De flesta har hört talas om Piper och Cessna flygplan men kanske inte Piper/Cessna flygradio. Piper var stor tillverkare av småflygplan på 1950-60 talet. Man monterades mest radio av fabrikat Narco. Piper fabriken satte igång tillverkning av ett eget
radiomärke ca 1960 som fortsatte fram till ungefär 1964.
PRC-1 är en enkel pejlmottagare som visade riktningen till flygets NDB radiofyrar på frekvensbandet 275 – 430 Khz. Men det gick också bra att pejla vanliga rundradiosändare på bandet 200 – 1600 Khz.
Flygradio Piper PTR 1 Sändare mottagare för flygbandet. 25 kristaller för sändarekanaler, analog mottagare, kalibreringsläge för att söka upp rätt frekvensen på mottagareskalan. Uteffekt 3-4 watt. Modulationslampa blinkar vid sändning. Tillverkad 1964. Tillbehör: VOR-LOC indikator =OL-1.
Lördagen den 30-4 och söndagen den 1-5 2014 deltog jag och några andra radioamatörer i en mycket lyckad aktivitet på Fortet belägen på Västerberget.
På lördagen ägnades stor del av tiden att sätta upp antenner, dels en dipol för 80-40 meter, dels en riktantenn för 10-15-20 meter. Vädret var väl inte det bästa på förmiddagen, lite småregnande, men förbättrades under eftermiddagen och kvällen.
Deltog gjorde jag själv, SM6BLT Bengt Lindberg, SA6CJU Ulf Hansson, SM6BTT Lennart Berg, SM6EHL Martin Romleberg.
Det var en hel del förberedelser att göra bl.a. att flytta radiovagnen på två hjul (som hade punktering) till ett bättre läge för att komma närmare en 10 meters fackverksmast. Nya koaxkablar skarvades på, Ra200 radion flyttades in i radiovagnen på nytt, en medhavd Yaesu FT-897 installerades, viss städning gjordes i radiovagnen.
Så kom vi då igång med radiostationerna, jag körde några kontakter på 80 meter telegrafi med Ra200:an, FT-897 provades på 40 meter SSB, störningsnivån var i princip lika med noll, speciellt på 80 meter märktes detta, där man normalt brukar ha en störnivå på mellan S5-S9 beroende på hur man bor.
Med andra ord ett idealiskt radioläge för kortvåg.
Man har en fantastisk utsikt över Södra skärgården och Älvsborgsfjorden från stationsplatsen.
Platsen har nu sedan lång tid tillbaka ett stort militärhistoriskt värde, och framöver planeras öppethållande under sommarperioden, med aktiviteter, visning av fortet på insidan, kanonsalut, samt radiokörning med militära radiostationer, visning av militär-fordon bl.a.
Nu lite historik: Där den 10 meter höga fackverksmasten står idag, stod den första radiomasten för ”Älvsborgs Gnistsignal Station år 1908, det var två master 79,3 meter höga, separerade 80 meter, varav ett betongfundament står kvar. Delar av det andra betongfundamentet ligger söndersprängt lite längre västerut i en stenhög.
Originalritningen finns bevarad på gamla f.d. KA4 förbandsmuseum. Även mastisolatorn och betongfundament finns kvar, där radioantennen kom inifrån ”Fortgraven”.
En av masterna flyttades senare till Gnistängen, där den var i bruk in på slutet av 40-talet.
Så ”Älvsborgs Gnistsignal Station” kan sägas ha återuppstått, ehuru i modernt utförande med radioutrustning från 1958 (Ra200), samt 2005 (FT-897).
Sent på lördagskvällen kopplades riktantennen in, och vi lyssnade på 20 meter, som var fullt av stationer som körde contest, ett flertal stationer från Sydamerika hördes, bl.a. Brasilien hördes. Men nu blev kl 24.00 och det var dags att avsluta dagens radioaktivitet.
Själv skulle jag övernatta i min bil, jag tog på mej min varma scooter-overall, bäddade i baksätet med en madrass, samt kröp ner i en sovsäck och drog en varm filt över mej.
Några timmars sömn blev det i alla fall, i nattens tystnad, men kl 02.00 gick jag upp för att uträtta ett visst behov, då var det en fågel som sjöng för fullt, men sen krånglade jag mej in i sovsäcken igen, nu hade det nästan klarnat upp, kändes som det var ganska nära noll grader utanför bilen.
