Författare: Viktor Ohlsson

Föreningens tillblivelse

Denna artikel publicerades första gången i årsbok 1984 för
Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige.

Föreningen instituerades vid den av SSA anordnade ordförandekonferensen den 3
december 1983 på Industrimuseet. Närvarande var ett antal funktionärer ur olika radioklubbar i distriktet samt ett antal inbjudna äldre radioamatörer med uttalat intresse för amatörradiohistoria. Närvarande var även Industrimuseets chef, fil dr Ingegerd Särlvik
och Museinämndens vice ordförande, Lennart Friden.

Idén till bildandet av en Amatörradiohistorisk Förening i Västsverige kom ursprungligen
från DL6, SM6CVE Ulf Sjöden, som – inspirerad av bl a ’Förderverein Das Amateurfunkmuseum’ i Västtyskland och en oplacerbar mängd utländska gamla amatörradioskrifter – förde fram tanken på ett organiserat samlande till SM6DGR Erik, som tände på iden om ett västkustskt teknikcenter. Tillsammans med SM6ASD Bo, tågade man upp till Ingegerd Särlvik på museet med planerna.

Ingegerd, som visste att man i museets magasin hyste en stor mängd apparatur, som
benämndes ”RADIO”, ställde sig positiv till en teknikhistorisk förening med anknytning
till museet och med amatörradiohistorisk inriktning, därmed hoppandes på att man även
kunde ta sig an andra radioområden än just amatörradio.

För att göra föreningen intressant även för radioamatörer utanför göteborgsregionen
vidtalades några äldre amatörer från vart och ett av de fyra västsvenska länen. SM6AOU
Philip i Kungsbacka, SM6AEN Lennart i Göteborg, SM6UG Per-Ebbe i Ulricehamn och
Rune SM6AVM i Hjo ställde upp för N, O P respektive R län.

Efter samtal med chefen för Televerkets Radiodivision, SM6BJP Edgar, kunde även
”Myndigheten” fås att sluta upp bakom idén. Därifrån var det heller inte svårt att motivera
SM6ARV Veine att representera radioindustrin.

Självskriven ordförande är SM6DGR Erik och naturlig sekreterare i sin egenskap av
SSA:s distriktsledare för SM6 är SM6CVE Ulf.

Efter instituering av föreningen den 3 december, konstituerade sig styrelsen vid sitt första
sammanträde den 25 mars 1984 varvid SM6AVM Rune utsågs till kassör och SM6ARV
Veine till vice ordförande.

Föreningen hade fötts utan smärtor. Låt oss hoppas att den får en problemfri uppväxt
och ett långt liv ……………..

gamla loggan-1

Föreningens första logotype

”The SM6DGR Saga”

erik bergsten2

Denna artikel publicerades första gången i årsbok 1984 för Amatörradiohistoriska
Föreningen i Västsverige

 

 

 

 

Första kontakten med radio återkallar minnen av obäkiga hörlurar på en 2-åring, pillande med en tråd på en kristall och förunderlig musik från någonstans. Min pappa sade att det kom från Droitwich, eller var det Nauen i Berlin. Sen kom också farbror Sven och Barnens brevlåda och undantaget från bordsskicket inträffade en gång i veckan, när barnet dels skulle äta och dels sitta i barnstolen med hörlurarna på och lyssna till Efraim  lexander och de andra sagofigurerna som Sven Jerring matade oss småbarn med.

Sen bar det av till Blekinge, men då hade den blivande SM6DGR (ex-MU) blivit litet äldre
och fått lämna barnstolen och bege sig ut på egen hand i staden Karlshamn, där familjen
vistades under sommarmånaderna. Tvärs genom Blekinge gick det ångtåg, som stannade
alldeles intill där vi bodde. Och då var det inte svårt att smyga sig ner och bli god vän med
järnvägstelegrafisten Erik Agner, som svarade för kommunikationerna med hjälp aven hel
stor sal fylld med guldglänsande telegrafapparatur, ur vilka det ringlade sig pappersormar i miltals med långa och korta ”Tåg ut” och ”Tåg in” till Trensum och Asarum, som utgjorde
de närliggande tågstoppen på sträckan Kristianstad – Kalmar. Det var förstås frestande att
försöka trycka på den barnförbjudna telegrafnyckeln och en gång flög den lede i barnet
och ”SOS” tonade ut över Blekinge, tågen stoppades och stor oreda uppstod – milt sagt!

Lyckligtvis var sommarlovet just till ända, så familjen flyktade tillbaka till Stockholm –
ett minne rikare.

