Kategori: Radioinfomation

Radio av idag med alla skäl också kallad ”hemmets nya musikinstrument” , är utan
jämförelse den populäraste och billigaste förströelse som för närvarande finnes. Förmågan
att tillfredsställa alla smakriktningar har gjort radio till snart sagt ”var mans egendom”.

Musikälskaren kan njuta av tonskapelsens bästa alster, den bildningsintresserade av
ypperliga föredrag av våra främsta föreläsare på resp. områden, språkvännen har utmärkta tillfällen att utöka sina kunskaper o.s.v.

Följande avser att vara eventuella radioköpare till vägledning vid val av lämplig apparattyp
och bör nedanstående synpunkter beaktas.

Radiomottagarna uppdelas i tvenne klasser nämligen Lokal och Distansmottagare.

Lokalmottagaren avser, som namnet anger, huvudsakligen avlyssnandet av lokala utsändningar vartill erfordras enkla eller i många fall inga som helst antennanordningar.
Mottagaren skall dessutom vara lättskött med endast en eller högst två inställningsrattar.
Distansmottagaren, vartill i de flesta fall erfordras inom- eller utomhusantenn, har sista
året avsevärt moderniserats och de flesta fabrikaten äro numera försedda med bekväma
inställningsanordningar.

Hänsyn bör tagas till eventuella störningskällor, som kunna finnas i apparatens närhet.
Olika apparattyper reagera nämligen helt olika för samma störningsmoment.

Det är därför av största vikt att rätt apparattyp erhålles enär, som av ovanstående framgår,
även den dyrbaraste och som bäst ansedda mottagare ej alltid är den avgjort lämpligaste.
Detta kan emellertid endast avgöras av fackmän med mångårig praktik, grundad på
direkta iakttagelser å störningsanledningar på skilda platser samt ingående kännedom om
de olika mottagarnas effektivitet. Det är således av avgörande betydelse att Ni vid val av
radio har tillfälle att rådfråga Eder med en firma, som äger tekniskt utbildad och erfaren
personal samt har tillgång till flera olika av marknadens erkända märken.

Av mig saluföres bland andra fabrikat följande: ”Aga-Baltic”, ”Concerton”, ”Seibt”, ”Saba”,
”Howard” och ”De Wald”.

Demonstrationer verkställas av mig i hemmen utan köptvång och på så sätt blir Ni själv
i tillfälle att övertyga Eder om vilken apparat som för Eder är den lämpligaste.

Å min verkstad verkställas reparationer och ombyggnader.

Göteborg i september 1931.

Gösta Husberg

Föredrag av Fil. Lic. Anna Beckman

Denna artikel är ur ”Röster i Radio” 1932;våren och har också tidigare publicerats i föreningens årsskrift 1988.

Den fysikaliska forskningen använder tre metoder nämligen den filosofiska, den matematiska och den experimentella. Det filosofiska tänkandet skapar hypoteser eller teorier. med matematikens hjälp härledas ur dessa vissa måttförhållanden, vilka konetrolleras genom experiment och observationer. De sistnämnda äro i sista hand utslagsgivande, när det gäller att avgöra en teoris värde, de kunna också ge material till nya hypoteser. Fysiken blomstrade upp först när den experimentella metoden planmässigt började användas. Det skedde mot slutet av 1500-talet.

Att experimenten bidragit att vidga vårt kunskapsområde särskilt påtagligt inom elektricitetsläran. Genom enbart filosoferande hade mänskligheten näppeligen fått någon kännedom om sådana fenomen som elektriska strömmar och urladdningar i förtunnade gaser eller de underbara strålar, som numera i så hög grad är föremål för utforskning.

Intresset för elektriciteten väcktes till liv genom de experiment, som utförde av drottning
Elisabets läkare, Gilbert (1540-1603). Det var han, som gav namnet elektrisk kraft åt den
dragningskraft, som genom gnidning kan meddelas åt vissa ämnen. Ordet elektrisk bildade han av det grekiska elektron (= bärnsten). Redan grekerna hade nämligen haft kännedom om att detta ämne genom att gnidas fick förmåga att draga till sig lätta föremål. Men Gilbert experimenterade med massor av andra substanser och visade, att den elektriska kraften visst ej är bunden endast till bärnsten. Med skäl kan han därför betraktas som elektricitetslärans fader. – Forskare i skilda länder upprepade hans experiment och gjorde nya rön angående den mystiska kraften, om länge syntes svag och obetydlig i sina verkningar. Plötsligt framträdde den med överraskande styrka. Musschenbroek (1692-1761), professor i fysik i Leyden, ledde nämligen elektricitet ned i en glasflaska, fylld med vatten. När han sedan urladdade flaskan genom sin kropp, fick han ett häftigt slag. Obekant med Musschenbroeks iakttagels gjorde en tysk, von Kleist, samma år (1745) en liknande erfarenhet.

