Författare: Viktor Ohlsson

Svenska Radio Aktiebolaget (SRA) grundades 1919 och det är i år alltså jämnt hundra år sedan. Redan när företaget skulle fira de första tjugo åren så valde man att slå på stort. Varumärket Radiola hade egentligen inte tjugo år på nacken, för det registrerades först i början av tjugotalet. Det fästes dock ingen större vikt vid. I samband med jubileet valde de att ge ut en reklamskiva. Den smått legendariska ”Jag har en liten Radiola”, med Alice Babs och Unionorkestern. Skivan finns dels förstås i Radiolas egen version, med Radiola etikett och dito pappfodral, men även i en utgåva i Sonoras ordinarie röda serie (med skivnummer 3552). Swingversionen med Alice Babs är tämligen välkänd och kan någon gång dyka upp i ett radio- eller TV-program än i dag. Betydligt mindre känd är baksidan där Gösta Jonsson sjunger samma låt i ett tangoarrangemang av Willard Ringstrand.

Tanken var nog att en jubileumsskiva skulle innehålla både tradition och senaste modet. Det kan faktiskt vara Sveriges mest spelade reklamskiva någonsin, (möjligen utmanad av Mjölkcentralens ”Kaffe utan grädde” från 1938) så satsningen lyckades tydligen mycket väl.

Sist och slutligen handlade ändå jubileet om att sälja fler radioapparater och att befästa sin ställning på marknaden. Då gällde det för konstruktörer och formgivare att verkligen ha något nytt och övertygande att komma med. Utgångsläget var inte särskilt lätt eftersom föregående säsong – 1938-39 – redan hade bjudit på en stor nyhet. Den hade fått namnet ”Eterns Lyxexpress” vid sidan av det mer prosaiska Radiola 386. Elva förinställda stationer kan väljas med var och en sin knapp. Skalan är motordriven och stannar automatiskt på rätt station. En fjärr-kontroll (med sladd) och extra högtalare, med volymkontroll, kunde även köpas till. Ägaren kunde själv bestämma och ändra stationerna för knapparna. En lucka på radions högra sida avslöjar en mekanisk lösning, som påminner en del om ett kopplingsur. Där kan ”ryttare” flyttas och skruvas åt på de ställen som önskas. Naturligtvis kan motorn också kopplas ur med en knapp, så att avstämningen görs helt för hand som på en vanlig radio.

Det här problemet löste snarare marknadsavdelningen än konstruktörerna. Modellen fick helt enkelt vara kvar i försäljningsutbudet även för 1939-40. Nytt toppnummer bland bordsmodellerna blev istället typ 395. Det är en mycket stor och tung radio med ett utseende som ansluter till det vi i vår tid brukar klumpa ihop som ”snedskalor”. Även ”Eterns Lyxexpress” och många andra Radiolor både före och i synnerhet efter jubileumsåret kan gott förtjäna benämningen snedskala. Nutida samlare av radio–apparater brukar ofta rata dessa utifrån att de hör till en epok med likriktad formgivning och få verkligt betydande tekniska nyheter. Här framhålls dock just formgivningen av Radiola 395 som viktiga finesser. Skalan, som alltså är placerad högst upp på framsidan, lutande så att den också täcker delar av ovansidan, har gjorts så lång att den täcker i stort sett hela lådans bredd. Den kallas storstilad och därmed lättläst. Detta kombinerat med de stora rattarna och fininställning ska göra det enklare att hitta stationerna. Fronten med rattarna och högtalaren, som är extra stor, lutar i sin tur också något bakåt, så att ljudet blir lite uppåtriktat. SRA kallar detta för Radiolas ”fristående ljud”.

En annan mer påtaglig finess på typ 395, som faktiskt är ny (åtminstone då för Radiola och svensk marknad) är den så kallade ”Sverige-knappen”. Knappen kopplar in en egen avstämningskrets, som kan ställas om till mellan- eller långvåg och sedan på önskad station, med reglage på baksidan av radion. Meningen är att man ska kunna lyssna på t.ex en utländsk station, med musik och sedan koppla om till dagsnyheterna från närmaste svenska sändare. När nyheterna gått kan man koppla tillbaka till musiken, utan att behöva leta upp stationen på skalan igen. Själva knappen är en vippbrytare placerad mycket iögonfallande på fronten, mitt under skalan. När den aktiveras så tänds ett område nedanför magiska ögat, där det står SVERIGE med stora bokstäver. Radiola 395 kostade just också 395 kronor i såväl växel- som allströmsutförande. För samma pris kunde man köpa eterns lyxexpress om man istället föredrog den.

