Författare: Viktor Ohlsson

Är detta en bilradio

Den här apparaten är tillverkad av Hammarlund och finns i en bil, men är det en bilradio?

Firmamärket Hammarlund har inte något med den tidigare BP-direktören och tillika  programledaren på Sveriges Radio för det mycket populära  radioprogrammet Sveriges Bilradio som sändes varje lördag åren 1956-1973 att göra.

The Hammarlund Manufacturing Company grundades i New York 1910 av Oscar Hammarlund. När företaget las ned 1973 var det bland USA:s äldsta producenter av radioutrustningar. Dock inte av bilradioapparater.

Hammarlund HQ-129X har trots allt en historia på Sveriges Radio. Den hade sin plats högst upp under taket på Radiohuset i Stockholm där “Lyssningscentralen” låg. Där låg också en amatörradiostation.

Radiohuset i Stockholm invigdes 1962 men vår hammarlundare är tillverkad 1948 så frågan är om den har funnits på någon annan plats tidigare. Det har funnits ett antal
lyssningscentraler runt om i landet där den kan ha haft sin plats. Kanske finns de än? Jag
har inte frågat FRA.

Hur kommer det sig att denna klenod hamnat på radiomuseet i Göteborg och vad har den med bilar att göra?

Min tidigare arbetskamrat Ingvar Petersson kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att ta hand om en fin kv-mottagare som fanns i hans ägo. Trots att han är radioamatör hade han inte längre någon användning av den och han kände ju till mitt engagemang på radiomuseet.

Jag frågade Bengt Lindberg som är ansvarig för amatörradiostationen SK6RM om han ansåg att den platsade i vår utställning. Det ansåg han.

Eftersom Ingvar bor i Uppsala så var ju frågan hur sjutton vi skulle kunna få den till Göteborg. Helst gratis. Det är ingen liten pjäs. Den väger 23 kg och mäter 495 x 270 x 315 mm. Att anlita Postnord hade förmodligen ruinerat oss. Det är här bilen kommer in i bilden.

Ingvar som hade ett ärende till Marstrand undrade om jag skulle kunna möta upp någonstans i Kungälvstrakten för att ta hand om radion i fråga.

Visst kunde jag möta upp där och utväxla den åtråvärda tekniska utrustningen, så vi  bestämde tid och plats. Tråkigt nog drabbades jag av migrän just den dagen, men Ingvar hade inget emot att stämma träff med min fru istället, så på så sätt hamnade den i min bil Nästan en bilradio alltså.

Nu finns den på Sveriges största och bästa radiomuseum.

Matts Brunnegård

Bolagstidskrifter inom radioområdet – AGA-Baltic Nyheter

Många av Sveriges radiotillverkare gav under perioder ut egna tidningar. Vissa var interntidningar för de anställda inom företaget. Andra riktade sig till handlare ute i landet och några faktiskt direkt till hushållen. Vi kommer att presentera någon då och då i Audionen och först ut är ”AGA-Baltic nyheter”. Det är en av flera publikationer som AGA koncernen gett ut under åren. Utgivningsperioden bör ha varit från 1934 till 1946 (det är den period som redovisas som tillgänglig på bibliotek i databasen Libris) och den omdöptes sedan till AGA-nyheter rimligen från ca 1947 och troligen flera decennier framåt. Ansvarig utgivare var Gunnar Dalén, son till AGAs legendariske tidigare direktör, nobelpristagaren Gustaf Dalén.

Det här var en tidskrift som kom ut med fyra nummer per år och målgruppen verkar ha varit såväl radiohandlare som sålde AGA-Baltics produkter, som anställda inom denna gren av AGA-koncernen. Om den verkligen gick ut till alla ända ner på verkstadsgolven eller bara utvalda personer på högre befattningar, vet jag tyvärr inte. Inriktningen är dock betydligt bredare än bara radioapparater för konsumentmarknaden. Utrustning för ljudfilm i form av såväl elektronik, som mekanik och optik behandlas ofta i artiklarna.

I det här avbildade numret från oktober 1945 så berörs bland annat höstens radionyheter,  frekvensmodulering, konstruktionen av AGA-Baltics projektorer och hur en film blir till.  Inledningsartikeln är skriven av Gunnar Dalén själv och handlar först om att freden äntligen har kommit. Sedan kommer dock huvudbudskapet som går ut på att företaget genom förutseende och stora ansträngningar ändå lyckats hålla fredskvalitet på sina produkter. Krigsslutet skulle alltså inte innebära någon större förändring för radiotillverkningen. Det han däremot tidigare förutsett är en ökad efterfrågan på radio från de krigshärjade länderna och nu tycker han sig se att han kan få rätt. Det fick han ju också för nästan ett decennium, även om många länders industri återhämtade sig förhållandevis snabbt.

Anders “soda” Söderström

Essel Radio

Dags att presentera ett litet, kortlivat stockholmsmärke. Firman som sådan var dock gammal när radiotillverkningen väl ägde rum, för i broschyrer framhålls att den grundades 1915. Grundaren och innehavaren hette Siegfrid Larsson och namnet Essel kommer kort och gott av hans initialer S och L. Verksamheten var belägen på Drottninggatan 50 i Stockholm. Tyvärr saknas uppgifter om huruvida Larsson startade med radioförsäljning redan 1915, eller om det blev en senare artikel i firmans utbud. Att bygga radio i Sverige 1915 är att betrakta som pionjärarbete och de kommersiella möjligheterna var då starkt begränsade. Troligen var det alltså fråga om en affär för andra varor, som t.ex. foto, musikinstrument, cyklar, ur eller liknande, som sedan tog upp radio i sortimentet när det blev modernt
under mitten av 1920-talet. Det är dock gissningar från min sida.

Märket Essel kunde förstås ha använts redan på 20-talet om firman byggde egna kristall- eller rörmottagare då, men jag känner inte till några påträffade apparater av det slaget och tvivlar på att de skulle finnas. I Philips publikation ”Vilka rör till min radio?” nr 10 – 1943, är första modellerna från Essel noterade till säsongen 1939-40. De kan gott ha sett risken för kommande importsvårigheter, som en möjlighet för dem att slå sig in på marknaden. Det är alltså tänkbart att firman förutsåg krigsutbrottet, men det kan också vara så att de inte började bygga några apparater förrän senare på hösten när kriget redan var ett faktum. Första säsongen fanns bara allströmsmodellen A 3 och batteriapparaten B 3. Det är i båda fallen fråga om raka mottagare och när det gäller A 3, så har den rören EF 6 och CL 4, samt likriktarröret CY 2. Det kan väl sägas vara fråga om en enkel lokalmottagare, men någon ”enrattare”, med en förinställd station, handlar det inte om.

Den har faktiskt även kortvågsläge, utöver de mer självklara mellan- och långvågsområdena. Därmed har den också en skala, med en del stationsnamn på. Att verkligen få in alla stationerna där med den här radion, torde dock kräva mycket goda mottagningsförhållanden och en rejäl antenn. Modellen B 3 har två DF 21 och ett DL 21 och är även det en rak mottagare. Ett hyfsat tidigtexempel på användning av de nya 1,4-volts rören för batteriapparater.

Säsongen 1940-41 kom, enligt tidigare nämnda Philipshäfte, batteriapparaten B 4. När det
gäller B 3 så var det fråga om en stationär apparat, men B 4 var avsedd att vara portabel. Den har en inbyggd ramantenn, handtag ovanpå och som namnet avslöjar innehåller den fyra rör. De är tre stycken DF 21 och slutröret DL 21. En broschyr från Essel, troligen från sommaren 1941, gör sedan reklam för varianterna B 3 P och B 4 P. Dessa ska ha högglanspolerad låda i ädelträ, till skillnad från standardtyperna, som har en enklare målad eller klädd låda. En femrörs batterisuper med beteckningen B 5 S finns också omnämnd, men tyvärr utan någon bild eller uppgifter om vilka rör som ingick i konstruktionen. Även Essel ”Allström” av 1941 års modell, finns med på programmet. Utseendet är exakt som A 3 och rören är desamma så när som på att EF 6 har ersatts med EF 9.

