1996 visades filmen Juloratoriet på SVT. I den filmen finns en scen från ett växthus där trädgårdsmästare Fälldin, grundare av Sunne amatörradiosällskap sitter vid en radiostation.
Eftersom mitt minne var lite diffust om hur amatörradiostationen såg ut så lånade jag filmen på biblioteket och gjorde en skärmdump. Jag visade Lars Lindskog den och frågade om han sett denna apparat på museet någon gång. Han trodde inte att den någonsin funnits där.
Sven Persson, en av grundarna av museet, visste dock att den gjort det. Vid kontakt med filmens producent Anita Hallgren tipsade hon mig om att man haft en stillbildsfotograf från Kameraportage, Bror Augustsson, som kanske hade en stillbild av scenen ifråga. Det hade han och jag får lov att publicera den.
Fotograf/Copyright: Göteborgs stadsmuseum.
Det visade sig att Stadsmuseet har stationen magasinerad och Intendent Marie Nyberg har haft vänligheten att skicka mig ett par högupplösta bilder på apparaten, och tillåtelse att publicera dem i Audionen.
Som de flesta av er vet så har vi ju väldigt mycket apparater och dokument på museet och en dag när jag letade i våra skrymslen så hittade jag ett klipp från Göteborgsposten från den 10 mars 1994. Rubriken är: ”Tyskt brus i nya radiomuseet.”
Där på en bild sitter en annan av grundarna,Carl-Axel Wannerskog vid den utrustning som fanns med i filmen Juloratoriet!
Av en annan artikel framgår det att anläggningen ifråga fanns med vid flytten från industrimuseet i Gårda, men varför den nu finns i stadsmuseets lager istället för på museet är en gåta
Många byggde själva
År 1923 visades det senaste i radions utveckling under Göteborgsutställningen. Den expon lockade många att bygga egna radiostationer och mottagare. En av dem var Ture Norrman som år 1927 byggde en för den tiden oerhört komplicerad amatörradiostation. Hans apparat fanns komplett på radiomuseet.
-Man kan med fog påstå att det var radioamatörerna som öppnade kortvågsbandet, menar Carl Axel Wannerskog medan han automatiskt slår meddelanden på Norrmans telegrafnyckel.
Trots att han kan prata med hela världen föredrar Carl-Axel att telegrafera på sin egen apparat från sjuttiotalet. Han har kvar fingertoppskänslan. (Carl-Axel Wannerskog avled 2013)
Transistorn som uppfanns 1948 slog snabbt igenom under 1960-talet då den ersatte radiorören i våra radioapparater. Den äldre reseradion med sina strömslukande elektronrör och dubbla batterier ersattes av den mindre transistorradion som var billigare i drift och höll längre. Dessa apparater blev omåttligt populära inte minst på badstranden.
När jag var sju år och bodde hos mina föräldrar i Malmö så sa mamma en dag att jag skulle gå och hälsa på en av hennes väninnor, tant Ellen Ohlsson, på musikaffären Förenade Piano på Adelgatan. Jag fick inte reda på varför jag skulle göra detta besök, men det visade sig att Förenade Piano just hade fått en rullbandspelare som jag skulle få prova att använda. Jag fick läsa dikten Lille Pärs vandring och vi kunde sedan lyssna till min deklamation. Jag var mycket imponerad, inte över min inläsning men över tekniken. Jag tror att det är denna händelse för sjuttiotre år sedan som gjort att jag har blivit en rullbandspelarfantast.
Det skall med det samma sägas att detta inte innebär att jag har kunnat köpa en dyr Revox eller Studer, utan att jag för små pengar köpt begagnade apparater som jag sedan kämpat med för att få i användbart skick. Detta betyder för det mesta byte av drivremmar eller drivhjul och att driva bort oxid i omkopplare, potentiometrar och kontakter. Jag måste ha lagt ner år av mitt liv på denna verksamhet. När bandspelaren börjat fungera så gjorde jag oftast inspelningar från radion, eftersom det var den bästa ljudkällan som fanns tillgänglig. Det roliga var alltså att reparera, men när ett objekt hade blivit så bra som jag kunde åstadkomma så använde jag inte mina olika apparater till spännande inspelningar speciellt ofta.