Ytterligare två bordsmodeller hör till jubileumsserien. Typ 394 har en mindre låda och är hundra kronor billigare än 395:an. Den är annars vad gäller utseendet tämligen lik toppmodellen. Det som faktiskt tydligt saknas är ”sverigeknappen”. Sannolikt är högtalaren betydligt mindre och en hel del andra tekniska förenklingar, som inte syns utifrån, har säkert gjorts. I reklambroschyren står dock bland annat ”…där finns ingenting onödigt men inte heller något som saknas…”, så det här var nog storsäljaren för säsongen. Minsta radion heter 392 och är faktiskt en rak mottagare, avsedd främst för lokal-stationen. Priset för den var bara 132 kronor. Den är betydligt mer lik tidigare Radiolor i utseendet. Skalan är relativt liten och sitter till höger på fronten, med de tre
rattarna nedanför. Högtalaren befinner sig på frontens vänstra sida, men högtalartyget täcker även området runt skalan och bakom rattarna. Textil som täcker hela framsidan, var ett nytt grepp för året. Just den detaljen i formgivningen, blev ett signum för Radiola och kom att hänga med större delen av 40-talet.

Den lyxigaste modellen i jubileumsserien var ändå en golvmodell. Radiogrammofonen 398, som enligt reklambroschyren har en specialbyggd radiodel, med alla jubileumsseriens finesser. Man får väl tro att det även inbegriper sverige-knappen, men nedanför skalan där man hittar den på typ 395, är det tomt. Möjligen sitter den på vänstersidan av apparaten. Priset var 795 för växelström och 835 för allström. Det står också att den har en grammofon med skivväxlare som man inte behöver vara gymnast för att komma åt. Hela fronten med högtalaren, nedanför rattarna, är säkert öppningsbar som en lucka och skivväxlaren följer nog med ut på en glidande hylla. Gissningsvis sitter det en Garrard RC6 i den, men tyvärr saknar jag mer detaljerade tekniska data. Däremot är det uppenbart att ingen av modellerna i 390-serien, som alltså hör till säsongen 1939-40, har någon motordriven skalinställning. Ville man ha det fick man som sagt köpa en 386:a, från fjolårets program.

Det här med att kunna ta in förinställda favoritstationer med tryck på knappar, var en idé som redan var flera år gammal i radiobranschen. Däremot var den ganska ny på den svenska marknaden. Till säsongen 1938-39 hade AGA-Baltic, Dux, EIA, Philips och Radiola, nästan samtidigt, tryckknappsmodeller som nyheter. I olika fall kunde man köpa enklare varianter med mekanisk knappinställning eller lyxigare, med motordrift och fler knappar. Philips fortsatte även 1939 och några år in på 40-talet att bygga den här typen av mottagare, men för samtliga de andra märkena tog konceptet ett tvärt slut. Kriget var säkert en bidragande orsak, men faktum är att de verkar ha dragit öronen åt sig redan innan krigsutbrottet. Tryckknappsinställningen ska ha varit behäftad med en del ”barnsjukdomar”, som man inte lyckades lösa fort nog för att rädda dess rykte. Frekvensdrift kunde exempelvis inträffa av temperaturskäl och elektronisk kompensation för sådana problem var otillräcklig eller saknades. Avstämningen med knapp blev inte alltid så knivskarp som man utlovat i reklamen och tekniken gjorde dessutom apparaterna så dyra att kunden förväntade sig mycket av dem. Sen hade säkert ändå kriget skulden för att tillverkarna blev tvungna att spara på bland annat metall och att finessen sågs som onödig lyx.

