Välkommen till vår spännande DX-hörna

DX-hörnan
Bild: Lars Linskog

Nästa gång du besöker Radiomuseet så får du gärna hälsa på i DX-hörnan!

Här finns mottagare från olika epoker som du kan lyssna på och där träffas också Västkustens DX-klubb varje månad.

Vad är då DX-ing? Jo, det är hobbyn att lyssna på radio från hela världen.
Att lyssna på utländska radiostationer, gärna så avlägsna som möjligt, är vår spännande hobby. Vi lyssnar oftast på kortvågsbanden men det är också mycket populärt att försöka avlyssna effektsvaga och i många fall mycket avlägsna radiostationer på mellanvågsbandet. Under vissa perioder går det också att höra långväga stationer på FM-bandet.

Inte amatörradio
Ofta förväxlas DX-ing med amatörradio, som är en annan hobby, många sändaramatörer är också DX-are. Sändaramatören använder också en egen sändare för att hålla kontakten med andra sändaramatörer, för dessa krävs att man har ett amatörradiocertifikat och ett tillstånd för att sända, vilket en dx-are inte behöver då man endast använder en mottagare, för att lyssna på vanliga radiostationer.

Hela världen i lurarna  
Det finns många anledningar till att lyssna på program från radiostationer runt om i världen. Bara det faktum att många länder sänder på kortvåg till lyssnare i utlandet gör att du har ett enormt utbud av program att välja och vraka bland. Som DX-are blir du oberoende av de egna, inhemska medierna. På radions kortvågsband får du ständig tillgång till det globala utbudet av nyheter. Ja, även renodlad propaganda.

Häng med i fjärran händelser
Nyheter från länder som Portugal, Italien, Ecuador och Benin hittar du sällan i våra vanliga medier. På kortvåg kan du själv lyssna på nyheter från länder där du kanske har släkt och vänner.

Träna dina kunskaper i främmande språk
Studerar du spanska, ryska eller swahili? Då borde du också lyssna på kortvåg. Här finns varje timme chansen att träna upp ditt språköra på alla världens språk.

Teknik, experiment och antenner
Gillar du teknik öppnar sig ett spännande område. Du kan bygga din egen mottagare, testa olika antenner och experimentera med trådlös överföring av data.

Utmaning för alla samlare
Många DX-are samlar på kort, vimplar och dekaler från så många radiostationer och länder som möjligt. Många radiostationer skickar så kallade QSL-kort som bevis på att du hört deras station.

Lyssna på utlandet
Om du vill översätta begreppet DX till mer lättbegriplig svenska kan du enklast säga utlandslyssning. Det förklarar precis vad du gör när du är DX:are, du lyssnar på utländska radiostationer.

Vad du behöver
För att DX-a behöver du egentligen bara en sak: En vanlig radio som, förutom det vanliga FM-bandet, har åtminstone ett band för mellanvåg och även är avsedd för kortvåg. Dessutom behöver du veta var stationerna sänder (vilken frekvens de har) och vid vilken tid de sänder. En förteckning med adresser är bra att ha om du vill skriva till stationerna och såväl adresser som sändningsschema kan man hitta i World Radio TV Handbook. En hel del information hittar du också på webben.

Programtablåer
De flesta radiostationer som har utlandsprogram ger ut ändningsscheman, som du kan skicka efter gratis. I dessa står vilka språk och frekvenser man använder vid olika tider på dygnet. Det gör att det är enkelt att se när man har bäst möjlighet att höra en speciell station. För att kunna skicka efter ett sändningsschema och tider i måste du naturligtvis ha stationens post- eller e-mailadress. I de flesta sändningar brukar stationerna tala om sin adress.

Läs mer om DX-ing och Västkustens DX-Klubb på Radiomuseets hemsida:
http://wordpress.radiomuseet.se/omraden/dx-ing/

Moritz SaarmanMoritz Saarmann

Prov med gammal inspelningsteknik

Saxat ur RADIOTEN Nr. 6/2015.

Här kommer en intressant artikel ur Radioten fritt översatt och något bearbetad. Den handlar om forskning som bedrivs idag kring grammofoninspelningsteknik på vaxskivor från tiden före första världskriget.

