Min pappa hade en kollega som hette Sixten Bengtsson. Han var liksom min far folkskollärare. Sixten B reste i min barndom omkring i Västgötabygderna med en bil som hade inspelningsutrustning. Om jag inte minns fel ledsagade min pappa honom vid några tillfällen till intressanta människor som kunde tala den fina dialekt som endast går att finna i Västergötland,
Vill man lära känna denna kulturpersonlighet kan man klicka på länkarna i slutet av artikeln.
Eftersom denna tidning är inriktad på radioteknik från fornstora dar ska jag försöka visa vad det under åren fanns för inspelning.
F Hedlund vid gravérverket. ULMA=Uppsala landsmålsarkiv
Från år 1946 till 1975 har ULMA haft tre inspelningsbilar med eget elverk (220V) för att kunna driva de inspelningsmaskiner som fanns då-först grammofonverk som graverade skivor, därefter bandmaskiner. Efter 1975 har man använt batteridriven Nagra.
Lyrecbandspelare monterade i bussemuseets egen LyrecTandbergbandspelare var också ganska vanligt förekommande.
Det var inte endast i Västergötland som kulturbevarare reste runt med inspelningsbilar och bussar utan detta förekom i stort sett i hela landet. På Institutet för språk och folkminnen (Isof) finns alla dessa inspelningar bevarade samt mängder med bilder .
De svartvita bilderna i denna artikel har jag fått tillgång till genom hjälp Fil.dr. Annika Karlholm och ljudtekniker Eleonor Karman. Publiceringstillstånd av Annette C Torensjö.
Under min tid som radiotelegrafist har jag vistats i diverse olika radiomiljöer. Mitt första fartyg som telegrafist hette G D Kennedy och var ett elevfartyg i Rederiaktiebolaget Transatlantic. Där var jag andra halvåret 1961.
Flera rederier hade elevfartyg på den tiden då det rådde stor brist på styrmän och maskinister.
Sändaren var en ST 450, alltså en sådan som finns i radiohytten på Radiomuseet. Fabrikatet på mottagaren minns jag tyvärr inte, eventuellt en Hagenuk.
Nästa båt hette m/s Lommaren och tillhörde samma rederi. 1962-63.
Radiohytten där påminde mycket om den på museet, bortsett från sändaren som var St300B, föregångaren till 450-wattaren.
Så dök det upp en inkallelseorder och jag fick ta mig till Karlskrona i jui 1963, men eftersom jag var utbildad och erfaren blev det en kort sejour där och en något längre på Berga örlogsskolor där jag tillsammans med två andra gossar med erfarenhet från gnisteriet i handelsflottan gnuggades i de militära bestämmelserna.
Isbrytaren Oden blev nästa tjänstgöringsplats. Där fanns enligt boken ”Isbrytare” av Staffan Fischerström följande radioutrustning: en 200 w KVB-sändare, en 450 w KV/LV-sändare, en 10 w KV-station, två 5 w UK-stationer, två 3 w FMUK-stationer, två LV-mottagare och tre KV-mottagere samt en LBV-pejl. Radiostationer till sjöss.
När vi låg i hamn bemannade vi också telefonväxeln som också fanns på samma plats. Där fanns också en anläggning med mikrofon och skivspelare. Det gick att anropa alla eller bara delar av fartyget. Mot slutet av isbrytarsäsongen spelade vi ofta ”Detroit City” för alla ombord. Refrängen ”I wonna go home”.
När isbrytarsäsongen avslutats hamnade jag på Gålöbasen och fick krypa ner i stridsledningscentralen på en motortorpedbåt där jag hade en liten hörna med en 50-wattare och ett par BRT400S, samma som på Oden.Där fanns också en UKW-apparat med fyra kanaler.
Flottan hade ytterligare en civil uppgift utöver isbryteriet och det var att varje höst med minsveparen Hanö vara understödsfartyg till islandsfisket.
Det blev nästa tjänst. Den radiostationen var identisk med den på T52, som var beteckningen på min mtb. Radiohytten var ungefär lika stor som en dubbel ikeagarderob.