Radiola var alltså långt ifrån ensamma om att bygga apparater med knappinställning, men de följde en trend även när de övergav konceptet. Svenska Radioaktiebolagets jubileum avlöpte i alla fall väl och Radiola stärktes som varumärke. Försäljningen gick rätt bra under krigsåren och ännu bättre efteråt. Deras kännemärken etablerades i jubileumsårets möbelstil, med mycket tyg på fronten, övergång till användande av ljusare träslag och stor, snedställd glasskala högst upp på lådan. Även Sverige-knappen blev en framgång och följdes upp av andra tillverkare, som t.ex. Luxor. De valde dock att kalla den lokal-knapp. Och även om produktionen är nedlagd och märket inte använts sedan 1980-talet, händer det fortfarande att man i radion kan höra Alice Babs, glatt besjunga sin lilla Radiola.

Anders ”soda” Söderström

Nu är besöksstationen igång. Det senaste tillskottet var ett efterlängtat slutsteg.
Stationen består nu av, från vänster till höger på bilden, transceiver ICOM-751, transceiver Yaesu FT-1000 MP, slutsteg ACOM 1000, antennrotor och på uppe på museets tak en 3-elements beam för 20, 15 och 10 m med rotor och en folded dipole för 80, 40, 20, 15 och 10m.

Slutsteget ger möjlighet till 1000 Watts uteffekt. Post- och Telestyrelsen har infört en ny bestämmelse fr.o.m. november i år om att en amatörradiosändare inte får ha högre effekt än 200 Watt, om man inte har särskilt tillstånd för detta. SK6RM har ett sådant tillstånd, så vi får köra upp till 1000 Watt.

Flera licentierade besökare har utnyttjat möjligheten att köra radio vid sina museibesök. Bl.a. har vi haft besök av en radioamatör från Kalifornien, som visade stor uppskattning både för radiostationen och för hela museet. Radiohistoriska föreningen har dessutom fått en ny medlem tack vare besöksstationen. Det är en amatör som bor i lägenhet utanför Göteborg och inte fått möjlighet att sätta upp en antenn. På bara några veckor har han blivit en flitig operatör av SK6RM. Det är glädjande att SM6RM nu kan höras på banden.

SK6RM är alltså öppen för licentierade besökande radioamatörer. Kontakta antingen Göran Jonsson, SM6WZY, go.bri@telia.com, eller Bengt Lindberg, SM6BLT, benli@telia.com för bokning av tid för SK6RM.

/Bengt Lindberg

En signalgenerator är ett instrument som genererar en ren ton eller frekvens i taget. Under åren har HP-oscillatorer använts för att designa, producera och underhålla telefoner, stereoapparater, radioapparater och annan ljudutrustning.

Modell 200A började som ämne för Bill Hewletts masteruppsats på Stanford University i slutet av 1930-talet. Bill hade den innovativa, eleganta och praktiska idén att använda en glödlampa i en Wienbrygge-oscillatorkrets för att lösa problemet med hur man reglerar kretsens utgångssignal utan förvrängning. Andra oscillatorer som var tillgängliga vid den tiden var dyrbara och instabila. Genom att använda glödlampan kunde Bill förenkla kretsen, förbättra oscillatorns prestanda och sänka priset.

Vid starten gavs tongeneratorn beteckningen 200A för att få det att se ut som om företaget hade funnits ett tag. Detta instrument blev den första lågkostnadsoscillatorn för ljudfrekvenser. Den gavs priset $ 54,40 vilket var ca en fjärdedel av priset för jämförbar utrustning av andra fabrikat. Den tillverkades i garaget bakom Dave Packards hus, som blev starten till det som nu kallas Silicon Valley.

I en skrivelse från 1985 beskrivs Dave Hewletts ljudoscillator som ”Grunden till vilken Hewlett-Packard Company kunde växa till världens största elektroniska företag för mätteknik och utrustning. ”

Bildens 200A är serienr. 12; förmodligen producerad i Palo Alto-garaget (1939?). Radiomuseets utställningsföremål är av en modell från 1950-talet.

Ytterligare information:
Informationen här är hämtad med tillstånd från copyrightinnehavaren Hewlett Packard och kommer från denna websida: http://www.hp.com/hpinfo/abouthp/histnfacts/museum/earlyinstruments/0002/index.html
Läs också HP 200A United States Patent No. 2268872. (PDF, 304KB) http://www.hp.com/hpinfo/abouthp/histnfacts/museum/earlyinstruments/0002/other/0002patent.pdf
Manual med kretsschema för tongeneratorn 200A:
http://www.hparchive.com/Manuals/HP-200A-Manual-1951.pdf

(som fraktplan C87 Liberator Express)

Avstämningsenheten TU-8-B som finns på radiomuseets monter vid militärradio var
monterad i flygplanstypen B-24 Liberator som ingick i USA,s flygvapen under andra världskriget. Vikt lastat 25,4 ton, motorer 4 st Pratt-Whitney på en effekt av 1200 Hk per motor.