George Brock-Nannestad berättar och visar sina bilder:

Rekonstruktion av inspelning från 1913 för att skaffa erfarenheter

Under november 2014 var jag mycket involverad i akustiska inspelningar. Jag bjöds till London för att hjälpa till med en rekonstruktion av Arthur Nikisch’ berömda inspelning af Beethovens 5 symfoni från år 1913. Den gavs ut av HMV och kom ut i England strax före första världskriget. Den blev återutgiven under beteckningen D89-D92 och fanns med i katalogerna under lång tid eftersom den ansågs vara så historiskt
betydelsefull.

Orsaken till att jag bjöds in var att jag har erfarenheter av att genomföra akustiska skivinspelningar vilket är något annat än de vanligare moderna fonografinspelningar. Jag har även dokumenterat grundprincipen för att möjliggöra historiskt korrekta rekonstruktioner i en artikel 1998.

Detta projekt leddes av Aleks Kolkowski, som arbetade på Science Museum 2012. Aleks är en välrenommerad modern ljudkonstnär och är även en stor kännare av Stroh-instrument, som är
stråkinstrument försedda med horn för förstärkning av ljudet. Aleks hade inlett ett samarbete med Royal College of Music och musikforskaren Amy Blier-Carruthers och med dirigenten Robin O’Neill samt med Duncan Miller, som är känd för att vara en av de få leverantörer i världen av nya fonografrullar.

Duncan Miller har byggt en akustisk inspelningsutrustning komplett med inspelningstratt och ljuddosor till grammofoner, som mycket liknar de typer, som användes fram till 1925. Han har ett företag, som kan leverera rullar såväl i vax som i polymer. Därför kan de relativt många fonografer, som existerar hos samlare, alltid få ersättning när rullarna blir slitna.

Här handlar om en rekonstruktion av en klassisk grammofoninspelning, som ursprungligen gjordes 1913.

Hur är kopplingen till radion?

Jo det hör till utvecklingen av ljudtekniken. 1913 var de flesta enbart bekanta med ljudtekniken i telefonen och dess kvalitet var sådan att man kunde skatta sig lycklig om man kunde känna igen rösten på den som var i andra änden. De första fonografernas ljud var en aning bättre än telefonens. Därefter gick ljudtekniken
fram med stormsteg och man kunde efterhand ta upp ljudet från större och större grupper även om varje enskilt instrument för sig inte var särkilt starkt i jämförelse med de i en hornorkester. Därför var symfonier åtråvärda som symboler för ljudteknikens frammarsch.

Musikerna bestod av studerande vid Royal College of Music; Deras Chamber Orchestra har en storlek som i stort sett motsvarar den grupp från Berliner Filharmonikerna som Deutsche Grammophon använde år 1913 vid Nikisch’ inspelning.

Utgångspunkten för storlek och placering av ensemblen var en gammal bild från Alfred Hertz med Berliner Filharmonikerna vid inspelningar av Wagnermusik tre månader innan Nikisch gjorde sin inspelning. Detta handlade om en stor orkester på 52 musiker, medan Beethovens 5 symfoni blev inspelad med ca 30 musiker enligt informationsmaterial från Deutsche Grammophon. Detta motsvarar Litolff-utgåvan av partituret.

Image1
Här visas placeringen af orkestern, inspelningstratt och verk. Inspelningen skedde samtidigt på moderna digitala medier. (red. Anm. George Brock-Nannestad står till höger i bilden och observerar det hela.)

Det var avsatt 2½ dag för inspelningen, Tiden fylldes med tester för att uppnå tillräckligt kompakt placering av musikerna samt för att övervinna nålbruset vid graveringen, vilket inte lyckades till 100%. Det fanns rikligt med vaxskivor (25-30 mm tjocka), som var svarvade släta i en vaxssvarv, även den konstruerad av Duncan
Miller samt ett värmeskåp, för att värma upp skivorna så att de blev lagom mjuka inför inspelningen.