Sedan gick det en del år och SM5MU (på den tiden) skulle i paradiskostym infinna sig
inför mönstringsnämnden. Alla unga män ville komma till Flygvapnet eller köra stridsvagn, så när jag tillfrågades om önskemål aven högröd major – sade jag: – ”Signaltrupperna”! – Det blev mol tyst. Aret var 1942 – utanför landets gränser rasade andra världskriget och signaltrupperna var så nybildade att dom knappt fanns i rullorna.

Men det blev S 1 på Frösunda, alldeles vid Haga Norra grindar i Stockholm. Och resultatet
av tre års beredskap, som slutade i Värmland den 25 maj 1945, blev ett behov att fortsätta
signaleriet i civila miljöer. Främst genom medverkan av SM5LI Harry, som blev en av mina kollegor på AB Radiotjänst 1947 och med benägen hjälp av assistenten på elektronik på KTH, Affe Lindgren, SM5IQ, gick vägen sakta men säkert upp till Malmskillnadsgatan, där licensprov för B-licens avlades 1948. Och rader av gamla kompisar från krigsåren finns här fortfarande – på OFFRO:s frekvens 3523 kHz på morgnarna. Så cirkeln är sluten – från Karlshamns järnvägs- telegraf till hemmastationen i Mölnlycke, där vi just håller på att införliva de nya WARC- banden i denna den mest fantastiska av alla fritidssysselsättningar. För att med några få watts effekt säga hej och hasta la vista till fyrvaktaren på Kap Horn ena dagen och ’tuna’ in bland gängen i San Fransisco den andra, ger liksom världen i blixtkoncentration. När ’condx :en’ finns där är världen Din! Du har chansen att uppleva det också!

SM6DGR Erik Bergsten

”SHF 1”

Denna artikel publicerades första gången i årsbok 1984 för Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige.

SHF 1 Bild1 SHF 1 Bild2

Vid Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för Teleteknik och Elektronik, bedrevs
under och efter kriget en omfattande jonosfärforskning parallellt med utbildningen av
civilingenjörer. Verksamheten leddes av den dynamiske professorn Olof Rydbeck.

Den här historien börjar 1945. Då och några år framåt fanns en grupp forskningsassistenter vid institutionen, ivrigt sysselsatta med jonosfärforskning, vågutbredningsstudier, vakuum- elektronik mm. Bland namnen kan nämnas:
Ingvar Svensson   nu lektor vid Polhemsgymnasiet
Sigvard Tomner   nu generaldirektör och chef för STU
Bertil Agdur          professor
Sven Olving           professor och rektor för CTH
Rune Lindquist    forskare på FOA till sin död
Gunnar Axeling    nu Bell Laboratories, USA
Wiggo Wentzel     nu SAAB
Till denna grupp hade även undertecknad glädjen att tillhöra.

Efter kriget samlades i USA och i Europa mängder med överskottsmateriel som radiostationer, radarstationer, antenner, komponenter, rör av alla de slag. Olof Rydbeck insåg omedelbart vilken betydelse dessa utrustningar skulle komma att ha för utbildningen och forskningen. Så visade sig också senare bli fallet. Han beslöt därför att personligen resa till USA för att på stället köpa och genom sina utomordentliga kontakter få en mängd utrustning av den här typen. Han avreste per båt och kände ett starkt behov av att ha kontakt med sin institution och de unga och gröna assistenter som skulle försöka fortsätta verksamheten under chefens bortovaro. Därför iordningsställdes en kortvågssändare som något år tidigare byggts av några duktiga examensarbetare. Den hade två 813 i push-pull i slutsteget och var anodmodulerad (AM) samt kunde köras alldeles förträffligt på telegrafi.

Institutionen disponerade en serie anropssignaler för de olika radiostationer som behövdes för jonosfärforskningen, bland dessa SHF och SHG.

Olof Rydbeck använde – med rederiets tillstånd – fartygets radio och dess anropssignal
och stationen på Chalmers ”döptes” till ’SHF 1’.

Vi lyckades hålla kontakt med vår chef över praktiskt taget hela resan på såväl CW som
FONI. Operatörer var främst Rune Lindquist, Wiggo Wentzel och undertecknad, som alla
behärskade telegrafi. Trafiken avvecklades på 14 MHz och det var naturligtvis omöjligt att
undvika att en och annan amatör från de länder, som redan hade släppt sina radioamatörer fria igen efter kriget, anropade denna ”kufiska” station med det egendomliga amatörcallet ’SHF 1’. Vi hade naturligtvis inget emot det och snart var full amatörradiotrafik igång från Chalmers.

