Författare: Viktor Ohlsson

I Radiomuseets telefonsamling finns två fungerande gamla vevtelefoner som har kopplats ihop. Besökande barn (och vuxna!) har stor glädje av att ringa till varandra på dessa gamla telefoner – en av våra populäraste experiment! Den ena är en av Telegrafverkets första väggtelefoner och den andra är en bordstelefon av senare datum – det skiljer cirka 45 år mellan tillverkningsdatum på telefonerna.

Museets stora väggtelefon i trä är tillverkad av Telegrafverkets verkstad år 1911. Modellen kallas AC150 eller Tvm, och tillverkades mellan 1893 och 1925 som Telegrafverkets första egna väggtelefon. Den var en revolutionerande nyhet med många finesser när den började sättas upp 1893, och beskrevs i följande ordalag av en tidning i december samma år:

” Rikstelefonapparater af den nya, vid telegrafverket utförda konstruktionen samt tillverkade vid telegrafverkets verkstad hafva från och med i onsd. börjat uppsättas i hufvudstaden.

De skilja sig till utseendet helt och hållet från de äldre apparaterna och göra med sina enkla och rakliniga former ett synnerligen godt och tillfredsställande intryck.

Synliga metalldelar har man sökt undvika så mycket som möjligt, och hafva äfven alla kontaktskrufvar och dylikt placerats antingen inuti apparaten eller ock så, att de icke falla i ögonen. Ledningstrådarna tillföras apparaten nedifrån i stället för såsom vid nuvarande apparater, uppifrån.

Mikrofon och hörtelefon äro förenade i ett stycke, hvilket medför så väl praktiska fördelar som beqvämlighet vid begagnandet. Induktor och batterier äro äfven betydligt mycket starkare, än hvad som hittills begagnats, emedan apparaterna företrädesvis äro afsedda att användas å långledningar. Äfven är pulpetskifvan gjord så stor, att man beqvämt kan skrifva på den samma. ”

Att sätta ihop mikrofon och hörtelefon till en enhet, en telefonlur, var en nyhet i början av 1890-talet. Denna hade uppfunnits bara några år tidigare av LM Ericsson. På tidigare telefonmodeller var hörtelefon och mikrofon separata enheter.

I lådan med vår telefons lilla riksvapen placerades två stycken 1,5V batterier som strömförsörjning till telefonens kolkornsmikrofon, vilken omvandlar variationerna i det mänskliga talet till en elektrisk signal som därefter vidarebefordras ut på telefonlinjen.

I bilden här har locket och ringklockan lyfts undan, och då ser man telefonens växelströmsgenerator, även kallad induktor. Denna generator skapar en växelspänning på cirka 100V 20Hz när man vevar på telefonens vev med
4 varv/sekund. Detta får normalt en ringklocka att ringa i telefonväxeln i andra änden av telefonledningen. I museets experimentkoppling är telefonen i stället direkt kopplad till en annan telefon på avdelningen för Sjöfartsradio.

Telefonen på Sjöfartsradioavdelningen är en bordstelefon med plåtkapsling- Den mycket vanliga modellen, med beteckning AB100, tillverkades under nära 50 år, från tidigt 1900-tal till slutet av 1950-talet.

Detta exemplar, som tillverkats av Televerkets Verkstad i Göteborg, verkar vara bland de sista som tillverkades på 1950-talet. Telefonen har en lur av bakelit i stället för den lur med taltratt som modellen säkert hade i början av 1900-talet. För övrigt är det samma teknik i bordstelefonen som i väggtelefonen. En växelströmsgenerator vevas för att få en klocka att ringa i andra änden av telefontråden. Mikrofonen behöver också här 3 Volt likspänning för att fungera.

Text: Dag Johansson

Bild: Dag Johansson och Lars Lindskog

Kolla flygtrafiken över Göteborg

Nu har du kommit till Flygradioavdelningen.

Vid vänstra delen på montern finns en inflygningskarta över instrumentflygning till Landvetters flygplats. De blinkande lysdioderna märker plats för de radiofyrar som är aktuella för landning bana 03.

Vid montern högra sida finns på dataskärmen aktuell trafik i Göteborgsområdet informationen kommer från Flygradar 24 som är fri att ladda ned från Internet.

Heinrich Rudolf Hertz, född 22 februari 1857 i Hamburg, död 1 januari 1894 i Bonn, var en tysk fysiker.

