Betjeningspult.
Kystradiostationernes vigtigste opgave er at hjaelpe nödstedte skibe, men länge var de også bindeled mellem söens folk og de pårörende på land. I 1980 ekspederede de fire kystradiostationer samlet 251.171 telegrammer og 595.235 samtaler.
Mobiltelefoni har overtaget de fleste private samtaler i kystnaere områder, mens kystradioen stadig tager sig af nöd- og sikkerhedstjenesten.
Bland de många stationsnamnen på våra gamla radiomottagare kan namnet Athlone
ses på mellanvåg vid ungefär 530m, 567kHz.
I somras åkte jag och en kompis till Irland för att se det nya Titanicmuseet och en del andra teknikhistoriska sevärdheter. Här vill jag gärna rekommendera Ulster Folk and Transport museum i Holywood utanför Belfast. På Transport museum kan man se bilar, lok, vagnar, spårvagnar i en fin miljö.
Resan fortsatte längs med norra kusten och västerut mot Galway. Sedan var det dags att styra mot Dublin. Vi kom då att passera Athlone som ligger mitt på ön. Det hade varit svårt att hitta information om radiostationen i Athlone innan resan. På internet finns en del om stationen, men inget om om hur man kan besöka den. På en pub i staden kom vi att prata med några av gästerna som visste att sändarstationen skulle ligga en bit utanför staden i ett område som heter Moydrum. Vi följde den vägbeskrivning som vi fått och efter några kilometer kunde vi se en typisk fackverksmast, den kvarvarande av de de två som burit upp antennen.
Vi var då ute i ett lantligt område med mycket smala vägar varav de flesta var grusvägar. Det fanns gott om dessa och även om vi såg masten var det mycket svårt att hitta rätt väg. Ofta slutade den gropiga vägen mitt ute på ett fält. Som väl var hittade vi till slut den betongbelagda vägen som leder till sändarstationen. Mycket tack vare hjälp från ortsbefolkningen för någon skylt fanns ej.
Byggnadens arkitektur är typisk för en sändarstation från 20 eller tidigt 30-tal.
Området närmast byggnaden är omgärdat av staket. I april 2004 avslutades sändningarna
i Athlone. Det är i dagsläget, (okt.-13), inte klart vad som ska göras med anläggningen.
Radio Athlone startade sina sändningar den 6:e februari 1933. Sändaren var en Marconi
med 60kW uteffekt. Anropssignalen var då “Radio Athlone” vilken ändrades 1937 till
“Radio Eireann”.
I slutet av 50-talet ersattes Marconisändaren av en Brown-Boweri på 100kW.
1979 kom nästa generation av sändare, en Continental Electronics på 100kW. Vid
denna tid började “Radio 2” att sändas. En ny nationell kanal på frekvensen 612 kHz som
komplement till “Radio Eireann” som från 1975 sändes från den nya sändarstationen i
Tullamore.
Antennsystemet i Athlone var format som ett T mellan två 300 fot höga master.
Det som idag gör sändarstationen extra intressant ur ett teknikhistoriskt perspektiv är
att tre generationers sändarutrustning finns bevarade. De har ej skrotats för att ge plats åt en ny anläggning utan har sparats vid sidan av den nyare. Det finns en grupp av entusiaster i Irland som vill bevara sändarstationen och göra den till ett museum. En av dessa entusiaster är Martin Hanley som har hjälpt mig med att låna ut sina bilder till denna artikel.
Vill man lyssna på Irland från Sverige finns på mellanvåg, 1341kHz, BBC Radio
Ulster, Belfast. På Sveriges västkust hörs stationen tydligt.
Ulf Nilsson
Vem uppfann radion?
Marconi är den som de flesta av oss anser vara “radions fader” medan en del menar att det var Aleksandr Popov och andra Nikola Tesla.
För mig är det konstigt att vi envist håller fast vid Marconi med tanke på vad Tesla åstadkom på sin tid. På den här tiden fick Amerikanska Patentverket in en rad av konstiga ansökningar som de inte förstod sig på. De var så konstiga att Patentverket godkände dem på en gång. 1897 fick Tesla kommentera om Marconis framgångar med radio och ska då ha sagt:
“Låt honom hållas. Han använder 17 av mina patent”
Marconi hade tidigare varit elev hos Tesla.
Samma år demonstrerar Tesla en radiostyrd båt för militären som visar svalt intresse.
Året efter visar han upp båten för allmänheten som han även tar patent under detta år.
Denna båt styrdes trådlöst från land och innehöll förutom mottagare, även logiska grindar, det vi i dag kallar för digital teknik.
Media visade dock inte lika svalt intresse som militären och det fick pryda första sidorna i
tidningar. Den 19 november 1898 kan man läsa i Scientific American om denna
revolutionerande uppfinning, som “är gjord för att revolutionera konsten om krigföring”.
Runt 1900 bygger Tesla ett laboratorium med en sändare på 200 KW, som sände på frekvenser på 10 tals KHz och spänningar upp till 12 miljoner volt.