Av en tillfällighet märkte den italienske läkaren och naturforskaren Galvani (1737 -1798),
att det utvecklades elektricitet då en nyss dödad groda medelst en metallkrok upphängdes på ett järnstaket. Själv ansåg han sig ha funnit ett slags animal elektricitet, alstrad av djurkroppen. Volta (1745 -1827), professor i fysik i Como och Pavia, visade emellertid, att den elektriska strömmen uppstår, när två metaller av olika art nedsänkes i en vätska. Forsknirrgen hade därigenom lärt känna ett nytt sätt att alstra elektricitet. En annan viktig upptäckt gjordes likaledes även tillfällighet, då två engelska forskare Nicholson och Carlysle. lade märke till att en vätska, som genomflytes av en elektrisk ström, sönderdelas kemiskt. Davy (1778 -1829), professor i London, gjorde noggranna undersökningar över denna företeelse och fann med des hjälp de förut okända metallerna natrium och kalium.

Andra forskare läto den elektriska strömmen passera ett urladdningsrör, innehållande
förtunnade gaser. Faraday (1791-1867), professor i London, var en av föregångarna; andra
voro Plücker (1801-1868), professor i Bonn, och Hittorf (1824-1914) professor i Münster. De sistnämndas framgångar berodde till stor del på de utmärkta urIaddningsrör, som glasblåsaren Gteiss1er lyckades åstadkomma. I dessa leddes strömmen in genom insmälta platinatrådar, rörets elektroder. Den elektrod genom vilken strömmen inträder, kallas anod, den andra katod. Deras försök upprepades sedermera av den engelske forskaren Crookes (1832-1919). – Plücker och Hittorf upptäckte katodstrålarna, vilka synas utgå från katoden. Fig. 1 visar ett av Hittorfs försök: katodstrålar krökas skruvformigt under inverkan aven magnetisk kraft. I fig. 2 synes ett av Crookes’ urIaddningsrör med rätliniga katodstrålar.

Goldstein (f. 1850), fysiker vid Berlins observatorium, upptäckte de s.k. kanalstrålarna; dessa gå i riktningen från anod till katod, och kunna tydligt observeras endast om katoden är genomborrad av hål eller kanaler och så placerad, att strålarna kunna fortsätta genom katoden: de iakttas bakom katoden. (Fig. 3.)

Röntgen (1845-1923), Professor i Würzburg
och München, gjorde medan han var sysselsatt med undersökningar över katodstrålar en egendomlig iakttagelse, som ledde till upptäckten av Röntgenstrålarna. (Fig. 4) Röntgens oväntade framgång gav impuls till ivriga forskningar efter nya strålar. Den franske fysikern Becquerel (1852 -1908) fann den radioaktiva strålningen. Hans upptäckt var alltså frukten
av ett direkt sökande.

Under fysikens utveckling göras upptäckter än helt oväntat, än som resultat av ett ihärdigt
sökande. Men ingen kan göra en upptäckt utan en god iakttagelseförmåga och kritiska
undersökningar. Å andra sidan skänker ett enbart insamlande av observationsmaterial utan vägledande teorier ingen överblick och bidrar endast långsamt till forskningens framåtskridande. För vetenskapens utveckling är det lyckligast, när det filosofiska och matematiska tänkandet arbetar hand i hand med experimenten.

BOCKER ATT LÄSA:
Tallqvist, Hj.: Fysikens renässans. (Albert Bonnier 1924. 180 sid, 2,75, inb. 3.75.)
Hart, I. B. och Littmarck. K,: Vetenskapens banbrytare. (Lindblads förlag, 1926. 3 delar
á 1,75.)
Beckman, Anna: Strålar och strålning, (P. A. Norstedt & Söner 1930, 110 sid. I,50, inb. 3,25.)

Bland 1930-talets alla små radiotillverkare så finns det en som kanske kan beskrivas som ökänd. Reservationen i form av ett ”kanske” är på sin plats då märket säkert är i högre grad okänt än ökänt även bland många som intresserar sig för veteranradio. Märket hette Clariton och salufördes av E. Lundqvist på Barnhusgatan 2 i Stockholm. Det var enligt uppgift även där mottagarna tillverkades.

Det som kom att bringa dem i vanrykte för sin samtid är en artikel i juninumret från år 1934 av tidskriften ”Radio & Radio Amatören”. Artikeln ska ursprungligen ha publicerats i tidskriften ”ERA – Elektricitetens Rationella Användande”. Jag har inte granskat denna, utan endast den i ovannämnda radiotidskrift. Rubriken lyder ”Ett varnande exempel” och det handlar i grunden om en specifik Clariton radio som köpts av en privatperson och sedermera inlämnats till Semko – svenska elektriska materielkontrollanstalten – av denne. S-märkning av nätanslutna radioapparater var ännu inte ett lagkrav, men blev det ett par år senare. Däremot var det sannolikt ändå straffbart att tillverka en radio som kunde vara livsfarlig vid användandet. Möjligen bidrog den här historien till att göra kontrollen och S-märkningen obligatorisk och inte frivillig som den alltjämt var 1934.

