Verkmästareförbundets avdelning i Finspong hade till i går afton inbjudit allmänheten till en radioföreställning med högtalare. Vid den utsatta tiden, kl. 8, var Samlingshuset fullsatt av en syn- och hörbarligen intresserad publik. Ing. J. Nordin demonstrerade på ett både instruktivt och populärt sätt den märkliga uppfinning den trådlösa är. Demonstrationen avbröts vid flera tillfällen, då man lyckades komma i förbindelse med utländska avsändarestationer. Sålunda bereddes tillfälla att ta del av musik, sång, meteorologiska meddelanden och telegram från olika håll, t.ex. Aberdeen, Edinburgh, Glasgow och London. Från sistnämnda plats levererade en orkester dansmusik. Trots det olämpliga vädret och de störningar som uppstodo, var det hela lyckat och Finspongsborna blevo en upplevelse rikare. Ingenjör Nordin assisterades av ing. Blomfeldt.
Detta är Telegrafverkets Verkstads första väggtelefonmodell med nymodigheten telefonlur. Den har utrymme för växelströmsgenerator, även kallad vevinduktor, för att få klockorna att ringa hos en manuell växel, och lokalbatteri. Modellen tillverkades från 1893-1925. OBS! Denna telefon är ihopkopplad med en annan telefon längre in i museet. Testa dem gärna, tillsammans med någon, att först ringa upp genom att veva på generatorn, och därefter tala med varandra i respektive telefonlur.
Radiotelegrafi år 2020, är det någon som ägnar sig åt sådant? Javisst, telegraferingens ädla konst och användning är inte alls passé. Det är en utmärkt metod att kommunicera, som nu främst används av entusiaster och radioamatörer världen över. Rattar man på en radiomottagare, hörs telegrafisignaler på såväl höga som låga frekvenser.
Styrkan med telegrafisändning är, att signalerna har så bra genomträngbarhet i störd miljö. Telegrafering kräver heller inga komplicerade modem eller datadecoders, utan allt detta processande sköter vår hjärna och vår hand. Utrustningen blir också mycket okomplicerad, då det i princip räcker att slå av och på sändaren i takt med telegrafitecknen.
Ibland får jag frågan: varför hålla på med telegrafi och amatörradio, när det finns internet? Motfrågan blir då: varför åka med en segelbåt till Fredrikshamn, när man kan ta Stena Line? Det är naturligtvis mycket roligare att göra något själv, och dessutom är det alltid tilltalande med enkla och robusta lösningar i dagens komplexa miljö.
En googling på morse eller telegrafi visar också, att intresset är stort och en mängd fiffiga appar, hjälpmedel, kurser och tips finns i ämnet. Jag brukar fråga skolbarnen på våra klassbesök, vad som hände när Titanic gick på isberget. Då svarar alla unisont: de sände SOS! Barnen kan dessutom morsetecknen dididi-dadada-dididi. Vad tycker barnen är roligast på museet? Jo, telegrafinycklarna och telefonerna!
Det var Samuel Morse, som runt 1840 utarbetade den finurliga koden för all vår telegrafi. Morsekoden som är internationell används vid inom luftfart, sjöfart, järnväg, fyrar, mm. Morses system bygger på kombinationer av bitar som är korta (=di) och långa (=da). De vanligaste tecknen har färre antal bitar, medan siffrorna och skiljetecknen har fått fler. Hur kan man då behärska och memorera då detta system? Jo, genom att lära det utantill. Den stora utmaningen är då att lära in alla tecknen och få in dem som ljudbilder i vår hjärna. Bokstaven A ska läras in som ljudet di-da, inte en kort plus en lång. Det är lite som att lära sig cykla, när det väl hamnat i hjärnbarken sitter det där livet ut.
Att sitta hemma och kämpa, traggla och nöta in detta går, men det är utmanande. Här kommer Radiomuseets kurs in i bilden. Det är radiorävarna Bengt Lindberg och Martin Björkman, som är såväl initiativtagare som lärare för arrangemanget. Vår medlem Bo Sörenson, tillika elev, har också bidragit med utveckling av hjälpmedel och godaråd om upplägget. Kursen pågår under våren och kanske med fortsättning i höst.
Vi sitter nu ett dussintal personer varje torsdag och nöter in tecken för tecken. Så småningom ska vi även börja träna med sändningsnyckeln. Prövningen för deltagarna är det annorlunda sättet att lära. Konsten är att ”rensa” hjärnan, försöka ta in tecknet som ett ljud, melodi eller rytm, och så få det kopplat till respektive bokstav.
Detta är något som måste nötas in, och det tar sin tid, olika för olika personer. Viktigt är åter igen, att inte sitta och räkna streck och prickar, för det hinns inte med, när det går fort. Vi använder en metod, där tecknen sänds relativt snabbt, men mellanrummen mellan varje tecken är förlängda. Successivt kommer vi sedan minska teckenmellanrummet och då komma vi upp i mottagningstakt.
Måttet på takten i telegrafi är antalet tecken per minut, och vårt kursmål är att komma upp i 50-takt. Om ni lyssnar i radiohytten på museet hör ni SAX-presset och det sänds i 100-takt. Detta var TT’s nyheter till handelsflottan som alla fartyg tog emot. Texten satt telegrafisten och knackade ner på en skrivmaskin i sjögång från en knastrig radiomottagning.
Vår kurs är ju inte bara att nöta-nöta, utan dessutom ha en trevlig samvaro, lära trafikteknik och förkortningar samt öva on-the-air via vår fina radiostation SK6RM. Sammanfattningsvis, man är aldrig för gammal för telegrafi. Det är en robust och riktigt rolig kommunikationsmetod och den kan göras helt datorbefriad. Den fungerar för såväl tävling som avkopplande ”trastugg”. Man kan dessutom via en mycket enkel sändare på någon watt nå väldigt långt ut i vida världen.
Radioutställning i Malmö öppnades på torsdagen i tekniska yrkesskolan.
Den första allmänna svenska radioutställningen öppnades på torsdagen i Tekniska yrkesskolans högtidssal, där en stor del inbjudna, främst stadens riksdagsmän och stadsfullmäktige, infunno sig.
Högtidligheten inleddes med ett anförande av lektor N. Åkesson, varefter polismästaren Y. Schaar förklarade utställningen öppnad.
Kl. 11,30 kom telefonsamtal från Stockholm och Sv. radioklubbens sekreterare d:r Rolf hälsade på sin radiosammanslutnings vägnar utställningen. Talet överfördes till publiken medelst i telefonledningen inkopplade högtalare och kunde därigenom tydligt åhöras av alla de närvarande i den stora salen. Detta är den längsta distans i Sverge på vilken tal överförts på detta sätt och fackmännen betecknade resultatet som synnerligen tillfredsställande.
Museet har en mycket fin utställning av Kungs radioapparater, en bildspel och flera bilder. Kungs radio tillverkades i Göteborg från 30-talet till 50-talet av Bröderna Andersson som hade en cykel- och radioaffär på Kungsgatan.
Tillverkning började i lokalen på Kungsgatan, men så småningom växte det så att man startade en chassifabrik i Partille och en snickarfabrik i Floda. I Floda tillverkades de trälådor för Kungs Radio. En sådan radio kostade ca 275 kronor – 100 timmes arbete för en man med medellön.
Som mest hade Kungs Radio ca 150 anställda och tillverkade 10,000 apparater om året – väldigt många med den tidens mått mätt.
