Gallerier

Vad är egentligen en reseradio för något?

En god vän visade mig en gammal transistorradio han hittat när han tömde sin svärmors
lägenhet sen hon flyttat till äldreboende. Det lustiga med denna transistorradio var att
den hade rör tyckte han. Han hade alltså blandat ihop begreppen transistorradio och
reseradio. De flesta säger ju bara transistor. Det fanns en tid då detta upprörde mig, men
det är det inte så mycket som gör numera. D.v.s. de som fortfarande talar om radio i dessa
tider då man kan lyssna på radio och se på teveprogram i alla någorlunda moderna
mobiler.

Jag hade en liten radio av märket Dux. Den var rördriven och betraktades nog inte av
sin samtid som reseradio då den inte ens var batteridriven utan måste nätanslutas.
Så här såg min fina lilla reseradio ut, och vän av ordning undrar hur jag kan anse att
den är just en reseradio.

Jo därom kan jag ge besked. Den är ”befaren” som man säger om sjömän som varit ute
på några av de sju haven och kanske t.o.m. pinkat i Stilla Havet. Denna lilla fina Dux har
tjänat mig troget inte bara i Sydney och Hobart utan även genom Suezkanalen och
Medelhavet. Inte ens radiostationerna i södra Afrika var den främmande. Den lät mig
gärna ratta in frekvensen för en radiostation i nuvarande Zimbabwe, men som då hette
”The Happy Station in Rhodesia and Nyasaland.” Om jag nu minns rätt. Ungefär som
Radio Luxemburg.

På denna bild ser man 2:e styrman Bernt med fru Berit i min hytt på m/s
Lommaren och man anar den lilla duxen i bildens vänsterkant.

Men den fungerade även på riktigt nordliga latituder som här ombord på
statsisbrytaren Oden där man kan se en avslappnad telehantverkare lyssna på välljudet.

Visst är väl denna lilla apparat värd namnet reseradio, som för övrigt finns att beskåda
på radiomuseet där den har nummer RM959. Här tänjer jag lite på sanningen. Det är en
likadan apparat och inte den som följde mig på mina resor som radiotelegrafist.

Matts Brunnegård

Tidig historia

År 1897 utförde Guglielmo Marconi radioexperiment mellan två italienska krigsfartyg utanför La Spezia, där telegraferingssträckan blev 12 nautiska mil (ca 22 km).

I juli 1898 fick den civila engelska ångaren Flying Huntressen fartygsradiostation tillfälligt installerad, för att som första idrottsrelaterade användning av radio, kunna sända resultat från Kingstonregattan till tidningenDaily Express.

Julafton 1898 öppnades radiotelegrafiförbindelse mellan East Goodwin fyrskepp och South Forelandfyren utanför sydöstra England. Den 3:e mars 1899 kolliderade ångaren R F Matthewsmed fyrskeppet, som via radio meddelade South Foreland varifrån hjälp sändes ut. Detta var första gången ett nödmeddelande sändes via radio från fartyg.

Våren 1902 seglade Marconi med amerikanska fartyget Philadelphia från Frankrike till USA. Fartyget var utrustat med kohär *) och bläckskrivare för att som experiment kunna ta emot radiosändningar från bl.a kustradiostationen i Poldhu i Cornwall. Sista mottagandet skedde strax utanför amerikanska kusten, men mottagningen var då mycket dålig.

*) Kohären (eng. coherer, av koherens), första anordning som kunde detektera radiosignaler för trådlös telegrafi. Den utnyttjar att den höga elektriska resistansen i löst metallspån sjunker kraftigt när det utsätts för radiofrekvent växelström. Spånet blir då samordnat, koherent. Kohären var grundstenen i de allra första radiomottagarna från år 1895 och dominerade ungefär tio år framåt. Sedan kom elektronrör och kristaller som båda kunde lösa kohärens uppgift på ett betydligt bättre sätt och även demodulera radiosignalers amplitudförändringar så att tal och musik kunde återges.

I Sverige utrustades flottans pansarbåtar Oden, Thor och Niord samt torpedkryssaren Claes Uggla med trådlös apparatur år 1901 och förbindelse uppnåddes som längst på 49 km avstånd.

Det första svenska handelsfartyget med fartygsradiostation var Göteborgsrederiet Wilson & Co:s kolångare St. Paul som 15 december 1911 sände första telegrammet. Fartyget fick också den första koncessionen för gnistsändare som utfärdades av Kungliga Telegrafstyrelsen den 4 oktober 1912. St Paul:s anropssignal var SFA. Fartyget minsprängdes och sjönk utanför Tyne i England 2 september 1914 som första svenska fartyg att falla offer för första världskriget. Under tiden som nödmeddelandet SOS sändes ut, föll antennen ned.