Problemet med bruset berodde på att all utrustning hade varit placerad under omkring ett dygn i en transportbil i höstväder varför de massiva vaxskivorna helt enkelt inte hann bli tillräckligt varma under den första dagen. Problemen med vaxet påminde mycket om de problem, som Grammophone Company upplevde omkring 1910, så på denna punkt blev rekonstruktionen mycket autentisk. Man får nog tillstå att det fordras minst ett års arbete för att få tillräcklig erfarenhet inom detta område.

Innan inspelningen inleddes demonstrerades den gamla inspelningen av den erfarne samlaren Dominic Coombe på en välfungerande akustisk HMV Senior Monarch grammophon med en stilig trätratt samt en Exhibition Soundbox, som tillhörde honom.

Dirigenten och musikerna var mycket entusiastiska, och till sist blev de önskade inspelningarna färdiga. De första upptagningarna ledde till tekniska förändringar samt ändring av musikernas placering. Dessa inspelningar kasserades och svarvades bort. Det var spännande at uppleva dåtidens realiteter som att några
av de senare och bättre inspelningarna faktisk blev avbrutna av dirigenten, för att något inte lyckades helt musikaliskt. Moderna musiker är bortskämda med att fel kan rättas till i efterhand – här skulle 4½ minuts musik presteras helt perfekt!

En månad senare presenterade tre av gruppens medlemmar resultaten vid ett gemensamt föredrag på Royal College of Music. Några av vaxskivorna hade matriserats inför föredraget pressats i ett hårt plastmaterial och demonstrerades på en Columbia Plano-Reflex grammofon. (shellackbaserat skivmaterial
finns inte idag)

Detta var en mycket spännande upplevelse, och det kommer senare att läggas ut bilder och videoinspelningar på några engelska hemsidor, först och främst på http://www.rcm.ac.uk/research/.  Under 2015 kommer Science Museum ge ut en artikel om processen.

Image2
Inspelningsteknikerna är här Ducan Miller med höjt finger samt Keith Harrison. Den röda lampan är tänd.

En beskrivning av händelsen och tekniken från RCM Royal College of Music i London kan idag återfinnas på:

http://www.rcm.ac.uk/research/researchareas/pps/beethovenproject/

Image3
Man fick sitta lite trångt under inspelningar 1920 Bild från RCM.

 

Rundradiomottagare för LV och MV Tillverkad 1937. Ideal werke AG

IMG_0822

På den undre hyllan står ett par tyska rundradiomottagare från nazitiden i Tyskland. Den mindre av dessa apparater var en billig lokalradiomottagare för det tyska folket.

Den kallades i folkmun för ”Skrikande Joseph” eller ”Goebbbels käft”.

PÅ den övre hyllan står enkla kortvågsmottagare som brittiska flyget släppte ut över Danmark och Norge för att motståndsrörelsen skulle kunna avlyssna BBC som under kriget sände på ett stort antal språk.

Beskrivning: Rundradiomottagare med LV och MV-band. Återkopplad och försedd med ett enda mottagarör samt ett likriktarrör. Tillverkad som en billig lokalradiomottagare för det tyska folket före och under andra världskriget. Som framgår var det absolut förbjudet för befolkningen att lyssna på utländska radiostationer under nazisttiden. Avsedd för anslutning till växelström.

EMUD Radio 1938 Kleinempfänger

 

Radiotelegrafist på en motortorpedbåt

Image2

Under min värnpliktstid i Flottan var jag stationerad på tre olika fartyg, isbrytaren Oden, motortorpedbåten T52 samt minsveparen Hanö.

T52 passade in mellan isbrytarsäsongen och tills det var dags för Hanö att traditionsenligt ge sig av ut på Nordsjön som stödfartyg för nordsjöfiske. Ursprungligen Islandsfisket.

Radiohytt HMS Hanö
Radiohytt HMS Hanö

Tjänstgöringen på isbrytaren Oden och minsveparen Hanö var ju ganska lik den som radiotelegrafist i handelsflottan som jag varit i ett par år.

T52 däremot var ju en helt annan sak. Det var de hårda grabbarnas fartyg och jobbet där hade inte någon likhet med civil verksamhet.

