En signalgenerator är ett instrument som genererar en ren ton eller frekvens i taget. Under åren har HP-oscillatorer använts för att designa, producera och underhålla telefoner, stereoapparater, radioapparater och annan ljudutrustning.
Modell 200A började som ämne för Bill Hewletts masteruppsats på Stanford University i slutet av 1930-talet. Bill hade den innovativa, eleganta och praktiska idén att använda en glödlampa i en Wienbrygge-oscillatorkrets för att lösa problemet med hur man reglerar kretsens utgångssignal utan förvrängning. Andra oscillatorer som var tillgängliga vid den tiden var dyrbara och instabila. Genom att använda glödlampan kunde Bill förenkla kretsen, förbättra oscillatorns prestanda och sänka priset.
Vid starten gavs tongeneratorn beteckningen 200A för att få det att se ut som om företaget hade funnits ett tag. Detta instrument blev den första lågkostnadsoscillatorn för ljudfrekvenser. Den gavs priset $ 54,40 vilket var ca en fjärdedel av priset för jämförbar utrustning av andra fabrikat. Den tillverkades i garaget bakom Dave Packards hus, som blev starten till det som nu kallas Silicon Valley.
I en skrivelse från 1985 beskrivs Dave Hewletts ljudoscillator som “Grunden till vilken Hewlett-Packard Company kunde växa till världens största elektroniska företag för mätteknik och utrustning. ”
Bildens 200A är serienr. 12; förmodligen producerad i Palo Alto-garaget (1939?). Radiomuseets utställningsföremål är av en modell från 1950-talet.
Avstämningsenheten TU-8-B som finns på radiomuseets monter vid militärradio var
monterad i flygplanstypen B-24 Liberator som ingick i USA,s flygvapen under andra världskriget. Vikt lastat 25,4 ton, motorer 4 st Pratt-Whitney på en effekt av 1200 Hk per motor.
Ett flygplan av denna sort havererade 1944-10-20 nära Antens kapell väster om Alingsås. Vid Antens kapell finns ett minnesmonument med namn på de 6 omkomna flygarna, skylt vid kapellet hänvisar stigen till monumentet ( 250 m )
Samtliga ombord på planet omkom
•Captain Truett K. Bullock, 26 år från Tylertown Alabama, P
•Lieutnant Paul Buchanan, 25 år från Ceder County Iowa, CoP
•Captain Colin Campbell, 24 år från Genesee County New York, N
•Sergeant Donald “Jim” Johnston, 23 år från Pennsylvania, R/O
•Sergeant Oakley Ragland, 21 år från Windham County Connecticut, R/O
•Corporal Earl Nore, 24 år från Stanlet Mountrail North Dakota, T
En ingående beskrivning av haveriet finns på hemsidan
https://www.flygmonumentet.se/historia.htm
En modell av flygplanet hänger i taket på Radiomuseet.
Det har blivit dags att presentera ett radiomärke från Stockholm, som hör till de mindre, men som ändå är av stort intresse. Radioproduktionen är speciell i sig eftersom man valde att satsa på radiogrammofoner, utan att ha vare sig bordsapparater eller något bärbart på programmet. Firman startades sannolikt 1946. Åtminstone så är den första reklambroschyren från det året och den första modellen hette i växelströmsversion V-8 och för allström A-8. Framsidan täcks helt av dörrar och översidan av ett kistlock. Dubbla dörrar i mitten döljer högtalartyget och på ömse sidor finns skivfack med varsin dörr framför. Under locket finns förstås radion och plats för en grammofon. Utförandet är möbelmässigt påkostat, men egentligen är det ändå en tämligen typisk radiogrammofon för sin tid. Mottagaren uppges vara en sexrörs super och det är inte heller så anmärkningsvärt jämfört med konkurrenterna. I samma broschyr finns också en liten 10-Watts förstärkare, med inbyggd lokalkrets för radiomottagning.
Penton Gala 1947
För säsongen 1947-48 är utbudet större och med en tydligare prägel av lyxapparater. Modellen A-8/V-8 är kvar i sortimentet och kallas nu Penton Gala. Här finns nu också två nyheter. Penton Colonial typ V-6 respektive A-6, beroende på strömart. Skalan och rattarna är synliga på övre delen av framstycket. Jag har inte själv stött på något exemplar av den, men av den tekniska beskrivningen att döma kan den nog innehålla samma chassie som typen Gala. Däremot är Penton Opera med typbeteckning A-11 respektive V-11 en mer uppenbart påkostad apparat. Möbeln är av sekretärmodell, med nedfällbar klaff och har ett underrede med sammanlänkade ben som påminner om antika barockmöbler. Den har dubbla högtalare dolda bakom ett galler av trä och 8-rörs chassie, med dubbla slutrör.
