Verkmästareförbundets avdelning i Finspong hade till i går afton inbjudit allmänheten till en radioföreställning med högtalare. Vid den utsatta tiden, kl. 8, var Samlingshuset fullsatt av en syn- och hörbarligen intresserad publik. Ing. J. Nordin demonstrerade på ett både instruktivt och populärt sätt den märkliga uppfinning den trådlösa är. Demonstrationen avbröts vid flera tillfällen, då man lyckades komma i förbindelse med utländska avsändarestationer. Sålunda bereddes tillfälla att ta del av musik, sång, meteorologiska meddelanden och telegram från olika håll, t.ex. Aberdeen, Edinburgh, Glasgow och London. Från sistnämnda plats levererade en orkester dansmusik. Trots det olämpliga vädret och de störningar som uppstodo, var det hela lyckat och Finspongsborna blevo en upplevelse rikare. Ingenjör Nordin assisterades av ing. Blomfeldt.
Detta är Telegrafverkets Verkstads första väggtelefonmodell med nymodigheten telefonlur. Den har utrymme för växelströmsgenerator, även kallad vevinduktor, för att få klockorna att ringa hos en manuell växel, och lokalbatteri. Modellen tillverkades från 1893-1925. OBS! Denna telefon är ihopkopplad med en annan telefon längre in i museet. Testa dem gärna, tillsammans med någon, att först ringa upp genom att veva på generatorn, och därefter tala med varandra i respektive telefonlur.
Radiotelegrafi år 2020, är det någon som ägnar sig åt sådant? Javisst, telegraferingens ädla konst och användning är inte alls passé. Det är en utmärkt metod att kommunicera, som nu främst används av entusiaster och radioamatörer världen över. Rattar man på en radiomottagare, hörs telegrafisignaler på såväl höga som låga frekvenser.
Styrkan med telegrafisändning är, att signalerna har så bra genomträngbarhet i störd miljö. Telegrafering kräver heller inga komplicerade modem eller datadecoders, utan allt detta processande sköter vår hjärna och vår hand. Utrustningen blir också mycket okomplicerad, då det i princip räcker att slå av och på sändaren i takt med telegrafitecknen.
Ibland får jag frågan: varför hålla på med telegrafi och amatörradio, när det finns internet? Motfrågan blir då: varför åka med en segelbåt till Fredrikshamn, när man kan ta Stena Line? Det är naturligtvis mycket roligare att göra något själv, och dessutom är det alltid tilltalande med enkla och robusta lösningar i dagens komplexa miljö.
En googling på morse eller telegrafi visar också, att intresset är stort och en mängd fiffiga appar, hjälpmedel, kurser och tips finns i ämnet. Jag brukar fråga skolbarnen på våra klassbesök, vad som hände när Titanic gick på isberget. Då svarar alla unisont: de sände SOS! Barnen kan dessutom morsetecknen dididi-dadada-dididi. Vad tycker barnen är roligast på museet? Jo, telegrafinycklarna och telefonerna!
Det var Samuel Morse, som runt 1840 utarbetade den finurliga koden för all vår telegrafi. Morsekoden som är internationell används vid inom luftfart, sjöfart, järnväg, fyrar, mm. Morses system bygger på kombinationer av bitar som är korta (=di) och långa (=da). De vanligaste tecknen har färre antal bitar, medan siffrorna och skiljetecknen har fått fler. Hur kan man då behärska och memorera då detta system? Jo, genom att lära det utantill. Den stora utmaningen är då att lära in alla tecknen och få in dem som ljudbilder i vår hjärna. Bokstaven A ska läras in som ljudet di-da, inte en kort plus en lång. Det är lite som att lära sig cykla, när det väl hamnat i hjärnbarken sitter det där livet ut.
Att sitta hemma och kämpa, traggla och nöta in detta går, men det är utmanande. Här kommer Radiomuseets kurs in i bilden. Det är radiorävarna Bengt Lindberg och Martin Björkman, som är såväl initiativtagare som lärare för arrangemanget. Vår medlem Bo Sörenson, tillika elev, har också bidragit med utveckling av hjälpmedel och godaråd om upplägget. Kursen pågår under våren och kanske med fortsättning i höst.
