Äldre svenska telefoner brukar nästan alltid antingen vara tillverkade av Televerkets Verkstad, som senare blev Teli, eller LM Ericsson. Det förekom också samarbetsprojekt mellan dessa, t.ex vid utvecklingen av Dialog-telefonen på 1960-talet.
Ett sällsynt undantag från de två stora tillverkarna är den tidiga högtalartelefonen Wegephone, som utvecklades i slutet på 1950-talet av konstruktören David Eklöv vid det privata företaget Svenska Reläfabriken AB.
Detta elektronikföretag tillhörde då finansmannen Axel Wenner-Grens företagsgrupp, och därav namnet Wegephone.
Telefonen väckte uppmärksamhet både i svensk och utländsk teknikpress på grund av de många tekniska nyheterna, som ändå fick plats i ett kompakt format.
Teknisk Tidskrift skriver 1957 om telefonen som är helt uppbyggd med den nya transistortekniken, vilket gör att den trots alla finesser enbart behöver strömförsörjning via telefonnätet, samt konstaterar att komponenterna är monterade på en gemensam platta med tryckt ledningsdragning – ett kretskort.
Amerikanska Popular Mechanics skriver i augusti 1958 bland annat om den svenska nyheten, och konstaterar att både yttre mikrofon och högtalare är sammanbyggda i en enhet, samt att den automatiska talväxlingen gör det möjligt för flera personer att prata med varandra ”back and forth” via telefonen lika obehindrat som om de befann sig i samma rum. Tidningen nämner också att apparaten designmässigt är förberedd för en liten framtida TV-skärm. Bildtelefoni
ansågs då vara möjligt inom cirka 15 år.
Konstruktionen av talväxlingen har en inbyggd osymmetri för att förhindra rundgång, där en nedreglering av den passiva kanalen inleds innan uppregleringen av den aktiva kanalen påbörjas.
Ingen av kanalerna blockeras helt, vilket gör att de samtalande hela tiden kan höra varandra i samband med talväxling. Nedregleringen är också större än uppregleringen för att förhindra rundgång vid full utstyrning.
I Radiomuseets utställning står tre representanter för tidiga högtalartelefoner. Till vänster finns högtalare och manöverenhet till LM Ericssons konferenstelefon DBF 11 (RM06397) från cirka 1950.
För att enheten skall fungera krävs också en rörförstärkare placerad i en undanskymt monterad plåtlåda. I mitten står en Wegephone (RM06500), och till höger LM Ericssons första konferenstelefon med transistorteknik – Ericovox (RM06553).
För att den sistnämnda skall få lågtalande funktion krävs att en bordstelefon, oftast en ”Kobra”, ansluts till den pyramidformade högtalande delen.
Alla tre telefonerna har omkoppling till lågtalande funktion då luren lyfts, och en liten lampa som indikerar när yttre mikrofon är påslagen. Trots att det skiljer cirka 10 år mellan LM Ericssons DBF 11 och Wegephone, så är manöverdelarna relativt lika i sin design.
En skillnad finns i det fyrkantiga utrymmet till höger om fingerskivan, där
DBF 11 har en mikrofon, finns högtalaren på Wegephone.
År 1960 godkände Televerket tre nya konferenstelefoner med transistorteknik. Förutom Ericovox och Wegephone, fanns också Televerkets egen Telvafon.
Av dessa tre blev Wegephone mest populär med 2556 sålda apparater, sedan kom Ericovox med 437 och sist Telvafon med 299.
När Svenska Reläfabriken styckades i början av 1960-talet, så hamnade telefontillverkningen hos Gylling & Co (Centrum radio & Centrum snabbtelefoner) som bland annat moderniserade elektroniken i Wegephone i mitten av 1960-talet.
År 1967 övertogs Gyllings telefontillverkning i sin tur av LM Ericsson som gjorde den sista leveransen av Wegephone till Televerket från sin fabrik i Oskarshamn i december 1972.
Dag Johansson