När Marconi skickade in sina patent 1904 på radio annullerade patentverket Teslas, troligtvis på grund av den massmediala uppmärksamheten som då gällde Marconis försök.
Den 29 august 1914 kunde man läsa I the New York Sun:
“NIKOLA TESLA TO FIGHT MARCONI PATENT SUIT.”
1909 Får Marconi Nobelpriset i fysik tillsammans med Ferdinand Braun.
Av någon anledning hade Nobelkommittén gått ut med ett pressmeddelande av misstag om att Tesla & Edison skulle få fysikpriset. En del källor säger att Tesla sagt nej till priset för att han inte vill ha pris för en liten del av hans gärningar och dessutom måste dela detta med någon annan.
Edison och Tesla var inte goda vänner sedan tiden då Tesla sålde sina patent gällande
växelström till George Westinghouse, det som la grunden till “Strömmarnas Krig”.
En annan förklaring är att de har diskuterats av Nobelkommittén, och någon av misstag i
kommittén gått ut med felaktigt pressmeddelande.
En lång rättstvist startar då Tesla lämnar in stämningsansökan 1915 mot Marconi.
Under tiden fortsätter Tesla forska och utveckla uppfinningar inom flera områden, som
hastighetsmätare, fontäner, turbiner, flygplan mm. Bl.a. utvecklar han tillsammans med Robert Bosch ett elektriskt tändsystem till bensinmotorer.
86 år gammal avlider han ensam och deprimerad av världskriget som pågick, på hotell New Yorker den 7 januari 1943. Tre månader senare kommer domen från högsta domstolen i USA som ger Tesla rätten till sina patent gällande radio och Marconis blir därmed ogiltiga.
För sin tid var han ett av de mest framstående genier. Med sina över 800 patent tillhör han en av de mest produktiva genom tiderna. Han ville forska och skapa, men hans sinne för ekonomi var inte den bästa, han var ständigt på jakt efter finansiärer till alla hans projekt.
Hur hade vi beskrivit historian i dag om Tesla överlevde några månader till då domen kom.
Då hade Marconi troligtvis blivit skyldig att betala skadestånd till Tesla.
När det gäller skapare och deras rätt till sina skapelser är verkligheten ofta komplicerad
eftersom några ofta lever under samma tidsperiod och kommer på samma lösningar på
problem. Vem ska då hyllas och vara nummer 1? Den som kan tala för sig i medierna och får Nobelpris tack vare ett antal stulna patent eller den som skapat och återfår rätten till sina patent efter en rättstvist, men som är sämre på hanteringen av media och sämre på att marknadsföra sig själv? Tesla var tydligen paranoid sista åren av sitt liv.
Kan det vara Popov eller någon annan som borde hyllas som radions fader?
Vad tycker du?
Magnus Hansen
070-666 21 49
Privat: atmega(a)hotmail.se
Företag: magnus.hansen(a)f-elmek.se
Artikel ur Nyheter från Radiomuseet nr 62
De första åren när jag började köra SSB (enkelt sidband) på amatörradiobanden, fanns det inte så mycket utrustning att köpa i Sverige, detta var omkring 1963, men genom en kontakt fick jag reda på att en radioamatör borta i Ohio USA, hade en Central Electronics 20A till salu. Jag kontaktade honom per brev, och han var vänlig nog att sälja den till mig, tror jag betalade omkring 700 kronor för den, Den anlände så småningom med postfrakt, men när jag hämtade ut den från postkontoret, så skramlade det misstänkt i den.
Vid uppackning var det några rör som låg lösa, och en liten LF-transformator hade lossnat i sina fästen, men endast en liten buckla på ett hörn på panelen. Jag klagade på postkontoret, fyllde i en blankett om skada på sändaren, och fick tillbaka en större del av de pengar som jag betalt för sändaren. För mig var det lätt att återställa den, och vad jag minns så fungerade den utan problem.
Data för sändaren CE 20A:
Uteffekt: 20 watt toppeffekt SSB, AM, PM, CW. Till sändaren finns det en VFO, en ombyggd surplussändare typ BC-458, som gjorde att jag kunde sända på 3,6 MHz och 14 MHz banden.
Genom alla åren har jag hållit den i gott skick, ej låtit den stå undanstoppad i kallt och fuktigt utrymme, provat den regelbundet, så för några månader sedan monterade jag upp den i mitt radioshack och kopplade in den på antenn och nätspänningen 115 Volt. Även en ny och modern mikrofon kopplades till, samt mitt gamla flaggskepp Hallicrafter SX101A släpades fram och kopplades in (väger 35 kg drygt).