Personen som lämnade in radion till Semko är inte namngiven i artikeln, men det kan
knappast ha varit vanligt att en besviken radioköpare vände sig dit för att få en provning
gjord. Jag misstänker att denne okände antingen hade goda kunskaper om el och radioteknik och/eller personliga kontakter på Semko. Det står att han köpt radion direkt hos fabrikanten Clariton efter att ha sett en annons i Dagens Nyheter, som lockade med billiga apparater. Orsaken till att han valt att lämna in radion för kontroll framgår inte uttalat av artikeln i tidskriften, men de har valt att publicera hela undersöknings-protokollet och där framgår med all önskvärd tydlighet att kunden hade goda skäl att ifrågasätta produkten.

Det rör sig om en allströmsmottagare och det ställer extra stora krav på säkerheten då
chassiet kan vara nätspänningsförande beroende på hur man råkat vända stickkontakten
i vägguttaget. Undersökningsprotokollet är en lång uppräkning av komponenter som är
bristfälligt monterade och isolerade och det finns exempel på många verkligt farliga konstruktionsdetaljer. Den i mitt tycke värsta väljer jag att citera rakt av:

”Den med avstämningskondensatorn kombinerade visaren är spänningsförande. Den
är direkt åtkomlig från apparatens framsida och kommer i ena ändläget i kontakt med
skalöppningens plåtskoning, som därigenom får spänning”.

Att de var klantiga som radiokonstruktörer blir väldigt tydligt när man i protokollet
utöver de verkliga farligheterna också blir upplyst om en rad kallödningar vid komponentmonteringen. Än mer graverande är dock det faktum att apparaten innehåller
ett ”blindrör”. Alltså ett rör som monterats i en rörhållare, men som inte inkopplats i
någon mottagarkrets överhuvudtaget. Det står också i protokollet att röret har avbränd
glödtråd. Det har bara ett uppenbart syfte och det är att kunna kalla en trerörsmottagare
för en fyrarörs dito, utan att den är det.

Jag har tyvärr aldrig sett en Clariton radio i verkligheten och det kanske inte är så
mycket att undra på med tanke på det ovan anförda, men det vore onekligen spännande
att närmare få granska en. Däremot har jag lyckats få tag i en originalbroschyr för märket.
Tyvärr är den inte daterad, men den är sannolikt något år äldre än 1934 då det inte finns
uppgifter om någon allströmsapparat i den. Det man kan välja på är fyra olika varianter
av trerörsmottagare. Två är byggda för likström och två för växelström. De kan i sin tur
fås med två olika högtalaralternativ: Jättekraftsystem (ja det står så) eller elektrodynamisk. Sen är ju frågan om det verkligen är trerörsmottagare eller om de egentligen bara har två aktiva rör och ett som är en attrapp. Att bygga radioapparater med fusk som affärsidé verkar orimligt om tanken är att stanna kvar i branschen någon längre tid. Det material jag har tillgång till ger inga tydliga svar på hur länge företaget existerade och hur länge de tillverkade radio. Vissa uppgifter framstår också som lite motsägelsefulla. Apparaten som artikeln gäller hade enligt undersökningsprotokollet fyra rör inklusive likriktare och då även inräknat det tidigare nämnda röret utan funktion. Dock ska den ha inköpts för 175 kronor och i så fall ger annonsen som publicerats jämte artikeln besked om att den skulle ha sålts som en femrörsmottagare. Ett overksamt rör kunde möjligen ta tid
att upptäcka så länge apparaten fungerade, men vågade de verkligen kalla den femrörs
när det bara hade funnits fyra att se om bakstycket tagits av? Det är väl svar vi aldrig
kommer kunna få.

I broschyren framhåller de att de kan sälja sina radioapparater billigt genom att inte
ha dyrbara lokaler och att inte hålla sig med agenter eller andra mellanhänder. Därtill
sålde de endast mot kontant betalning. De lämnade ett års skriftlig garanti. Det kan
tyckas generöst i en tid när sex månaders garanti var det vedertagna i branschen, men
det kan också ha varit ett sätt att själva få reparera felaktiga exemplar under
längre tid. Om någon annan reparatör än Claritons egen fått ta sig an radion skulle
ju fusk ha avslöjats lätt. Å andra sidan så verkar ingen av de modeller som saluförs
i annonsen finnas med i broschyren. Det kan inte heller uteslutas att fuskapparater
var ett enstaka försök att få ordning på ekonomin i ett trängt läge. Annonsrubriken
lyder ”Här va de påskradion” och det var kanske sista chansen på flera månader att få något sålt. Det är väl känt att radioförsäljningen under våren och sommaren var så
blygsam att handlare ofta tvingades kombinera radio med t.ex. cykel och sport eller foto
för att jämna ut inkomsterna över året.

