Nu har du kommit till Flygradioavdelningen.
Vid vänstra delen på montern finns en inflygningskarta över instrumentflygning till Landvetters flygplats. De blinkande lysdioderna märker plats för de radiofyrar som är aktuella för landning bana 03.
Vid montern högra sida finns på dataskärmen aktuell trafik i Göteborgsområdet informationen kommer från Flygradar 24 som är fri att ladda ned från Internet.
Heinrich Rudolf Hertz, född 22 februari 1857 i Hamburg, död 1 januari 1894 i Bonn, var en tysk fysiker.
Hertz blev filosofie doktor vid Friedrich Wilhelm-universitetet i Berlin 1880 och amanuens hos Hermann von Helmholtz. Han blev 1883 docent vid universitetet i Kiel samt 1885 professor i fysik vid Polytechnikum i Karlsruhe och 1889 vid universitetet i Bonn. Han tilldelades Matteuccimedaljen 1888 och Rumfordmedaljen 1890.
Han har gett namn åt enheten hertz, som används för att mäta svängningstal exempelvis av enton från ett musikinstrument eller den mänskliga rösten, härledd SI-enhet frekvens.
Genom experiment 1886 bekräftade han teorin om ljuset som en elektromagnetisk vågrörelse, som James Clerk Maxwell lagt fram 1864. För detta vann han det pris som Preussiska vetenskapsakademien 1879 hade utlyst. Försöket ledde så småningom även till radiotekniken.
I experimentet genererades en gnista på ett ställe, som påverkade en strömkrets på ett annat ställe, helt utan några kablar dem emellan.
Det sägs om honom att han konstaterade att detta bara var ett intressant fenomen, som man inte hade någon praktisk användning av.
Det är intressant att notera att vårt radiomuseum har en gnistsändare och kohärmottagare i två separata enheter byggd av Karl G Eliasson som examensarbete vid Chalmers Tekniska Institut 1906, som liknar Hertz experiment.
Vi har även ett demonstrations experiment gjort av vår medlem Bengt Lindberg,. En gnista på den ena enheten orsakar en ström i den andra. Inga kablar förenar enheterna. Enheterna har radiokontakt med varandra.
Wikipedia och Bengt Lindberg
Tommy Hamberg, vice ordförande, är en av våra medlemmar som reparerar apparater. Han var TV-tekniker en gång i tiden, och nu använder han sin expertis i Radiomuseets tjänst. Här reparerar han en TV med flera fel.
I bilden bredvid ser vi 7 brott i kretskortet som Tommy har hittat och lagat. Det vid pilen är svår att se, de andra är lättare!
Tv:n har troligtvis ramlat i golvet eftersom även höljet var trasigt på flera ställen.
Resultatet av Tommys arbete var en fin, fungerande TV.
Kretskort med flera lödningar
Jag har länge intresserat mig för audiovisuell reproduktionsteknik, såsom bandspelare, grammofoner, film och videokameror, och särskilt för hur apparaterna kan användas för att förändra signalen på ett kreativt sätt, för att skapa experimentella filmer och musik.
Finns det några roande eller oroande exempel på hur musik har använts för att störa ett tekniskt system?
Under Vinterkriget förlorade Finland Karelen och staden Viborg till Sovjet 1940, men i början av fortsättningskriget intar finska trupper Viborg i augusti 1941. Staden är minerad. Broar och posthus exploderar utan förvarning. Ett riskabelt sökarbete för att hitta de gömda minorna inleds och efter 17 kraftiga explosioner hittas en oexploderad mina, som visar sig vara försedd med en mystisk och avancerad utösningsmekanism, vilken analyseras av ingenjören Jouko Pohjanpalo vid Yle, den Finska rundradion. Han finner att varje mina är försedd med en radiomottagare som driver tre stämgafflar stämda i en treklang, vars kombination är unik för varje mina. Om en radiosändare på sovjetiskt territorium sänder ut motsvarande ackord, bringas stämgafflarna i resonans och sluter en strömkrets som detonerar minan. Anledningen till denna avancerade finess är att få en möjlighet att avstå från detonationer vid en förändring av krigets ställning.