Vi sitter nu ett dussintal personer varje torsdag och nöter in tecken för tecken. Så småningom ska vi även börja träna med sändningsnyckeln. Prövningen för deltagarna är det annorlunda sättet att lära. Konsten är att ”rensa” hjärnan, försöka ta in tecknet som ett ljud, melodi eller rytm, och så få det kopplat till respektive bokstav.
Detta är något som måste nötas in, och det tar sin tid, olika för olika personer. Viktigt är åter igen, att inte sitta och räkna streck och prickar, för det hinns inte med, när det går fort. Vi använder en metod, där tecknen sänds relativt snabbt, men mellanrummen mellan varje tecken är förlängda. Successivt kommer vi sedan minska teckenmellanrummet och då komma vi upp i mottagningstakt.
Måttet på takten i telegrafi är antalet tecken per minut, och vårt kursmål är att komma upp i 50-takt. Om ni lyssnar i radiohytten på museet hör ni SAX-presset och det sänds i 100-takt. Detta var TT’s nyheter till handelsflottan som alla fartyg tog emot. Texten satt telegrafisten och knackade ner på en skrivmaskin i sjögång från en knastrig radiomottagning.
Vår kurs är ju inte bara att nöta-nöta, utan dessutom ha en trevlig samvaro, lära trafikteknik och förkortningar samt öva on-the-air via vår fina radiostation SK6RM. Sammanfattningsvis, man är aldrig för gammal för telegrafi. Det är en robust och riktigt rolig kommunikationsmetod och den kan göras helt datorbefriad. Den fungerar för såväl tävling som avkopplande ”trastugg”. Man kan dessutom via en mycket enkel sändare på någon watt nå väldigt långt ut i vida världen.
Radioutställning i Malmö öppnades på torsdagen i tekniska yrkesskolan.
Den första allmänna svenska radioutställningen öppnades på torsdagen i Tekniska yrkesskolans högtidssal, där en stor del inbjudna, främst stadens riksdagsmän och stadsfullmäktige, infunno sig.
Högtidligheten inleddes med ett anförande av lektor N. Åkesson, varefter polismästaren Y. Schaar förklarade utställningen öppnad.
Kl. 11,30 kom telefonsamtal från Stockholm och Sv. radioklubbens sekreterare d:r Rolf hälsade på sin radiosammanslutnings vägnar utställningen. Talet överfördes till publiken medelst i telefonledningen inkopplade högtalare och kunde därigenom tydligt åhöras av alla de närvarande i den stora salen. Detta är den längsta distans i Sverge på vilken tal överförts på detta sätt och fackmännen betecknade resultatet som synnerligen tillfredsställande.
Museet har en mycket fin utställning av Kungs radioapparater, en bildspel och flera bilder. Kungs radio tillverkades i Göteborg från 30-talet till 50-talet av Bröderna Andersson som hade en cykel- och radioaffär på Kungsgatan.
Tillverkning började i lokalen på Kungsgatan, men så småningom växte det så att man startade en chassifabrik i Partille och en snickarfabrik i Floda. I Floda tillverkades de trälådor för Kungs Radio. En sådan radio kostade ca 275 kronor – 100 timmes arbete för en man med medellön.
Som mest hade Kungs Radio ca 150 anställda och tillverkade 10,000 apparater om året – väldigt många med den tidens mått mätt.
Innan radiosändningarna överfördes till FM-bandet var radiolyssnarna hänvisade till att lyssna på radio via sändare på mellanvåg och långvåg. Om man bodde på längre avstånd från dessa radiostationer kunde mottagningen variera kraftigt vid olika tidpunkter på dygnet och programmen var ofta störda av utländska radiostationer.
Sverige hade emellertid ett väl utbyggt telefonnät och telefonapparater i nästan alla bostäder. Televerket satsade därför på att även sända ut radioprogrammen via telefonledningarna inom områden med dålig mottagning. Detta gick till så att man anslöt telefonledningen till ett filter i bostaden som skilde telefonsamtalen och radioprogrammen åt. Abonnenten kunde sedan koppla antenn- och jordingångarna på sin radiomottagare till detta filter och få en stabil och bra radiomottagning hemma i sin bostad dygnet runt utan att detta störde telefonen.