Anledningen till att jag kör med dessa gamla utrustningar är att det varje lördag finns en s.k. nostalgiring på frekvensen 3660 KHz, LA2OLD en norsk ring som börjar kl15.00 och man får kalla upp och berätta vad man kör med för utrustning. Det skall vara radioutrustning äldre än 25 år för att kallas nostalgiradio, men i mitt fall uppfyller det mer än väl detta krav. Det blir en speciell lukt från dessa radioapparater, när de blivit varma, och man ser dessa rör och dess glödtrådar som lyser rödgult.
Det är med rörradioapparater som med gamla veteranbilar, de har en slags själ inuti som inte moderna apparater har.
En förkortningslista:
SSB = singel sideband
AM = amplitudmodulation
PM = phasemodulation
CW = telegrafi
VFO = variabel frekvens oscillator
Nedan några bilder från mitt radioshack med CE 20A och mottagaren SX101A.
Bertil Bengtsson
sm6aal(a)tele2.se
Artikel ur Nyheter från Radiomuseet nr 62
Besökaren ville veta vad detta är för telegraf han har i sin ägo. Det vi vet är att den är
tillverkad av LM Ericsson men vilket år och var kan den ha använts frågar vi nu våra läsare.
Matts Brunnegård
gjutaren26(a)gmail.com
Artikel ur Nyheter från Radiomuseet nr 62
Mellanvågssändaren på 1269 kHz var ursprungligen byggd och anpassad för att betjäna
Skandinavien under den tid som Deutslandfunk fortfarande sände utlandsprogram på kvällarna.
Fram till återföreningen 1990 var Deutslandfunk Västtysklands officiella serviceorgan för
grannländerna. Efter återföreningen blev sändaren en del av den rikstäckande inhemska
sändarnätet Deutschlandradio och utlandssändningarna övertogs av Deutsche Welle.
Sandra Petojevic besökte Radiomuseet den 25 augusti för att överlämna några intressanta
gåvor till oss. Bland annat lämnade hon denna antennförstärkande platta som om den
placerades nära ferritantennen på en radiomottagare skulle förstärka den mottagna signalen
från Deutschlandfunk på 1269 kHz.
Hur denna skiva distribuerades i vårt land är obekant för mig men troligtvis var det via
radiohandlarna. Jag vet heller inte vad den kostade eller om den var gratis. Eftersom sändaren
fortfarande är igång kunde jag själv testa plattan hemma i min bostad. Den förstärkande
effekten var mycket påtaglig och signal/brusförhållandet förbättrades kraftigt.
Lars Lindskog
l.lindskog(a)hem.utfors.se
Artikel ur Nyheter från Radiomuseet nr 62
Här är min egen theremin bestående av tre transistorapparater, alla försedda med MV-band. Jag öppnade den vänstra av dessa apparater och kopplade samman anslutningen till dess vridkondensator för AM-bandet med FM-antennen. Samtidigt kopplade jag bort FM-antennens anslutning till FM-kretsen. På detta sätt kunde jag påverka frekvensen hos AM-oscillatorn kapacitivt via FM-antennen.
Därefter ställde jag in en mellanvågsfrekvens på mittenradion (lyssnarradion) som inte stördes av någon extern radiosändare. Efter detta ställde jag frekvensen på den högra radion så att dess ocillatorfrekvens överensstämde med den valda våglängden och då försvann bruset helt i lyssnarradion. Tills sist satte jag på radion till vänster med antennen och stämde av dess oscillator på samma sätt men med mina händer en bit ifrån antennen. Flyttade jag därefter ena handen närmare antennen så ändrades oscillatorfrekvensen något och skillnadsfrekvensen mellan den vänstra och den högra apparatens oscillatorfrekvenser blev fullt hörbar och tonhöjden steg ju närmare jag kom antennen med handen.
Svagheten med denna uppkoppling är att man inte, som på en specialbyggd theremin, har en andra antenn för variation av ljudstyrkan varför det inte går att nyansera tonerna. Ljud blir det i alla fall! Hur man sedan i all fridens namn spelar en melodi på detta ”instrument” är en mycket knepigare fråga.
Lisa Gamble
Uppslaget till allt detta kom genom ett trevligt besök i juni i somras på Radiomuseet av en ung kvinna från Canada, Lisa Gamble, som specialiserat sig på att göra ljudinstallationer via flera grupper av radiomottagare uppkopplade på detta sätt. Lisa Gamble reser omkring i världen som musikperformer med det hon kallar för en radiotheremin, dvs med flera grupper av radioapparater som är kopplade som de jag beskrev ovan. Vid besöket i Göteborg kom hon närmast från Berlin.