Sen skulle min karriär i kungliga flottan vara över. Trodde jag.
Men 1970 kom en inkallelseorder till repetitionstjänstgöring. Det blev 11 intensiva dagar på sjömätningsfartyget Johan Månsson där jag gick vakt om vakt med en telegrafie högbåtsman.
Tyvärr minns jag inte ett dugg av hur radiostationen ombord såg ut och någon kamera hade jag inte heller med mig. Troligtvis vad det även där samma utrustning som på HMS Hanö och HMS T52.
Även på museet har denna fina lilla sändare funnits men av någon outgrundlig anledning skrotats.
Runt världskartan du har framför dig ser du ett antal vykort från radiostationer runt om i världen. Vi DX-are kallar dessa för QSL-kort. Det är ett kort man fått från en radiostation som en bekräftelse på att man har lyckats höra deras sändning. DX-hobbyn går nämligen ut på att höra radiosändningar från världens alla hörn. Långt innan internet så var det en utmaning att lyssna på radio från främmande länder. När man så lyckades höra en viss radiostation ville man ju ha ett bevis på att man verkligen hade hört den. Man skrev då ett brev där man redogjorde för innehållet i programmet och hur det hade hörts. Brevet skickade man med posten och sedan gick man och väntade. Skulle det dimpa ner något från den här stationen i brevlådan? Det kunde ta veckor, månader, ibland år innan svaret kom. Men glädjen var stor om och när QSL:et kom.
Tidigt 2019, i NfR 121, hade Lars Hallin en liten artikel om arméns radiobuss 800 W Bl m/43. Bussens linjer var bekanta för mig, eftersom jag hade sett den tidigare – i mina föräldrars gamla fotoalbum.
Under andra världskriget hade upprustningen av det svenska försvaret gjort att behovet av kommunikation mellan olika militära enheter ökat kraftigt. Kungliga Signalregementet var baserat i Stockholmsområdet men hade mindre avdelningar, på militärspråk ”detachement”, på några andra platser i Sverige. Min pappa Arne, SM6CK, gjorde lumpen strax efter kriget 1946-1947 på Signalregementets kompani i Skövde.
Detta flyttades några år senare och utökades till Kungliga Göta Signalregemente (S2) i Karlsborg, men det är en annan historia.
Sista halvåret av hans grundutbildning, från oktober 1946 till april 1947, bestod av en specialutbildning på vad pappa kallade ”800-wattar´n”, dvs just denna radiobuss.
Den hölls bland annat på Signalregementets område Lilla Frösunda i Solna, som var en del av det dåvarande militära övningsområdet Järvafältet.
Här hade Arméns Fälttelegrafkår under tidigare decennier bland annat experimenterat med både spaningsballonger och brevduvor.
Radiobussen hade tagits fram under andra världskriget, främst för flygvapnets nya organisation som fram till 1947 hade beställt 66 bussar med benämning TMR-9, men också en variant för armén som beställt 20 stycken, och då kallades 800 W Bl m/43. Bussarna hade en 6-cylindrig bensinmotor på 130 hk, chassi från Scania Vabis och kaross från Hägglund & Söner.
Båda varianterna hade kortvågssändare med 800 W uteffekt på telegrafi (A1), men TMR-9 hade dessutom sändare både för långvåg och VHF.
Båda varianterna hade också två mottagarstativ med två mottagare i varje. På taket fanns en 12 m hög fällbar stegmast i fyra sektioner till sändare, samt en 4 m hög stavantenn för mottagarna. Dessutom fanns en mindre marschantenn.
Radioanläggningen, som levererats av SRA, drevs av en egen generator som också kunde matas med yttre trefas.
Materielvård av radiobussen
Pappa, som gick bort 2004, pratade inte så mycket om denna radiobuss och när jag några år senare gick igenom gamla fotoalbum, så upptäckte jag att han hade tagit några foton under grundutbildning och repmöten från vintern 1946-47 fram till tidigt 1950-tal.
Något foto kan jag placera med hjälp av någon vägskylt som skymtar fram, annars är platserna tyvärr okända. Bussarna utgick slutligen ur krigsorganisationen 1973, men eftersom det inte finns så många foton på dem när de var ute på förband, så kan de vara av intresse att visa dessa för en större publik.
