Kategori: Radioinfomation

Koordinater: 52°40’09″N 11°25’19″Ö

Radiosändaren Goliath belägen vid Kalbe an der Milde i Tyskland, var med sina 1000 kW världens starkaste radiosändare under perioden 1943–45. Den användes av tyska Kriegsmarine som ordersändare på långvåg (VLF) till ubåtar i uläge.

Om kommunikation till U-båt

De faktorer som påverkar radiovågor från en radiosändare i land till mottagaren hos en ubåt i uläge är bland annat sändareffekt, antennsystem hos sändare och mottagare, frekvens (högre dämpning ju högre frekvens), avstånd till sändaren och vattnets salthalt (högre dämpning ju saltare vatten).

Upptäckten att sändare med lägre frekvens, i VLF-området 3–30 kHz uppfattades bättre och på större djup, gjorde att radiosändare för ordergivning till ubåtar började utvecklas men de på 1920-talet byggda VLF-sändarna visade sig vid andra världskrigets utbrott vara alltför svaga. Både USA och Tyskland försökte därför att bygga starkare sändare.

Bild på Goliath-anläggningen vid Kalbe an der Milde

Ovan förenklat schema över sändaren som slutrör används sex st. RS 301

Ovan förenklat schema över antennavstämningen

Kopplingsspolar mellan slutsteg och antennavstämning
Lägg märke till höger de stora toroidspolarna, ingen vanlig Amidon T-68!

Några data om sändaren

Frekvensområde: 15 – 60 KHz i 12 kristallstyrda kanaler
Uteffekt styrsändare: 600 W
Uteffekt sändarförstärkare 1:a steg: 5 – 10 kW
Uteffekt sändarförstärkare 2:a steg 60 – 90 kW

Uteffekt slutsteg: max. 1000 kW

Vågtyper för sändaren:
A1A Telegrafi 15 – 60 KHz, hård eller mjuk nyckling över 30 KHz.
A3E Fax/Hellskrift 30 – 60 KHz
A3 Telefoni med normal talkvalité 45 – 60 KHz

Nycklingsystem: Telegrafi gjordes i styrsändaren med snabba relä.
Modulation A3 gjordes i slutsteget med styrgaller-modulation.
Verkningsgrad för antenn vid 60 KHz max: 90 %
Verkningsgrad för antenn vid 15 KHz max. 47 %
Antennström vid full effekt RF-ampere: 2500 A.
Storlek på antennförlängningsspole: höjd: 5 meter,diameter 3,5 meter lindad med 7 x
50m/m² diameter högfrekvens litztråd.

Byggnad och driftsättning

Företaget C Lorenz konstruerade under åren 1941–45 sändare och antenner för en 1000 kW anläggning med frekvenser mellan 15–60 kHz på ängarna mellan Altmersleben, Kalbe (Milde) söder om Magdeburg. Anläggningen täckte en yta på ca 4 kvadratkilometer och de elektriska installationerna utfördes av Siemens. Antennerna bestod av 3 st förbundna paraply-antenner i form av liksidiga sexkanter. Luftledningarna bars upp av 15 jordade fackverksmaster med 175 meters höjd och i mittpunkten av sexkanten fanns 200 meter höga master som tjänade som strömtilledningar och bärmaster.

I början av 1943 driftsattes Goliath och ersatte därmed Tysklands tidigare långvågssändare Nauen.

Meddelanden från Goliath kunde tas emot av ubåtar på 15–25 meters djup i Nordatlanten, och ner till 10 meters djup utanför Japan.

Efterkrigstiden

Bild på sprängningen av Goliath anläggningen, troligen det tillfälliga fånglägret

När amerikanska styrkor ryckte fram mot Kalbe på våren 1945 sprängdes styrsändaren av tyskarna men övrig utrustning lämnades intakt. Amerikanerna upprättade 11 april ett fångläger på det inhägnade området med som mest 85 000 tyska soldater.

Då lägret avvecklats i juni 1945 ryckte Sovjetiska trupper in på området och lät personal från C Lorenz åter sätta anläggningen i brukbart skick. Därefter monterades utrustningen ner och transporterades österut för att återuppbyggas i Niznij Novgorod i närheten av Charkiv. Byggnader och antennfundament i Kalbe (utom ett) sprängdes, och platsen återställdes till jordbruksmark under 1947. Goliaths antenndesign har efter andra världskriget kopierats helt eller delvis i flera motsvarande VLF-anläggningar både i Sovjet och i väst. Förutom i Nizjnij Novgorod, så har till exempel VLF-sändaren i Vileika nära Molodetjno i Vitryssland samma anntennuppbyggnad, men alla master är nästan exakt 100 meter högre.

