Företaget bakom Concerton Radio hette Stern och Stern. Det startades 1922 av bröderna John och Oscar Stern. Den äldre brodern Oscar (född 1882) hade en examen från KTH i Stockholm och en diplomingenjörsexamen från Karlsruhe i Tyskland. Därtill hade han arbetat för Westinghouse franska dotterbolag i Le Havre, Siemens Schuckert Werke i Berlin och ASEA i Västerås innan han var med och grundade den egna firman. John Stern (född 1883) hade handelsstudier i Tyskland bakom sig och också ett förflutet som direktör i företaget Myrstedt & Stern. Detta förefaller ha varit ett möbelföretag med tillverkning i Arboga, men även verksamhet i Stockholm. Om Stern i firmanamnet står för brödernas far Emil, eller hade koppling till någon annan i släkten, saknar jag tyvärr uppgifter om. Hur som helst så var det John som blev Stern & Sterns kommersielle ledare och Oscar som tog hand om det tekniska ledarskapet.

I tidningen Radio och Grammofon, nummer 19, 1930, finns en kort historik och nulägesbeskrivning, (då-läget 1930, för en nutida läsare alltså) av firman Stern och Stern. Där får man intrycket att firman redan från starten ägnade sig åt radiobranschen. Andra källor gör dock gällande att företaget grundades i syfte att handla med automobiltillbehör och att det i början endast handlade om import och försäljning. Man fick dock snabbt upp ögonen för den nya flugan radio och även delar till dylika kom snart med i utbudet. De var framgångsrika i att få bli generalagenter (=ensamimportör och grossist) för flera huvudsakligen Amerikanska tillverkare. Tanken på egen produktion fanns kanske inte vid firmans grundande, men det dröjde inte så många år innan de började tillverka egna radiodelar. Möjligen var de igång med tillverkning av vridkondensatorer redan 1924. För att lättare kunna sälja materielen inriktade de sig på att göra kompletta byggsatser och framgången lät inte vänta på sig där heller.

Den första radiomottagaren från Stern & Stern, som bara såldes färdigbyggd, var ”Concerton II” från 1927. Det är också den första rörradion i Sverige där höljet gjordes helt av bakelit. En batteridriven tvårörsmottagare med rören öppet monterade ovanpå lådan, där de samsas med rattarna. Själva bakelithöljet och rattarna tillverkades av AB Alpha i Sundbyberg, men på beställning av Stern & Stern. Om konstruktionen är gjord av Oscar Stern själv, eller om han hade fler ingenjörer till sin hjälp, saknar jag tyvärr uppgifter om. Troligen hade de vid det laget en liten grupp konstruktörer, med olika specialiseringar. En bör ha klart för sig att firman vid sitt grundande hade fyrahundratusen kronor i aktiekapital och därtill två kommersiellt och tekniskt erfarna ledare. Även om starten var till synes blygsam, med bara fem sysselsatta i företaget, så fanns det ekonomiska muskler och stora ambitioner. Det är nog förklaringen till att de vågade ta risken, efter fem framgångsrika år, med de mycket stora kostnader, som var förenade med att låta tillverka en egen bakelitapparat. Pressgjutningsverktygen som krävs är den dyra biten. Materialkostnad och arbetstid för varje låda är sedan i sig mycket billigare än för motsvarande låda i trä. Det krävdes sannolikt något tusental enheter att fördela verktygs- och utvecklingskostnaden på, men sen blev det en allt bättre affär ju mer försäljningsvolymen ökade. Några siffror har jag inte, men det är troligt att den såldes i stor upplaga, varav en icke obetydlig andel på export. Även kristallmottagaren Hjärter Ess var en storsäljare i Stern & Sterns utbud. Också den har bakelitlåda, från AB Alpha, men som tillverkare bakom den står Erik Sundberg AB i Sigtuna. Om S & S var inblandade finansiellt i utvecklingen av den vet jag inte, men de sålde stora upplagor av den via sitt bolag. Sundbergs företag är annars mest känt för sin mångåriga produktion av högklassiga transformatorer.

