Innan radiosändningarna överfördes till FM-bandet var radiolyssnarna hänvisade till att lyssna på radio via sändare på mellanvåg och långvåg. Om man bodde på längre avstånd från dessa radiostationer kunde mottagningen variera kraftigt vid olika tidpunkter på dygnet och programmen var ofta störda av utländska radiostationer.
Sverige hade emellertid ett väl utbyggt telefonnät och telefonapparater i nästan alla bostäder. Televerket satsade därför på att även sända ut radioprogrammen via telefonledningarna inom områden med dålig mottagning. Detta gick till så att man anslöt telefonledningen till ett filter i bostaden som skilde telefonsamtalen och radioprogrammen åt. Abonnenten kunde sedan koppla antenn- och jordingångarna på sin radiomottagare till detta filter och få en stabil och bra radiomottagning hemma i sin bostad dygnet runt utan att detta störde telefonen.
På radiomottagaren ovan står skalans visare inställd på TRÅDRADIO på långvågsbandet. Där kunde man höra Riksprogrammet från Sveriges Radio, det program som idag kallas P1.
I Audionen 4/2018 fanns en bild från radiohytten på HMS Hugin, som Matts Brunnegård fotograferat. Eftersom jag gjorde lumpen som “gnist” på några av dessa fartyg i början av 1980-talet kan det vara läge att berätta mera om “Patrullbåt typ Hugin” i allmänhet, och radiohytten på HMS Hugin mera i detalj.
De sexton patrullbåtarna i serien beställdes under tidigt 1970-tal som en del av ett större motköpsavtal med Norge. De har gemensamma drag bland annat med norska kanonbåtstypen “Storm”, och byggdes främst i Bergen, men några också i Mandal. Det 36,6 meter långa och 6,3 meter breda skrovet tillverkades i tunn stålplåt, men med däckshus i glasfiberarmerad plast. Djupgåendet var 1,7 meter med ett deplacement på 150 ton. Besättningarna var från början på 20 personer varav 8 befäl. HMS Hugin levererades som första fartyg 1978 och det sextonde och sista, HMS Tirfing, år 1982.
Huvudmaskineriet bestod ursprungligen av två 20-cylindriga turbodieslar från tyska MTU, på 3500 hästkrafter vardera, vilka drev var sin propeller och gav patrullbåtarna en fart av dryga 30 knop. Motorerna var till största delen renoverade och modifierade motorer från skrotade svenska torpedbåtsklassen “Plejad”. Denna motortyp har en historia tillbaka till 1930-talet då den först konstruerades för att optimera både hög effekt och låg vikt, och motorn fanns bland annat i en 16-cylindrig variant på luftskeppet Hindenburg.
Termen “patrullbåt” är lite missvisande, eftersom fartygens huvuduppgift inte var spaning/övervakning utan ytattack, som en del av invasionsförsvaret under kalla kriget. Huvudbeväpning var sex stycken IR-målsökande sjömålsrobotar av typ Pingvin, i Sverige kallad Robot 12, som tillverkades av norska Kongsberg Våpenfabrikk, och hade cirka 25 km räckvidd. Dessutom fanns en 57 mm Boforskanon, och under 1980-talet tillkom antiubåtsgranatkastare typ ELMA. Om man tog iland robotar, kunde man i stället fylla halvdäck med minor eller sjunkbomber på minräls.
Den stora nyheten med patrullbåtarna var att strids- och eldledning var integrerad, och för första gången i svenska flottan helt digital. Systemet Arte 726 från Philips Elektronikindustrier innebar hög snabbhet, ökad precision och nya övningsmöjligheter. Till exempel möjlighet att tillverka mål som syns på radarskärmen men bara finns i datorminnet, och överföra dessa till andra fartygs stridsledning via radio. Självklart idag, men då ett “digitalt trolleri”. De nya möjligheterna till datakommunikation mellan olika marina enheter, gjorde att fartygsradar kunde slås av och möjliggöra ett dolt uppträdande, till exempel inför ett anfall. En av in-enheterna till Arte 726 var en passiv analysator av radarekon, PQ 858, som identifierade och larmade om hotfulla radarsignaturer upptäcktes. En annan var “pekpinnen”, ett plastpistol-liknande verktyg som signalmännen på bryggvingarna kunde rikta in mot ett upptäckt mål, vilket automatiskt blev till en digital målangivning i stridsledningssystemet.