Vi låg akterförtöjda på Gålöbasen och dundrade iväg i 40-50 knop och sköt torpeder och hade oss.

Det tråkiga var att efter att avfyrat torpederna ska tuberna rengöras och smörjas in. Detta ålåg även telegrafister. Det gick så till att man tog en hink med varnolén och ålade sig genom tuben och rengjorde den. Sen tog man en hink med fett och smorde in den. Inte så där himla kul. Detta kallades att smyga tuben och det uppdraget kunde man överlåta för 5:- till någon mindre bemedlad kamrat.

Men eftersom detta i första hand inte är en tidning för flottister utan för radiointresserade medborgare ska jag nu redogöra för radioutrustningen ombord.

Image3

Image4

Image5
Manöverenhet

Mottagarna var General Electric BRT och sändaren 50w kv-sändare från SRA. 50W KV M/54 (1954)transmitter 1,6 – 12 MHz A1,A2,A3 (Svenska Radio Aktiebolaget. Utöver dessa apparater fanns också en UK sändare/mottagare med 4 kanaler. 5W UK m/46 AM tranceiver 100…170MHz med fasta 4 kanaler.

Dessa fyra kanaler vill jag minnas var mycket tålamodsprövande att ställa in. När dessa inställningar var gjorda kopplades apparaten till en manöverbox som var placerad på bryggan. En fanns nog också vid radiopulten och en vid ”stridsledningscentralen” där jag var placerad i ett hörn.

Matts Brunnegård

 

Enkel FM-tillsats för HI-FI-anläggningen

Den enkla lokal-FM-tillsats som beskrivs i denna artikel är avsedd att inmonteras i en befintlig hi-fi-förstärkare, den ger utmärkt mottagning på avstånd upp till ca 30 km från FM-sändaren.

Den FM-tillsats med tryckknappsavstämning för P1, P2 och P3 som beskrivs i denna artikel är försedd med pulsräknande detektor. Tillsatsen, som levereras i byggsats av RT:s serviceföretag EBaB, är i första hand avsedd för att inkopplas i EBaB:s hi-fi-förstärkare typ M54, där det finns plats reserverad för tillsatsen. Inget hindrar emellertid att man använder samma tillsats som radioprogramkälla för vilken hi-fi-anläggning som helst.

Principen.

Principen för FM-mottagare med pulsräkningsdemodulator är ju känd sedan lång tid tillbaka, flera beskrivningar av sådana apparater har tidigare publicerats i denna tidskrift.

Schemat överensstämmer i vissa avseenden med schemat för den FM-tillsats som beskrivits av Max Geiser. Dock har vissa förenklingar gjorts.

Är du intresserad av hela beskrivningen så finns den i Radio&Television –nr12 -1964.

Det nämnda numret finns i Radiomuseets bibliotek.

Här nedan kan du se placeringen av komponenterna på kretskortet.

komponentplacering-mb1b Denna byggsats lyckades jag löda ihop hösten 1964, inspirerad av min kusin som hade byggt en sådan.

Han bodde inneboende hos en man på Sveavägen i Stockholm. Hyresvärden bodde i köket och hade varsin hifi-nörd i rummen på vardera sidan av köket.

Dessa båda unga ingenjörer tror jag tävlade om vem som hade den häftigaste anläggningen. Förstärkare byggdes och byggdes om. Stora maffiga högtalare bars uppför trapporna. Skivspelare kom och gick. Kanske fanns där också en Revox?

Det var en härlig tid.

Jag bodde hos denne kusin i ett par veckor sedan jag fått arbete på den för radioter så kända adressen Kungsgatan 8. Men inte som anställd på Sveriges Radio utan av Televerket som hade sin rundradiocentral på sjätte våningen.

Det var när jag lyckats skaffa mig ett eget inackorderingsrum som behovet av en FM-tillsats uppstod.

I inackorderingsrummet fanns det en stor fin radiogrammofon med LV, MV och KV, men utan FM!

Priset för en komplett byggsats var 125:- kr. Det var ett alldeles lagom pris för en flottans kavaljer som just muckat och fått arbete som extra ordinarie distributionstekniker i lönegrad 9 vid Kungliga Telegrafverket. Det var nog inte kungligt vid den tiden, men jag tycker det låter så mycket bättre än Televerket.