Senare kom Olof Rydbeck hem med en imponerande samling utrustningar av de mest
skilda slag av vilka jag i det här sammanhanget vill nämna fyra stycken BC 610, d v s kompletta radiostationer inklusive VFO, mellansteg och PA på 1 000 watt med en modulator som lämnade 500 watt – det hade varit något på ett diskotek, det! Dessa sändare kom att spela en avgörande roll för oss och för radiotrafiken från CTH.

Efter Olof Rydbecks återkomst kände vi oss som barn på julaftonen – det fanns nya och
spännande radiogrejor med underbara instruktionsböcker, som snabbt blev våra lärare i
pulsteknik, logikteknik, mikrovågsteknik mm mm. Men det fanns ju också studier att klara
av och ett jobb att sköta för på den tiden fanns det inga studiemedel att hämta, dem fick
man tjäna ihop själv! Hur vi lyckades få den här ekvationen att gå ihop är ännu en gåta
för mig. Våren 1947 när Viggo Wentzel och jag, som examensarbetade tillsammans, bara
hade några månader kvar till examen, blev vi inkallade till vår chef för att få beskedet att en av oss skulle segla jorden runt med ALBATROSS, ett skolskepp som ställts till förfogande för oceanografiska studier och där en jonosfärforskningsstation skulle få tagas med. Olof Rydbeck ville inte utse någon av oss utan föreslog att vi skulle singla slant. Det gjorde vi och Viggo vann.

Han gick ombord i Albatross och stack iväg på en jordenruntsegling med en jonosond
och en BC 610 i hytten. Mitt jobb blev att dagligen under ett styvt års tid hålla kontakt med
Albatross och speciellt Viggo. Jag hade god hjälp av Rune Lindquist och Gunnar Axeling
och många är de nätter vi tillbringade i den gula tegelbyggnad som tidigare låg där nu de
stora elektronikkomplexen på Chalmers reser sig.

Stationen ombord på Albatross fick ”callet” ’SHF 1 X’. X:et kom till som en beteckning
för att det var en expedition och Viggo blev på kort tid radioamatörernas högvilt.

Många roliga episoder utspelade sig naturligtvis under våra kontakter. Trafiken gick
alldeles övervägande på telegrafi. Som mottagare hade vi den tidens superstation, en HRO
som hade smala och bra filter. En morgon vid 7-tiden ringer telefonen ett par timmar innan jag skulle ha kontakt med Viggo, som då befann sig strax norr om Australien. I telefonluren talade Anna-Lisa, Viggos fru, och jag kommer nog aldrig att glömma de exakta orden: ”hej Bosse, Du ska ha kontakt med Viggo om en stund eller hur? Var bussig tala om för honom då att han blivit pappa! Vi fick en son för en timme sedan, han väger 3 510 gram och är 51 cm lång”. När jag ett par timmar senare hade telegraferat denna sensationella nyhet till Viggo, kom det bara ’väntningstecken’ .- …. -… .-._. i cirka fem minuter och sedan ett väldigt rart och välformulerat meddelande till Anna-Lisa som bara angår henne och Viggo. Det kan nämnas att grabben heter Lars, är nu civilingenjör och jobbar på Volvo sedan många år.

Våren 1948 kom Albatross tillbaka och amatörradiotrafiken var då en etablerad verksamhet vid institutionen. Televerket, som hittills med stoiskt lugn observerat verksamheten, ingrep nu med mild hand sägande ungefär ’att’nu får vi väl försöka få lite ordning på den här trafiken. Kom ner till Televerkets lokaler i Göteborg och avlägg Era amatörradioprov, så Ni kan köra vidare under de signaler och de regler som då kommer att gälla’. Vi inställde oss förstås och lyckades avlägga proven. Några av signalerna som vi fick, kommer jag ihåg:
Rune Lindquist  SM6AND
Ingvar Svensson SM6AUD
Gunnar Axeling  SM6AGD
och så min egen förstås, SM6ASD. Viggos signal har jag tyvärr glömt.

Efter detta fortsatte amatörradiotrafiken från Chalmers ytterligare en tid men den kördes
mer och mer med våra egna signaler. Bland de många stationer, som vi från SHF 1 hade
kontakt med, minns jag särskilt W1AKY kanske främst för han talade svenska alldeles
flytande. Vi hade många och långa kontakter med Ed och han var vänlig nog att spela in
ett av våra OSO:n eller åtminstone en del av ett – inte som man väl numera skulle tro på
band utan på lackskiva med egen graveringsutrustning!