Detalj av sändarens 12 meter långa stegantenn av aluminium.
Tidig vår 1947. Om någon i läsekretsen känner igen kyrkan, så får ni gärna höra av er. Min gissning är någonstans i Mälardalen
Stationsplats valdes efter möjlighet att ansluta yttre trefas, men varken spänningsnivå eller kontaktdon var standardiserade vid denna tid på sena 1940-talet, utan kunde variera beroende på var man befann sig. Bussens generator klarade att kopplas till 220, 290, 380 eller 500 V yttre trefasnät.
Det inhägnade området och de välputsade bussarna talar för att dessa foton är tagna på S1:s område Lilla Frösunda i Solna.
1 W Br m/28 var arméns första bärbara radiostation. Teckning ur SoldI Signal 1942 års upplaga.
Citat ur SoldI Signal 1942: Stationen är utförd för telegrafering. Räckvidden är omkring 5 km. Frekvensområde 3700-6000 kHz indelat i 9 områden. Stationen består av följande delar (se bild). Apparatlådan med sändare och mottagare sammanbyggda. 3 A-rör för mottagning; ett av dem användes även för sändning. Nio olika frekvensområden kunna erhållas genom ombyte av kondensatorenhet. Batterilådan som innehåller 2 seriekopplade batterier, A 63, om vardera 63 volts spänning, användes som underlag för apparatlådan, då stationen är upprättad. Materiellådan innehåller bl a packningsutrymme för 2 hörtelefoner, verktyg m m, 1 ackumulatorbatteri om 2 ackumulatorer, D 10, som giva glödström till rören, samt 1 telegraferingsnyckel. Lådan har en målad pil, som alltid skall peka uppåt. Antennramen bäres vid transport hopfälld i ett koger. När stationen är upprättad, är ramen utfälld och fastsatt i ramfötterna på apparatlådan. Radiostationen upprättas på följande sätt. Apparatens anslutningskabel anslutes till batterilådan och materiellådans anslutningskabel till apparatlådan. Ramen utfälles och fastsättes i ramfötterna på apparatlådan. Hörtelefonerna anslutas. På frekvenstabellen i materiellådans lock avläses vilken kondensatorenhet och vilket gradtal, som gäller för den anbefallda frekvensen. 10 Kondensatorenheten fastskruvas mellan ramfötterna med hjälp av hylsnyckeln och frekvensskalan inställes på angivet gradtal. Omkopplaren på vänstra delen av frontplattan ställes i läge S. För att erhålla kontroll på att apparaten svänger vid sändning nedtryckes nyckeln. Härvid skall visarutslag erhållas. Vid beröring av ramändan med handen skall visarutslaget ändras. Härefter ställes omkopplaren i läge M. Potentiometern, som sitter mitt på frontplattan, vrides långsamt från läge O samtidigt som ramändan upprepade gånger beröres med handen. Potentiometern inställes i det läge, där knäpparna i hörtelefonen börja höras särskilt kraftigt (vanligen omkring läge 3).
Genom att hålla frekvensratten rörlig några delstreck på ömse sidor om det angivna gradtalet uppsökes motstationen.