Den första bandspelaren som jag hade var en DUX som jag tjatade på mina föräldrar att köpa. Det var en monobandspelare med relativt god inspelnings och avspelningskvalitet. När jag flyttade till Göteborg 1959 så hade jag en plan att skaffa en egen bandspelare för att kunna skicka små tvåochenhalvtums taperullar istället för brev. Det fanns till och med förpackningar för denna typ av rullar som man kunde skriva adress och klistra frimärke på. Men, studielånet räckte inte till sådana utsvävningar. En dag besökte jag en surplusaffär på Olskroksgatan som hade en rack som innehöll de mekaniska delarna i en bandspelare.
En jättelik motor drev kapstan och två separata motorer drev framåt och bakåtspolningen. Konstigt nog tillät min förstående hustru att jag ställde upp detta beläte i vårt vardagsrum. Studierna på Chalmers blev därefter starkt lidande under en tid medan jag byggde en eldel för motorerna och erforderlig elektronik. Tro det eller inte – det fungerade, och jag kunde förverkliga min plan att skicka ljudbrev till mina föräldrar och bröder. Normalt spelade jag över det senast anlända bandet, men några band har jag sparat på där jag kan höra pappa och mina bröder berätta om livet i Malmö. Mamma sitter i bakgrunden och kommenterar det som blir sagt.
En studiekamrat innehade en östtysk bandspelare som var ett underverk med många reläer som styrde bandspelarens olika funktioner. Min kompis hade byggt om detta underverk till en telefonsvarare, och om detta skulle jag kunna skriva en hel berättelse, men det får bli en annan gång. Jag lyckades genomföra ett byte där jag blev ägare till den östtyska bandspelaren. Jag fick den aldrig att fungera, men oj så många timmar som jag la ner på den. Något schema fanns naturligtvis inte, så det fick jag försöka rita själv. Det kunde man göra med elektronik som var uppbyggt med diskreta komponenter. Men logiken förstod jag mig aldrig på, och att min kamrat Christian delvis hade kopplat om den under sina försök att göra den till telefonsvarare gjorde inte saken lättare. Men – tänk om jag hade sparat detta underverk som jag inte ens minns namnet på, då hade den nog varit unik idag.
Den bandspelare som jag gjort flest inspelningar på var en Philips som jag köpte begagnad 1964. Att jag minns året beror på att jag köpte den för att kunna spela in ljud från vår förstfödda dotter Annika. Det var en monobandspelare som dock hade ett fyrspårshuvud, och man kunde köpa till en tillsats som gjorde att man kunde spela av fyrspårs stereoband. Philipsbandspelaren hade en jättelik Pabstmotor som direkt drev kapstan. Detta gjorde att det var mycket litet svaj, men att man inte kunde spela in i stereo var naturligtvis en begränsning. När jag behövde göra stereoinspelningar så fick jag låna en Tandberg bandspelare av en kamrat. Denna hade dock en annan placering av de inspelade spåren än vad som jag betraktar som standard, så för att lyssna på mina inspelningar, bland annat av Chalmersspex, så fick jag låna bandspelaren som jag använt vid inspelningen. Jag har kvar ett band från en repetition och jag har en bandspelare där jag kan välja vilka spår som jag vill lyssna på.
Efter detta kom en period som jag vill förbigå med tystnad. Det då som kassettbandspelarna kom att ersätta rullbandspelarna. Jag hade, och har fortfarande, en JVC, som i många avseenden var överlägsen alla rullbandspelare som jag haft, men det var ju inte en rullbandspelare!
Nu tar vi ett långt, långt kliv på min timeline och vi hamnar runt år 2010, ungefär då jag upptäckte Radiomuseet. Jag gick runt och kollade alla radioapparater, intresserade mig för det som fanns på amatörradioavdelningen och bland mätinstrumenten. Så en onsdag stod jag på studioavdelningen. Där fanns en Nagra Kudelski, det finaste som finns bland de bärbara rullbandspelarna, och som kostar skjortan även begagnad. Något mera undanskymd stod en UHER Report 4000, och jag blev förälskad. Den är alldeles fyrkantig och med pianotangenter på ovansidan. När det visade sig att det fanns ett exemplar till salu i Bo Carlssons radioaffär så var jag fast.
