Normal radiotrafik sker genom att man talar med motstationen via en mikrofon. I vissa fall kan radiosignalen vara svag eller bli påverkad av radiostörningar, och det kan vara svårt att höra varandra. Då kan man överföra individuella bokstäver i ett meddelande med hjälp av telegrafi eller morsetecken. Varje bokstav kodas med ett antal korta och långa toner. T.ex. A skrivs som en kort och en lång ton, och B skrivs som en lång och tre korta toner. Man skapar tonerna genom att trycka på en s.k. telegrafnyckel. Tonerna hörs mycket bra genom störningarna och är lätta att tolka.
Här kan du se hur varje bokstav kodas. Prova att sända telegrafitecknen med hjälp av telegrafnycklarna på bordet. Lyssna också på tecknen genom att trycka och hålla inne knapparna på den lilla plastlådan. Försök att höra vilka bokstäver som sänds.
Numera har man genom modern teknik skapat andra system för att överföra radiomeddelanden under svåra och störda förhållanden. Morsetelegrafi har därmed blivit alltmer ovanligt, men var ett viktigt kommunikationssätt under 1900-talet.
SAX-presset mottaget någonstans mellan Rotterdam och Cochin i Indien av telegrafisten Sven Persson på M/S Hainan 1957-Presset skrevs ut i 10ex på skrivmaskin med karbonpapper emellan.. Kopierna delades ut till mässar och till kapten och maskinchefen.
NEFA (Norrköpings Elektrotekniska Fabriker AB), var ett företag som låg utmed Finspångsvägen i Norrköping och som utvecklade och tillverkade främst radio & TV under perioden 1940–1974. Därefter fram till 1989 under namnet Philips Norrköpingsindustrier AB. Idag bedriver Whirlpool tillverkning av mikrovågsugnar i samma lokaler.
Bakgrund Bakgrunden till att fabriken anlades var andra världskrigets utbrott. Inom Philips var man orolig för att kriget skulle hindra leveranser av radioapparater till Sverige. Lösningen var då att bygga en fabrik och starta utveckling och tillverkning inom landet. Fabriken började byggas år 1939 i Norrköping med adress Lundatorpsvägen. Tillverkningen kom vid starten 1940 att även omfatta dotterbolagen Dux och Stern & Sterns produkter (Senare även AGA, Radiola och Concerton). NEFA tillverkade enbart radioapparater fram till 1955 då även tillverkning av TV-apparater startade. TV var på den tiden enbart svart-vit.
Färg-TV produktionen startade år 1966. Produktionen av svart-vit TV upphörde tre år senare dvs 1969 i samband med att färg-TV tog allt större del av marknaden.
1974 ändrade man namnet till Philips Norrköpingsindustrier AB (PNRK). Produktionen bestod då främst av färg-TV men även radio- och stereoapparater, fjärrkontroller samt mikrovågsugnar. Utvecklingen av mikrovågsugnar inom Philipskoncernen skedde i huvudsak i Norrköping och startade redan under 1960-talet. Produktionen ökade sedan år efter år. År 1979 upphörde produktionen av audioprodukter, dvs radio och ljudförstärkare. Tillverkningen av färg-TV upphörde 1987. Kvar var nu fjärrkontroller och mikrovågsugnar.
Philips startade 1989 tillsammans med Whirlpool utveckling och tillverkning av enbart mikrovågsugnar i den gamla NEFA-fabriken under namnet IREMDA Norrköping AB. År 1993 övertog Whirlpool hela verksamheten från Philips och bytte samtidigt namn till Whirlpool Sweden AB.
Källor NEFA Norrköpings Tidningars artikelserie Stolta stad 2000-05-06 (PDF) “Philips i Sverige 60år 1923 – 1983” – jubileumsbok utgiven av Philips
Under hösten 1959 levererades till Sveriges Radio Televisionen två stycken videobandspelare AMPEX VR-1000, vilka så här i efterhand väl kan betraktas som dom första apparaterna i landet att kunna spela in de ”högfrekventa” TV-signalerna. Cirka 5 Mhz att jämföras med de cirka 20 KHz som erfordras för inspelning av tal och musik med god kvalitet. (Som en kuriositet kan nämnas, att skulle samma inspelningsteknik användas för TV-signaler som användas för inspelning av ljudsignaler, så skulle magnetbandets hastighet mot ett fast inspelningshuvud behöva passera med en hastighet av orimliga 140 km/tim! istället för de 38 cm/sek som ju medför en högkvalitativ inspelning/återgivning av analoga ljudsignaler.