Penton Opera kommer genom åren att säljas i en rad olika utföranden. Den första versionen från 1947 har god plats för skivalbum bredvid utrymmet för skivväxlaren. Till 1950 års modell har istället utrymmet för skivväxlaren byggts in bakom ett jalusi med en hylla ovanför för skivor och en tredje högtalare har placerats till vänster därom, med en separat volymkontroll. Det står på reklambladet att utrymme för television är beräknat. Det går också att få den med bandspelare istället för skivväxlare och även en fjärrströmbrytare kan fås monterad på beställning. Vid det här laget har de av allt att döma övergivit modellerna Gala och Colonial och satsat helt på Opera.
På ett något senare, tyvärr odaterat reklamblad, kan man se skisser över hur möbeln skulle se ut med ovannämnda alternativa utrustning. Ett bandspelardäck med en 3-hastighets skivspelare ovanför, är en av varianterna. En annan erbjuder TV-skärm mitt fram och grammofonutrymmet till vänster. Det är osäkert om det verkligen tillverkades någon i det utförandet. Skissen ser ut att lämna väldigt lite utrymme för tv-chassiet, men helt uteslutet är det inte. Det vanligaste konceptet är dock det som överensstämmer med den som beskrivits som 1950-års modell, ovan.
Penton Opera 3 ver efter 1950Penton Opera 1948
Sista Penton Opera, som jag känner till, har typbeteckningen V-20. (Den byggdes aldrig i någon allströmsversion). Möbeln är till det yttre helt lik de tidigare, men radion har FM-mottagning och ett 12-rörs chassie, samt tangenter för omkoppling. Skivväxlaren är en Dual 1004 till skillnad från tidigare då de i regel monterade en AGA 102. Den här radiogrammofonen torde vara tillverkad tidigast 1955.
Själva företaget bakom Penton hette åtminstone till en början också Penton radio och fabriken ska ha legat på Hälsingegatan 6. Kontoret har först adressen Kammakargatan 8, men flyttar redan efter något år till Kungsgatan 29 (6 tr). Reklambladet för 1950-års modell anger Birger Jarlsgatan 22 och där står faktiskt inget om Hälsingegatan alls. På det senare odaterade reklambladet står det däremot Hälsingegatan 6, återigen, men nu hänvisar man till Svenska AB Banton. Bladet för V-20, som torde vara det sista utgivna, anger också AB Banton på Hälsingegatan, någon kontorsadress finns inte överhuvudtaget. Bland produkterna fanns skolradio och musikanläggningar för restauranter och industri, men det anges också att de säljer television. Det som gör företaget extra intressant är att här även erbjuds dels ”bandinspelningsapparater från 1 till 30 timmar” och dels ”caféautomater med 192 väljningsmöjligheter”.
Banton Jukebox 1955
Banton byggde alltså även ett slags jukeboxar, som istället för grammofonskivor spelade upp musik från rullband. De första modellerna innehåller en rullbandspelare från tyska Loewe, som kallades Optaphon. Den håller hög teknisk kvalitet och har dubbelspår, samt en tidig form av ”autoreverse”, som arbetar helt mekaniskt. Därför kan bandet spelas fram och tillbaka utan behov av manuella insatser. Ett motoriserat tidrelä som kan ta emot upp till tio tjugofemöringar åt gången, ger cirka fem minuters speltid per ilagt mynt. Eftersom reläet bara slår på och av strömmen till bandspelaren, så går det inte att välja några låtar på den här modellen, utan man får nöja sig med den inspelning som står näst i tur på bandet. Naturligtvis kunde den också lika gärna starta eller stanna mitt i en låt.
