Artiklar

Tidigt 2019, i NfR 121, hade Lars Hallin en liten artikel om arméns radiobuss 800 W Bl m/43.
Bussens linjer var bekanta för mig, eftersom jag hade sett den tidigare – i mina föräldrars gamla fotoalbum.

Under andra världskriget hade upprustningen av det svenska försvaret gjort att behovet av
kommunikation mellan olika militära enheter ökat kraftigt. Kungliga Signalregementet var baserat i Stockholmsområdet men hade mindre avdelningar, på militärspråk ”detachement”, på några andra platser i Sverige. Min pappa Arne, SM6CK, gjorde lumpen strax efter kriget 1946-1947 på Signalregementets kompani i Skövde.

Detta flyttades några år senare och utökades till Kungliga Göta Signalregemente (S2) i Karlsborg, men det är en annan historia.

Sista halvåret av hans grundutbildning, från oktober 1946 till april 1947, bestod av en specialutbildning på vad pappa kallade ”800-wattar´n”, dvs just denna radiobuss.

Den hölls bland annat på Signalregementets område Lilla Frösunda i Solna, som var en del av det dåvarande militära övningsområdet Järvafältet.

Här hade Arméns Fälttelegrafkår under tidigare decennier bland annat experimenterat med både spaningsballonger och brevduvor.

Radiobussen hade tagits fram under andra världskriget, främst för flygvapnets nya organisation som fram till 1947 hade beställt 66 bussar med benämning TMR-9,
men också en variant för armén som beställt 20 stycken, och då kallades 800 W Bl m/43.
Bussarna hade en 6-cylindrig bensinmotor på 130 hk, chassi från Scania Vabis och kaross från Hägglund & Söner.

Båda varianterna hade kortvågssändare med 800 W uteffekt på telegrafi (A1), men TMR-9 hade dessutom sändare både för långvåg och VHF.

Båda varianterna hade också två mottagarstativ med två mottagare i varje. På taket fanns en 12 m hög fällbar stegmast i fyra sektioner till sändare, samt en 4 m hög stavantenn för mottagarna. Dessutom fanns en mindre marschantenn.

Radioanläggningen, som levererats av SRA, drevs av en egen generator som också kunde matas med yttre trefas.

Pappa, som gick bort 2004, pratade inte så mycket om denna radiobuss och när jag några år senare gick igenom gamla fotoalbum, så upptäckte jag att han hade tagit några foton under grundutbildning och repmöten från vintern 1946-47 fram till tidigt 1950-tal.

Något foto kan jag placera med hjälp av någon vägskylt som skymtar fram, annars är platserna tyvärr okända. Bussarna utgick slutligen ur krigsorganisationen 1973, men eftersom det inte finns så många foton på dem när de var ute på förband, så kan de vara av intresse att visa dessa för en större publik.

Dag Johansson

Beskrivning Radiomateriel Del 2. Fastställd 1929.

1 W Br m/28 var arméns första bärbara radiostation. Teckning ur SoldI Signal 1942 års upplaga.

Citat ur SoldI Signal 1942: Stationen är utförd för telegrafering. Räckvidden är omkring 5 km. Frekvensområde 3700-6000 kHz indelat i 9 områden. Stationen består av följande delar (se bild). Apparatlådan med sändare och mottagare sammanbyggda. 3 A-rör för mottagning; ett av dem användes även för sändning. Nio olika frekvensområden kunna erhållas genom ombyte av kondensatorenhet. Batterilådan som innehåller 2 seriekopplade batterier, A 63, om vardera 63 volts spänning, användes som underlag för apparatlådan, då stationen är upprättad. Materiellådan innehåller bl a packningsutrymme för 2 hörtelefoner, verktyg m m, 1 ackumulatorbatteri om 2 ackumulatorer, D 10, som giva glödström till rören, samt 1 telegraferingsnyckel. Lådan har en målad pil, som alltid skall peka uppåt. Antennramen bäres vid transport hopfälld i ett koger. När stationen är upprättad, är ramen utfälld och fastsatt i ramfötterna på apparatlådan. Radiostationen upprättas på följande sätt. Apparatens anslutningskabel anslutes till batterilådan och materiellådans anslutningskabel till apparatlådan. Ramen utfälles och fastsättes i ramfötterna på apparatlådan. Hörtelefonerna
anslutas. På frekvenstabellen i materiellådans lock avläses vilken kondensatorenhet och vilket gradtal, som gäller för den anbefallda frekvensen. 10 Kondensatorenheten fastskruvas mellan ramfötterna med hjälp av hylsnyckeln och frekvensskalan inställes på angivet gradtal. Omkopplaren på vänstra delen av frontplattan ställes i läge S. För att erhålla kontroll på att apparaten svänger vid sändning nedtryckes nyckeln. Härvid skall visarutslag erhållas. Vid beröring av ramändan med handen skall visarutslaget ändras. Härefter ställes omkopplaren i läge M. Potentiometern, som sitter mitt på frontplattan, vrides långsamt från läge O samtidigt som ramändan upprepade gånger beröres med handen. Potentiometern inställes i det läge, där knäpparna i hörtelefonen börja höras särskilt kraftigt (vanligen omkring läge 3).