Jag vill också nämna att den BC 610, som vi använde på SHF 1, såldes på en ETA-auktion
för ett par år sedan, varvid jag lyckades köpa den för 100 kronor! Ett lågt pris för en gammal vän ………

Göteborg den 27 februari 1985SHF 1 Bild3
BO STJERNBERG – SM6ASD

 

SHF 1 Bild4

Några frågor om en vacker ramantenn i Norge

Bild2

Hei !
Jeg har en gammel bordantenne som sannsynligvis er produsert hos dere i Sverige.
Jeg vet ingenting om denne antennen, som forøvrig er fin og komplett.
Antennen ser ut til å være helt orginal, men med unntak av foten, Den måtte jeg lage selv
da den manglet.
Den har en motstand og på denne står det : BALTIC Sweden, 50cm, 55uuF

Kanskje noen vet hvordan man bruker denne best mulig og som også kan forklare hva
bokstavene betyr på input tavlene foran på antennen.
Kan Dere være så vennlig å gi meg evt. opplysninger om denne ?
Takk så mye !

Vennlig hilsen
Knut Arve Dalsaune
Nygata 6 B
7300 Orkanger
Norge

Radion från Polhemsgymnasiet

Bild1

Vid tekniska gymnasiet på Valand verkade under 60-talet en lektor i elektronik vid
namn Ingvar Svensson. Han gillade att producera sitt eget undervisningsmaterial och
skrev hela kompendier som eleverna fick köpa.

Eftersom han var en god pedagog lär han även ha konstruerat denna radio för att
kunna beskriva uppbyggnaden av en vanlig superheterodynmottagare för LV, MV,
och KV-banden. Denna mottagare står i dag helt funktionsduglig i Radiomuseets
reception. Den är registrerad RM6043.

Om det är någon läsare har något mera att berätta om denna mottagare och dess
konstruktör så hör gärna av dig.

Lars Lindskog

STOCKHOLM juli 1923 (T.T.)

Tisd. 17/7 1923, Vaxholmsradion ur funktion.

Ett missöde, som gjort stationen obrukbar en vecka.
Vaxholms radiostation råkade på måndagen enligt Sv.D. ut för ett missöde som gjorde den obrukbar på en vecka. En av flottans bogserbåtar, som på släp hade en större pråm, råkade nämligen gå för nära land, varvid en av pråmens master fastnade i en tråd, som löper från antennen och in på stationen. Följden blev att hela antennen drogs ned i vattnet och radiostationen sattes ur funktion .

Torsd. 19/7 1923, Vaxholms radiostation åter i funktion.

Som förut omnämnts blev en s.k. nedledning vid Vaxholms radiostation avsliten på måndagen på grund av att masten på en under ledningen passerande pråm fastnade i
ledningen. Man antog till en början, att reparationsarbetet skulle ta omkring en veckas tid i anspråk.

Dess bättre har det visat sig, att skadorna voro lättare avhjälpta än som beräknades. Arbetet har dock varit ganska svårartat, bl. a. av den orsaken att den avslitna ledningen huggit sig fast i sjöbotten. Trots detta hade man på onsdagsmiddagen kommit så långt med iordningställandet av ledningen att man skulle ha stationen klar för trafik på eftermiddagen.

Stig A Comstedt från Norrköpingstidning

Blev norska stortinget fört bakom ljuset av NRK?

Bild2

Debattforum

Blev norska Stortinget fört bakom ljuset när man beslutade om att införa DAB? Just nu råder en infekterad debatt i Norge om övergången till DAB+.

.
Hela Europa stod i kö för att övergå till DAB+, kunde det norska Stortinget deklarera 2010. Hittills är Norge det enda landet i världen som har beslutat att släcka FM-nätet.
Stortinget sade ja till DAB+ och satte ett slutdatum till 2017 för de analoga FMsändningarna om lyssnarantalet för digitalradio översteg 50%.

Sverige införde DAB i ett landsomfattande nät 1995. Mottagarna var dyra, få blev sålda
och få lyssnade. Dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky beslutade 2004 att det
landsomfattande DAB-nätet skulle läggas i malpåse och fortsätta med försökssändningar över Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå. Då hade den misslyckade DAB-satsningen kostat många miljoner kr av licensmedel.

I oktober 2009 blev det genomfört en öppen lyssning/hearing om övergången till DAB på Kulturdepartementet i Norge. År 2011 var det lyssning/hearing på Stortinget enligt
”Melding til Stortinget nr. 8 (2010-2011)”. Vid bägge tillfällena målade NRK upp en bild av att de flesta länder i Europa stod i kö för att införa DAB och av att släcka det analoga FMnätet. Idag har vi facit. Fortfarande är Norge det enda landet som har beslutat att släcka det analoga FM-nätet. Frågan man ställer sig är om Stortinget och norska folket blev fört bakom ljuset?