AMPEX löste detta problem, genom att använda ett in/avspelningshuvud, som roterade med 15000 v/min mot ett 2” brett magnetband som passerade huvudet med en hastighet av 38 cm/sek. En vad man kallade ”transversell” inspelningsprincip, som då förverkligade den höga erforderliga relativa hastigheten mellan inspelningshuvud och magnetband.)
Inledningsvis levererades 2” videoband med en speltid om 60 minuter och så småningom fanns att även tillgå de något otymp-ligare rullarna med en speltid på 90 minuter.
Denna elektromekaniska inspelningsprincip kom i ”barnstadiet” att uppvisa allehanda bilddefekter. S k ”bandgnist” uppstod i den uppspelade bilden från magnetbandet, när dess järnoxidskikt lossnade och ibland ”cloggade” igen avspelningshuvudet (egentligen 4 st placerade i periferin på det roterande huvudet) och delar av, eller hela bilden, blev brusig eller försvann totalt. Det uppstod bl a störande ”kvadraturfel” och s k ”scallopping” i den avspelade bilden och dylika defekter kompenserades bort allt eftersom genom inköp av kompletterande kostsamma elektronikenheter. ( Kvadraturfel t ex var ju inte så kul, när violinistens stråke, såg ut som en såg, när han förde den över instrumentets strängar!)
Bild 1. Året är 1961. Jag står vid VB-1. Videobandspelaren bestod av en konsol och två stycken 19” stativ proppfulla med elektronrörbestyckad elektronik. Totalvikten för en AMPEX VR- 1000 måste ha varit ett par hundra kilo och inköpspriset, har jag för mig, ca 400.000:- För svartvit TV, 625 linjer upplösning 4:3 format och monoljud. Redigeringstekniken från början bestod av rakblad och skarvtape, efter lokalisering av skarvpunkten medelst försiktig applicering av järnoxid i lämplig snabbflyktig vätska. Freon användes flitigt.
Bild 2. 2” videoband. Inspelade band arkiverades i olåsta Lundqvist träskåp utefter väggarna i PK:s korridorer! Det köptes löpande in nya träskåp, för lagringsbehovet växte snabbt och den välbekanta doften av trälacken från dessa skåp välkomnade varje morgon ankomsten till jobbet.
Nyttjandet av ”videobandandet” växte snabbt och kostnaderna för 2”-banden blev en tyngande belastning i produktionsbudgeten, som dessvärre, av besparingsskäl, framtvingade avmagnetisering av inspelade TV-produktioner och återanvändning av banden.
Bild 3. Året förmodligen omkring 2001-2004. Efter fyrtio år återser jag denna teknikens trotjänare – AMPEX VR-1000 (VB1) på Tekniska Muséet på Djurgården i Stockholm. Sveriges Television SVT, har haft det goda omdömet, att låta placera Sveriges första videobandspelare, på ett ställe där framtidens besökare ges tillfälle att där, sannolikt häpnadsfullt, beskåda detta en gång så betydelsefulla genombrott i analog inspelningsteknik – samt förmodligen också samtidigt dra lite på smilbanden.
Bild 4. Nu, hösten 2021. En Laptop på mindre än ett kilo under armen. Med digital pro-redigering i 16:9 färg, stereoljud , bild- och ljudeffektmöjligheter, inbyggt bild – och musikarkiv och access till webben, inbyggd bildskärm, inga sladdar och kontakter och ja, jag vet inte allt, för omkring tiotusen kronor! ( F. n. använder jag redigeringsprogrammet ”Movavi Video Editor plus 2020”, som jag tycker är helt OK). Nu skulle man ju kunna tro att innovationerna i inspelningsteknik och redigering nått vägs ände – men erfarenhetsmässigt begriper vi alla, att så inte är fallet, men vad mer saknar vi – egentligen!?