På hennes hemsida finner man mer information om henne och kan även lyssna på några av hennes framträdanden: www.gambletron.ca
Lisa Gambles e-postadress är gambletron(a)gmail.com
Lars Lindskog
l.lindskog(a)hem.utfors.se
Långvågsfrekvensen 272KHz blev tilldelad Tjeckoslovakien i Köpenhamnsplanen 1948. Före 2:a världskriget användes frekvensen av tyska ”Deutschlandsender”. Konstruktionsarbetena för en ny sändare påbörjades 1950 och avslutades i december 1951. Provsändningar fortgick fram till februari 1952 och uteffekten var 400kW (2×200 kW). I början sändes radiokanalen ” Československo 1″, senare ”Hvězda”. Mellan 1957-1958 användes även Topolná för att sända ut en ungersk radiokanal på våglängden 49 m. Mellan 1953-1960 och återigen mellan 1969 -1973 användes bara en mast för att sända på frekvensen 173 KHz. Mellan åren 1975 -1978 genomgick sändaren en ombyggnation och sedan november 1978 är uteffekten höjd till 1500 kW. Topolná ligger i distriktet Uherské Hradiště i Zlínregionen i östra delen av Tjeckien.
Den 1:a oktober 1989 är frekvensen ändrad till 270 KHz. Efter Sammetsrevolutionen 1989 bytte radiokanalen namn från ”Hvězda” till ”Radiožurnál”. I januari 1994 kopplades en av masterna bort för att spara pengar genom minskning av uteffekten. Effekten reducerades till 750 kW. En ytterligare sänkning av uteffekten följde i januari 2002 till 650 kW. Idag är effekten ytterligare sänkt till 350 kW. Eftersom det inte finns några närliggande sändare som delar frekvens med Topolná, kan “Ceský rozhlas 1” höras gott och väl över hela Europa under dygnets mörka del.
Sedan mitten på 2000-talet har den tjeckiska radion meddelat sina avsikter att lägga ned sändaren helt och hållet. Under senare delen av 2013 beslutades det att sändningarna ska upphöra den 28:e februari 2014. Först bestämdes datumet för nedläggningen till 31/12 2013 men detta ändrades senare till 28/2 2014. Så chansen finns fortfarande att QSL-kort från Topolná.
Topolná använder en riktantenn med maximal strålning i väst-östlig riktning. Genom detta strålningsdiagram förutsätter man mycket god mottagning i alla delar av Tjeckien och Slovakien.
För att kunna möjliggöra detta strålningsdiagram används två 257 m höga stagade fackverksmaster. Dessa master var fram till mitten på 1970-talet, använda som bottenmatade antennelement isolerade mot jord. När uteffekten ökades till 1500kW i mitten på 1970-talet, blev Topolná en av de starkaste radiosändarna i Europa. Genom denna åtgärd, blev bägge antennerna utrustade med burlineantenner, vilket närmast kan liknas vid en ryssja, gjorde deras isolering mot jord överflödig. Efter invigningen av dessa ”burantenner” blev mastfotisolatorerna överbryggade men fick fortsatt sitta kvar. Som vid många andra anläggningar med höga effekter i centrala och östra Europa, använder Topolná luftledningar för att överföra utgående effekt från sändarhuset till masten.
Christian Stödberg
c_stodberg(a)hotmail.com
Red. Om man går in på Utwente och knappar in 270 kHz så kan man höra Topolná ytterligare en månad. Sändaren stänger definitivt fredagen den 28 februari. http://websdr.ewi.utwente.nl:8901/
Vad är egentligen en reseradio för något?
En god vän visade mig en gammal transistorradio han hittat när han tömde sin svärmors
lägenhet sen hon flyttat till äldreboende. Det lustiga med denna transistorradio var att
den hade rör tyckte han. Han hade alltså blandat ihop begreppen transistorradio och
reseradio. De flesta säger ju bara transistor. Det fanns en tid då detta upprörde mig, men
det är det inte så mycket som gör numera. D.v.s. de som fortfarande talar om radio i dessa
tider då man kan lyssna på radio och se på teveprogram i alla någorlunda moderna
mobiler.
Jag hade en liten radio av märket Dux. Den var rördriven och betraktades nog inte av
sin samtid som reseradio då den inte ens var batteridriven utan måste nätanslutas.
Så här såg min fina lilla reseradio ut, och vän av ordning undrar hur jag kan anse att
den är just en reseradio.
Jo därom kan jag ge besked. Den är ”befaren” som man säger om sjömän som varit ute
på några av de sju haven och kanske t.o.m. pinkat i Stilla Havet. Denna lilla fina Dux har
tjänat mig troget inte bara i Sydney och Hobart utan även genom Suezkanalen och
Medelhavet. Inte ens radiostationerna i södra Afrika var den främmande. Den lät mig
gärna ratta in frekvensen för en radiostation i nuvarande Zimbabwe, men som då hette
”The Happy Station in Rhodesia and Nyasaland.” Om jag nu minns rätt. Ungefär som
Radio Luxemburg.
På denna bild ser man 2:e styrman Bernt med fru Berit i min hytt på m/s
Lommaren och man anar den lilla duxen i bildens vänsterkant.
Men den fungerade även på riktigt nordliga latituder som här ombord på
statsisbrytaren Oden där man kan se en avslappnad telehantverkare lyssna på välljudet.