UHER har gjort många andra bandspelare, men det är Report 4000-4200-4400 som är storsäljaren. Jag har sett en uppgift om att det har sålts över 100 000 exemplar. Reportserien finns i ett otal olika utföranden, men gemensamt för alla är att det skall kunna användas mobilt, kanske mest för inspelning av tal. Det finns fyra hastighetslägen från 19,0 till 2,4 cm/sek. De allra flesta modeller är för monoinspelningar, vid lägsta hastighet och mono får man plats med 25 timmar på en femtums spole, men det finns också stereovarianter. Man kan driva en Reportbandspelare med fem D batterier vilket ger 7,5 volt, men det finns också ett laddningsbart batteripack på 6,0 volt. Slutligen kan man placera batteriladdaren inne i bandspelaren och köra den som en nätansluten apparat. Det finns alltså många modeller av UHER Report, och jag har inte två där elektroniken är densamma. Däremot har man i stort sett behållit den mekaniska konstruktionen från mitten på 1960 och femton år framåt. De tidigare modellerna hade en likströmsmotor med varvtalsregulator, men senare gick man över till trefas växelströmsmotorer. Den enda drivrem av betydelse är den som går från motorn till drivmekanismen. I original skall det vara en trekantsrem, men sådana går inte att få tag på längre. Tydligen har man haft bekymmer med att remmen vibrerat för det sitter numera en mjuk ”pensel” som släpar mot remmen och förhindrar vibrationer.
Hela bandspelaren är uppbyggt på ett gjutet chassi, jag gissar i aluminium, vilket gör att en bandspelare med batterier väger nästan fem kilo! Mycket i mekaniken är samma från de tidigaste exemplaren till de senaste. Jag har köpt skrotade UHER Report bara för att kunna plocka en enda reservdel. Som för de flesta andra bandspelare så upphör fram och backspolningen med tiden att fungera. På UHER Report kan man delvis åtgärda detta genom att justera ett par tryckrullar. Val av hastighet gör man genom att förskjuta ett svänghjul med fyra olika axeldiametrar som går mot ett annat svänghjul som också utgör kapstan.
Men som sagt på elektroniksidan är inget sig likt. Det gäller inte bara kretskorten utan också kontakter. Exempelvis så är kontakten för anslutning av extern spänningsmatning ibland en fempolig och ibland en sexpolig DIN-kontakt. Mot slutet av sextiotalet kom de integrerade kretsarna, vilket för UHERs del innebar att man stoppade in en liten IC-krets med en slutförstärkare för att driva den inbyggda högtalaren. Därför fick dessa modeller heta UHER Report 4000 IC. Det är genomgående hygglig kvalitet på transistorer, kondensatorer och motstånd, så det är inte många sådana som jag har behövt byta.
Innan jag sätter punkt så bör jag väl säga något om hur det är att jobba med en UHER Report 4000 bandspelare. Om man gör en enkel mikrofoninspelning, exempelvis en intervju, så fungerar utrustningen precis så bra som mikrofonen och inspelningsplatsen medger. Jag har fört över inspelningar från en LP-skiva och en hyggligt bra grammofon, både med 9,5 och 19,0 cm/sek hastighet till min UHER Report 4400 Stereo bandspelare. Nu har jag den hörsel som en åttioårig gubbe har, men jag hör ingen skillnad på ljudet direkt från LP-skivan eller från bandspelaren oavsett hastighet. Med ett testband kan jag konstatera att det finns ljud på 9,5 cm/sek från 33 Hz till 12 000 Hz och upp till 18 000 Hz på 19,0 cm/sek. Det får duga. Men hur blir det med ett köp av en Nagra Kudelski? Om du går in på ebay och tittar på priserna så ser du svaret där.
År 2002 kom vår medlem Ulf Sjödén, bosatt i Högboda i Värmland, på att det kunde vara bra att ställa ut en radioverkstad på Gammelvala i Brunskog. Gammelvalas syfte är att visa gamla arbetsmetoder och hantverk och redan då kunde man se att radioverkstäder höll på att försvinna, på samma sätt som övriga gamla hantverk som visas upp på Gammelvala. Tanken var också att sprida kunskap om radio och radioteknik. Och naturligtvis skulle det bli bra reklam för radiomuseet.