Författaren heter Tommy Joneström och han tog anställning på Ampex efter 5 år på Sveriges Radio och sålde ett antal Ampex 2000 till företaget.
SVT bildades 1 juli 1979 då Sveriges Radio delades upp fyra bolag. På Tommys tid hette alltså företaget Sveriges Radio.
Med de orden inleddes alltid dagens sändning i radions barndom. En klassisk anropssignal. Programmen gjordes i Stockholm, men ljudet skickades via telefonledning till Motala där sändarstationen fanns. Men anropssignalen Stockholm – Trökörna hördes aldrig. Men det borde det kanske ha gjort…
Längst upp i nordvästra Skaraborg, i bygderna runt Tengene, Trökörna, Frambo och Främmestad, skapade sig invånarna ett helt egen konstruktion för radiodistribution – radio via järntråd. Med lanthandeln i Trökörna som centrum drogs ledningar av järntråds utmed gärdsgårdar, skogsdungar och staket till lyssnarna ute i socknarna. I affären fanns systemets enda radioapparat, övriga brukare hade bara en lednings-ansluten högtalare hemma på gården. På så sätt kunde bönder och hemmansägare ta del av dåvarande Radiotjänsts samlade utbud. Det var musik, föreläsningar, radioteater och poesi, för under de första årens pionjärsändningar dominerades i hög grad av kulturaktiviteter. Men även de klassiska ”Nyheter från TT” ingick i sändningarna som alltså producerades i kungliga huvudstaden men distribuerades till resten av landet via de 124 meter höga radiomasterna i Motala.
Men det förslog inte för Trökörna, Tengene, Frambo och Främmestad. Där blev lösningen att göra de trådlösa sändningar trådanslutna. En säregen lösning för en landsända där elnätet var bristfälligt men vars invånare givetvis hade samma behov av att få veta senaste nytt som resten av befolkningen. Radiotekniken uppfanns på 1800-talet men dess praktiska utveckling är i allt väsentligt en produkt av 1900-talet. 1901 lyckades Guglielmo Marconi sända morsetecknet för bokstaven S över Atlanten, från Cornwall i England till en mottagare i Newfoundland. Det brukar räknas som radions startpunkt. I och med Första världskriget 1914 – 1918 hann radiotekniken både blomma ut och mogna så att dess användning för civila ändamål blev tydlig. 1922 startade engelska BBC det första public service-bolaget i världen. I Sverige började 1924 nyhetsbyrån TT sända nyheter i kort sammanfattning. Och samma år bildades Radiotjänst AB, det som skulle bli Sveriges Radio. Klockan 10.55 den 1 januari 1925 påannonserades Radiotjänsts första program av Sven Jerring.
Idag är väl Sven Jerring mest förknippad med priset som bär hans namn, Jerringpriset, som är ett slags årlig folkomröstningen om vilken idrottspersonlighet som har gjort årets största prestation. Då, på 1920- och 30-talet, kom Sven Jerring att bli Sveriges enda rikskändis. På sin höjd var kungen, den skandalomsusade Gustaf V, lika känd. Kanske… Jerring växte i allmänhetens ögon ihop med det nya mediateknikens utbredning. Överallt var han med och återgav händelser och skeenden med sin sonora stämma. Det var Jerrings radioreferat som fick idrotten att blomma ut till att bli den folkrörelse det är idag. Mest känt är säkert hans radioreferat från Berlin-OS 1936 och fotbollslandskampen där Sverige sensationellt slogs ut av Japan. Alla har säkert hört det det repriseras någon gång: ”…japaner, japaner” och den fantastiska formuleringen ”…ifrån sig vilt slående japaner”. Profilen Jerrings idrottsreferat var en av radions viktigaste byggstenar, en annan var TT-nyheterna, nyhetsbyråns dagliga och ack så knastertorra telegramsändningar. Två faktorer som innebar att radion utvecklades till det första verkliga massmediet, det som alla tog del av. Och utvecklingen var snabb, redan 1931 fördubblades antalet nyhetssändningar och Radiotjänst började i samma veva leverera väderleksrapporter tre gånger dagligen. 1933 utökades sändningstiden till åtta timmar om dagen. Svenskarnas omvärldsbild byggdes i sanning upp av radion. 1937 startades Dagens eko med uppdraget att vara ett fördjupande och kommenterande nyhetsprogram.