Genom att hålla frekvensratten rörlig några delstreck på ömse sidor om det angivna gradtalet uppsökes motstationen.

Hilding Björklund (Ellab) Som mitt första projekt skulle en bärbar radiostation konstrueras. Efter första världskriget hade fälttelegrafkåren fått sig tillställt olika slags utländska rörstationer för försök, men dessa var knappast lämpliga för fältbruk under rörliga förhållanden och sällan minst under vintertid. Man ansåg det därför nödvändigt att själva igångsätta en försöksverksamhet. Rundradions genom-brott på 1920-talet och amatörradioverksamheten hade medfört att en del radiokomponenter hade kommit i marknaden, men det mest betydelsefulla var triodröret i glödtrådskatoder. Den begränsade ekonomin medförde att man måste inrikta sig på i första hand enkla rör-stationer för de lägre förbandens förbindelser, infanteriet, artilleriets eldledning och kavalleriets spaningsorgan. Det ansågs lämpligt att antennen bestod av en metallram, som tillsammans med kondensatorer bildade svängningskretsen. Kondensatorn bestod av två seriekopplade kapacitanser för att bilda lämplig kopplingsgrad fär återkoppling för röret. Samma krets och rör användes för sändning och mottagning. En vridkondensator av Arvid Ömans konstruktion fanns i marknaden. Två rör kopplade med transformatorer (Svenska Radio AB), bildade

lågfrekvensförstärkaren. Frekvensområden erhölls genom att byta kondensatorblocket. Telegrafnyckel och hörtelefon tillkom. Vid mottagning sänktes anodspänningen genom inkoppling av ett motstånd och till att börja med skulle detta vara fast inställt för att förenkla handhavandet. Men då detta inte visade sig vara tillräckligt på grund av allt för varierande dämpning av ramen och varierande batterispänning måste en potentiometer tillverkas då en dylik inte fanns att tillgå på marknaden. Det fanns emellertid högohmig motståndstråd upplindad på textilkärna. På jämn delning av tråden klämdes fast bitar av tillplattad koppartråd, dess ändar träddes genom uppborrade hål i en pertinaxcylinder, lades i en form tillsammans med lagercentrum, varpå hälldes en blandning av svavelblomma och kvartssand. Blandningen var varm och när den svalnat var den hård som sten. De utstickande kopparändarna frästes av till lämplig höjd, varefter en strömavtagare kunde vridas över densamma. Det visade sig att potentiometern fungerade utan fel under stationens livslängd. Jag har velat berätta detta för att framhålla hur man vid den tiden fick lov att hjälpa sig fram på ett primitivt sätt. Många värnpliktiga från den tiden kan säkert vittna om sina erfarenheter av denna station, som var den första som trupp inom armén kom i kontakt med. Den fick beteckningen 1 W Br m/28 och på grund av billighet kom den att tillverkas i rätt stort antal. Införandet av denna radiostation satte i gång en rätt omfattande trupputbildning i morsetelegrafi. Användandet vid eldledning för artilleriet underlättades genom eldledningskoder.

Från Försvarets Historiska Telesamlingar Armen. Sven Bertilsson Thomas Hörstedt.

Lars SM6YJG

SAX-presset mottaget någonstans mellan Rotterdam och Cochin i Indien av telegrafisten Sven Persson på M/S Hainan 1957-Presset skrevs ut i 10ex på skrivmaskin med karbonpapper emellan.. Kopierna delades ut till mässar och till kapten och maskinchefen.

