Champion radio förknippas antagligen mest med förstärkare och möjligen också med ingenjören Gösta Bäckström. Jag har tyvärr inte fått fram någon säker uppgift om när företaget startade, men den första annonsen från dem i Populär Radio är införd i septembernumret 1937. Den handlar om radiorör av Champions eget märke. Nu var det ju inte så att de hade startat rörproduktion i Stockholm, utan rören var importerade och tillverkaren hette Champion Radio Works i Danvers, Massachusetts, USA (grundat 1927) så därför har de helt enkelt döpt sitt eget företag därefter. Det är inte nödvändigtvis så att företaget startade exakt när annonsen infördes. Där står för övrigt ”Våra priser äro ånyo sänkta”, som väl borde innebära att de varit i branschen någon tid innan. Det kan dock vara ett säljknep också för äldre belägg än detta har jag inte hittat. Däremot hävdar Tretti.se i en liten historik om företaget att det startades 1938, men då var det bevisligen redan igång med verksamhet. Hur som helst kostade de i annonsen på att ta hela baksidan på tidningen och röd färg utöver trycksvärtan, så nog är det meningen att synas ordentligt. Intressant nog handlar den fortsatta annonseringen mest om byggsatser till radioapparater, även om rören förstås nämns ibland också. Byggsatserna kom först från amerikanska Meissner och i Populär Radio nr 2, 1938, presenteras en 7+5-rörssuper redaktionellt såsom projekt för amatörbyggare, vilket nog kan ha gett företaget viss draghjälp.

Den ursprungliga adressen var s:t Eriksgatan 54, men redan den 1:a maj 1938 flyttade Champion till Polhemsgatan 38, som de skulle komma att bli kvar på under många år. Inför det passar de på att annonsera på ett helt uppslag i Populär Radio och där presenteras byggsatser och rör, men också ett par förstärkare på 30- respektive 60-Watt. I samma tidning lyckas de i julinumret också placera en 50-Watts förstärkare som byggprojekt i en artikel. Champions strategi verkar faktiskt vara att annonsera ofta, inte sällan stort och frikostigt, i Populär Radio, för att sedan få sina produkter placerade som byggprojekt i artiklar. Möjligen får de honorar om de själva är upphov till artiklarna, som kanske sedan tas ut som annonsplats. I december 1938 introduceras en fyrarörs växelströmssuper, som byggprojekt. Det är sannolikt en byggsats importerad från Italienska tillverkaren Geloso, eller åtminstone huvudsakligen byggd på delar från dem.

Den första tillgängliga reklambroschyren för Champion radioapparater är för säsongen 1938-39. Här presenteras två radiomodeller. Typen G58, som är en växelströmssuper, har en tiotums elektrodynamisk högtalare och följande rörbestyckning: 6T5, 6A8G, 6K7G, 6Q7G, 6V6G och 5Z4G. Magiska ögat är det relativt ovanliga 6T5, medan resten av rören torde vara mer kända och tämligen moderna för sin tid. Apparaten har långvåg, mellanvåg och även kortvåg. Typ G44, är en fyrarörs super för batteridrift i stationär modell. Rörbestyckningen är: 1C6, 1A4, 1F6, och 1F4. Liksom den större G58:an, har den LV-, MV- och KV-områden. Båda verkar utgå från byggsatser levererade av Geloso. Förutom radiomottagarna finns också förstärkaren G17, med i broschyren. Den ska lämna tio Watts distortionsfri uteffekt och rören som används är: 57, 53, 53 och som likriktare ett 80.

Den här satsningen på ett säsongsprogram med radiomottagare för konsumentmarknaden blev inte typisk för det Champion ägnade sig åt, men troligen var det ändå ett seriöst försök att slå sig på produktion av färdigbyggda apparater till radiohandlarna. Det är ett blygsamt utbud och lite märkligt också eftersom chassierna som används verkar kunna köpas som byggsatser även från andra grossister av radiomateriel. National radio, Radiokompaniet och Hansa radio, saluför samma eller åtminstone snarlika och även Champion erbjöd ju apparaterna som byggsatser. För mig verkar det lite som en felsatsning, som aldrig kunde ha funkat i konkurrensen med större tillverkare ändå. Trots det så kommer det visa sig att Champion genom åren gör nya försök med en och annan färdigbyggd radio.