Men så kl 06.00 var det dags att stiga upp och få mej lite frukost, en aning ledbruten, men nu värmde solen gott, och frukosten intogs med god aptit. Men att sova på en gammal fästning helt ensam och inlåst innanför ett staket kändes tryggt, trots att jag var helt ensam, det var en viss upplevelse.
Så var det dags att öppna radiostationerna, en UHF radio typ Motorola stod inställd på RU2 Göteborgsrepeatern, den öppnade när det var dags att sända ut SSA-bulletinen med SM6CVR som operatör.
Jag checkade in bland många andra, med vår signal SF6FO som var special-signal för Oscar den II fort.
Vid 10-tiden dök SA6CJU Ulf upp med ett antal medarbetare i fort-gänget, de skulle röja bort sly runt berget, för en terrängbana för militärfordon inför sommarens visningar.
SM6EHL Martin dök upp vid tio-tiden, och vi öppnade KV-stationen både Ra200 och FT-897, vi letade nu efter ett antal andra SF-signaler som skulle vara aktiva på KV, men tyvärr lyckades vi inte köra några andra med denna special-signal.
Vädret på söndagen var strålande, visserligen en kall vind drog in från nordväst, men solen värmde gott, det var nog runt +14 grader på em.
Fortchefen Martin Tilander bjöd på pizza, och vi åt oss proppmätta på varsin pizza, dock orkade inte alla äta upp en hel hi !
Nästa aktivitet blir den 6 juni, svenska flaggans dag, då det blir kanon-salut med en 15 cm Boforskanon, och öppet för allmänheten. Säkert kommer jag att vara där och kör radio då.
Informationskälla. Svenska marina kuststationer. En historik 1900-2000 av Arne Ahlström FHT.
Se även Oscar den II fort websida, sök på Google: Oscar den II fort
Sveriges Radio fyllde 90 år 2015 och i detta föredrag redovisas hur radioapparaterna har utvecklats under denna tid och några exempel på de program som sänts. Informationen om det senare är hämtat ur en sammanställning som finns på Sveriges Radios hemsida. Dessutom redovisas kortfattat hur Radiomuseet tillkom och vad man finner där.
Viktor Ohlsson
Radiomuseet
3 dec 1983 bildades Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige med syftet att organiserat samla radioapparater. Man höll till i Göteborgs Industrimuseum i Gårda.
En av grundarna var Erik Bergsten känd från Tekniskt Magasin och han blev den förste ordföranden. 1984 var första verksamhetsåret, så föreningen firade 30 år 2014.
Föreningens namn ändrades senare till Radiohistoriska föreningen i Västsverige för att markera att man samlar alla typer av radioapparater.
1993 sammanslogs Industrimuseet med andra museer och bildade Göteborgs Stadsmuseum. De mesta av samlingarna arkiverades på Polstjärnegatan.
Föreningen fick då tillgång till 800 kvadratmeter i Götaverkens gamla ritkontor och 1994 öppnade Radiomuseet i de nuvarande lokalerna. Museet firade därför 20 år 2014.
Man hade en logotype för föreningen och en annan för museet. Dessutom, hade man en tredje på skyltarna utanför museet. 2010 ersattes samtliga logotyper med en ny logotype för att få en ny enhetlig grafisk profil.
Den nya enhetliga logotypen
Radiomuseet håller alltså nu till i Götaverkens gamla ritkontor vid Lindholmen.
Så här såg det ut tidigare i de lokaler som museet nu finns i.
Museet har radioapparater inom följande områden (Antalen inom parentes avser antal apparater 2015-09-08. Totalt fanns då 4121 apparater i samlingarna enligt vårt register):
a. Rundradio (1924)
b. Fartygsradio (278)
c. Kustradio (35)
d. DX-ing (0)
e. Amatörradio (289)
f. Television (309)
g. Audio (395)
h. Bilradio (121)
i. Militärradio (293)
j. Landmobil radio (435)
k. Flygradio (42)
l. Radiolänk (0)
Dessutom finns det:
m. instrument som används i en radioverkstad (490)
n. komponenter till radioapprater
o. radiorör
p. ett fylligt bibliotek med radiolitteratur (8709 poster)
Vi säljer dubbletter av våra apparater och komponenter. Radiorör säljer vi en hel del till sådana som vill laga gamla apparater, men också till nya Hifi anläggningar. Vi säljer också andra komponenter och vi har en fikahörna.