Till skillnad från övriga svenska radiotillverkare så satsade S & S ganska tidigt även på att ta fram en kortvågsmottagare. Den är batteridriven och konstruerad med utbytbara spolar där båda positioner måste skiftas samtidigt. Fyra olika par spolar täcker in området 15 – 100 meter. En sats med ytterligare tre par spolar kunde köpas till för att även ta emot mellanvåg på 170 – 580 meter. Modellen heter Concerton 47 och den tillverkades från 1930. Den såldes möjligen som byggsats till radioamatörer, men huvudsakligen färdigbyggd i mahognylåda eller som löst chassie utan låda. Det enda reklamblad jag har för den är tryckt helt på engelska och med prisangivelser i dollar och pund sterling. I den ovan nämnda artikeln i ”Radio & Radioamatören” sägs att ett betydande antal säljs på export till ”tropikerna” varje år, utan att närmare ange aktuella länder.

Första nätanslutna Concerton modellerna med högtalaren inbyggd har fått det föga smickrande öknamnet ”Dasslocket”. Varianterna av det är faktiskt hela nio stycken under perioden 1929-32. Några är ganska vanligt förekommande och andra så sällsynta att ett par stycken möjligen bara tillverkats för export. De man brukar stöta på är V 30 och V 33 samt L 30 och L 33, men tyvärr är modellbeteckning sällan angiven på apparaterna, så man måste helt enkelt veta vilken som är vilken. Kanske kan jag reda ut det i en separat artikel senare. Det skulle uppta för mycket plats här. Till säsongen 1930-31 fick dasslocken sällskap med tvårörs nätanslutna mottagare av mer traditionellt utseende. Typerna V 20 respektive L 20 har högtalaröppningen framåt ovanför rattarna. Konhögtalaren är däremot monterad på det nedfällbara bakstycket. Firman Stern & Stern hade radioutvecklingen utomlands och främst i USA som en stor inspirationskälla. I framför all USA, men delvis även på den europeiska kontinenten, försågs radioapparaterna med inbyggd högtalare ofta med höga lådor som smalnade av upptill. Concerton V 35 respektive L 35 kom att följa det konceptet. Dock inte med rundade översidor som de klassiska ”katedral”- modellerna, utan en kompromiss med lutande sidor och infasade hörn. V 35 finns i två olika versioner med sexkantig respektive rund högtalaröppning. De förra med magnetisk- och de senare med elektrodynamisk-högtalare. Sedan har vi L 22 och V 32 som båda har en låda med lutande sidor och spetsigt ”tak”.

Trots depressionsåren så sålde Concerton riktigt bra. Samtliga av de ovanstående typerna är alltså relativt sett ganska vanligt förekommande. Dock tillverkades också modeller som jag aldrig sett i verkligheten och där det är oklart om det finns några bevarade exemplar. Det handlar om radiogrammofoner i smal och meterhög golvmodell med typbeteckningarna RGL och RGV beroende på strömart. Växelströmsapparaten kostade hela 825 kronor 1931. Trots det påkostade utförandet i övrigt så var det ändå bara en rak trerörsmottagare. Det skulle dock bli lite ändring på det tekniska området också. Säsongen 1932-33 toppades nämligen med Sveriges första moderna superheterodynmottagare. Sex rör plus likriktare för växelströmsversionen. Typbeteckningar V 60 respektive L 60. De är byggda med europeiska rör, liksom övriga Concerton apparater och på placeringsskissen anges de med Telefunkens beteckningar. Växelströmsmodellen innehåller ett RGN 1054, som likriktare och två REN 904. Vidare ett RENS 1204 och två RENS 1214 samt som slutrör RENS 1374d. En egenhet med den här apparaten är också att rattarna är gjorda av trä istället för bakelit. Vanligt i USA vid den här tiden, men mycket udda på den svenska marknaden.