Visst är väl denna lilla apparat värd namnet reseradio, som för övrigt finns att beskåda
på radiomuseet där den har nummer RM959. Här tänjer jag lite på sanningen. Det är en
likadan apparat och inte den som följde mig på mina resor som radiotelegrafist.
Matts Brunnegård
År 1897 utförde Guglielmo Marconi radioexperiment mellan två italienska krigsfartyg utanför La Spezia, där telegraferingssträckan blev 12 nautiska mil (ca 22 km).
I juli 1898 fick den civila engelska ångaren Flying Huntressen fartygsradiostation tillfälligt installerad, för att som första idrottsrelaterade användning av radio, kunna sända resultat från Kingstonregattan till tidningenDaily Express.
Julafton 1898 öppnades radiotelegrafiförbindelse mellan East Goodwin fyrskepp och South Forelandfyren utanför sydöstra England. Den 3:e mars 1899 kolliderade ångaren R F Matthewsmed fyrskeppet, som via radio meddelade South Foreland varifrån hjälp sändes ut. Detta var första gången ett nödmeddelande sändes via radio från fartyg.
Våren 1902 seglade Marconi med amerikanska fartyget Philadelphia från Frankrike till USA. Fartyget var utrustat med kohär *) och bläckskrivare för att som experiment kunna ta emot radiosändningar från bl.a kustradiostationen i Poldhu i Cornwall. Sista mottagandet skedde strax utanför amerikanska kusten, men mottagningen var då mycket dålig.
*) Kohären (eng. coherer, av koherens), första anordning som kunde detektera radiosignaler för trådlös telegrafi. Den utnyttjar att den höga elektriska resistansen i löst metallspån sjunker kraftigt när det utsätts för radiofrekvent växelström. Spånet blir då samordnat, koherent. Kohären var grundstenen i de allra första radiomottagarna från år 1895 och dominerade ungefär tio år framåt. Sedan kom elektronrör och kristaller som båda kunde lösa kohärens uppgift på ett betydligt bättre sätt och även demodulera radiosignalers amplitudförändringar så att tal och musik kunde återges.
I Sverige utrustades flottans pansarbåtar Oden, Thor och Niord samt torpedkryssaren Claes Uggla med trådlös apparatur år 1901 och förbindelse uppnåddes som längst på 49 km avstånd.
Det första svenska handelsfartyget med fartygsradiostation var Göteborgsrederiet Wilson & Co:s kolångare St. Paul som 15 december 1911 sände första telegrammet. Fartyget fick också den första koncessionen för gnistsändare som utfärdades av Kungliga Telegrafstyrelsen den 4 oktober 1912. St Paul:s anropssignal var SFA. Fartyget minsprängdes och sjönk utanför Tyne i England 2 september 1914 som första svenska fartyg att falla offer för första världskriget. Under tiden som nödmeddelandet SOS sändes ut, föll antennen ned.
Första svenska privatägda fartyg med radiostation var bogserbåten Max Göteborg den 27 januari 1912. Då båtens ägare var sillexportörer, kunde fartyget rapportera in fångstresultat från de inbogserade fiskepråmarna, vilket medförde snabbare försäljning av fisken. Konkurrensfördelen gjorde att fartyget fick radiomasten kapad, och fiskare vägrade sälja sin vara till båtens ägare.
Internationella konferenser om trådlös kommunikation till sjöss hölls 1903 och 1906. Bolaget Marconi hindrades från att få monopol på området, då alla kustradiostationer blev skyldiga att vidarebefordra alla fartygsstationers telegram oberoende av radiostationernas fabrikat.
Regler för nödtrafik antogs, t.ex. kom man överens om nödsignalen SOS, samt att fartygsradiostationer skulle betjänas av certifierade telegrafister. Internationella konferensen 1912 hölls några månader efter katastrofen med Titanic. Det innebar ytterligare regler för sjösäkerhet mot bakgrund av erfarenheterna från olyckan, bl.a. krav på ständig passning av telegrafi-nödfrekvensen 500 kHz på alla fartygsradiostationer, samt extra nödsändare med reservkraft för minst 6 timmar på större fartyg. Ytterligare
regler antogs vid konferenser om “Safety of Life at Sea” SOLAS 1914 och framåt, däribland regler om tystnadsperioder (eng. Silence Period=SP) på 3 minuter varje halvtimma, då alla radiostationer skall lyssna på nödfrekvens. Internationella nödanropet på radiotelefoni, “Mayday”, fastslogs 1929.
Elektronikkomponenter utvecklades snabbt i början av 1900-talet. De tidiga mottagarna med kohär, ersattes med Marconis mottagare med magnetisk detektor och därefter med kristalldetektorer (kristallmottagare). På 1920-talet slog rörmottagare igenom mera allmänt i fartygen, och i slutet på decenniet kom yttre högtalare vilket gjorde att telegrafisterna inte ständigt behövde arbeta med hörlurar på sig. Då triodelektronröret förbättrats på 1910- och början av 1920-talet, började det även ersätta de tidiga gnistsändarna. Enligt internationell överenskommelse 1927 fick inte gnistsändare med hög effekt användas ombord efter 1 januari 1940 och den gamla utrustningen fasades ut under 30-talet.