På radiomottagaren ovan står skalans visare inställd på TRÅDRADIO på långvågsbandet. Där kunde man höra Riksprogrammet från Sveriges Radio, det program som idag kallas P1.
I Audionen 4/2018 fanns en bild från radiohytten på HMS Hugin, som Matts Brunnegård fotograferat. Eftersom jag gjorde lumpen som “gnist” på några av dessa fartyg i början av 1980-talet kan det vara läge att berätta mera om “Patrullbåt typ Hugin” i allmänhet, och radiohytten på HMS Hugin mera i detalj.
De sexton patrullbåtarna i serien beställdes under tidigt 1970-tal som en del av ett större motköpsavtal med Norge. De har gemensamma drag bland annat med norska kanonbåtstypen “Storm”, och byggdes främst i Bergen, men några också i Mandal. Det 36,6 meter långa och 6,3 meter breda skrovet tillverkades i tunn stålplåt, men med däckshus i glasfiberarmerad plast. Djupgåendet var 1,7 meter med ett deplacement på 150 ton. Besättningarna var från början på 20 personer varav 8 befäl. HMS Hugin levererades som första fartyg 1978 och det sextonde och sista, HMS Tirfing, år 1982.
Huvudmaskineriet bestod ursprungligen av två 20-cylindriga turbodieslar från tyska MTU, på 3500 hästkrafter vardera, vilka drev var sin propeller och gav patrullbåtarna en fart av dryga 30 knop. Motorerna var till största delen renoverade och modifierade motorer från skrotade svenska torpedbåtsklassen “Plejad”. Denna motortyp har en historia tillbaka till 1930-talet då den först konstruerades för att optimera både hög effekt och låg vikt, och motorn fanns bland annat i en 16-cylindrig variant på luftskeppet Hindenburg.
Termen “patrullbåt” är lite missvisande, eftersom fartygens huvuduppgift inte var spaning/övervakning utan ytattack, som en del av invasionsförsvaret under kalla kriget. Huvudbeväpning var sex stycken IR-målsökande sjömålsrobotar av typ Pingvin, i Sverige kallad Robot 12, som tillverkades av norska Kongsberg Våpenfabrikk, och hade cirka 25 km räckvidd. Dessutom fanns en 57 mm Boforskanon, och under 1980-talet tillkom antiubåtsgranatkastare typ ELMA. Om man tog iland robotar, kunde man i stället fylla halvdäck med minor eller sjunkbomber på minräls.
Den stora nyheten med patrullbåtarna var att strids- och eldledning var integrerad, och för första gången i svenska flottan helt digital. Systemet Arte 726 från Philips Elektronikindustrier innebar hög snabbhet, ökad precision och nya övningsmöjligheter. Till exempel möjlighet att tillverka mål som syns på radarskärmen men bara finns i datorminnet, och överföra dessa till andra fartygs stridsledning via radio. Självklart idag, men då ett “digitalt trolleri”. De nya möjligheterna till datakommunikation mellan olika marina enheter, gjorde att fartygsradar kunde slås av och möjliggöra ett dolt uppträdande, till exempel inför ett anfall. En av in-enheterna till Arte 726 var en passiv analysator av radarekon, PQ 858, som identifierade och larmade om hotfulla radarsignaturer upptäcktes. En annan var “pekpinnen”, ett plastpistol-liknande verktyg som signalmännen på bryggvingarna kunde rikta in mot ett upptäckt mål, vilket automatiskt blev till en digital målangivning i stridsledningssystemet.
Patrullbåtarna av Hugin-typ började tjänstgöra ungefär samtidigt som flottan fasade ut de ubåtsjagande fartygstyperna jagare och fregatter. Under samma tidsperiod började indikationer på främmande ubåtsverksamhet mot Sverige att öka, och visa ett mera försåtligt beteende än tidigare. Patrullbåtarna fick därför utgöra en väsentlig del av Sveriges fartygsburna ubåtsjaktförmåga under tidigt 1980-tal trots att fartygens möjlighet till sökning under vattenytan från början bara bestod av skrovfast modifierad fiskeutrustning, så kallad fiskeasdic, från norska Simrad. På nyhetsklipp från 1980-talets ubåtsjakter ser man, förutom de mera spektakulära helikoptrarna, ofta en eller flera patrullbåtar skymta förbi. Detta är ingen slump eftersom fartyg och helikoptrar samarbetar under jakten och uppdaterar varandra med olika typer av information, oftast via UK-radio.