Ett flygplan av denna sort havererade 1944-10-20 nära Antens kapell väster om Alingsås. Vid Antens kapell finns ett minnesmonument med namn på de 6 omkomna flygarna, skylt vid kapellet hänvisar stigen till monumentet ( 250 m )

Samtliga ombord på planet omkom
•Captain Truett K. Bullock, 26 år från Tylertown Alabama, P
•Lieutnant Paul Buchanan, 25 år från Ceder County Iowa, CoP
•Captain Colin Campbell, 24 år från Genesee County New York, N
•Sergeant Donald “Jim” Johnston, 23 år från Pennsylvania, R/O
•Sergeant Oakley Ragland, 21 år från Windham County Connecticut, R/O
•Corporal Earl Nore, 24 år från Stanlet Mountrail North Dakota, T
En ingående beskrivning av haveriet finns på hemsidan
https://www.flygmonumentet.se/historia.htm

En modell av flygplanet hänger i  taket på Radiomuseet.

Telefonlinje-mätplats från Radiostationen i Grimeton. Växelbordet är utrustat för diverse mätningar av telefonlinjer, t ex isolationsmätning.

De manuella växelstationerna i Arjeplogsområdet var de sista som automatiserades i Sverige 1972

Det har blivit dags att presentera ett radiomärke från Stockholm, som hör till de mindre, men som ändå är av stort intresse. Radioproduktionen är speciell i sig eftersom man valde att satsa på radiogrammofoner, utan att ha vare sig bordsapparater eller något bärbart på programmet. Firman startades sannolikt 1946. Åtminstone så är den första reklambroschyren från det året och den första modellen hette i växelströmsversion V-8 och för allström A-8. Framsidan täcks helt av dörrar och översidan av ett kistlock. Dubbla dörrar i mitten döljer högtalartyget och på ömse sidor finns skivfack med varsin dörr framför. Under locket finns förstås radion och plats för en grammofon. Utförandet är möbelmässigt påkostat, men egentligen är det ändå en tämligen typisk radiogrammofon för sin tid. Mottagaren uppges vara en sexrörs super och det är inte heller så anmärkningsvärt jämfört med konkurrenterna. I samma broschyr finns också en liten 10-Watts förstärkare, med inbyggd lokalkrets för radiomottagning.

För säsongen 1947-48 är utbudet större och med en tydligare prägel av lyxapparater. Modellen A-8/V-8 är kvar i sortimentet och kallas nu Penton Gala. Här finns nu också två nyheter. Penton Colonial typ V-6 respektive A-6, beroende på strömart. Skalan och rattarna är synliga på övre delen av framstycket. Jag har inte själv stött på något exemplar av den, men av den tekniska beskrivningen att döma kan den nog innehålla samma chassie som typen Gala. Däremot är Penton Opera med typbeteckning A-11 respektive V-11 en mer uppenbart påkostad apparat. Möbeln är av sekretärmodell, med nedfällbar klaff och har ett underrede med sammanlänkade ben som påminner om antika barockmöbler. Den har dubbla högtalare dolda bakom ett galler av trä och 8-rörs chassie, med dubbla slutrör.

Penton Opera kommer genom åren att säljas i en rad olika utföranden. Den första versionen från 1947 har god plats för skivalbum bredvid utrymmet för skivväxlaren. Till 1950 års modell har istället utrymmet för skivväxlaren byggts in bakom ett jalusi med en hylla ovanför för skivor och en tredje högtalare har placerats till vänster därom, med en separat volymkontroll. Det står på reklambladet att utrymme för television är beräknat. Det går också att få den med bandspelare istället för skivväxlare och även en fjärrströmbrytare kan fås monterad på beställning. Vid det här laget har de av allt att döma övergivit modellerna Gala och Colonial och satsat helt på Opera.

