Haderian hadera

AGA232

vevgrammofonUtöver Karusellen och Barnens brevlåda minns jag inte några program jag hört på min  barndoms radio. En AGA från 1941.

Jag var ingen trogen lyssnare till Farbror Sven och jag har en känsla av att radion mest användes till att lyssna på nyheter från TT. Radiotjänst hade inte tillstånd att producera
nyheter.

Karusellen däremot lyssnade ju alla på, och när Gösta ”Snoddas” Nordgen den 16 januari
1952 framförde sin Flottarkärlek var min moder stum av beundran. Refrängen ”haderian hadera” fanns inte med vid premiären i Karusellen, men väl på den 78-varvsskiva som storebror Leif införskaffade. Den och andra musikaliska storverk som t.ex. Tomtarnas vaktparad spelades på denna analoga, fjäderdrivna resegrammofon som morfar köpte tillsammans med en Linguaphonekurs i engelska som min bror förespeglat morfar skulle höja barnbarnets betyg i engelska. Som tack för morfars givmildhet fick han lyssna på andliga sånger med Einar Ekberg. Skivorna fick morfar förstås betala! Däremot tror jag aldrig att någon språkkurs spelades.

Radion kostade 1941 275:-, vilket motsvarar 5712:- i dagens penningvärde!
Modellen hette 232 och tillverkades åren 1941-1943.
Det var en superheterodynmottagare med 4 rör.

Matts Brunnegård

Några fler radiominnen

Under 1950-talets första hälft lyssnade jag ofta på radions grammofontimme, antagligen
mellan 18 och 19. Det spelades mest klassisk musik, men på slutet en glättigare och
populär skiva och avslutades alltid med marschmusik.

Och “Radioteatern” gav ofta förnämlig och spännande teater med skådespelare som
Karl Arne Holmsten och med fantastiska ljudeffekter, som oftast skrämde oss. Jag och
min bästa kompis satt alltid tillsammans i en fåtölj och lyssnade ena veckan hos mig den
andra hos henne. Inte vågade vi gå hem ensamma på kvällen utan vi följdes åt halva
vägen. När vi skildes, sprang vi så fort vi kunde åt var sitt håll. De stora träden med sina
väldiga grenar sträckte ut sig på min gata och upplevdes ganska skrämmande.

Vem minns inte Carl Gustaf Lindstedt och Arne Källerud i Räkna med bråk och Selma
och Lille Fridolf varje vecka. Inte kunde man missa något program. För att inte tala om
Sveriges Bilradio, Skivor till kaffet, Besökstid m.fl. Folke Olhagen, som ledde Vi som vet
mest och i vilket min skola deltog.

Ett svagt minne har jag från en jul, där hela min familj var samlade runt vår stora radio.
Min morbror från Chicago skickade julhälsningar via radion. Det var en märklig stund.

Men snart fick jag den efterlängtade egna radion. Tänk att ligga och lyssna på kvällarna
till Radio Luxemburg med all ny musik eller jazzprogrammen med Claes Dahlgren och
Leif Andersson, Pekka Langers Nattuppen m.fl. Men kunde det vara så bra att lyssna på
så mycket på radio? Min mamma kom gärna upp på mitt rum och stängde av radion, när
hon tyckte, att nu fick det vara nog.

Lyckan blev ännu större, när min egen radiogrammofon installerades. Jag önskade
mig förstås massor med plattor. Men hur kunde min kusin i den stora staden Stockholm
tänka så fel? Som julklapp skickade han mig Elvis Presleys senaste. Jag som nog var
Tommy Steeles största fan.

Min faster, som hyrde lägenhet i mina föräldrars hus, var en av de första TV-innehavarna
i vår lilla stad. Vi hade kunnat se TV i radiohandlarens skyltfönster och visst såg det
spännande ut. En anledning till det på den tiden plötsliga inköp, var, att min hund,
Tusse, helt oväntat blev förgiftad och dog. Han var 11 år och sörjdes av ett helt kvarter. Vi
var tvungna att tänka på något annat. Det blev fantastiska lördagskvällar i min fasters
lilla vardagsrum. Det kunde nog vara upp emot 20 personer som kom och tittade. Det var
en härlig stämning. Och tänk att sitta i min fasters soffa och se när regalskeppet Vasa
började lyftas upp i Stockholm. Naturligtvis ett oförglömligt minne.