Tolnai bandspelare
På något sätt fick dock firman kontakt med ingenjören och uppfinnaren Gabor Kornel Tolnai (1902-82). Han var född i Ungern, men kom under det tidiga 30-talet att arbeta för L.M Ericsson, omväxlande i Stockholm och Budapest. När han 1935 gifte sig med en svenska bosatte sig paret i Stockholm. Tolnai var oerhört aktiv med uppfinningar på en rad områden, både för L.M. Ericsson och andra företag. Inte minst för den svenska försvarsindustrin. Han startade sitt eget företag år 1950 med namnet AB G K Tolnai. Först ska han ha haft verkstad och laboratorium på Främlingsvägen 47 i Hägersten, men den senare adressen till firman är faktiskt Hälsingegatan 6. Precis där Penton/AB Banton höll till alltså. Från ca 1955 började Bantons caféautomater förses med specialbyggda bandspelardäck av Tolnais konstruktion. I tidningen Radio och television, nr 8, 1955, finns en artikel som presenterar satsningen. Nu tillkom den väsentliga möjligheten att själv kunna välja bland 192 olika låtar. Detta är möjligt genom att bandspelaren dels har 16 olika kanaler på ett 35 mm brett band och dels 12 olika elektromekaniskt sökbara positioner i bandets längdriktning.
Penton Loewe Optaphon
Genom att det fanns valmöjligheter så måste någon göra i ordning banden genom att köpa in och spela över nya skivor till dem och sedan skulle de distribueras ut till automatägarna. Hur man gjorde med upphovsrätten till musiken är oklart, men kanske ignorerades frågan helt. Varje låt kunde inte alltid höras till slut utan tonades ut ibland, då alla kanaler måste spelas upp under samma bestämda tid. Det måste i princip ha varit omöjligt att hålla jämna steg med den tidens nyvaknade intresse för topplistor. Trots det så fungerade de kanske att ha på lite mindre ställen, med lägre pretentioner på ständiga nyheter. I längden blev det nog ändå olönsamt att å ena sidan lägga så mycket tid på att förse apparaterna med ny musik och å andra sidan att ha någon som kunde resa runt och byta band och serva maskiner som krånglade. Detta samtidigt som de amerikanska jukeboxarna erbjöd ett helt annat mera tidsenligt blickfång, bättre ljudkvalitet och möjlighet för utställaren att se hur ofta varje skiva spelades.
Det är osäkert hur länge firman kunde fortsätta att sälja radio och musikautomater. Troligen var det radioapparaterna som övergavs först. Penton Opera V-11/A-11 är visserligen inte så vanlig den heller, men de andra radiomöblerna från firman är så sällsynta att jag faktiskt bara sett dem på bilder. Därför kan knappast heller V-20 ha sålt något vidare. När valutarestriktionerna släpptes vid årsskiftet 1954-55, blev det enklare och billigare att importera utländska produkter. Detta slog mot hela den svenska radioindustrin och säkert drabbades ett litet märke som Penton ganska hårt. Samtidigt blev det också möjligt att importera amerikanska jukeboxar och det bör även ha påverkat Bantons möjligheter att sälja sina caféautomater.
Tolnai var möjligen redan från början smart nog att inse att det här med caféautomater bara var ett ben för verksamheten att stå på. Bandspelarna var användbara även för industriella- och vetenskapliga syften och de kunde givetvis köpas även som lösa enheter. Då såldes de dock främst under varumärket G K Tolnai och inte Banton. Affärer och varuhus kunde också köpa dem för att använda dem till att spela bakgrundsmusik. De kunde ställas in för att spela alla kanaler efter varandra automatiskt och det gav så många timmars speltid att det knappast kunde matchas av någon konkurrent. Tolnai stod nog ganska stadigt på egna ben, alltså och oavsett vilka intressen eller eventuella ekonomiska åtaganden han hade i AB Banton, så fanns ju uppenbarligen den egna firman kvar vid sidan av. Antagligen lades Banton ner mot slutet av 50-talet. Åtminstone så var det då som Tolnai allt mer inriktade sig mot att använda bandspelarna i undervisningssyfte. På 60-talet började han samarbeta med AB Stålex och utvecklade ”Studymastern” för uttalsträning i språkstudior på skolor. Tolnai bör ha blivit så pass betydelsefull för Banton att det är rimligt att tro att han också kan ha varit åtminstone delägare i företaget. Personligen tror jag däremot inte han hade någon roll i att starta Penton radio från början, men jag har tyvärr inga uppgifter om vem eller vilka som gjorde det.
