Klockradio redan på 1950-talet

Sound Radio hade vi en artikel om i första numret av Audionen 2017. Ett Stockholmsföretag som specialiserade sig på bilradio och var aktivt från 1947 till en bit in på 60-talet. Det är också känt att de sålde några apparater tillverkade av Scaniavox, främst reseradio för batteridrift, men också den lilla nätanslutna lokalmottagaren “Piccolo”. Därtill tillverkade de utöver bilradio sannolikt åtminstone en batteriapparat själva och även en nätansluten radio med typbeteckningen SR 780 W. Den senare efterlyste jag uppgifter om i slutet av artikeln eftersom den varit lite av en gåta för mig sen länge. Den torde vara relativt sällsynt, då ingen hört av sig och jag själv aldrig sett någon, under alla år som samlare. Något som gällt fram till januari i år, då jag fick tillfälle att köpa en. Den var en rolig överraskning på många sätt och inspirerade mig till att skriva den här artikeln.

Gåtans lösning var en klockradio av udda utformning, Sound Radio SR 780 W

Längre fram följer en närmare presentation av modellen, men först måste artikeln börja leva upp till rubriken. Klockradio kan i sig vara ett lite oklart begrepp. Att bygga in en klocka och en radio i samma hölje, kunde väl egentligen vara tillräckligt, men sannolikt väntar sig gemene man något mer. Kombinationen väckarklocka och radio är nog det som de flesta tänker på i sammanhanget. Säkert har något snille själv kläckt idén och kanske också förverkligat den redan i radions barndom. I ett svenskt perspektiv och utifrån serietillverkade produkter är det dock inte förrän i början av 1950-talet, som det dyker upp exempel att nämna här. Troligen var Svenska Radio Aktiebolaget först ut med sin Radiola Klockett, från 1953.

Radiola Klockett 2532 VK: den kanske vanligaste svenska klockradion

Philips saluförde samtidigt en klockradio i Tyskland BD 332 (K eller L), men den här versionen såldes inte i Sverige. Den ska inte ha klarat alla krav för att uppfylla den så kallade S-märkningen, som utfärdades av Semko. Åtminstone har jag fått en muntlig uppgift om detta. Skälet ska ha varit att den hade ett eluttag i ena gaveln där fördjupningen i plasten var för grund för att ge tillräckligt petskydd när en stickkontakt sattes i. Oklart dock om det verkligen var huvudskälet för den tillverkades bara med två våglängdsområden, MV och LV alternativt MV och KV. Påföljande året 1954 kom en hollandsbyggd variant som har beteckningen BX 332 A. Den har inget extra uttag och klarade möjligen därför kraven, men den har också alla tre våglängdsområdena. Det är en sovrumsvänlig apparat i vit plast, med klocka, rattar och skala på framsidan och med högtalaren monterad uppåt i taket på lådan. Den såldes i Sverige 1954-55.

Dux typ V 353 K, som bara är klocka och radio i ett. Slå till och från radion får man göra själv

Till Philipskoncernens svenska del hörde också märkena Dux och Concerton och de hade var sin egen klockradio. De började tillverkas 1954 liksom ovannämnda Philipsapparat. Dux version heter V 353 K och även om den har en inbyggd klocka så verkar den inte kunna koppla i eller ur radiodelen. Inte så mycket till klockradio alltså. Lådan har en fast överdel av träimiterande plåt. Samma kabinett användes till typ V 1351 ,som har öppningsbart lock, med grammofonverk under plåten. Klocka och grammofon samtidigt räckte dock inte utrymmet till, så någon sådan version finns inte. Concertons modell å sin sida är en klassisk “snedskala” med klocka på framsidan bredvid högtalargallret, V 534 K. Ironiskt nog använde de ett Dux-tillverkat urverk, som kan ställas in för att slå på och av mottagaren vid flera tillfällen under dygnet. En riktig klockradio, jämfört med Duxen.