Matts Brunnegård

data för tillsatsen-mb1c

montering av tryckknappsomkopplare och trimkondensatorer-mb1eMontering av tryckknappsomkopplare

 

den färdiga tillsatsen-mb1d

Läget för DAB-radion i Sverige

För några veckor sedan kom ett remissyttrande från Riksrevisionen ang. digitalisering av marksänd radio. Kritiken var svidande och för att tala klartext: Inför INTE DAB!

Miljoner efter miljoner har plöjts ned i DAB i Sverige de senaste åren men lyssnarna har inte hoppat på tåget. Tvärtom! I stort sett hela DAB-nätet lades i malpåse 2004 efter beslut av dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky. från att ha nått 86% av befolkningen gick man ned till 35%.

Sveriges Radio har sänt i 20 års tid för döva öron. Riksrevisionen skriver bl.a. att man har svårt att se att en sådan övergång skulle ens bli lönsam på 50 års sikt. Risken är stor att folk inte följer med över till DAB+ och inte köper nya mottagare. Vidare skriver man i sin granskning att DAB-utredningen inte har tagit hänsyn till teknikutvecklingen och
förändrade medievanor hos främst unga.

Regeringens förberedelse av övergången har brister. Den tidigare regeringen har inte förberett övergången till digitalradio tillräckligt. Radiobranschen har starka i intressen att behålla marksänd radio och man har låtit i alldeles för stor utsträckning låtit radiobranschen definiera problembilden och utreda en övergång. Ett tydligt lyssnarperspektiv saknas i analyserna. Riksrevisionen framstår det därför mer rimligt att behålla FM-nätet där alla lyssnare oavsett ekonomiska resurser kan fortsätta lyssna.

http://www.riksrevisionen.se/sv/OM-RIKSREVISIONEN/Pressrum1/Nyheter1/2015/Stora-risker-med-overgang-tilldigitalradio/

Något som inte har kommit fram i debatten är att SR kommer få dra det tunga lasset genom att investeringen görs med lån från Riksgälden. SR ska ha 99,8% täckning av befolkningen medan för PLR (=Privat Lokalradio) räcker det med 70%. Alltså 70% av befolkningen, inte 70% av Sverige. PLR slipper de dyra koncessionstillstånden för FM om de går över till DAB+. Alltså gynnar en digitalövergång dem. Och de behöver inte betala något utan åker snålskjuts på SR.

Alltså kan PLR på en sinnrikt vis tränga undan SR och presentera ännu fler kanaler i MUX:arna än vad många trodde var möjligt.
Kolumnisten Oisín Cantwell skriver på Aftonbladet en mycket kritisk artikel att ”DAB – det mest pinsamma projektet sedan Vasaskeppet”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article20623551.ab

Yngve Sunesson på Norra Skåne är lika kritisk
http://www.nsk.se/article/20150328/OPINION/150329371/-/skrota-dab-planerna

FRA – Försvarets Radioanstalt säger också nej till digitalisering av radion. Det får negativa konsekvenser för totalförsvaret.
http://public-service.net/docu/FRA.pdf

Med flera tunga remissinstanser som säger nej, är det hög tid att skrota DAB-satsningen. Ingen mer än radiobranschen
själva efterfrågar DAB.
https://stupid.domain.name

Bild2Christian Stödberg

Norge släcker FM-bandet redan år 2017

Bild2Den norska kulturministern Thorhild Widvej (hØjre) säger att villkoren för en släckning av FM-nätet nu är uppfyllda. Nu vill den norska regeringen släcka FM-nätet för NRK och de stora kommersiella aktörerna regionvis 2017 samt för de kommersiella lokala stationerna i några storstäder.

http://radio.no/2015/04/norway-to-switch-off-fm-in-2017/

Dessa planer väcker starkt motstånd från Norska Lokalradioförbundet. NRK och de
kommersiella aktörerna blir de som tjänar mest på det hela och småföretagsamhet på
radioområdet drabbas.