Första svenska privatägda fartyg med radiostation var bogserbåten Max Göteborg den 27 januari 1912. Då båtens ägare var sillexportörer, kunde fartyget rapportera in fångstresultat från de inbogserade fiskepråmarna, vilket medförde snabbare försäljning av fisken. Konkurrensfördelen gjorde att fartyget fick radiomasten kapad, och fiskare vägrade sälja sin vara till båtens ägare.

Utveckling fram till 1940

Internationella konferenser om trådlös kommunikation till sjöss hölls 1903 och 1906. Bolaget Marconi hindrades från att få monopol på området, då alla kustradiostationer blev skyldiga att vidarebefordra alla fartygsstationers telegram oberoende av radiostationernas fabrikat.

Regler för nödtrafik antogs, t.ex. kom man överens om nödsignalen SOS, samt att fartygsradiostationer skulle betjänas av certifierade telegrafister. Internationella konferensen 1912 hölls några månader efter katastrofen med Titanic. Det innebar ytterligare regler för sjösäkerhet mot bakgrund av erfarenheterna från olyckan, bl.a. krav på ständig passning av telegrafi-nödfrekvensen 500 kHz på alla fartygsradiostationer, samt extra nödsändare med reservkraft för minst 6 timmar på större fartyg. Ytterligare
regler antogs vid konferenser om “Safety of Life at Sea” SOLAS 1914 och framåt, däribland regler om tystnadsperioder (eng. Silence Period=SP) på 3 minuter varje halvtimma, då alla radiostationer skall lyssna på nödfrekvens. Internationella nödanropet på radiotelefoni, “Mayday”, fastslogs 1929.

Elektronikkomponenter utvecklades snabbt i början av 1900-talet. De tidiga mottagarna med kohär, ersattes med Marconis mottagare med magnetisk detektor och därefter med kristalldetektorer (kristallmottagare). På 1920-talet slog rörmottagare igenom mera allmänt i fartygen, och i slutet på decenniet kom yttre högtalare vilket gjorde att telegrafisterna inte ständigt behövde arbeta med hörlurar på sig. Då triodelektronröret förbättrats på 1910- och början av 1920-talet, började det även ersätta de tidiga gnistsändarna. Enligt internationell överenskommelse 1927 fick inte gnistsändare med hög effekt användas ombord efter 1 januari 1940 och den gamla utrustningen fasades ut under 30-talet.

För att kunna uppfylla kravet på ständig passning av nödfrekvens även på fartyg med en ensam telegrafist tillkom en alarmapparat, eller “autoalarm”, i slutet av 20-talet. Denna apparat uppfångade de 4 sekunder långa signaler åtskilda av 1 sekunds mellanrum, som enligt internationella överenskommelser skall föregå ett SOS-meddelande. Efter 4 uppfångade alarmsignaler aktiverades alarmklockor i radiohytt, telegrafistens bostadshytt och på bryggan.

Kommunikationsmetod för fartygsradiostationer var från början enbart telegrafi på långvåg, men med rörsändarnas intåg i början av 20-talet började även telefoni på långvåg, och senare samma decennium började fartyg även att utrustas för telegrafi på kortvåg. Några fartyg i oceanfart utrustades för telefoni på kortvåg under senare delen av 30-talet, bl.a Svenska Amerika Liniens Gripsholm och Kungsholm. Då radiosamtal kan uppfattas av alla som lyssnar på rätt frekvens, och i alla påslagna radioapparater ombord, utrustades speciellt passagerarfartygen med talförvrängare (eng. scrambler), av telegrafisterna kallad “duck” då talet omvandlades till något Kalle Anka-liknande. Det s.k gränsvågsbandet, frekvenser mellan lång- och kortvåg, fördelades för radiotelefoni vid en internationell konferens 1932.

Utveckling fram till 1960

Vid de internationella radiokonferenser som hölls efter andra världskriget, 1947 och 1948, beslutades om uppdelning av frekvensband, där främst flygradion tilldelades ca 30 procent av fartygsradions frekvensband. Nödfrekvens på telefoni blev 2182 kHz, och skulle ha tystnadsperiod 3 minuter efter varje hel- och halvtimma.

En alarmsignal för radiotelefoni, på telegrafistslang kallad “nödgöken”, togs fram på initiativ från en radiokonferens i Göteborg 1955, den blev internationell standard 1959. Denna alarmsignal bestod av två toner på 2200Hz-1300Hz sända på 2182 kHz och skulle föregå ett telefoni-nödmeddelande. Signalen påminner om en ambulans, och skulle höras bättre av vakthavande på bryggan.