Essel satsade på att göra enkla mottagare till billiga priser. De erbjöd alla sina apparater på avbetalningsköp och lämnade ett års garanti till skillnad från de annars vanliga sex månaderna. Säljförsök gjordes via annonsering i veckopressen och möjligen också i dagstidningarna. Man kunde alltså köpa en Essel via postorder och de gav då 14 dagars returrätt. Om man däremot kunde köpa dem ute i landet hos radiohandlarna är oklart. Vid den här tiden var handlarna redan ganska märkesbundna, så det framstår nog som mindre troligt. Däremot kan de ha haft kommissionshandlare, som på avbetalning tog hem exemplar av en eller flera modeller. Dessa apparater användes sedan när kommissionären gick eller cyklade runt i sitt närområde, demonstrerade dem och tecknade beställningar till firman, mot provision.

Ambitionen var det ändå inget fel på. Broschyren för 1942 – 43 har mottot ”Essel den svenska folkradion”. Modellprogrammet är ganska omfattande, men några lyxmodeller är det inte fråga om. Alla typer ända från märkets debut 1939, finns fortfarande med: B 3, B 3 P, B 4, B 4 P och B 5. En ny 2-rörs batteriapparat med det högst logiska namnet B 2 har tillkommit. På allströmssidan har vi A 3 och en variant på den, med kraftigare högtalare, skalbelysning och grammofonuttag, som fått typbeteckningen A 3 V. Ny är också en apparat som heter A 4. Det är förstås fyra rör i den, men vilka framgår tyvärr inte i broschyren. Utmärkt distansmottagare kallas den i alla fall. Samma mottagare kan också fås för batteridrift och det verkar lite konstigt. Dels om man betänker att det redan fanns en B 4 att köpa och dels för att det är stor skillnad på en allströmsmottagare med tre rör plus likriktaren och en batteriapparat utan nätdel och med fyra rör att disponera för mottagaren. Det troligaste är nog att det är två tekniskt ganska olika apparater, men att lådan som används är likadan.

Förutom Essel apparaterna så innehåller broschyren också ett par importerade mottagare av andra märken. Skandia supern K 5 A finns till salu för 210 kronor. Det faktum att den saluförs under deras märke gör att den knappast kan ha importerats av Siegfrid Larssons firma, utan det måste ha gått via Skandia. Den andra radion är en Siemens femkretssuper typ S 12 GW för 338 kronor. Även den måste ha köpts via sin generalagent, Svenska Siemens. Försäljningspriserna för såväl K 5 A, som S 12 GW är exakt desamma i Esselbroschyren, som i prislistorna från Skandia respektive Siemens. Säkert fick Siegfrid Larsson nöja sig med att sälja dem på samma villkor som vilken annan återförsäljare som helst. Firman var av allt att döma en affär med ett exklusivt läge i Stockholm. Möjligen var det bara en radioaffär, men troligen en större rörelse med flera produktkategorier i sortimentet. Någon generalagentur för utländska apparater verkar de ändå inte ha vågat sig på att etablera själva. Ganska logiskt egentligen om man betänker att de inte ville konkurrera med den egna produktionen och att importmöjligheterna var osäkra. Att däremot komplettera sortimentet utifrån med mottagartyper de själva inte kunde tillverka verkar rimligt, men då fick det alltså bli via svenska agenter.

Några uppgifter om Essel-apparater byggda senare än 1943 har jag inte kunnat få fram. Det är möjligt att försäljningen och eventuellt också tillverkningen varade längre än så, men troligen blev det svårare att få tillgång till komponenter och rör allteftersom kriget drog ut på tiden. Det kan naturligtvis också vara så att de helt enkelt sålde för dåligt, eller en kombination av bådadera. Av allt att döma så upphörde alltså Essel existera som radiomärke kring, eller troligare, något före mitten av 40-talet. Firma Siegfrid Larsson behöver förstås inte ha upphört för det, men jag har tyvärr inte mer kunskaper att dela med mig av om saken. Kanske har vi någon medlem som vet mer? Ta i så fall gärna kontakt med mig via museet.

Anders ”soda” Söderström

HP 851/8551 Microwave Spektrum Analysator för mikrovåg

En raritet i museets instrumentsamling är denna spektrumanalysator, som blev till ett
stort genombrott för HP:s dominans inom mätinstumentområdet. Diplaydelen i museets
exemplar fungerar utmärkt, men i spektrumanalysatordelen har tyvärr den känsliga backvågsoscillatorn givit upp. Denna oscillator hade mycket begränsad livslängd och var den svaga punkten hos denna i övrigt revolutionerade spektrumanalysator.

Även om spektrumanalysatorer för mikrovåg hade tjänstgjort inom kommunikations-industrin sedan andra världskriget, var de besvärliga att använda och hade smala frekvensområden och bara blygsamma dynamiska mätområden.1964 introducerade HP sin första spektrumanalysator och revolutionerade instrumentets mätkoncept och funktionalitet.

Analysatorn 8551A / 851A, var med sin 2000 MHz svepbredd och dess 10 MHz till 12 GHz (eller 40 GHz med externa mixer) täckning var fantastisk för sin tid. Den innehöll en svept första lokaloscillator, som var en backvågs-oscillator, för att uppnå en bred och linjär svepbredd. För hög stabilitet i smala svep använde man en ny teknik för faslåsning till en svepande VHF-källa.

För första gången kunde ingenjörer titta på ett enormt bandbreddsområde och karakterisera prestanda för signaler till amplitud och harmonisk prestanda. Till exempel kan en förstärkare visas med de grundläggande signalerna och alla övertoner. Instrumentet uppvisade ett amplituddynamikområde på 60 dB och blev därigenom accepterat som ett ”frekvens-oscilloskop”.

Spektrumanalysatorer blev snart lika allestädes närvarande på mikrovågsdesigners lab-bänkar som oscilloskop varit sedan en tid tillbaka vid utveckling av mer lågfrekventa applikationer.

Här ett litet klipp ur 1965 års instrumentkatalog
Lennart Nilsson

Lokalmottagaren som verkligen var lokal

I radions barndom delade man ofta in apparaterna i två olika klasser. Det var visserligen klart vanligast att benämna dem utifrån antalet rör som ingick i konstruktionen, men begreppen Lokal- och distansmottagare kom också snabbt på modet. En radio med ett eller två rör, kunde knappast ta in mer än de mest närbelägna stationerna och det var förstås rimligt att kalla den lokalmottagare utifrån dess tekniska begränsningar. En tre- eller fyrarörsapparat kunde däremot förväntas lite mer av, så att en del avlägsna stationer kunde avlyssnas med tillräcklig hörbarhet. Blev det fråga om fem rör eller ännu mer så kunde de externa fordringarna på antenn och jordning också minskas utan att man nödvändigtvis måste avstå från att höra stationer från fjärran länder. Distansmottagaren ställde sig betydligt dyrare i inköp, då den måste ha fler rör och mer avancerad uppbyggnad, medan en lokalmottagare kunde köpas eller byggas för mer beskedliga summor. Där ska vi heller inte glömma kristallmottagaren, som ju var ett alternativ helt utan rör och till låg kostnad, men också begränsad till sändarens relativa närområde. Till en början var därmed en distansmottagare något mer exklusivt jämfört med lokalmottagaren, som mer var att se som något man fick nöja sig med.

Mot slutet av tjugotalet ökades sändareffekterna och det byggdes allt fler storstationer. Den legendariska Motala-sändaren togs i drift redan 1927 och var då en av de kraftigaste i Europa, men den blev snart omkörd i utvecklingen och trängseln i etern ökade allt mer. Det var sällan ett problem för den som lyssnade på lokalstationen. Tvärtom blev det nu så att det gick att använda kristallmottagare med gott resultat i mycket stora delar av landet. För distanslyssnaren fanns naturligtvis också en fördel genom att fler avlägsna stationer ökat sin effekt så att de nu gick lättare att få in. Det kunde dock lätt bli lite för mycket av det goda. Flera stationer kunde komma in samtidigt och en stark lokalstation kunde störa ut flera avlägsnare stationer, även om de egentligen låg ganska långt ifrån i frekvens. Det blev allt viktigare att bygga mottagare som verkligen klarade av att skilja stationerna från varandra. På teknikens dåvarande ståndpunkt fanns dock två önskvärda egenskaper hos en radio som inte kunde tillgodoses samtidigt. Hög selektivitet och hög ljudkvalitet. Om man valde hög selektivitet så kunde man ställa in mottagaren noggrant på en specifik station och slippa störas av frekvensmässigt närliggande sändare, men då beskars det lågfrekventa utrymmet så att bas och diskant försvann och endast ett trångt mellanregister blev kvar att lyssna på. Under 20-talet var ännu högtalarna så primitiva att det inte spelade så stor roll, men när de elektrodynamiska högtalarna och andra tekniska förbättringar på både sändar- och mottagarsidan möjliggjorde bättre ljudåtergivning, blev kompromisslösningar allt mer nödvändiga.