Medlemskap i Radiohistoriska Föreningen i Västsverige kostar 250 kr (300 kr för 2017) om året och ger följande förmåner:
• Gratis inträde på Radiomuseet i Göteborg
• Gratis inträde till världsarvet Grimeton
• Medlemsmöten med intressanta föredrag 4 ggr/år
• Medlemstidningen Audionen 4 nr/år
• Nyheter från Radiomuseet via e-post 12 nr/år
• Beskrivningar och kopplingsscheman i PDF-format
• Tillgång till lösenordsskyddad medlemssida
Rundradiosändningar startade 1923 i Sverige. Det var privata initiativ. I Göteborg genomförde till exempel K G Eliasson radiosändningar. Museet har hans samling av apparater.
1925 startade Sveriges Radio som fick monopol på att sända rundradio i Sverige. Sändningarna skulle vara reklamfria och finansieras med licenspengar för att inneha radioapparater.
Företaget ägdes av
a. Tidningarna
b. Nyhetsbyrån TT
c. Radioindustrin
De flesta lyssnade med kristallmottagare som inte krävde ström. De var också ganska billiga. RM 3879 kostade 20 kr => 17 arbetstimmar. De som hade ström och råd använde mottagare med radiorör som kallades lampor på den tiden. En sådan kunde ta emot på längre avstånd och driva en högtalare.
Sven Jerring var den förste hallåmannen och han hade också Barnens Brevlåda som sändes fram till 1972. På söndagarna sändes högmässan och därefter sändningar på eftermiddagen och kvällen. På vardagar sände man ½ timme mitt på dagen och från kl 18.
1929 började den första kvinnliga hallåmannen Margareta de Geer. Morgongymnastik med Bertil Uggla.
Bröderna Andersons velociped och radiofabrik på Kungsgatan i Göteborg tillverkar Kungs Radio. Med ny teknik kan man nu särskilja olika stationer bättre och apparaterna får skalor med stationsnamn. Apparaten från Kungs Radio från 1939 har varit med i den norska filmen om Kung Håkon under andra världskriget. Apparaten kostade 345 kr => 233 arbetstimmar (1 1/2 månadslön). Det är ont om apparater från före 1941 i Norge, eftersom tyskarna konfiskerade alla radioapparater.
1932 den första partipolitiska debatten.
1933 sände man drygt 8 timmar per dag.
1934 Programtidningen Röster i Radio startade som veckotidning.
1937 Dagens Eko startar. Klockspel och dagens dikt kl 12.00.
1938 första gången en kvinna läser nyheterna. Folkstorm. Kortvåg till svenskar
1939 Krigsmeddelanden
Apparaterna blir allt större och blir verkliga möbler. Kombineras ofta med skivväxlare.
Rm 00168 kostade 518 kr => 188 arbetstimmar drygt 1 månadslön.
1944 anropet Stockolm – Motala hörs för sista gången.
1946 Frukostklubben med Sigge Fürst startar. Sändes till 1978 med uppehåll 1949-1955.
1947 Lennart Hyland börjar arbeta med underhållsprogram. Provsändningar på FM över Stockholm.
Apparaterna kombineras nu även med trådspelare (magnefoner) och efter 1956 även med TV. FM började sändas och man kunde då köpa FM-tillsatser.
1951 Lennart Hylands program Karusellen startar. Under en tid på 60-talet sändes programmet i TV. Programmet som spelades in samma dag som Kennedy mördades 22 nov 1963 med bl a Sickan Karlsson och Kardemumma sändes aldrig.
1955 P2 startar. Regelbundna TV-sändningar över Stockholm och Göteborg. Färre radiolyssnare på kvällarna. Radion ökar sändningstid och profilerar kanalerna.
1956 Sveriges Bilradio med CG Hammarlund startar. ”Hejsan-Hejsan”. Sändes till 1973.
1957 Radiotjänst byter namn till Sveriges Radio. Folkrörelserna får 40 % av aktierna.
1959 programmet ”Sommar” började sändas. Det sänds ju fortfarande varje sommar.