Sortimentet i övrigt är mycket brett. Likströmsapparaten L 25 och batterimottagaren B 32 använde samma lådor som fjolårets L 22 / V 32. Skärmgallermottagarna L 23 / V 23 och L 24 / V 24 förefaller tekniskt nästan lika, men lådornas utformning skiljer sig åt något. Trerörsapparaterna L 37, V 37 och B 37, är ytterligare nyheter. Till detta kommer radiogrammofoner med antingen superchassier typerna RGL 60 och RGV 60 eller trerörs raka mottagare, typerna RGL 2 och RGV 2. Inte mindre än femton olika varianter denna säsong alltså. Radiogrammofonerna har alla fyra samma grundmöbel och chassierna i dem kommer från motsvarande bordsmodeller. Dessutom förefaller ett troligt överskott av lådor från fjolårets serier användas till två av de nya modellerna. Stern & Stern har skapat en rationell, modern radioproduktion, men de har väldigt många typer att hålla reda på.

Till säsongen 1933-34 minskas alltså utbudet. En sexrörs apparat som heter V 61 utgör säsongens toppmodell. Det är en superheterodyn och den tillverkades endast för växelström. Nu finns det dock två suprar på programmet, så fyrarörsapparaterna Concerton V 41 / L 41 erbjuder ett alternativ i en mellanprisklass. Billigast i utbudet var raka tvårörsmottagarna V 21 och L 21. Sedan fanns typerna L 37 och B 37 kvar i katalogen trots att de kom från fjolårets säsong. Antagligen hade de sålt slut på V 37:an, för den finns inte med. Radiogrammofonerna blev nog inga storsäljare och nu fanns inga sådana att köpa ifrån Concerton längre. Produktionen har alltså rationaliserats ytterligare. Det finns även andra tecken som visar på det. Lådorna har blivit allt enklare i sin utformning, men högtalargallret är sirligt och iögonfallande, vilket ändå bidrar till en viss känsla av lyx och kvalitet. De är dock gjutna i bakelit, liksom skalinfattningarna, och samma galler används till fler än en modell, för att hålla nere kostnaderna.

Säsongen 1934-35 erbjuds egentligen bara tre grundmodeller. Den minsta och enklaste finns i fyra varianter, som heter L 12, V 12, B 12 och U12. De är alla raka tvårörsmottagare. Likströmsnät är fortfarande vanliga i storstadskärnorna, så L 12 fyller det behovet. Växelström har sedan länge blivit det normala vid nybyggnad, så där kommer V 12 in i bilden. För de som ännu saknar elnät finns batteriapparaten B 12. En nyhet är allströmsradion U 12. Att behöva byta radio för att man flyttar är inte längre nödvändigt. Så har vi suprarna V 63 / U 63, där man satsat på allström direkt istället för att bygga någon likströmsapparat. Karakteriseras främst av att lång- respektive mellanvåg har skilda skalfönster. Båda dessa finns också i versioner som kallas ”special”, men vad som utgör det speciella är oklart i skrivande stund. Toppmodellen är förstås också en super och den byggs endast för växelström. Modellen heter V 64 och har ett stort uppåtsvängt skalfönster , som påminner om ett brett leende.

Modellerna för 1935-36 får annorlunda högtalargaller och skalinfattningar. Det blir rakare och stramare linjer, men grundtyperna skiljer sig inte tekniskt så mycket från tidigare år. Alltså finns det billiga och enkla lokalmottagare. Typerna L 13 och B 13 har låga rektangulära lådor, som påminner om tidigare år. Liksom då har de inga belysta skalor utan bara graderade rattar. Typ 13 tillverkas dock inte för växel- eller allström, utan då finns istället V 14 och U 14, med högre, smalare låda och belyst skala med stationsnamn. Concerton V 65 finns bara för växelström och är en sexkrets-super i mellanprisklass. Lådan är något högre än bred och här finns fortfarande lite rundade former kring skala och högtalare, men de sirliga bakelitornamenten uteblir också här. Typerna V 66 och U 66 är något mer tekniskt påkostade suprar, med samma yttre lådform, men en större rektangulär skala och kantig högtalargrill. Faktum är att typen V 67 också byggs med samma låda, men modifierat chassie, så att den även har kortvågsområde. Till detta kommer typ V 68, som inte finns med i Concertons broschyr för säsongen, men däremot i Philips publikation ”Vilka rör till min radio?” från år 1937. Det är en bordsmodell, något bredare än typerna 66/67 och utan den ratt som dessa har nedanför skalan. Jag har inte sett själva apparaten, men har tillgång till ett instruktionshäfte med bild.