Alla mottagarna i “det Svenska Philipsstallet” har kort-, mellan- och långvåg. Duxen har faktiskt två kortvågsområden, medan Radiolas Klockett saknar kortvåg. Det ett kopplingsur tillför är automatiskt tillslag av radion vid en förinställd tidpunkt. Apparaten kan alltså tjänstgöra istället för väckarklocka. Något alla dessa klockradior också har gemensamt är att de verkar vara byggda med chassier som användes i produktionen av andra bordsradiomodeller. När det gäller Dux och Concerton, så var även lådorna gemensamma, med endast smärre yttre förändringar. Philips och Radiola hade dock specialbyggda lådor.

Kopplingsuret “Electro-boy”, samma verk som i SR 780 W

Dags nu att återvända till Sound Radio SR 780 W. För även den är alltså en klockradio. Den har faktiskt ingen strömbrytare utöver kopplingsuret, För stationsinställning finns bara en pilratt på baksidan och det är uppenbart att en stark lokalstation ska ställas in en gång för alla. Rörbestyckningen är ECH42, EF41,EBC41, EL41 och ett EZ80, som likriktare. Urverket är tillverkat i Tyskland av Hugo Müller i Schwenningen. Calvert och kompani i Göteborg saluförde kopplingsuret “Electro-boy” i Sverige, som tillverkades av samma firma och verket i Sound-radion är identiskt så när som på att det saknar texten urtavlan. För övrigt så är höljet av trä med mahognyfanér och rattarna på framsidan, som verkar vara för volym och klangfärg, är av genomskinlig plast i en väldigt platt modell, som jag bara sett på just just den här radion. En kul detalj är att tillverkningsnumret är 20002. Det kan faktiskt vara det andra eller tredje byggda exemplaret, för chansen att de gjort tjugotusen apparater innan de gjorde den här får väl anses gå emot noll.

Jag har redan nämnt att Dux också tillverkade ett kopplingsur, även om det användes i Concertons klockradio och inte deras egen, men det såldes också som löst ur med kabinett av mahogny. Då har det en sladd med stickkontakt förstås, men också en sladd till med ett eluttag. Enkelt att koppla vilken radio som helst till uttaget och plötsligt har man sin egen klockradio. Vid en bläddring i broschyrerna för 1955-56, från Philips, Dux, Concerton och Radiola, så finns där inte längre några klockradios att se. Kanske hängde restexemplar kvar i prislistorna något år, men som hemelektronisk produkt var klockradion i stort sett död för flera år framåt. Radiola Klockett sålde nog hyfsat, när det begav sig och möjligen även Philips, men de övriga märkenas klockradioapparater är så sällsynta att det bara är tur om man hittar ett exemplar.

De stora tillverkarna hade många andra produkter att stödja sig på om en enskild modell sålde dåligt. De hade också varit kloka nog att utnyttja chassier, som kunde användas i andra apparater. När det gäller Sound Radio, så bör det här ha varit en betydligt dyrare flopp. De hade ingen annan nätansluten apparat att använda chassiet till. Bilradio och batteridrivet, var deras huvudnäring och en billig lokalmottagare för elnät hade de redan i Scaniavox Piccolo, som de sålde under eget märke vid den här tiden. Säkert en dyrköpt erfarenhet och en förklaring till att modellen SR 780 W är så sällsynt.

De lösa kopplingsuren gjorde samma tjänst med en befintlig radio ansluten, så klockradion blev onödig fram till dess transistorerna gjorde att formatet kunde krympas och att radion gav ljud ifrån sig med en gång. Med en rörapparat som måste ha tid för uppvärmning kunde den lättväckte tvingas vakna av ett knäpp från strömbrytaren istället för av musik eller morgonnyheterna. Det går dock att hitta andra rörradioapparater från 1950-talet med inbyggda kopplingsur, Luxor hade en trådspelarmodell som heter Royal, där en inbyggd klocka kan starta radion och även en inspelning av programmet på tråd om man så önskade. Även L M Ericsson sålde en bordsmodell med bandspelare och radiomottagare, i slutet av 50-talet, som kan styras av ett inbyggt urverk. Denna senare apparat har faktiskt varit baksidesbild i Audionen för ca tio år sedan. Ingendera är dock något som kan placeras på ett nattduksbord i sovrummet och således inte en klockradio i vanlig bemärkelse. Som slutkläm kan konstateras att Telefunken faktiskt gjorde en variant av sin lilla bordsmottagare “Jubilate” som klockradio. I tyska huvudkatalogen för 1955 finns den med. Såvitt jag vet såldes den dock inte på den svenska marknaden.