Då det började bli trångt på radiofrekvenserna, kom krav på förbättrad noggrannhet hos sändare och mottagare. Enligt beslut från de tidigare radiokonferenserna, måste reservsändare med helt separata matnings- och styrsystem finnas. Dessutom tillkom krav på att automatisk teckengivare för alarmsignal, nödmottagare och testmöjlighet av nödutrustningen skulle finnas ombord.

En stor förbättring för radiotelefonin kom när fartygen utrustades med sändare och mottagare för Single Side-Band (SSB). Detta innebar mindre störningar på samtalet och effektivare användning av sändareffekten. Första svenska installationen av SSB-sändare/mottagare gjordes på Svenska Amerikalinjens Gripsholm (anropssignal SLQT)
år 1957.

Utveckling från 1960 till GMDSS

I och med uppfinningen av transistorn togs återigen ett tekniksprång. Under 1960-talet började sändare användas som hade transistorer i styrdelen, inklusive frekvenssyntes som ersättning för styrkristaller, men rör fanns fortfarande i slutsteget. En extra finess var införande av automatisk antennavstämning (eng. antenna-tuner), dvs elektrisk anpassning av antennen till sändarens frekvens med hjälp av en LC-krets, tidigare ett tidsödande manuellt arbete som nu ersattes med en knapptryckning. På mottagarsidan kom heltransistoriserade mottagare av mycket god kvalitet att ersätta rörmottagarna i fartygsradiostationer först i mitten av 1970-talet. Då telex och telefax börjat användas i land uppstod behov att kommunicera med dessa trafikslag till fartyg. I Västtyskland gjordes 1960 experiment med telefax till fartyg som betecknades som mycket lyckade.

VHF-telefoni

Från 1960 infördes VHF-radio på 160 MHZ bandet. Denna användes för kusttelefoni inom horisontavstånd, samt för kontakt med hamnmyndigheter, lotsar och andra fartyg med anrops och nödkanal 16. Efter inledande oklarhet om moduleringsteknik enades man slutligen om frekvensmodulering (FM). Efter att de första VHF-apparaterna varit rörbestyckade blev de från mitten av 1980-talet heltransistoriserade.

Radiotelex – Maritex.

Efter att telex via radio testats i flera år i olika länders fartyg som en teknik där man först måste avtala om hur sändningen skulle gå till, utvecklade svenska Televerket Radio systemet Maritex, som blev ett datoriserat system för helautomatisk telex via kortvåg. Försök började på Salénrederiernas passagerarfärja Tor Hollandia och tankfartyget Sea Sovereign 1969, och 1972 öppnade Maritexsystemet för kommersiell drift, där de landbaserade datorerna i systemet var placerade på kustradiostationen Göteborg radio.

Satellitkommunikation.

Vid en konferens hållen av IMCO (Intergovernmental Maritime Consultative Organization, dvs FN:s sjöfartsorgan) i London 1975, enades man om att arbeta för ett världsomspännande maritimt satellitsystem, och att en internationell organisation för detta behövdes. Fördelarna var bland annat förbättrad kvalitet på telefoni, vilket skulle underlätta för ombordanställda. 1976 sändes de två första satelliterna i amerikanska Marisat-systemet, Marisat I och II upp över Atlanten och Stilla Havet, och internationella provsändningar började via markstationer i USA. År 1979 började Inmarsat (International Maritime Satellite Organization) arbetet med att förvalta och driva ett världsomspännande satellitsystem för sjöfart. Med en tredje Marisat-satellit i drift över Indiska Oceanen hade Inmarsat 33 länder anslutna inom ett år. Amerikanska Marisat avlöstes 1982 av Inmarsat, med den första jordstationen i Europa placerad i Eik, sydost om Stavanger i Norge. I Sverige godkändes 1983 att utrustning för Inmarsat satellitkommunikation fick ersätta huvudsändaren för kortvåg på svenska fartyg. En separat nödsändare måste dock finnas.

Ett världsomspännande nytt sjösäkerhetssystem, GMDSS (Global Maritime Distress and Safety System) baserat på satellitkommunikation, antogs 1988 av IMO (International Maritime Organization, FN:s rådgivande sjöfartsorgan och efterföljare till IMCO) och trädde i kraft 1 februari 1999. GMDSS innebär att alla fartyg utrustas med långvågsmottagaren Navtex för navigations-varningar m.m. samt satellitnödsändare (EPIRB). Anrop sker via DSC (Digital Selective Calling) där varje fartyg har en egen identitetskod (MMSI) Maritime Mobile Service Identity, och uppkallning sker enligt telefonnummerprincipen.