Således har den norska regeringen genom sitt beslut ignorerat att många besökande
utländska bilister såväl turister som yrkestrafikanter inte kan lyssna på NRK P1 och andra
samhällsviktiga kanaler. Bedömare tror inte att besökande bilar från andra europeiska länder kommer att vara försedda med DAB-mottagare. Inget europeiskt land har hittills inklusive grannländerna Sverige och Finland beslutat om någon tidpunkt för avveckling av FM-radion. Kan inte utländska bilister nås med trafikinformation vid kriser kan detta bli ett synnerligen allvarligt problem. Flera miljoner besöker Norge varje år. Den norska DAB-lobbyn föreslog en lösning på detta dilemma: Sälj DAB-konvertrar vid gränsen (!)

Kort och gott: digitalövergången sker med tvång.

Det blir ett stort risktagande med tanke på att medievanorna ändras snabbt. Dock kan
kulturministern möta på motstånd i Stortinget då Fremskrittspartiet är motståndare till en
släckning av FM-nätet. Andra hyser oro för att tidsramen är för snäv när det gäller bl.a.
bilradion.

Som omvärlden ser ut, riskerar Norge att bli sittande med svartepetter som varande det
enda land som valt att släcka ned FM-nätet. FM är en världsstandard medan DAB bara en
europeisk standard.

Det enda som kommer bli kvar på FM-bandet är lokalradion utanför de fyra största
städerna. De ser dock ut att få lättade regler trots allt – om man inte vill gå över till DAB.

Christian Stödberg

Radiohistoriska Föreningen i Västsverige En historisk tillbakablick

2014 firade Radiohistoriska Föreningen i Västsverige 30 år och Radiomuseet firade 20
år i de nuvarande lokalerna. Föreningen skapades 3 dec 1983 av radioamatörer och hette
då Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige. 1984 var det första verksamhetsåret
och föreningen höll till och samverkade med Göteborgs Industrimuseum.

De första åren gav föreningen ut en årsskrift och nedanstående artikel om hur föreningen
bildades är hämtad från den första årsskriften 1984.

Erik Bergsten känd från bland annat Tekniskt magasin på TV var en av grundarna
och föreningens förste ordförande. Han hade med en artikel i den första årsskriften ”The
SM&DGR Saga” och där kan man läsa om hur han kom in på amatörradiobanan. Ett
nytryck av artikeln publiceras i detta nummer av Audionen.

Bo Stjernberg som tyvärr gick bort i november 2014 var också en av grundarna och han
hade också med en artikel ”SHF 1”i första årsskriften. Där kan man läsa om hur han deltog
i en forskargrupp som arbetade med jonosfärsforskning på Chalmers under ledning av
professor Olof Rydbeck. Ett nytryck av denna artikel finns med i detta nummer av Audionen.

På förslag från ordförande Kjell Markström ändrades föreningens namn till ”Radiohistoriska Föreningen i Västsverige”. Detta gjordes för att tydliggöra att föreningen hanterar alla sidor av radiohistorien.

På förslag och med hjälp av framlidne Åke Jansson fick föreningen tillgång till g:a
Ritkontoret på Götaverken. 800 m2 till en kostnad av 10 000:- per år! Flera pessimistiska
medlemmar hyste farhågor om den stora ytan: ”hur ska vi kunna fylla ut de här rummen?”

Lokalerna var i ett bedrövligt skick: vi fick tillträde den 1 april 1993. Åke Jansson, Sören
Engblom och Ulf Sjödén (ev någon mer) jobbade dagligen med att köra till skroten (genererade inkomster till föreningen), till tippen och tvättade lokalerna. Bl a fönstren och persiennerna var skitiga till max! En heltäckningsmatta i salen där TV/Amatörradiodelen nu finns var rutten och stank p g a ett läckande element. Med hjälp av Lindholms Golv och Mike Patchett Rör och Kyla fick vi en ny plastmatta inlagd och nya delar till elementet, som var upprostat!