För att förhindra ytterligare explosioner körs transportabla radiosändare monterade i bussar till Viborg för att försöka överrösta de dödliga treklangerna från Sovjet. En lämplig störsignal behöver ha speciella egenskaper: den måsta vara utan pauser för att sovjeternas signal inte skall få ett tillfälle att försätta stämgafflarna i resonans, den behöver vara polyfonisk och växla snabbt mellan en mängd ackord som inte är konsonanta med stämgafflarnas toner.
Dragspelsvirtuosen Viljo Vesterinens inspelning av Säkkijärven polkka bedöms ha de nödvändiga signalegenskaperna, och den sänds tusentals gånger på tre olika frekvenser kontinuerligt, dygnet runt, under de höstmånader som batterierna till radiomottagarna i minorna beräknas hålla. Den musikaliska försvarsstrategin lyckas och inte en enda av de återstående hundratals minorna exploderar.
De som tog del av TV och radioutbudet sena kvällarna på 1900-talet kanske minns att sändningarna avslutades med tio korta tonpulser i snabb följd. Signalen användes av Televerket för att stänga av samtliga sändare i landet centralt inför nattens sändningsuppehåll.
När Blåmesen gjorde entré som pausfågel på 1960-talet, visade det sig att dess sång kunde sammanfalla med avstängningssignalens karaktär, och därför fick den ej sjunga i radio och TV förrän distributionen till sändarna digitaliserades på 1990-talet.
En kompositör som medvetet använt denna signal är Zaid Holmin, som 19 år gammal 1965 skapade elektronmusikkompositionen Genesis med ett par Tandbergbandspelare. För att försäkra sig om att stycket skulle bli det sista som spelades om det sändes i radio, avslutade han det med dessa tonpulser. Zaid blev senare kreativ programmerare på EMS, Elektronmusikstudion.
Även hiphop-gruppen Just D samplade pipen i låten Fortfarande hos J Lindström som därför var bannlyst i radio. Att landets radio och TV-nät kunde stängas av på detta sätt betraktades som ett hot mot rikets säkerhet.
Radiovågor respekterar inte nationella gränser och är svåra att stoppa. Därför uppstår ett problem för länder som vill kontrollera medborgarnas tillgång till information.
En energikrävande metod för att hindra informationen, är att överrösta radiosignalen genom att sända ut en starkare signal på samma frekvens. Vanligtvis bär inte störsignalen på någon information i sig, utan den kan bestå av pulserande toner, syntetiskt pladder, oväsen eller brus. Störsändaren måste kontinuerligt ställas om till de frekvenser som är aktuella, vilka söks upp av speciella lyssnigsstationer som övervakar etern. Störsändning var en omfattande verksamhet under kalla kriget som sysselsatte många och konsumerade stora mängder elenergi.
Ett nutida exempel på störsändare som istället använder sig av musik, är The Firedrake, som sänder från kinesiskt territorium för att störa ut utländska kortvågssändningar, såsom Radio Free Asia, Voice of Tibet och The Sound of Hope- ett internationellt radionätverk knutet till Falun Gong-rörelsen.
The Firedrake irriterar radioamatörer med flera, eftersom den når hela världen, även på frekvenser som är reserverade för kommunikation och inte rundradio.
Ett radioprogram på kortvåg varar normalt en timme, därför består störsändningen av tolv traditionella kinesiska musikstycken med sammanlagt en timmes speltid. Efter en timme avbryts störsändningen så att operatörerna kan lyssna efter om de oönskade programmen fortfarande sänder.
Ett av styckena är Gong och trummor för skördefest (Feng Shou Luo Gu). Inspelning från störning av Radio Free Asia:
Chinese Firedrake Jammer – Signal Identification Wiki (sigidwiki.com)
Människan skapar mer och mer avancerade tekniska system som kan te sig hotfulla när vi gör oss beroende av dem. Min förhoppning är att konstnärer utforskar svagheterna hos artificiell intelligens, ansiktsigenkänning, algoritmer och sociala medier med mera, och hittar sätt att förvirra dem.