Vad det blev av televisionssatsningen har det inte heller gått att finna några spår av. Min gissning är att man träffade avtal med någon utländsk TV-tillverkare om leverans vid behov. Loewe bedömer jag som troligast eftersom de köpte bandspelarna där från början. Såvitt känt så har det inte påträffats någon TV-apparat med Pentons märke i kretsen av radiosamlare. Penton radio bör ha existerat som fabrikat i ungefär tio år. Utan satsningen på caféautomaterna och framförallt utan Tolnai, tror jag märket hade haft en ändå kortare livstid. Dels för att de hade så få produkter på programmet, men dessutom för att de bara konkurrerade om de mest välbärgade kunderna. Möjligheten finns att företaget levde vidare i någon form, kanske med Tolnai vid rodret, men då med andra produkter än radio.
När jag var 10 år gammal köpte jag denna begagnade Philipsradio typ11U på Funkes elektriska i Smedjebacken. Priset var 25 kronor. Året var 1947. Det är en återkopplad allströmsapparat för mellan- och långvåg med rören EF6, CL4 och CY1.
Den finns nu på Radiomuseet som RM6271. Efter byte av elektrolyter fungerar den utmärkt.
Det var nog ingen tillfällighet att utförandet är så likt den Esselradio som Anders ”soda” Söderström beskriver i detta nummer av Audionen.
Den här apparaten är tillverkad av Hammarlund och finns i en bil, men är det en bilradio?
Firmamärket Hammarlund har inte något med den tidigare BP-direktören och tillika programledaren på Sveriges Radio för det mycket populära radioprogrammet Sveriges Bilradio som sändes varje lördag åren 1956-1973 att göra.
The Hammarlund Manufacturing Company grundades i New York 1910 av Oscar Hammarlund. När företaget las ned 1973 var det bland USA:s äldsta producenter av radioutrustningar. Dock inte av bilradioapparater.
Hammarlund HQ-129X har trots allt en historia på Sveriges Radio. Den hade sin plats högst upp under taket på Radiohuset i Stockholm där “Lyssningscentralen” låg. Där låg också en amatörradiostation.
Radiohuset i Stockholm invigdes 1962 men vår hammarlundare är tillverkad 1948 så frågan är om den har funnits på någon annan plats tidigare. Det har funnits ett antal
lyssningscentraler runt om i landet där den kan ha haft sin plats. Kanske finns de än? Jag
har inte frågat FRA.
Hur kommer det sig att denna klenod hamnat på radiomuseet i Göteborg och vad har den med bilar att göra?
Min tidigare arbetskamrat Ingvar Petersson kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att ta hand om en fin kv-mottagare som fanns i hans ägo. Trots att han är radioamatör hade han inte längre någon användning av den och han kände ju till mitt engagemang på radiomuseet.
Jag frågade Bengt Lindberg som är ansvarig för amatörradiostationen SK6RM om han ansåg att den platsade i vår utställning. Det ansåg han.
Eftersom Ingvar bor i Uppsala så var ju frågan hur sjutton vi skulle kunna få den till Göteborg. Helst gratis. Det är ingen liten pjäs. Den väger 23 kg och mäter 495 x 270 x 315 mm. Att anlita Postnord hade förmodligen ruinerat oss. Det är här bilen kommer in i bilden.
Ingvar som hade ett ärende till Marstrand undrade om jag skulle kunna möta upp någonstans i Kungälvstrakten för att ta hand om radion i fråga.
Visst kunde jag möta upp där och utväxla den åtråvärda tekniska utrustningen, så vi bestämde tid och plats. Tråkigt nog drabbades jag av migrän just den dagen, men Ingvar hade inget emot att stämma träff med min fru istället, så på så sätt hamnade den i min bil Nästan en bilradio alltså.
Nu finns den på Sveriges största och bästa radiomuseum.
Många av Sveriges radiotillverkare gav under perioder ut egna tidningar. Vissa var interntidningar för de anställda inom företaget. Andra riktade sig till handlare ute i landet och några faktiskt direkt till hushållen. Vi kommer att presentera någon då och då i Audionen och först ut är ”AGA-Baltic nyheter”. Det är en av flera publikationer som AGA koncernen gett ut under åren. Utgivningsperioden bör ha varit från 1934 till 1946 (det är den period som redovisas som tillgänglig på bibliotek i databasen Libris) och den omdöptes sedan till AGA-nyheter rimligen från ca 1947 och troligen flera decennier framåt. Ansvarig utgivare var Gunnar Dalén, son till AGAs legendariske tidigare direktör, nobelpristagaren Gustaf Dalén.