Så har det varit. Under 17 år har Radiomuseet haft en radioverkstad och miniutställning på Gammelvala. Under alla dessa år har det kommit medlemmar från när och fjärran för att reparera radioapparater och visa upp och berätta om radio från 1920-talet och framåt. Det är enastående att vi varje år lyckas få en stab av 8 -10 medlemmar som arbetar 1 – 10 dagar på utställningen. Alla är värda ett stort tack!
År 2018 kom vi på något helt nytt – Christer Falkenström och Ulf Sjödén höll föredrag.
Reparation
Utställning
I år hade vi tre föredragshållare; Christer Falkenström som berättade om spionernas hemliga skrift så att åhörare kunde prova själva, Ulf Sjödén som berättade om Svenska radiopirater på 50-60 talet, och Jeanette Nilsson med sagan om radio, radions framgångar från 1870 – nutid.
Hemliga koder
Ulf berättar
Jeanette berättar
I år tog vi med två av de mest uppskattade saker som vi har för barn som besöker Radiomuseet och de gjorde exakt samma storsuccé som de gör på museet. Det var en telegrafnyckel med tillhörande morsekodblad, och Bengt Lindbergs pedagogiskt upplagda radio som alla kan bygga ihop. Vi hade 30 stycken morsekodblad med oss och kom hem med 7 stycken, så det fanns 23 barn som var så intresserade att de tog hem ett blad så att de kunde lära sig koden. Och några barn satt ihop radion 5 gånger i rad, ända tills mamman blev otålig och drog dem därifrån.
Radio sätts ihop
Barn på besök
Telegraf-nyckel
Veckan fortskred ungefär som vanligt. Vi delade ut ett par hundra av Radiomuseets nya broschyrer på svenska och ganska många på tyska och engelska. Vi pratade med väldigt många besökare. Vi led av den höga värmen. Vi hade trevligt ihop. Syftet, att visa radioteknik, det uppfyllde vi.
För oss som bor i tätbebyggt område blir det allt svårare att lyssna på radio på kort-, mellan- och långvågsbanden. Visst kan man börja jaga störningskällor och i bästa fall åtgärda dem, men oftast slutar den möjligheten så fort det gäller störningar som alstras utanför den egna bostaden.
Lyckligtvis finns det en räddningsplanka som blir allt mer tillgänglig. En SDR-mottagare som man kan lyssna på via Internet och som är placerad någon stans där det är lägre störnivåer. En sådan SDR-mottagare som gjort livet lättare för oss radioter är KiwiSDR, en liten, väl fungerande och lättanvänd mottagare som dessutom tillåter att upp till 4 lyssnare samtidigt är inne och lyssnar helt oberoende av varandra.
Det går faktiskt att konfigurera den så att man kan vara ännu fler samtidiga användare men då till priset av att man förlorar spektrumvyn som många av oss numera ser som nödvändig för att optimera lyssnandet. Mottagaren täcker frekvensområdet 10 kHz till 30 MHz och konstruktören har varit noga med att prestanda skall vara bra också på de lägsta frekvenserna eftersom han själv är intresserad av att lyssna på dessa.
Det är lätt att komma igång med KiwiSDR och den är lätt att använda jämfört med många andra SDR-mottagare. Den hanteras helt och hållet via din webbläsare och kräver alltså ingen installation av mjukvara på din dator. Man går helt enkelt till någon av de webbadresser där det finns en KiwiSDR och då får man upp en sida som ser ut ungefär så här (kan variera lite beroende på konfigureringen av den aktuella mottagaren):
SDR=Software Defined Radio
Merparten av skärmen tas upp av aktuellt frekvensspektra representerat i ett vattenfallsdiagram (det går att komplettera med en spektrumvy som den på en traditionell spektrumanalysator).
Rutan i det nedre högra hörnet är merparten av användargränssnittet och har 5 olika flikar (plus ett Off-läge där rutan minimeras) med olika funktionsområden. Men också i spektrat kan man göra ett antal olika inställningar, till exempel ställa in frekvens och ändra filterinställningar.
Några handhavandeexempel: Vi går in på 25 meters rundradioband och ser att där är en ganska stark station på ungefär 11675 kHz. Starka signaler representeras av varma färger till exempel rött, svaga av kalla till exempel blått.