Av lysrören fungerade bara hälften. Dessutom var de väldigt smutsiga. Varje armatur
tömdes på lysrör och glimtändare, tvättades och med hjälp av Telia Mobitel fick vi en
hel kartong lysrör + glimtändare. På en stor tavla skrev vi upp allt det materiel, som vi
behövde. Bl a hade vi stort behov av hyllskenor. Vartefter vi fick tag på grejorna, kunde vi
stryka på önskelistan.

I samband med invigningen av de nya lokalerna 1994 ersattes årsskrifterna med medlemstidningen Audionen som kommer ut fyra gånger om året med inbjudan till medlemsmöten och årsmötet.

1998 kom första versionen av Radiomuseets webbplats. Denna låg först på Telemuseums
webbhotell, men flyttades 2003 till ett fristående webbhotell och fick egen domän
”radiomuseet.se ”.

2007 började ett nyhetbrev via mail ”Nyheter från Radiohistoriska Föreningen i Västsverige” ges ut. Detta kom ut sporadiskt med ojämna mellanrum, men döptes senare om till ”Nyheter från Radiomuseet” och vidareutvecklades av Lars Lindskog till att komma ut en gång i månaden med ett fylligt innehåll.

Alla nr av Audionen och nyhetsbrevet finns sedan tidigare på den interna medlemssidan.
Nu har även årsskrifterna från de tidigaste åren skannats in och finns också tillgängligas där.

Medlemsavgiften var från början 25 kr och har sedan höjts i omgångar och är nu 250 kr.

I slutet på 1984 hade föreningen 49 medlemmar. Medlemsantalet ökade sedan stadigt år
från år och var 1995 knappt 300 medlemmar. Mellan 1995 och 2000 ökade medlemantalet
kraftigt till nästan 700 medlemmar och var sedan som högst 2007 med över 700 medlemmar. Därefter har det tyvärr stadigt gått nedåt och har de senaste åren planat ut strax under 600 medlemmar.

Medelåldern är hög och om föreningen skall få ett långt liv som man hoppades i artikel
nedan, så måste föreningen bli bättre på att attrahera yngre medlemmar.

Ulf Sjödén och Viktor Ohlsson

Föreningens tillblivelse

Denna artikel publicerades första gången i årsbok 1984 för
Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige.

Föreningen instituerades vid den av SSA anordnade ordförandekonferensen den 3
december 1983 på Industrimuseet. Närvarande var ett antal funktionärer ur olika radioklubbar i distriktet samt ett antal inbjudna äldre radioamatörer med uttalat intresse för amatörradiohistoria. Närvarande var även Industrimuseets chef, fil dr Ingegerd Särlvik
och Museinämndens vice ordförande, Lennart Friden.

Idén till bildandet av en Amatörradiohistorisk Förening i Västsverige kom ursprungligen
från DL6, SM6CVE Ulf Sjöden, som – inspirerad av bl a ’Förderverein Das Amateurfunkmuseum’ i Västtyskland och en oplacerbar mängd utländska gamla amatörradioskrifter – förde fram tanken på ett organiserat samlande till SM6DGR Erik, som tände på iden om ett västkustskt teknikcenter. Tillsammans med SM6ASD Bo, tågade man upp till Ingegerd Särlvik på museet med planerna.

Ingegerd, som visste att man i museets magasin hyste en stor mängd apparatur, som
benämndes ”RADIO”, ställde sig positiv till en teknikhistorisk förening med anknytning
till museet och med amatörradiohistorisk inriktning, därmed hoppandes på att man även
kunde ta sig an andra radioområden än just amatörradio.

För att göra föreningen intressant även för radioamatörer utanför göteborgsregionen
vidtalades några äldre amatörer från vart och ett av de fyra västsvenska länen. SM6AOU
Philip i Kungsbacka, SM6AEN Lennart i Göteborg, SM6UG Per-Ebbe i Ulricehamn och
Rune SM6AVM i Hjo ställde upp för N, O P respektive R län.

Efter samtal med chefen för Televerkets Radiodivision, SM6BJP Edgar, kunde även
”Myndigheten” fås att sluta upp bakom idén. Därifrån var det heller inte svårt att motivera
SM6ARV Veine att representera radioindustrin.