Patrullbåtarna av Hugin-typ började tjänstgöra ungefär samtidigt som flottan fasade ut de ubåtsjagande fartygstyperna jagare och fregatter. Under samma tidsperiod började indikationer på främmande ubåtsverksamhet mot Sverige att öka, och visa ett mera försåtligt beteende än tidigare. Patrullbåtarna fick därför utgöra en väsentlig del av Sveriges fartygsburna ubåtsjaktförmåga under tidigt 1980-tal trots att fartygens möjlighet till sökning under vattenytan från början bara bestod av skrovfast modifierad fiskeutrustning, så kallad fiskeasdic, från norska Simrad. På nyhetsklipp från 1980-talets ubåtsjakter ser man, förutom de mera spektakulära helikoptrarna, ofta en eller flera patrullbåtar skymta förbi. Detta är ingen slump eftersom fartyg och helikoptrar samarbetar under jakten och uppdaterar varandra med olika typer av information, oftast via UK-radio.
Radiosambandet på patrullbåtarna bestod från början av telegrafi och fjärrskrift på kortvåg, samt telefoni och datasändning på UK. Marinens UK-station Ra 800, som finns hos Radiomuseet (RM03927) i magasin på Lillhagen , är en 10 W sändare samt mottagare för frekvenser mellan 100-160 MHz. Den introducerades i mitten av 1960-talet och fanns i ett antal på patrullbåtarna fram till 1990-talet. Ra 800 byttes då mot efterföljaren Ra 81 . Detta är samlingsbeteckning för tre olika VHF/UHF-tranceivers från Motorola (URC-200) som modifierats för svenska marinens behov, och sänder tal och data på frekvenser mellan 118-174 MHz, 225-400 MHz, och för Ra 813 också 30-90 MHz.
Radiohytten på HMS Hugin
I radiohytten på HMS Hugin
Under högtalarna överst till höger i radiohyttsracken finns en kommunikationsväxel, som gör det möjligt att koppla in önskad sambandsmateriel till olika platser i fartyget, till exempel stridsledningscentral (SLC), eller brygga. Under växeln sitter den bredbandiga 1980-tals scannern SX-200 tillverkad av japanska Nissan Denshi. Den klarar att scanna AM/FM på frekvensområden 26-88, 108-180 och 380-514 MHz.
Under scannern sitter två gamla trotjänare. Kortvågsmottagare CR302A från Standard Radio (SRT), som tillverkades mellan 1971-1986. Militär benämning “Trafikmottagare mt722”, och denna finns på Radiomuseet (RM06138) liggande i fönstret på militäravdelningen. Mottagaren täcker frekvenser upp till 30 MHz vilka ställs in med rattar i respektive dekadsteg, och frekvenssiffrorna visas med Nixie-rör.
Under 722:orna minns jag ett par manöverenheter och tumhjulsomkopplare till Ra 800. Nu finns det en kommunikationsdator med tangentbord och skärm finurligt infällbar i racken, på denna plats.
Överst i rackens vänstersida finns manöverenheten till Ra 8092, som är en all-mode kortvågs-tranceiver från 1980-talet, den har 250W uteffekt och täcker frekvenser upp till 30 MHz. Tranceivern heter Skanti TRP 8255 i det civila, och denna konstruktion såldes i mer än 14 000 exemplar, bland annat till flera NATO-länders mariner. I Sverige användes den förutom på patrullbåtar, även på t.ex Stridsbåt 90H. På HMS Hugin finns sändarens slutsteg i ett näraliggande apparatrum.
Under tranceivern finns ytterligare en liten kommunikationsväxel.