Strömförsöjning:
Två 15 kV kablar 3-fas 50 Hz maximalt 2500 A (380/220)
Reservkraft: Dieselgenerator (1800 kVA) 380 V ,3-fas
Dieseltank: 120 m³ dieselolja beräknat att räcka i 3 veckor vid 24 timmars drift.

Total kostnad för hela anläggningen:
15,0 miljoner Riksmark varav antennanläggningen kostade 5,0 miljoner Riksmark.

Några funderingar om denna tekniskt avancerade sändaranläggning:
Tänk om den hade bevarats i ursprungsskick liknande SAQ, och kunnat köras regelbundet, kanske med lite mindre effekt, vilket historiskt viktigt kapitel i utvecklingen av radiokommunikation för U-båtar det hade varit.

Visserligen kan den beskådas i Vitryssland, men jag är osäker på om den fortfarande är i drift, i Niznij Novgorod och Vileika Molodetjno, men det finns fina färgbilder på byggnader och antennmaster att titta på web-sidan. Tydligen har den använts för tidssignalering till U-båtar för ryska marinen.

Externa länkar

Audionen nr 3 2005 om ubåtssamband.
Goliath på online-databasen Structurae
Om Vileika VLF-anläggning

Källor

Originalartikeln skriven av Klaus Herold, Wilhelmshafen
Bearbetad och översatt av Bertil Bengtsson

I Nyheter från Radiomuseet nr 31 1 juni 2013 presenterades arbetet med att förse Roslagens Sjöfartsmuseum med en radiohytt som skulle likna 1950/1960-talets fartygsradiostationer i svenska handelsflottan.

I samband med ett större evenemang i Roslagens Sjöfartsminnesförenings regi den 7 juni 2013 invigdes radiostationen som då inte var färdigutrustad. Förre radiotelegrafisten Hasse Fredriksson berättade inför ett stort antal besökare om ett sjömansyrke som både
tillkom och försvann under 1900-talet.

Det var under hösten 2010 som Rolf Schillén, också f.d. telegrafist, försökte få styrelsen för sjöfartsmuseet att gå med på att bygga upp en radiohytt på museet. Vad var det för något? Var skulle en sådan placeras? Knappast någon i styrelsen var intresserad.

Ett år senare kom Rolf och Evert Tryding i kontakt med Rolf Claesson på Radiomuseet i Göteborg för att diskutera utrustning till blivande radiohytten. Detta var i samband med telegrafistträffen hösten 2011. Robert Wahlgren hade redan kontakt med Matts Brunnegård.

I augusti 2013 åkte Rolf Schillén med hustru till Göteborg och lastade bilen full med apparater från Radiomuseet genom Claessons försorg. Mottagaren Eddystone skänkte
SM6BGM Göran Jönsson i Kungsbacka. I förråd har vi även ett par mottagare som passar in i en 40-talsstation.

Sändaren ST 450 har vi genom deposition hämtat från Tekniska Museet i Stockholm. Därefter har under 2013 och 2014 hytten försetts med övrig utrustning som kan ses på bild.

 

Utrymmet i museet blev en kompromiss men får anses som tillfredsställande. Ordföranden för Sjöfartsminnesföreningen Lars Nylén har lovordat resultatet och jämförde hytten
med motsvarande på gamla sjöfartsmuseet i San Francisco som han besökte i februari 2014. ”Helt klart är vår väsentligt mycket bättre” skrev han i ett mejl.

För att kunna demonstrera radiotrafik, speciellt telegrafi, har Rolf SM0LQE placerat sin gamla men väl fungerande transceiver Uniden 2020 undanskymd och kör nu amatörradiotrafik från hytten sedan 27 maj i år vid speciella visningstillfällen, såsom den årligen återkommande ”Beckbyxans dag” i juli.

När besökarna går in i hytten startar SAX-presset från 10/10 1965 i högtalare, presset finns utskrivet och sitter i skrivmaskinen. I hytten finns också böcker, telegramblanketter, radiodagböcker, sjöfartsböcker m.m. som fanns i dåtidens radiohytter, samt en radiodagbok
från M/S Zelos under hennes sista resa från Europa till Kaoshiung. Telegrafnyckeln som finns på bordet är kopplad till en summer, där besökaren själv kan testa sina morsekunskaper.