Placera markören mitt på signalen och vänsterklicka med musen. Då ställer mottagaren in sig på den frekvens där musen stod. För att få frekvensen inställd på jämn kHz (så att man slipper justera decimalerna i efterhand) kan man dessutom trycka ned SHIFT -tangenten innan man trycker på musknappen. Den gula figuren högst upp visar filtret, där kan man gå in och dra i flankerna för att justera bandbredd och symmetri.
Om man undrar vad det kan var för station man lyssnar på kan man återigen placera markören mitt i signalen men istället högerklicka. Då får man upp några val och i det här fallet väljer vi ”SWBC databasen lookup” eftersom det rör sig om en rundradiostation, så vi klickar på den raden.
Som svar kommer det upp en ny webbsida med de stationer som finns på den valda frekvensen (+/- 4 kHz) och rödmarkering för dem som är aktiva just när vi söker.
Dessutom anger markeringar på kartan var de rödmarkerade stationerna finns. Att det verkligen är Voice of Turkey som hörs kan jag fastställa baserat på språk och programminnehåll. Kartan kommer enbart upp vid kortvågslyssning. Lyssnar man på LVeller MV-banden ser valmöjligheterna ut som nedan och då kommer ingen karta upp.
Alternativet till att sköta inställningarna i frekvensvyn är att göra det i rutan i nedre högra hörnet. Här ställd i det minimerade läget ”Off” där bara de viktigaste funktionerna syns.
Här kan man skriva in frekvens, stega frekvens, välja demodulator och mellan smalt och brett filter för AM och CW. Man kan välja hur stort frekvensområde som visas i på skärmen och så finns här Smeter. En mer utförlig men långt ifrån komplett beskrivning på svenska av handhavandet hittar du på Sveriges DX-Förbunds hemsida www.sdxf.se .
Här är länken direkt till Kiwi-sidan: http://www.sdxf.se/WP/?page_id=4765 Det kan hända att den inte är 100% uppdaterad i förhållande till KiwiSDR-mjukvaran som ständigt uppdateras, men ger definitivt en bra start för dig som vill komma igång med KiwiSDR.
För komplett manual på engelska så gå till deras egen hemsida: http://kiwisdr.com/
Var kan man lyssna?
Sveriges DX-Förbund har två mottagare som är tillgängliga för allmänheten. Radiotest 1 som är placerad i Hököpinge kyrkby i Skåne: http://radiotest1.ddns.net:5073/
Vill du se en lista med ett större antal (när detta skrivs finns där 394 mottagare) KiwiSDR både i Sverige och på annat håll i världen så finns här en bra webbplats: https://sdr.hu/?q=kiwisdr
Så om du har mycket störningar hemma, gå in på en KiwiSDR och prova. Förhoppningsvis får du uppleva att det finns miljöer med lägre störnivåer och att kort-, mellan- och långvågsbanden fortfarande går att använda.
Rundradion blev snabbt oerhört populärt eftersom den bröt isoleringen för så många människor i vårt land. Ett av skälen till framgången var kristallmottagaren. Den var billig i inköp och relativt enkel att bygga själv. Den behövde ingen elektrisk nätanslutning eller batterier som behövde laddas. Den krävde dock att man lyssnade via hörlurar.
Den här kristallmottagaren är ansluten till grammofoningången på en radio, som förstärker signalen så att den skall gå att höra i en högtalare från 1920-talet. K.G. Eliasons radiosändningar kunde enligt rapporterna avlyssnas på flera mils avstånd från Göteborg enbart med hjälp av en kristallmottagare och en bra antenn.
Kommendörens fru hade syjunta med flottiljens officersfruar. Det hör till yrket – det är nämligen ett yrke, fast fullständigt obetalat att vara kommendörsfru – att verka för sammanhållningen inom flottiljen även på kvinnolinjen och f ö även inom olika befälskategorier. Det är kanske inte alltid det lustigaste kalas man kan tänka sig, detta kafferep; inte precis disciplin men rangordning har alltid varit ett område som kvinnan behärskar vida bättre än mannen. Det ankommer då självfallet på ’kommendoran’ att överbrygga männens rang och lätta på stämning och umgängelseton.