Bakelitornamenten kring högtalaren försvinner till säsongen 1936-37. De båda enklaste raka mottagarna får avlånga lådor, som har högtalaröppningen vid sidan av skalan och rattarna. Båda finns i såväl växel- som allströmsutförande och de heter V15 och U15, respektive V25 och U25. Superheterodynerna har fortfarande högtalaren ovanför skalan, men lådorna har blivit lite lägre så att de nu nästan är kvadratiska framifrån sett. Typ 69 (V respektive U) och typ 70 (V eller U) har i stort sett samma chassie, men skiljer sig åt genom att typ 70 har magiskt öga. Båda apparaterna har kortvågsområde. Det finns också en golvmodell, typ V71/U71, som troligen har samma chassie som typ 69, men större högtalare. Typ 72 (V eller U) är en radiogrammofon i bordsmodell, som har en skivspelare under ett uppfällbart lock ovanpå apparaten. Lådan är avlång och påminner om de raka mottagarna, men det är en super, med kortvågsområde och tiotums högtalare. Möjligen har man rationaliserat så långt så att också den innehåller chassiet av typ 69. Någon golvstående radiogrammofon finns inte i sortimentet, men man kan köpa till ett underskåp till 72:an, som ger utrymme för grammofonskivor och förvandlar den till golvmodell. Slutligen finns också en batterimottagare i bordsmodell, typ B26. Det är en rak tvåkretsmottagare, vars låda ser ut som typ 69, men där djupet bara är omkring hälften så stort. Även en bärväska kan köpas till för enkel transport av apparaten.

Bland modellerna för säsongen 1937-38 finns fortfarande en rak enkretsmottagare i sortimentet typ V3 respektive U3 beroende på strömart. Den billigaste av suprarna är en ren allströmsapparat med beteckningen U5. Den är väldigt lik V6/U6, som är mellanpris alternativet. Skillnaden är grammofoningång, fininställning och magiskt öga. Största apparaten är V8 respektive U8. De tidigare modellerna har avlånga lådor, men här har vi den första Concerton radion med ”snedskala”. Fronten utgörs av en stor tygklädd högtalaröppning, med rattarna nedanför. Skalan är däremot alltså placerad i en snedställd vinkel infälld i radions översida. Allströms mottagaren finns i två varianter: En för 110-150 Volt likström och en för det högre spänningsområdet 220-240 Volt. Vid växelströmsdrift kan de båda omkopplas för alla spänningar. Det finns ingen radiogrammofon i säsongens sortiment, men väl ett par grammofonskåp. Golvmöbler med Garrard skivväxlare eller skivspelare och ett ställ för grammofonskivor. De har faktiskt också fått typbeteckningar: V10/U10 och V12/U12. Radio ingår ej, utan köps separat och placeras ovanpå.

Mycket går i samma hjulspår under 1938-39. En rak enkretsmottagare typ V4 / U4, en enklare super i budgetklassen: V7 / U7 och en lite mer påkostad super: V16 / U16. De båda suprarna har lådor med ”snedskala”. Skillnaden mot föregående säsong är att man också erbjuder en radiogrammofon i golvmodell. Den finns med eller utan skivväxlare som typ 17 respektive 18 och i båda fallen med bokstaven V eller U före, som brukligt. Chassiet är enligt uppgift samma som i modell 16, men med kraftigare slutsteg och större högtalare.

Svenska Philips och bröderna Stern ska genom åren ha haft en del affärsförbindelser, genom köp av rör och andra komponenter och genom att de befann sig i närliggande kvarter, men någonstans efter mitten av 30-talet inleddes förhandlingar om ett närmare samarbete. Det har om Philips övertagande av Dux, runt 1933-34, talats mycket om ett avtal under galgen till följd av skulder för patentlicenser. Hilding Ljungfeldt anses ha fått ett val mellan konkurs, och fortsatt jobb som direktör för Dux, under Philips ägande och ledarskap. Opartiska skriftliga källor om detta saknas, men det har från Philips sida senare beskrivits som ett samgående. När det gäller Stern & Stern talar dock allt för att tämligen jämbördiga parter såg ömsesidiga fördelar med ett samarbete. Philips inflytande ökade, antagligen genom överföring av aktier, men bröderna behöll huvudsaklig ledningsfunktion och säkert fick de också god ekonomisk kompensation.