En gästbok finns för f.d. telegrafister. Boken ”Radion och radiotelegrafisten” av Birgitta Gustavsson finns till försäljning i museibutiken.

Den utrustning som finns i hytten är:
Sändare Standard Radio ST-450
Antennavstämning GS-200
Mottagarcentral Televerket MC 53B
Nödmottagare AB Elektroakustik ER65
Autoalarmapparat SATT Strix F
Mottagare Eddystone S830
Livbåtssändare

Mer om Roslagens Sjöfartsmuseum kan läsas på www.sjofartsmuseet.se. Ett särskilt tack riktas till Rolf Claesson för all hjälp med utrustning från Radiomuseet
Göteborg.
Text: Rolf Schillén, Robert Wahlgren
Foto: Robert Wahlgren

 

”Der Geheime Funkmelde Dienst”
UNDER 2:a VÄRLDSKRIGET

FASTA RADIOSTATIONER

Abwehr- avdelningen som Rudolf Staritz arbetade i som ung, född 1921, ”Der Geheime Funkmeldedienst des OKW-AMT Ausland” OKW anger att dom ansvarade för alla tre vapenslagen armén, flottan och flygvapnet. Byggnaderna innehåller en radiocentral både med mottagare och förbindelsecentral med sändare. Den togs ibruk från 1936, men under kriget när RAF började med bombningar av Berlin, flyttades sändarplatsen till en plats väster om Berlin, som hette Belzig. Sändare och mottagare var nu separerade från
varandra,och radiooperatörerna kunde nyckla sändarna från mottagarplatsen.

Bilden över är tagen på ”Arméns dag” med de militära myndigheternas tillstånd.
Lokalbefolkningen bjöds in på speciella dagar för att kunna se vad som pågick. Men alla
områden var ej tillåtet att titta på, p.g.a. verksamhetens hemliga natur. Men det bjöds på
korv och öl gratis, så man slapp att använda ransoneringskorten.

Bilden över är tagen på lyxvillan i Wohldorf, norr om Hamburg. I denna inrymdes  ”Übersee-Funkcentrale” som hade hand om kommunikationerna med Syd- och  Nordamerika, Mellanöstern, samt bortre Asien. Antennerna måste ju ha avslöjat vad dom höll på med inne i huset!

Denna central var också med i förberedelserna i operation ”Barbarossa” – alltså invasionen av Sovjetunionen, som startade 22 juni 1941. En kort tid därefter även operation ”Don”, Don är en flod som rinner genom Ukraina.

Bilden över visar radiooperatörerna på ”utlandsavdelningens” mottagarstation i Wohldorf.

De använde Körting KST som mottagartyp, som var en kopia baserad på HROmottagaren
HRO-5, men med typiska tyska keramiska isolatorer och stålrör i Telefunkens 11-serie. Äkta HRO-delar såsom avstämningskondensatorer och avstämningsrattar hade köpts genom portugisiska inköpskanaler, och som användes i KST-mottagarna.

På bilden över visas en Siemens mottagare typ R IV, som skilde sej från KST-mottagaren genom att de utbytbara spolarna var monterade på ovansidan av mottagaren, men samma avstämningsratt användes typ HRO (importerade via Portugal) enligt Staritz användes också Hammarlund Super Pro , samt Hallicrafter typ ”Skyrider” mottagare, importerade via Portugal som ej var med i kriget.

AGENTSÄNDARE

Denna typ av sändaradapter var konstruerad att
användas ihop med en vanlig rundradiomottagare,
där man tog ur slutröret för högtalarsteget.Slutröret
sattes i rörhållaren på toppen. Olika typer av
rörhållare användes. Kristallstyrning av sändaren
användes genomgående. Notera den vita lampan
vid pilen, som användes som antennströmslampa
vid sändning. Denna replika som visas har röret
EL11 som sändarrör. Denna typ av enkla sändare
användes huvudsakligen före invasionen av
Frankrike maj –juni 1940, samt inom Vishyområdet
före ockupationen 1942 (som var
tyskvänligt) Tydligen kunde även mottagaren
användas när adaptern var inkopplad.