Ingen telegrafikunnig personal behövs därmed ombord. Ett globalt nät av sambandsstationer för sjöräddning, MRCC (Maritime Rescue Co-ordination Center), har byggts upp. I Sverige finns JRCC på Käringberget i Göteborg. Alla svenska GMDSSoperatörer skall inneha GOC (General Operators Certificate), och utbildningen integreras numera i sjöbefälsutbildningen.

Täckningsområde för de ursprungliga 3 INMARSAT-satelliterna i GMDSS. Nordiska markstationer finns i Eik i Norge, och fanns då även i Blaavand i Danmark.

 

 

 

Inmarsat-3

 

 

Exempel på fartygsradiostation före GMDSS

Fartygsradiostation på PCTC Madame Butterflycallsign SIPU, i maj 1986.

Första exemplet är radiohytten på biltransportfartyget Madame Butterfly1986, dvs. ett fartyg i oceanfart med krav på telegrafist ombord, innan säkerhetssystemet GMDSS trätt i kraft.

1. Skrivmaskin för diverse expeditionsarbete.
2. Interntelefon kopplad till fartygets telefonväxel.
3. Huvudsändarens (ITT Marine ST 1610) lågspänningsdel (eng. Exciter), med inställningsmöjligheter för frekvens (från långvåg upp till 30 MHz kortvåg), typ av sändning (telegrafi, telefoni och telex) och uteffekt (steg upp till 1 kW). Snabbknappar för alarmsignal i nödsituation. Det finns även en koppling till Maritexsystemets ARQ-enhet (15) för automatisk styrning av sändaren vid telextrafik. Sändarens högspänningsdel finns i ett apparatrum ca 30 m akterut. Det aktra utrymmet fungerar även som reservradiohytt.
4. Fjärrmanöverenhet till huvudsändaren och, i högerkant, anntennväljare för olika sändarantenner.
5. Timer till bandspelaren (6).
6. Yttre högtalare (överst) samt FM-radio och bandspelare med inspelningsmöjlighet från olika mottagare.
7. VHF-transceiver, dvs sändare och mottagare för VHF-kommunikation sammanbyggda till en enhet. Motsvarande Tranceiver finns på bryggan.
8. Handmikrotelefon, det vill säga telefonlur med PTT-omkopplare mellan sändning och mottagning i luren. Används här för kortvågs- och gränsvågstelefoni med halv duplex. Fartygsradiostationens anropssignal, här SIPU, enligt internationellt tilldelad landskod.
9. Huvudmottagare (Skanti R5001S) avsedd för mottagning av marin radiotrafik på telegrafi och telefoni mellan 10kHz och 30MHz. Inställbar med knappsats eller analogt.
10. Reservmottagare, i detta fallet exakt samma typ som huvudmottagaren. Kravet var att reservmottagaren skulle kunna strömförsörjas från radiostationens nödbatterier. I detta fallet kunde båda mottagarna drivas på 24V DC eller olika varianter av 50-60 Hz AC.
11. Distributionspanel B20610. Används för att koppla olika mottagare till olika högtalare alt. telefonlur, samt i högerkant antennväljare för olika mottagarantenner.
12. Nycklingsenhet som fjärrstyr reservsändaren (ITT Marine ST87). På enheten finns snabbinställningar för alarmsignal på telegrafi och telefoni, samt testmöjlighet av alarmmottagaren (14). På enheten finns också laddningkontroll och test av nödbatterierna som finns i ett utrymme ute på fartygets däck.
13. Kontrollpanel för fjärrstyrning av reservsändaren ST87, bl.a automatisk antennavstämning. Sändaren ger 100W på telegrafi och 15W på telefoni och drivs direkt av nödbatterierna. Effektdelen av sändaren finns som för huvudsändaren i apparatrum ca 30 m akterut.
14. Alarmmottagare (eng. Auto-alarm receiver). Används till att ta emot alarmsignalen på nödfrekvensen för telegrafi 500kHz bestående av 12 st, 4 sekunder långa toner och däremellan en sekunds tystnad vilket skall föregå ett nödanrop (SOS) om tid finns. Efter korrekt mottagning av minst 4 av de 12 alarmsignalerna aktiveras alarmklockor i radiohytt, telegrafistens bostadshytt och på bryggan. Enhetens funktion testas dagligen med hjälp av signalgivare i reservsändaren (12).
15. Styrdator ARQ MX-80 (Automatic ReQuest unit), till automatiska telexsystemet Maritex.
16. Mottagare (Skanti M5000). I grunden samma mottagare som (9) och (10) men specialanpassad för kommunikation med ARQ:n (15) vid Maritex-trafik.
17. Telexskrivare Siemens T1000. Terminal för sändning och mottagning av telexmeddelande via Maritex. Används även till att ge kommandon till ARQ:n (15). Enheten har också remsstans och remsläsare för hålremsa, vilket fungerar som en enkel “bandspelare” och gör det möjligt att t.ex förbereda långa meddelanden för sändning.
18. Röststyrd kommunikationslinje till bryggan. Medger kommunikation även om fartyget blir strömlöst (eng. blackout).
19. Manipulator med paddlar till el-bugg, dvs halvautomatisk sändarnyckel för telegrafi.
20. Radiodagbok. All trafik rörande fartygsradiostationen skall anges i radiodagboken.
21. Stationsur. Tiden anges i UTC (tidigare GMT). Klockans timvisare ändras (på sjöslang “brassas”) aldrig, till skillnad från (22). Tystnadsperioderna (eng Silence Period=SP) på telegrafi (15-18 och 45-48), samt telefoni (00-03 och 30-33) är markerade på urtavlan. Vid dessa tider skall trafik avbrytas och lyssning efter svaga nödsignaler göras.
22. Fartygets lokala tid kopplat till fartygets centralur. Timvisaren “brassas” en timma fram eller back beroende på hur fartyget rör sig mellan tidszonerna.
23. Fartygsradiostationens gällande internationella certifikat, utfärdat av telemyndighet. I detta fallet svenska Televerket.