Med ytterligare ett steg neråt på rackens vänstersida ses återigen en gammal bekant, drivenheten till kortvågssändaren Ra 844, CTD 500 från SRT. Denna drivenhet är designmässigt lika mottagaren 722, och de har funnits ombord under fartygets hela aktiva tid från 1978 till 2001. Effektdelen av sändaren finns i samma näraliggande apparatrum som tranceivern, och har uteffekt i steg upp till 400 W. Ett enkelt sätt att se skillnad på mottagare och sändardrivenhet, är att mottagaren har en röd knapp för “Fine tune” i knappraden under dekadomkopplarna, och drivenheten har en blå knapp för sändaravstämning på ungefär samma plats. Automatavstämningens kontrollpanel finns omedelbart ovanför drivenheten, och har minskat betydligt i storlek sedan tidigt 1980-tal.
Den tunga fjärrskrivare som brukade knuffa mig i ryggen när fartyget slingrade sig i sjön under värnplikten, har numera ersatts av en alldeles vanlig, rejält fastklamrad, laserskrivare.
Den som har vägarna förbi Maritiman i Göteborg, kan besöka patrullbåten HMS Hugin. Invändig visning av fartyget sker som guidade turer. I Stockholmstrakten kan man besöka Veteranflottiljen på Gålö, som har vedettbåten HMS Jägaren i samlingen. Detta fartyg sjösattes som prototyp till patrullbåtarna 1972. På Gålö finns också ett radiomuseum med grön radio samt amatörstationen SK0MTB, vilka drivs av flottiljens amatörradioklubb Torpedbåtsgnistarna.
Torpedbåtsgnistarna, en del av Veteranflottiljen, som underhåller marin radioutrustning och driver ett radiomuseum med grön radio på Gålö samt amatörradiostationen SK0MTB.
Modellen BK-503 Mail-A-Voice från “The Brush Development Company”, representerar en helt annan inställning till problemet med lagring av information på ett magnetiskt medium. lnspelningsmaterialet i detta fall är i form av en 9-tumsskiva, och ljudspåret är en spiral som löper från en inre diameter på 5 tum till ytterkanten. lnspelningsspåret har en bredd på 0,014 tum, och spiralens tonhöjd är 0,025 tum. Trots detta nära avstånd kan ingen märkbar överhörning märkas. De pulverlackerade pappersskivoma kan vikas och skickas som ett vanligt brev Inga styrspår finns på de belagda skivorna.
Skivspelaren roterar 20 varv per minut, vilket resulterar i en total inspelningstid på drygt 3 minuter. Detta instrument förtjänar särskilt omnämnande eftersom det för närvarande representerar den mest enkla och i princip den billigaste mekaniska och elektriska konstruktionen för en magnetisk inspelare som har producerats kommersiellt. En enkel kristallhörlur används både som inspelningsmikrofon och som hörlur vid uppspelning
1996 visades filmen Juloratoriet på SVT. I den filmen finns en scen från ett växthus där trädgårdsmästare Fälldin, grundare av Sunne amatörradiosällskap sitter vid en radiostation.
Eftersom mitt minne var lite diffust om hur amatörradiostationen såg ut så lånade jag filmen på biblioteket och gjorde en skärmdump. Jag visade Lars Lindskog den och frågade om han sett denna apparat på museet någon gång. Han trodde inte att den någonsin funnits där.
Sven Persson, en av grundarna av museet, visste dock att den gjort det. Vid kontakt med filmens producent Anita Hallgren tipsade hon mig om att man haft en stillbildsfotograf från Kameraportage, Bror Augustsson, som kanske hade en stillbild av scenen ifråga. Det hade han och jag får lov att publicera den.
Fotograf/Copyright: Göteborgs stadsmuseum.
Det visade sig att Stadsmuseet har stationen magasinerad och Intendent Marie Nyberg har haft vänligheten att skicka mig ett par högupplösta bilder på apparaten, och tillåtelse att publicera dem i Audionen.
Som de flesta av er vet så har vi ju väldigt mycket apparater och dokument på museet och en dag när jag letade i våra skrymslen så hittade jag ett klipp från Göteborgsposten från den 10 mars 1994. Rubriken är: ”Tyskt brus i nya radiomuseet.”
Där på en bild sitter en annan av grundarna,Carl-Axel Wannerskog vid den utrustning som fanns med i filmen Juloratoriet!