Det kan tänkas att produktionen bara fortgick något eller några år. Då rimligen omkring
1933 – 34. Detta motsägs dock av det faktum att de också var indragna i patenttvisterna
under 30-talet. Clariton radio ska ha fått svara för sig vid rådhusrätten i Stockholm den
tionde december 1936. De anklagades då av AGA-Baltic för patentintrång och krävdes på
ett skadestånd på 3672 kronor. Troligen rör det sig om en tvist vars ursprung låg ett par
år bakåt i tiden. Även rättegångarna mot t.ex. Centrum och Luxor hade dragit ut på tiden och de radioapparaters konstruktion som åberopades var typiskt flera år gamla när de väl kom upp i rätten. Uppgifterna är för övrigt hämtade ur tidningen ”Centrum Journalen”. Clariton slapp dock betala eftersom AGA-Baltic förlorade rättegången. Domen överklagades, men fastställdes av hovrätten så sent som den trettonde april 1939. Om företaget verkligen existerade och fortfarande tillverkade radioapparater då vet jag inte, men det måste rimligen ha funnits någon som svarade för dem i rätten i alla fall.

Det troliga är väl annars att den dräpande publiciteten i ”Radio & Radio Amatören”
borde ha gått så hårt åt företaget att de inte kunde använda namnet Clariton längre. I den
mån de alls kunde fortsätta i radiobranschen. Vad annars gäller själva namnet Clariton
så ska det givetvis inte förväxlas med amerikanska Clarion Radio samt att det också har
använts som märke för grammofonskivor i Sverige. Clariton Record var ett skivmärke
för religiös musik och det ägdes av Ernst Rolfs musikförlag. Det var dock endast
verksamt under 1920 och har troligen ingen som helst koppling till radiomärket
Clariton. Skulle någon läsare ha en Clariton radio eller sitta inne med mer upplysningar
om märket eller om personen E. Lundqvist, som stod bakom firman, får ni gärna vända
er till Audionens redaktion eller till Radiomuseet i Göteborg.

Anders Söderström

af lektor P, G. Laurin.

Ur Bilaga 2 till “TEKNISKA SAMFUNDETS HANDLINGAR” l899!!!
Denna artikel har tidigare också publicerats i årsboken från 1988 för Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige.

Man har länge vetat, att den elektriska gnistan är oscillerande. När alltså en gnista hoppar över från den positiva till den negativa polen, så följes denna första urladdning ögonblickligen af en annan i motsatt riktning. Och på så sätt hoppar gnistan några gånger fram och tillbaka mellan de båda polerna.

Man kan beräkna svängningstalen för de elektriska rörelserna enligt en mycket enkel formel. Svängningarna äro beroende af ledarnas själfinduktion och kapacitet. Och liksom omnämnda förhållande med afseende på den elektriska gnistan var bekant, så var det
äfven kändt, att svängningarna hos densamma framkallade vägrörelser i etern. Och enligt
Maxwells teori måste dessa s. k. elektriska vågor utbreda sig i etern lika som ljusvågorna.
Ar 1864 uppställde han sin teori och kunde med bestämdhet påstå, att de förra vågorna
återkastas , brytes och polariseras alldeles som de senare och att de ha samma utbredningshastighet som ljusvågorna nämligen 300 km. i sek.

Men det dröjde sedan nära 1/4 sekel, innan några säkra experimentella bevis för sanningen af hans teori framlades. Bevisen kommer från tysken Hertz i Karlsruhe, som år
1888 lyckades göra en serie vackra försök, genom hvilka han påvisads dessa elektriska
vågors existens. Den engelske fysikern Lodge hade år 1876 upptäckt ungefär samma fenomen som Hertz, men han hade icke så varit på sin vakt som Hertz och fullföljde därför
icke sin upptäckt. Hertz gick till väga på följ ande sätt. Han lät från en gnistledare utgå
elektriska vågor i ett rum. På ungefår 10 meters afstånd från gnistbildaren ställde, han en
stor metallskärm. Af denna skärm reflekterades de elektriska vågorna. Sedan gick han från
gnistbildaren mot skärmen med en cirkelformigt böjd koppartråd hvilkens båda ändar
befunno sig på ungefär 1/10 millimeters afstånd från hvarandra, och fann då, att på somliga ställen i rummet sprungo gnistor fram mellan trådändarna och på andra icke. På somliga ställen funnes således svängningsrörelser, (s. k. svängningsbukar) men på andra, där inga gnistor framkallades, voro s. k. svängningsknutar. Genom att mäta avståndet mellan två svängningsknutar bestämde han våglängden. Då han, såsom ofvan nämnts, kunde beräkna svängningstalet så var därmed utbredningshastigheten funnen. Den befanns ungefär = Ijuset. Äfven brytning, polarisation m. m. undersöktes och bekräftelsen af Maxwells förutsägelser var fullständig.

Våglängden är beroende af svängningstalen, och dessa åter bero på urladdames själfinduktion och kapacitet. De vågor, Hertz lyckades framställa, voro 10 m långa, men vi äro i stånd att framkalla sådana, som endast äro 6 mm hvilket motsvarar 50 tusen miljoner svängningar pr sek. Att få långa elektriska vågor är ingen svårighet.

För jämförelse hänvisas till följande tabell, som framställer våglängd och svängningstal
bos såväl de elektriska vågorna som de olika slagen af ljusvågor.