Denna historias kommendora fann ett på den tiden mycket aktuellt och mycket neutralt ämne – hon talade om radio och glädjen av en sådan apparat i familjelivet. De flesta familjer hade redan då en radioapparat. Det blev fråga om räckvidder:
”Min man har en mycket bra radioapparat med sju rör; när vädret är gynnsamt kan man faktiskt ta in stationer i Japan på den”.
Kommendörkaptenens fru: ”Vi har naturligtvis inte en sån apparat som Kommendören, men med våra fem rör kan vi i regel ta in hela Europa”.
Kaptensfrun: ”Vad vi hör på vår trerörsapparat är Skandinavien och vi är så glada att ha kontakt med grannländerna, för min man har haft så mycket med dem att göra under sin tjänstgöring som marinstabsaspirant”.
Löjtnantsfrun: ”I vår lilla tvårörsapparat hör man bara Sveriges Radio, men vi håller på att försöka spara ihop pengar till en bättre”.
Den alldeles nygifta fänriksfrun var inte så helhjärtat intresserad av samtalsämnet och hade inte ägnat mer än ett halvt öra åt diskussionen; hennes tankar i övrigt gick i andra banor. Plötsligt fann hon sig emellertid i blickarnas centrum med krav på ett omedelbart yttrande i frågan. Det kom:
”Min man har bara en enrörsapparat, men när den står på hör jag änglarna sjunga!”
Svenska Radio Aktiebolaget (SRA) grundades 1919 och det är i år alltså jämnt hundra år sedan. Redan när företaget skulle fira de första tjugo åren så valde man att slå på stort. Varumärket Radiola hade egentligen inte tjugo år på nacken, för det registrerades först i början av tjugotalet. Det fästes dock ingen större vikt vid. I samband med jubileet valde de att ge ut en reklamskiva. Den smått legendariska ”Jag har en liten Radiola”, med Alice Babs och Unionorkestern. Skivan finns dels förstås i Radiolas egen version, med Radiola etikett och dito pappfodral, men även i en utgåva i Sonoras ordinarie röda serie (med skivnummer 3552). Swingversionen med Alice Babs är tämligen välkänd och kan någon gång dyka upp i ett radio- eller TV-program än i dag. Betydligt mindre känd är baksidan där Gösta Jonsson sjunger samma låt i ett tangoarrangemang av Willard Ringstrand.
Tanken var nog att en jubileumsskiva skulle innehålla både tradition och senaste modet. Det kan faktiskt vara Sveriges mest spelade reklamskiva någonsin, (möjligen utmanad av Mjölkcentralens ”Kaffe utan grädde” från 1938) så satsningen lyckades tydligen mycket väl.
Sist och slutligen handlade ändå jubileet om att sälja fler radioapparater och att befästa sin ställning på marknaden. Då gällde det för konstruktörer och formgivare att verkligen ha något nytt och övertygande att komma med. Utgångsläget var inte särskilt lätt eftersom föregående säsong – 1938-39 – redan hade bjudit på en stor nyhet. Den hade fått namnet ”Eterns Lyxexpress” vid sidan av det mer prosaiska Radiola 386. Elva förinställda stationer kan väljas med var och en sin knapp. Skalan är motordriven och stannar automatiskt på rätt station. En fjärr-kontroll (med sladd) och extra högtalare, med volymkontroll, kunde även köpas till. Ägaren kunde själv bestämma och ändra stationerna för knapparna. En lucka på radions högra sida avslöjar en mekanisk lösning, som påminner en del om ett kopplingsur. Där kan ”ryttare” flyttas och skruvas åt på de ställen som önskas. Naturligtvis kan motorn också kopplas ur med en knapp, så att avstämningen görs helt för hand som på en vanlig radio.