Utredningen som gjordes i form av en ”Melding till Stortinget” var väldigt tunn. Grunderna att släcka FM-nätet 2017 var ännu tunnare. Det är inte DAB-lyssning som ligger till grund för dess slutsatser, utan lyssning via olika digitala plattformar.

Enligt bolaget Digital Radio Norge lyssnar nu 51% på digital radio och då är kravet för
släckning av FM-nätet 2017 uppnått. Detta är en oerhört ogenomtänkt orsak till att släcka ned FM-nätet 2017. Digital Radio Norge ägs gemensamt av NRK och MTG och har till uppgift att främja DAB. Det finns således ingen objektiv part och den sista
lyssnarmätningen som genomförs innan den norska regeringen tar sitt beslut i april görs på uppdrag av myndigheten Medietilsynet. En liten grupp människor får ett stort inflytande över ett stort beslut. Undersökningarna görs i paneler om 800 personer. Den senaste undersökningen från december 2014 visar på 53% digitalt lyssnade: 36% DAB, 17% online och 11% via TV-nätet. Om var tredje norrman lyssnar på DAB är detta
internationellt sett unikt.

Varför ställer man inte frågan hur många som lyssnar på FM varje dag? NRK sände för ett tag sedan ut ett pressmeddelande där man tillkännagav att halva Norges befolkning nu lyssnar på DAB, trots att internet och tv-nätet står för merparten. Återigen felinformation från NRK.

I Storbritannien där man har haft DAB sedan 1995 ligger veckovis DAB-lyssningen på 24% medan FM-lyssningen ligger på 58%. Dessutom har DAB-lyssnandet stagnerat under 2014. I ”Melding til Stortinget nr. 8” tog man öht. inte hänsyn till att Norge har biltrafik från utlandet. Både turister och yrkesmässig trafik. Varningar och viktiga meddelanden över radio är ett av de bästa sätten att kunna varna bilister och andra om fara.

Kulturdepartementet lät antagligen bli att ta upp detta som ett tema, då man blev förledda att tro att alla länder i Europa skulle gå över till DAB. Norge blir återigen landet Utanför.

I Norge blev det aldrig någon ekonomisk konsekvensanalys genomförd. I Sverige har totalsumman beräknats till hisnande 1425 miljarder kr! För DAB i Norge har man kommit fram till 225 miljoner kr. Det menar Sveriges Radio är kostnaden för ett års drift.

Kungliga Vetenskapsakademin uttalade sig i slutet av förra året där man kommer fram till att DAB är en dyr och onödig investering. Konsumenternas behov tillgodoses bättre med FM. Det är alltför tveksamt att investera betydande belopp i DAB-tekniken som idag är föråldrad.

Inte nog med detta. Det norska DAB-nätet håller inte för krisberedskap. Norge riskerar att bli en isolerad ö och sitta med svartepetter. Man har inte undersökt andra format t.ex. DRM som växer stort i Indien eller DVB-T2lite som utnyttjar TV-nätet.

I svenska Public Servicerådets remissyttrande till Stortinget kan man läsa följande:
”Det finns inga s.k. hårda fakta som pekar på att DAB+ i framtiden kommer att finnas i
flertalet länder i Europa och inte heller att världsstandarden FM kommer att upphöra i
något land. Internationella initiativ hos ITU eller EU för att ”digitalisera radion” förekommer inte.

Det är främst public serviceföretagens intresseorganisation EBU, som med hjälp av sin lobbyorganisation WorldDMB, sedan 1995 försöker övertyga politiska beslutsfattare om DAB-systemets fördelar. Vår uppfattning är att Stortinget inför sitt beslut 2011 har
presenterats felaktiga uppgifter om det verkliga intresset i Europa för DAB-radio och att
FM skulle vara på väg att avvecklas.

Den enda DAB-lyssningen på veckobasis som ligger på mer än 10 % finns i ett fåtal länder: Danmark, Norge, Storbritannien och Schweiz samt Australien. Man kan knappast tala om någon framgång ens i dessa fem länder. I Danmark och Storbritannien DAB är man idag tveksam till att övergå från DAB till DAB+ liksom att sluta med FM. Finland avstod redan 2006 från det föråldrade DAB-systemet. Tyskland som har ett fullt utbyggt DAB+-nät har endast 5 % lyssning.”

I det handfull övriga länder som sänder DAB är det endast ett par som har lyssnarantal
över 10%.

Vidare skriver Public Servicerådet: ”Det finns många tekniska problem som inte uppmärksammats innan man för ett par år sedan tog beslut i Norge om att satsa på DAB+ och avveckla FM för bl.a. NRK. Vi har ovan påpekat på problemen för besökare främst bilburna sådan som kommer från andra länder där man fortfarande använder FM. Detta blir då särskilt påtagligt för dessa besökare om det exempelvis inträffar en kris eller
katastrofsituation i Oslo eller annan större stad utan FM-radio.