NEFA (Norrköpings Elektrotekniska Fabriker AB), var ett företag som låg utmed Finspångsvägen i Norrköping och som utvecklade och tillverkade främst radio & TV under perioden 1940–1974. Därefter fram till 1989 under namnet Philips Norrköpingsindustrier AB. Idag bedriver Whirlpool tillverkning av mikrovågsugnar i samma lokaler.

Bakgrund
Bakgrunden till att fabriken anlades var andra världskrigets utbrott. Inom Philips var man orolig för att kriget skulle hindra leveranser av radioapparater till Sverige. Lösningen var då att bygga en fabrik och starta utveckling och tillverkning inom landet. Fabriken började byggas år 1939 i Norrköping med adress Lundatorpsvägen. Tillverkningen kom vid starten 1940 att även omfatta dotterbolagen Dux och Stern & Sterns produkter (Senare även AGA, Radiola och Concerton). NEFA tillverkade enbart radioapparater fram till 1955 då även tillverkning av TV-apparater startade. TV var på den tiden enbart svart-vit.

Färg-TV produktionen startade år 1966. Produktionen av svart-vit TV upphörde tre år senare dvs 1969 i samband med att färg-TV tog allt större del av marknaden.

1974 ändrade man namnet till Philips Norrköpingsindustrier AB (PNRK). Produktionen bestod då främst av färg-TV men även radio- och stereoapparater, fjärrkontroller samt mikrovågsugnar. Utvecklingen av mikrovågsugnar inom Philipskoncernen skedde i huvudsak i Norrköping och startade redan under 1960-talet. Produktionen ökade sedan år efter år. År 1979 upphörde produktionen av audioprodukter, dvs radio och ljudförstärkare. Tillverkningen av färg-TV upphörde 1987. Kvar var nu fjärrkontroller och mikrovågsugnar.

Philips startade 1989 tillsammans med Whirlpool utveckling och tillverkning av enbart mikrovågsugnar i den gamla NEFA-fabriken under namnet IREMDA Norrköping AB. År 1993 övertog Whirlpool hela verksamheten från Philips och bytte samtidigt namn till Whirlpool Sweden AB.

Källor
NEFA Norrköpings Tidningars artikelserie Stolta stad 2000-05-06 (PDF)
“Philips i Sverige 60år 1923 – 1983” – jubileumsbok utgiven av Philips

Göran Jonson

Under hösten 1959 levererades till Sveriges Radio Televisionen två stycken videobandspelare AMPEX VR-1000, vilka så här i efterhand väl kan betraktas som dom första apparaterna i landet att kunna spela in de ”högfrekventa” TV-signalerna. Cirka 5 Mhz att jämföras med de cirka 20 KHz som erfordras för inspelning av tal och musik med god kvalitet. (Som en kuriositet kan nämnas, att skulle samma inspelningsteknik användas för TV-signaler som användas för inspelning av ljudsignaler, så skulle magnetbandets hastighet mot ett fast inspelningshuvud behöva passera med en hastighet av orimliga 140 km/tim! istället för de 38 cm/sek som ju medför en högkvalitativ inspelning/återgivning av analoga ljudsignaler.

AMPEX löste detta problem, genom att använda ett in/avspelningshuvud, som roterade med 15000 v/min mot ett 2” brett magnetband som passerade huvudet med en hastighet av 38 cm/sek. En vad man kallade ”transversell” inspelningsprincip, som då förverkligade den höga erforderliga relativa hastigheten mellan inspelningshuvud och magnetband.)

Inledningsvis levererades 2” videoband med en speltid om 60 minuter och så småningom fanns att även tillgå de något otymp-ligare rullarna med en speltid på 90 minuter.

Denna elektromekaniska inspelningsprincip kom i ”barnstadiet” att uppvisa allehanda bilddefekter. S k ”bandgnist” uppstod i den uppspelade bilden från magnetbandet, när dess järnoxidskikt lossnade och ibland ”cloggade” igen avspelningshuvudet (egentligen 4 st placerade i periferin på det roterande huvudet) och delar av, eller hela bilden, blev brusig eller försvann totalt. Det uppstod bl a störande ”kvadraturfel” och s k ”scallopping” i den avspelade bilden och dylika defekter kompenserades bort allt eftersom genom inköp av kompletterande kostsamma elektronikenheter. ( Kvadraturfel t ex var ju inte så kul, när violinistens stråke, såg ut som en såg, när han förde den över instrumentets strängar!)

