Kategori: Radioinfomation

I samband med presentationen av de fina QSL-korten från Olof Rydbäck i förra
numret (nr 70) av Nyheter från Radiomuseet noterade Bengt Lindberg att de var
sända till en apotekare John Fredrik Karlsson på Orust som var radioamatör och
hade anropssignalen SM6UA. Här ger Bengt Lindberg en presentation av honom.

Radiomuseet har fått en unik samling QSL-kort, som tillhört SM6UA, apotekare John Fredrik Karlsson, SM6UA, från Carl-Axel Wannerskogs son. Se novembernumret av Nyheter från Radiomuseet. Med anledning av det har jag blivit ombedd att skriva några rader om vem denne radiopionjär var. Jag har vid tidigare tillfällen hållit föredrag om SM6UA, bl.a. vid ett medlemsmöte i Radiohistoriska Föreningen 2013.

Jag blev intresserad av att ta reda på lite om SM6UA redan på 1970-talet, då jag hade skaffat en sommarstuga på Orust nära det apotek, där SM6UA arbetade, och granne med det hus där John Fredrik Karlssons son Bertil Källar (SM6UB), bodde.

Karlsson föddes i Värmland och utbildade sig till apotekare. 1902 kom han till apoteket på
Kårehogen, Orust, som apoteksassistent. När gamle apotekaren på Kårehogen dog 1905, övertog Karlsson apoteket som ordinarie apotekare. När apoteket flyttades från Kårehogen till annan plats på Orust 1925, var Karlsson inte intresserad att följa med utan sökte sig till storstaden Göteborg och byggde upp det nystartade apoteket Korpen vid Redbergsplatsen. (Nuvarande Halta Lottas krog.) Han förblev apotekare vid Korpen till sin pension 1936, då han flyttade tillbaka till sin fädernegård i Värmland.

Redan tidigt var Karlsson intresserad av teknik och då speciellt av radioteknik Han lär ha haft den första radioapparaten i landet. Han experimenterade med radiosändning och körde radio redan innan det fanns internationella bestämmelser för amatörradiosändning. Han var drivande med att införa elektricitet på västra Orust. Elektriciteten infördes på orten 1910 och, vad jag kommit fram till, var det växelström, vilket ju hade betydelse för att Karlsson skulle kunna driva sina transformatorförsedda sändare. (Vanligtvis installerades likström vid denna tid.)

 
John Fredrik Karlsson framför huset med radiostationen cirka 1923. Apoteket skymtar till vänster

1924 infördes bestämmelser för amatörradiosändning och anropssignaler började delas ut. 1925 fick John Fredrik Karlsson, 58 år gammal, signalen SMUA och var då den äldste radioamatören i Europa och kallades av många för Old John.

1929 infördes siffran i anropssignalen, och Karlsson fick då signalen SM6UA. 1929 infördes också krav på kunskap i telegrafi 50 tecken per minut för att få nyttja amatörradiosändare. Ett antal amatörer försökte att avlägga CW-prov. SM6UA, då 62 år gammal, var de ende som klarade provet vid första tillfället.

1930 införde SSA distriktsledare. SM6UA blev förste DL6.
1933 erövrade han WAC-diplom (Worked All Continents).
1934 blev han ordförande i SSA.
1935 bildades NARU (Nordic Amateur Radio Union) hemma hos SM6UA vid Redbergsplatsen.

I samband med att andra världskriget bröt ut blev amatörradio förbjudet. Privata radiostationer skulle lämnas in till myndigheter. SM6UAs utrustning lär ha lämnats till polisen i Karlstad. Vad som sedan har hänt med den har jag inte kunnat få klarhet i.

Viss materiel fanns kvar på Kårehogen och övertogs av SM6UAs son, Bertil Källar SM6UB. Det var bl.a. en sändare från slutet av 20-talet och flera fotoalbum med bilder dels från SM6UAs stationer och dels från amatörer, som SM6UA hade haft kontakter med. Under 70-talet lämnade Bertil Källar detta till mig. Sändaren har jag kvar (den fungerar fortfarande) och fotoalbumen finns i RM: s bibliotek.