En liten utvikning behöver jag göra här. Många av de tidiga radiokataloger över Concerton mottagare, som man stöter på, är utgivna av ASEA. De var Stern och Sterns största återförsäljare i Sverige redan under sent 20-tal och var säkert en del av förklaringen till de stora säljframgångarna för Concerton radio. Det här samarbetet upphörde under 1939. Asea slutade sälja Concerton och började sälja radio med sitt eget namn på. Jag saknar fakta om vad det berodde på, men tror att det hänger samman med Philips övertagande av Stern och Stern. Min gissning är att ASEA själva inte valde att avsluta, utan att det var Philips, som ville det. Förmodligen dock i samråd med bröderna Stern.

När Philips tog över själva konstruerandet av S & S radioapparater är lite oklart. Redan 1936 ska förhandlingar om samarbete ha inletts. På Dux chassier kan man se när det dyker upp renodlade importprodukter från Philips fabriker i Nederländerna och/eller Belgien. Så är inte fallet med Concerton. Produktionen i Stockholm fortsatte nog som tidigare. Ingen av de tidigare nämnda apparaterna har, såvitt jag jag vet, något chassie som importerats från någon av Philips fabriker utomlands. Direkt inblandning från Philips är svår att påvisa och fanns kanske inte heller. En del detaljer är dock lika mellan Dux och Concerton från den senare delen av 30-talet. Bakstycket är ofta fäst med ”gångjärn” av läder och spänningsomkopplarna ser likadana ut. Philips högtalare börjar användas runt 1938.

Ytterligare en detalj komplicerar dock de företagsmässiga förhållandena. Ett Belgiskt företag med säte i Bryssel hette ”Stern & Stern radios suédoise” – alltså ungefär ”Stern & Sterns svenska radioapparater”. När det grundades är oklart utifrån de källor jag haft tillgång till, men senast 1933 verkar fastslaget. På ”Radiomuseum.org” finns flera modeller listade, men tyvärr bristfällig historik om själva företaget. Naturligtvis måste bröderna Stern ha varit involverade på något sätt eftersom firman bär deras namn. Den viktiga frågan är dock: Tillkom det som en generalagentur för att sälja svenskbyggda Concerton radio i Belgien eller var avsikten att även ha egen produktion på plats. Det förekom helt klart ”egna” modeller, men med chassin som enligt uppgift kan ha tillverkats i Belgien av SBR (Société Belge Radio-Electrique, – Bruxelles). Det finns Belgiska V 69 och U 69, som verkar vara byggda samma säsong som de svenska modellerna med samma typnummer (1936-37), men både låda och chassie är väldigt olika vid en jämförelse. De Belgiska innehåller dessutom rör av amerikansk typ.

När vi kommer närmare slutet av 30-talet förekommer dock två modeller: V 8 och V 16, som till det yttre verkar någorlunda överensstämma med de svenska apparaterna. Vad gäller innanmätet så kan en jämförelse tyvärr inte göras då det bara finns tillgång till bilder från broschyr eller tidningsannons. Det kan förstås betyda att svenskbyggda apparater exporteras och säljs på belgisk marknad. Att Stern & Stern sålde byggsatser och radiodelar – inte minst de berömda toroidspolarna – på export till länder både inom och utom Europa, är känt redan under 20-talet. Det är tänkbart att det Belgiska företaget tillkom redan då och att man nu återigen agerade återförsäljare för det svenska moderbolagets produkter. Märkligt är dock att de sålde belgiskbyggda apparater under en period när varken krig eller handelshinder bör ha stoppat dem från att sälja svenska apparater i Belgien. För Philips kan det nog ha spelat roll att firman utgjorde en konkurrent även i deras eget närområde. Det är visserligen ett Holländskt företag, men de etablerade tidigt fabriker även i Belgien.