För att kunna uppfylla kravet på ständig passning av nödfrekvens även på fartyg med en ensam telegrafist tillkom en alarmapparat, eller “autoalarm”, i slutet av 20-talet. Denna apparat uppfångade de 4 sekunder långa signaler åtskilda av 1 sekunds mellanrum, som enligt internationella överenskommelser skall föregå ett SOS-meddelande. Efter 4 uppfångade alarmsignaler aktiverades alarmklockor i radiohytt, telegrafistens bostadshytt och på bryggan.
Kommunikationsmetod för fartygsradiostationer var från början enbart telegrafi på långvåg, men med rörsändarnas intåg i början av 20-talet började även telefoni på långvåg, och senare samma decennium började fartyg även att utrustas för telegrafi på kortvåg. Några fartyg i oceanfart utrustades för telefoni på kortvåg under senare delen av 30-talet, bl.a Svenska Amerika Liniens Gripsholm och Kungsholm. Då radiosamtal kan uppfattas av alla som lyssnar på rätt frekvens, och i alla påslagna radioapparater ombord, utrustades speciellt passagerarfartygen med talförvrängare (eng. scrambler), av telegrafisterna kallad “duck” då talet omvandlades till något Kalle Anka-liknande. Det s.k gränsvågsbandet, frekvenser mellan lång- och kortvåg, fördelades för radiotelefoni vid en internationell konferens 1932.
Vid de internationella radiokonferenser som hölls efter andra världskriget, 1947 och 1948, beslutades om uppdelning av frekvensband, där främst flygradion tilldelades ca 30 procent av fartygsradions frekvensband. Nödfrekvens på telefoni blev 2182 kHz, och skulle ha tystnadsperiod 3 minuter efter varje hel- och halvtimma.
En alarmsignal för radiotelefoni, på telegrafistslang kallad “nödgöken”, togs fram på initiativ från en radiokonferens i Göteborg 1955, den blev internationell standard 1959. Denna alarmsignal bestod av två toner på 2200Hz-1300Hz sända på 2182 kHz och skulle föregå ett telefoni-nödmeddelande. Signalen påminner om en ambulans, och skulle höras bättre av vakthavande på bryggan.
Då det började bli trångt på radiofrekvenserna, kom krav på förbättrad noggrannhet hos sändare och mottagare. Enligt beslut från de tidigare radiokonferenserna, måste reservsändare med helt separata matnings- och styrsystem finnas. Dessutom tillkom krav på att automatisk teckengivare för alarmsignal, nödmottagare och testmöjlighet av nödutrustningen skulle finnas ombord.
En stor förbättring för radiotelefonin kom när fartygen utrustades med sändare och mottagare för Single Side-Band (SSB). Detta innebar mindre störningar på samtalet och effektivare användning av sändareffekten. Första svenska installationen av SSB-sändare/mottagare gjordes på Svenska Amerikalinjens Gripsholm (anropssignal SLQT)
år 1957.
I och med uppfinningen av transistorn togs återigen ett tekniksprång. Under 1960-talet började sändare användas som hade transistorer i styrdelen, inklusive frekvenssyntes som ersättning för styrkristaller, men rör fanns fortfarande i slutsteget. En extra finess var införande av automatisk antennavstämning (eng. antenna-tuner), dvs elektrisk anpassning av antennen till sändarens frekvens med hjälp av en LC-krets, tidigare ett tidsödande manuellt arbete som nu ersattes med en knapptryckning. På mottagarsidan kom heltransistoriserade mottagare av mycket god kvalitet att ersätta rörmottagarna i fartygsradiostationer först i mitten av 1970-talet. Då telex och telefax börjat användas i land uppstod behov att kommunicera med dessa trafikslag till fartyg. I Västtyskland gjordes 1960 experiment med telefax till fartyg som betecknades som mycket lyckade.
Från 1960 infördes VHF-radio på 160 MHZ bandet. Denna användes för kusttelefoni inom horisontavstånd, samt för kontakt med hamnmyndigheter, lotsar och andra fartyg med anrops och nödkanal 16. Efter inledande oklarhet om moduleringsteknik enades man slutligen om frekvensmodulering (FM). Efter att de första VHF-apparaterna varit rörbestyckade blev de från mitten av 1980-talet heltransistoriserade.
Efter att telex via radio testats i flera år i olika länders fartyg som en teknik där man först måste avtala om hur sändningen skulle gå till, utvecklade svenska Televerket Radio systemet Maritex, som blev ett datoriserat system för helautomatisk telex via kortvåg. Försök började på Salénrederiernas passagerarfärja Tor Hollandia och tankfartyget Sea Sovereign 1969, och 1972 öppnade Maritexsystemet för kommersiell drift, där de landbaserade datorerna i systemet var placerade på kustradiostationen Göteborg radio.