Överst i mittkonsolen finns manöverenhet till sändare och mottagare för Sailor System 5000 – MF/HF (gränsvåg och kortvåg) marin telefoni, samt inbyggd DSC (Digital Selective Calling) inklusive vaktmottagare. MF/HF-tranceiverdelen med möjlighet till endera av 150, 200 eller 500W uteffekt finns i apparatrum. Automatisk antennavstämningsenhet till MF/HF-antenn finns utomhus.

 

av Anders Söderström.

Det här är på sätt och vis ett försök till att skapa en svensk folkmottagare och
omständigheterna kring dess tillblivelse är egentligen intressantare än radion i sig själv.
I tidigare artiklar i Audionen har jag både skrivit om striderna om radiopatenten och om
radiotillverkaren Miko. Där stöter man också på Vasa Radio och koncernens ägare köpman Gunnar Olsson. Efter att Vasa och ett flertal andra radiofirmor under hans kontroll hade försatts i konkurs, genomfördes utförsäljning av varulager genom AB Förenade Inkassobyråer, som han av allt att döma också var ägare till.

För att kunna fortsätta tillverkning av radio på ett sätt som inte skulle vara lika lätt att
komma åt för patenttrusten, som ett vanligt aktiebolag, grundades i stället en förening.
”Radioägarnas Riksförening u.p.a.” Den sista förkortningen är viktig i sammanhanget
då ”utan personligt ansvar” gav andra möjligheter än en vanlig firma att hålla juridiskt
och ekonomiskt ansvar från enskilda personer utan att det fordrade någon kapitalinsats.
Jag har kommit över ytterligare en del prislistor bl.a. från nämnda förening, sen jag skrev de tidigare artiklarna. Mot en medlemsavgift i föreningen erhöll radioköpare rabatter vid inköp av mottagare och tillbehör. Föreningen tillverkade och sålde också, enligt uppgift till självkostnadspris, mottagaren RaRi Riks.

Tyvärr så har jag inte något reklamblad för apparaten, men den presenteras i tidningen
Svensk Radio-Revy nr 1 1936. Tidningen gavs av allt att döma ut av samma person som
stod bakom Radioägarnas Riksförening, nämligen Gunnar Olsson. Den presenteras i
redaktionell text som den enda radioapparaten för under hundra kronor. Det finns både
växel-, likströms- och batteriversioner av den och priset var verkligen lågt. Endast 65
kronor.

Nu äntligen till själva radioapparaten, som tekniskt är mycket primitiv för sin tid.
Tyvärr så har en del reparationer och också modifieringar gjorts på mitt ex under årens
lopp. Det sitter flera 70-tals elektrolytkondensatorer under chassiet och även en kiseldiod, som definitivt inte varit där från början, och det är tänkbart att även andra komponenter bytts ut eller lagts till. Det är från början en likströmsapparat, som uppenbarligen gjorts om för växelströmsdrift någon gång under 1970-80-talen skulle jag tro. Det går emellertid fortfarande att konstatera att det är en rak mottagare med två amerikanska rör: 43 och 6C6. Det förstnämnda är slutröret och det senare används som detektorrör. Radion saknar helt en skala för att kontrollera stationsinställning och det är uppenbart att den endast är avsedd som lokalmottagare. Vänstra ratten manövererar strömbrytaren och en enkel vridkondensator för avstämning. Den högra är kopplad till en variometerspole för återkopplingen.