Av en annan artikel framgår det att anläggningen ifråga fanns med vid flytten från industrimuseet i Gårda, men varför den nu finns i stadsmuseets lager istället för på museet är en gåta
Många byggde själva
År 1923 visades det senaste i radions utveckling under Göteborgsutställningen. Den expon lockade många att bygga egna radiostationer och mottagare. En av dem var Ture Norrman som år 1927 byggde en för den tiden oerhört komplicerad amatörradiostation. Hans apparat fanns komplett på radiomuseet.
-Man kan med fog påstå att det var radioamatörerna som öppnade kortvågsbandet, menar Carl Axel Wannerskog medan han automatiskt slår meddelanden på Norrmans telegrafnyckel.
Trots att han kan prata med hela världen föredrar Carl-Axel att telegrafera på sin egen apparat från sjuttiotalet. Han har kvar fingertoppskänslan. (Carl-Axel Wannerskog avled 2013)
Transistorn som uppfanns 1948 slog snabbt igenom under 1960-talet då den ersatte radiorören i våra radioapparater. Den äldre reseradion med sina strömslukande elektronrör och dubbla batterier ersattes av den mindre transistorradion som var billigare i drift och höll längre. Dessa apparater blev omåttligt populära inte minst på badstranden.
När jag var sju år och bodde hos mina föräldrar i Malmö så sa mamma en dag att jag skulle gå och hälsa på en av hennes väninnor, tant Ellen Ohlsson, på musikaffären Förenade Piano på Adelgatan. Jag fick inte reda på varför jag skulle göra detta besök, men det visade sig att Förenade Piano just hade fått en rullbandspelare som jag skulle få prova att använda. Jag fick läsa dikten Lille Pärs vandring och vi kunde sedan lyssna till min deklamation. Jag var mycket imponerad, inte över min inläsning men över tekniken. Jag tror att det är denna händelse för sjuttiotre år sedan som gjort att jag har blivit en rullbandspelarfantast.
Det skall med det samma sägas att detta inte innebär att jag har kunnat köpa en dyr Revox eller Studer, utan att jag för små pengar köpt begagnade apparater som jag sedan kämpat med för att få i användbart skick. Detta betyder för det mesta byte av drivremmar eller drivhjul och att driva bort oxid i omkopplare, potentiometrar och kontakter. Jag måste ha lagt ner år av mitt liv på denna verksamhet. När bandspelaren börjat fungera så gjorde jag oftast inspelningar från radion, eftersom det var den bästa ljudkällan som fanns tillgänglig. Det roliga var alltså att reparera, men när ett objekt hade blivit så bra som jag kunde åstadkomma så använde jag inte mina olika apparater till spännande inspelningar speciellt ofta.
Den första bandspelaren som jag hade var en DUX som jag tjatade på mina föräldrar att köpa. Det var en monobandspelare med relativt god inspelnings och avspelningskvalitet. När jag flyttade till Göteborg 1959 så hade jag en plan att skaffa en egen bandspelare för att kunna skicka små tvåochenhalvtums taperullar istället för brev. Det fanns till och med förpackningar för denna typ av rullar som man kunde skriva adress och klistra frimärke på. Men, studielånet räckte inte till sådana utsvävningar. En dag besökte jag en surplusaffär på Olskroksgatan som hade en rack som innehöll de mekaniska delarna i en bandspelare.
En jättelik motor drev kapstan och två separata motorer drev framåt och bakåtspolningen. Konstigt nog tillät min förstående hustru att jag ställde upp detta beläte i vårt vardagsrum. Studierna på Chalmers blev därefter starkt lidande under en tid medan jag byggde en eldel för motorerna och erforderlig elektronik. Tro det eller inte – det fungerade, och jag kunde förverkliga min plan att skicka ljudbrev till mina föräldrar och bröder. Normalt spelade jag över det senast anlända bandet, men några band har jag sparat på där jag kan höra pappa och mina bröder berätta om livet i Malmö. Mamma sitter i bakgrunden och kommenterar det som blir sagt.