Det här problemet löste snarare marknadsavdelningen än konstruktörerna. Modellen fick helt enkelt vara kvar i försäljningsutbudet även för 1939-40. Nytt toppnummer bland bordsmodellerna blev istället typ 395. Det är en mycket stor och tung radio med ett utseende som ansluter till det vi i vår tid brukar klumpa ihop som ”snedskalor”. Även ”Eterns Lyxexpress” och många andra Radiolor både före och i synnerhet efter jubileumsåret kan gott förtjäna benämningen snedskala. Nutida samlare av radio–apparater brukar ofta rata dessa utifrån att de hör till en epok med likriktad formgivning och få verkligt betydande tekniska nyheter. Här framhålls dock just formgivningen av Radiola 395 som viktiga finesser. Skalan, som alltså är placerad högst upp på framsidan, lutande så att den också täcker delar av ovansidan, har gjorts så lång att den täcker i stort sett hela lådans bredd. Den kallas storstilad och därmed lättläst. Detta kombinerat med de stora rattarna och fininställning ska göra det enklare att hitta stationerna. Fronten med rattarna och högtalaren, som är extra stor, lutar i sin tur också något bakåt, så att ljudet blir lite uppåtriktat. SRA kallar detta för Radiolas ”fristående ljud”.
En annan mer påtaglig finess på typ 395, som faktiskt är ny (åtminstone då för Radiola och svensk marknad) är den så kallade ”Sverige-knappen”. Knappen kopplar in en egen avstämningskrets, som kan ställas om till mellan- eller långvåg och sedan på önskad station, med reglage på baksidan av radion. Meningen är att man ska kunna lyssna på t.ex en utländsk station, med musik och sedan koppla om till dagsnyheterna från närmaste svenska sändare. När nyheterna gått kan man koppla tillbaka till musiken, utan att behöva leta upp stationen på skalan igen. Själva knappen är en vippbrytare placerad mycket iögonfallande på fronten, mitt under skalan. När den aktiveras så tänds ett område nedanför magiska ögat, där det står SVERIGE med stora bokstäver. Radiola 395 kostade just också 395 kronor i såväl växel- som allströmsutförande. För samma pris kunde man köpa eterns lyxexpress om man istället föredrog den.
Ytterligare två bordsmodeller hör till jubileumsserien. Typ 394 har en mindre låda och är hundra kronor billigare än 395:an. Den är annars vad gäller utseendet tämligen lik toppmodellen. Det som faktiskt tydligt saknas är ”sverigeknappen”. Sannolikt är högtalaren betydligt mindre och en hel del andra tekniska förenklingar, som inte syns utifrån, har säkert gjorts. I reklambroschyren står dock bland annat ”…där finns ingenting onödigt men inte heller något som saknas…”, så det här var nog storsäljaren för säsongen. Minsta radion heter 392 och är faktiskt en rak mottagare, avsedd främst för lokal-stationen. Priset för den var bara 132 kronor. Den är betydligt mer lik tidigare Radiolor i utseendet. Skalan är relativt liten och sitter till höger på fronten, med de tre rattarna nedanför. Högtalaren befinner sig på frontens vänstra sida, men högtalartyget täcker även området runt skalan och bakom rattarna. Textil som täcker hela framsidan, var ett nytt grepp för året. Just den detaljen i formgivningen, blev ett signum för Radiola och kom att hänga med större delen av 40-talet.
Den lyxigaste modellen i jubileumsserien var ändå en golvmodell. Radiogrammofonen 398, som enligt reklambroschyren har en specialbyggd radiodel, med alla jubileumsseriens finesser. Man får väl tro att det även inbegriper sverige-knappen, men nedanför skalan där man hittar den på typ 395, är det tomt. Möjligen sitter den på vänstersidan av apparaten. Priset var 795 för växelström och 835 för allström. Det står också att den har en grammofon med skivväxlare som man inte behöver vara gymnast för att komma åt. Hela fronten med högtalaren, nedanför rattarna, är säkert öppningsbar som en lucka och skivväxlaren följer nog med ut på en glidande hylla. Gissningsvis sitter det en Garrard RC6 i den, men tyvärr saknar jag mer detaljerade tekniska data. Däremot är det uppenbart att ingen av modellerna i 390-serien, som alltså hör till säsongen 1939-40, har någon motordriven skalinställning. Ville man ha det fick man som sagt köpa en 386:a, från fjolårets program.