Ett annat problem med DAB är multiplexsystemet som används när man sänder i VHFBand III 174-240 MHz. Detta är i grunden ett frekvensområde för television. Bl.a. Finland använder hela bandet enbart för television. Det är allmänt känt bland tekniskt kunniga att då och då inträffar s.k. skip som innebär att radiosignaler från radio- och tv-stationer kan nå mycket långt. Detta beror på troposfärisk spridning i atmosfären. Signaler från exempelvis Sverige eller Tyskland kan slå ut en DAB-multiplex i Norge. När detta tidigare inträffade när televisionen sändes analogt på VHF band III innebar detta inget stort problem eftersom det handlade om att en enstaka frekvens med en (1) kanal stördes. Men idag kan en hel multiplex med 12-16 kanaler slås ut. Det finns således risk att en utländsk sändare kan slå ut samtliga NRK:s radiokanaler i ett område som exempelvis Stor-Oslo.

Vi vill med detta inte påstå att dessa problem kan lösas med radio via Internet, men det finns starka beredskapsskäl att behålla den beprövade och mer robusta FM-radion som allmänradio och lokal radio även i Norge. ”

Bilbranschen i Norge protesterar mot nedsläckningen av FM-nätet i Norge. Allt för få nya bilar säljs med DAB-radio och den provisoriska utrustning som krävs för få gamla FMmottagare att fungera med DAB, är allt för dålig, opraktisk och farlig. DAB som tillägg i nya bilar kostar mellan 2000-4000 NOK. De stora radiokanalerna gör det dyrt och ruinerar folk för att lyssna på radio bilen. Biltillverkarna anpassar sig inte för en så liten marknad som Norge.

För att ”tvinga” över folk till DAB, lottar man ut DAB-radiomottagare, startar nya DABkanaler där man medvetet flyttar över omtyckta program och musik till t.ex. NRK P1+
Argumenten att fler kanaler skulle ge bättre ljudkvalitet stämmer inte överens med verklighet. Ju fler kanaler i samma mux ju sämre ljudkvalitet.

Kommer Stortinget att backa från sitt beslut att släcka FM-nätet eller ligger det så mycket prestige i beslutet att man inte kan backa?

Blir Norge en isolerad ö?

Källor och mer läsning finns här:

http://www.dn.no/meninger/debatt/2015/01/05/2156/Medier/dabtrollet-som-sprakk
http://public-service.net/docu/horingsuttalelsePSR.pdf
https://www.dn.no/etterBors/2015/01/11/2051/Medier/krever–f-hre-fmradio
http://digitalradion.blogspot.se
http://www.medietilsynet.no/Documents/Aktuelt/Lovforarbeider/Stmld_NOU_div/Stmeld08_10-11(Digitalisering_radio).pdf
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/465691?programid=412
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/465732?programid=412

Christian Stödberg

Presentation av NARCO VHT-2 VHF Flygradio

Bild1

Även flygradio blir museiföremål till slut. Denna Narco flygradio kom i sin första version redan i mitten av 1950 talet. Mottagaren är analog, det vill säga man fick veva på ratten längst ned till höger och leta upp rätt frekvens på skalan som är graderad 108 till 126 MHz för att hitta den sändande stationen. Skalan stämde ofta inte exakt och man fick begära att trafikledningstornet sände en serie så man kunde leta upp med veven var man kunde höra sändningen.

Sändaren hade 4 fasta frekvenser där 119,7 MHz var den mest vanliga frekvensen som alla TL-torn lyssnade på. Radion hade även VOR navigeringsfunktion där bäringen till eller från VOR stationen kunde avläsas. Man fick då lämna komradiofrekvensen och vrida veven till området 112-117 MHz och avlyssna morsesignalerna så det var rätt VOR-fyr som man fått in, varpå man med ratten längst ned till vänster fick fram bäringen till eller från sändaren. (VOR = VHF Omni Directional Radio Range)

Apparaten hade 14 radiorör samt en vibratoromformare som producerade 200 volt vilket radiorören krävde för sin funktion. Sändarens uteffekt var endast ett par watt. Vid sändning blinkade glödlampan i takt med talet. En ca 60 cm lång vertikalantenn krävdes för sändaren samt en horisontell VOR antenn bestående av två spröt vilka oftast monterades i fentoppen på flygplanet krävdes för mottagning av kommunikation och VORnavigering. Narco Superhomer var en mycket vanlig radio i lättare flygplan 1955-1970. Narco Avionics USA, var en stor tillverkare av flygradio från mitten av 1940 fram till år 2011 då firman gick i konkurs. Superhomern finns att beskåda på Radiomuseet Göteborg.