Superheterodynen och förbättrade bandfilter löste i princip problemen så småningom, men det fanns även mot slutet av 30-talet och senare en marknad för enklare lokalmottagare. Ett typexempel på sådana är de tyska så kallade folkmottagarna, som såldes i Sverige av såväl Telefunken som Skandia. Till och med den minsta av dem, i Sverige ofta kallad ”lilla hitlerskrikan” (DKE1938), kunde dock med rejäl antenn och jordning ta in även annat än lokalstationen om mottagningsförhållandena var gynnsamma. Myten om att den byggdes för att tyska folket bara skulle kunna lyssna på tyska sändare är alltså inte sann. Däremot förbjöds snart utlandslyssning i Tyskland och ockuperade länder under kriget, men det är ju inte riktigt samma sak. I Sverige blev radion allt mer betydelsefull och inte minst under kriget såldes radioapparater som aldrig förr. Naturligtvis ville många lyssna på olika utländska stationer och hade man en bra super och ordentlig antenn gick det kanske till och med att ta in Amerika. Samtidigt var det förstås viktigt att kunna få åtminstone kvällsnyheterna på Svenska från en lokal sändare.

Lokalkrets Luxor plug-in

Redan långt före kriget hade det funnits radioapparater i den lyxigare klassen som kunde ta in förinställda stationer med hjälp av olika tryckknappar. Då kunde man lätt växla mellan lokalstationen och utländska sändare. En del tillverkare valde dock en lösning där man fick ratta in önskad station på skalan som vanligt, men där det fanns en särskild knapp för att snabbt ta in lokalsändaren, utan att behöva vrida bort den inställda stationen man lyssnat på innan. Finessen var praktisk och blev nästan standard på flera svenska tillverkares toppmodeller under främst det sena 40- och tidiga 50-talet. Den fordrade dock att det fanns en extra krets att koppla in som kunde ta in lokalstationen. På vissa modeller kan ägaren själv förinställa stationen. Då vanligen med någon ratt på baksidan, men t.ex. Luxor valde att ha en förtrimmad krets, som bara kunde ta emot en specifik sändare. Om ägaren flyttade måste en spole bytas i radion ifall en annan sändare skulle kunna tas emot. Spolen var av ”plug-in”- typ, med rörsockel som passade i en hållare på chassiet, så ändringen var i och för sig lätt gjord.

En radio med fast avstämd lokalkrets var förstås inte bunden till ett visst område som bara den sändaren nådde, så länge som den också var byggd som en normal radioapparat med skalinställning och våglängdsomkopplare. Det visade sig dock finnas en liten marknad även för renodlade lokalmottagare, som bara kunde ta emot hyfsat starka signaler från en närbelägen sändare och inget mer. Eftersom de bara behövde ha strömbrytare och volymkontroll har de blivit kända under det ofta använda samlingsnamnet ”en-ratts-radio”. De kan kanske vara så lika en vanlig extrahögtalare i trälåda med volymkontroll att de inte identifieras som radioapparater om man inte gör en närmare granskning. Då avslöjas de förstås snart av att de har en nätsladd och att det faktiskt sitter ett chassie med några rör innanför bakstycket.

Det har varit vanskligt att utse den äldsta en-ratts-radion på svenska marknaden. På sätt och vis kunde AGA typ L 3 från 1927 kvala in, för den har bara en ratt och en strömbrytarknapp. Vid en mer kritisk granskning uppfyller den inte de kriterier som jag hittills bara har antytt ovan. Alltså: För att vara en äkta en-ratts-radio så ska det åtminstone synligt bara finnas en ratt för volymkontroll, som också kan agera strömbrytare. Därutöver kan någon knapp för strömbrytare få förekomma, om den nu inte är hopbyggd med volymratten. Så långt verkar kanske L 3:an kvala in, men ratten är för avstämning och inte volym, så där föll det. Dessutom förväntas apparaten bara vara byggd för att ta in en viss station på långvåg eller mellanvåg, som inställs av leverantören eller möjligen ägaren själv, men som sen inte ändras annat än vid t.ex. en flytt till annan del av landet. Då reduceras antalet möjliga apparater kraftigt. En klassiker i sammanhanget är förstås Scaniavox Piccolo, typ C 541. Den debuterade på marknaden 1950 och fanns att köpa åtminstone till 1956. Här uppfylls alla kriterier genom att den enda ratten ovanpå reglerar ljudstyrka samt till och frånslag. Den är också byggd för att bara ta emot en specifik station och det krävs ingrepp i apparaten för att ändra till en annan.

Piccolo är alltså en given en-ratts-radio, men den är kanske snarare den sista och inte den första. Flertalet tillverkare brydde sig inte om att ens försöka göra någon enkel mottagare av det här slaget. Antingen för att de inte tyckte att det var en nisch av marknaden de ville satsa på eller också för att de inte ansåg sig kunna bygga den billigt nog. Det som naturligt höll kostnaden nere var förstås att det inte behövdes någon skala eller skalbelysning. Apparaten kunde byggas som en rak mottagare med låg selektivitet, men måste ändå ha en skaplig högtalare och slutsteg av vettig kvalitet. Genom att bygga den för allström sparades kostnaden för nättrafo och komponenterna i avstämningskretsen – framförallt  vridkondensatorn – kunde göras enklare och billigare då de inte skulle behöva ställas om hela tiden. Svenska Radio Aktiebolaget hörde till dem som inte brydde sig om att göra någon en-ratts-radio, men som ändå länge byggde raka mottagare för lokalbruk med skala och våglängdsomkopplare. Luxor byggde möjligen någon en-rattare under kriget, men jag har inte kunnat få fram något exemplar eller en skriftlig källa, som stöder muntliga uppgifter jag en gång fått om detta.

Kungs L100 Front
Kungs L100 öppen

De tidigaste apparaterna jag hittat är Kungs L 100 och L 101 då båda de bevarade ritningarna är daterade till den 15/10 – 1940. Det kan tyckas märkligt att båda gjordes på en gång och ser man till chassiet i dem så är de nästan likadana. Tyvärr finns ingen av dem med i bytesprislistorna och jag har inte heller hittat något broschyrmaterial på dem. Därför går det inte att jämföra priserna på dem, men det är ganska uppenbart att L 100 är den dyrare och mer påkostade av dem. När L 101 har en högtalare på sex tum så har L 100 istället en på åtta. Därtill har L 100 större låda med inbyggd ramantenn och grammofoningång. Båda är raka mottagare med rören UBF 11, UF 11, UL 12 och UY 11, vilket alltså innebär att de är byggda för allströmsdrift. De är fast avstämda till en enda möjlig station och även om det nog skulle kunna gå att trimma om dem, så är det tydligt att det inte är meningen att det ska göras. Den fabriks-inställda stationens namn är stämplad bakpå chassiet. Min L 100 är avsedd för att endast ta emot Göteborgs sändare och det står även på en liten skylt på framsidan av apparaten. L 101:an i min samling är byggd för att ta in Motala, men det framgår bara av stämpeln. Om man behövde flytta så tvingades man nog helt enkelt byta in apparaten och skaffa en annan.