Hertz blev filosofie doktor vid Friedrich Wilhelm-universitetet i Berlin 1880 och amanuens hos Hermann von Helmholtz. Han blev 1883 docent vid universitetet i Kiel samt 1885 professor i fysik vid Polytechnikum i Karlsruhe och 1889 vid universitetet i Bonn. Han tilldelades Matteuccimedaljen 1888 och Rumfordmedaljen 1890.

Han har gett namn åt enheten hertz, som används för att mäta svängningstal exempelvis av enton från ett musikinstrument eller den mänskliga rösten, härledd SI-enhet frekvens.

Genom experiment 1886 bekräftade han teorin om ljuset som en elektromagnetisk vågrörelse, som James Clerk Maxwell lagt fram 1864. För detta vann han det pris som Preussiska vetenskapsakademien 1879 hade utlyst. Försöket ledde så småningom även till radiotekniken.

I experimentet genererades en gnista på ett ställe, som påverkade en strömkrets på ett annat ställe, helt utan några kablar dem emellan.

Det sägs om honom att han konstaterade att detta bara var ett intressant fenomen, som man inte hade någon praktisk användning av.

Det är intressant att notera att vårt radiomuseum har en gnistsändare och kohärmottagare i två separata enheter byggd av Karl G Eliasson som examensarbete vid Chalmers Tekniska Institut 1906, som liknar Hertz experiment.

Vi har även ett demonstrations experiment gjort av vår medlem Bengt Lindberg,. En gnista på den ena enheten orsakar en ström i den andra. Inga kablar förenar enheterna. Enheterna har radiokontakt med varandra.

Wikipedia och Bengt Lindberg

Jag har länge intresserat mig för audiovisuell reproduktionsteknik, såsom bandspelare, grammofoner, film och videokameror, och särskilt för hur apparaterna kan användas för att förändra signalen på ett kreativt sätt, för att skapa experimentella filmer och musik.

Finns det några roande eller oroande exempel på hur musik har använts för att störa ett tekniskt system?

Säkkijärvin polkka

Under Vinterkriget förlorade Finland Karelen och staden Viborg till Sovjet 1940, men i början av fortsättningskriget intar finska trupper Viborg i augusti 1941. Staden är minerad. Broar och posthus exploderar utan förvarning. Ett riskabelt sökarbete för att hitta de gömda minorna inleds och efter 17 kraftiga explosioner hittas en oexploderad mina, som visar sig vara försedd med en mystisk och avancerad utösningsmekanism, vilken analyseras av ingenjören Jouko Pohjanpalo vid Yle, den Finska rundradion. Han finner att varje mina är försedd med en radiomottagare som driver tre stämgafflar stämda i en treklang, vars kombination är unik för varje mina. Om en radiosändare på sovjetiskt territorium sänder ut motsvarande ackord, bringas stämgafflarna i resonans och sluter en strömkrets som detonerar minan. Anledningen till denna avancerade finess är att få en möjlighet att avstå från detonationer vid en förändring av krigets ställning.

För att förhindra ytterligare explosioner körs transportabla radiosändare monterade i bussar till Viborg för att försöka överrösta de dödliga treklangerna från Sovjet. En lämplig störsignal behöver ha speciella egenskaper: den måsta vara utan pauser för att sovjeternas signal inte skall få ett tillfälle att försätta stämgafflarna i resonans, den behöver vara polyfonisk och växla snabbt mellan en mängd ackord som inte är konsonanta med stämgafflarnas toner.

Dragspelsvirtuosen Viljo Vesterinens inspelning av Säkkijärven polkka bedöms ha de nödvändiga signalegenskaperna, och den sänds tusentals gånger på tre olika frekvenser kontinuerligt, dygnet runt, under de höstmånader som batterierna till radiomottagarna i minorna beräknas hålla. Den musikaliska försvarsstrategin lyckas och inte en enda av de återstående hundratals minorna exploderar.

Blåmesen

De som tog del av TV och radioutbudet sena kvällarna på 1900-talet kanske minns att sändningarna avslutades med tio korta tonpulser i snabb följd. Signalen användes av Televerket för att stänga av samtliga sändare i landet centralt inför nattens sändningsuppehåll.

När Blåmesen gjorde entré som pausfågel på 1960-talet, visade det sig att dess sång kunde sammanfalla med avstängningssignalens karaktär, och därför fick den ej sjunga i radio och TV förrän distributionen till sändarna digitaliserades på 1990-talet.

En kompositör som medvetet använt denna signal är Zaid Holmin, som 19 år gammal 1965 skapade elektronmusikkompositionen Genesis med ett par Tandbergbandspelare. För att försäkra sig om att stycket skulle bli det sista som spelades om det sändes i radio, avslutade han det med dessa tonpulser. Zaid blev senare kreativ programmerare på EMS, Elektronmusikstudion.