Hilding Björklund (Ellab) Som mitt första projekt skulle en bärbar radiostation konstrueras. Efter första världskriget hade fälttelegrafkåren fått sig tillställt olika slags utländska rörstationer för försök, men dessa var knappast lämpliga för fältbruk under rörliga förhållanden och sällan minst under vintertid. Man ansåg det därför nödvändigt att själva igångsätta en försöksverksamhet. Rundradions genom-brott på 1920-talet och amatörradioverksamheten hade medfört att en del radiokomponenter hade kommit i marknaden, men det mest betydelsefulla var triodröret i glödtrådskatoder. Den begränsade ekonomin medförde att man måste inrikta sig på i första hand enkla rör-stationer för de lägre förbandens förbindelser, infanteriet, artilleriets eldledning och kavalleriets spaningsorgan. Det ansågs lämpligt att antennen bestod av en metallram, som tillsammans med kondensatorer bildade svängningskretsen. Kondensatorn bestod av två seriekopplade kapacitanser för att bilda lämplig kopplingsgrad fär återkoppling för röret. Samma krets och rör användes för sändning och mottagning. En vridkondensator av Arvid Ömans konstruktion fanns i marknaden. Två rör kopplade med transformatorer (Svenska Radio AB), bildade
lågfrekvensförstärkaren. Frekvensområden erhölls genom att byta kondensatorblocket. Telegrafnyckel och hörtelefon tillkom. Vid mottagning sänktes anodspänningen genom inkoppling av ett motstånd och till att börja med skulle detta vara fast inställt för att förenkla handhavandet. Men då detta inte visade sig vara tillräckligt på grund av allt för varierande dämpning av ramen och varierande batterispänning måste en potentiometer tillverkas då en dylik inte fanns att tillgå på marknaden. Det fanns emellertid högohmig motståndstråd upplindad på textilkärna. På jämn delning av tråden klämdes fast bitar av tillplattad koppartråd, dess ändar träddes genom uppborrade hål i en pertinaxcylinder, lades i en form tillsammans med lagercentrum, varpå hälldes en blandning av svavelblomma och kvartssand. Blandningen var varm och när den svalnat var den hård som sten. De utstickande kopparändarna frästes av till lämplig höjd, varefter en strömavtagare kunde vridas över densamma. Det visade sig att potentiometern fungerade utan fel under stationens livslängd. Jag har velat berätta detta för att framhålla hur man vid den tiden fick lov att hjälpa sig fram på ett primitivt sätt. Många värnpliktiga från den tiden kan säkert vittna om sina erfarenheter av denna station, som var den första som trupp inom armén kom i kontakt med. Den fick beteckningen 1 W Br m/28 och på grund av billighet kom den att tillverkas i rätt stort antal. Införandet av denna radiostation satte i gång en rätt omfattande trupputbildning i morsetelegrafi. Användandet vid eldledning för artilleriet underlättades genom eldledningskoder.
Från Försvarets Historiska Telesamlingar Armen. Sven Bertilsson Thomas Hörstedt.
Normal radiotrafik sker genom att man talar med motstationen via en mikrofon. I vissa fall kan radiosignalen vara svag eller bli påverkad av radiostörningar, och det kan vara svårt att höra varandra. Då kan man överföra individuella bokstäver i ett meddelande med hjälp av telegrafi eller morsetecken. Varje bokstav kodas med ett antal korta och långa toner. T.ex. A skrivs som en kort och en lång ton, och B skrivs som en lång och tre korta toner. Man skapar tonerna genom att trycka på en s.k. telegrafnyckel. Tonerna hörs mycket bra genom störningarna och är lätta att tolka.
Här kan du se hur varje bokstav kodas. Prova att sända telegrafitecknen med hjälp av telegrafnycklarna på bordet. Lyssna också på tecknen genom att trycka och hålla inne knapparna på den lilla plastlådan. Försök att höra vilka bokstäver som sänds.
Numera har man genom modern teknik skapat andra system för att överföra radiomeddelanden under svåra och störda förhållanden. Morsetelegrafi har därmed blivit alltmer ovanligt, men var ett viktigt kommunikationssätt under 1900-talet.
SAX-presset mottaget någonstans mellan Rotterdam och Cochin i Indien av telegrafisten Sven Persson på M/S Hainan 1957-Presset skrevs ut i 10ex på skrivmaskin med karbonpapper emellan.. Kopierna delades ut till mässar och till kapten och maskinchefen.
NEFA (Norrköpings Elektrotekniska Fabriker AB), var ett företag som låg utmed Finspångsvägen i Norrköping och som utvecklade och tillverkade främst radio & TV under perioden 1940–1974. Därefter fram till 1989 under namnet Philips Norrköpingsindustrier AB. Idag bedriver Whirlpool tillverkning av mikrovågsugnar i samma lokaler.