Mats Lundell
Blåmesbilden licens: https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons, https://Attribution: Francis.C. Franklin©creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/
Radiomuseet har en klassisk mikrofon från Neumann i Tyskland med beteckningen CMV3. Det står för kondensatormikrofon med förstärkare och är en legendarisk mikrofon som byggdes från 1930 och fram till 1950. Den tillverkades även under Telefunkens namn. Mikrofonen gjordes i ett stort antal bland annat till Berlinolympiaden 1936 och den syntes ofta i journalfilmer från andra världskriget. Den kallades då lite vanvördigt ”Hitlerflaskan” eftersom basen med förstärkaren är flaskform. När ljudfilmen slog genom var den ofta förekommande trots att den var klumpig och tung med sin rörbestyckade förstärkare.
Mikrofonen har mycket goda prestanda och efterföljaren Neumann U47 blev också legendarisk och finns i alla stora berömda studios.
Vår mikrofon har inte varit komplett men via Jörgen Pettersson fick vi en kontakt med Tomas Borgström i Malmö som renoverar dessa gamla dyrgripar. Tomas har nu gjort i ordning vår CMV3:a och den är nu kompletterad med mikrofonhuvud och nytt membran. Den är nu upptrimmad, genomgången och är fullt fungerande skick, mycket tack vare att museet har de unika Telefunkenrör som sitter i mikrofonens förstärkare. Åtskilliga rör testades innan vi hittade ett tillräckligt brusfritt.
Det är roligt att ha fungerande föremål i våra samlingar och denna gamla mikrofon presterar helt i klass med en modern studiomikrofon. Tomas har gjort en inspelning som visar detta.
Nu vill vi gärna ”inviga den” vid något lämpligt evenemang i Hugo Hammar salen.
Projektet visar på ett bra sätt för våra besökare att välgjord klassisk teknik fortfarande presterar och levererar efter ett sekel. Vi brukar ju fråga våra unga besökare om de tror att deras mobiler kommer fungera om 100 år och svaret är ganska givet.Tack Jörgen och Tomas för goda insatser i ett roligt och intressant projekt som kommer förgylla vår studioavdelning.
Martin Björkman
Foto: Tomas Borgström, Lars Lindskog
Här är Radiomuseets område för Landmobil radio, vilket är den gemensamma beteckningen för Kommunikationsradio (kom-radio), Personsökare, Privatradio och Mobiltelefoner från 1940-talet och senare och för frekvensområden från 27 MHz till 470 MHz samt upp till 2500 MHz för telefoner.
På hyllorna längs långväggen ser vi först, längst ned, tre gröna lådor som är polisradio från 40-talet. Det är sändare, mottagare och kraftaggregat med en storlek som fyllde hela bagagerummet. Längre upp och åt höger finner vi kom-radio i flera utvecklingsfaser. Längre åt höger är modernare apparater som blir allt mindre med åren. Därigenom blev det möjligt att även tillverka kom-radio i fickformat, vilket vi kan se i en glasmonter. Här kan man följa utvecklingen efter årtal: ju mindre desto nyare. vilket beror på ökad användning av transistorer som kom i slutet av 50-talet och ersatte de strömslukande radiorören.
Allra nyast och modernast är en liten kom-radio i glasmontern. Den är från danska TP Radio och har den allra nyaste tekniken inom detta radioområde. Den kan täcka 100-tals kanaler inom ett helt frekvensområde samt användas för överföring av tal, tonsignalering och data.
De ovan nämnda apparaterna var genom ett licenssysten förbehållna taxi, åkerier, kommuner och många företag liksom statliga institutioner. Men så småningom blev trycket från privatpersoner stort varför man även kunde köpa så kallad privatradio, som användes till exempel i jakt och sport-sammanhang. Det finns flera exempel i glasmontern.
Längst bort till höger står stora skåp som är basstationer, vilka användes som fasta enheter med en central funktion i radiosystemen, oftast med en högt placerad antennmast.
Till sist har vi mobiltelefonen som i storlek också följer årtalen. Förr var de ju bara telefoner, men har nu utvecklats med dator, kamera med mera.
Häromdagen besökte jag Radiomuseet och överlämnade ett vandringsvågrör av typen RW80. Röret har använts i ett av de radiolänksystem som leverats av Siemens i Tyskland till Televerket under 60-talet.
