8 – 1948. I bytesprislistan är den faktiskt med, då upptagen som tillhörande säsongerna 1949-51 och priset var hundra kronor jämt. Broschyrmaterial saknar jag tyvärr på den också, men jag har åtminstone ett exemplar i samlingen. Rören som ingår är UF 21, UCH 21, UBL 21 och UY41 och det verkar faktiskt kunna vara en super, men schemat gäckar möjligen mina begränsade tekniska kunskaper. Vridkondensatorer saknas helt såvitt jag kan se, men däremot är det uppenbart att även denna modell är gjord för allström. Utanpå apparaten framgår det inte, men med avtaget bakstycke avslöjar stämplar på spolburkarna att den är byggd för Göteborgssändaren. Istället för metallchassie har de använt en pertinaxskiva. En vippströmbrytare för till och frånslag är placerad i högra gaveln och framtill sitter en ensam ratt till volymkontrollen. Lådan är liten, av tunt trä och istället för fanér har den målats med mörkröd spricklack, som ger en illusion av läderklädsel.
Scaniavox Piccolo chassie
Slutligen har vi då scaniavox Piccolo typ C 541, som jag redan har nämnt. Den kom enligt bytesprislistan ut på marknaden 1950 och genom broschyrmaterial kan det beläggas att säljperioden varade minst till 1956 och möjligen ytterligare något år. Rörbestyckningen är UF 41, UAF 42, UL 41 och UY 41. Lådan finns i brun bakelit, men även i flera färger av någon annan tidig typ av plast, som inte är spraymålad, utan materialet är genomfärgat med pigment. Två gjutna identiskt lika halvor utgör en helhet som till och med har ett inbyggt handgrepp att lyfta radion i. Antennuttaget finns undertill och är på ett smart sätt integrerat med skruvarna som håller ihop lådhalvorna. Det finns ett par hål för trimning borrade i ena gaveln. Det är nog inte meningen att den ska trimmas om för att byta station, men antagligen behövs viss eftertrimning då man bytt spole. Det står i reklamen för den att det finns utbytbara lokalspolar av plug-in-typ för samtliga svenska stationer.
Den vanligast förekommande av dessa en-ratts-radio är utan tvekan Piccolo. Det betyder inte att det är en radio man springer på varje dag. För den som, likt undertecknad, vill ha en av varje tillgänglig färg i sin samling, kan det nog ta över ett decennium att få ihop dem. Centrums U 70 A förekommer i broschyrer där även andra modeller finns med, men ingen av Kungs enrattare presenteras i de produktbroschyrer jag har tillgång till. Antagligen har det gjorts separata produktblad över dem och åtminstone i prislistor måste de förstås ha funnits med, men de var inget man verkar ha offrat några nämnvärda marknadsföringsresurser på. Samtidigt måste väl ändå avsikten med att bygga dem ha varit att tjäna pengar? Kungs gjorde dessutom dubbla försök vid olika tidpunkter. Min teori när det gäller Kungs är att deras återförsäljare drev på utvecklingen av en billig lokalmottagare. De hade egna affärer i flera städer och därtill cykelhandlare med stor spridning över landet, som säkert hade en del att säga till om. Sedan uteblev nog försäljningsframgångarna och det tror jag är förklaringen till att de inte kom med i det ordinarie sortimentet för någon säsong. Att det sedan gjordes ännu ett försök med L 102 mot slutet av 40-talet är märkligt, men Kungs försäljning minskade av allt att döma redan åren efter kriget och de kanske tyckte det var värt ett försök till.
Centrums försök på området blev också kortvarigt, men där tror jag ekonomin spelade än större roll. En modell som inte sålde tillräckligt var nog obönhörligen borta ur sortimentet på kort tid. Något som måste ha spelat roll är också det faktum att de använde trälådor, som hur små och förenklade de än gjordes, inte kunde bli så billiga som de hade behövt vara för att kunna konkurrera effektivt. Alternativet till en enrattare kunde nämligen vara en liten enkel allströmssuper i bakelitlåda. Philips typ 203 U från 1942-43 kunde köpas för 190 kronor. En Centrum U 70 A för 175 kronor framstår i den jämförelsen inte som ett särskilt åtråvärt val för skillnaden på bara 15 kronor. Kungs, som hade egen lådfabrik och till och med egna skogsbestånd, kunde möjligen ligga betydligt lägre i pris av det skälet, men desto mindre vinstmarginal på varje apparat och då blev det ändå i längden en dålig affär. Scaniavox/Smith kunde däremot konkurrera så småningom med Piccolo i sin billiga plast låda, som inom rimliga gränser bara blev billigare i tillverkning ju fler de sålde. Trots det sålde de nog inga enorma mängder och sammanfattningsvis kan man säga att en-ratts-radion blev en ganska marginell företeelse i Sverige. Läsarna vill jag slutligen uppmana att gärna höra av er om tips på fler enrattare och i synnerhet om det kan bekräftas eller dementeras att Luxor ska ha byggt en.
Hälsningar Anders