Men mina roligaste minnen är nog jag och mina tonårs-kompisars danslektioner i vår
affär efter stängningsdags. Då plockades min mammas gamla tratt-grammofon fram och
både gamla och nya 78-or. Owe Törnqvist och hans rappa musik var mycket bra för de
första dansstegen. Mina båda föräldrar blev danslärare, för de var mycket skickliga dansare.

Och visst kan man lära sig lite språk via radio även om jag har glömt det mesta nu. Porusski var en utmärkt kurs och sedan gick det bra att lyssna på svenska-ryska från radio Moskva (tror jag). Därifrån skickades gärna kursmaterial och diverse propaganda.

Radiomuseets telex påminner mig mycket om mitt sommarjobb i tio år på en telestation
under 60- och 70-tal. Det var ett mycket stimulerande arbete och med chefer, som
uppmuntrade till utbildninginom radiotelegrafi. Men stora båtar och antagligen höga
vågor avgjorde mitt val till slut och det blev arbete på land.

Inte kunde jag ha haft en bättre barn- och ungdomstid, eller …..?

Mia Ohlsson

ELEKTRICITETEN I MEDICINENS TJÄNST

Det ursprungligen planerade föredraget på vårmötet med Erik Bergsten har Erik
tvingats ställa in pga av sjukdom. Vi hoppas att Erik kan återkomma vid en senare
tidpunkt.

I stället har Bengt Lindberg lovat, att med kort varsel komma och berätta om
medicinsk teknik, som är Bengts specialområde från sin yrkesverksamma tid vid SU.
Bengt har tjänstgjort som medicinteknisk chef vid Östra sjukhuset och bl.a. hållit en
rad föreläsningar om medicinsk teknik och medicinteknisk säkerhet i olika
sammanhang. Förra gången vi mötte honom var under höstmötet den 21 september
2013 då Bengt berättade om radions barndom och hur det började.

Så här presenterar Bengt sitt föredrag: Elektriciteten i medicinens tjänst

Vi känner till, att elektrisk ström kan orsaka skada på människokroppen. Men
elektricitet används också vid diagnostik och behandling av sjukdomar. Jag vill ge en
demonstration av, hur man kan mäta elektriska signaler i kroppen (kardioskop), hur
man kan påverka kroppen med hjälp yttre elektriska strömmar (pacemaker och
transcutan nervstimulator) och hur man kan värma upp och skära i kroppen med hjälp
av elektricitet (diatermi). Efter föredraget ges tillfälle till frågor om medicinsk teknik i
allmänhet.

APROPÅ ELEKTRICITETEN I MEDICINENS TJÄNST

Det annonserade föredraget av Bengt Lindberg till kommande medlemsmötet fick mig att minnas de spännande svarta lådor, som var vanliga på auktioner och loppmarknader under 1980- och 90-talen, men som man sällan stöter på idag. Som inbiten radiosamlare hoppades jag varje gång att det skulle vara en riktigt gammal reseradio inuti den där svarta pegamoidlådan, men som regel var det “bara ännu en kvacksalveriapparat”.

Vid ett tillfälle var det faktisk en reseradio. En Radiola 380 Bat, men det är en annan historia. Den syn som vanligen mötte mig var en visserligen radio-liknande bakelitfront med dito ratt, men också en samling glaselektroder i egendomliga former prydligt sittande i hållare i locket.

Högfrekensapparater kallades de ofta, när de såldes. Vanligast var de nog under 1920-30-talen, men senare exempel finns också. Så särskilt hög frekvens är det inte fråga om ur ett radioperspektiv. Några hundra Hertz tror jag är vanligast, så någon ultrakortvåg är det då inte tal om. Det som åsyftas är väl däremot, att de alstrar förhållandevis högfrekvent växelström jämfört med den i vägguttaget.

Konstruktionerna innehåller en slags summer och en transformator, som ger mycket
hög spänning, men liten strömstyrka. I glaselektroderna syns ett blålila ljussken och
det ska slå gnistor mellan dem och huden under många behandlingar.

När det begav sig, blev jag som regel bara irriterad, när jag upptäckte innehållet i det jag hoppades var en radio. Men vid några tillfällen blev det ändå så, att jag faktiskt köpte apparaten. En av de som fortfarande finns i min ägo innehåller såväl instruktionshäfte, som garantisedel och ett följebrev, daterat den 5:e februari 1936. Det är mycket, som ska kunna botas med en sådan här maskin. Nervositet och sömnlöshet, liksom huvudvärk, tandvärk och öronsmärtor. Att de kallades kvacksalveriapparater av många är lätt att förstå. Till och med rötsår, liktornar och håravfall ska det finnas verksamma behandlingar mot. Det kan finnas sjukdomar, som åtminstone lindrades något med en sådan här högfrekvensapparat, är förstås möjligt. Att instruktionshäftet lovar mer än detkan hålla, törs jag ändå tryggt påstå.