 

Ett antal åtgärder har vidtagits för att hålla tillverknings-kostnaden nere. Det mest framträdande är ju att den saknar stationsskala. Därmed har man kunnat använda en billig vridkondensator i pertinax, utan någon som helst utväxling och skalbelysning slapp man också sörja för. Endast ett våglängds-område ger även det en besparing. Den har inte heller någon spänningsomkopplare. Kunden fick uppge önskad spänning vid köpet och fick då en mottagare endast avsedd för exempelvis, som i det här fallet, 220 Volt likström.  Däremot innehåller den en permanent dynamisk högtalare av hygglig kvalitet, men det är lite osäkert huruvida den är original eller utbytt senare. Jag ger mig inte på att provköra den, men törs nog säga att man inte skulle vänta sig för mycket av den om man inte bodde nära en stark sändare.

Radioägarnas Riksförening försattes sedemera, även den, i konkurs. Liksom tidigare sköttes konkursutförsäljningen av, ja du gissar rätt, AB Förenade Inkassobyråer. Jag har en prislista från Radioägarnas Riksförening, liksom tidningarna Svensk Radio-Revy. Därtill har jag en utförsäljningslista från AB Förenade Inkassobyråers  Konkursförsäljningsavdelning. Det finns många likheter dem emellan: De saluför
radiomottagare av ett stort antal märken. De av kända och stora märken är i princip alltid någon och oftast flera säsonger gamla och i sannolikt små antal, medan det finns både fullt moderna och tidigare säsongers restmodeller av Miko, Vasa, Föra, Tunix, mm av allt att döma i större mängder. I konkurslistan hittar jag också RaRi. Nu kostar den 52:50 i det utförande jag äger. Det finns också en specialversion för 82:50, som faktiskt har en skala Radion sedd framifrån Radion sedd bakifrån  å fronten. Baksidan med beställningsblanketten saknas och därmed också uppgift om tryckår, men sannolikt är listan från 1937.

Det här är ingen vanlig radiomodell. Sannolikt är det ytterst få svenskar som sett ett exemplar av den och jag tror inte det finns särskilt många bevarade exemplar.  Ambitionen var att skapa en svensk folkmottagare och den salufördes också under det epitetet. Det skulle förstås vara intressant att veta mer om Gunnar Olsson och turerna kring hans företag och föreningen. Vad hände till exempel med inbetalade medlemsavgifter efter konkursen? Var Gunnar Olsson en skumraskperson eller en kämpande idealist mot patenttrusten? Det får vi inga svar på nu. Jag får sluta med
att konstatera att RaRi, som var tänkt att bli en svensk folkmottagare, bara blev en udda kuriositet i svensk radioproduktion.

1924 var året då rundradion slog igenom i Sverige. Hur spreds nyheter, intresset och kunskaper om det nya mediet? Man kan få en viss inblick i hur det gick till i en
landsortsstad genom att läsa vad som skrevs i stadens tidningar. Östergötlands Folkblad,
socialdemokratisk, inte särskilt rik men vitt spridd, var på 1920-talet en av Norrköpings
många (nåja) tidningar. Vad som i Ö.F. från den här tiden har avhandlats, finns att begrunda, tack vare att tidningen har deponerat ett stort antal äldre lägg hos
Norrköpings Föreningsarkiv (www.nfarkiv.se).

Rundradion var inte det enda som fick genomslag 1924, bilismen blommade
upp och siffran för trafikdödade det året var av samma storleksordning som under år
2012, men gav inte större rubriker. De stora artiklarna under åren 1923-1925 rörde,
som man kan förvänta sig, stora saker som situationen i Tyskland där det inträffade att
människor svalt ihjäl och inflationen gjorde pengarna värdelösa, Hitler misslyckades
med sin statskupp och staten, sådan den nu var, försökte betala av på krigsskadeståndet
genom att bygga zeppelinare. Sverige fick sin första socialdemokratiska regering,
ans lagen till försvaret blev en stridsfråga och Hjalmar Branting avled.

Vi plockar notiser ur tidningen från juli 1923 till juni 1925 av det som befunnits
vara av radiointresse för att lägga in det som utfyllnad i Audionen.

Stig A Comstedt/ Sven Persson

           

Lars-Inge Bäckström minns.