Centrum U70A Front
Centrum U70 A Öppen

Centrums U 70 från 1941 bör kronologiskt ha varit nästa enrattare på den svenska marknaden. En U 70 har jag aldrig sett, men jag äger en U 70 A från samma säsong. Något måste det ha skiljt på dem då den förra kunde köpas för 155 kronor, medan den senare kostade 20
kronor mer. A:et i beteckningen är dock bara ditstämplat på bakstycket, så antagligen hade de samma lådor och möjligen även samma chassie. Intressant nog så är det faktiskt en enkel superheterodyn och inte en rak mottagare. Den är heller inte fast avstämd, utan det finns en ratt för att ställa in frekvens på baksidan av radion. Ratten kan även dras ut för att ändra klangfärg.  Våglängdsomkopplare saknas eftersom frekvensinställningen är av ”single-span”- typ. Alltså ca 200 – 2000 m i en och samma vridning. Det är dock tydligt att den är avsedd att ställas in på en stark närbelägen sändare som inte kräver så stor noggrannhet, för att sedan bara behöva skötas med den kombinerade strömbrytare och volymkontrollratten på framsidan. Rören är av amerikansk typ och apparaten är byggd för allströmsdrift. U 70 A har följande rörbestyckning: 14J7, 12K7 GT, 35L6 EG och 35Z5 GT. Kungs hade ytterligare en en-ratts-radio några år efter kriget. Den hette L 102 och schemat är daterat till den 24/8 – 1948. I bytesprislistan är den faktiskt med, då upptagen som tillhörande säsongerna 1949-51 och priset var hundra kronor jämt. Broschyrmaterial saknar jag tyvärr på den också, men jag har åtminstone ett exemplar i samlingen. Rören som ingår är UF 21, UCH 21, UBL 21 och UY41 och det verkar faktiskt kunna vara en super, men schemat gäckar möjligen mina begränsade tekniska kunskaper. Vridkondensatorer saknas helt såvitt jag kan se, men däremot är det uppenbart att även denna modell är gjord för allström. Utanpå apparaten framgår det inte, men med avtaget bakstycke avslöjar stämplar på spolburkarna att den är byggd för Göteborgssändaren. Istället för metallchassie har de använt en pertinaxskiva. En vippströmbrytare för till och frånslag är placerad i högra gaveln och framtill sitter en ensam ratt till volymkontrollen. Lådan är liten, av tunt trä och istället för fanér har den målats med mörkröd spricklack, som ger en illusion av läderklädsel.

Scaniavox Piccolo chassie

Slutligen har vi då scaniavox Piccolo typ C 541, som jag redan har nämnt. Den kom enligt bytesprislistan ut på marknaden 1950 och genom broschyrmaterial kan det beläggas att säljperioden varade minst till 1956 och möjligen ytterligare något år. Rörbestyckningen är UF 41, UAF 42, UL 41 och UY 41. Lådan finns i brun bakelit, men även i flera färger av någon annan tidig typ av plast, som inte är spraymålad, utan  materialet är genomfärgat med pigment. Två gjutna identiskt lika halvor utgör en helhet som till och med har ett inbyggt handgrepp att lyfta radion i. Antennuttaget finns undertill och är på ett smart sätt integrerat med skruvarna som håller ihop lådhalvorna. Det finns ett par hål för trimning borrade i ena gaveln. Det är nog inte meningen att den ska trimmas om för att byta station, men antagligen behövs viss eftertrimning då man bytt spole. Det står i reklamen för den att det finns utbytbara lokalspolar av plug-in-typ för samtliga svenska stationer.

Den vanligast förekommande av dessa en-ratts-radio är utan tvekan Piccolo. Det betyder inte att det är en radio man springer på varje dag. För den som, likt undertecknad, vill ha en av varje tillgänglig färg i sin samling, kan det nog ta över ett decennium att få ihop dem. Centrums U 70 A förekommer i broschyrer där även andra modeller finns med, men ingen av Kungs enrattare presenteras i de produktbroschyrer jag har tillgång till. Antagligen har det gjorts separata produktblad över dem och åtminstone i prislistor måste de förstås ha funnits med, men de var inget man verkar ha offrat några nämnvärda marknadsföringsresurser på. Samtidigt måste väl ändå avsikten med att bygga dem ha varit att tjäna pengar? Kungs gjorde dessutom dubbla försök vid olika tidpunkter.  Min teori när det gäller Kungs är att deras återförsäljare drev på utvecklingen av en billig lokalmottagare. De hade egna affärer i flera städer och därtill cykelhandlare med stor spridning över landet, som säkert hade en del att säga till om. Sedan uteblev  nog  försäljningsframgångarna och det tror jag är förklaringen till att de inte kom med i det ordinarie sortimentet för någon säsong. Att det sedan gjordes ännu ett försök med L 102 mot slutet av 40-talet är märkligt, men Kungs försäljning minskade av allt att döma redan åren efter kriget och de kanske tyckte det var värt ett försök till.

Centrums försök på området blev också kortvarigt, men där tror jag ekonomin spelade än större roll. En modell som inte sålde tillräckligt var nog obönhörligen borta ur sortimentet på kort tid. Något som måste ha spelat roll är också det faktum att de använde trälådor, som hur små och förenklade de än gjordes, inte kunde bli så billiga som de hade behövt vara för att kunna konkurrera effektivt. Alternativet till en enrattare kunde nämligen vara en liten enkel allströmssuper i bakelitlåda. Philips typ 203 U från 1942-43 kunde köpas för 190 kronor. En Centrum U 70 A för 175 kronor framstår i den jämförelsen inte som ett särskilt åtråvärt val för skillnaden på bara 15 kronor. Kungs, som hade egen lådfabrik och till och med egna skogsbestånd, kunde möjligen ligga betydligt lägre i pris av det skälet, men desto mindre vinstmarginal på varje apparat och då blev det ändå i längden en dålig affär. Scaniavox/Smith kunde däremot konkurrera så småningom med Piccolo i sin billiga plast låda, som inom rimliga gränser bara blev billigare i tillverkning ju fler de sålde. Trots det sålde de nog inga enorma mängder och sammanfattningsvis kan man säga att en-ratts-radion blev en ganska marginell företeelse i Sverige. Läsarna vill jag slutligen uppmana att gärna höra av er om tips på fler enrattare och i synnerhet om det kan bekräftas eller dementeras att Luxor ska ha byggt en.

Anders ”soda” Söderström

Trådradioinstallation på Radiomuseet

Telefonen är kopplad till filtret i mitten via den högra runda kopplingsdosan till höger. Centrumradion till vänster har sin antenn- och jordingång ansluten till stickproppen till vänster om filtret på väggen. Radioprogrammet sänds från en signalgenerator högre upp

Många av oss fick uppleva trådradion på 40-,50 och 60-talen. Ursprungligen var tanken att trådradion skulle ge en stabil och säker radiomottagning av riksprogrammet även i de delar av landet som hade en ojämn täckning av dåtidens lång- och mellanvågsnät med kraftig fading under den mörka delen av dygnet. Efter kriget beslöt riksdagen att göra en storsatsning på trådradio och då även i storstäderna som i Stockholm med tanke på att flera radioprogram skulle kunna distribueras då. Artikeln nedan som finns uppsatt på Radiomuseet.

SÅ FUNGERADE TRÅDRADION

Radiomottagarens antenningång anslöts till telefonnätet via ett filter på väggen, som
separerade telefontrafiken från radioprogrammet. Radions riksprogram kunde avlyssnas
på långvåg 1830 m = 164 kHz (Allouis). När sedan program 2 startade år 1955 sändes
det programmet på 1068 m = 281 kHz (Minsk). Tanken var att man skulle kunna sända
ytterligare radiokanaler via trådradio men detta blev aldrig aktuellt.

Man framhöll att fördelen med tekniken var att lyssnarna kunde använda sina vanliga
radioapparater, vilket de inte hade kunnat göra om de skulle gå över till FM-mottagning.

Trådradiotekniken utvecklades på 1930-talet och det sena 30-talets nya och moderna
bostadskomplex var redan från början utrustade med trådradio. Ett exempel är kvarteret
Mormon på Södermalm i Stockholm.

Det var efter en utredning i 1946 som besluten kom om en utbyggnad för 700 000 lyssnare. År 1964 när utbyggnaden avslutades hade man som mest 300 000 abonnenter. På 1970-talet lades hela trådradionätet ned i takt med att FM-nätet byggdes ut.

Lars Lindskog

Rapport från ”Radiovågornas värld”

Under 2016 och 2017 har det pågått intensivt arbete för att förbättra Radiomuseets utbud av aktiviteter för barn – något som verkligen behövdes!

Alla minns väl vårt ”öppet hus” den 17 september 2016? Då kom minst 250 besökare, många barn, och vi kunde konstatera att vi var på rätt väg. Nu under höstlovvecka den 30 oktober – 3 november har Aktivitetsgruppen, som består av Lars Lindskog, Jeanette Nilsson, Ann Strömberg och Ulla Svensson, ordnat en barnvecka med många barnaktiviteter och gratis entré till vuxna med barn. Vi hoppades att det skulle komma lika många besökare som på öppet hus, men så bra blev det inte. Vi fick, dock, 116 besökare under veckan, varav 79 var barn. Inte dåligt!