Varje rör kostade då ca 4000 kr/st. Siemens var under slutet av 50-talet och fram till 80-talet en stor leverantör av radiolänksystem som användes i södra halvan av Sverige (från Sundsvall och neråt). Från Sundsvall och norrut köptes motsvarande rör från STC i England. Leveranserna köptes med installation och driftsättning vilket innebar att respektive leverantör hade montörer och ingenjörer under flera år i Sverige innan allt var klart att använda. Det var inom telefoni och TV som det var stort behov kapacitetsökningar respektive ny täckning. De stora och långvariga projekten ledde i flera fall till att montörerna stannade kvar i Sverige för gott och blev svenskar.
Systemen byggdes dubbelriktade vilket givetvis var en nödvändighet för telefoni. För TV var behovet i första hand att kunna distribuera TV från Stockholm och ut till alla de TV-stationer som var under uppförande under framförallt 60-talets första hälft. Kapaciteten på länklinjerna var sådan att ett TV-program med ljud eller 600 telefonsamtal per radiolänkkanal kunde överföras. Denna siffra ökades senare till 960 samtal. De frekvenser som var aktuella var 4 GHz och 6 GHz. Avståndet mellan varje radiolänkstation var ca 50 km.
Utöver sändare och mottagare levererades modulatorer och demodulatorer samt ett omfattande hjälplänksystem för att kunna övervaka och styra all utrustning. T ex i sträckan Stockholm – Göteborg fanns ca 10 mellanliggande radio-länkstationer samt några avgreningar som behövde övervakning och styrning. På den här tiden hade Televerket en egen byggnadsavdelning som ansvarade för husbyggandet och elinstallationerna.
Mer information finns Televerkets tekniska tidning TELE nr 4 från 1965 om radionätens utbyggnad. Den finns nog på Radiomuseets bibliotek! Lite teknik om vandringsvågröret finns även på Wikipedia.
Text Kjell Markström, bilder Lars Lindskog
Det är dags att presentera en bolagstidning i Audionen. Det handlar om en ganska kortlivad tidskrift som gavs ut av Luxor i Motala. Den är inte riktigt typisk för vare sig de tidningar som riktade sig till en radiotillverkares återförsäljare eller de som mer hade karaktären av reklam till hushållen. Den distribuerades visserligen till Luxorhandlarna, men var och en som köpt en magnefon verkar också ha fått den hemskickad direkt i brevlådan.
Trådnytt hette den alltså och första numret kom ut 1951. Målgruppen var ju relativt smal och det får väl ses som en slags reklam i efterhand, som kunde hjälpa till att sälja tråd och andra tillbehör. Magnefonerna sålde väldigt bra redan från debuten 1949 och under de första åren av 50-talet. Den exklusiva skara som ägde en trådspelare i hemmet och dessutom fick en särskild tidning i brevlådan några gånger om året hjälpte säkert till med att sprida intresset. Kanske genom att spela in släkt och vänner på apparaten och även visa tidningen för andra nyfikna. Det motiverade antagligen kostnaderna för den.
Innehållet består i regel av några fasta inslag, som till exempel en intervju med en nöjd magnefonägare, en tävling av något slag och lite tips från en tekniker på företaget. En avdelning som kallas ”rullen går” presenterar brev från läsekretsen och det brukar också finnas någon skämtteckning, som de som finns nedan. Texterna lyder så här:
Jag undrar om han fortfarande ska förneka att han snarkar om nätterna.
Säg icke nej, älskade Eufemia…Åhh Konrad, det kommer så plötsligt! Vill du trycka på Microphone record och gå ut ett ögonblick, så ska jag spela in mitt svar.
Konkurrensen från bandspelarna tvingade så småningom Luxor till att även börja tillverka sådana och då fasades trådmagnefonerna successivt ut från produktutbudet. Trådnytt blev väl med tiden lite för låst i sitt koncept, så den blev inte så långlivad. Den kom ut med cirka tre nummer per år från 1951 till 1954. Från 1955 så blev den en liten del av företagets äldre branschtidning ”Luxor Kontakt”, men den får vi titta på en annan gång.
Anders Söderström, text och bild
Ny teknik provas för live videoöverföring från helikopter
Detta är den tredje delen av serien om radiolänkhistorik. I detta avsnitt berättar jag om hur polisen testade möjligheterna att använda radiolänk för att överföra bilder live, direkt till sin ledningscentral.