Vid årsskiftet 1954-55 var vi på TV 5 teknologer som gjorde ett examensarbete på
Chalmers. Uppgiften var att ta emot TV-bilder från Köpenhamn. Där fanns en sändare på 400 Watts effekt (som jämförelse kan nämnas att Göteborgs TV-sändare idag har 60.000 W effekt). På Råö-observatoriet 200 km från Köpenhamn byggde vi upp ett antennsystem och en känslig förstärkaranläggning. Denna utrustning matade en TV-mottagare. Bildkvaliteten var efter dagens mått ej godtagbar, men med hänsyn till avstånd och sändareffekt var vi nöjda. Ett mycket stort antennsystem planerades men blev aldrig verklighet. Detta skulle sannolikt givit godtagbar kvalitet även med dagens krav.

I Göteborg hade bildats en televisionsnämnd med representanter från Göteborgs stad,
Televerket, Radiotjänst och Chalmers. Nämnden ordnade en TV-sändare som lån från Philips. AGA och Radiola bidrog med filmscanner och annan utrustning. Jag fick åka till Philips i Holland for att lära mig sändaren vi skulle få till Göteborg. Sändaren installerades i en av byggnaderna på Chalmers och antennen monterades upp i en 30 meters mast som redan fanns på området. En dag kom Nils Dahlbeck på besök och med sig hade han den nye radiochefen Olof Rydbeck. Denne ville vid sitt besök i Göteborg se vad hans namne professor Olof Rydbeck på Chalmers höll på med i TV-sammanhang.

Första bilden var i luften den 16 oktober 1955 kl. 02.51. Justeringsarbetena fortsatte
och den 18 november kunde man läsa i Göteborgspressen: “Kalle Anka syntes på TVskärmen i går kväll och han hördes också”. Därmed hade Goteborgs TV tagit sitt första steg framåt.

Vi sände testbild och filmer. Trots att vi annonserade programmen i pressen, hände det
att tittare ringde och frågade om vi inte kunde sända filmen i repris, eftersom de missat
hela eller delar av programmet. Ofta tillmötesgick vi deras önskan och sände filmen igen
samma kväll efter programmets slut. Det kan man kalla snabbrepris. Jag kommer särskilt ihåg juldagen 1955. Jag skulle sända filmen Himlaspelet på eftermiddagen. Alldeles innan programstarten brann en transformator i scannern och vi hade ingen reserv, utan det var bara att dra upp mikrofonregeln, ta mikrofonen och gå ut på yttertrappan och i fria luften annonsera, att det inte blev någon sändning. Fläktarna i sändarstationen störde så man måste stå utomhus. Sven Rahmn, då chef på Televerkets radioexpedition, ringde för att höra vad det var för fel. Han ordnade en man från Televerket som lindade om transformatorn och på annandagen kunde vi sända igen.
Vid ett tillfälle lånade vi en vidikonkamera från professor Wallmans institution och
den kvällen kunde Gerd Edwars “live”-annonsera:”Här är TV Göteborg från Chalmers.
Kvällens program ….”. Vi sände en programserie “Vem vet var?”. Det var Anders Bothén och Evert Lindgren som i sju program visade bilder med motiv från Göteborg beledsagade av text och musik. Det gällde för tittarna att känna igen motiven. Vinnarna från de skilda programmen möttes i en final, direktsänd med kamera lånad av Chalmers. Första pris i denna final var en TV-mottagare. Sändningen gick från den nyinredda studion i “Röda ladan”, en liten byggnad som låg intill sändarstationen, och som Radiotjänst köpt och inrett med studio och kontrollrum. Detta var Radiotjänsts andra egna fastighet, den första var en liten barack på A1 i Stockholm.

Från början drevs försöksändningarna i Chalmers regi, men Radiotjänst tog över
programverksamheten i januari 1956. Nisse Dahlbeck efterträdde Sven Olving som
programansvarig. Utrustningen kompletterades med perfobandspelare och en
textscanner, så vi kunde sända textade filmer.

I februari 1956 kom ett danskt OB-team till Göteborg för att sända en handbollslandskamp i Mässhallen till Kopenhamn. Radiotjänst skickade ner länkutrustning, så vi kunde länka över programmet för återutsändning över Chalmerssändaren. Bo Orelov var med från Stockholm vid denna överforing och stannade sedan kvar som Radiotjänsts förste TV-tekniker i Goteborg. Vi andra som arbetade har var antingen anställda av Chalmers, Televerket eller Filmfonden, samma fond som finansierat TV-starten på Tekniska Högskolan i Stockholm.

Med Hans Werthén som drivande kraft började vi göra prov med mottagning av dansk
TV i Grimeton, Varberg. I en av de 127 meter höga masterna monterades en
mottagarutrustning och efter intensivt arbete lyckades man avstöra alla sändarna i
Grimetonstationen så vi fick en störningsfri bild från Köpenhamn. Denna bild länkades
sedan till Chalmers. Göteborg hade tillgång till Eurovisionen. Vi gjorde även prov med
mottagning av Nackasändaren via s k “Ballempfang” på Omberg, i Kilsbergen och i
Kolmården.