Bild 1. Året är 1961. Jag står vid VB-1. Videobandspelaren bestod av en konsol och två stycken 19” stativ proppfulla med elektronrörbestyckad elektronik. Totalvikten för en AMPEX VR-
1000 måste ha varit ett par hundra kilo och inköpspriset, har jag för mig, ca 400.000:- För svartvit TV, 625 linjer upplösning 4:3 format och monoljud. Redigeringstekniken från början bestod av rakblad och skarvtape, efter lokalisering av skarvpunkten medelst försiktig applicering av järnoxid i lämplig snabbflyktig vätska. Freon användes flitigt.

Bild 2. 2” videoband. Inspelade band arkiverades i olåsta Lundqvist träskåp utefter väggarna i PK:s korridorer! Det köptes löpande in nya träskåp, för lagringsbehovet växte snabbt och den välbekanta doften av trälacken från dessa skåp välkomnade varje morgon ankomsten till jobbet.

Nyttjandet av ”videobandandet” växte snabbt och kostnaderna för 2”-banden blev en tyngande belastning i produktionsbudgeten, som dessvärre, av besparingsskäl, framtvingade avmagnetisering av inspelade TV-produktioner och återanvändning av banden.

Bild 3. Året förmodligen omkring 2001-2004. Efter fyrtio år återser jag denna teknikens trotjänare – AMPEX VR-1000 (VB1) på Tekniska Muséet på Djurgården i Stockholm. Sveriges Television SVT, har haft det goda omdömet, att låta placera Sveriges första videobandspelare, på ett ställe där framtidens besökare ges tillfälle att där, sannolikt häpnadsfullt, beskåda detta en gång så betydelsefulla genombrott i analog inspelningsteknik – samt förmodligen också samtidigt dra lite på smilbanden.

Bild 4. Nu, hösten 2021. En Laptop på mindre än ett kilo under armen. Med digital pro-redigering i 16:9 färg, stereoljud , bild- och ljudeffektmöjligheter, inbyggt bild – och musikarkiv och access till webben, inbyggd bildskärm, inga sladdar och kontakter och ja, jag vet inte allt, för omkring tiotusen kronor! ( F. n. använder jag redigeringsprogrammet ”Movavi Video Editor plus 2020”, som jag tycker är helt OK). Nu skulle man ju kunna tro att innovationerna i inspelningsteknik och redigering nått vägs ände – men erfarenhetsmässigt begriper vi alla, att så inte är fallet, men vad mer saknar vi – egentligen!?

Författaren heter Tommy Joneström och han tog anställning på Ampex efter 5 år på Sveriges Radio och sålde ett antal Ampex 2000 till företaget.

SVT bildades 1 juli 1979 då Sveriges Radio delades upp fyra bolag. På Tommys tid hette alltså företaget Sveriges Radio.

Stockholm – Motala!

Med de orden inleddes alltid dagens sändning i radions barndom. En klassisk anropssignal. Programmen gjordes i Stockholm, men ljudet skickades via telefonledning till Motala där sändarstationen fanns.
Men anropssignalen Stockholm – Trökörna hördes aldrig. Men det borde det kanske ha gjort…

Längst upp i nordvästra Skaraborg, i bygderna runt Tengene, Trökörna, Frambo och Främmestad, skapade sig invånarna ett helt egen konstruktion för radiodistribution – radio via järntråd.
Med lanthandeln i Trökörna som centrum drogs ledningar av järntråds utmed gärdsgårdar, skogsdungar och staket till lyssnarna ute i socknarna. I affären fanns systemets enda radioapparat, övriga brukare hade bara en lednings-ansluten högtalare hemma på gården.
På så sätt kunde bönder och hemmansägare ta del av dåvarande Radiotjänsts samlade utbud. Det var musik, föreläsningar, radioteater och poesi, för under de första årens pionjärsändningar dominerades i hög grad av kulturaktiviteter. Men även de klassiska ”Nyheter från TT” ingick i sändningarna som alltså producerades i kungliga huvudstaden men distribuerades till resten av landet via de 124 meter höga radiomasterna i Motala.