Lars Hallin

Operation Stella Polaris

Denna artikel är delvis en redogörelse från Ben Nyberg, OH6PA som är född och uppväxt
i Närpes, där operation Stella Polaris utgick ifrån.

Artikel skriven av Bertil Bengtsson

Bild 3-1
Lastbilen med radiomateriel och annan utrustning som skall över till Sverige

Bild 1-1-b10-h65
Bilden visar lastning av materiel ombord på fartyget i Närpes

Bild 2-1
Bilden ovan fartyget på väg över till Sverige

NU ÖVER TILL BEN NYBERGS BERÄTTELSE

Närpes är en svenskspråkig bygd sedan lång tid tillbaka, jag har forskat i min släkt ända tillbaka till 1450, längre tillbaka kommer jag inte.

Vi talar en ålderdomlig dialekt som närmast liknar gotländska eller västerdalmål. Vår grannkommun Korsnäs är till 97% svenskspråkig, här i Närpes talar 82% svenska, 10% finska, och resten inflyttade från andra länder.

I Finland finns det totalt ca: 200.000 svenskspråkiga. Finland har ju tidigare tillhört Sverige som bekant.

Stella Polaris totalt hemliga operation pågick några dagar i september 1944, alltså drygt 70 år sedan med destination till Härnösand och Gävle.

Totalt ca: 750 personer inklusive familjer, samt ca: 800 lådor med hemliga dokument och radioutrustning skeppades över till Sverige.

Avgångshamnen låg i en liten väl skyddad fiskeby, som hette Nämpnäs i västra Närpes.  Folk kom per järnväg, bilar, eller bussar, och inkvarterades i skolor tills avresan skulle ske.

All matriel kom samtidigt på lastbilar till Närpes.

Vilken utrustning användes då vid den finska signalspaningen?

År 1939 inköptes från USA några mottagare direkt till Finland, av typ National NC100X och samtidigt sattes det upp ett signalregemente, som utbildade radiooperatörer och radiospanare, samt fjärrpatrull-operatörer.

När sedan kriget bröt ut hösten 1939 och Finland ingick avtal med Tyskland som tillät tyska trupper i Finland, fick dom inte köpa någon mer krigsmateriel från USA. Men detta var lätt att kringgå genom köp via Sverige.

Man köpte då via Sverige 100 st. NC100X som vidare-exporterades till Finland. Från Tyskland köptes ett antal Hagenuk HA5K39 årsmodell 1939, som var konstruerade
för marint bruk. Dessa placerades i den finska Marinen.

För att täcka behoven av mottagare för den finska armén gjordes kopior av NC100X. Det blev en finsk radiofirma som hette ASA Radio i Åbo. Den fick beteckningen VRLK, och kallades Veera.

Dessa mottagare bestyckades med europeiska rör av typ EF9, ECH9, EK9, EBC9, EL2
och EBL1.

Bild33
NC100XA Bild: Matts Brunnegård

Närmare tusen mottagare tillverkades i ASA fabriken mellan år 1942 – 1945. All tillverkning skedde i Finland förutom rören som köptes i Tyskland. Det var fabrikaten Telefunken och Valvo som användes.

Ett nätaggregat som en extra låda, med plats för en högtalare som gick att ta ut från lådan,
ingick i den finska NC100X kopian.

Det fanns även plats för ett anodbatteri, samt för glödbatteri 4 x 1,5 Volt.
På 1950-talet togs nästan alla mottagare in för modifiering till inbyggt nätaggregat, genom att reserv-rörhållare togs bort, och man fick plats med transformator och filterdrossel.

Bild34
NC100 bild: Matts Brunnegård

Hur många arbetade i den finska signalspaningen?

Hur många som arbetade i den finska signalspaningstjänsten är inte känt, men eliten av dessa som bevakade radiospektrum och knäckte koder, följde med över till Sverige med familjer, dessa blev sedan grunden till FRA:s signalspaningstjänst, som behövde skickliga kodknäckare.

Finska kodknäckare knäckte alla koder som användes under andra världskriget, även japanska koder ingick.

USA:s försvarsmakt blev mycket förvånade över att finländska signalspaningstjänsten även knäckt amerikanska koder. Klartext fanns att läsa i de hemliga dokumenten.

De flesta av NC100X mottagarna fördes tillbaka till Sverige via Haparanda under Stella Polaris operationen 1944. De fick absolut inte hamna i ryssarnas händer när tyskar drog sej tillbaka från Sovjet och Finland under slutfasen av andra världskriget.