Apparaterna blir mer avancerade och kan nu ta emot stereo. Transistortekniken gör det möjligt att göra små strömsnåla reseapparater.
1961 Hylands Hörna startar och blir succé i radion. Melodiradion startar. Radiomonopolet hotades av piratsändarna Radio Syd och Radio Nord. Hylands Hörna flyttar till TV.
1962 Lunchekot startar. Det sänds fortfarande varje dag kl 12.30. Svensktoppen, Smoke Rings, Nattradion.
1964 P3 startar reguljära sändningar efter två års sändning på försök
Nu kombineras apparaterna även med rullbandspelare och kassettbandspelare.
1977 Sveriges lokalradio. 24 lokalradiostationer. Stereosändningar införs i riksprogrammet.
Bergsprängare” stora bärbara apparater med kassettbandspelare blir populära.
1986 Olof Palme mördas. Nyhetssändningar dygnet runt i radio.
1987 P4 startas till att börja med endast för lokalradion.
Man kan nu lyssna på hela världen med små världsradioapparater.
1993 Moderbolaget upplöses och Riksradion och Lokalradion slås ihop till det nya bolaget Sveriges Radio. Radiomonopolet bryts och 60 privata radiostationer startar och de tillåts sända reklam.
1999 85% av befolkningen nås av DAB.
Regeringen har lagt digitalradio (DAB) på is, men vi vet inte om den tinas upp så småningom. Tills vidare kan vi fortsätta att lyssna på FM-radio och alltfler lyssnar nu på radio från hela världen i sina mobiler via internet.
2003 Radion digitaliseras alltmer
2005 Alla lokala kanaler blir tillgängliga på internet. Podradion lanseras.
2007 Webbradion får sitt genombrott.
2010 Sveriges radios sändningar på kort- och mellanvåg upphör.
2015 Sveriges Radio firar 90 år. Den 1 januari börjar P1 sändas dygnet runt. Vågskvalpet upphör (01.30-05.30)
Jag hade nöjet att få berätta något om radions tidigaste historia för en grupp herrar som tillhör sällskapet Societas Intellectualis Seniorum. När mötet var slut och alla frågor besvarade så kom Bengt Rosengren, en yngling i nittioårsåldern, fram och berättade om sina minnen från andra världskrigets dagar. Bengt har skrivit ner ett av dessa minnen som vi inte kan undanhålla NfRs läsare. Bo Sörensson
Under andra världskrigets första tre år fanns det en påtaglig risk för tysk ockupation. Mina föräldrar skaffade då ett sommarställe på landet som också kunde användas som evakueringsbostad om så skulle behövas. Den var belägen i Bjersveds by 3 km norr om Norra Hestra i Småland nära gränsen till Västergötland.
1942 hade jag fått överta en gammal radiomottagare från en faster som hade fått en på den tiden modern superheterodynmottagare. Den gamla, som egentligen skulle ersätta min mera primitiva kristallmottagare, var tillverkad i Tyskland under tidigt trettiotal och var en s k rak mottagare med återkoppling i detektorsteget och den var vidare försedd med ett transformatorkopplat lågfrekvenssteg.
Som kanske de äldre radiointresserade kommer ihåg kunde de gamla raka mottagarna börja självsvänga om de återkopplades för hårt och då tillsammans med den inkommande signalen alstra det välbekanta tjutet som starkt irriterade flertalet familjemedlemmar. Ställde man däremot in den raka mottagaren på tillräckligt långt frekvensavstånd från andra sändare och återkopplade den så hårt att den fungerade som en sändare kunde man höra bärvågen utan interferenstjut i en annan närbelägen mottagare.
Detta fascinerade mig mycket och jag lyckades först amplitudmodulera det svängande detektorsteget genom att leda anodströmmen genom en magnethögtalare, som kunde fungera som mikrofon. Bättre gick det emellertid då jag vände på lågfrekvenssteget och ledde anodströmmen genom transformatorn och anslöt en kolkornsmikrofon till
gallerkretsen.
Sändarens räckvidd var ung. en km och jag sände på långvåg på Leningrads våglängd. Grannarna i byn lyssnade på kvällarna. Programmet bestod huvudsakligen av nyhetsuppläsning ur Svenska Dagbladet, som min mor hade för att upprätthålla kontakten med sin hembygd. Tidningen kom varje dag med kvällståget till Hestra från Stockholm och genom att SvD höll egna korrespondenter i de krigförande länderna hade den ofta färskare nyheter än de mest förekommande lokala tidningarna Jönköpingsposten och Värnamo Nyheter. Som omväxling i programmet kunde min yngre syster av och till förmås att sjunga.