Bakgrund Bakgrunden till att fabriken anlades var andra världskrigets utbrott. Inom Philips var man orolig för att kriget skulle hindra leveranser av radioapparater till Sverige. Lösningen var då att bygga en fabrik och starta utveckling och tillverkning inom landet. Fabriken började byggas år 1939 i Norrköping med adress Lundatorpsvägen. Tillverkningen kom vid starten 1940 att även omfatta dotterbolagen Dux och Stern & Sterns produkter (Senare även AGA, Radiola och Concerton). NEFA tillverkade enbart radioapparater fram till 1955 då även tillverkning av TV-apparater startade. TV var på den tiden enbart svart-vit.
Färg-TV produktionen startade år 1966. Produktionen av svart-vit TV upphörde tre år senare dvs 1969 i samband med att färg-TV tog allt större del av marknaden.
1974 ändrade man namnet till Philips Norrköpingsindustrier AB (PNRK). Produktionen bestod då främst av färg-TV men även radio- och stereoapparater, fjärrkontroller samt mikrovågsugnar. Utvecklingen av mikrovågsugnar inom Philipskoncernen skedde i huvudsak i Norrköping och startade redan under 1960-talet. Produktionen ökade sedan år efter år. År 1979 upphörde produktionen av audioprodukter, dvs radio och ljudförstärkare. Tillverkningen av färg-TV upphörde 1987. Kvar var nu fjärrkontroller och mikrovågsugnar.
Philips startade 1989 tillsammans med Whirlpool utveckling och tillverkning av enbart mikrovågsugnar i den gamla NEFA-fabriken under namnet IREMDA Norrköping AB. År 1993 övertog Whirlpool hela verksamheten från Philips och bytte samtidigt namn till Whirlpool Sweden AB.
Källor NEFA Norrköpings Tidningars artikelserie Stolta stad 2000-05-06 (PDF) “Philips i Sverige 60år 1923 – 1983” – jubileumsbok utgiven av Philips
Under hösten 1959 levererades till Sveriges Radio Televisionen två stycken videobandspelare AMPEX VR-1000, vilka så här i efterhand väl kan betraktas som dom första apparaterna i landet att kunna spela in de ”högfrekventa” TV-signalerna. Cirka 5 Mhz att jämföras med de cirka 20 KHz som erfordras för inspelning av tal och musik med god kvalitet. (Som en kuriositet kan nämnas, att skulle samma inspelningsteknik användas för TV-signaler som användas för inspelning av ljudsignaler, så skulle magnetbandets hastighet mot ett fast inspelningshuvud behöva passera med en hastighet av orimliga 140 km/tim! istället för de 38 cm/sek som ju medför en högkvalitativ inspelning/återgivning av analoga ljudsignaler.
AMPEX löste detta problem, genom att använda ett in/avspelningshuvud, som roterade med 15000 v/min mot ett 2” brett magnetband som passerade huvudet med en hastighet av 38 cm/sek. En vad man kallade ”transversell” inspelningsprincip, som då förverkligade den höga erforderliga relativa hastigheten mellan inspelningshuvud och magnetband.)
Inledningsvis levererades 2” videoband med en speltid om 60 minuter och så småningom fanns att även tillgå de något otymp-ligare rullarna med en speltid på 90 minuter.
Denna elektromekaniska inspelningsprincip kom i ”barnstadiet” att uppvisa allehanda bilddefekter. S k ”bandgnist” uppstod i den uppspelade bilden från magnetbandet, när dess järnoxidskikt lossnade och ibland ”cloggade” igen avspelningshuvudet (egentligen 4 st placerade i periferin på det roterande huvudet) och delar av, eller hela bilden, blev brusig eller försvann totalt. Det uppstod bl a störande ”kvadraturfel” och s k ”scallopping” i den avspelade bilden och dylika defekter kompenserades bort allt eftersom genom inköp av kompletterande kostsamma elektronikenheter. ( Kvadraturfel t ex var ju inte så kul, när violinistens stråke, såg ut som en såg, när han förde den över instrumentets strängar!)