Anders Söderström

Görans Radio & TV verkstad

Alltsedan radions barndom på 1920 talet har det funnits ett behov av att laga trasiga apparater. I början var det ofta cykelverkstaden i byn som svarade för service och försäljningen av nya apparater. När TVn kom på 1950 talet så fick teknikerna vidareutbilda sig för att klara dessa.

Eftersom apparaterna ofta var stora och folk inte ville missa kvällens TV program så fick teknikerna åka hem till kunden. Det myntades då uttrycket flygande service efter firman Landerö som hade ett flygplan med snurrande propeller på taket på servicebilarna. TV teknikern hade då en väska med ett universalinstrument, rör, kondensatorer, motstånd med mera samt verktyg och en lödkolv.

Man klarade att laga 95% av apparaterna i hemmet, annars fick den tas med in till verkstaden. Kunden fick då ofta en 17 tums låne TV, för man kunde ju inte missa kvällens program.

Ofta var det en hemmafru iförd morgonrock som öppnade dörren och ville bjuda på kaffe. Det kunde bli mycket kaffe under dagen, men man kunde ju tacka nej. Det värsta var närgångna hundar som snodde skruvmejseln och tuggade på den. En TV tekniker fick se ett tvärsnitt av svenska hem. Ibland en flott villa med swimmingpool inomhus, ibland en knarkarkvart med endast en soffa och en TV som inredning.

Från Radiomuseets Audiogude

RM00038

RM00038

Denna DUX TVn har funnits på museet länge. Nu står den lagrad i Lillhagen
Tillverkad någon gång i början av 60talet på NEFA i Norrköping på licens
från Philips i Holland.

RM 00038
Fabrikat: DUX
Varumärke: DUX Typ: V 5932 Serienr: 320884

Beskrivning : TV mottagare S/V 23 tums med UHF i ljust träslag och grå läderimitation runt bildröret.

Kostade 62/63 1445 kr, vilket motsvarar 205 timmars arbete för en fabriksarbetare.

SM6WZY Göran

Den första TV sändningen över atlanten

När ägde den första direkta TV sändningen tvärs över atlanten rum ? Om man tror att det var den 11 juli 1962 med hjälp av sateliten telstar så tror ni fel.

Händelsen inträffade istället en februaridag 1928.och den man som svarade för sändningen var den skotske uppfinnaren John L. Baird även kallad Televisionens fader.

I Februari 1928 vid midnatt monterade Baird upp sin TV kamera i ett kontor i London. Han placerade en buktalares nickedocka framför den så att fyra personer i New York kunde stämma av sin apparat på bästa sätt. Bilden av dockan gick först över en telefonledning till en radiosändare i Coulsdon, Surrey varifrån den sändes tvärs över atlanten på en våglängd av 45m Signalerna reflekterades av jonosfären i ett antal hopp och mottogs med tillfresterande resultat i Hartsdale utanför New York.

Tittarna skickade omgående ett medelande till Baird och bad honom sända fler bilder. Ett antal personer på Londonkontoret inklusive Baird själv poserade därför i tur och ordning framför kameran. Bilderna av dem mottogs samtliga i Hartsdale utanför New York.

Bairds TV system var en teknik med litet linjeantal som utnyttjade korta radiovågor för överföringen 30 linjer 12.5 bilder i sekunden och bildstorleken var endast 3 gånger 4 cm.

Göran Jonsson

RADIOMUSEET SOM REKVISITAFÖRRÅD

Det förekommer ganska ofta att vi hyr ut apparater till filminspelningar, men inte lika vanligt till teatrarna.

Men jag minns faktiskt att jag var på föreställningen och hörde hur morseskrivaren knattrade fram ett meddelande och att Dag Malmberg gick fram och läste budskapet om att Lasse Brandeby var på väg.