1937 var också året när antalet licensbetalare passerade miljonstrecket och 1941 var Sverige nummer ett i Europa med 1,5 miljoner radiolicenser. Det gick helt enkelt inte att stå utanför den utvecklingen. Men det krävdes elström och 1938 saknade ungefär var tionde hushåll elström. Förmodligen var det skälet till att socknarna runt Trökörna skapade sig ett alldeles eget radionät med handelsboden som lokal sändarstation. Vem som kom med idén och varifrån den hämtades är oklart, bl a därför att det ansågs teoretiskt omöjligt. När initiativtagaren, vem hon eller han än var, gjorde en specialbeställning av en radiomottagare med extra uttag för ett antal högtalare från Kungs Radio i Göteborg, så slog teknikerna bakut: En sådan anordning skulle aldrig fungera, hävdade de. Ortsborna stod på sig och fick sin specialbyggda apparat av 1937-38 års modell. Praktiken övertrumfade teorin, för det fungerade. Och sedan började lyssnarna ansluta sig via ledningar av järntråd upplindad på isolatorer. Handlarens uppgift var att slå på radion när sändningarna började för dagen. Var programutbudet inte tillfyllest så kunde man slänga på en grammofonskiva för att pigga upp lyssnarna ute på gårdarna. Radionätet var i funktion under 1940-talets första halva. Men enligt uppgift händer det alltjämt att man hittar trådrester från detta inofficiella sändningssystem.
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skaraborgsbygden. Text och färgbilder: Gunnar Birgersson. Apparaterna tillhör Anders Söderström
Detta är en modern amatörradiostation bestående av radiosändare, radiomottagare, effektslutsteg och uppe på taket ovanpå Radiomuseet flera radioantenner som är kopplade till radiostationen. Med denna radiostation har vi radioförbindelse med andra radioamatörer runt om i världen. Det sker på kortvågsbanden och helt utan kontakt med Internet. Radiosignalen går från våra antenner direkt till motsvarande antenn hos den radioamatör, som vi pratar med. Uteffekten på sändaren är upp till 1000 Watt.
När vi haft en radiokontakt brukar vi skicka ett kort, s.k. QSL-kort, till den andre radioamatören som en bekräftelse på vår radioförbindelse. Du kan se på världskartan på väggen ett axplock av alla de kort vi fått från amatörer runt om i världen.
Varje radioamatör har en speciell beteckning eller radiosignal som entydigt beskriver varifrån man sänder. På korten kan du se många olika sådana radiosignaler. Vår radiosignal kan du se på skylten, som hänger i taket. Det står SK6RM, där SK betyder att vår radio finns i Sverige, 6-an betyder västra Sverige och RM är en personlig och unik beteckning för Radiomuseet.
I radiohytten på Radiomuseet hörs det morsesignaler, men de flesta förstår förstås inte vad det är de hör. Det som hörs är utsändningen av det s.k. SAX-presset. En isolerad värld. En undersökning av nyhets- och informationsutbud till sjöfolk.
Utdrag ur ett Examensarbete vid Journalisthögskolan i Göteborg höstterminen 1972 av Åsa Arvidsson, Eva Carlsson och Bodil JacobssSAX-presset – skall det handla om vatten?
– Vi vet inte vem vi skriver för – om det är befäl eller manskap eller vem det är. Man får ta med vad man tror är relevant för en grupp människor, som man inte vet något om.
Så berättar Barbro Wiklund, som är en av de 6-8 journalister på TT, som turas om att göra SAX-presset. – Jag har förresten hört att sjöfolk skulle vara speciellt intresserade av vattensport, stämmer det undrar hon.