 

 

 

Många av dessa radiokonstruktioner var
delar i en integrerad del av ”resväskeradioutrustning”
liknande den brittiska
”B2” stationen. Att bära omkring en sådan
väska med radio var oftast förenat med stor
risk, rentav livsfarligt om man blev upptäckt
vid kontroll.
Under kriget togs det fram en manual av
den tyska pejltjänsten ”ORPO” hur
spionagenter skulle pejlas in i
närfältsområdet runt en sändare.
För ett antal år sedan berättade en Herr Cor Moerman som arbetade under kriget
och även efter kriget, att dom använde samma manual som togs fram för tyska
”Abwehr” ORPO (pejltjänsten)

Här visas mottagardelen till ovan
beskrivna sändardel, S85, nämligen E85,
där E står för Empfänger. Det är en s.k.
rak mottagare, typ 1V1, alltså 1=hf-steg
V=detektor 1=lf-steg eller på engelska
TRF= Tuned Radio Frequency. Röret CF7
användes i denna mottagare.

 

 

 

 

 

 

Detta schema visar sändaren
S85/14, som framgår av schemat
är sändaren av enklaste slag, en s.k.
CO/PA = kristalloscillator/
effektsteg i samma rör.

 

 

 

 

 

 

 

Samma typ av sändare som sitter i MK VII eller Paraset som jag skrivit om tidigare i
Audionen. Med inbyggt antennavstämningsfilter för att kunna anpassa till enklare
trådantenner. Ovan en bild på S89/80 och E85 sammanbyggd i resväskan.

Denna utrustning på bilden ovan har en speciell bakgrundshistoria. Den hittades i en
sjö i södra Tyskland i slutet på 1980-talet, den var övertäckt på bottnen av ett lerlager.
Entusiaster återställde den till ursprungsskick i början på 90-talet. Den då relativt
höga uteffekten på sändaren, 80 watt, anses den vara lämplig för kommunikation på
längre avstånd ex.vis Sydamerika och Afrika, detta enligt Staritz som tagit reda på närmare detaljer. Frekvensområdet för sändare/mottagare upp till 18 MHz.

Denna sändare/mottagare var vanlig i Västra Europa, och användes av Abwehr-agenter från 1940-41. Vänstra delen är mottagare, och högra sändardelen, Ovanför sitter nätaggregatet.

Ovan ses en radiostation av typ SE 92/3, alltså en sändare som gav en uteffekt på 3 watt
till antennen. Den användes inom Europa och Sovjetunionen. För bruk i Sovjetunionen
var den inbyggd i en canvas-väska, detta för att den skulle klara av att kastas ner i en
fallskärm från flygplan. Pertrix-batterier användes för glöd och anodbatteri. Dessa
beräknades hålla i ca: ett år med daglig användning i ca: 15 minuter per dag.

 

 

 

Ovan ses bilder på SE 98/3, batteriradiostation, som synes en mycket kompakt byggd station, med de då stabila rörtyperna ur Telefunkenserien DF-11:a (stålrör). I sändaren ingick ett rör, typ KL2 som XTAL/PA koppling.

Denna radiostation var producerad i många exemplar, och var den mest spridda under
2:a världskriget. Den var lätt att få plats i en vanlig attaché-väska tack vare dess kompakta konstruktion.

Radiostation på bilden är en mycket kompakt tillverkad radio med s.k. acorn-rör. Dessa rör tillverkades av Philips, men såldes under namnet Valvo i Tyskland. Rören tillverkades i både 2 Volt och 12 Volts glödtrådsversion, medan Philips gjorde 4 Volt och 6 Volts version.

Sändaren var bestyckad med EL2 eller EL11 i effektsteget. Den togs i bruk 1943.

 

 

 

 

Denna station utgjorde ett trendbrott inom agentradiotillverkarna. Tre moduler
kunde sättas ihop medelst ett nyutvecklatklickkontaktsystem, på tyska ”Brechkopplung”. Den tålde mycket stora påfrestningar under transport. Man liknar den vid en choklad-kaka som man bryter isär på ett enkelt sätt, samt lätt att sätta samman igen. Denna typ av kontakt användes även inom tyska flygvapnet på senare radio-konstruktioner. Denna typ av kontakt användes för övrigt av nästan alla flygvapen , speciellt för anslutning av headset till flyghjälmen. Som sändarrör används UBL21.

Mottagaren var av typ 1V1, men med s.k. reflex-koppling, där detektor-röret används
både som detektor och extra lf-förstärkare. Ett hf-steg före detektorn förhindrade att
signal från detektorn strålade ut i antennen. (pga.pejl-risken)

En liten inbyggd morse-nyckel ingick i sändaren. Det tillverkades även en
batteriversion av denna radiostation typ SE 108/3. Då användes stålröret DF11 i
mottagaren, och ett specialrör i sändaren typ DLL22T tillverkat av Tungsram. Detta
loctal-rör hade en liten glaskolv, för att passa in i lådan på SE 108/3.