När andra världskriget startar officiellt den 1:e september 1939, är säsongens nya svenska modeller redan presenterade sedan några veckor. De raka mottagarnas era är avslutad för Stern och Sterns del och firman är troligen redan ett dotterbolag i Philipskoncernen. Bröderna Stern kvarstår dock båda i ledningen och rimligen fortgår tillverkningen i Stockholm som tidigare. Philips stora fabrikssatsning i Norrköping, NEFA (Norrköpings Elektrotekniska Fabriker), är ännu inte färdig för produktionsstart. Samtliga apparater utom en är snedskalor och det finns bara bordsmodeller. Den enda som inte har snedskala har ett grammofonverk under ett lock ovanpå där även skalan ryms på högersidan. Det är typen V 440, med rör ur den så kallade röda serien. Snedskalorna heter i tur och ordning V400/U400, V410/U410, V420/U420 och V430/U430. Den första och den andra saknar båda magiskt öga, men har ändå kortvågsområde och 410 har kraftigare slutrör än 400. Typerna 410 och 420 är möjligen byggda på samma chassie, men magiskt öga tillkommer på den senare liksom dubbla slutrör på U420. Samma chassie används troligen också i den tidigarenämnda radiogrammofonen V440. Den största snedskalan, V430 har EL 6 som slutrör och två CL 6 i allströmsversionen. Typnumren på Concerton radio under 30-talet verkar tämligen rörigt tillkomna, men de nyinförda beteckningarna följer en logik som ska komma att stå sig många år framöver. Hundratalssiffran anger årtiondet och entalssiffran ger det enskilda modellåret. Så 400-serien är alltså från 1939-40 eftersom de räknas som 1940 års modeller. Tiotalssiffrorna skiljer årets modeller åt och ju högre siffra, desto mer påkostad apparat.

Produktionen vid NEFA kom igång i juni 1940. Sortimentet består endast av bordsmodeller och fjolårets radiogrammofon V 440 har övervintrat och kvarstår. Nyheterna är de limpformade typerna V/U 431. Med limpformad menar jag en låg avlång låda med skalan på ena sidan och högtalaren på den andra. Oftast med lite rundad övre framkant, som i det här fallet. Det är den billigaste apparaten för året. En trerörs super med rör ur det som brukar kallas 11-serien. Slut- och likriktarrör har fortfarande glaskolvar, medan övriga rör är gjorda av svartlackerat stål och väsentligt lägre än sina föregångare. Egentligen kan man ju räkna bort likriktarröret och då blir det bara två rör kvar. Likväl så blir det fyra rörsystem som gör jobbet i mottagaren. Antingen ECH 11 och ECL 11 eller UCH 11 och UCL 11 beroende på strömart. Nästa i sortimentet är V/U 441, med en högre låda där skalan upptar utrymme ovanför högtalaren, men likväl ingen snedskala. Rören är ur röda serien ECH 4, ECH 4, EBL 1 och AZ 1 eller motsvarande U-rör.

Så kommer två snedskalor, typerna V 451 och V 461. Båda tillverkas endast för växelström och de har samma uppsättning rör: ECH 4, EBF 2, EF 9, EL 3, AZ 1, EM 4. De är av allt att döma byggda på varianter av samma chassie och skiljs endast åt av mindre finesser och att den dyrare V 461 har en större högtalare. I prislistan finns också B 421, som saknas i broschyren, men som alltså är en batterimottagare. Tyvärr har jag ingen bild eller några data i övrigt så hur den ser ut och om det är en stationär eller portabel apparat kan jag inte uttala mig om.

Säsongerna som följer under kriget är sig ganska lika vad gäller modellutbudet. Det är en ”limpa” som det billigaste alternativet. Från och med 1941-42 finns den oftast bara som allströmsapparat. Sedan följer några ”snedskalor” där den enklare saknar magiskt öga medan de båda senare har det och toppmodellen har i regel större högtalare och lokalläge, som främsta säljargument. Så ser det ut i grova drag fram till 1944-45 då de plötsligt erbjuder en radiogrammofon i golvmöbel, som årets toppmodell. Batterimottagare finns 1941-42 till salu. Både en stationär i fanerad bordsmodell och en portabel med pegamoidklädsel. De byggdes nog i mycket begränsade upplagor då försvaret lade beslag på mycket av de batterirör som kunde produceras. Sedan blev det inga batteriapparater förrän mot slutet av kriget. De röda rören med brunnssockel som används i början byts undan för undan ut mot loktalrör i 20.serien. Dessa producerades inom landet i stora upplagor, men med ganska få typer. Apparaterna byter visserligen typbeteckningar för varje säsong, men de är varandra ganska lika från år till år och jag skulle inte bli förvånad om samma chassie användes i flera modeller under flera år.