Maskinen jag har originalpappren till heter Vigör. Många av de här apparaterna är
tysktillverkade, men Vigör är ett svenskt fabrikat. Tillverkare var J. Selander, Enskede
och första ägaren var av följebrevets adress att döma en fru Hilda Svensson i Skara.
Många måste ha gillat de här apparaterna, för det har funnits gott om dem, och J.
Selander fick guldmedalj för sina alster vid industriutställningar i Karlstad, Sundsvall,
Västerås och Härnösand mellan 1927 och 1935. Trots medaljer har jag aldrig sett en
högfrekvensapparat försedd med S-märke. Viss försiktighet vid användandet kan nog
rekommenderas. De lär också vara fruktansvärda störkällor för radiomottagning.

Anders “soda” Söderström

vigör-apparat

vigör-instruktion mm

Oden

jämförande radiohytt gamla och nya isbrytaren OdenNär jag gjorde studiebesök ombord på den senast byggda isbrytaren Oden, fanns där inte längre någon radiohytt. Jo den finns, sa en styrman jag frågade, men den används som förråd!

All radioutrustning finns på bryggan som framgår av bilden och sköts av vakthavande styrman.

Som jämförelse har jag lagt in hur en del av radiohytten på gamla isbrytaren Oden såg ut.

Den bemannades av tre radiotelegrafister dygnet runt. En stamanställd högbåtsman samt två värnpliktiga korpraler. Den unge mannen är undertecknad och bilden tagen 1963.

Matts Brunnegård

Lite radiohistoria från Borås

Bild1

Bild2
Borås långvågssändare 1927 – 1949 installerad på läroverket i staden

 

Bild3

Bild4Bild5

Mer information om rundradion i Borås hittar man här:
http://www.culturum.se/stadvand/EbMast.htm

En nyfiken fråga: Kan någon säga vilken frekvens Borås långvågssändare använde från 1927 fram till 1949 då en helt ny mellanvågssändare på 1447 kHz togs i bruk?

MORSETELEGRAFEN

MorsetelegrafI vårt förra nummer frågade vi vad är detta för en morsetelegraf och fick omedelbart tre intressanta svar.

Karl-Gustav Strid, Karlstad, skriver:

Det var roligt att se telegrafapparaten i den vackra trälådan. Jag har undrat ibland om någon sådan har överlevt till vår tid och rentav om man skulle kunna bli ägare till en sådan.

Detta är ”transportabel telegrafapparat typ MD 100”, tillverkad av L. M. Ericsson & Co. Man finner den t.ex. i firmans Huvudkatalog, 6:e editionen, section M (”Apparater för telefonering och telegrafering i fält”), 1910. Jag skulle gissa, att modellen är tillkommen redan omkring 1890.

Jag bifogar två bilder; den ena klippte jag ur katalogen, den andra har jag vid något tillfälle
hämtat på nätet.

Jag noterar att Kungl. Telegrafverkets emblem finns präglat på apparatlådans framsida.
Detta talar för att apparaten på sin tid har använts inom Telegrafverket.

Karl-Gustav Strid

Bild2

Bild3

 

 

Bengt Svensson, Stockholm, skriver:

Det är en militär fälttelegraf från mitten av 1880. Bifogar katalogutdrag från LM Ericsson år 1889. Jag har också en i fint skick.

Hälsningar,
Bengt Svensson, SMØUGV

Bild4

Bild5

Bild6

Bild7

Kenneth Wikberg, Göteborg, skriver:

Beträffande telegrafapparaten så tror inte jag att denna är gjord av Ericsson. Finns Ericssons namn på apparaten. Mina kunskaper efter att ha samlat telegrafnycklar sedan 70-talet- säger mig att jag tror att det är en Fransk apparat gjord av firma Digney.

Kenneth Wikberg

 

Så till frågan, vem uppfann radion

Bild8Här kommer ett svar från Karl-Gustav Strid på Magnus Hansens fråga NfR:s marsnumer

Jag läste Din förfrågan i ”Nyheter från Radiomuseet”. Att reda ut prioritetsförhållandena är inte helt enkelt — det hände mycket åren runt 1895. Många förslag till trådlös kommunikation kom upp i slutet av 1800-talet, och flera av dessa finns beskrivna i patent, som aldrig kommit att omsättas i fungerande kommunikationssystem.