Vid en konferens hållen av IMCO (Intergovernmental Maritime Consultative Organization, dvs FN:s sjöfartsorgan) i London 1975, enades man om att arbeta för ett världsomspännande maritimt satellitsystem, och att en internationell organisation för detta behövdes. Fördelarna var bland annat förbättrad kvalitet på telefoni, vilket skulle underlätta för ombordanställda. 1976 sändes de två första satelliterna i amerikanska Marisat-systemet, Marisat I och II upp över Atlanten och Stilla Havet, och internationella provsändningar började via markstationer i USA. År 1979 började Inmarsat (International Maritime Satellite Organization) arbetet med att förvalta och driva ett världsomspännande satellitsystem för sjöfart. Med en tredje Marisat-satellit i drift över Indiska Oceanen hade Inmarsat 33 länder anslutna inom ett år. Amerikanska Marisat avlöstes 1982 av Inmarsat, med den första jordstationen i Europa placerad i Eik, sydost om Stavanger i Norge. I Sverige godkändes 1983 att utrustning för Inmarsat satellitkommunikation fick ersätta huvudsändaren för kortvåg på svenska fartyg. En separat nödsändare måste dock finnas.
Ett världsomspännande nytt sjösäkerhetssystem, GMDSS (Global Maritime Distress and Safety System) baserat på satellitkommunikation, antogs 1988 av IMO (International Maritime Organization, FN:s rådgivande sjöfartsorgan och efterföljare till IMCO) och trädde i kraft 1 februari 1999. GMDSS innebär att alla fartyg utrustas med långvågsmottagaren Navtex för navigations-varningar m.m. samt satellitnödsändare (EPIRB). Anrop sker via DSC (Digital Selective Calling) där varje fartyg har en egen identitetskod (MMSI) Maritime Mobile Service Identity, och uppkallning sker enligt telefonnummerprincipen.
Ingen telegrafikunnig personal behövs därmed ombord. Ett globalt nät av sambandsstationer för sjöräddning, MRCC (Maritime Rescue Co-ordination Center), har byggts upp. I Sverige finns JRCC på Käringberget i Göteborg. Alla svenska GMDSSoperatörer skall inneha GOC (General Operators Certificate), och utbildningen integreras numera i sjöbefälsutbildningen.
Täckningsområde för de ursprungliga 3 INMARSAT-satelliterna i GMDSS. Nordiska markstationer finns i Eik i Norge, och fanns då även i Blaavand i Danmark.
Inmarsat-3
Fartygsradiostation på PCTC Madame Butterflycallsign SIPU, i maj 1986.
Första exemplet är radiohytten på biltransportfartyget Madame Butterfly1986, dvs. ett fartyg i oceanfart med krav på telegrafist ombord, innan säkerhetssystemet GMDSS trätt i kraft.
Fartygsradiokonsol för GMDSS area A3 från den danska firman Thrane & Thrane. Andra exemplet är kommunikationskonsolen på bryggan hos ett fartyg med krav på GMDSS Area A3, dvs oceangående och med krav på satellitkommunikation.
Konsolen består på vardera sidan av två oberoende terminaler av typ Sailor TT-3000E, samt printers till satellitsystemet Inmarsat mini-C. Dessa terminaler möjliggör e-mail, telex, fax och datatrafik. Transceiver dvs ihopbyggd sändare och mottagare, samt antenn till systemet finns utomhus.
Överst i mittkonsolen finns manöverenhet till sändare och mottagare för Sailor System 5000 – MF/HF (gränsvåg och kortvåg) marin telefoni, samt inbyggd DSC (Digital Selective Calling) inklusive vaktmottagare. MF/HF-tranceiverdelen med möjlighet till endera av 150, 200 eller 500W uteffekt finns i apparatrum. Automatisk antennavstämningsenhet till MF/HF-antenn finns utomhus.
Därunder finns VHF-tranceivern, Sailor RT5022, som är halv-duplex. Sändaren är omkopplingsbar mellan 1 eller 25W uteffekt, och funktioner för DSC finns inbyggda. Enheten kan med en knapptryckning repetera de senaste 90 sekundernas inkommande trafik.
Näst underst finns moduler för sändning och mottagning av nödsignal via Inmarsat mini-C, “Remote Distress Alarm”. En modul för vardera av de två separata satellitsystemen.
Underst i mittkonsolen finns batteripanel med möjlighet att snabbt kontrollera batteriernas kondition. Inmarsat mini-C drivs med 28V 25A DC, medan MF/HF-transceivern drivs med 24VDC eller 115/230VAC.
Förutom bryggkonsolen tillkommer enheter för AIS (Automatic Identification System), Navtex, flera handhållna enheter för VHF, samt EPIRB-nödradiofyr och SART- transpondrar.
Maritex var ett kommunikationssystem för helautomatisk överföring av telex via kortvågsradio mellan fartygsradiostationer till sjöss, och telexabonnenter i land, framtaget av svenska Televerket.