Även hiphop-gruppen Just D samplade pipen i låten Fortfarande hos J Lindström som därför var bannlyst i radio. Att landets radio och TV-nät kunde stängas av på detta sätt betraktades som ett hot mot rikets säkerhet.

Den Kinesiska elddraken

Radiovågor respekterar inte nationella gränser och är svåra att stoppa. Därför uppstår ett problem för länder som vill kontrollera medborgarnas tillgång till information.

En energikrävande metod för att hindra informationen, är att överrösta radiosignalen genom att sända ut en starkare signal på samma frekvens. Vanligtvis bär inte störsignalen på någon information i sig, utan den kan bestå av pulserande toner, syntetiskt pladder, oväsen eller brus. Störsändaren måste kontinuerligt ställas om till de frekvenser som är aktuella, vilka söks upp av speciella lyssnigsstationer som övervakar etern. Störsändning var en omfattande verksamhet under kalla kriget som sysselsatte många och konsumerade stora mängder elenergi.

Ett nutida exempel på störsändare som istället använder sig av musik, är The Firedrake, som sänder från kinesiskt territorium för att störa ut utländska kortvågssändningar, såsom Radio Free Asia, Voice of Tibet och The Sound of Hope- ett internationellt radionätverk knutet till Falun Gong-rörelsen.

The Firedrake irriterar radioamatörer med flera, eftersom den når hela världen, även på frekvenser som är reserverade för kommunikation och inte rundradio.

Ett radioprogram på kortvåg varar normalt en timme, därför består störsändningen av tolv traditionella kinesiska musikstycken med sammanlagt en timmes speltid. Efter en timme avbryts störsändningen så att operatörerna kan lyssna efter om de oönskade programmen fortfarande sänder.

Ett av styckena är Gong och trummor för skördefest (Feng Shou Luo Gu). Inspelning från störning av Radio Free Asia:

Chinese Firedrake Jammer – Signal Identification Wiki (sigidwiki.com)

Är maskinerna våra vänner?

Människan skapar mer och mer avancerade tekniska system som kan te sig hotfulla när vi gör oss beroende av dem. Min förhoppning är att konstnärer utforskar svagheterna hos artificiell intelligens, ansiktsigenkänning, algoritmer och sociala medier med mera, och hittar sätt att förvirra dem.

Mats Lundell

Blåmesbilden licens: https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons, https://Attribution: Francis.C. Franklin©creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/

Radiomuseet har en klassisk mikrofon från Neumann i Tyskland med beteckningen CMV3. Det står för kondensatormikrofon med förstärkare och är en legendarisk mikrofon som byggdes från 1930 och fram till 1950. Den tillverkades även under Telefunkens namn. Mikrofonen gjordes i ett stort antal bland annat till Berlinolympiaden 1936 och den syntes ofta i journalfilmer från andra världskriget. Den kallades då lite vanvördigt ”Hitlerflaskan” eftersom basen med förstärkaren är flaskform. När ljudfilmen slog genom var den ofta förekommande trots att den var klumpig och tung med sin rörbestyckade förstärkare.

Mikrofonen har mycket goda prestanda och efterföljaren Neumann U47 blev också legendarisk och finns i alla stora berömda studios.

Vår mikrofon har inte varit komplett men via Jörgen Pettersson fick vi en kontakt med Tomas Borgström i Malmö som renoverar dessa gamla dyrgripar. Tomas har nu gjort i ordning vår CMV3:a och den är nu kompletterad med mikrofonhuvud och nytt membran. Den är nu upptrimmad, genomgången och är fullt fungerande skick, mycket tack vare att museet har de unika Telefunkenrör som sitter i mikrofonens förstärkare. Åtskilliga rör testades innan vi hittade ett tillräckligt brusfritt.

Det är roligt att ha fungerande föremål i våra samlingar och denna gamla mikrofon presterar helt i klass med en modern studiomikrofon. Tomas har gjort en inspelning som visar detta.

Nu vill vi gärna ”inviga den” vid något lämpligt evenemang i Hugo Hammar salen.
Projektet visar på ett bra sätt för våra besökare att välgjord klassisk teknik fortfarande presterar och levererar efter ett sekel. Vi brukar ju fråga våra unga besökare om de tror att deras mobiler kommer fungera om 100 år och svaret är ganska givet.Tack Jörgen och Tomas för goda insatser i ett roligt och intressant projekt som kommer förgylla vår studioavdelning.