Tisdag – fredag erbjöd vi aktiviteter för barn att göra tillsammans med sina föräldrar, och på onsdag kom Science Safari bussen med sina roliga experiment. Onsdagen var även dagen när vi hade mest aktiviteter. Då tog vi Hugo Hammars sal och stora verkstan i besittning och hade medlemmar i hela museet så att vi kunde demonstrera och förklara för besökarna. Som vanligt ställde många medlemmar upp och hjälpte till. Vi hade platser för att arbeta med en elektronikbyggsats och sätta ihop en radio (mottagare, förstärkare och högtalare) i Hugo Hammarsal och i verkstan fanns möjlighet att undersöka innehållet i en radio från 40-talet, ställa in en kristall mottagare, ”spela” på en theremin, spela en låt i den egna telefon och höra den i en gammal tratthögtalare samt se hur modulation ser ut på ett oscilloskop. Barnen kunde även köpa sig en korv, ett nytt påhitt för oss!

Ute i museet kunde man veva en vevgrammofon, ringa på våra gamla telefoner, använda en nummerskiva, ratta en gammal radio, prova på morsekod i amatörradioavdelningen, prata med varandra på en walkie-talkie precis som en riktig radioamatör, och beundra våra gamla TV-apparater (svart-vitt, kan man tänka sig!) Givetvis gick många barn poängpromenaden, som vi har haft i mer än ett år nu.

Det var en fröjd att se barnens förtjusning när de hade lyckats sända sitt namn på morsekod, och när kattögonen lyste efter lyckat byggsatsbygge! Det är roligt att hitta apparater i poängpromenaderna, och vi har skaffat märken med Radiomuseets märke på att ha som priser när barn lyckas med dessa svåra uppgifter. Vi har så många att vi kan sälja för 5 kronor styck. Men de är förstås gratis när vi delar ut till duktiga barn!
Aktivitetsgruppen har gjort i ordning instruktioner för föräldrar så att de kan gå runt i museet med sina barn och låta dem prova på alla dessa spännande saker, även när vi inte har så många medlemmar på plats för att hjälpa. Det finns små väskor för barn upp till 7 år och mappar för större barn. Dessa ska finnas tillgängliga och väl synliga i receptionen i fortsättningen. I väskorna för mindre barn finns rundvandringsinstruktioner, poängpromenadhäfte och stora bilder av apparaterna som ska hittas, ett pussel, en målarbok med bilder av några av våra vackra apparater att färglägga, samt kritor. I stora barnens mappar ligger rundvandringsinstruktioner, poängpromenadhäfte och protokoll och en elektronikbyggsats. Vi använde dessa väskor och mappar under veckan, och de fungerade bra.

På onsdag var det stort intresse för Science Safaris experiment. Eftersom det blev regnväder flyttades experimenten upp till Hugo Hammars sal, och där hade barnen skoj med diverse experiment. Vi var väldigt nöjda med bussen och dess väldigt kunniga personal, och det verkar som de var nöjda med oss – i alla fall tyckte de att vi borde samarbeta oftare i fortsättningen.

Vi tog under veckan emot två fritidsgrupper med 20 respektive 21 barn – en utmaning! Vi delade grupperna i två, hälften gick en rundvandring i museet medan den andra hälften arbetade med vår elektronikbyggsats i Hugo Hammars sal och fortsatte med att göra de andra roliga aktiviteterna ute i museet. Sedan byte vi grupper, så alla barn fick möjlighet att uppleva hela programmet. Det var roligt att se hur bra det fungerade, vi kan lugnt ta emot klasser oftare.

Roligt är också att se hur Radiomuseets medlemmar ställer upp när vi gör sådana extra satsningar och tar med sig anhöriga. Vi var 5 medlemmar som jobbade med gruppen som kom på måndag, 9 som kom på tisdag och 13 på onsdag – en imponerande engagemang! Aktivitetsgruppen har jobbat mycket med nya barnaktiviteter, och fick så bra hjälp från Bengt Lindberg, som gjorde radion som sätts ihop (och tas isär – något som är precis lika skoj som att sätta ihop om man är 6 år gammal!) och Åke Kjellin, som har gjort den fina demonstrationen av modulering på ett oscilloskop. Lennart Nilsson tog fram den roliga byggsatsen och Elisabeth Gårdbäck gjorde målarboken. Det känns så bra när så många hjälper till!

Det var verkligen roligt att ordna denna barnvecka tillsammans med så många kollegor. Vi hoppas att det kan bli av fler gånger.

Aktivitetsgruppen genom Jeanette Nilsson 171106

Champion Radio och Gösta Bäckström

Champion radio förknippas antagligen mest med förstärkare och möjligen också med ingenjören Gösta Bäckström. Jag har tyvärr inte fått fram någon säker uppgift om när företaget startade, men den första annonsen från dem i Populär Radio är införd i septembernumret 1937. Den handlar om radiorör av Champions eget märke. Nu var det ju inte så att de hade startat rörproduktion i Stockholm, utan rören var importerade och tillverkaren hette Champion Radio Works i Danvers, Massachusetts, USA (grundat 1927) så därför har de helt enkelt döpt sitt eget företag därefter. Det är inte nödvändigtvis så att företaget startade exakt när annonsen infördes. Där står för övrigt ”Våra priser äro ånyo sänkta”, som väl borde innebära att de varit i branschen någon tid innan. Det kan dock vara ett säljknep också för äldre belägg än detta har jag inte hittat. Däremot hävdar Tretti.se i en liten historik om företaget att det startades 1938, men då var det bevisligen redan igång med verksamhet. Hur som helst kostade de i annonsen på att ta hela baksidan på tidningen och röd färg utöver trycksvärtan, så nog är det meningen att synas ordentligt. Intressant nog handlar den fortsatta annonseringen mest om byggsatser till radioapparater, även om rören förstås nämns ibland också. Byggsatserna kom först från amerikanska Meissner och i Populär Radio nr 2, 1938, presenteras en 7+5-rörssuper redaktionellt såsom projekt för amatörbyggare, vilket nog kan ha gett företaget viss draghjälp.

Den ursprungliga adressen var s:t Eriksgatan 54, men redan den 1:a maj 1938 flyttade Champion till Polhemsgatan 38, som de skulle komma att bli kvar på under många år. Inför det passar de på att annonsera på ett helt uppslag i Populär Radio och där presenteras byggsatser och rör, men också ett par förstärkare på 30- respektive 60-Watt. I samma tidning lyckas de i julinumret också placera en 50-Watts förstärkare som byggprojekt i en artikel. Champions strategi verkar faktiskt vara att annonsera ofta, inte sällan stort och frikostigt, i Populär Radio, för att sedan få sina produkter placerade som byggprojekt i artiklar. Möjligen får de honorar om de själva är upphov till artiklarna, som kanske sedan tas ut som annonsplats. I december 1938 introduceras en fyrarörs växelströmssuper, som byggprojekt. Det är sannolikt en byggsats importerad från Italienska tillverkaren Geloso, eller åtminstone huvudsakligen byggd på delar från dem.

Den första tillgängliga reklambroschyren för Champion radioapparater är för säsongen 1938-39. Här presenteras två radiomodeller. Typen G58, som är en växelströmssuper, har en tiotums elektrodynamisk högtalare och följande rörbestyckning: 6T5, 6A8G, 6K7G, 6Q7G, 6V6G och 5Z4G. Magiska ögat är det relativt ovanliga 6T5, medan resten av rören torde vara mer kända och tämligen moderna för sin tid. Apparaten har långvåg, mellanvåg och även kortvåg. Typ G44, är en fyrarörs super för batteridrift i stationär modell. Rörbestyckningen är: 1C6, 1A4, 1F6, och 1F4. Liksom den större G58:an, har den LV-, MV- och KV-områden. Båda verkar utgå från byggsatser levererade av Geloso. Förutom radiomottagarna finns också förstärkaren G17, med i broschyren. Den ska lämna tio Watts distortionsfri uteffekt och rören som används är: 57, 53, 53 och som likriktare ett 80.