Annars finns det nog de som också förknippar Champion med en rörhandbok, som trycktes i olika upplagor genom åren. Den första utgåvan kom troligen 1939 och kostade då 30 öre. Grundmaterialet är säkert levererat av rörfabrikanten, eftersom tabeller och andra uppställningar har text på engelska, men det finns översättning av de vanligaste begreppen i marginalerna och på en särskild sida med ordlista. Så småningom växer utbudet av rör och senare reviderade upplagor innehåller data över allt fler typer. Under 1940 utkommer ännu en bok från Champion. Den heter ”Handbok i förstärkarteknik” och är skriven av ingenjören Gösta Bäckström. Hans funktion i företaget beskrivs som teknisk chef i katalogen för 1941. Det är troligt att Bäckström var med redan från starten och han är starkt förknippad med Champion radio, men om han bara var anställd chef eller hade egna ekonomiska intressen i företaget är något oklart. Mer om detta lite längre fram.

Under 1940-41 kommer nya byggprojekt i Populär Radio. Något tas om hand av National radio, men ett par stycken artiklar är nu direkt signerade av ingenjör Gösta Bäckström själv och där framgår också att han företräder Champion radio. Företaget annonserar också flitigt för sina olika produkter. Katalogen innehåller radiodelar av alla slag, liksom ett antal radiobyggsatser, men den heter ändå ”Champion ljudsystem 1941” och det är tydligt var fokus ligger. Det finns förstärkare på 10-, 30- och 60-Watt i olika utföranden och kombinationer med grammofon eller centralradio. Även kompletta anläggningar med förstärkare, högtalare och mikrofon i stora väskor, avsedda för ”refrängsångaren” i den tidens orkestrar, erbjuds i olika varianter. Kriget pågår förstås, men Champion försäkrar att deras lager är stora och att praktiskt taget allt kan levereras omgående. Så lät det dock hösten 1940, men när vi når 1942 har annonseringen minskat och det kommer inga nya byggprojekt i Populär Radio, som kan associeras med Champion.

Stiltje råder även 1943, men i majnumret 1944 kommer en artikel signerad Gösta Bäckström igen. Det handlar som tidigare om att bygga en radiomottagare, men nu är det inga amerikanska rör inblandade och utöver färdiga spolsatser med omkopplare från danska Torotor, verkar konstruktionen kunna vara Bäckströms egen. De nya rören i 20-serien används och bestyckningen är den för tiden klassiska: ECH21, ECH21, EBL21 och AZ1. Annonseringen är fortsatt sparsam, men under sommaren -44 så lanserar de en gitarrmikrofon och i maj 1945 gör de reklam för rörprovaren Atlantus. Champion var en av många firmor som specialiserat sig på import av framförallt amerikanska rör och radiokomponenter. När nya fredsåret 1946 väl kommer annonserar de bland annat med rubriken ”Amerikanytt”. Antagligen för att båtlaster äntligen kommit med produkter från USA. De är dock långt ifrån ensamma. En rad grossistföretag i elektronikbranschen erbjuder importprodukter igen och tidens annonsering präglas av frasen ”åter i lager”. Champion erbjuder också nyheter i form av olika mätinstrument, katodstrålerör och sändarrör, som ytterligare breddar sortimentet.

Frågan är om förstärkarna alltjämt är den viktigaste hörnstenen i företaget. Under 1946 kommer en byggsats till en liten 8-Watts förstärkare för allström, med rör ur europeiska brunnssockelserien. I december samma år kommer också den första förstärkaren i en serie som bär Gösta Bäckströms tydliga prägel. Den heter GM 50 och lämnar 50-Watt ut med hjälp av fyra 6L6:or. Frontpanelen är lutande och kåpan har den typiskt osymmetriskt välvda formen. När det handlar om att sälja mätinstrument och komponenter, så kostar Champion på helsidor under 1947, men förstärkarna annonseras på halv- eller kvartssidor. Kanske ser jag ett mönster här som egentligen är betydelselöst, men jag tror förstås inte det. Faktum är att i december 1947 införs en annons i Populär Radio, som erbjuder förstärkare från Champion Ljudsystem. Inom parentes står: ”ing. Gösta Bäckström” och adressen är Kungsholmstorg 2, Stockholm. Något hade hänt, som gjort att den tekniske chefen i företaget valt att gå sin egen väg. Det kan ha varit oenighet om vilket utbud de skulle satsa på eller något liknande. Det kan förstås också ha varit ren äventyrslust eller entreprenörens önskan att vara sin egen chef. Hur som helst kommer i februari 1948 en annons som klargör: ”Nytt bolag – men med för alla välkänd personal” Här presenteras tre nyckelpersoner med Gösta Bäckström själv i spetsen, med titeln verkställande direktör. Kontorschef är ingenjör Joel Bäckström (möjligen en bror till Gösta, men tyvärr inte verifierat) och på ”Exp och lager” Herr Birger Frölinger. Alla namnen åtföljs av texten ”f.d. Champion Radio”. Det står att företaget ”Elektriska AB Champion” har hand om all tillverkning och försäljning av Champion Ljudsystems produkter. De har också fått generalagentur för Astatic, S.G.Brown och Colvern. Därtill säljer de Raytheon radiorör – inte längre Champion alltså – och Sinus högtalare med mera. I nekrologen efter Gösta Bäckström som infördes i DN den 4 april år 2000, nämns att Bäckström bildade Champion Radio och därefter år 1941 Champion Ljudfilm som sedermera övergick i Elektriska AB Champion, från 1949 AB Gösta Bäckström. Här finns förmodligen förklaringen till att två företag i samma bransch kunde existera parallellt under nästan samma namn.