SAX-presset är den dagliga nyhetsbulletin som når en stor del av de svenska sjömännen, var de än befinner sig på jorden. SAX är anropssignalen till alla svenska fartyg. TT:s riksredaktion gör sammandraget, som omfattar cirka 400 ord, på uppdrag av Välfärdsrådet.
På TT anses det allmänt att ersättningen är alldeles för liten och därför kan man inte lägga ner någon större möda på det. TT har heller ingen kontakt med sjöfolk och vet ingenting om hur telegrammen tas emot ute på båtarna.
Presstelegrammet är ett koncentrat av dygnets viktigaste händelser. Det telegraferas ut vi kustradions kortvågsradio fyra gånger om dygnet, för att säkert nå alla fartyg var de än befinner sig. Det finns dock några platser på jorden där det är praktiskt omöjligt att få kontakt med eller höra den svenska kustradion. Men fartyg rör ju oftast på sig och luckorna i nyhetsrapporteringen behöver aldrig bli särskilt stora.
I vår undersökning leder SAX-presset överlägset över den andra dagliga nyhetskällan – Sveriges Radios utlandssändningar. 73 procent av sjömännen läser varje dag TT:s telegram medan 10 procent dagligen lyssnar på radioprogrammen. Telegrammet distribueras ombord på ett enkelt och snabbt sätt. Telegrafisten skriver ut 5-6 kopior (brukar bli en A4-sida) så fort han tagit emot det. Kopiorna hängs sedan upp i mässar och dagrum. På de flesta båtar är det en oskriven lag att ingen tar med sig kopian till hytten, så att den försvinner från sin plats. På så sätt får alla läsa telegrammet inom loppet av ett par timmar efter att det gått ur från TT i Stockholm.
Presset den 10/10 1965
Middagsvädret: Stockholm 7 klart, Göteborg 9 klart, Malmö 10 klart, Sundsvall 6 mulet.
Lödöse Varf har fått beställning på två fartyg om vardera 4400 dwt. Sysselsättningen anses därmed tryggad till och med 1967. Beställare är kapten Björnqvist Scandinavian Motor Ship och skeppsredare Lars Johansson OT-rederierna Skärhamn.
För att samordna Sverige-informationen utomlands föreslås nytt topporgan i en utredning. Det blir i så fall ett samarbetskollegium sammansatt av Sveriges Radios utlandsavdelning, Svenska Turistförbundet, Exportföreningen, Handelsdepartementets utlandsavdelning och utrikesdepartementets informationsavdelning. Det tionde nordiska skeppstekniska mötet som inleddes fredag Ålborg Danmark har samlat rekord deltagare. I mötet deltar 300 representanter för de nordiska länderna och Västtyskland. Under årets tre första kvartal var Sverige största leverantören av fartyg till Norge med 21 stycken på sammanlagt 1028000 dwt. Näst största leverantören var Japan med 11 fartyg. Det 110e lagtima stortinget öppnades lördag av kung Olav med ett trontal som var ett av de sista ”dokumenten” från regeringen Gerhardsen. Ett norskt-svenskt sjukhus för 210 tbc-sjuka barn öppnas måndag Skoplje Jugoslavien. Uppbyggandet har skett i samarbete mellan norska och svenska hjälpmyndigheter. För tredje dagen i följd brann det lördag i Shells oljeanläggningar i Lacarna Cypern. Två personer, misstänkta för att ha placerat tidsinställda bomber i cisternerna anhållna. Sport: Handboll allsvenskan Saab-Hallby 21-21.
Med hjälp från Radiostiftelsen har vi utvecklat två nya experiment som absolut borde tilltala barn. Den ena är riktat till småtjejer – vi har inte så mycket på museet som omedelbart väcker tjejers intresse för elektronik, vi hoppas att vår nya docka kan göra det! De två nya experiment är en sjungande docka, baserat på Edisons fonografdocka (dock med modern elektronik, inte fonograf!) som barnen sätter i gång, och ett ljudexperiment som består av en in- och avspelningsapparat som barn kan spela in, höra och förvränga sina röster.