En studiekamrat innehade en östtysk bandspelare som var ett underverk med många reläer som styrde bandspelarens olika funktioner. Min kompis hade byggt om detta underverk till en telefonsvarare, och om detta skulle jag kunna skriva en hel berättelse, men det får bli en annan gång. Jag lyckades genomföra ett byte där jag blev ägare till den östtyska bandspelaren. Jag fick den aldrig att fungera, men oj så många timmar som jag la ner på den. Något schema fanns naturligtvis inte, så det fick jag försöka rita själv. Det kunde man göra med elektronik som var uppbyggt med diskreta komponenter. Men logiken förstod jag mig aldrig på, och att min kamrat Christian delvis hade kopplat om den under sina försök att göra den till telefonsvarare gjorde inte saken lättare. Men – tänk om jag hade sparat detta underverk som jag inte ens minns namnet på, då hade den nog varit unik idag.
Den bandspelare som jag gjort flest inspelningar på var en Philips som jag köpte begagnad 1964. Att jag minns året beror på att jag köpte den för att kunna spela in ljud från vår förstfödda dotter Annika. Det var en monobandspelare som dock hade ett fyrspårshuvud, och man kunde köpa till en tillsats som gjorde att man kunde spela av fyrspårs stereoband. Philipsbandspelaren hade en jättelik Pabstmotor som direkt drev kapstan. Detta gjorde att det var mycket litet svaj, men att man inte kunde spela in i stereo var naturligtvis en begränsning. När jag behövde göra stereoinspelningar så fick jag låna en Tandberg bandspelare av en kamrat. Denna hade dock en annan placering av de inspelade spåren än vad som jag betraktar som standard, så för att lyssna på mina inspelningar, bland annat av Chalmersspex, så fick jag låna bandspelaren som jag använt vid inspelningen. Jag har kvar ett band från en repetition och jag har en bandspelare där jag kan välja vilka spår som jag vill lyssna på.
Efter detta kom en period som jag vill förbigå med tystnad. Det då som kassettbandspelarna kom att ersätta rullbandspelarna. Jag hade, och har fortfarande, en JVC, som i många avseenden var överlägsen alla rullbandspelare som jag haft, men det var ju inte en rullbandspelare!
Nu tar vi ett långt, långt kliv på min timeline och vi hamnar runt år 2010, ungefär då jag upptäckte Radiomuseet. Jag gick runt och kollade alla radioapparater, intresserade mig för det som fanns på amatörradioavdelningen och bland mätinstrumenten. Så en onsdag stod jag på studioavdelningen. Där fanns en Nagra Kudelski, det finaste som finns bland de bärbara rullbandspelarna, och som kostar skjortan även begagnad. Något mera undanskymd stod en UHER Report 4000, och jag blev förälskad. Den är alldeles fyrkantig och med pianotangenter på ovansidan. När det visade sig att det fanns ett exemplar till salu i Bo Carlssons radioaffär så var jag fast.
UHER har gjort många andra bandspelare, men det är Report 4000-4200-4400 som är storsäljaren. Jag har sett en uppgift om att det har sålts över 100 000 exemplar. Reportserien finns i ett otal olika utföranden, men gemensamt för alla är att det skall kunna användas mobilt, kanske mest för inspelning av tal. Det finns fyra hastighetslägen från 19,0 till 2,4 cm/sek. De allra flesta modeller är för monoinspelningar, vid lägsta hastighet och mono får man plats med 25 timmar på en femtums spole, men det finns också stereovarianter. Man kan driva en Reportbandspelare med fem D batterier vilket ger 7,5 volt, men det finns också ett laddningsbart batteripack på 6,0 volt. Slutligen kan man placera batteriladdaren inne i bandspelaren och köra den som en nätansluten apparat. Det finns alltså många modeller av UHER Report, och jag har inte två där elektroniken är densamma. Däremot har man i stort sett behållit den mekaniska konstruktionen från mitten på 1960 och femton år framåt. De tidigare modellerna hade en likströmsmotor med varvtalsregulator, men senare gick man över till trefas växelströmsmotorer. Den enda drivrem av betydelse är den som går från motorn till drivmekanismen. I original skall det vara en trekantsrem, men sådana går inte att få tag på längre. Tydligen har man haft bekymmer med att remmen vibrerat för det sitter numera en mjuk ”pensel” som släpar mot remmen och förhindrar vibrationer.