Självskriven ordförande är SM6DGR Erik och naturlig sekreterare i sin egenskap av
SSA:s distriktsledare för SM6 är SM6CVE Ulf.

Efter instituering av föreningen den 3 december, konstituerade sig styrelsen vid sitt första
sammanträde den 25 mars 1984 varvid SM6AVM Rune utsågs till kassör och SM6ARV
Veine till vice ordförande.

Föreningen hade fötts utan smärtor. Låt oss hoppas att den får en problemfri uppväxt
och ett långt liv ……………..

gamla loggan-1

Föreningens första logotype

”The SM6DGR Saga”

erik bergsten2

Denna artikel publicerades första gången i årsbok 1984 för Amatörradiohistoriska
Föreningen i Västsverige

 

 

 

 

Första kontakten med radio återkallar minnen av obäkiga hörlurar på en 2-åring, pillande med en tråd på en kristall och förunderlig musik från någonstans. Min pappa sade att det kom från Droitwich, eller var det Nauen i Berlin. Sen kom också farbror Sven och Barnens brevlåda och undantaget från bordsskicket inträffade en gång i veckan, när barnet dels skulle äta och dels sitta i barnstolen med hörlurarna på och lyssna till Efraim  lexander och de andra sagofigurerna som Sven Jerring matade oss småbarn med.

Sen bar det av till Blekinge, men då hade den blivande SM6DGR (ex-MU) blivit litet äldre
och fått lämna barnstolen och bege sig ut på egen hand i staden Karlshamn, där familjen
vistades under sommarmånaderna. Tvärs genom Blekinge gick det ångtåg, som stannade
alldeles intill där vi bodde. Och då var det inte svårt att smyga sig ner och bli god vän med
järnvägstelegrafisten Erik Agner, som svarade för kommunikationerna med hjälp aven hel
stor sal fylld med guldglänsande telegrafapparatur, ur vilka det ringlade sig pappersormar i miltals med långa och korta ”Tåg ut” och ”Tåg in” till Trensum och Asarum, som utgjorde
de närliggande tågstoppen på sträckan Kristianstad – Kalmar. Det var förstås frestande att
försöka trycka på den barnförbjudna telegrafnyckeln och en gång flög den lede i barnet
och ”SOS” tonade ut över Blekinge, tågen stoppades och stor oreda uppstod – milt sagt!

Lyckligtvis var sommarlovet just till ända, så familjen flyktade tillbaka till Stockholm –
ett minne rikare.

Sedan gick det en del år och SM5MU (på den tiden) skulle i paradiskostym infinna sig
inför mönstringsnämnden. Alla unga män ville komma till Flygvapnet eller köra stridsvagn, så när jag tillfrågades om önskemål aven högröd major – sade jag: – ”Signaltrupperna”! – Det blev mol tyst. Aret var 1942 – utanför landets gränser rasade andra världskriget och signaltrupperna var så nybildade att dom knappt fanns i rullorna.

Men det blev S 1 på Frösunda, alldeles vid Haga Norra grindar i Stockholm. Och resultatet
av tre års beredskap, som slutade i Värmland den 25 maj 1945, blev ett behov att fortsätta
signaleriet i civila miljöer. Främst genom medverkan av SM5LI Harry, som blev en av mina kollegor på AB Radiotjänst 1947 och med benägen hjälp av assistenten på elektronik på KTH, Affe Lindgren, SM5IQ, gick vägen sakta men säkert upp till Malmskillnadsgatan, där licensprov för B-licens avlades 1948. Och rader av gamla kompisar från krigsåren finns här fortfarande – på OFFRO:s frekvens 3523 kHz på morgnarna. Så cirkeln är sluten – från Karlshamns järnvägs- telegraf till hemmastationen i Mölnlycke, där vi just håller på att införliva de nya WARC- banden i denna den mest fantastiska av alla fritidssysselsättningar. För att med några få watts effekt säga hej och hasta la vista till fyrvaktaren på Kap Horn ena dagen och ’tuna’ in bland gängen i San Fransisco den andra, ger liksom världen i blixtkoncentration. När ’condx :en’ finns där är världen Din! Du har chansen att uppleva det också!

SM6DGR Erik Bergsten