Sjungande docka Idén till att ha en talande docka på Radiomuseet kom när några av oss från museet besökte Radiomuseet i Ringsted i Danmark år 2019.
Där har de många fina objekt, och bland dem finns denna gammaldags docka som är tänkt att påminna om Edisons fonografdocka. Hon sitter i samma skåp som fonograferna.
Vi tänkte omedelbart attdet skulle vara bra att ha något liknande i Göteborg, och Ringsteds ledning har inget emot att vi kopierar deras idé.
Den talande dockan blev dock ingen säljsuccé och tillverkning lades ned efter en kort tid.
Vår docka har tillverkats särskilt för Radiomuseet av konstnären Ulla Lorén i Onsala. Den är inte autentisk – den inbyggda fonografen har ersatts i Radiomuseets version med modern elektronik.
En glasmonter köptes in, elektronik för att spela upp en låt inskaffades, och nu har projektet realiserats.
Vi valde att spela in ”blinka lilla stjärna där”. Och det ledde till att vi vill ha en bakgrund med lysande stjärnor, som realiserades med för ändamålet anpassade lysdioder och konduktiv tråd som kan sys på tyg.
Ljudanläggningen ligger under den lilla montern, och sätts i gång med en knapp som besökande barn gärna får trycka på.
Bild från Radiomuseet i Ringsted (Foto Bjarne Nielsen)
Den helelektronisk lösning har tagit åtskilliga timmar att konstruera.
Konstruktionen är baserad på en byggsats från Velleman av typ PMK 195’1. Byggsatsen är i sin tur baserad på kretsen ISD1700 (nuvoton) som innehåller allt för att digitalisera ljud, lagra någon minuts ljud samt på kommando spela upp den lagrade informationen antingen till en förstärkare eller direkt till en liten högtalare. Byggsatsen innehåller förutom ljudkretsen mikrofon, högtalare och tryckknappar för inspelning, avspelning och radering, ungefär som på en bandspelare. Dessutom finns komponenter för strömmatning från 9 V batteri. I viloläge drar kretsen 5 – 6 mA. Detta bedömde vi vara för mycket med tanke på batteriets livslängd, eftersom det skulle ge en livslängd för batteriet på mindre än en vecka.
Vår sjungande docka på plats (Foto Lars Lindskog)
Att driva kretsen från nätet är naturligtvis möjligt, men innebär att sladdar och eluttag måste finnas. Ett annat sätt att spara batteri är att helt stänga av kretsen när uppspelningen är klar. Att använda ett gammalt hederligt relä i självhållande koppling, som bryts när sången är klar är en möjlighet. Den bedömdes dock dra lite väl mycket ström när reläet är aktivt. Jag letade därför på internet efter någon byggsats eller färdig konstruktion baserad på halvledarelä.
Här är en bild av monterns undersida med elektronik (Foto Jeanette Nilsson)
Jag hittade absolut ingenting annat än en man som haft samma problem som jag och lagt ut en liten Youtube-film på en konstruktion med en Arduino som timer och en switch bestående av en N-kanal FET och en P-kanal FET. Jag byggde enligt Youtube filmens principer fast med FET-ar som fanns lätt tillgängliga här i Sverige (2N7000 och FQP11P06). Den använda transistorn klarar upp till 10 A kontinuerlig ström.
En första tanke var att styra halvledarreläet med en timer av typ 555 eller liknande, men jag insåg snabbt att detta skulle leda till en hel del långdraget experimenterande, så jag valde en lösning med Aduino i stället (en lågeffekt variant). Ett fungerande program gick att få fram på mindre än en timme. Dessutom får man med Aduino möjlighet till extrafunktioner t.ex. styrning av lysdioderna, som inte ingick i den ursprungliga designen utan tillkom senare.
Kopplingschema för styrning av uppspelning med timerreläet
N-kanaltransistorn för hållkretsen kan ha mindre strömkrav än relätransistorn P-kanal (200 mA resp.10 A). Arduinokretsen håller i gång strömmatningen tills dess timer går ut efter att man startat det hela med tryckknappen.