Det här var en tidskrift som kom ut med fyra nummer per år och målgruppen verkar ha varit såväl radiohandlare som sålde AGA-Baltics produkter, som anställda inom denna gren av AGA-koncernen. Om den verkligen gick ut till alla ända ner på verkstadsgolven eller bara utvalda personer på högre befattningar, vet jag tyvärr inte. Inriktningen är dock betydligt bredare än bara radioapparater för konsumentmarknaden. Utrustning för ljudfilm i form av såväl elektronik, som mekanik och optik behandlas ofta i artiklarna.
I det här avbildade numret från oktober 1945 så berörs bland annat höstens radionyheter, frekvensmodulering, konstruktionen av AGA-Baltics projektorer och hur en film blir till. Inledningsartikeln är skriven av Gunnar Dalén själv och handlar först om att freden äntligen har kommit. Sedan kommer dock huvudbudskapet som går ut på att företaget genom förutseende och stora ansträngningar ändå lyckats hålla fredskvalitet på sina produkter. Krigsslutet skulle alltså inte innebära någon större förändring för radiotillverkningen. Det han däremot tidigare förutsett är en ökad efterfrågan på radio från de krigshärjade länderna och nu tycker han sig se att han kan få rätt. Det fick han ju också för nästan ett decennium, även om många länders industri återhämtade sig förhållandevis snabbt.
Dags att presentera ett litet, kortlivat stockholmsmärke. Firman som sådan var dock gammal när radiotillverkningen väl ägde rum, för i broschyrer framhålls att den grundades 1915. Grundaren och innehavaren hette Siegfrid Larsson och namnet Essel kommer kort och gott av hans initialer S och L. Verksamheten var belägen på Drottninggatan 50 i Stockholm. Tyvärr saknas uppgifter om huruvida Larsson startade med radioförsäljning redan 1915, eller om det blev en senare artikel i firmans utbud. Att bygga radio i Sverige 1915 är att betrakta som pionjärarbete och de kommersiella möjligheterna var då starkt begränsade. Troligen var det alltså fråga om en affär för andra varor, som t.ex. foto, musikinstrument, cyklar, ur eller liknande, som sedan tog upp radio i sortimentet när det blev modernt
under mitten av 1920-talet. Det är dock gissningar från min sida.
Märket Essel kunde förstås ha använts redan på 20-talet om firman byggde egna kristall- eller rörmottagare då, men jag känner inte till några påträffade apparater av det slaget och tvivlar på att de skulle finnas. I Philips publikation ”Vilka rör till min radio?” nr 10 – 1943, är första modellerna från Essel noterade till säsongen 1939-40. De kan gott ha sett risken för kommande importsvårigheter, som en möjlighet för dem att slå sig in på marknaden. Det är alltså tänkbart att firman förutsåg krigsutbrottet, men det kan också vara så att de inte började bygga några apparater förrän senare på hösten när kriget redan var ett faktum. Första säsongen fanns bara allströmsmodellen A 3 och batteriapparaten B 3. Det är i båda fallen fråga om raka mottagare och när det gäller A 3, så har den rören EF 6 och CL 4, samt likriktarröret CY 2. Det kan väl sägas vara fråga om en enkel lokalmottagare, men någon ”enrattare”, med en förinställd station, handlar det inte om.
Den har faktiskt även kortvågsläge, utöver de mer självklara mellan- och långvågsområdena. Därmed har den också en skala, med en del stationsnamn på. Att verkligen få in alla stationerna där med den här radion, torde dock kräva mycket goda mottagningsförhållanden och en rejäl antenn. Modellen B 3 har två DF 21 och ett DL 21 och är även det en rak mottagare. Ett hyfsat tidigtexempel på användning av de nya 1,4-volts rören för batteriapparater.