Den här satsningen på ett säsongsprogram med radiomottagare för konsumentmarknaden blev inte typisk för det Champion ägnade sig åt, men troligen var det ändå ett seriöst försök att slå sig på produktion av färdigbyggda apparater till radiohandlarna. Det är ett blygsamt utbud och lite märkligt också eftersom chassierna som används verkar kunna köpas som byggsatser även från andra grossister av radiomateriel. National radio, Radiokompaniet och Hansa radio, saluför samma eller åtminstone snarlika och även Champion erbjöd ju apparaterna som byggsatser. För mig verkar det lite som en felsatsning, som aldrig kunde ha funkat i konkurrensen med större tillverkare ändå. Trots det så kommer det visa sig att Champion genom åren gör nya försök med en och annan färdigbyggd radio.

Annars finns det nog de som också förknippar Champion med en rörhandbok, som trycktes i olika upplagor genom åren. Den första utgåvan kom troligen 1939 och kostade då 30 öre. Grundmaterialet är säkert levererat av rörfabrikanten, eftersom tabeller och andra uppställningar har text på engelska, men det finns översättning av de vanligaste begreppen i marginalerna och på en särskild sida med ordlista. Så småningom växer utbudet av rör och senare reviderade upplagor innehåller data över allt fler typer. Under 1940 utkommer ännu en bok från Champion. Den heter ”Handbok i förstärkarteknik” och är skriven av ingenjören Gösta Bäckström. Hans funktion i företaget beskrivs som teknisk chef i katalogen för 1941. Det är troligt att Bäckström var med redan från starten och han är starkt förknippad med Champion radio, men om han bara var anställd chef eller hade egna ekonomiska intressen i företaget är något oklart. Mer om detta lite längre fram.

Under 1940-41 kommer nya byggprojekt i Populär Radio. Något tas om hand av National radio, men ett par stycken artiklar är nu direkt signerade av ingenjör Gösta Bäckström själv och där framgår också att han företräder Champion radio. Företaget annonserar också flitigt för sina olika produkter. Katalogen innehåller radiodelar av alla slag, liksom ett antal radiobyggsatser, men den heter ändå ”Champion ljudsystem 1941” och det är tydligt var fokus ligger. Det finns förstärkare på 10-, 30- och 60-Watt i olika utföranden och kombinationer med grammofon eller centralradio. Även kompletta anläggningar med förstärkare, högtalare och mikrofon i stora väskor, avsedda för ”refrängsångaren” i den tidens orkestrar, erbjuds i olika varianter. Kriget pågår förstås, men Champion försäkrar att deras lager är stora och att praktiskt taget allt kan levereras omgående. Så lät det dock hösten 1940, men när vi når 1942 har annonseringen minskat och det kommer inga nya byggprojekt i Populär Radio, som kan associeras med Champion.

Stiltje råder även 1943, men i majnumret 1944 kommer en artikel signerad Gösta Bäckström igen. Det handlar som tidigare om att bygga en radiomottagare, men nu är det inga amerikanska rör inblandade och utöver färdiga spolsatser med omkopplare från danska Torotor, verkar konstruktionen kunna vara Bäckströms egen. De nya rören i 20-serien används och bestyckningen är den för tiden klassiska: ECH21, ECH21, EBL21 och AZ1. Annonseringen är fortsatt sparsam, men under sommaren -44 så lanserar de en gitarrmikrofon och i maj 1945 gör de reklam för rörprovaren Atlantus. Champion var en av många firmor som specialiserat sig på import av framförallt amerikanska rör och radiokomponenter. När nya fredsåret 1946 väl kommer annonserar de bland annat med rubriken ”Amerikanytt”. Antagligen för att båtlaster äntligen kommit med produkter från USA. De är dock långt ifrån ensamma. En rad grossistföretag i elektronikbranschen erbjuder importprodukter igen och tidens annonsering präglas av frasen ”åter i lager”. Champion erbjuder också nyheter i form av olika mätinstrument, katodstrålerör och sändarrör, som ytterligare breddar sortimentet.

Frågan är om förstärkarna alltjämt är den viktigaste hörnstenen i företaget. Under 1946 kommer en byggsats till en liten 8-Watts förstärkare för allström, med rör ur europeiska brunnssockelserien. I december samma år kommer också den första förstärkaren i en serie som bär Gösta Bäckströms tydliga prägel. Den heter GM 50 och lämnar 50-Watt ut med hjälp av fyra 6L6:or. Frontpanelen är lutande och kåpan har den typiskt osymmetriskt välvda formen. När det handlar om att sälja mätinstrument och komponenter, så kostar Champion på helsidor under 1947, men förstärkarna annonseras på halv- eller kvartssidor. Kanske ser jag ett mönster här som egentligen är betydelselöst, men jag tror förstås inte det. Faktum är att i december 1947 införs en annons i Populär Radio, som erbjuder förstärkare från Champion Ljudsystem. Inom parentes står: ”ing. Gösta Bäckström” och adressen är Kungsholmstorg 2, Stockholm. Något hade hänt, som gjort att den tekniske chefen i företaget valt att gå sin egen väg. Det kan ha varit oenighet om vilket utbud de skulle satsa på eller något liknande. Det kan förstås också ha varit ren äventyrslust eller entreprenörens önskan att vara sin egen chef. Hur som helst kommer i februari 1948 en annons som klargör: ”Nytt bolag – men med för alla välkänd personal” Här presenteras tre nyckelpersoner med Gösta Bäckström själv i spetsen, med titeln verkställande direktör. Kontorschef är ingenjör Joel Bäckström (möjligen en bror till Gösta, men tyvärr inte verifierat) och på ”Exp och lager” Herr Birger Frölinger. Alla namnen åtföljs av texten ”f.d. Champion Radio”. Det står att företaget ”Elektriska AB Champion” har hand om all tillverkning och försäljning av Champion Ljudsystems produkter. De har också fått generalagentur för Astatic, S.G.Brown och Colvern. Därtill säljer de Raytheon radiorör – inte längre Champion alltså – och Sinus högtalare med mera. I nekrologen efter Gösta Bäckström som infördes i DN den 4 april år 2000, nämns att Bäckström bildade Champion Radio och därefter år 1941 Champion Ljudfilm som sedermera övergick i Elektriska AB Champion, från 1949 AB Gösta Bäckström. Här finns förmodligen förklaringen till att två företag i samma bransch kunde existera parallellt under nästan samma namn.

Det dröjer ända till april innan en annons i Populär Radio klargör att Champion Radio faktiskt finns kvar på gamla adressen, Polhemsgatan 38, och att de har en nyutkommen katalog som kan rekvireras. Adresserna blir med tiden flera och huvudkontoret hamnar på Rörstrandsgatan 37, men Polhemsgatan 38 och ytterligare något ställe är kvar som filialer. De säljer mätinstrument, chefstelefoner, radiorör, radiodelar, kabel, ledningar och verkstadsutrustningar, men det står inget om förstärkare. Senare annonserar El. AB Champion den nya bilradion, typ 78, från Sound radio. Det dröjer till november innan det gamla Champion Radio annonserar igen. Vid samma tillfälle annonserar även Bäckströms nya företag. Bilradion från Sound är nu med i utbudet från gamla Champion, medan Gösta Bäckström endast annonserar förstärkare.

På nätforum förekommer uppgifter om att Gösta Bäckström skulle ha köpt Champion Radio 1949. Det kan nog bara delvis vara sant och då snarare i betydelsen att han köper ut sig – eller köps ut. Splittringen av företaget sker bevisligen tidigare än så. Champion Radio fortsätter också att existera som eget företag och gör faktiskt så än idag. I Populär Radio nummer ett 1950, framgår att Elektriska AB Champion bytt namn till AB Gösta Bäckström och förvirringen minskar något när det gäller att skilja företagen åt. Det kan inte uteslutas att förhandlingar mellan parterna lett till att endera betalat den andre ekonomisk ersättning på något sätt och det är också möjligt att de kommit överens om vem som borde få sälja vad, under vilket namn. Det framgår förstås inte av ovannämnda nekrolog och källor i övrigt saknas. Tyvärr vet jag alltså inte mer om detta i dagsläget.