I avvaktan på att den permanenta länken skulle bli klar byggde Radiotjänst sommaren
1957 en provisorisk länkkedja till Göteborg från Norrkoping, där man tog in Nackasändaren. Det var Arne Sanfridsson som med hjälp av bland andra Jan-Erik Carlstrand och Roland Önesand gjorde detta bygge. Janne och Roj hade sedan serviceansvaret för länkutrustningen mellan Vättern och Göteborg. De var ständigt på resa för att trimma utrustningen och laga fel, bland annat orsakade av åska.
Nu hade vi både Eurovisionen och Stockholms-TV som vi kompletterade med egna
program. Vi hade fått en kamera och vi producerade barnprogram, Skol-TV, Hemmakväll,
Fatilarkalkyl mm. Behövde vi hjälp med rekvisita, vände vi oss till Stadsteatern. Där
arbetade Alvar Bernhardson och han ställde upp till vår hjälp. Allan Moberg hade flyttat
ner hit och han hade med sig filmkamera och klippbord. Invigningen av länken till
Göteborg gjordes med programmet “Klart Göteborg”. Ljudtekniker för detta program,
som sändes från Stockholm, var Thorsten Ericson. Länken var från början enkelriktad
men gjordes senare vändbar och blev slutligen dubbelriktad.

I GT den 18 december 1957 kunde man tryckt i fetstil läsa: “Goteborgs TV nedläggs”.
Länken fran Stockholm var då så driftsäker att man ansåg att det inte fanns anledning att producera egna program i Göteborg. Sveriges Radio avsåg att skaffa utökade tekniska möjligheter i Göteborg, men tidsplanen var ej klar. Filmproduktion skulle göras i Göteborg och sändas i rikstelevisionen från Stockholm (Radiotjänst hade just bytt namn till Sveriges Radio vid bolagsstämman den 23 oktober 1957).

Synvillan i Göteborg

Radiohuset iGöteborg 2009

Det finns mycket att berätta från de första åren av Göteborgs-TV, och detta är bara några axplock. Hösten 1958 anställdes första liveteamet i Göteborg och efter utbildning flyttade man in i provisoriska lokaler pa Svenska Mässan i väntan på att första etappen av “Synvillan” skulle bli inflyttningsklar i februari 1959. Det blev således ingen långvarig nedläggning av TV i Göteborg.

(Detta ar alltså skrivet av Lars-lnge Bäckström. En självupplevd berättelse är bättre än något annat).

Personalen i Göteborg vid TV-starten hösten 1958.

Ledare Lennart Holmberg
Kameramän Ebbe Friman, Leif Hansson-Holtelius, Lars Olsson
Kamerakontroll Stig Arkhammar, lngemar Arvidsson
Ljud K W Pettersson, lngvar Pettersson
Belysning Conny Kingfors
Elektriker Nils Olof Carlsson
Underhåll Gunnar Andersson, Jan-Erik Carlstrand, Bo Orelöv
Biträde Bertil Johansson, Erik Söderman, Rune Levin
Ateljé Lennart Carlzon, Lennart Sandelin
Fotograf Allan Moberg

(Lars-Inge Bäckström arbetade då i Stockholm, men anställdes redan i april 1958).

Sammanställd av Matts Brunnegård

NÅGRA HISTORISKA DATUM

16/10 1955 Första bilden ut över sändaren på Chalmers.
12/12 1955 Första levande bild sändes (hallå) med vidikonkamera lånad av Chalmers.
17/5 1956 Länkförbindelsen Grimeton-Göteborg klar, kallad Hahrsprånget.
3/9 1956 Tas denna länkförbindelse i bruk.

Några av de program som överfordes från Danmark via Grimeton:
25/12 1956 Figaros bröllop.
31/12 1956 Nyårshälsningar från Europa.
3/2 1957 Vintersport från Garmisch.
9/2 1957 Sångfestival från San Remo.

17/8 1957 Första bild över provisoriska länken från Stockholm.
28/8 1957 Börjar regelbundna överföringar via denna förbindelse.
30/9 1957 Invigningsprogrammet “Klart Göteborg”.
23/5 1958 Öppnas Göteborgs permanenta sändare liksom den permanenta
förbindelsen från Stockholm.
Hösten 1958 Används en provisorisk studio i Svenska Mässan.
30/l 1959 Invigs “Synvillan”.
14/9 1970 lnflyttning i nya, permanenta huset på Delsjövägen.
30/9 1971 Det nya huset invigs.