Tidig historia
Då telex under 1960-talet blivit en vanlig kommunikationsmetod på land, uppstod problemet att överföra telexmeddelanden till fartyg. För att få global täckning för ett helautomatiskt system då satellitkommunikation inte var utvecklad, krävdes ett system för kortvågsradio som tog hänsyn till olika problem på frekvensbandet, t.ex fading (periodiska variationer i signalstyrkan), samt olika jonosfäriska förhållanden.
Svenska Televerket utförde prov tillsammans med Salénrederierna på passagerarfärjan M/S Tor Hollandia i Nordsjön, och tankfartyget T/T Sea Sovereign på resor Persiska viken – Japan under 1969 och testade telexkommunikation med kustradiostationen Göteborg radio, där landterminalen var belägen. Dessa prov ansågs lyckade och i mitten av 1972 öppnade Televerket sin maritima telextjänst Maritex för kommersiell drift.
Fartygsradiostation på biltransportfartyget Madame Butterfly1986. Maritex-systemet med ARQ och mottagare finns i lådan i högerkant vid telexterminalen.
Fartygsstationen i Maritex-systemet bestod av en felkorrigerande styrdator kallad ARQ (Automatic ReQuest unit), och en egen Maritex-mottagare som sökte av (eng. scanning) valda frekvensband för att ta emot anrop. Dessutom fanns koppling mellan ARQ:n och fartygets huvudsändare, samt en telexterminal.
Då ARQ:n upptäckte ett anrop från landstationen via sin mottagare, startades fartygssändaren automatiskt och besvarade anropet.[2] När förbindelsen upprättats togs meddelandet emot. Det skedde genom att landstationen sände tre tecken i taget, och om fartygsstationen bekräftade rätt mottagna tecken sändes tre till. Var fartygsstationens mottagna tecken fel, sändes de tre sista tecknen om igen o.s.v. Trafik från fartyg till landstation skedde på motsvarande sätt, efter att personal ombord först tagit kontakt med landstationens sändare med en knapptryckning på ARQ-enheten. Landstationen kunde även skicka telex som gruppsändning, då med en enklare felkorrigering som inte krävde omfrågning. T.ex. skickades den dagliga sammanställningen av TT-nyheter “SAX-presset” till alla fartyg i svenska handelsflottan, även via Maritex. Om en sådan utsändning drabbades av störningar tappades oftast informationen.
Eftersom landstationen måste handskas med många samtidiga fartygsanslutningar fanns här en sändare/mottagare/ARQ-enhet på vardera av systemets radiokanaler. När en telexabonnent i land skickade till fartygsabonnent svarade landstationsdatorn och tog emot meddelandet. Därefter valdes en lämplig radiokanal, fartyget anropades och meddelandet överfördes. En teknik som kallas store-and-for ward. Trafik från fartygsabonnent skedde på motsvarande sätt då det via radio mottagna meddelandet lagrades hos landstationen, för vidare distribution på telex-landlinje. Maritex-systemets landstation var också direkt förbunden med telexcentralen ATESTO (Automatic Telegraph Exchange for Stockholm’s Telegraph Office) för snabbare handläggning av telex-meddelanden.
Om avsändare eller mottagare i land inte hade telex, kunde fartygsbesättningarna ändå använda fartygets Maritex-utrustning. Dels genom att skicka Maritex-brev, vilket innebar att korta Maritex-meddelanden inklusive postadress skickades från fartyget till Maritex-expeditionen på Göteborg radio och postades därifrån. Dessutom kunde avsändare i land skicka Fono-Maritex vilket innebar att man via telefon till Maritex- expeditionen angav texten i meddelandet, vilket därefter matades in i Maritex-systemet för vidare befordran till fartyget. På grund av kortvågens skiftande förutsättningar varierade framkomligheten till fartygen. 1980 visade statistiken att 80 procent av Maritexmeddelandena nådde fartygen inom två timmar, 50 procent inom 30 minuter.
Fartygsabonnenter fanns inte bara i Sverige, 1983 slöts ett nordiskt avtal om samnyttjande av Maritex-systemet, och 1986 öppnades den första utomeuropeiska fjärrstyrda understationen i Panama.
Ytterligare fjärrstyrda understationer startades efter hand, en på Filippinerna 1990, en i Argentina 1992, två i USA 1995 samt en i Kina 1996. Maritex-systemet upphörde den 31 december 2000.
Som mest fanns det 2 800 terminaler installerade på fartyg, och omsättningen var 400 miljoner kronor under de 30 år som Maritex funnits.
————-
Denna artikel om svensk fartygshistoria har jag hämtat från Wikipedia. Den överensstämmer med det jag själv varit med om i under de 40 år jag arbetat med fartygsradio för Telia och som jag har skrivit om i olika artiklar.
Denna sammanställning är mer komplett så jag har valt att redigera den för Audionen.
Rolf Claesson områdesansvarig för Fartygsradio