Sändningarna pågick med viss regularitet till i slutet av augusti 1942, då vi började skolan igen. På sommaren 1943 kom vår farfar som var prost och läste med oss till konfirmation och det var då inte möjligt att bedriva någon radioverksamhet. Krigslyckan hade detta år också vänt, vilket manifesterades genom Mussolinis fall den 25 juli. Stället i Bjersved såldes och sändningarna upphörde utan att något myndighetsingripande hade skett.
KRA-bladet blev namnet på ett medlemsblad för Kungsbacka Radioamatörer som började distribueras 1971 för att få medlemmarna att komma till månadsmöten. Under flera år var det en A4-sida som skrevs och skickades till medlemmarna om kommande möte. Senare gjordes bladet om till en ”tidning” i A5-format. Vi visar första sidan från 1976 och 1988.
Himmelen ovanför våra huvuden har länge intresserat oss människor. Redan i Kina och Babylonien för mer än tre tusen år sedan var Astronomi en etablerad vetenskapsgren. Fram till i början på nittonhundratalet byggde vi allt vårt astronomiska kunnande på vad vi kunde se med våra ögon, till en början obeväpnat och senare med optiska teleskop. I och med radions utveckling fick astronomerna möjlighet att kartlägga universum också vid andra frekvenser än de som gäller för det synliga ljuset. I detta sammanhang nämner man ofta att utvecklingen av radarsystem före och efter andra världskriget parallellt kunde utnyttjas för att ”lyssna på rymden”. Idag avlyssnar astronomerna rymden med en rad olika teleskop från långvågig radiostrålning till den extremt kortvågiga gammastrålningen.
I Sverige ligger vårt radioastronomiska centrum för rymdforskning på Råö utanför
Onsala. På vårt årsmöte kommer Robert Cumming från Onsala Rymdobservatorium
att berätta om dagens och morgondagens radioastronomi, där astronomerna får
möjlighet att använda allt mer fantastiska radioastronomiska anläggningar. Robert Cumming, astronom och informatör vid Onsala rymdobservatorium, ansvarar för observatoriets utåtriktade aktiviteter. Han tar hand om frågor från både press och allmänhet. Tillsammans med andra ansvarar han för studiebesök, allmänna visningar och särskilda evenemang.
Som 7-8 åring blev jag intresserad av radio, min far som var elektriker kom en dag hem med en svart bakelitskiva med en vridkondensator och en stor spole monterad på samma skiva. En gammal 75 watts lödkolv som han hade i sin verktygsväska togs fram, och han visade mej hur man skulle löda, En burk med nån kletig lödpasta hade han också, på den tiden fanns knappast något lödtenn med flussmedel. Att samtidigt och rätt hantera lödkolven, tennet och komponenten som skulle lödas ihop med spolen och kondensatorn blev min uppgift att lära mej. Att sakta blåsa så att inte lödröken ryker upp i ögonen. Att klara sig utan verktyg, att inte bränna sig på lödkolven, trots att det krävdes tre händer, att undvika kallödningar, att klippa bort onödig tråd.
Visst var det lättare att löda förr! Komponenterna var stora, kopplingsstöd, stora rörhållare, stora motstånd och kondensatorer som var lätta att hantera.
Men till slut blev kristall-mottagaren färdig, ett par högohmiga hörlurar som min far hade köpt begagnade anslöts, och det var dags att pilla på den lilla nålen på detektorn med blyglans-kristallen, snart hördes mellanvågssändaren på 981 KHz, till saken hörde att vi bodde i Frölundaborg, bara några kilometer från sändaren i Änggårdsbergen, numera Norra Guldheden, nu var det roligt, man kunde lyssna på P1 till sent på nattkröken, ett program som jag minns särskilt var ”Mannen i svart” med Olof Tunberg varje vecka, spökhistorier som var spännande.
75 W lödkolv
Den gamla lödkolven fick nu hänga med i mina ungdomsår vid alla hembyggen som gjordes på köksbordet i det lilla köket. Den används fortfarande vid lödning på antenn-konstruktioner som har kraftigare antenntrådar, och som kräver mer värme när man lödar.