.                                  Våglängd:                               Sv:tal pr sek:
Elektr. vågor :         > 6 mm.                                  < 50,000 mill.
Ultra röda ljusv,     <50,000 mill:del mm.        6                 bill.
Röda              ”            800          »         »              400             »
Violetta         »           400           »        »               800:           »
Ultra viol      »           100           »         »              3,000         »

Som man finner t är det ett duktigt hopp mellan våglängden b hos de elektr, vågorna
och de ultraröda ljusv. och om vågor med våglängder mellan dessa har man ännu icke
någon kännedom. En stämgaffel, som gör 1,000 svängningar i sek., skulle bahöfva 121,000
år för att göra lika många svängningar som det röda ljuset gör på en sek. Men nu är att
märka att en lysande partikel icke håller på att svänga en hel sek., sannolikt mindre än en
milliondels sek. På så sätt hinna de elektriska gnistorna icke utföra många svängningar.
De ljusutsändande partiklarna göra åtminstone 50 tusen svängningar, innan deras rörelse
domnar bort men en elektrisk gnista gör högst 50 svängningar.

Men nu gäller det att upptäcka de elektriska vågorna. Förr var detta förenadt med stora
svårigheter, men nu går det mycket lätt. Man begagnar sig af ett glasrör, vid hvars båda
ändar sitta korkar, genom hvilka går en messingsstång. l röret finnes metallpulver. t. ex. en
knivsudd järnfilspån, som ligger omgifvet af tvenne messingsskifvor. l vanliga fall är metallpulvret oledande för elektricitet, men om en våg från en elektrisk gnista träffar glasröret, så blir det ledande. Och detta rör är mycket känsligt för vågor af detta slag och utgör det bästa medel, som man hittills känner för upptäckande af dem. Man kan visserligen icke ännu upptäcka dem på. något större afstånd men dock på vida längre än hvad det lyckades för Hertz. Han måste nöja sig med att upptäcka dem på endast några meters afstånd, då vi däremot nu kunna upptäcka dem på 2 mils afstånd. Etervågor utgå naturligtvis åt alla håll i rymden, och vi kunna därför lätt tänka oss” att det icke kan finnas just så stor energimängd kvar, sedan vågorna passerat en sträcka af 2 mil, då naturligtvis etervågorna blitva allt svagare ju större afståndet är; men de äro dock tillräckligt starka. för att göra detta här lilla glasröret ledande. Och när då en ström går genom röret, så kommer den att verka på ett relais, och därvid sker att en annan ström slutes på vanligt telegrafmanér. När relais’et påverkas, går accumulatorströmmen genom morse-apparaten, och när så strömmen i relais slutes, gifver morse-apparaten ett tecken. Relaiset förblir ledande, tills pulverröret skakas på något sätt.

Det är därför mycket viktigt att skakningen måste vara fullt effektiv, så att strömmen kan
upphöra i samma. ögonblick som skakningen sker. Denna skakning åstadkommes genom
en själfverkande hammare. Man använder härtill en apparat, inrättad som en vanlig elektr. ringklocka, och låter kläppen slå på röret. i st. f. på en klocka, Den ström, som verkar på hammaren, slutes genom morse-apparaten, som härvid spelar samma roll som ett reläs. En våg träffar pulverröret. som blir ledande, relaiset slutes, strömmen passerar antingen genom morse-apparaten eller ringklockan, och samtidigt slutes en tredje ström, som då verkar på hammaren, hvilken ger pulverröret ett slag, så att det blir oledande. För hvarje gnista få vi ett tecken, och gifva vi flere gnistor, få vi en hel följd af tecken = telegraferingen är färdig. Man kan naturligtvis anordna tecknen på samma sätt som i en vanlig morse-apparat. Den här gnistinduktorn kan gifva gnistor på 25 cm, i luft, men man använder sådana på endast 1/2 millim. i fotogen. Dessa senare blifva mera regelbundna och därför verksammare.

Detta kallas visserligen telegrafering utan tråd, och här finnes häller icke någon förbindelse mellan utsändnings-och mottagningsapparaten, men en tråd spelar dock här en mycket stor roll. Marconi fick det viktiga infallet att fästa vid den ena ändan af pulverröret en tråd, som går uppåt och fastgöres vid en ställning så, att den blir väl isolerad. Ju längre denna tråd är, på desto längre afstånd kan man telegrafera. Afståndet beror dock i öfrigt på lokala förhållanden: på markens beskaffenhet, om det finnes hinder i vägen, t ex. träd och byggnader, som ehuru de icke hindra dock. försvåra telegraferingen, och på luftens renhet. Ju mera fyIld med damm” luften är desto svårare är det att telegrafera, och vid hafskusten, där luften är renast, går det bäst. Vid Berlin har man kunnat telegrafera på ett afstånd af 200 gånger lufttrådens längd. Om den således är 100 rn., så kan man telegrafera på en sträcka af 100 m, X 200, d. v. s. 20 km. eller 2 mil, men under mera gynnsamma förhållanden, såsom t. ex. vid engelska och italienska kusterna) har man kommit till 500. ggr luftledningens längd. Från andra ändan af röret utgår också en tråd af betydelse. Denna tråd, som utgör s, k, jordledning, bör helst stå i god förbindelse med jorden. Det är en liten del af vågen, som träffar pulverröret, och därför hafva omnämnda trådar till uppgift att tjänstgöra som fångsttrådar för att fånga eller uppsamla vågor, Dom utbreda sig åt alla håll, och på så sätt förstärka strömmen.