Enligt uppgifter från en artikel på Rolf Bergendorffs hemsida så avgår båda bröderna Stern från sina direktörsposter under 1945. De är då en bit över sextio och väljer väl helt enkelt att bli pensionärer. Företaget står starkt efter kriget då många valt att köpa ny radio under de gångna åren och Concerton är alltjämt ett väl inarbetat märke. Egentligen är det mest bara det det är – ett märke. Produktionen i de ursprungliga fabrikslokalerna i Stockholm är vid krigsslutet avvecklad sen flera år och firman har flyttat till Sveavägen 45, där kontor och lager etablerats. Philips bestämmer väl inte över allt som rör företagets marknadsavdelning eller sälj- och service-organisation, men troligen är det ändå Philips som har sista ordet när det gäller konstruktion och produktion vid NEFA. En Concerton radio från, säg 1947, har med all säkerhet ett chassie som också kan hittas i ett par andra radioapparater, men då märkta med respektive Philips och Dux. Sannolikt är det så att praktiskt taget alla innanmäten i Philips och Dux för en viss säsong, också används av någon modell från Stern och Stern. Rationellt ur produktionssynpunkt, men säkert knepigt för respektive säljorganisation.

Efterkrigstiden är på många sätt en intressant tid när det gäller radions utveckling. Senare halvan av 40-talet är till att börja med en kamp mot ransoneringar och materialbrist, som sen på bara några år vänds till ett enormt uppsving för svensk industri. Radiogrammofonen tas åter upp på tillverknings-programmet. Först som en exklusiv ”top of the line” – pjäs, liksom den ofta var före kriget. När vi kommit till decennieskiftet 1950 börjar den dock redan ses som en självklar möbel i ett väletablerat hem. Då räcker det inte att erbjuda en modell längre. Concerton har tre olika i prisklass från 665, upp till 895 kronor för säsongen 1950-51. Därtill en bordsradio med grammofon inbyggd under lock för 448 kronor. När det gäller bordsmodeller i övrigt finns hela elva stycken att välja på. Konsumentprodukter för en allt köpstarkare allmänhet. Att räkna upp modeller från Stern och Stern för varje säsong blir inte längre meningsfullt. I synnerhet inte eftersom det blir nästan detsamma som att räkna upp apparaterna från Dux och Philips för varje år. Ämnet med tre konkurrerande märken, men gemensam produktion, är egentligen värt en egen artikel i sig. Kanske blir det en så småningom. Det kan också jämföras med att Luxor köper Skantic 1945 och faktiskt inte lägger ner märket, utan producerar för två märken med separata säljorganisationer under cirka fyrtio år.

Historien om Stern och Stern är väl inte så värst spännande längre. Marknadsavdelningen har uppenbara problem att hitta en profil de är nöjda med under både 40- och 50-talen. Det ändras typsnitt och experimenteras med olika färger och bild-logotyper. När vi kommit fram till 1957, väljer de till och med att ändra på hur namnet stavas. Concerton blir till Conserton istället. Skälet ska vara att somliga uttalat det ”konkerton” och därför byts c mot ett s. Annars följer Stern och Stern med ett tag till som firmanamn, men även det försvinner, åtminstone från broschyrerna, i början av 60-talet. Philips och AGA gör en del affärer under 60-talet som tycks resultera i att Conserton så småningom ingår som varumärke i RT-M marknadsaktiebolag tillsammans med märkena AGA, Radiola och Stella, som tidigare utgjorde ARS-bolagen. RT-M ingick troligen först i AGA-gruppen, men köptes i så fall ändå slutligen upp av Philips. Märket Conserton finns kvar på Philipsprodukter in på 1970-talet, men läggs ner någonstans där. Min sista broschyr i samlingen är från 1971-72. Möjligen fanns det dock några år till och troligen äger Svenska Philips namnet fortfarande.

Anders ”soda” Söderström