Hela bandspelaren är uppbyggt på ett gjutet chassi, jag gissar i aluminium, vilket gör att en bandspelare med batterier väger nästan fem kilo! Mycket i mekaniken är samma från de tidigaste exemplaren till de senaste. Jag har köpt skrotade UHER Report bara för att kunna plocka en enda reservdel. Som för de flesta andra bandspelare så upphör fram och backspolningen med tiden att fungera. På UHER Report kan man delvis åtgärda detta genom att justera ett par tryckrullar. Val av hastighet gör man genom att förskjuta ett svänghjul med fyra olika axeldiametrar som går mot ett annat svänghjul som också utgör kapstan.
Men som sagt på elektroniksidan är inget sig likt. Det gäller inte bara kretskorten utan också kontakter. Exempelvis så är kontakten för anslutning av extern spänningsmatning ibland en fempolig och ibland en sexpolig DIN-kontakt. Mot slutet av sextiotalet kom de integrerade kretsarna, vilket för UHERs del innebar att man stoppade in en liten IC-krets med en slutförstärkare för att driva den inbyggda högtalaren. Därför fick dessa modeller heta UHER Report 4000 IC. Det är genomgående hygglig kvalitet på transistorer, kondensatorer och motstånd, så det är inte många sådana som jag har behövt byta.
Innan jag sätter punkt så bör jag väl säga något om hur det är att jobba med en UHER Report 4000 bandspelare. Om man gör en enkel mikrofoninspelning, exempelvis en intervju, så fungerar utrustningen precis så bra som mikrofonen och inspelningsplatsen medger. Jag har fört över inspelningar från en LP-skiva och en hyggligt bra grammofon, både med 9,5 och 19,0 cm/sek hastighet till min UHER Report 4400 Stereo bandspelare. Nu har jag den hörsel som en åttioårig gubbe har, men jag hör ingen skillnad på ljudet direkt från LP-skivan eller från bandspelaren oavsett hastighet. Med ett testband kan jag konstatera att det finns ljud på 9,5 cm/sek från 33 Hz till 12 000 Hz och upp till 18 000 Hz på 19,0 cm/sek. Det får duga. Men hur blir det med ett köp av en Nagra Kudelski? Om du går in på ebay och tittar på priserna så ser du svaret där.
År 2002 kom vår medlem Ulf Sjödén, bosatt i Högboda i Värmland, på att det kunde vara bra att ställa ut en radioverkstad på Gammelvala i Brunskog. Gammelvalas syfte är att visa gamla arbetsmetoder och hantverk och redan då kunde man se att radioverkstäder höll på att försvinna, på samma sätt som övriga gamla hantverk som visas upp på Gammelvala. Tanken var också att sprida kunskap om radio och radioteknik. Och naturligtvis skulle det bli bra reklam för radiomuseet.
Så har det varit. Under 17 år har Radiomuseet haft en radioverkstad och miniutställning på Gammelvala. Under alla dessa år har det kommit medlemmar från när och fjärran för att reparera radioapparater och visa upp och berätta om radio från 1920-talet och framåt. Det är enastående att vi varje år lyckas få en stab av 8 -10 medlemmar som arbetar 1 – 10 dagar på utställningen. Alla är värda ett stort tack!
År 2018 kom vi på något helt nytt – Christer Falkenström och Ulf Sjödén höll föredrag.
Reparation
Utställning
I år hade vi tre föredragshållare; Christer Falkenström som berättade om spionernas hemliga skrift så att åhörare kunde prova själva, Ulf Sjödén som berättade om Svenska radiopirater på 50-60 talet, och Jeanette Nilsson med sagan om radio, radions framgångar från 1870 – nutid.
Hemliga koder
Ulf berättar
Jeanette berättar
I år tog vi med två av de mest uppskattade saker som vi har för barn som besöker Radiomuseet och de gjorde exakt samma storsuccé som de gör på museet. Det var en telegrafnyckel med tillhörande morsekodblad, och Bengt Lindbergs pedagogiskt upplagda radio som alla kan bygga ihop. Vi hade 30 stycken morsekodblad med oss och kom hem med 7 stycken, så det fanns 23 barn som var så intresserade att de tog hem ett blad så att de kunde lära sig koden. Och några barn satt ihop radion 5 gånger i rad, ända tills mamman blev otålig och drog dem därifrån.