DLL22T var en dubbelpentod som parallellkopplades för att avge 3 watt uteffekt.
Denna agentsändare fick smeknamnet ”Keksdose” (kaklåda)
För drift från nätspänning fanns ett nätaggregat framtaget, som utgjorde en extra
modul ovan i schemat.

PEJLTJÄNSTEN ”ORPO”

Pejlmottagare                                                                                                              S 85/14

”ORPO” hade under 2:a världskriget en pejl-tjänst i alla ockuperade länder, som arbetade med att snabbt pejla in agentsändare (allierade) utan att väcka allt för stor uppmärksamhet.  Från Sovjetunionen till Norge, och hela vägen ner till Nordafrika fanns pejlstationer som arbetade dygnet runt. Både fasta och mobila stationer användes, och för att kamouflera de mobila pejlarna, kunde det vara en vanlig skåpbil som levererade tvätt eller som körde ut bröd t.ex. Det fanns bärbara pejlmottagare som bars under en (regn)rock med ett midjebälte, dessa gick under namnet ”Gurtelpeiler”, det var en firma i Österrike under namnet ”Kapsch” i Wien som tillverkade dessa pejlmottagare.

Pejlindikatorn kamoflerades
som en armbands-klocka, ett litet visarinstrument som
närfältsindikator. Runt nacken
användes ett varv koppartråd som pejl-antennram. Två olika spolar satt monterade för att täcka frekvensområdet 3 – 20 MHz. I mottagaren satt batterirör av typ RV2,4P700 5 st, samtRV2,4H300 2 st. tillverkade av Telefunken.
Glöden var på 2,4 volt, och
NiCad-batterier användes redan
då!! Även vanliga torrbatterier
kunde användas i dessa pejlmottagare. Dessa tillverkades i miljontals exemplar, och
kvalitén var så hög att dom efter 60 år, fortfarande kan laddas upp för användning !?
Dessa celler var även kända under namnet ”Edison-Sammler”.

Det är ej säkert om denna bild är tagen
under kriget. Mannen som står och röker
ett bloss har moderna byxor som ej fanns
under denna tid. Men när det skulle
pejlas, var naturligtvis dessa
pejloperatörer klädda i civila kläder för
att väcka så lite uppmärksamhet som
möjligt.

Bilden troligen tagen efter kriget.

 

 

 

Till sist några modernare typer av agentradio, men byggda i Italien under kriget. På bilden
ovan RN-3, huvudsakligen en konstruktion gjord i Tyskland typ S 85/14.

Slutligen en italiensk typ av
radio som förekom i italienska
flygvapnets flygplan, RN-6
tillverkad av Nova Radio och
Natali, men
grundkonstruktionen en SE 90/
40, enligt Louis Meulstee,
italienska flygplanstypen B 30.

 

 

 

 

 

 

 

 SAMMANFATTNING

Jag har här beskrivit några tyska ”agentradioutrustningar” men har inte nämnt hur effektivt spionerna arbetade, eller ”Agentenfunk” förkortat till Afu.

Låt oss backa till åren runt 1930. Det blev helt uppenbart att ett nytt världskrig skulle
komma om man såg hur det utvecklades i Europa. Tyskarna ville ta ut hämnd från främst
då Polen och Frankrike och några länder till för nederlaget under 1:a världskriget.
Här var den militära underrättelsetjänsten en mycket viktig förtrupp innan kriget
startade i september 1939. I inledningen av kriget var den militära underrättelsetjänsten
mycket effektiv under den tyska blixtkrigsoperationen i Västeuropa.

Abwehr-agenter opererade bakom de franska frontlinjerna före och efter ockupationen
av Väst-Europa i maj och juni 1940. Den tyska armén avancerade så snabbt att Abwehragenterna behövde endast gömma sej en kort tid, och därmed blev framgångarna
uppenbara för den militära underrättelsetjänsten.

Vid invasionen av Sovjetunionen (operation Barbarossa) blev framgångarna liknande
i början som i Väst-europa. Som bekant var sovjetkommunismen inte alls framgångsrik
i de västra delarna av Öst-europa, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina led
fruktansvärt under det sovjetiska oket, med Stalins terror och de svältkatastrofer som
uppstod i Ukraina.

Lenin gjorde på sin tid ett uttalande: ”fienden till min fiende är min vän”. Detta gjorde
det lätt för tyskarna att värva agenter där kommunisterna tagit över makten. Bl.a. i ”Don-
Netz” i Ukraina. Där byggdes ett underrättelse-nätverk upp av tyskarna bakom de ryska
linjerna, under och före den tyska invasionen av Sovjetunionen.