Lasse Brandeby i Dödsdansen på Aftonstjärnan
Pressrelease från Teater Aftonstjärnan

”Dödsdansen, denna svarta komedi, där August Strindberg beskriver ett synnerligen stormigt äktenskap, skrivet med glimten i ögat. Med Lasse Brandeby, Sara Wikström och Dag Malmberg i rollerna är det bäddat för en rolig, annorlunda föreställning spelad på Teater Aftonstjärnan, Göteborgs svar på Strindbergs Intima Teater. Premiären blir den 11 augusti och spelas sedan varje kväll under sensommarens stora evenemang i Göteborg, KULTURKALASET och därefter varje helg i augusti och september. Uppsättningen är en samproduktion med Folkteatern, som sedan tar ut föreställningen på turné i VG-regionen. Föreställningen regisseras av Erik Ståhlberg. Repetitionsarbetet pågår.

Biljetterna till Aftonstjärnan släpps fredag den 8 juni. Presskonferens 7 augusti, inbjudan kommer i början av augusti.”

Matts Brunnegård

Inskannad serviceinformation

Radiomuseet har skannat in serviceinformation för äldre svenska radioapparater.
Det gäller:

• Luxor
• Radiola
• Centrum
• Kungs
• Aga

För Luxor har det nyligen tillkommit ett flertal scheman för de äldsta apparaterna.

De inskannade servicehandböckerna finns tillgängliga för medlemmar via den interna nedlemssidan, men också för övriga via Områden / Rundradio / Servicehandböcker. De som inte är medlemmar kommer dock inte åt beskrivningar och kretsscheman. För att komma åt dem måste man kunna logga in på den interna medlemssidan.

Nu kan man också söka på serviceinformationen i en sökruta överst på sidan. Där kan man få träff på även det som inte är inskannat. Man kan också begränsa sökningen till inskannat material.

Om man vill ha information som inte är inskannad, eller om man inte är medlem, så kan man kontakta museet för hjälp med att kopiera den mot ersättning. För att komma åt inskannade beskrivningar och scheman är medlemskap att rekommendera. Då stödjer du också museets verksamhet.

Viktor Ohlsson

ATT HANDSKAS MED MUSEIFÖREMÅL

Det finns en principiell skillnad mellan offentligt ägda museer och historiska samlingar som drivs på förenings-och/eller ideell basis. Denna skillnad – förutom driftsformen – innebär två olika förhållningssätt till det historiska materialet och dessa förhållningssätt kompletterar varandra ypperligt:

Den offentligt ägda samlingens förhållningssätt innebär ”frusen tid”: all användning upphör, all fortsatt förslitning avbryts, materialets nedbrytningsprocesser saktas ner så långt det är möjligt och föremålets kunskapsinnehav bevaras och sparas. Den ideellt drivna samlingen gör på precis motsatt sätt: man iståndsätter föremål, visar historien i drift och återskapar upplevelser från det förflutna.

För Radiomuseets del innebär detta en viss komplikation eftersom vissa föremål i museet tillhör en offentligt ägd samling, nämligen Göteborgs Stadsmuseum, och vissa föremål ägs av Radiomuseet. Detta ger i och för sig en unik möjlighet att kombinera de två förhållningssätten vid studiet av radiohistoria:

Genom Radiomuseets föremål kan man t.ex. återskapa ljud, uppleva operatörens arbetssätt och -villkor och i Stadsmuseets föremål kan man göra exempelvis materialanalyser, undersöka komponenter. ( Detta gäller även så till synes ovidkommande detaljer som nätkabelns material och utseende).

För föremål i offentliga samlingar gäller därför att man aldrig reparerar, aldrig renoverar.

Nyskicket, som ofta eftersträvas hos de ideella föreningarna, är historielöst. Användning ger spår av nötning som också är historia. De åtgärder som görs på offentligt ägda föremål innebär bara att man försöker hejda nedbrytningsprocesser och att de håller att visa. Det senare åstadkommes oftast genom stödkonstruktioner, där det tydligt framgår att de inte är en en del av föremålet och att de i varje läge kan tas bort.