Liksom från pulverröret utgå äfven från gnistbildarens poler en luftledning och en
jordledning.

Man har icke lyckats stämma röret för särskilda slag af vågor med utestängande af andra,
men omöjligt torde det icke vara. Då det alltså ännu är känsligt för alla slag af vågor, så
är det icke lämpligt att använda denna apparat i krig. Man kan genom att utsända vågor
från andra apparater förstöra vågorna från en viss apparat, så att det blir liksom ett krig
mellan vågorna i etern.

De elektr, vågorna gå obehindradt genom väggar af sten och trä, som äro alldeles genomskinliga för ljusvågor. Men metall hindrar dem att utbreda sig: den är icke genomskinlig.

Det finnes ännu vissa betydelsefulla brister i denna metod att telegrafera. Så t. ex. kan
man icke koncentrera vågorna i en viss bestämd riktning och icke heller såsom jag redan
antytt – stämma röret för mottagande af endast visst slag af vågor. Dock bör man akta sig
för att fälla för hastiga omdömen om den praktiska betydelsen af detta telegraferingssätt.
Jag vill erinra om, att redan på 60-talet var det en tysk fysikert som i fysiska sällskapet i
Berlin genom experiment visade, att musik kunde öfverföras medelst en tråd från ett ställe
till ett annat. Detta väckte stor uppmärksamhet i sällskapet. Han insände till den förnämsta facktidskriften i Tyskland redogörelse för sin upptäckt, men redaktionen vägrade mottaga densamma till införande, emedan den ansåg den vara otrolig! Men 10 å 15 år därefter var telefonen färdig På samma sätt kan det möjligen gå med ifrågavarande uppfinning. hvilken ännu är i sin linda i sitt försöksstadium. . .

GÖTEBORG.
GÖTEBORGS HANDELSTlDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI
1899.

1903 byggde K.G.Eliasson en modell som byggde på Hertz upptäckt som ett examensarbete på Chalmers.
Detta finns utställt på Radiomuseet.

Bakom detta namn döljer sej en mycket hemlig radiostation som upprättades från 1943
på svenskt område, bemannat av norska motståndsagenter bara några kilometer från
norska gränsen.

Syftet var att bedriva signalspaning i Nord-Norge runt de tyska krigsfartyg som låg
gömda i norska fjordar.

Under våren 1943 beslutade underrrättelsekontoret vid det norska överkommandot i
London FO II att XU skulle utvidga sitt underrättelsenät att även omfatta de nordligaste
delarna av Norge. Vid denna tid hade SIS flera radioagenter, och ett omfattande kontaktnät i området mellan Vestfjorden och Altafjorden, men i motsats till XU:s arbetsområde var SIS:s underrättelseverksamhet huvudsakligen av operativ art.

Den var i första hand riktad mot den tyska marinen och kusttrafiken, och hade till uppgift
att förse brittiska myndigheter med upplysningar dom behövde för att rikta effektiva
angrepp mot tyska krigs– och transportfartyg i nordnorska farvatten.

Det fanns därför behov av en mer omfattande information om de landbaserade militära
styrkorna och deras anläggningar, som låg bakom FO II:s beslut om att XU skulle arbeta
även i Nord-Norge.

Dessutom menade den norska underrättelseledningen i London att SIS, som bara till en
viss grad hade kontakt med Sverige, inte tillräckligt bra kunde utnyttja de möjligheter till
fasta förbindelser över gränsen kunde ge.

Troligtvis hade också ett bättre förhållande till svenska organisationer inverkan på
planerna om organiseringen i Nord-Norge.

Den underrättelseverksamhet som bedrevs vid militärattaché kontoret, bl.a. förhör av
norska flyktingar, bl.a. i förbindelse med organiseringen av RMO:s grupper och senare i
samarbete med SIS, hade varit illegal och därmed okänt av svenskarna.

XU:s anknytning till militärattachékontoret och deras aktivitet på svensk mark var
däremot , i varje fall för den del av verksamheten som gällde Nord-Norge, godkänd av
den svenska underrättelse-organisationen, mot att få kopior av underrättelse-rapporter
som hade intresse för Sverige.

Utan en sådan överenskommelse hade det heller inte varit möjligt att organisera något
underrättelsenät i Nord-Norge från Sverige, då hela Norrbottens län var ett avspärrat område där inga utlänningar fick vistas.

Det är troligt att den svenska underrättelsetjänsten ingick detta avtal utan officiellt godkännande från svenska regeringen. Sverige var ju noga med att vi skulle vara helt ”neutrala”, men i vissa lägen fick vi göra undantag för denna regel.