Säsongen 1940-41 kom, enligt tidigare nämnda Philipshäfte, batteriapparaten B 4. När det
gäller B 3 så var det fråga om en stationär apparat, men B 4 var avsedd att vara portabel. Den har en inbyggd ramantenn, handtag ovanpå och som namnet avslöjar innehåller den fyra rör. De är tre stycken DF 21 och slutröret DL 21. En broschyr från Essel, troligen från sommaren 1941, gör sedan reklam för varianterna B 3 P och B 4 P. Dessa ska ha högglanspolerad låda i ädelträ, till skillnad från standardtyperna, som har en enklare målad eller klädd låda. En femrörs batterisuper med beteckningen B 5 S finns också omnämnd, men tyvärr utan någon bild eller uppgifter om vilka rör som ingick i konstruktionen. Även Essel ”Allström” av 1941 års modell, finns med på programmet. Utseendet är exakt som A 3 och rören är desamma så när som på att EF 6 har ersatts med EF 9.
Essel satsade på att göra enkla mottagare till billiga priser. De erbjöd alla sina apparater på avbetalningsköp och lämnade ett års garanti till skillnad från de annars vanliga sex månaderna. Säljförsök gjordes via annonsering i veckopressen och möjligen också i dagstidningarna. Man kunde alltså köpa en Essel via postorder och de gav då 14 dagars returrätt. Om man däremot kunde köpa dem ute i landet hos radiohandlarna är oklart. Vid den här tiden var handlarna redan ganska märkesbundna, så det framstår nog som mindre troligt. Däremot kan de ha haft kommissionshandlare, som på avbetalning tog hem exemplar av en eller flera modeller. Dessa apparater användes sedan när kommissionären gick eller cyklade runt i sitt närområde, demonstrerade dem och tecknade beställningar till firman, mot provision.
Ambitionen var det ändå inget fel på. Broschyren för 1942 – 43 har mottot ”Essel den svenska folkradion”. Modellprogrammet är ganska omfattande, men några lyxmodeller är det inte fråga om. Alla typer ända från märkets debut 1939, finns fortfarande med: B 3, B 3 P, B 4, B 4 P och B 5. En ny 2-rörs batteriapparat med det högst logiska namnet B 2 har tillkommit. På allströmssidan har vi A 3 och en variant på den, med kraftigare högtalare, skalbelysning och grammofonuttag, som fått typbeteckningen A 3 V. Ny är också en apparat som heter A 4. Det är förstås fyra rör i den, men vilka framgår tyvärr inte i broschyren. Utmärkt distansmottagare kallas den i alla fall. Samma mottagare kan också fås för batteridrift och det verkar lite konstigt. Dels om man betänker att det redan fanns en B 4 att köpa och dels för att det är stor skillnad på en allströmsmottagare med tre rör plus likriktaren och en batteriapparat utan nätdel och med fyra rör att disponera för mottagaren. Det troligaste är nog att det är två tekniskt ganska olika apparater, men att lådan som används är likadan.
Förutom Essel apparaterna så innehåller broschyren också ett par importerade mottagare av andra märken. Skandia supern K 5 A finns till salu för 210 kronor. Det faktum att den saluförs under deras märke gör att den knappast kan ha importerats av Siegfrid Larssons firma, utan det måste ha gått via Skandia. Den andra radion är en Siemens femkretssuper typ S 12 GW för 338 kronor. Även den måste ha köpts via sin generalagent, Svenska Siemens. Försäljningspriserna för såväl K 5 A, som S 12 GW är exakt desamma i Esselbroschyren, som i prislistorna från Skandia respektive Siemens. Säkert fick Siegfrid Larsson nöja sig med att sälja dem på samma villkor som vilken annan återförsäljare som helst. Firman var av allt att döma en affär med ett exklusivt läge i Stockholm. Möjligen var det bara en radioaffär, men troligen en större rörelse med flera produktkategorier i sortimentet. Någon generalagentur för utländska apparater verkar de ändå inte ha vågat sig på att etablera själva. Ganska logiskt egentligen om man betänker att de inte ville konkurrera med den egna produktionen och att importmöjligheterna var osäkra. Att däremot komplettera sortimentet utifrån med mottagartyper de själva inte kunde tillverka verkar rimligt, men då fick det alltså bli via svenska agenter.
Några uppgifter om Essel-apparater byggda senare än 1943 har jag inte kunnat få fram. Det är möjligt att försäljningen och eventuellt också tillverkningen varade längre än så, men troligen blev det svårare att få tillgång till komponenter och rör allteftersom kriget drog ut på tiden. Det kan naturligtvis också vara så att de helt enkelt sålde för dåligt, eller en kombination av bådadera. Av allt att döma så upphörde alltså Essel existera som radiomärke kring, eller troligare, något före mitten av 40-talet. Firma Siegfrid Larsson behöver förstås inte ha upphört för det, men jag har tyvärr inte mer kunskaper att dela med mig av om saken. Kanske har vi någon medlem som vet mer? Ta i så fall gärna kontakt med mig via museet.