På ett något senare, tyvärr odaterat reklamblad, kan man se skisser över hur möbeln skulle se ut med ovannämnda alternativa utrustning. Ett bandspelardäck med en 3-hastighets skivspelare ovanför, är en av varianterna. En annan erbjuder TV-skärm mitt fram och grammofonutrymmet till vänster. Det är osäkert om det verkligen tillverkades någon i det utförandet. Skissen ser ut att lämna väldigt lite utrymme för tv-chassiet, men helt uteslutet är det inte. Det vanligaste konceptet är dock det som överensstämmer med den som beskrivits som 1950-års modell, ovan.

Sista Penton Opera, som jag känner till, har typbeteckningen V-20. (Den byggdes aldrig i någon allströmsversion). Möbeln är till det yttre helt lik de tidigare, men radion har FM-mottagning och ett 12-rörs chassie, samt tangenter för omkoppling. Skivväxlaren är en Dual 1004 till skillnad från tidigare då de i regel monterade en AGA 102. Den här radiogrammofonen torde vara tillverkad tidigast 1955.

Själva företaget bakom Penton hette åtminstone till en början också Penton radio och fabriken ska ha legat på Hälsingegatan 6. Kontoret har först adressen Kammakargatan 8, men flyttar redan efter något år till Kungsgatan 29 (6 tr). Reklambladet för 1950-års modell anger Birger Jarlsgatan 22 och där står faktiskt inget om Hälsingegatan alls. På det senare odaterade reklambladet står det däremot Hälsingegatan 6, återigen, men nu hänvisar man till Svenska AB Banton. Bladet för V-20, som torde vara det sista utgivna, anger också AB Banton på Hälsingegatan, någon kontorsadress finns inte överhuvudtaget. Bland produkterna fanns skolradio och musikanläggningar för restauranter och industri, men det anges också att de säljer television. Det som gör företaget extra intressant är att här även erbjuds dels ”bandinspelningsapparater från 1 till 30 timmar” och dels ”caféautomater med 192 väljningsmöjligheter”.

Banton byggde alltså även ett slags jukeboxar, som istället för grammofonskivor spelade upp musik från rullband. De första modellerna innehåller en rullbandspelare från tyska Loewe, som kallades Optaphon. Den håller hög teknisk kvalitet och har dubbelspår, samt en tidig form av ”autoreverse”, som arbetar helt mekaniskt. Därför kan bandet spelas fram och tillbaka utan behov av manuella insatser. Ett motoriserat tidrelä som kan ta emot upp till tio tjugofemöringar åt gången, ger cirka fem minuters speltid per ilagt mynt. Eftersom reläet bara slår på och av strömmen till bandspelaren, så går det inte att välja några låtar på den här modellen, utan man får nöja sig med den inspelning som står näst i tur på bandet. Naturligtvis kunde den också lika gärna starta eller stanna mitt i en låt.

På något sätt fick dock firman kontakt med ingenjören och uppfinnaren Gabor Kornel Tolnai (1902-82). Han var född i Ungern, men kom under det tidiga 30-talet att arbeta för L.M Ericsson, omväxlande i Stockholm och Budapest. När han 1935 gifte sig med en svenska bosatte sig paret i Stockholm. Tolnai var oerhört aktiv med uppfinningar på en rad områden, både för L.M. Ericsson och andra företag. Inte minst för den svenska försvarsindustrin. Han startade sitt eget företag år 1950 med namnet AB G K Tolnai. Först ska han ha haft verkstad och laboratorium på Främlingsvägen 47 i Hägersten, men den senare adressen till firman är faktiskt Hälsingegatan 6. Precis där Penton/AB Banton höll till alltså. Från ca 1955 började Bantons caféautomater förses med specialbyggda bandspelardäck av Tolnais konstruktion. I tidningen Radio och television, nr 8, 1955, finns en artikel som presenterar satsningen. Nu tillkom den väsentliga möjligheten att själv kunna välja bland 192 olika låtar. Detta är möjligt genom att bandspelaren dels har 16 olika kanaler på ett 35 mm brett band och dels 12 olika elektromekaniskt sökbara positioner i bandets längdriktning.