Både Popov och Marconi föregås av den engelske fysikern Oliver Lodge. Redan 1891–1892
hade Lodge använt Branlys rör (för vilket han införde namnet ”kohärer”) som en känslig
detektor för hertzska vågor. I en minnesvärd föreläsning i Royal Institution 1894-06-01 (”The Work of Hertz and Some of His Successors”) i anledning av Heinrich Hertz’ frånfälle
demonstrerade han en kombination av Hertz’ gnistsändare med en mottagare byggd på
Branlys rör.

Föreläsningen åhördes av tidens ledande fysiker, bl.a. professor Agusto Righi från Bologna,
som sedan kom att upprepa demonstrationen inför ett auditorium där Guglielmo Marconi
ingick. Vad Lodge visade var en faktisk överföring av information trådlöst. Marconis
avgörande insats bestod i att han införde antennen, som i realiteten innebar att sändare och mottagare blev avstämda till samma våglängd.

Aleksandr Popov hade — som jag förstår det — fått sin inspiration från Lodges
vidareutveckling av Hertz’ rön. Popovs tidiga arbeten med Branlys rör avsåg en åskdetektor, en anordning för att på avstånd kunna förutsäga annalkande oväder.

År 1894 (eller möjligen 1895) demonstrerade den bengaliske fysikern Jagdish Chandra Bose i Kalkutta trådlös överföring i millimetervågområdet (60 GHz). Jag vet inte om Bose hadeåhört Lodges föreläsning, men denna var vi tiden publicerad i Proceedings of the RoyalInstitution.

Emellertid finner man i litteraturen tidigare beskrivningar av trådlös signalöverföring. Sålunda skall dr Mahlon Loomis i West Virginia redan år 1866 ha överfört signaler genom antenner uppsända med drakar under åskväder. Tyvärr saknas samtida vittnesbörd om experimenten. Loomis erhöll år 1872 det amerikanska patentet 129,971 för sin uppfinning; dessvärre är patentbeskrivningen synnerligen knapphändig och möjliggör ej rekonstruktion av uppfinningen.

Professor Amos Emerson Dolbear vid Tufts University i Massachusetts erhöll år 1886 — efter praktiska förevisningar — det amerikanska patentet 350,299 på en uppfinning av trådlös telegrafi. Jag har tyvärr inte sett patentskriften, men det är belagt i litteraturen att Marconi köpte patentet, eftersom detta eljest skulle ha legat i vägen för honom.
Så: vem uppfann radion?

Karl-Gustav Strid

Magnus Hansen tackar för svaret:

Du tar upp just det som jag ville belysa med artikeln.
Frågan är också, varför står Marconi som uppfinnaren av radion i de flesta historieböcker,
trots att andra var före och trots att Marconi stal patent då han var elev hos Tesla.

När Marconi experimenterade med gnistsändare, så experimenterade Tesla med mer
komplexa kretsar och kunde fjärrstyra en båt. Sentida rekonstruktioner har visat att Teslas kretsar var betydligt mer komplexa än vad man tidigare trott. USA:s högsta domstol fastslog att Marconi nyttjat Teslas Patent, vilket medförde att Marconis patent ströks.

I de flesta historieböcker hyllas Marconi, i skolor lärs det ut att Marconi uppfann radion Osv… Man ska komma ihåg att mycket var och är politik för vem som ska hyllas för samma insatser. USA vill inte hylla ryssar Te.x. Där är glödlampan ett lysande exempel.

Sedan är ju en diskussion var man ska dra gränsen, vad räknas till radio och vad räknas till
annat. En del av dem tidiga försöken hade en räckvidd på någon / några meter.
Dolbear skrev i sitt patent att signalerna skickas genom marken (om jag minns rätt).
Om det var så, räknas det då som Radio? Andra påstod att de lyckats med radioöverföring,
men saknade vittnen och teknisk dokumentation.

Diskussionen kan föras djupare och bredare som man vill. Men om man ska välja ut en
person, som fadern till radion så är min personliga åsikt att Tesla är bättre alternativ än
Marconi.
– Han la grunden för den moderna radion.
– Hans försök har blivit teoretiskt och praktiskt bevisade.
– Han har upprepat samma experiment flera gånger med samma resultat.
– Många försök är väldokumenterade.