Det här med att kunna ta in förinställda favoritstationer med tryck på knappar, var en idé som redan var flera år gammal i radiobranschen. Däremot var den ganska ny på den svenska marknaden. Till säsongen 1938-39 hade AGA-Baltic, Dux, EIA, Philips och Radiola, nästan samtidigt, tryckknappsmodeller som nyheter. I olika fall kunde man köpa enklare varianter med mekanisk knappinställning eller lyxigare, med motordrift och fler knappar. Philips fortsatte även 1939 och några år in på 40-talet att bygga den här typen av mottagare, men för samtliga de andra märkena tog konceptet ett tvärt slut. Kriget var säkert en bidragande orsak, men faktum är att de verkar ha dragit öronen åt sig redan innan krigsutbrottet. Tryckknappsinställningen ska ha varit behäftad med en del ”barnsjukdomar”, som man inte lyckades lösa fort nog för att rädda dess rykte. Frekvensdrift kunde exempelvis inträffa av temperaturskäl och elektronisk kompensation för sådana problem var otillräcklig eller saknades. Avstämningen med knapp blev inte alltid så knivskarp som man utlovat i reklamen och tekniken gjorde dessutom apparaterna så dyra att kunden förväntade sig mycket av dem. Sen hade säkert ändå kriget skulden för att tillverkarna blev tvungna att spara på bland annat metall och att finessen sågs som onödig lyx.
Radiola var alltså långt ifrån ensamma om att bygga apparater med knappinställning, men de följde en trend även när de övergav konceptet. Svenska Radioaktiebolagets jubileum avlöpte i alla fall väl och Radiola stärktes som varumärke. Försäljningen gick rätt bra under krigsåren och ännu bättre efteråt. Deras kännemärken etablerades i jubileumsårets möbelstil, med mycket tyg på fronten, övergång till användande av ljusare träslag och stor, snedställd glasskala högst upp på lådan. Även Sverige-knappen blev en framgång och följdes upp av andra tillverkare, som t.ex. Luxor. De valde dock att kalla den lokal-knapp. Och även om produktionen är nedlagd och märket inte använts sedan 1980-talet, händer det fortfarande att man i radion kan höra Alice Babs, glatt besjunga sin lilla Radiola.
Radioröret trioden upptäcktes 1907. Den möjliggjorde att man kunde bygga radiosändare och mottagare vilka inte bara kunde sända ut morsetelegrafisignaler utan även tal, sång och musik som kunde avlyssnas med en radiomottagare.
Omkring 1920 hade teknikutvecklingen kommit så långt att man kunde starta regelbundna rundradiosändningar för allmänheten. I början drevs dessa sändare på privat initiativ och var oftast reklamfinansierade. Med den här sändaren som är byggd av K.G. Eliasson sände han ut rundradioprogram över Göteborgsområdet under åren 1920-24.
Den 1 januari 1925 startade AB Radiotjänst, som sedan blev Sveriges Radio, sin verksamhet. Då blev det inte längre tillåtet att bedriva reklamfinansierade rundradioutsändningar i Sverige. Det skulle dröja ända till år 1993 innan sådana åter blev tillåtna.
Nu är besöksstationen igång. Det senaste tillskottet var ett efterlängtat slutsteg.
Stationen består nu av, från vänster till höger på bilden, transceiver ICOM-751, transceiver Yaesu FT-1000 MP, slutsteg ACOM 1000, antennrotor och på uppe på museets tak en 3-elements beam för 20, 15 och 10 m med rotor och en folded dipole för 80, 40, 20, 15 och 10m.
Slutsteget ger möjlighet till 1000 Watts uteffekt. Post- och Telestyrelsen har infört en ny bestämmelse fr.o.m. november i år om att en amatörradiosändare inte får ha högre effekt än 200 Watt, om man inte har särskilt tillstånd för detta. SK6RM har ett sådant tillstånd, så vi får köra upp till 1000 Watt.
Flera licentierade besökare har utnyttjat möjligheten att köra radio vid sina museibesök. Bl.a. har vi haft besök av en radioamatör från Kalifornien, som visade stor uppskattning både för radiostationen och för hela museet. Radiohistoriska föreningen har dessutom fått en ny medlem tack vare besöksstationen. Det är en amatör som bor i lägenhet utanför Göteborg och inte fått möjlighet att sätta upp en antenn. På bara några veckor har han blivit en flitig operatör av SK6RM. Det är glädjande att SM6RM nu kan höras på banden.
SK6RM är alltså öppen för licentierade besökande radioamatörer. Kontakta antingen Göran Jonsson, SM6WZY, go.bri@telia.com, eller Bengt Lindberg, SM6BLT, benli@telia.com för bokning av tid för SK6RM.