Genom att det fanns valmöjligheter så måste någon göra i ordning banden genom att köpa in och spela över nya skivor till dem och sedan skulle de distribueras ut till automatägarna. Hur man gjorde med upphovsrätten till musiken är oklart, men kanske ignorerades frågan helt. Varje låt kunde inte alltid höras till slut utan tonades ut ibland, då alla kanaler måste spelas upp under samma bestämda tid. Det måste i princip ha varit omöjligt att hålla jämna steg med den tidens nyvaknade intresse för topplistor. Trots det så fungerade de kanske att ha på lite mindre ställen, med lägre pretentioner på ständiga nyheter. I längden blev det nog ändå olönsamt att å ena sidan lägga så mycket tid på att förse apparaterna med ny musik och å andra sidan att ha någon som kunde resa runt och byta band och serva maskiner som krånglade. Detta samtidigt som de amerikanska jukeboxarna erbjöd ett helt annat mera tidsenligt blickfång, bättre ljudkvalitet och möjlighet för utställaren att se hur ofta varje skiva spelades.

Det är osäkert hur länge firman kunde fortsätta att sälja radio och musikautomater. Troligen var det radioapparaterna som övergavs först. Penton Opera V-11/A-11 är visserligen inte så vanlig den heller, men de andra radiomöblerna från firman är så sällsynta att jag faktiskt bara sett dem på bilder. Därför kan knappast heller V-20 ha sålt något vidare. När valutarestriktionerna släpptes vid årsskiftet 1954-55, blev det enklare och billigare att importera utländska produkter. Detta slog mot hela den svenska radioindustrin och säkert drabbades ett litet märke som Penton ganska hårt. Samtidigt blev det också möjligt att importera amerikanska jukeboxar och det bör även ha påverkat Bantons möjligheter att sälja sina caféautomater.

Tolnai var möjligen redan från början smart nog att inse att det här med caféautomater bara var ett ben för verksamheten att stå på. Bandspelarna var användbara även för industriella- och vetenskapliga syften och de kunde givetvis köpas även som lösa enheter. Då såldes de dock främst under varumärket G K Tolnai och inte Banton. Affärer och varuhus kunde också köpa dem för att använda dem till att spela bakgrundsmusik. De kunde ställas in för att spela alla kanaler efter varandra automatiskt och det gav så många timmars speltid att det knappast kunde matchas av någon konkurrent. Tolnai stod nog ganska stadigt på egna ben, alltså och oavsett vilka intressen eller eventuella ekonomiska åtaganden han hade i AB Banton, så fanns ju uppenbarligen den egna firman kvar vid sidan av. Antagligen lades Banton ner mot slutet av 50-talet. Åtminstone så var det då som Tolnai allt mer inriktade sig mot att använda bandspelarna i undervisningssyfte. På 60-talet började han samarbeta med AB Stålex och utvecklade ”Studymastern” för uttalsträning i språkstudior på skolor. Tolnai bör ha blivit så pass betydelsefull för Banton att det är rimligt att tro att han också kan ha varit åtminstone delägare i företaget. Personligen tror jag däremot inte han hade någon roll i att starta Penton radio från början, men jag har tyvärr inga uppgifter om vem eller vilka som gjorde det.

Vad det blev av televisionssatsningen har det inte heller gått att finna några spår av. Min gissning är att man träffade avtal med någon utländsk TV-tillverkare om leverans vid behov. Loewe bedömer jag som troligast eftersom de köpte bandspelarna där från början. Såvitt känt så har det inte påträffats någon TV-apparat med Pentons märke i kretsen av radiosamlare. Penton radio bör ha existerat som fabrikat i ungefär tio år. Utan satsningen på caféautomaterna och framförallt utan Tolnai, tror jag märket hade haft en ändå kortare livstid. Dels för att de hade så få produkter på programmet, men dessutom för att de bara konkurrerade om de mest välbärgade kunderna. Möjligheten finns att företaget levde vidare i någon form, kanske med Tolnai vid rodret, men då med andra produkter än radio.

Hälsningar Anders

När jag var 10 år gammal köpte jag denna begagnade Philipsradio typ11U på Funkes  elektriska i Smedjebacken. Priset var 25 kronor. Året var 1947. Det är en återkopplad allströmsapparat för mellan- och långvåg med rören EF6, CL4 och CY1. 

Den finns nu på  Radiomuseet som RM6271.  Efter byte av elektrolyter fungerar den utmärkt.

Det var nog ingen tillfällighet att utförandet är så likt den Esselradio som Anders ”soda” Söderström  beskriver i detta nummer av Audionen.

Lars Lindskog