Men det förslog inte för Trökörna, Tengene, Frambo och Främmestad. Där blev lösningen att göra de trådlösa sändningar trådanslutna. En säregen lösning för en landsända där elnätet var bristfälligt men vars invånare givetvis hade samma behov av att få veta senaste nytt som resten av befolkningen.
Radiotekniken uppfanns på 1800-talet men dess praktiska utveckling är i allt väsentligt
en produkt av 1900-talet. 1901 lyckades Guglielmo Marconi sända morsetecknet för bokstaven S över Atlanten, från Cornwall i England till en mottagare i Newfoundland. Det brukar räknas som radions startpunkt.
I och med Första världskriget 1914 – 1918 hann radiotekniken både blomma ut och mogna så att dess användning för civila ändamål blev tydlig. 1922 startade engelska BBC det första public service-bolaget i världen. I Sverige började 1924 nyhetsbyrån TT sända nyheter i kort sammanfattning. Och samma år bildades Radiotjänst AB, det som skulle bli Sveriges Radio.
Klockan 10.55 den 1 januari 1925 påannonserades Radiotjänsts första program av Sven Jerring.

Idag är väl Sven Jerring mest förknippad med priset som bär hans namn, Jerringpriset, som är ett slags årlig folkomröstningen om vilken idrottspersonlighet som har gjort årets största prestation.
Då, på 1920- och 30-talet, kom Sven Jerring att bli Sveriges enda rikskändis. På sin höjd var kungen, den skandalomsusade Gustaf V, lika känd. Kanske…
Jerring växte i allmänhetens ögon ihop med det nya mediateknikens utbredning. Överallt var han med och återgav händelser och skeenden med sin sonora stämma. Det var Jerrings radioreferat som fick idrotten att blomma ut till att bli den folkrörelse det är idag. Mest känt är säkert hans radioreferat från Berlin-OS 1936 och fotbollslandskampen där Sverige sensationellt slogs ut av Japan. Alla har säkert hört det det repriseras någon gång: ”…japaner, japaner” och den fantastiska formuleringen ”…ifrån sig vilt slående japaner”.
Profilen Jerrings idrottsreferat var en av radions viktigaste byggstenar, en annan var TT-nyheterna, nyhetsbyråns dagliga och ack så knastertorra telegramsändningar. Två faktorer
som innebar att radion utvecklades till det första verkliga massmediet, det som alla tog del av. Och utvecklingen var snabb, redan 1931 fördubblades antalet nyhetssändningar och Radiotjänst började i samma veva leverera väderleksrapporter tre gånger dagligen. 1933 utökades sändningstiden till åtta timmar om dagen. Svenskarnas omvärldsbild byggdes i sanning upp av radion. 1937 startades Dagens eko med uppdraget att vara ett fördjupande och kommenterande nyhetsprogram.

1937 var också året när antalet licensbetalare passerade miljonstrecket och 1941 var Sverige nummer ett i Europa med 1,5 miljoner radiolicenser. Det gick helt enkelt inte att stå utanför den utvecklingen.
Men det krävdes elström och 1938 saknade ungefär var tionde hushåll elström. Förmodligen var det skälet till att socknarna runt Trökörna skapade sig ett alldeles eget radionät med handelsboden som lokal sändarstation.
Vem som kom med idén och varifrån den hämtades är oklart, bl a därför att det ansågs teoretiskt omöjligt. När initiativtagaren, vem hon eller han än var, gjorde en specialbeställning av en radiomottagare med extra uttag för ett antal högtalare från Kungs Radio i Göteborg, så slog teknikerna bakut: En sådan anordning skulle aldrig fungera, hävdade de.
Ortsborna stod på sig och fick sin specialbyggda apparat av 1937-38 års modell. Praktiken övertrumfade teorin, för det fungerade. Och sedan började lyssnarna ansluta sig via ledningar av järntråd upplindad på isolatorer.
Handlarens uppgift var att slå på radion när sändningarna började för dagen. Var programutbudet inte tillfyllest så kunde man slänga på en grammofonskiva för att pigga upp lyssnarna ute på gårdarna.
Radionätet var i funktion under 1940-talets första halva. Men enligt uppgift händer det alltjämt att man hittar trådrester från detta inofficiella sändningssystem.

Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skaraborgsbygden.
Text och färgbilder: Gunnar Birgersson.
Apparaterna tillhör Anders Söderström

Svartvita bilden: Okänd fotograf.

I radiohytten på Radiomuseet hörs det morsesignaler, men de flesta förstår förstås inte
vad det är de hör.
Det som hörs är utsändningen av det s.k. SAX-presset.
En isolerad värld.
En undersökning av nyhets- och informationsutbud till sjöfolk.

Utdrag ur ett Examensarbete vid Journalisthögskolan i Göteborg höstterminen 1972 av
Åsa Arvidsson, Eva Carlsson och Bodil JacobssSAX-presset – skall det handla om vatten?

– Vi vet inte vem vi skriver för – om det är befäl eller manskap eller vem det är. Man får ta
med vad man tror är relevant för en grupp människor, som man inte vet något om.

Så berättar Barbro Wiklund, som är en av de 6-8 journalister på TT, som turas om att
göra SAX-presset.
– Jag har förresten hört att sjöfolk skulle vara speciellt intresserade av vattensport, stämmer
det undrar hon.

SAX-presset är den dagliga nyhetsbulletin som når en stor del av de svenska sjömännen,
var de än befinner sig på jorden. SAX är anropssignalen till alla svenska fartyg.
TT:s riksredaktion gör sammandraget, som omfattar cirka 400 ord, på uppdrag av Välfärdsrådet.

På TT anses det allmänt att ersättningen är alldeles för liten och därför kan man inte lägga
ner någon större möda på det. TT har heller ingen kontakt med sjöfolk och vet ingenting
om hur telegrammen tas emot ute på båtarna.

Presstelegrammet är ett koncentrat av dygnets viktigaste händelser. Det telegraferas ut
vi kustradions kortvågsradio fyra gånger om dygnet, för att säkert nå alla fartyg var de än
befinner sig. Det finns dock några platser på jorden där det är praktiskt omöjligt att få kontakt
med eller höra den svenska kustradion. Men fartyg rör ju oftast på sig och luckorna i
nyhetsrapporteringen behöver aldrig bli särskilt stora.

I vår undersökning leder SAX-presset överlägset över den andra dagliga nyhetskällan –
Sveriges Radios utlandssändningar. 73 procent av sjömännen läser varje dag TT:s telegram
medan 10 procent dagligen lyssnar på radioprogrammen.
Telegrammet distribueras ombord på ett enkelt och snabbt sätt. Telegrafisten skriver ut
5-6 kopior (brukar bli en A4-sida) så fort han tagit emot det. Kopiorna hängs sedan upp i mässar och dagrum. På de flesta båtar är det en oskriven lag att ingen tar med sig kopian till
hytten, så att den försvinner från sin plats. På så sätt får alla läsa telegrammet inom loppet
av ett par timmar efter att det gått ur från TT i Stockholm.

Presset den 10/10 1965

Middagsvädret: Stockholm 7 klart, Göteborg 9 klart, Malmö 10 klart, Sundsvall 6
mulet.

Lödöse Varf har fått beställning på två fartyg om vardera 4400 dwt. Sysselsättningen
anses därmed tryggad till och med 1967. Beställare är kapten Björnqvist Scandinavian
Motor Ship och skeppsredare Lars Johansson OT-rederierna Skärhamn.

För att samordna Sverige-informationen utomlands föreslås nytt topporgan i
en utredning. Det blir i så fall ett samarbetskollegium sammansatt av Sveriges
Radios utlandsavdelning, Svenska Turistförbundet, Exportföreningen,
Handelsdepartementets utlandsavdelning och utrikesdepartementets
informationsavdelning.

Det tionde nordiska skeppstekniska mötet som inleddes fredag Ålborg Danmark har samlat rekord deltagare. I mötet deltar 300 representanter för de nordiska länderna och Västtyskland.

Under årets tre första kvartal var Sverige största leverantören av fartyg till Norge med 21 stycken på sammanlagt 1028000 dwt. Näst största leverantören var Japan med 11 fartyg.