Företaget Champion radio satsade i alla fall redan 1948, återigen på att producera radio för konsumentmarknaden. Satsningen var blygsam och det rör sig bara om en bärbar batteriradio, men inriktningen ska komma att fortsätta under några år framöver. Det är nog möjligt att de producerar modellen, som enligt bytesprislistan ska heta C 359, själva. Annars kommer de också att sälja apparater från andra tillverkare. Sound bilradio ingår redan i utbudet och kommer göra det en god bit in på femtiotalet och mottagare från Smith/Scaniavox säljs så småningom också av Champion. Det är väldigt svårt att hålla isär vad som skulle kunna vara egna produkter gentemot det som är partiförsäljning av andras. Troligt verkar dock vara att Champion inte ger sig på att producera några nätanslutna apparater själva längre. En resemottagare krävde ingen S-märkning så länge den bara kunde köras på batterier. Naturligtvis kostade provningen en del pengar och dessutom måste en eller två apparater ”offras” vid testerna, men det är nog ändå inte huvudorsaken till att man avstod från att bygga nätanslutet. Det blev modernt med reseapparater efter kriget och när en nyutvecklad modell inte behövde underkastas en tidsödande process med provning och godkännande, så kunde den vara ute på marknaden nästan omedelbart. Om Champion själva verkligen byggde dem så var det nog inte heller i så stora serier och det är troligt att de rättade produktionen efter beställningar och inte tillverkade särskilt mycket i förväg att ha på lager.

Satsningen på reseradio fortsatte med en ny modell redan till säsongen 1949-50. Den heter enligt bytesprislistorna C 449 och försäljningspriset var 198 kronor utan batterier. Samma som för fjolårets modell. Möjligen var det strävan efter minskad storlek och/eller batteriförbrukning som gjorde att de sedan kom att släppa två nya reseapparater under 1951 och ytterligare en under 1952. Kanske var konkurrensen hård på området. Många radiotillverkare satsade på batteridrivet under den här tiden, så det är ganska troligt. Champion fick ner priset till 165 kronor för typ D 749 och 180 kronor för E 749, båda från 1951. Dessa apparater står dock även förtecknade under Smith Radio i byteslistan, så antingen rör det sig om Scaniavoxprodukter eller också byggde och sålde Champion även till Smith. För B 753, som kom 1952, hade de pressat försäljningspriset ända ner till 130 kronor. Det priset kan jag inte hitta någon konkurrent som kunde matcha i början av 50-talet, men det är kanske ingen egen konstruktion och produkt. Möjligen är det rent av ett exempel på tidig import från Japan. Likväl är det möjligt att Champion tillverkat den själva för de säljer den senare som byggsats och plastlådan, som är det som gör mig lite misstänksam, kan de naturligtvis ha beställt från någon svensk eller utländsk plastfabrik. Nya plastmaterial hade debuterat efter kriget och konkurrensen pressade priserna en del. Champions radioapparater är ovanliga idag, så de kan knappast ha sålt något vidare. Det behöver dock inte betyda att de var dåliga, utan snarare att de saknade upparbetade försäljningskanaler till radiohandlarna, som var tämligen märkestrogna vid den här tiden.

Trots det så fortsatte de att sälja radioapparater, men det är osäkert om de själva verkligen tillverkade någon mer. Jag håller för troligt att de faktiskt kan ha byggt eller i alla fall konstruerat det fåtal modeller som bär enbart deras namn och inte Scaniavox eller Sound. Åtminstone tror jag att de hade direkt inflytande över tillverkningen, även om den kanske inte skedde i deras egna lokaler. Möjligen hade Smith och Scaniavox också ett ord med i laget om produkterna och det är väl också troligt att Champion kunde ha synpunkter på Scaniavox produktion. Ett par intressanta upptäckter i form av annonser i Populär Radio, som jag noterat under faktainsamlingen till artikeln, talar faktiskt för att radioproduktion kan ha förekommit på Svenska Metallverken i Västerås. Redan i nummer 8 från 1947 söker de en ”radiointresserad yngling” och i nummer 12, 1950, så söker de en ”radiomontör”. Om radioproduktion alltså förekom vid Svenska Metallverken så bör det förstås ha varit åt märkena Scaniavox/Smith i första hand, men kanske även periodvis för Champion.

Komponenter och mätinstrument är ändå huvudområdet för Champions affärer. Chef efter Gösta Bäckströms avhopp blev Olof Bengtsson, men jag har inga ytterligare uppgifter om honom. En bit in på 50-talet börjar de också sälja surplus från i första hand amerikanska försvaret. Surplus – alltså utrangerad överskottsmateriel från militären (eller civila radioproducenters dito) – blir en del av utbudet från många elektronikgrossister och nästan en förutsättning för några andra företag, Hobby förlaget/Hobbex och Överskottsbolaget ej att förglömma. Även AB Gösta Bäckström säljer faktiskt surplus under en period. Bland Champions överskottsvaror dyker det också upp tomma skåp till radiogrammofoner under åren 1956-57. För 195 kronor säljer de ett begränsat antal möbler för inbyggnad av eget radiochassi och grammofonverk. På en av bilderna visas lådan till en Smith Superb vilket antyder att de även tar hand om och reglerar överskottet från Smith/Scaniavox produktion.

Annars verkar det vara slut med radioproduktion för Champions del strax före mitten av 50-talet. De övergick allt mer till att vara en ren grossistfirma och merparten av utbudet byggde redan då på import. Det gick fortfarande att köpa byggsatser från dem och däribland en TV-mottagare från danska producenten Torotor, men också den biten avvecklas under 1960-talet. Under 1964 blev de svensk generalagent för National Panasonic (sedermera bara Panasonic) och 1967 började de med elektroniktillbehör i konsumentförpackningar. Champion Radio köptes år 2002 av Order Hemelektronik i Helsingborg och är numera ett varumärke för deras importerade elektronikprodukter. Gösta Bäckström sysslade främst med förstärkare och hifi-utrustning, men senare gick även hans företag över till allt mer grossistverksamhet. I deras fall rörde det komponenter för radioindustrin i första hand. Företaget tycks inte längre existera och upphovsmannen själv lämnade ordförandeposten 1984. Gösta Bäckström gick bort i april 2000 vid en ålder av 86 år. Rörförstärkare på den svenska marknaden och företagen bakom, räknar jag med att ägna en framtida separat artikel åt. För det ändamålet tar jag gärna emot tips och faktauppgifter inom området.

Anders ”soda” Söderström

 

 

 

 

På HAM-radio med lite andra ögon

Under ett par dagar på sommaren möts varje år tusentals radioamatörentusiaster från Tyskland, Europa och hela världen i Friederichshafen i södra Tyskland för att möta vänner, ta del av tekniska nyheter, få idéer, handla nya och begagnade saker mm mm.

Flera från Radiohistoriska föreningen har genom åren besökt HAM.

Faktaruta
HAM RADIO är en internationell mässa som arrangeras varje år i Friederichshafen av DARC (Deutschen Amateur-Radio-Club). Det är Europas största Amatörradioträff.
DARC är den största tyska radioamatörföreningen med 36000 medlemmar och den tredje största i världen. Rubriken för årets mässa var ”Die Welt zu Gast in Deutschland” (”Tyskland är värd för hela världen”).

I år var det dags för Jeanette Nilsson och undertecknad att besöka mässan men vårt uppdrag var kanske lite annorlunda än vanligt. Vi ratade alla koaxialkablar, rör, antenner och mottagare och fokuserade på idéer, information, demonstrationer och kataloger om aktiviteter för barn och unga.

Vi ingår i föreningens aktivitetsgrupp vilken nu under några år har valt att fokusera på att ta fram aktiviteter för unga besökare och skolelever som kommer till Radiomuseet. Detta projekt ska resultera i en satsning på experimentväskor, särskilda barndagar och skolklassbesök för att stimulerar ungdomars intresse och experimentlusta inom radio- och elektronikområdet. Redan i höst arrangerar vi, under novemberlovet, ”Barnens Dag” på radiomuseet.

Aktivitetsgruppen ansökte om och fick i mars i år ett ansenligt bidrag av Stiftelsen forskning och utbildning inom radio- och teletekniken och dess historia (RHS) för detta ändamål.

Som en del i detta projekt, för att vidga våra perspektiv och få nya idéer begav vi oss till HAM RADIO.

Med oss på resan hade vi också en teknisk rådgivare, Lennart Nilsson.

Faktaruta
Radiohistoriska föreningens aktivitetsgrupp består av Jeanette Nilsson, Lars Lindskog, Ann Strömberg, Ulla Svensson och Mia Ohlsson.
Aktivitetsgruppen arrangerar föreningens aktiviteter som Öppet Hus, temadagar, julfest, musikkvällar mm.

