Under 1950-talets första hälft lyssnade jag ofta på radions grammofontimme, antagligen mellan 18 och 19. Det spelades mest klassisk musik, men på slutet en glättigare och populär skiva och avslutades alltid med marschmusik.
Och “Radioteatern” gav ofta förnämlig och spännande teater med skådespelare som Karl Arne Holmsten och med fantastiska ljudeffekter, som oftast skrämde oss. Jag och min bästa kompis satt alltid tillsammans i en fåtölj och lyssnade ena veckan hos mig den andra hos henne. Inte vågade vi gå hem ensamma på kvällen utan vi följdes åt halva vägen. När vi skildes, sprang vi så fort vi kunde åt var sitt håll. De stora träden med sina väldiga grenar sträckte ut sig på min gata och upplevdes ganska skrämmande.
Vem minns inte Carl Gustaf Lindstedt och Arne Källerud i Räkna med bråk och Selma och Lille Fridolf varje vecka. Inte kunde man missa något program. För att inte tala om Sveriges Bilradio, Skivor till kaffet, Besökstid m.fl. Folke Olhagen, som ledde Vi som vet mest och i vilket min skola deltog.
Ett svagt minne har jag från en jul, där hela min familj var samlade runt vår stora radio. Min morbror från Chicago skickade julhälsningar via radion. Det var en märklig stund.
Men snart fick jag den efterlängtade egna radion. Tänk att ligga och lyssna på kvällarna till Radio Luxemburg med all ny musik eller jazzprogrammen med Claes Dahlgren och Leif Andersson, Pekka Langers Nattuppen m.fl. Men kunde det vara så bra att lyssna på så mycket på radio? Min mamma kom gärna upp på mitt rum och stängde av radion, när hon tyckte, att nu fick det vara nog.
Lyckan blev ännu större, när min egen radiogrammofon installerades. Jag önskade mig förstås massor med plattor. Men hur kunde min kusin i den stora staden Stockholm tänka så fel? Som julklapp skickade han mig Elvis Presleys senaste. Jag som nog var Tommy Steeles största fan.
Min faster, som hyrde lägenhet i mina föräldrars hus, var en av de första TV-innehavarna i vår lilla stad. Vi hade kunnat se TV i radiohandlarens skyltfönster och visst såg det spännande ut. En anledning till det på den tiden plötsliga inköp, var, att min hund, Tusse, helt oväntat blev förgiftad och dog. Han var 11 år och sörjdes av ett helt kvarter. Vi var tvungna att tänka på något annat. Det blev fantastiska lördagskvällar i min fasters lilla vardagsrum. Det kunde nog vara upp emot 20 personer som kom och tittade. Det var en härlig stämning. Och tänk att sitta i min fasters soffa och se när regalskeppet Vasa började lyftas upp i Stockholm. Naturligtvis ett oförglömligt minne.
Men mina roligaste minnen är nog jag och mina tonårs-kompisars danslektioner i vår affär efter stängningsdags. Då plockades min mammas gamla tratt-grammofon fram och både gamla och nya 78-or. Owe Törnqvist och hans rappa musik var mycket bra för de första dansstegen. Mina båda föräldrar blev danslärare, för de var mycket skickliga dansare.
Och visst kan man lära sig lite språk via radio även om jag har glömt det mesta nu. Porusski var en utmärkt kurs och sedan gick det bra att lyssna på svenska-ryska från radio Moskva (tror jag). Därifrån skickades gärna kursmaterial och diverse propaganda.
Radiomuseets telex påminner mig mycket om mitt sommarjobb i tio år på en telestation under 60- och 70-tal. Det var ett mycket stimulerande arbete och med chefer, som uppmuntrade till utbildninginom radiotelegrafi. Men stora båtar och antagligen höga vågor avgjorde mitt val till slut och det blev arbete på land.
Inte kunde jag ha haft en bättre barn- och ungdomstid, eller …..?
Mia Ohlsson