Om någon del måste bytas ut för att föremålet skall kunna ställas ut (t.ex. ett skadat stödben), sparas den som en del av föremålet.

Delar av detta förhållningssätt är mycket väl tillämpligt även på Radiomuseets eget material: byta gärna ut och sätta i drift radiohistoriskt material, men spara alltid originaldelarna. Detta skall naturligtvis inte drivas in absurdum; man skall inte behöva spara en hög med skärvor eller kross. Dessa tankegångar kan tjäna som vägledning vid arbeten i Radiomuseet och
en förklaring till varför Stadsmuseets föremål ej får iordningställas på samma sätt som Radiomuseets eget materia

Barbro Ilvemo
Intendent vid Göteborgs Stadsmuseum,
Enheten för samlingar

Tidigare införd i Audionen nr 1, mars 1998

Fotnot: För närvarande finns inga av Stadsmuseets föremål på Radiomuseet. dock, vi hoppas att någon gång i framtiden ånyo kunna låna in och visa några av dess klenoder tillsammans med våra egna föremål

Färg, videobandspelare och satellit-TV

År 1970 började färg TV sändningar och då krävdes nya apparater igen. Samtidigt med färg TV kom även videobandspelare med kassetter. Först var Philips med en modell som klarade en timmas speltid. Sedan kom det konkurrenter. SONYs Betamax hade längre speltid och bättre upplösning. Samtidigt hade JVC i Japan tagit fram en bandspelare som dom kallade Video Home System VHS. Bild och ljudkvalité var sämre än föregångarna men priset var betydligt lägre så den slog ut de andra systemen och blev marknadsledande. Fjärrkontroller kom också i början av 70 talet.

Sedan kom Satellit TV som gjorde att man kunde se många kanaler. TV 4 startades också plus flera andra Svenska kanaler. Alla apparater under nittonhundratalet var så kallade tjock TV med bildrör. Sedan kom revolutionen med platt TV i större och större storlekar.

Bilradio med en ovanlig bandspelare

EMI bilradiomottagare CP-242E (RM7154) med FM-bandet 88-108 MHz och Stereo-8 bandspelare erbjuder 4 analoga stereokanaler och består av ett 6,35 mm brett magnetband med bandhastigheten 9,53 cm/s vilket medför att kassettens storlek blir större jämfört med kompaktkassetten, där magnetbandets bredd är 3,81 mm och bandhastigheten 4,76 cm/s.

Det som skiljer Stereo 8-kassetten från normala ljudkassetter är även att bandet går i en ändlös loop. Denna teknik användes redan under 1930-talet i Tefifonens kassetter. Detta innebär samtidigt att bandet inte kan spolas men att det är enkelt att växla mellan de fyra stereokanalerna.

Konstruktionen lancerades 1964 och infördes i Fords bilar året därefter.

Lars Lindskog

Museets Philipssamling

Museets samling har under åren fått in 809 Philips apparater, varav 245 finns på museet i dag, enligt registret. Av dessa är 78 rundradiomottagare, och vissa av dem är duplikat. Man måste ändå säga att vi har väldigt många Philips radioapparater, och på ganska många finns en notering: Fungerar bra – trots att apparaten kommer från 1930-talet. En eloge till Philips för bra kvalité, och till våra medlemmar som ser över, reparerar och håller i gång apparaterna.

Här ser vi en välbekant radio – ett exempel står i Hugo Hammarsal och ett i Rundradioutställningen. Båda fungerar utmärkt, enligt databasen, och visst har vi hört dessa någon gång. Det finns en till av samma modell som saknar högtalare, rattar och bakstycke – den är magasinerad.

RM04750 och RM05944, Radiomottagare med långvåg och mellanvåg samt grammofoningång. För växelströmsanslutning. Nypris var 295:-, vilket motsvarade ca 268 arbetstimmar för en industriarbetare.

Rörbestyckning: E455, E452T, E499; C443, 506; Fungerar utmärkt bra.

Philips rundradiomottagare, Typ: 834 A, Serienr:76802 F, Tillverkningsår: 1933 – 34.

Styrelsen