Martin Björkman

Foto: Tomas Borgström, Lars Lindskog

Häromdagen besökte jag Radiomuseet och överlämnade ett vandringsvågrör av typen RW80. Röret har använts i ett av de radiolänksystem som leverats av Siemens i Tyskland till Televerket under 60-talet.

Varje rör kostade då ca 4000 kr/st. Siemens var under slutet av 50-talet och fram till 80-talet en stor leverantör av radiolänksystem som användes i södra halvan av Sverige (från Sundsvall och neråt). Från Sundsvall och norrut köptes motsvarande rör från STC i England. Leveranserna köptes med installation och driftsättning vilket innebar att respektive leverantör hade montörer och ingenjörer under flera år i Sverige innan allt var klart att använda. Det var inom telefoni och TV som det var stort behov kapacitetsökningar respektive ny täckning. De stora och långvariga projekten ledde i flera fall till att montörerna stannade kvar i Sverige för gott och blev svenskar.

Systemen byggdes dubbelriktade vilket givetvis var en nödvändighet för telefoni. För TV var behovet i första hand att kunna distribuera TV från Stockholm och ut till alla de TV-stationer som var under uppförande under framförallt 60-talets första hälft. Kapaciteten på länklinjerna var sådan att ett TV-program med ljud eller 600 telefonsamtal per radiolänkkanal kunde överföras. Denna siffra ökades senare till 960 samtal. De frekvenser som var aktuella var 4 GHz och 6 GHz. Avståndet mellan varje radiolänkstation var ca 50 km.

Utöver sändare och mottagare levererades modulatorer och demodulatorer samt ett omfattande hjälplänksystem för att kunna övervaka och styra all utrustning. T ex i sträckan Stockholm – Göteborg fanns ca 10 mellanliggande radio-länkstationer samt några avgreningar som behövde övervakning och styrning. På den här tiden hade Televerket en egen byggnadsavdelning som ansvarade för husbyggandet och elinstallationerna.

Mer information finns Televerkets tekniska tidning TELE nr 4 från 1965 om radionätens utbyggnad. Den finns nog på Radiomuseets bibliotek! Lite teknik om vandringsvågröret finns även på Wikipedia.

Text Kjell Markström, bilder Lars Lindskog

Det är dags att presentera en bolagstidning i Audionen. Det handlar om en ganska kortlivad tidskrift som gavs ut av Luxor i Motala. Den är inte riktigt typisk för vare sig de tidningar som riktade sig till en radiotillverkares återförsäljare eller de som mer hade karaktären av reklam till hushållen. Den distribuerades visserligen till Luxorhandlarna, men var och en som köpt en magnefon verkar också ha fått den hemskickad direkt i brevlådan.

Trådnytt hette den alltså och första numret kom ut 1951. Målgruppen var ju relativt smal och det får väl ses som en slags reklam i efterhand, som kunde hjälpa till att sälja tråd och andra tillbehör. Magnefonerna sålde väldigt bra redan från debuten 1949 och under de första åren av 50-talet. Den exklusiva skara som ägde en trådspelare i hemmet och dessutom fick en särskild tidning i brevlådan några gånger om året hjälpte säkert till med att sprida intresset. Kanske genom att spela in släkt och vänner på apparaten och även visa tidningen för andra nyfikna. Det motiverade antagligen kostnaderna för den.

Innehållet består i regel av några fasta inslag, som till exempel en intervju med en nöjd magnefonägare, en tävling av något slag och lite tips från en tekniker på företaget. En avdelning som kallas ”rullen går” presenterar brev från läsekretsen och det brukar också finnas någon skämtteckning, som de som finns nedan. Texterna lyder så här:

Jag undrar om han fortfarande ska förneka att han snarkar om nätterna.

Säg icke nej, älskade Eufemia…Åhh Konrad, det kommer så plötsligt! Vill du trycka på Microphone record och gå ut ett ögonblick, så ska jag spela in mitt svar.

Konkurrensen från bandspelarna tvingade så småningom Luxor till att även börja tillverka sådana och då fasades trådmagnefonerna successivt ut från produktutbudet. Trådnytt blev väl med tiden lite för låst i sitt koncept, så den blev inte så långlivad. Den kom ut med cirka tre nummer per år från 1951 till 1954. Från 1955 så blev den en liten del av företagets äldre branschtidning ”Luxor Kontakt”, men den får vi titta på en annan gång.

Anders Söderström, text och bild