Den tyska amatörradioföreningen DARC bedriver sedan många år ett aktivt arbete med barn och unga för att intressera dem för radioteknik och amatörradio. Det främsta syftet är förstås att säkerställa föreningens och hobbyns överlevnad genom att intressera yngre för verksamheten. Man har valt att försöka nå de unga via kunskap och intresse för radiotekniken snarare än att fokusera på den mänskliga kommunikationen inom amatörradio. Jag tycker att det är ett klokt val. Unga idag är vana att kommunicera över hela världen via sociala medier och tycker nog spontant att amatörradio är ett ganska omständligt sätt att göra det på. Intresse för teknik är lättare att väcka med hjälp av blinkande och tutande små projekt du kan tillverka själv. Lödning upplevs som exotiskt och spännande. Tjusningen i den sociala sidan av att vara radioamatör kommer de nog att erfara längre fram.

DARC har dels byggt upp en ungdomsverksamhet med så kallade bastel-klubbar som fritt översatt betyder meka eller teknikpyssel klubbar. Man träffas en gång i veckan och lär sig bygga först enkla och sedan mer avancerade elektroniska prylar. De ordnar också läger med liknande innehåll. När ungdomarna är i tonåren är de så avancerade att de kan hantera och bygga den teknik som krävs för att vara en aktiv radioamatör. Jag fick intrycket av att de i klubben också väver in lite radioamatörverksamhet (anpassat efter ålder).

På mässa demonstrerade de många projekt och det fanns möjlighet för unga besökare att pröva på. Barnen var mycket intresserade och koncentrerade trots den stimmiga mässmiljön. Som du kan se på bilderna så kräver dock denna verksamhet många vuxna som kan instruera och hjälpa till.

En annan väg att nå unga är via skolan och DARC har därför valt att engagera sig i AATiS.

AATiS, ”Der Arbeitskreis Amateurfunk und Telekommunikation in der Schule” är en sammanslutning och arbetsgrupp för amatörradio och telekommunikation i skolan. Det är en gemensamnyttig förening med kompetenta partner som lärare, ungdomsledare, utbildare i industrin och breda intressenter.

Syftet är att stödja skolelever och ungdomar att engagera sig i projekt med fokus på matematik, informatik, naturvetenskap, teknik samt få kontakt med amatörradioverksamhet för att skapa ett intresse för framtida studier i dessa ämnen.

AAITS har 650 medlemmar och ger lärarutbildningar, producerar omfattande instruktionshäften och säljer byggsatser för experiment.

De ser sig som ”multiplikatorer”, i och med att de utbildar och utvecklar de som i sin tur direkt jobbar med barn och ungdomarna i skolan och på fritiden. På så sätt får man en bra utväxling på insatt arbete.

I AATiS monter fann vi mängder av tipshäften och möjligheter att inköpa material till teknikpyssel. De är en av leverantörerna av material till aktiviteterna i DARC:s bastelklubbar (se ovan).

Efter mycket letande hittade vi fler leverantörer av enkla elektronikbyggsatser för barn som Pollin Electronic.

En annan mycket givande kontakt fick vi med ett museum liknande vårt – ”Elektronik Museum Tettnang” beläget norr om Friederichshafen. De hade också barnaktiviteter i sin monter och delgav oss frikostigt alla sina erfarenheter och tips. Vi fick också löfte om att kunna beställa några exempel på enkla och billiga elektronikbyggsatser.

Parallellt med HAM RADIO pågick i mässlokalerna en ”Maker faire”, en slags hantverksmässa med allt från Robotteknik till Fantasykläder och handväskor. Mest fascinerade var att se alla robotar som byggts på många olika sätt ofta med hjälp av Arduino eller Raspberry Pi.

Att bygga med hjälp av dessa kan kanske bli ett lite mer avancerat byggprojekt som vi i föreningen kan erbjuda äldre intresserade ungdomar. Vi var helt fascinerade och idéerna virvlade runt i våra huvuden.

En av de många amatörradioföreningar som hade monter på HAM RADIO var SSA, Sveriges Sändareamatörer. De var mycket entusiastiska över vår nya besöksstation och delade ut våra broschyrer om Radiomuseet i Göteborg.

Vi fick lite tid att se och besöka den vackra staden Friederichshafen som ligger i vackra omgivningar vid Bodensjön. Speciellt har de ett intressant och välgjort Zeppelinmuseum. Friederichshafen var huvudorten för utvecklingen och byggnationen av dessa luftfarkoster i Tyskland för drygt hundra år sedan. Både museet och HAM RADIO är väl värt ett besök.

Fulla av idéer och inspiration begav vi oss efter tre långa dagar hemåt för att nu börja sortera intryck, beställa, pröva och planera tillsammans i aktivitetsgruppen.

Ett stort tack till ”Stiftelsen forskning och utbildning inom radio- och teletekniken och dess historia” (RHS) för hela projektbidraget på 16 000 kr av vilka vi använt en fjärdedel som bidrag till denna resa.

Ann Strömberg

På korta våglängder.

Mitt radiointresse började under min skoltid i Malmö. Det fanns en radioaffär på Davidhalls torg, inte långt från det magnifika Polishuset, där man kunde köpa byggsatser av olika slag. Att det var lätt att göra om en enrörs superregenerativ mottagare till en sändare det visste alla grabbar på min skola som var intresserade av elektronik. Vi kunde sitta och snacka med varandra på 27 MHz, tror jag att det var, över distanser på upp till en mil. En dag gick det snett. Vi hade lyckats komma för nära de frekvenser som Malmöpolisen använde, och en i gänget fick besök av någon myndighetsperson som konfiskerade hans utrustning.

På Lundavägen fanns Malmö Hemgårdar, och även om det var en dryg mil att cykla dit så besökte jag ofta stället. Där fanns det en radioklubb med en egen station, och vi små- pågar fick stå i ett yttre rum och höra när de stora pojkarna hade spännande QSOn. Jag blev speciellt intresserad av olika försök på två meter, men det visade sig mycket svårare att bygga för dessa högre frekvenser än det hade varit på tio metersbandet. Jag tror inte att vi lyckades bygga några tillförlitliga sändare och det fanns ju inte så mycket trafik att lyssna på, så intresset höll inte i sig så länge. Detta var alltså i början på femtiotalet.

Men år 1955 så började Radiotjänst att sända P2 på UKV, ja vi sa så till en början. Att kalla frekvensbandet mellan 88 och 100 MHz för FM är ett senare påfund. Det var inte många radioapparater på den tiden som hade ett UKV band, så lösningen blev en liten rödochsvartflammig låda som man ställde bredvid eller ovanpå radion. Att koppla in en sådan låda till radion var ju inte raketvetenskap precis, men många drog sig för att mixtra med sin radio. Detta blev ett utomordentligt tillfälle för mig att hjälpa till med installationen och instruktionen om hur utrustningen skulle handhas. UKV-tillsatsen anslöts till grammofoningången, oftast parallellt med grammofonens kristallpickup, för man ville ju kunna fortsätta att spela grammofon trots nymodigheten med P2. Sedan fick man fixa en antenn med 75 ohms bandkabel. När jag ville sätta upp antennen på väggen bakom radion hördes högljudda protester från frun i huset som inte ville ha några förskräckliga trådar på väggen. Så trots att mottagningen oftast blev sämre med en antenn som låg på golvet så fick det bli lösningen, hellre än en dipolantenn av bandkabel på väggen.

Varför dessa minnen? Jo, Radiomuseets amatörradiostation har saknat en tvåmeters station sedan någon tid. Nu har detta delvis löst sig genom att det finns en Yeasu FT-5100 FM-transceiver på plats. Apparaten klarar för övrigt både två meter och sjuttio centimeter, men eftersom vi inte har någon bra antennomkopplade för högra frekvensen så kör vi bara tvåmeter. Den mesta trafiken på tvåmetersbandet går via repeaters, och för det mesta står vår station inställd på frekvensen 145,650 MHz som är frekvensen för Göteborgs Sändaramatörers tvåmetersrepeater. De andra repeatrarna i Göteborgstrakten är också inprogrammerade, men det är inte mycket trafik att lyssna på.

Som sagt är detta en FM-apparat, och det förekommer ju trafik också med USB och CW. Vi hoppas därför att vi en dag får möjlighet att byta ut Yaesun med en mera kompetent transceiver. Till dess alla våra radioamatörer, var så god och prova att köra två meter på SK6RM.

Bo Sörensson