I Troms fylke började organiseringen av XU i månadsskiftet augusti-september 1943.
Ola Solberg, som tidigare flytt till Sverige, efter att hans motståndsgrupp blivit upprullad
av tyskarna i december 1942, han och Karl O. Kristoffersen från Målselv, blev sänd norröver till Kiruna tillsammans med en svensk underättelseofficer.

Från Kiruna fortsatte de två norrmännen ensamma till Skogstad i Överbygd, där dom
stannade i ca: fyra veckor, och samlade upplysningar om de tyska styrkorna.

Då Solberg och Kristoffersen korsade gränsen i september, var deras uppdrag att för MI
2 samla information om de tyska styrkorna i inre delarna av Troms, och att göra rekognoseringar i gränsområdet för att hitta en lämplig radio-stationsplats för ”KARI” med stuga.

På grund av de stora avstånden i det obebyggda gränsområdet hade kurirerna ett behov
av ett säkert ställe på den svenska sidan av gränsen, där dom kunde överlämna underrättelse-rapporter till personer inom MI 2.

Därmed kunde dom undvika onödigt slitsamma förflyttningar på svenskt område.
Dom hade ju redan gått flera mil i svår och obebodd terräng på den norska sidan, för att
nå svensk terräng.

Fram till denna tid hade uppbyggnaden av XU i Nord-Norge varit ett renodlat norskt
uppdrag, men vid uppbyggnaden av gränsstationen kom också SIS med i bilden.

Med ekonomiskt stöd från SIS och med tillåtelse från den svenska underrättelsetjänsten
blev det under september 1943 byggt ett hus precis innanför den svenska riksgränsen vid
fjället Kaivare mellan Torneträsk och Leinavann. Stationen fick namnet ”KARI” och blev
administrerat av Nord-Norges avdelning i MI-2 under ledning av Brynulf Ottar, och blev i
början bemannad av en telegrafist och 3-4 kurirer.

”KARI”:s belägenhet i de öde trakterna nära riksgränsen gjorde det möjligt för MI-2 i
samarbete SIS att placera en radiosändare på stationen. Svenska myndigheter som högst
sannolikt inte ville tillåta detta, blev övertygade om att den låg på den norska sidan av gränsen.

Folket som bodde i närheten blev ”informerade” om att ”KARI” var en svensk gränspostering med lejda norrmän i svensk tjänst. Den första radiotelegrafisten (LA3CA) Hans Petter Faye-Thilesen och hans radioutrustning blev fälld i fallskärm från en RAF Avro Lancaster nära ”KARI” den 17 oktober 1943. På grund av ett fel i motorgeneratorn som skulle förse sändaren/mottagaren med elström, var man tvungen att hämta en vindgenerator från Stockholm, detta tog en del tid att ordna upp, så ”BRYNHILD” som var stationens kodnamn, fick först kontakt med England den 6 december 1943.

Upprättandet av ”BRYNHILD” hade två syften:
För det första: Radiostationen skulle verka som relästation mellan SIS-sändarna i Finnmar och högkvarteret i London.
För det andra: Att sörja för att viktiga XU-meddelande blev sända direkt till London.

Detta medförde en effektivisering av XU:s arbete i Troms när meddelande som det var
bråttom med, slapp att skickas med kurir-rutten till Stockholm. På detta sätt gick viktiga
meddelende om ”Tirpitz” via ”KARI” direkt till London via radio.

Med SIS-grupperna efter farlederna, och XU-grupperna i inlandet samt i Harstad, Tromsö, och Alta, hade området mellan Vestfjorden och Altafjorden i början av 1944 en mycket god täckning avseende underrättelse-verksamhet. Troligen var det få delar av Nord-Norge där tyska armén, flygvapen, och flottstyrkor var bättre övervakade än just här.
Men det området var det vikt igaste mål et för den norska/brittiska underrättelse-verksamheten nämligen där slagskeppet “Tirpitz” låg gömd.

PARASHOUT-DROP

Två remarkabla operationer ägde rum mellan 16-17 oktober 1943, när flightofficer Lt
Perrins med sin besättning från RAF 138 squadronen startade från Kinloss flygbasen med
en Avro Lancaster kl 19:08 och satte kurs mot Shetland, dom var framme där kl 20:12, sedan kursändring mot Ros sjön i Norge. Sedan vidare mot Torneträsk (i Sverige) där gjorde dom tre varv över målet ”BRYNHILD”, vid tredje varvet ovanför målet såg piloten en ljussignal som blinkade ”K” i morsekod, som syntes genom det tunna molntäcket.

Agenten, 6 kontainrar och tre paket blev släppta med fallskärm från 200 meters höjd över
marken. Agenten sände morsetecknet ”B”, som var en avtalad signal att han landat säkert.
Bilden nedan visar den flygplanstyp Avro Lancaster 4-motorig bombare som användes.

Två timmar senare passerade Lancastern över Vega, och landade därefter på Kinloss kl
07:35 efter en flygtur på 12 timmar 37 minuter.

Den exakta positionen för nedsläppet var 68 grader 23 min 30 sek N, Öst 19 grader 48
min, 35 sek , nästan inne i Sverige eller väldigt nära.