En raritet i museets instrumentsamling är denna spektrumanalysator, som blev till ett
stort genombrott för HP:s dominans inom mätinstumentområdet. Diplaydelen i museets
exemplar fungerar utmärkt, men i spektrumanalysatordelen har tyvärr den känsliga backvågsoscillatorn givit upp. Denna oscillator hade mycket begränsad livslängd och var den svaga punkten hos denna i övrigt revolutionerade spektrumanalysator.
Även om spektrumanalysatorer för mikrovåg hade tjänstgjort inom kommunikations-industrin sedan andra världskriget, var de besvärliga att använda och hade smala frekvensområden och bara blygsamma dynamiska mätområden.1964 introducerade HP sin första spektrumanalysator och revolutionerade instrumentets mätkoncept och funktionalitet.
Analysatorn 8551A / 851A, var med sin 2000 MHz svepbredd och dess 10 MHz till 12 GHz (eller 40 GHz med externa mixer) täckning var fantastisk för sin tid. Den innehöll en svept första lokaloscillator, som var en backvågs-oscillator, för att uppnå en bred och linjär svepbredd. För hög stabilitet i smala svep använde man en ny teknik för faslåsning till en svepande VHF-källa.
För första gången kunde ingenjörer titta på ett enormt bandbreddsområde och karakterisera prestanda för signaler till amplitud och harmonisk prestanda. Till exempel kan en förstärkare visas med de grundläggande signalerna och alla övertoner. Instrumentet uppvisade ett amplituddynamikområde på 60 dB och blev därigenom accepterat som ett “frekvens-oscilloskop”.
Spektrumanalysatorer blev snart lika allestädes närvarande på mikrovågsdesigners lab-bänkar som oscilloskop varit sedan en tid tillbaka vid utveckling av mer lågfrekventa applikationer.
Här ett litet klipp ur 1965 års instrumentkatalog Lennart Nilsson
Telefonen är kopplad till filtret i mitten via den högra runda kopplingsdosan till höger. Centrumradion till vänster har sin antenn- och jordingång ansluten till stickproppen till vänster om filtret på väggen. Radioprogrammet sänds från en signalgenerator högre upp
Många av oss fick uppleva trådradion på 40-,50 och 60-talen. Ursprungligen var tanken att trådradion skulle ge en stabil och säker radiomottagning av riksprogrammet även i de delar av landet som hade en ojämn täckning av dåtidens lång- och mellanvågsnät med kraftig fading under den mörka delen av dygnet. Efter kriget beslöt riksdagen att göra en storsatsning på trådradio och då även i storstäderna som i Stockholm med tanke på att flera radioprogram skulle kunna distribueras då. Artikeln nedan som finns uppsatt på Radiomuseet.
SÅ FUNGERADE TRÅDRADION
Radiomottagarens antenningång anslöts till telefonnätet via ett filter på väggen, som
separerade telefontrafiken från radioprogrammet. Radions riksprogram kunde avlyssnas
på långvåg 1830 m = 164 kHz (Allouis). När sedan program 2 startade år 1955 sändes
det programmet på 1068 m = 281 kHz (Minsk). Tanken var att man skulle kunna sända
ytterligare radiokanaler via trådradio men detta blev aldrig aktuellt.
Man framhöll att fördelen med tekniken var att lyssnarna kunde använda sina vanliga
radioapparater, vilket de inte hade kunnat göra om de skulle gå över till FM-mottagning.
Trådradiotekniken utvecklades på 1930-talet och det sena 30-talets nya och moderna
bostadskomplex var redan från början utrustade med trådradio. Ett exempel är kvarteret
Mormon på Södermalm i Stockholm.
Det var efter en utredning i 1946 som besluten kom om en utbyggnad för 700 000 lyssnare. År 1964 när utbyggnaden avslutades hade man som mest 300 000 abonnenter. På 1970-talet lades hela trådradionätet ned i takt med att FM-nätet byggdes ut.
Hälsningar Anders