Varför står Marconi som skaparen av radion i uppslagsverk, i många läromedel, i museer
osv, trots domen i USAs högsta domstol. Tesla och andra nämns knappt och oftast inte alls.
I de läromedel för universitet jag sett i, nämns Tesla bara i förbifarten för asynkronmotorn och att han fått enheten för magnetisk flödestäthet döpt efter sig. Dolbear har jag läst om i någon äldre uppslagsbok.

Jag kan tillägga att jag inte är säker att just Tesla ska hyllas som nr 1, men att jag tycker av det lilla jag kan, att Tesla är bästa alternativet, om man ska utse en.
Magnus Hansen 070-666 21 49

Skagen Radio

skagen radio

Betjeningspult.
Kystradiostationernes vigtigste opgave er at hjaelpe nödstedte skibe, men länge var de også bindeled mellem söens folk og de pårörende på land. I 1980 ekspederede de fire kystradiostationer samlet 251.171 telegrammer og 595.235 samtaler.
Mobiltelefoni har overtaget de fleste private samtaler i kystnaere områder, mens kystradioen stadig tager sig af nöd- og sikkerhedstjenesten.

Inlämnat av Matts Brunnegård

 

Radio Athlone

Bland de många stationsnamnen på våra gamla radiomottagare kan namnet Athlone
ses på mellanvåg vid ungefär 530m, 567kHz.

Masten

I somras åkte jag och en kompis till Irland för att se det nya Titanicmuseet och en del andra teknikhistoriska sevärdheter. Här vill jag gärna rekommendera Ulster Folk and Transport museum i Holywood utanför Belfast. På Transport museum kan man se bilar, lok, vagnar, spårvagnar i en fin miljö.

THE FRONT OF THE ORIGINAL MEDIUM WAVE BUILDING. BUILT IN 1932.

Resan fortsatte längs med norra kusten och västerut mot Galway. Sedan var det dags att styra mot Dublin. Vi kom då att passera Athlone som ligger mitt på ön. Det hade varit svårt att hitta information om radiostationen i Athlone innan resan. På internet finns en del om stationen, men inget om om hur man kan besöka den. På en pub i staden kom vi att prata med några av gästerna som visste att sändarstationen skulle ligga en bit utanför staden i ett område som heter Moydrum. Vi följde den vägbeskrivning som vi fått och efter några kilometer kunde vi se en typisk fackverksmast, den kvarvarande av de de två som burit upp antennen.

Vi var då ute i ett lantligt område med mycket smala vägar varav de flesta var grusvägar. Det fanns gott om dessa och även om vi såg masten var det mycket svårt att hitta rätt väg. Ofta slutade den gropiga vägen mitt ute på ett fält. Som väl var hittade vi till slut den betongbelagda vägen som leder till sändarstationen. Mycket tack vare hjälp från ortsbefolkningen för någon skylt fanns ej.

Byggnadens arkitektur är typisk för en sändarstation från 20 eller tidigt 30-tal.
Området närmast byggnaden är omgärdat av staket. I april 2004 avslutades sändningarna
i Athlone. Det är i dagsläget, (okt.-13), inte klart vad som ska göras med anläggningen.

Radio Athlone startade sina sändningar den 6:e februari 1933. Sändaren var en Marconi
med 60kW uteffekt. Anropssignalen var då ”Radio Athlone” vilken ändrades 1937 till
”Radio Eireann”.

Bild15

I slutet av 50-talet ersattes Marconisändaren av en Brown-Boweri på 100kW.

1979 kom nästa generation av sändare, en Continental Electronics på 100kW. Vid
denna tid började ”Radio 2” att sändas. En ny nationell kanal på frekvensen 612 kHz som
komplement till ”Radio Eireann” som från 1975 sändes från den nya sändarstationen i
Tullamore.

Antennsystemet i Athlone var format som ett T mellan två 300 fot höga master.

BROWN  BOVERI  TRANSMITTER

CONTINTENTAL TRANSMITTER. 2 X 50KW

Det som idag gör sändarstationen extra intressant ur ett teknikhistoriskt perspektiv är
att tre generationers sändarutrustning finns bevarade. De har ej skrotats för att ge plats åt en ny anläggning utan har sparats vid sidan av den nyare. Det finns en grupp av entusiaster i Irland som vill bevara sändarstationen och göra den till ett museum. En av dessa entusiaster är Martin Hanley som har hjälpt mig med att låna ut sina bilder till denna artikel.

Vill man lyssna på Irland från Sverige finns på mellanvåg, 1341kHz, BBC Radio
Ulster, Belfast. På Sveriges västkust hörs stationen tydligt.

Ulf Nilsson