På Radiomuseet i Göteborg finns två mottagare av typ NC100, samt en av typ NC100XA. Skillnaden i utseende är inte stora, men jag har inte närmare satt mej in vilken skillnad det är på dom.

Enligt Ben Nyberg så har dom finska NC100X mottagarna en röd färgprick till höger på panelen.

Vilka typer av antenner användes vid de olika signalspaningsstationerna?

Huvudsakligen longwire och dipolantenner, troligen en vanlig standard-dipol, var den som användes av fjärrpatrullerna ute i fält, med möjlighet att förkorta eller förlänga dipol-antennen.

Se bild nedan.

Bild 7-1
Bilden tagen ur OH6NT Thomas översättning till svenska av Kynnel M10 manual.

Sammanfattning av Stella Polaris operationen

Jag har gått igenom en dokumentärfilm som gjordes av SVT 1995 med Hans Villius som redaktör, där TV-redaktionen noggrant gått igenom alla dokument om Stella Polaris operationen. Tyvärr brändes på order av några tjänstemän i FRA, alla dokument upp på Lövsta soptipp 1960, men några smarta medarbetare lyckades mikrofilma det mesta. Men nu kommer ytterligare en sorglustig historia fram. Chefen för den finska signalspaningen lyckades efter kriget komma över dessa mikrofilmer och sålde dem ryssarna med god förtjänst i den egna plånboken. Dessa tjänstemän inom FRA hade inga befogenheter att bränna matrialet, men tydligen var det så mycket som hade avslöjats att det var för känsligt för att bevaras till eftervärlden.

När freden kom i maj 1945, avvecklades krigsorganisationen inom FRA, och de finska signalspanarna blev uppsagda. En del fick det riktigt dåligt, och fick sova i kyrkor, och äta ett mål mat i stadsmissionen, men åkte så småningom tillbaka till Finland igen.

Bild 8
Bilden ovan en original NC100X innehas av SM7EQL Bengt,som tagit fotot.

OBS den röda färgpricken på panelen på höger sida.

Källor:Bild 4-2
Översättning gjord av OH6NT Thomas
från finska manualen för Kyynel M10X
gjord av Antero Tanninen OH1KW
Bilder från överskeppningen från
Wikipedia.

Bilden till höger finländsk ombyggd
VRLK (NC100X)

DAB i Danmark

I Radioten december 2014 läser vi följande

Bild13
Bild: Finn Nesgaard

Ordföranden för Radiohistorisk förening i Ringsted Bjarne S. Nielsen Har skrivit ett öppet brev till den danske kulturministern och Folketingets Medieutskott samt till en rad tidningar. Branschtidningen BRF vill dock inte publicera artikeln som är emot deras synpunkter.

Här är Bjarnes artikel fritt översatt och redigerad:

Danmarks Radio DR får gå över till DAB-sändningar och helt lägga ned FM-nätet år 2018 om man lyckas få 50% av lyssnarna att gå över till att lyssna på DAB. Detta har politikerna beslutat. Men samtidigt har DR rätt att minska utbudet på FM-bandet successivt redan nu.

För att lura över lyssnarna till DAB använder sig DR av tekniken att sluta att sända ut de populäraste Radioprogrammen över FM-nätet men låter samtidigt programmen dyka upp i DAB-radion. Avvecklingen sker gradvis och startade med P2 Klassisk, Danmarkssemester och Giro 413 .

Med denna utspekulerade salami-metod plockar man bort de mest attraktiva programmen från FM-bandet och som genom ett trollslag återuppstår dessa i DR:s digitala sändarnät DAB och ökar lyssnarantalet där.

Skälet är att DR vill lägga ned FM-radion och till varje pris tvinga över lyssnarna till DAB innan det är för sent. Tyvärr är saken den att DAB som digitalt system är över 20 år gammalt och redan hopplöst föråldrat och aldrig kommer att fungera lika säkert som FM utan mångmiljoninvesteringar.

Experter har påpekat att DAB-systemet:

  • 1. Ger väsentligt mycket sämre täckning och kräver många fler sändare än det nuvarande FM-nätet.
  • 2. Kräver ett utbyte av i stort sett samtliga bilradioapparater och miljontals radioapparater i hemmen.
  • 3. Inte uppfyller täckningskraven för den civila beredskapen i katastrofsituationer.

Den enda fördelen med DAB är att det teoretiskt ger plats för flera kanaler än på FM. Men behovet av detta är för länge sedan täckt med hjälp av internet och mobiltelefoner.

Bjarne S. Nielsen
Utbildningsledare i radioteknik, Glumsø