Bild 1. Året är 1961. Jag står vid VB-1. Videobandspelaren bestod av en konsol och två stycken 19” stativ proppfulla med elektronrörbestyckad elektronik. Totalvikten för en AMPEX VR- 1000 måste ha varit ett par hundra kilo och inköpspriset, har jag för mig, ca 400.000:- För svartvit TV, 625 linjer upplösning 4:3 format och monoljud. Redigeringstekniken från början bestod av rakblad och skarvtape, efter lokalisering av skarvpunkten medelst försiktig applicering av järnoxid i lämplig snabbflyktig vätska. Freon användes flitigt.
Bild 2. 2” videoband. Inspelade band arkiverades i olåsta Lundqvist träskåp utefter väggarna i PK:s korridorer! Det köptes löpande in nya träskåp, för lagringsbehovet växte snabbt och den välbekanta doften av trälacken från dessa skåp välkomnade varje morgon ankomsten till jobbet.
Nyttjandet av ”videobandandet” växte snabbt och kostnaderna för 2”-banden blev en tyngande belastning i produktionsbudgeten, som dessvärre, av besparingsskäl, framtvingade avmagnetisering av inspelade TV-produktioner och återanvändning av banden.
Bild 3. Året förmodligen omkring 2001-2004. Efter fyrtio år återser jag denna teknikens trotjänare – AMPEX VR-1000 (VB1) på Tekniska Muséet på Djurgården i Stockholm. Sveriges Television SVT, har haft det goda omdömet, att låta placera Sveriges första videobandspelare, på ett ställe där framtidens besökare ges tillfälle att där, sannolikt häpnadsfullt, beskåda detta en gång så betydelsefulla genombrott i analog inspelningsteknik – samt förmodligen också samtidigt dra lite på smilbanden.
Bild 4. Nu, hösten 2021. En Laptop på mindre än ett kilo under armen. Med digital pro-redigering i 16:9 färg, stereoljud , bild- och ljudeffektmöjligheter, inbyggt bild – och musikarkiv och access till webben, inbyggd bildskärm, inga sladdar och kontakter och ja, jag vet inte allt, för omkring tiotusen kronor! ( F. n. använder jag redigeringsprogrammet ”Movavi Video Editor plus 2020”, som jag tycker är helt OK). Nu skulle man ju kunna tro att innovationerna i inspelningsteknik och redigering nått vägs ände – men erfarenhetsmässigt begriper vi alla, att så inte är fallet, men vad mer saknar vi – egentligen!?
Författaren heter Tommy Joneström och han tog anställning på Ampex efter 5 år på Sveriges Radio och sålde ett antal Ampex 2000 till företaget.
SVT bildades 1 juli 1979 då Sveriges Radio delades upp fyra bolag. På Tommys tid hette alltså företaget Sveriges Radio.
Med de orden inleddes alltid dagens sändning i radions barndom. En klassisk anropssignal. Programmen gjordes i Stockholm, men ljudet skickades via telefonledning till Motala där sändarstationen fanns. Men anropssignalen Stockholm – Trökörna hördes aldrig. Men det borde det kanske ha gjort…
Längst upp i nordvästra Skaraborg, i bygderna runt Tengene, Trökörna, Frambo och Främmestad, skapade sig invånarna ett helt egen konstruktion för radiodistribution – radio via järntråd. Med lanthandeln i Trökörna som centrum drogs ledningar av järntråds utmed gärdsgårdar, skogsdungar och staket till lyssnarna ute i socknarna. I affären fanns systemets enda radioapparat, övriga brukare hade bara en lednings-ansluten högtalare hemma på gården. På så sätt kunde bönder och hemmansägare ta del av dåvarande Radiotjänsts samlade utbud. Det var musik, föreläsningar, radioteater och poesi, för under de första årens pionjärsändningar dominerades i hög grad av kulturaktiviteter. Men även de klassiska ”Nyheter från TT” ingick i sändningarna som alltså producerades i kungliga huvudstaden men distribuerades till resten av landet via de 124 meter höga radiomasterna i Motala.