Jag har gjort ett försök att mäta läckströmmen i avstängt läge. Läckströmmen är mindre än 100 nA enligt mitt mätinstrument (har inte provat med känsligare instrument). Troligtvis är transistorernas läckström i avstängt läge mindre än batteriets egen läckström.
För tydlighets skull bifogar jag nedan även det enkla Arduinoprogrammet för uppspelning, dock utan funktionen för styrning av stjärnorna (lysdioderna) som utnyttjar överblivna portar på Arduinokortet.
Frågan är om detta blev en enklare konstruktion än Edisons?
Ljudexperiment (Foto Lennart Nilsson)
Ljudexperiment När vi hittade ljudkretsen till dockan väcktes en ny idé. Varför inte låta barn spela in själva? Visst måste man kunna göra något med kretsen!
Nu har vi ljudkretsen och mikrofonen monterat på en snygg bräda, men tydliga knappar och instruktioner.
Man ser att det är samma modell av ljudkrets, högtalare och batteri som används i dockans elektronik, dock utan timern. Det har tillkommit fler barnvänliga knappar.
Hastighetskontrollfunktionen kommer säkert att uppskattas av barn – den förvränger rösten från mycket djupt till falsett som låter som Kalle Anka.
Vår förhoppning är att barn blir intresserad av att se alla delar som ingår, och tråden som kopplar dem. Schemat kommer att läggas fram, det blir en utmaning för äldre barn att försöka förstå hur det hela hänger ihop.
Det kan noteras att detta experiment tog mycket mindre timmar än dockan. Ett ganska enkelt men mycket effektivt experiment.
Schemat hittas här: http://www.velleman.eu/images/tmp/mk159.jpg Program utan lysdiodstyrning. // Public definitions int SingPin = 7; int PowerPin = 5; // the setup function runs once when you press reset or power the board Ljudexperiment (Foto Lennart Nilsson) Audionen nr 3 2021 13 void setup() { // initialize digital pins as an output. pinMode(SingPin, OUTPUT); pinMode(PowerPin, OUTPUT); // initialize SingPin High and PowerPin High digitalWrite(SingPin, HIGH); // Sing switch is off digitalWrite(PowerPin, HIGH); //Power is on } // the loop function runs over and over until power is switched off void loop() { digitalWrite(PowerPin, HIGH); // turn on FET to keep power on) delay(1000); // wait for a second digitalWrite(SingPin, LOW); // activate stored message (sing) by making the voltage LOW delay(1000); // wait for a second digitalWrite(SingPin, HIGH); // dactivate selection by setting voltage high delay(120000); // wait for 120 s digitalWrite(PowerPin, LOW); // turn off FET to switch power off) delay(1000); // Wait 1 s for power to switch off – program ends itself here Lennart Nilsson
I museets samlingar finns väldigt många telegrafnycklar. De som ligger framme är till stor glädje för våra yngre besökare – ingenting kan vara roligare än att klicka på en telegrafnyckel! Bland de som står tryggt i en monter finns denna lite ovanlig exempel, finska arméns bakelitnyckel, som tillverkades i Åbo 1941 – 1945. Detta exempel tillverkades 1945. Nyckeln användes med finska arméns fälttransceiver VRFK. Den är tillverkad av bakelit med inre delarna av mässing.
Göteborg radio fanns först på Gnistängen i Göteborg men flyttades 1948 till Onsala och Vallda. När stationen var som störst så arbetade upp till hundra operatörer och tekniker på stationen. Den mellersta expeditionsplatsen användes för kortvågstelegrafi eller telefoni med fartyg till sjöss. Man kunde koppla upp sex fartyg med abonnenter i land. Apparaten som står ovanpå expeditionsplatsen är en pejlmottagare som man kunde använda för att bland annat bestämma riktningen till fartyg i nöd.
Den tredje expeditionsplatsen användes också för att koppla fartyg till telefonnätet på land. Sex samtidiga telefonsamtal kunde hanteras. Nu använde man VHF-kanaler och gränsvåg, som ligger mellan mellanvåg och kortvåg.