Radiosambandet på patrullbåtarna bestod från början av telegrafi och fjärrskrift på kortvåg, samt telefoni och datasändning på UK. Marinens UK-station Ra 800, som finns hos Radiomuseet (RM03927) i magasin på Lillhagen , är en 10 W sändare samt mottagare för frekvenser mellan 100-160 MHz. Den introducerades i mitten av 1960-talet och fanns i ett antal på patrullbåtarna fram till 1990-talet. Ra 800 byttes då mot efterföljaren Ra 81 . Detta är samlingsbeteckning för tre olika VHF/UHF-tranceivers från Motorola (URC-200) som modifierats för svenska marinens behov, och sänder tal och data på frekvenser mellan 118-174 MHz, 225-400 MHz, och för Ra 813 också 30-90 MHz.
Radiohytten på HMS Hugin
I radiohytten på HMS Hugin
Under högtalarna överst till höger i radiohyttsracken finns en kommunikationsväxel, som gör det möjligt att koppla in önskad sambandsmateriel till olika platser i fartyget, till exempel stridsledningscentral (SLC), eller brygga. Under växeln sitter den bredbandiga 1980-tals scannern SX-200 tillverkad av japanska Nissan Denshi. Den klarar att scanna AM/FM på frekvensområden 26-88, 108-180 och 380-514 MHz.
Under scannern sitter två gamla trotjänare. Kortvågsmottagare CR302A från Standard Radio (SRT), som tillverkades mellan 1971-1986. Militär benämning “Trafikmottagare mt722”, och denna finns på Radiomuseet (RM06138) liggande i fönstret på militäravdelningen. Mottagaren täcker frekvenser upp till 30 MHz vilka ställs in med rattar i respektive dekadsteg, och frekvenssiffrorna visas med Nixie-rör.
Under 722:orna minns jag ett par manöverenheter och tumhjulsomkopplare till Ra 800. Nu finns det en kommunikationsdator med tangentbord och skärm finurligt infällbar i racken, på denna plats.
Överst i rackens vänstersida finns manöverenheten till Ra 8092, som är en all-mode kortvågs-tranceiver från 1980-talet, den har 250W uteffekt och täcker frekvenser upp till 30 MHz. Tranceivern heter Skanti TRP 8255 i det civila, och denna konstruktion såldes i mer än 14 000 exemplar, bland annat till flera NATO-länders mariner. I Sverige användes den förutom på patrullbåtar, även på t.ex Stridsbåt 90H. På HMS Hugin finns sändarens slutsteg i ett näraliggande apparatrum.
Under tranceivern finns ytterligare en liten kommunikationsväxel.
Med ytterligare ett steg neråt på rackens vänstersida ses återigen en gammal bekant, drivenheten till kortvågssändaren Ra 844, CTD 500 från SRT. Denna drivenhet är designmässigt lika mottagaren 722, och de har funnits ombord under fartygets hela aktiva tid från 1978 till 2001. Effektdelen av sändaren finns i samma näraliggande apparatrum som tranceivern, och har uteffekt i steg upp till 400 W. Ett enkelt sätt att se skillnad på mottagare och sändardrivenhet, är att mottagaren har en röd knapp för “Fine tune” i knappraden under dekadomkopplarna, och drivenheten har en blå knapp för sändaravstämning på ungefär samma plats. Automatavstämningens kontrollpanel finns omedelbart ovanför drivenheten, och har minskat betydligt i storlek sedan tidigt 1980-tal.
Den tunga fjärrskrivare som brukade knuffa mig i ryggen när fartyget slingrade sig i sjön under värnplikten, har numera ersatts av en alldeles vanlig, rejält fastklamrad, laserskrivare.
Den som har vägarna förbi Maritiman i Göteborg, kan besöka patrullbåten HMS Hugin. Invändig visning av fartyget sker som guidade turer. I Stockholmstrakten kan man besöka Veteranflottiljen på Gålö, som har vedettbåten HMS Jägaren i samlingen. Detta fartyg sjösattes som prototyp till patrullbåtarna 1972. På Gålö finns också ett radiomuseum med grön radio samt amatörstationen SK0MTB, vilka drivs av flottiljens amatörradioklubb Torpedbåtsgnistarna.