En dag fanns det en beskrivning i Teknik för Alla på en s.k. ”blåslampa” en superregenerativ enrörs mottagare med ett batterirör 3S4, den beslutade jag att bygga ihop, den var närmast avsedd för att lyssna på Göteborgs-polisens frekvens 40,15 MHz
FM SHC1.
Först gjordes en liten trälåda i tunn plywood, där batterier och mottagaren fick plats. Delarna till mottagaren hade inköpts på Firma ”Radiomatriel” som låg på Drottninggatan i Göteborg på andra våningen, där var jag ofta och tittade på alla fina radiokomponenter som låg i glasskåpen, bl.a. fanns det en surplus sändare/mottagare typ WS-19, som jag bara kunde drömma om hi, jag minns att det luktade rostat kaffe när man gick upp i andra våningen till Radiomatriel.
Byggbeskrivningen följdes till punkt och pricka, fina teckningar fanns i Tfa, så det var lätt att följa när man lödade ihop delarna.
Anodbatteri på 67,5 volt kopplades in, samt 1,5 volt glöd, nu hördes en kraftigt brus i hörlurarna, vilket betydde att den fungerade direkt. Den lilla Philips-trimmern vreds runt som var avstämning, plötsligt tystnade det i mottagaren och en röst hördes, SHC15 från SHC1 eller nåt likn. kan du köra till Vasagatan nr si och så, där är något lägenhetsbråk.
Sedan var det ofta någon bil som meddelade följande: SHC5 går QTP, undrade ofta vad det betydde, men slog upp i en lista att det betydde ”jag går i docka” aha, det var samma som att vi bryter för fikarast hi! Trots att det bara var en liten antennstump på ca: 10 cm, hördes både bilar och huvudstation starkt i mottagaren, förmodligen satt basstationen uppe i Guldhedens vatten torn.
Så en dag år 1955 hade jag tittat in i Wettergrens bokhandel på Vasagatan, i Göteborg,
där fanns i en hylla ”The Radioamateurs Handbook” för 1955, en tjock och välfylld handbok
med massor av beskrivningar på sändare, mottagare, antennkonstruktioner, radioteknik, teori osv. allt på engelska. Denna bok studerades ofta, och man satt och funderade på vad man skulle bygga härnäst, om kassan tillät det, det blev till att samla bly och kopparskrot, samla tomflaskor osv. för att finansiera det hela. Speciellt kapitlen om sändarbygge var intressanta, och jag beslöt att bygga en liten enkel telegrafisändare med ett rör 6AG7, detta rör såldes billigt av Reis Radio på Polhemsplatsen, där hade Ragnar, SM6BWE en liten skrubb, han importeade surplus från England mestadels, och där fanns det mycket intressant att titta på. Bl.a. TU5B tuning units, RF24 konverter, R1155 mottagare, olika militära rörtyper. BC455 Command-mottagare hade han tidvis på lager.
Men så började jag att bygga på min första sändare med 6AG7, likriktaren för anodspänning var från en slaktad rundradio, där fanns glöd 6,3 volt, samt anodspänning via ett likriktarrör typ 5Y3GT. Delar från TU5B enheten användes i detta sändarbygge, speciellt vridkondensatorn var stabil och lätt att ställa in.
Ritning på bilden. från R handbook 1955.
Samtidigt hade jag köpt en begagnad trafikmottagare typ Hallicrafter S-38D, men jag gillade inte den speciellt mycket, det var en allströmskopplad sak, där man fick 115 volt i chassit via en spartrafo från 220 volt.
Istället köpte jag en R1155A via Reis Radio, den var helt ny, inpackad i vaxat papper i en svart trälåda där det stod AM RAF, aldrig använd således. Den skulle ha 6,3 volt glöd och 220 v anodspänning, en liten likriktare byggdes till den och denna mottagare var mycket flitigt använd, hade fina egenskaper för 80 och 40 meters bandet som jag körde på den tiden.