Radio sätts ihop
Barn på besök
Telegraf-nyckel
Veckan fortskred ungefär som vanligt. Vi delade ut ett par hundra av Radiomuseets nya broschyrer på svenska och ganska många på tyska och engelska. Vi pratade med väldigt många besökare. Vi led av den höga värmen. Vi hade trevligt ihop. Syftet, att visa radioteknik, det uppfyllde vi.
För oss som bor i tätbebyggt område blir det allt svårare att lyssna på radio på kort-, mellan- och långvågsbanden. Visst kan man börja jaga störningskällor och i bästa fall åtgärda dem, men oftast slutar den möjligheten så fort det gäller störningar som alstras utanför den egna bostaden.
Lyckligtvis finns det en räddningsplanka som blir allt mer tillgänglig. En SDR-mottagare som man kan lyssna på via Internet och som är placerad någon stans där det är lägre störnivåer. En sådan SDR-mottagare som gjort livet lättare för oss radioter är KiwiSDR, en liten, väl fungerande och lättanvänd mottagare som dessutom tillåter att upp till 4 lyssnare samtidigt är inne och lyssnar helt oberoende av varandra.
Det går faktiskt att konfigurera den så att man kan vara ännu fler samtidiga användare men då till priset av att man förlorar spektrumvyn som många av oss numera ser som nödvändig för att optimera lyssnandet. Mottagaren täcker frekvensområdet 10 kHz till 30 MHz och konstruktören har varit noga med att prestanda skall vara bra också på de lägsta frekvenserna eftersom han själv är intresserad av att lyssna på dessa.
Det är lätt att komma igång med KiwiSDR och den är lätt att använda jämfört med många andra SDR-mottagare. Den hanteras helt och hållet via din webbläsare och kräver alltså ingen installation av mjukvara på din dator. Man går helt enkelt till någon av de webbadresser där det finns en KiwiSDR och då får man upp en sida som ser ut ungefär så här (kan variera lite beroende på konfigureringen av den aktuella mottagaren):
SDR=Software Defined Radio
Merparten av skärmen tas upp av aktuellt frekvensspektra representerat i ett vattenfallsdiagram (det går att komplettera med en spektrumvy som den på en traditionell spektrumanalysator).
Rutan i det nedre högra hörnet är merparten av användargränssnittet och har 5 olika flikar (plus ett Off-läge där rutan minimeras) med olika funktionsområden. Men också i spektrat kan man göra ett antal olika inställningar, till exempel ställa in frekvens och ändra filterinställningar.
Några handhavandeexempel: Vi går in på 25 meters rundradioband och ser att där är en ganska stark station på ungefär 11675 kHz. Starka signaler representeras av varma färger till exempel rött, svaga av kalla till exempel blått.
Placera markören mitt på signalen och vänsterklicka med musen. Då ställer mottagaren in sig på den frekvens där musen stod. För att få frekvensen inställd på jämn kHz (så att man slipper justera decimalerna i efterhand) kan man dessutom trycka ned SHIFT -tangenten innan man trycker på musknappen. Den gula figuren högst upp visar filtret, där kan man gå in och dra i flankerna för att justera bandbredd och symmetri.
Om man undrar vad det kan var för station man lyssnar på kan man återigen placera markören mitt i signalen men istället högerklicka. Då får man upp några val och i det här fallet väljer vi ”SWBC databasen lookup” eftersom det rör sig om en rundradiostation, så vi klickar på den raden.
Som svar kommer det upp en ny webbsida med de stationer som finns på den valda frekvensen (+/- 4 kHz) och rödmarkering för dem som är aktiva just när vi söker.
Dessutom anger markeringar på kartan var de rödmarkerade stationerna finns. Att det verkligen är Voice of Turkey som hörs kan jag fastställa baserat på språk och programminnehåll. Kartan kommer enbart upp vid kortvågslyssning. Lyssnar man på LVeller MV-banden ser valmöjligheterna ut som nedan och då kommer ingen karta upp.
Alternativet till att sköta inställningarna i frekvensvyn är att göra det i rutan i nedre högra hörnet. Här ställd i det minimerade läget ”Off” där bara de viktigaste funktionerna syns.