Tyska armén avancerade över tusen kilometer på några veckor. Agenterna behövde
bara gömma sej en kort tid under tyskarnas framryckning. Men under den stränga vintern
1941 (kallaste vintern detta århundrade) försämrades underrättelseverksamheten för
tyskarna avsevärt.

Tyskarna försökte värva ryska krigsfångar som agenter, men dessa fångades snart in av
ryska säkerhetsagenter och avrättades av NKVD. En del av dom övertalades att arbeta
som dubbelagenter, men svårigheterna för tyskarna att värva agenter blev mer och mer
uppenbar, ju längre kriget avancerade.

Några ryska agenter som arbetade för tyskarna, släpptes ner i fallskärm i Ural-regionen,
men fick aldrig någon radiokontakt med tyska Abwehr-agenter. Avståndet och
radiokonditionerna gjorde inte saken bättre. Hur det gick för dessa stackars ryssar kan
man bara ana.

Var den tyska underrättelsetjänsten utrustad för att lösa sin uppgift på utländskt territorium?

På denna fråga får man utan vidare svara ja! Även om de allierade tog fram nya
kommunikations-lösningar som t.ex. S-phones och andra speciella radioutrustningar,
så kunde Abwehrs pejl-tjänst snabbt pejla in dom. Även tyskarna förbättrade sina metoder
med nya radiosystem mot slutet av kriget.

Slutligen vill jag berätta en ”solskenshistoria” som inträffade i Holland 1942.

Kort efter det att Holland invaderats i maj 1940, fick alla radioamatörer lämna in sina
radioutrustningar till polisen efter en annons i dagstidningar juni 1940. Alla utrustningar
skulle säkert lagras i ett magasin tills kriget var över.

Men en modig radioamatör PA0YF, struntade i att följa polisens upprop, och byggde
en QRP-sändare (lågeffekt) med tillhörande mottagare. Han började sända på 7 MHz
med anropssignalen CT1LX (Portugal) utan att tyskarna i Haag upptäckte honom.
(Portugal var ju neutral stat) Herr G.J. Kijff (PA0YF) som han hette pejlades till slut in av
en tysk pejlstation borta i Ukraina !! Den tyska ORPO (Ordnungspolizei) i Haag gjorde
resten, och han fördes till en special-domstol för sina ”dumheter” på 7 MHz. Till slut
hamnade han i ett koncentrationsläger, men överlevde kriget. Han avled år 2001. Men
han hade osedvanlig tur, normalt avrättades ”radioagenter” av tyskarna efter innehav och
användande av radiosändare.

Artikeln översatt och bearbetad av Bertil Bengtsson

Mr Rudolf Staritz har nedtecknat dessa minnen från krigets dagar, samt bidragit med
foto.

Mr. Richard Walker har hjälpt till med stöd till denna artikel.

Originalartikeln sammanställd av Mr. Arthur O. Bauer i sept. 2003. Centre for German
Communication and related Technology 1920 – 1945.

Mr. Rudolf Staritz har tagit alla foton.

Utöver Karusellen och Barnens brevlåda minns jag inte några program jag hört på min  barndoms radio. En AGA från 1941.

Jag var ingen trogen lyssnare till Farbror Sven och jag har en känsla av att radion mest användes till att lyssna på nyheter från TT. Radiotjänst hade inte tillstånd att producera
nyheter.

Karusellen däremot lyssnade ju alla på, och när Gösta ”Snoddas” Nordgen den 16 januari
1952 framförde sin Flottarkärlek var min moder stum av beundran. Refrängen ”haderian hadera” fanns inte med vid premiären i Karusellen, men väl på den 78-varvsskiva som storebror Leif införskaffade. Den och andra musikaliska storverk som t.ex. Tomtarnas vaktparad spelades på denna analoga, fjäderdrivna resegrammofon som morfar köpte tillsammans med en Linguaphonekurs i engelska som min bror förespeglat morfar skulle höja barnbarnets betyg i engelska. Som tack för morfars givmildhet fick han lyssna på andliga sånger med Einar Ekberg. Skivorna fick morfar förstås betala! Däremot tror jag aldrig att någon språkkurs spelades.

Radion kostade 1941 275:-, vilket motsvarar 5712:- i dagens penningvärde!
Modellen hette 232 och tillverkades åren 1941-1943.
Det var en superheterodynmottagare med 4 rör.

Matts Brunnegård