Intervju med LA3CA i amatörradiotidningen ”QSO”

Du kan väl inte räkna med att jag är så pigg på att tala/skriva om det som hände under
kriget, (jag har tjänstgjort i både brittisk, svensk och norsk uniform).

Jag gick på radioskolan 1938/39, jag körde amatörradio (inte så mycket) fram till förbudet
1939/40. Jag körde med signalen LB2H har jag för mej. Under studietiden bodde jag i
ett hönshus (det är sant!) uppe i Ekebergsåsen, min bästa vän och kamrat den gången var
Ingebrigt Valderhaug, vi gick samtidigt på Radioskolan (Sjömansskolan) Ingebrigt var ca:
ett halvår till sjöss, så kom kriget, och vi två slog oss samman i den motståndskamp som
vi anade skulla komma, och som kom.

Jag fick tag på en lägenhet lite längre upp i Åsen (Brannfjellveien), och där satte vi igång
med att bygga sändare och mottagare. Stället passade bra att hålla på med dylik verksamhet, och vi blev lite oförsiktiga efter ett tag, så vi flyttade över verksamheten till hönshuset på natten.

Transport av matriel (sändare/mottagare) gick via järnväg (NSB) eller bussfrakt. Vår
mest populära ”vara”, var en s.k. MOPA-rig byggt runt två st. 6L6 stålrör med möjlighet
att köra dom med dubbel effekt när vi satte sändaren upp och ner i ett tvättfat med vatten,
vi hade ett power-supply som klarade 400 watt.

(MOPA står för masteroscillator power amplifier) Tricket att köra 6L6 rören i vatten
var det LA7R som hade talat om för mej att göra, Detta gjorde att man kunde få ut 70-80
watt uteffekt från rören. LA7R körde med denna metod som gav mer uteffekt än rören
var avsedda för.

Men förr eller senare gick något galet. Kriget blev intensivare, och många blev tagna avNS/
tyskarna – det förekom mycket förräderi av av norrmän som samarbetade med tyskarna.
Vi hade en sändning av radiomateriel till Ålesund, och det var min tur att resa med
järnvägen, vi reste nämligen varannan gång. Men vid detta tillfälle så ville Ingebrigt resa,
han ville hälsa på familjen i Ålesund.

Jag följde honom till järnvägsstationen, jag gick igenom alla vagnar för att se om det var
många tyskar ombord, allt såg bra ut. Ingebrigt slängde säcken med sändarna på ryggen.
Det var kanske mitt fel att jag inte slängde av mej ryggsäcken med sändarna, jag behöll
den på när jag kontrollerade vagnarna.

Det var sista gången jag såg Ingebrigt i livet, han blev avrättad av tyskarna 1943/44, jag
fick veta detta efter krigets slut av en av kamraterna i SIS.

Berättat av Hans Petter Faye (LA3CA)

 

Vid ett tillfälle blev Hans Petter gripen av Gestapo i Oslo, och förhörd på det beryktade
Gestapo-stället Möllergatan 19. Men som tur var blev han frisläppt av ett ”Führerbefehl”
som tyckte han hade bråkat med några kommunistiska ungdomar, och han beslöt därefter att rymma till Sverige.

Han hade beslutat att ta sej till England och värva sej i armén.

Han blev hämtad i Sverige en natt av ett D.H. Mosquito tvåmotorigt lätt bombplan, under
flygningen där hela tiden bombluckan är lite otät, får han meddela piloten att ”pumpa”
bombluckan, under sej ser han spårljusgranater som tyskarna skjuter på planet.

Väl framme i England blir han intagen på mottagningscentret ”Patriotic School”, här stannar han i över en månad, under tiden han blir undersökt, engelsmännen vet tydligen att han byggt radiostationer åt NKP (norska kommunist partiet) men Hans Petter menar att detta inte har någon betydelse i detta sammanhang, huvudsaken var ju att de bekämpade tyskarna.

Till slut blir han accepterad i British Army, Royal Signals.

Han trivs bra där, och han får mycket radioträning med radiostationstyper som WS-19,
WS-22, och WS-47, många av dessa stationstyper användes i norska försvaret efter kriget.

1990 gör Hans Petter en eftersökning i svenska fjällen, ihop med några norska radioamatörer, och finner rester av huset och några delar som tillhört antennen.

Men det är en annan historia.

Som kommentar till artikeln, skall vi ha klart för oss att denna verksamhet var ytterst hemlig under kriget, alla hade absolut tystnadsplikt till långt in på 1970-talet, men många har berättat när dom närmade sig sin levnads avslutning. Tack vare dessa unga modiga män kunde kriget avkortas med åtskilliga år.

SIS = Secret Intelligence Service
XU = Norska militära underrättelsetjänsten
MI2 = Military Intelligence 2 ( engelsk superhemlig)

RMO = norsk motståndsorganisation bildad 1942 – våren 1945, var speciellt bildad för att spionera på tysk marintrafik i norska hamnar.. Leddes av Kaptein-löjtnant Andreas Rygg, som senare flydde till Sverige resten av kriget.

Artikeln översatt och skriven från norska till svenska av Bertil Bengtsson