SM6UA med sin hustru i shacket vid Redbergsplatsen. Hustrun visade också intresse för radion. Hon lär ha kunnat CW.
Hon stod ofta för en uppskattad förplägnad i samband med de många radiomöten –UA hade i sitt hem.

John Fredrik Karlsson dog 1940. Några år senare skrev SM5WL, Hans Eliasson i QTC följande: UA förblev vår ordförande till sin död sommaren 1940. En för tillfället till tystnad tvingad amatörvärld sörjde honom djupt. Han trodde på amatörradiorörelsen som ett medel att skapa förståelse mellan folken. Må vi amatörer i all framtid få arbeta vidare på den uppgiften.”

Bengt Lindberg

För en tid sedan hittade jag en auktion på Tradera som jag tyckte var intressant. Det rörde en gammal radio, och av bilderna kunde jag sluta mig till att det rörde sig om en verkligt gammal apparat. Det fanns ingen märkning på lådan, så jag gissade att det var ett hembygge och att den kunde vara från sent tjugotal eller tidigt trettiotal. Jag har en kristallmottagare från tjugotalet, så jag tänkte att en tidig rörradio kunde vara trevligt. Det tyckte tydligen fler än jag, för när vi närmade oss slutet av auktionen så var det flera som bjöd emot mig. Men för 335 kronor vann jag till slut budgivningen.

Jag åkte till en plats mellan Sollebrunn och Nossebro för att hämta apparaten, för jag ville inte ta risken att låta Posten hantera radion, det sitter ju två gamla rör i lådan. Jag träffade Dan Jonasson som sålde apparaten, och det visade sig att han var en storsamlare av föremål, främst från femtiooch sextiotalet. Jag uppskattar att han har femtio olika radioapparater, speciellt intressant var att han har minst tre radiogrammofoner med trådspelare. Det allra mesta av det som Dan har i sina gömmor har han köpt på loppmarknader och andra marknader runt om i Västergötland. Radioapparaten som
jag köpte hade han hittat på en loppmarknad i Stora Mellby, mer visste han inte om den.

Väl hemma började ett intressant detektivarbete, vad var det som jag hade köpt? Min bästa förklaring är ”en tvårörs rak, batteridriven mottagare”. All koppling är gjord med 1,5 mm oisolerad koppartråd. Rören är Philips Miniwatt A209, och så här långt har jag kunnat konstatera att glödtrådarna är hela.

dammiga lokaler. Men denna apparat har tiden farit fram ganska varsamt med, till och med vridkondensatorn är i tämligen gott skick. Jag har ritat ett schema utgående från
ledningsdragningen. Det finns en omkopplare som möjliggör att man kopplar den avstämda kretsen antingen som en serie- eller parallellresonanskrets, och för tydlighetens skull så visar jag varianten med parallellresonans och utan omkopplaren.

Jag har naturligtvis varit flitig på nätet för att hitta upplysningar om tidiga rörradioapparater. Där har jag funnit att rören A209 började tillverkas 1925 och att de ganska snart blev ersatta av A409. Schema som jag hittat på amatörbyggen från början av 1930-talet använder A409 eller motsvarande. Jag lutar därför mer och mer mot att denna apparat är från mitten till slutet av tjugotalet.

Men, som ni ser så saknas det delar, och jag har markerat detta med en streckad ruta i schemat. I apparaten ser man tre ”pinnar” som sticker upp och vardera pinnen slutar med en ögla. Vidare så slutar ena sidan av återkopplingsspolen i fria luften, så den måste också anslutas någonstans. Jag tror alltså att det har suttit några komponenter som bundit ihop de tre ”pinnarna” och återkopplingsspolen.

Nu tänker jag mig att bland Radiohistoriska Föreningens medlemmar finns det många som enkelt kan komplettera mitt schema. Jag tar mig därför friheten att utlysa en Pristävling.