Nu hade jag börjat mitt första jobb efter yrkesskolan, och jobbade på en radiofirma i centrum – Linters radio, som lärling, där fanns lite radioskrot som jag fick av Linter, och lite tips av äldre arbetskamrater vad gällde likriktare till mottagare och sändare. Nu hade jag fått upp en enkel trådantenn på vinden i huset jag bodde i, och började lyssna på SHQ, Arméns Signalskola dom sände telegrafilektioner på 4015 KHz varje dag minns jag i olika takter. R1155 mottagaren gick fint på denna frekvensen på kvällarna, jag skrev ner övningstexten började med låg takt, kom så småningom upp i 40-takt. Nu hade jag byggt en enkel tongenerator med ett rör 6J5GT, och en telegrafinyckel anslöts till denna tongenerator. Sakta började jag träna sändning med denna telegrafinyckel som jag byggt själv i järnslöjden i sista klass i skolan.
En dag så kom det bruna kuvertet med texten ”Inskrivningsmyndigheten” eller nåt liknande, dags för mönstring till det militära livet i 10 månader! Det var i Folkets Hus på Järntorget minns jag, en tidig vårdag infann jag mej för mönstring, en gammal vresig fanjunkare tyckte jag skulle till signaltrupperna, trots att jag önskat att få göra värnplikten vid Flygvapnet.
Så fick det bli, en tågbiljett till S1Sk i Skövde anlände i maj månad 1958, minns att det var en solig varm dag, på eftermiddagen blev vi hämtade till de stora kasernerna på K3/S1Sk, och nu blev det uttagning till radiotelegrafist-utbildning, jag kunde ju redan ta emot i 40-takt, så det var ju enkelt att hamna direkt i den utbildningen.
A och B-certifikat prov avlades i det militära utan kostnad, man hade ju gott om tid att träna och plugga teori på kvällarna när tjänsten var över.
Så blev det mars 1959, och det var dags att klä sej i civila kläder, med andra ord MUCK. I slutet på denna månad kom ett brunt kuvert stort som A3, där låg mitt B-cert, med anteckning om att 1960 kommer automatiskt ditt certifikat för klass A.
Så här efter många år skall erkännas att jag körde ”svart” på telegrafi några månader, för att ”testa” sändaren, en styrkristall på 3502 KHz hade inköpts som första frekvens, sedan under min militärtjänst köpte jag ett antal surplus-kristaller på några andra frekvenser på 80-metersbandet.
Bild på den färdigbyggda kristallstyrda sändaren
En enkel dipolantenn hade spänts upp på vinden tror den var på ca: 2 X 10 meter, denna körde jag med hela tiden när jag bodde i Frölundaborg. Speciellt på 40 meter funkade det bra, sändaren gav väl inte mer än en 3-4 watt ut, men det räckte bra till inom Europa. En gång körde jag ”svart” på 80 meter, en amatör som bodde i Änggården ropade upp mej efter ett CQ, och jag svarade honom på telegrafi med ganska svettiga händer hi! Jag ”lånade” helt enkelt en signal typ SM6B…. nånting, men ingen märkte det, vid några tillfällen gjordes prov med amplitudmodulation, genom att koppla en kolkornsmikrofon i serie med antennmatningen, det blev någon form av modulation, som kunde läsas av en radio-kompis några kilometer längre bort i Kungsladugård. Men på den tiden var 80 meter ett tyst band, inga stördimmor fanns då, ibland gick en spårvagn förbi, och lite knaster från motorn kunde höras då. Ack ja, det var kanske inte bättre förr, men roligare !
Nu när det är allt färre stationer att lyssna på i kortvågsbanden för oss som är intresserade av utländska rundradiostationer så har mellanvågen blivit ett lockande alternativ. Nord- och Sydamerika erbjuder fortfarande ett stort utbud av lokala mellanvågssändare som under rätt förhållanden kan gå att höra också här i Sverige. Men för att få optimala lyssningsförhållanden behöver man komma lite längre norrut än Göteborg. Sveriges DX-Förbund har med hjälp av eldsjälar bland medlemmarna fått till en lyssningsplats i Parkalompolo, en relativt avfolkad by i norra delen av Pajala kommun. Det geografiska läget i kombination med låga störnivåer och lämpliga omgivningar för att dra ut antenner ger väldigt bra mottagningsförhållanden – de dagar när allt annat som gäller vågutbredningen stämmer.
Från Västkustens DX-Klubb åkte vi tre personer, Alf Person, Lars Wieden och Moritz Saarman och vid mellanlandningen på Arlanda anslöt Göran Norstedt från Lomma och Christer Werner från Varberg. Tillsammans utgjorde vi Parka-expedition nummer 110 vilket förkortas PAX110.