Polisen har i sitt uppdrag att bevaka och hjälpa och har till sitt förfogande en helikopter, Bell Long Range SE-HKP, utrustad för att kunna vidarebefordra information och lagra in på band, vad som hänt och var det hänt. Helikoptern var, sedan tidigare, utrustad med videokamera i fast monterad position, i nedre högra delen av cockpit för att få en bra bildvinkel framåt.
Funderingar har funnits om det skulle vara möjligt att få bilder direkt till ledningscentralen. Tekniken hade använts redan av SVT vid Vasaloppet. De tekniska specifikationerna och förutsättningarna var inte de samma för att få den prestanda som polisen önskade.
Polisen hade tidigare besökt en säkerhetsmässa och där träffat en tillverkare av mobil videolänk, Microwave Modules LTD.
Då polisen hade för avsikt att köpa in ett större antal utrustningar för olika applikationer, tillfrågades Televerket Radio om ett konsultuppdrag för att specificera transmissionskrav.
Då Televerket redan hade polisen som kund, med bred kunskap från b.la. transmission från trafikkameror, fanns alla förutsättningar att kunna utföra detta uppdrag.
Tillgång till frekvenser har alltid varit ett problem och i detta fall ansåg Frekvensförvaltningen att aktuella bandet för storstadsregioner borde vara 3,5 GHz. Tidigare angavs 1,375–1,68 GHz som möjliga band, och utrustning för dessa band köptes in.
Nu kom frågan upp: Kan denna utrustning användas i befintlig Bell Long Range 206 helikopter, (SE-HPK) som disponerades av polisflyget, stationerad på Säve flygplats i Göteborg?
Uppdraget gick till radiolänkgruppen i Göteborg, som hade rutsättningar, kunskap och mätutrustning att genomföra ett prov.
Utrustning, sändare och mottagare provades fört på bänk med en dämpare för att simulera den beräknade RF dämpningen och verifiera videokvalitén. Utrustningen var inbyggd i behändiga lådor med måttet 26026090 mm och vikten strax under 3 Kg.
Då sändarens uteffekt var 2.5 W (Se specificationen på sida 10), var effekten för låg för det avstånd som utrustningen skulle klara. Därför användes ett slutsteg som lämnade 20 W till antennen.
Sändaren och slutsteget spändes ordentligt fast på en hylla som användes som stöd för bår vid sjuktransporter. Antennkabel drogs ut genom en glipa på bakre dörren. Inga stationära montage, då detta bara var ett prov. Kraft 12V togs från befintligt uttag, avsett för medicinsk utrustning. Så här fanns det gott om effekt
Att få till en bra placering av sändarantennen, både ur flygsäkerhetssynpunkt och att kunna utnyttja antenndiagrammet optimalt med all strålning i horisontalplanet var inte helt lätt. Antennen var 1320 mm och avståndet mellan mark och nedre delen av fästet för landningsstället var 620 mm. Den bästa lösningen i detta fall blev att antennen vinklades snett bakåt för att inte komma i kontakt med marken.
Mottagning fick vi från helikoptern upp till ca 1 km bort vilket var förväntat med denna antenntyp. Därför byggdes och monterades en 2*2 stackad yagi antenn på en triploid så det gick att följa helikoptern. Antennvinsten beräknades ca 30dBi.
Provet blev till full belåtenhet med en full acceptabel räckvidd och perfekt bildkvalitet. Men hade vi fått sändare antenner som varit anpassade till det begränsade utrymmet under helikoptern och kunde ha placerat denna vertikalt hade det blivit något högre in nivå.
För att sprida den här möjligheten anordnades ett seminarium med deltagare från Räddningstjänst, Brandförsvaret och Räddningsverket där punkterna var:
1. Polisens önskemål och förutsättningar.
2. Tekniken som används
3. Ett inspelat band från provet visades
4. Framtida utveckling
5. Förbindelser mellan olika ledningscentraler.
6. Helikopter till mobil enhet (Lednings fordon)
7. Hur kan samhällets räddningstjänst använda videöverföring från helikopter?
Det inspelade bandet (punkt 3) ligger på Radiomuseets interna medlemssida att beskådas av intresserade – https://Radiomuseet.se/medlemskap/medlemssidan/
Nedan finns en artikel i Svensk Polis tidsskrift som visar hur belåten polisen var med resultat av provet och möjlighet att kunna få tillgång till denna nya teknik.