Det 110e lagtima stortinget öppnades lördag av kung Olav med ett trontal som var ett av de sista ”dokumenten” från regeringen Gerhardsen.

Ett norskt-svenskt sjukhus för 210 tbc-sjuka barn öppnas måndag Skoplje Jugoslavien. Uppbyggandet har skett i samarbete mellan norska och svenska hjälpmyndigheter.

För tredje dagen i följd brann det lördag i Shells oljeanläggningar i Lacarna Cypern. Två personer, misstänkta för att ha placerat tidsinställda bomber i cisternerna anhållna.

Sport: Handboll allsvenskan Saab-Hallby 21-21.

Med hjälp från Radiostiftelsen har vi utvecklat två nya experiment som absolut borde tilltala
barn. Den ena är riktat till småtjejer – vi har inte så mycket på museet som omedelbart
väcker tjejers intresse för elektronik, vi hoppas att vår nya docka kan göra det!
De två nya experiment är en sjungande docka, baserat på Edisons fonografdocka (dock
med modern elektronik, inte fonograf!) som barnen sätter i gång, och ett ljudexperiment som
består av en in- och avspelningsapparat som barn kan spela in, höra och förvränga sina röster.

1. Sjungande docka
   Idén till att ha en talande docka på Radiomuseet kom när några av oss från museet besökte
   Radiomuseet i Ringsted i Danmark år 2019.
   
   Där har de många fina objekt, och bland dem finns denna gammaldags docka som är tänkt att påminna om Edisons fonografdocka. Hon sitter i samma skåp som fonograferna.
   
   Vi tänkte omedelbart attdet skulle vara bra att ha något liknande i Göteborg, och Ringsteds ledning har inget emot att vi kopierar deras idé.
   
   Den talande dockan blev dock ingen säljsuccé och tillverkning lades ned efter en kort tid.
   
   Vår docka har tillverkats särskilt för Radiomuseet av konstnären Ulla Lorén i Onsala.
   Den är inte autentisk – den inbyggda fonografen har ersatts i Radiomuseets version med
   modern elektronik.
   
   En glasmonter köptes in, elektronik för att spela upp en låt inskaffades, och nu har projektet
   realiserats.
   
   Vi valde att spela in ”blinka lilla stjärna där”. Och det ledde till att vi vill ha en bakgrund
   med lysande stjärnor, som realiserades med för ändamålet anpassade lysdioder och konduktiv
   tråd som kan sys på tyg.
   
   Ljudanläggningen ligger under den lilla montern, och sätts i gång med en knapp som besökande barn gärna får trycka på.
   
   
   Bild från Radiomuseet i Ringsted (Foto Bjarne Nielsen)
   
   Den helelektronisk lösning har tagit åtskilliga timmar att konstruera.
   
   Konstruktionen är baserad på en byggsats från Velleman av typ PMK 195’1. Byggsatsen är
   i sin tur baserad på kretsen ISD1700 (nuvoton) som innehåller allt för att digitalisera ljud, lagra någon minuts ljud samt på kommando spela upp den lagrade informationen antingen till
   en förstärkare eller direkt till en liten högtalare. Byggsatsen innehåller förutom ljudkretsen
   mikrofon, högtalare och tryckknappar för inspelning, avspelning och radering, ungefär
   som på en bandspelare. Dessutom finns komponenter för strömmatning från 9 V batteri. I
   viloläge drar kretsen 5 – 6 mA. Detta bedömde vi vara för mycket med tanke på batteriets livslängd, eftersom det skulle ge en livslängd för batteriet på mindre än en vecka.
   
   
   Vår sjungande docka på plats (Foto Lars Lindskog)
   
   Att driva kretsen från nätet är naturligtvis möjligt, men innebär att sladdar och eluttag
   måste finnas. Ett annat sätt att spara batteri är att helt stänga av kretsen när uppspelningen är
   klar. Att använda ett gammalt hederligt relä i självhållande koppling, som bryts när sången är
   klar är en möjlighet. Den bedömdes dock dra lite väl mycket ström när reläet är aktivt. Jag letade därför på internet efter någon byggsats eller färdig konstruktion baserad på halvledarelä.
   