Titta på bilderna och schemat och svara på nedanstående frågor och skicka sedan in svaren till mig. Jag kommer att utse en sakkunnig jury som får hjälpa mig att välja ut det bästa svaret. Priset, förutom ovärderlig ära, blir en flaska glögg som jag sparat sedan 2012, eftersom glögg bara blir bättre ju längre man sparar den. Jag vill ha dina svar senast den 15 december så jag hinner leverera glöggen i tid.

Här är mina frågor:

Vad är det för komponenter som saknas för att min radio skall fungera? Jag tror att det är de komponenter som skall sitta innanför den streckade ramen.

På kondensatorn som sitter i gallerkretsen till det första röret står ”200 cm”. Normalt så mäter vi ju kapacitans i Farad ( F, μF, nF och pF). Hur räknar man om mellan kapacitans i cm och i pF?

Varför finns det vridmotstånd (reostater) i glödströmskretsarna? Röret A209 skall ha 2,0 V och drar då 0,08A. Rören vill ju ha negativ gallerförspänning och det har man tydligen ordnat genom att koppla ihop glödströms- och anodkretsarna. I schemat har jag märkt ut anslutningen för glödström med Glöd A och Glöd B och du får klura ut vilket som är plus respektive minus. Anodspänning plus har jag märkt ut (ANOD+), men var skall ANOD- anslutas?

Röret A209 skall ha 20 – 150 V anodspänning enligt databladet, så jag börjar väl med 20 V. Måste jag över något kritiskt värde?

Demoduleringen bör väl ske genom gallerlikriktning i första steget. Är kretsen riktigt
dimensionerad för detta?

OBS! Detta är ju ett hembygge, så vi vet ju inte hur bra apparaten har fungerat. Har du synpunkter på kretslösningen så kan det ge extrapoäng.

Lyckat till och skicka dina svar till:

Bo Sörensson
bo@sorensson.se
adress: Tångenvägen 32C, 417 43 Göteborg

Carl-Axel Wannerskogs son, Göran Wannerskog, har i dagarna överlämnat några
radioutrustningar och mätinstrument, som tillhört Carl-Axel till Radiomuseet. Bland de
överlämnade föremålen finns även en bunt med 64 helt unika QSL-kort som Carl-Axel
har fått från Olof Rydbeck 1959. Korten utgör en liten guldgruva av information från
tiden 1928-32. Jag skannade av 12 kort som kan ses här nedan.

Bengt Lindberg t.h. på 2100 meters över havet tillsammans med sin dotterson och svärson

När jag i början av augusti besteg Sveriges högsta punkt Kebnekaise, så avslutades
resan med ett besök i Kiruna. Som den geocachare jag är, så roade jag mig med att
leta ”burkar” under min resa. I Kiruna fann jag en cache med namnet Radio, vilket
gjorde mig extra intresserad. Väl framme vid cachen fann jag följande byggnad.
(Huset är omnämnt i Audionen nr 3, 2012 samt i NfR nr 50 mars 2013)

Detta är en byggnad som LKAB låtit uppföra år 1926 till den radioklubb som bildades
1923 i Kiruna för att sprida kännedom om radioteknik och främja radiolyssnandet i
Kiruna. Här installerades mottagarutrustning, fabrikat Marconi, för att ta emot
sändningar från andra rundradiosändare.

Under klubbaftnar avlyssnades flera Europeiska storstationer. Sedermera installerades
en relästation för att återutsända det mottagna riksprogrammet från radiostationen i
Boden till de kirunabor, som hade skaffat egna radiomottagare. Sändaren hade en
uteffekt som tillät mottagning med kristallmottagare inom ett avstånd av ca 3 km. Under
åren moderniserades radioutrustningen, som var i bruk till 1972, då
mellanvågssändarna ersattes av FM-sändare.

Bob Jacobssons skrift om Kiruna radiostation på Björkbacken1926-1972 finns på
http://radiohistoria.nu/wp-content/uploads/2013/02/kiruna_rundradiostation.pdf

När man närmar sig radiobyggnaden ser man att det fortfarande är radioverksamhet i
den. Numera ser antennparken ut så här:

Bilder: Bengt Lindberg

Bengt Lindberg