Men det förslog inte för Trökörna, Tengene, Frambo och Främmestad. Där blev lösningen att göra de trådlösa sändningar trådanslutna. En säregen lösning för en landsända där elnätet var bristfälligt men vars invånare givetvis hade samma behov av att få veta senaste nytt som resten av befolkningen. Radiotekniken uppfanns på 1800-talet men dess praktiska utveckling är i allt väsentligt en produkt av 1900-talet. 1901 lyckades Guglielmo Marconi sända morsetecknet för bokstaven S över Atlanten, från Cornwall i England till en mottagare i Newfoundland. Det brukar räknas som radions startpunkt. I och med Första världskriget 1914 – 1918 hann radiotekniken både blomma ut och mogna så att dess användning för civila ändamål blev tydlig. 1922 startade engelska BBC det första public service-bolaget i världen. I Sverige började 1924 nyhetsbyrån TT sända nyheter i kort sammanfattning. Och samma år bildades Radiotjänst AB, det som skulle bli Sveriges Radio. Klockan 10.55 den 1 januari 1925 påannonserades Radiotjänsts första program av Sven Jerring.
Idag är väl Sven Jerring mest förknippad med priset som bär hans namn, Jerringpriset, som är ett slags årlig folkomröstningen om vilken idrottspersonlighet som har gjort årets största prestation. Då, på 1920- och 30-talet, kom Sven Jerring att bli Sveriges enda rikskändis. På sin höjd var kungen, den skandalomsusade Gustaf V, lika känd. Kanske… Jerring växte i allmänhetens ögon ihop med det nya mediateknikens utbredning. Överallt var han med och återgav händelser och skeenden med sin sonora stämma. Det var Jerrings radioreferat som fick idrotten att blomma ut till att bli den folkrörelse det är idag. Mest känt är säkert hans radioreferat från Berlin-OS 1936 och fotbollslandskampen där Sverige sensationellt slogs ut av Japan. Alla har säkert hört det det repriseras någon gång: ”…japaner, japaner” och den fantastiska formuleringen ”…ifrån sig vilt slående japaner”. Profilen Jerrings idrottsreferat var en av radions viktigaste byggstenar, en annan var TT-nyheterna, nyhetsbyråns dagliga och ack så knastertorra telegramsändningar. Två faktorer som innebar att radion utvecklades till det första verkliga massmediet, det som alla tog del av. Och utvecklingen var snabb, redan 1931 fördubblades antalet nyhetssändningar och Radiotjänst började i samma veva leverera väderleksrapporter tre gånger dagligen. 1933 utökades sändningstiden till åtta timmar om dagen. Svenskarnas omvärldsbild byggdes i sanning upp av radion. 1937 startades Dagens eko med uppdraget att vara ett fördjupande och kommenterande nyhetsprogram.
1937 var också året när antalet licensbetalare passerade miljonstrecket och 1941 var Sverige nummer ett i Europa med 1,5 miljoner radiolicenser. Det gick helt enkelt inte att stå utanför den utvecklingen. Men det krävdes elström och 1938 saknade ungefär var tionde hushåll elström. Förmodligen var det skälet till att socknarna runt Trökörna skapade sig ett alldeles eget radionät med handelsboden som lokal sändarstation. Vem som kom med idén och varifrån den hämtades är oklart, bl a därför att det ansågs teoretiskt omöjligt. När initiativtagaren, vem hon eller han än var, gjorde en specialbeställning av en radiomottagare med extra uttag för ett antal högtalare från Kungs Radio i Göteborg, så slog teknikerna bakut: En sådan anordning skulle aldrig fungera, hävdade de. Ortsborna stod på sig och fick sin specialbyggda apparat av 1937-38 års modell. Praktiken övertrumfade teorin, för det fungerade. Och sedan började lyssnarna ansluta sig via ledningar av järntråd upplindad på isolatorer. Handlarens uppgift var att slå på radion när sändningarna började för dagen. Var programutbudet inte tillfyllest så kunde man slänga på en grammofonskiva för att pigga upp lyssnarna ute på gårdarna. Radionätet var i funktion under 1940-talets första halva. Men enligt uppgift händer det alltjämt att man hittar trådrester från detta inofficiella sändningssystem.
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skaraborgsbygden. Text och färgbilder: Gunnar Birgersson. Apparaterna tillhör Anders Söderström