   
   Här är en bild av monterns undersida med elektronik
   (Foto Jeanette Nilsson)
   
   Jag hittade absolut ingenting annat än en man som haft samma problem som jag och lagt
   ut en liten Youtube-film på en konstruktion med en Arduino som timer och en switch bestående av en N-kanal FET och en P-kanal FET. Jag byggde enligt Youtube filmens principer
   fast med FET-ar som fanns lätt tillgängliga här i Sverige (2N7000 och FQP11P06). Den
   använda transistorn klarar upp till 10 A kontinuerlig ström.
   
   En första tanke var att styra halvledarreläet med en timer av typ 555 eller liknande, men jag
   insåg snabbt att detta skulle leda till en hel del långdraget experimenterande, så jag valde en
   lösning med Aduino i stället (en lågeffekt variant). Ett fungerande program gick att få fram
   på mindre än en timme. Dessutom får man med Aduino möjlighet till extrafunktioner t.ex.
   styrning av lysdioderna, som inte ingick i den ursprungliga designen utan tillkom senare.
   
   
   Kopplingschema för styrning av uppspelning med timerreläet
   
   N-kanaltransistorn för hållkretsen kan ha mindre strömkrav än relätransistorn P-kanal
   (200 mA resp.10 A). Arduinokretsen håller i gång strömmatningen tills dess timer går ut
   efter att man startat det hela med tryckknappen.
   
   Jag har gjort ett försök att mäta läckströmmen i avstängt läge. Läckströmmen är mindre
   än 100 nA enligt mitt mätinstrument (har inte provat med känsligare instrument). Troligtvis
   är transistorernas läckström i avstängt läge mindre än batteriets egen läckström.
   
   För tydlighets skull bifogar jag nedan även det enkla Arduinoprogrammet för uppspelning,
   dock utan funktionen för styrning av stjärnorna (lysdioderna) som utnyttjar överblivna
   portar på Arduinokortet.
   
   Frågan är om detta blev en enklare konstruktion än Edisons?
   
   
   Ljudexperiment (Foto Lennart Nilsson)
   
2. Ljudexperiment
   När vi hittade ljudkretsen till dockan väcktes en ny idé. Varför inte låta barn spela in själva?
   Visst måste man kunna göra något med kretsen!
   
   Nu har vi ljudkretsen och mikrofonen monterat på en snygg bräda, men tydliga knappar
   och instruktioner.
   
   Man ser att det är samma modell av ljudkrets, högtalare och batteri som används i dockans
   elektronik, dock utan timern. Det har tillkommit fler barnvänliga knappar.
   
   Hastighetskontrollfunktionen kommer säkert att uppskattas av barn – den förvränger
   rösten från mycket djupt till falsett som låter som Kalle Anka.
   
   Vår förhoppning är att barn blir intresserad av att se alla delar som ingår, och tråden som
   kopplar dem. Schemat kommer att läggas fram, det blir en utmaning för äldre barn att försöka
   förstå hur det hela hänger ihop.
   
   Det kan noteras att detta experiment tog mycket mindre timmar än dockan. Ett ganska
   enkelt men mycket effektivt experiment.
   
   Schemat hittas här: http://www.velleman.eu/images/tmp/mk159.jpg
   Program utan lysdiodstyrning.
   // Public definitions
   int SingPin = 7;
   int PowerPin = 5;
   // the setup function runs once when you press reset or power the board
   Ljudexperiment (Foto Lennart Nilsson)
   Audionen nr 3 2021 13
   void setup() {
   // initialize digital pins as an output.
   pinMode(SingPin, OUTPUT);
   pinMode(PowerPin, OUTPUT);
   // initialize SingPin High and PowerPin High
   digitalWrite(SingPin, HIGH); // Sing switch is off
   digitalWrite(PowerPin, HIGH); //Power is on
   }
   // the loop function runs over and over until power is switched off void loop() {
   digitalWrite(PowerPin, HIGH); // turn on FET to keep power on)
   delay(1000); // wait for a second
   digitalWrite(SingPin, LOW); // activate stored message (sing) by making the voltage LOW
   delay(1000); // wait for a second
   digitalWrite(SingPin, HIGH); // dactivate selection by setting voltage high
   delay(120000); // wait for 120 s
   digitalWrite(PowerPin, LOW); // turn off FET to switch power off)
   delay(1000); // Wait 1 s for power to switch off – program ends itself here
   Lennart Nilsson