Här kan man skriva in frekvens, stega frekvens, välja demodulator och mellan smalt och brett filter för AM och CW. Man kan välja hur stort frekvensområde som visas i på skärmen och så finns här Smeter. En mer utförlig men långt ifrån komplett beskrivning på svenska av handhavandet hittar du på Sveriges DX-Förbunds hemsida www.sdxf.se .
Här är länken direkt till Kiwi-sidan: http://www.sdxf.se/WP/?page_id=4765 Det kan hända att den inte är 100% uppdaterad i förhållande till KiwiSDR-mjukvaran som ständigt uppdateras, men ger definitivt en bra start för dig som vill komma igång med KiwiSDR.
För komplett manual på engelska så gå till deras egen hemsida: http://kiwisdr.com/
Var kan man lyssna?
Sveriges DX-Förbund har två mottagare som är tillgängliga för allmänheten. Radiotest 1 som är placerad i Hököpinge kyrkby i Skåne: http://radiotest1.ddns.net:5073/
Vill du se en lista med ett större antal (när detta skrivs finns där 394 mottagare) KiwiSDR både i Sverige och på annat håll i världen så finns här en bra webbplats: https://sdr.hu/?q=kiwisdr
Så om du har mycket störningar hemma, gå in på en KiwiSDR och prova. Förhoppningsvis får du uppleva att det finns miljöer med lägre störnivåer och att kort-, mellan- och långvågsbanden fortfarande går att använda.
Rundradion blev snabbt oerhört populärt eftersom den bröt isoleringen för så många människor i vårt land. Ett av skälen till framgången var kristallmottagaren. Den var billig i inköp och relativt enkel att bygga själv. Den behövde ingen elektrisk nätanslutning eller batterier som behövde laddas. Den krävde dock att man lyssnade via hörlurar.
Den här kristallmottagaren är ansluten till grammofoningången på en radio, som förstärker signalen så att den skall gå att höra i en högtalare från 1920-talet. K.G. Eliasons radiosändningar kunde enligt rapporterna avlyssnas på flera mils avstånd från Göteborg enbart med hjälp av en kristallmottagare och en bra antenn.
Kommendörens fru hade syjunta med flottiljens officersfruar. Det hör till yrket – det är nämligen ett yrke, fast fullständigt obetalat att vara kommendörsfru – att verka för sammanhållningen inom flottiljen även på kvinnolinjen och f ö även inom olika befälskategorier. Det är kanske inte alltid det lustigaste kalas man kan tänka sig, detta kafferep; inte precis disciplin men rangordning har alltid varit ett område som kvinnan behärskar vida bättre än mannen. Det ankommer då självfallet på ’kommendoran’ att överbrygga männens rang och lätta på stämning och umgängelseton.
Denna historias kommendora fann ett på den tiden mycket aktuellt och mycket neutralt ämne – hon talade om radio och glädjen av en sådan apparat i familjelivet. De flesta familjer hade redan då en radioapparat. Det blev fråga om räckvidder:
”Min man har en mycket bra radioapparat med sju rör; när vädret är gynnsamt kan man faktiskt ta in stationer i Japan på den”.
Kommendörkaptenens fru: ”Vi har naturligtvis inte en sån apparat som Kommendören, men med våra fem rör kan vi i regel ta in hela Europa”.
Kaptensfrun: ”Vad vi hör på vår trerörsapparat är Skandinavien och vi är så glada att ha kontakt med grannländerna, för min man har haft så mycket med dem att göra under sin tjänstgöring som marinstabsaspirant”.
Löjtnantsfrun: ”I vår lilla tvårörsapparat hör man bara Sveriges Radio, men vi håller på att försöka spara ihop pengar till en bättre”.
Den alldeles nygifta fänriksfrun var inte så helhjärtat intresserad av samtalsämnet och hade inte ägnat mer än ett halvt öra åt diskussionen; hennes tankar i övrigt gick i andra banor. Plötsligt fann hon sig emellertid i blickarnas centrum med krav på ett omedelbart yttrande i frågan. Det kom:
”Min man har bara en enrörsapparat, men när den står på hör jag änglarna sjunga!”