Slutligen efter proviantering i Kiruna och 17 mils bilkörning anlände vi till den nedlagda skolan i Parkalompolo på kvällen den 27 oktober. Där fanns fortfarande tre deltagare från föregående DXexpedition kvar och de hade, som tur var, gjort första hjälpen på antennerna som drabbats hårt av oanmäld gallring med tunga skogsmaskiner. Några av de normalt sju Beverage antennerna var därmed användbara, så vi nytillkomna kunde omgående koppla upp våra mottagare och börja lyssna.
Moritz vid sin lyssnarplats med två Winradio Excalibur SDR-mottagare (samma modell som i DX-hörnan på museet), var och en med tillhörande laptop, 3TB extern hårddisk, antennomkopplare med mera. Foto: Göran Norstedt
Flertalet av oss använder numera bredbandiga SDR-mottagare (SDR = Software Defined Radio), vilket innebär att det går att spela in hela mellanvågsbandet under de tider när konditionerna är bra. Det kräver mycket hårddisk och innebär mycket efterbehandling, men fångsten blir större.
Fångsterna – Nordamerika var huvudmålet, men denna expedition bjöd även på många fina fångster från Asien och Australien på mellanvåg. Flera lågeffektstationer (mindre än 500 watt) från Australien gick in med god hörbarhet efter att vi varit ute och reparerat Asien antennen.
Antennreparatörerna samlade utanför skolan. Från vänster: Moritz Saarman, Lars Wieden, Alf Person och Christer Werner. Foto: Göran Norstedt.
Även en nystartad station på Hawaii kom med bland fångsterna. Mycket lyssning återstår för att gå igenom alla inspelade filer, men loggen lär bli gedigen när det är klart. Massor av stationer från västra och norra USA, men utöver det som nämnts tidigare också Alaska, Kanada, Grönland, många länder i Latinamerika och dessutom experimentsändningarna med låg effekt från Hörby. Sedan blev det under den vecka vi på plats också ett par dagar med alltför höga protonflöden för att göra Nordamerika hörvärt.
Lyssningsrummet med merparten av deltagarna. Bakre raden från vänster: Alf, Lars och Moritz. Främre raden från vänster: Lars Skoglund, Täby, Rolf Åhman, Älvsjö och Christer. På bilden saknas Bo Olofsson, Kåge, och fotografen Göran Norstedt. Närmast kameran ser vi Görans lyssnarplats.
Som den uppmärksamme ser förekommer det också traditionella kommunikationsmottagare på expeditionerna. Lars Skoglund och Lars Wieden använder sig av Icom IC-R75 som i vissa avseenden är bättre än de SDR-mottagare vi andra använder, men med begränsningen att man bara kan hantera en mottagarfrekvens i taget. En veckas lyckad DX-expedition gav oss alla massor av inspelningar att gå igenom. Och efter det är det dags att börja planera för nästa års DXexpedition till Parka.
När Radiotjänst startade sin verksamhet 1925 hade Telegrafverket anskaffat några radiosändare på 0,5 kW som sattes upp i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall.
Huset vid Änggården byggdes 1925 och innehöll såväl sändaranläggningen som en radiostudio. Radiomaster av typ Rendahl var ganska vanliga vid den första utbyggnaden av större radiostationer i Sverige under slutet av 1920-talet. Dessa är 50 m höga.
1927 byttes sändarna i Göteborg och Sundsvall ut mot Standard Electrics 10 kW-sändare varav den i Göteborg idag står helt intakt på Motala Rundradiomuseum.
Motala kommun, som är huvudman för Motala rundradiomuseum, har erbjudit Radiomuseet i Göteborg att överta denna mellanvågssändare. Orsaken är att utrymmet skall användas till andra ändamål. Radiomuseet har dock inga lokaler där man skulle kunna montera in en så stor anläggning. Därför har Bo Sörensson kontaktat såväl Stadsmuseet som andra ställen om de skulle kunna tänkas vara intresserade av att hysa sändaren men hittills utan framgång.
Kan du som läsare ge något tips om var denna sändare skulle kunna placeras så hör av Dig
så snabbt som möjligt till Bo Sörensson eller Radiomuseet i Göteborg.