Torpedbåtsgnistarna, en del av Veteranflottiljen, som underhåller marin radioutrustning och driver ett radiomuseum med grön radio på Gålö samt amatörradiostationen SK0MTB.
Modellen BK-503 Mail-A-Voice från “The Brush Development Company”, representerar en helt annan inställning till problemet med lagring av information på ett magnetiskt medium. lnspelningsmaterialet i detta fall är i form av en 9-tumsskiva, och ljudspåret är en spiral som löper från en inre diameter på 5 tum till ytterkanten. lnspelningsspåret har en bredd på 0,014 tum, och spiralens tonhöjd är 0,025 tum. Trots detta nära avstånd kan ingen märkbar överhörning märkas. De pulverlackerade pappersskivoma kan vikas och skickas som ett vanligt brev Inga styrspår finns på de belagda skivorna.
Skivspelaren roterar 20 varv per minut, vilket resulterar i en total inspelningstid på drygt 3 minuter. Detta instrument förtjänar särskilt omnämnande eftersom det för närvarande representerar den mest enkla och i princip den billigaste mekaniska och elektriska konstruktionen för en magnetisk inspelare som har producerats kommersiellt. En enkel kristallhörlur används både som inspelningsmikrofon och som hörlur vid uppspelning
1996 visades filmen Juloratoriet på SVT. I den filmen finns en scen från ett växthus där trädgårdsmästare Fälldin, grundare av Sunne amatörradiosällskap sitter vid en radiostation.
Eftersom mitt minne var lite diffust om hur amatörradiostationen såg ut så lånade jag filmen på biblioteket och gjorde en skärmdump. Jag visade Lars Lindskog den och frågade om han sett denna apparat på museet någon gång. Han trodde inte att den någonsin funnits där.
Sven Persson, en av grundarna av museet, visste dock att den gjort det. Vid kontakt med filmens producent Anita Hallgren tipsade hon mig om att man haft en stillbildsfotograf från Kameraportage, Bror Augustsson, som kanske hade en stillbild av scenen ifråga. Det hade han och jag får lov att publicera den.
Fotograf/Copyright: Göteborgs stadsmuseum.
Det visade sig att Stadsmuseet har stationen magasinerad och Intendent Marie Nyberg har haft vänligheten att skicka mig ett par högupplösta bilder på apparaten, och tillåtelse att publicera dem i Audionen.
Som de flesta av er vet så har vi ju väldigt mycket apparater och dokument på museet och en dag när jag letade i våra skrymslen så hittade jag ett klipp från Göteborgsposten från den 10 mars 1994. Rubriken är: ”Tyskt brus i nya radiomuseet.”
Där på en bild sitter en annan av grundarna,Carl-Axel Wannerskog vid den utrustning som fanns med i filmen Juloratoriet!
Av en annan artikel framgår det att anläggningen ifråga fanns med vid flytten från industrimuseet i Gårda, men varför den nu finns i stadsmuseets lager istället för på museet är en gåta
Många byggde själva
År 1923 visades det senaste i radions utveckling under Göteborgsutställningen. Den expon lockade många att bygga egna radiostationer och mottagare. En av dem var Ture Norrman som år 1927 byggde en för den tiden oerhört komplicerad amatörradiostation. Hans apparat fanns komplett på radiomuseet.
-Man kan med fog påstå att det var radioamatörerna som öppnade kortvågsbandet, menar Carl Axel Wannerskog medan han automatiskt slår meddelanden på Norrmans telegrafnyckel.
Trots att han kan prata med hela världen föredrar Carl-Axel att telegrafera på sin egen apparat från sjuttiotalet. Han har kvar fingertoppskänslan. (Carl-Axel Wannerskog avled 2013)
Transistorn som uppfanns 1948 slog snabbt igenom under 1960-talet då den ersatte radiorören i våra radioapparater. Den äldre reseradion med sina strömslukande elektronrör och dubbla batterier ersattes av den mindre transistorradion som var billigare i drift och höll längre. Dessa apparater blev omåttligt populära inte minst på badstranden.