Vad hände sedan?
Ett stort problem var frekvenstilldelning för denna typ av sändare att användas högt upp i storstadsmiljö.
Räddningstjänsten var inte mogen för denna teknik, men polisen använde den skarpt vid EM i fotboll 1992 och VM i friidrott 1995.
En tanke som vi hade för att få bättre räckvidd var att installera fler mottagarantenner på högt belägna platser, som sedan med länk kunde distribuera bilderna till polisens ledningscentral. Då länken är dubbelriktad skulle även antenn riktningen mot helikoptern kunna fjärrstyras. Att kunna styra antennriktningen med en mottagare som känner av HF insignalen och styr antennrotorn för bästa insignal var också något som skulle kunna ha använts.
Nu 30 år senare kan vi se hur utvecklingen av nya typer av små drönare kan göra samma sak, men när detta utfördes var det något av ”high tech”.
Men inget av detta kan konkurrera med en helikopter, utrustad med videosändare, när det gäller att snabbt vara på plats.
Får se vart utvecklingen tar vägen! Kanske tillämpningen kommer tillbaka i en modernare tappning.
Kennet Ydresjö, text och bild
På min resa för jobbbet blev det tillfälle att besöka detta intressanta radiomuseum, Findorffstrasse 22 – 24 är adressen i Bremen. Jag blev visad runt i utställningen av två engagerade funktionärer. De berättade mycket om museet och Bremens Radiostation. Museet har en mycket stark lokal förankring. En hel avdelning är tillägnad Radio Bremen. Här finns en radiostudio uppbyggd av utrustning som tidigare använts på radiostationen. Mellanvågssändningar startade 1924. Stationen är fortfarande igång som radio och TV-sändare men inget på mellanvågen längre.
Museets utställning har många intressanta objekt som visar utvecklingen inom radio och radio- och TV-teknik med nära liggande teknik tex för lagring av ljud från vaxrullar ända fram till digitala format. Många varianter har funnits, en del kortlivade.
Fina miljöer har man också gett plats för. Till exempel ett vardagsrum som det
kunde se ut på 50-talet. Bilradio visas på ett kul sätt med en instrumentpanel
från en Borgward Isabella. Över den en tidslinje med utvecklingssteg inom bilradiotekniken. Borgward var också ett Bremen-företag. Ägarfamiljen har skänkt en påkostad radiogrammofon av märket Siemens. Den finns nu på museet, typbeteckningen är T2650W. Är från början av 50-talet.
På TV-utställningen märks en Saba projektions-tv, tillverkad på 50-talet. Även en Nordmende Spectra, färg-tv, från -68 med tre extra bildrör av mindre typ. I dessa kunde andra program ses samtidigt men då i svart/vitt.
Avdelningen för fartygsradio visas i form av en uppbyggd miljö efter telegrafisthytten från fartyget Jason.
Modernare Hi-Fi från 70 och 80 talet finns också en avdelning för. Även Bang&Olufsen har en egen avdelning.
Krigstiden har också sin avdelning med information om propagandan och exempel
på detta. Det visas med all tydlighet vilket syftet var med Folkmottagaren. Till exempel tillsatsen som anslöts för at förhindra distansmottagning. Även VE301, den större Folkmottagaren, kunde annars ta in avlägsna sändare utanför riket.
Mende / Nordmende är starkt representerat på museet. När företaget 1947 återuppbyggdes hade det också flyttat från Dresden till Bremen. Fann ny lokal i flygplanstillverkaren Focke-Wulf´s tidigare fabrik. Namnet ändrades då till Nordmende.
Bremer Rundfunkmuseum är mycket sevärt. Det går åt många timmar för att se allt även om det inte är större än 430 kvm. Ca 700 föremål finns i utställningen. Alla skyltar är på tyska. Det går oftast att förstå men jag hade gärna sett att även engelska hade funnits.
www.bremer-rundfunkmuseum.de
Ulf Nilsson