Det dröjer ända till april innan en annons i Populär Radio klargör att Champion Radio faktiskt finns kvar på gamla adressen, Polhemsgatan 38, och att de har en nyutkommen katalog som kan rekvireras. Adresserna blir med tiden flera och huvudkontoret hamnar på Rörstrandsgatan 37, men Polhemsgatan 38 och ytterligare något ställe är kvar som filialer. De säljer mätinstrument, chefstelefoner, radiorör, radiodelar, kabel, ledningar och verkstadsutrustningar, men det står inget om förstärkare. Senare annonserar El. AB Champion den nya bilradion, typ 78, från Sound radio. Det dröjer till november innan det gamla Champion Radio annonserar igen. Vid samma tillfälle annonserar även Bäckströms nya företag. Bilradion från Sound är nu med i utbudet från gamla Champion, medan Gösta Bäckström endast annonserar förstärkare.

På nätforum förekommer uppgifter om att Gösta Bäckström skulle ha köpt Champion Radio 1949. Det kan nog bara delvis vara sant och då snarare i betydelsen att han köper ut sig – eller köps ut. Splittringen av företaget sker bevisligen tidigare än så. Champion Radio fortsätter också att existera som eget företag och gör faktiskt så än idag. I Populär Radio nummer ett 1950, framgår att Elektriska AB Champion bytt namn till AB Gösta Bäckström och förvirringen minskar något när det gäller att skilja företagen åt. Det kan inte uteslutas att förhandlingar mellan parterna lett till att endera betalat den andre ekonomisk ersättning på något sätt och det är också möjligt att de kommit överens om vem som borde få sälja vad, under vilket namn. Det framgår förstås inte av ovannämnda nekrolog och källor i övrigt saknas. Tyvärr vet jag alltså inte mer om detta i dagsläget.

Företaget Champion radio satsade i alla fall redan 1948, återigen på att producera radio för konsumentmarknaden. Satsningen var blygsam och det rör sig bara om en bärbar batteriradio, men inriktningen ska komma att fortsätta under några år framöver. Det är nog möjligt att de producerar modellen, som enligt bytesprislistan ska heta C 359, själva. Annars kommer de också att sälja apparater från andra tillverkare. Sound bilradio ingår redan i utbudet och kommer göra det en god bit in på femtiotalet och mottagare från Smith/Scaniavox säljs så småningom också av Champion. Det är väldigt svårt att hålla isär vad som skulle kunna vara egna produkter gentemot det som är partiförsäljning av andras. Troligt verkar dock vara att Champion inte ger sig på att producera några nätanslutna apparater själva längre. En resemottagare krävde ingen S-märkning så länge den bara kunde köras på batterier. Naturligtvis kostade provningen en del pengar och dessutom måste en eller två apparater ”offras” vid testerna, men det är nog ändå inte huvudorsaken till att man avstod från att bygga nätanslutet. Det blev modernt med reseapparater efter kriget och när en nyutvecklad modell inte behövde underkastas en tidsödande process med provning och godkännande, så kunde den vara ute på marknaden nästan omedelbart. Om Champion själva verkligen byggde dem så var det nog inte heller i så stora serier och det är troligt att de rättade produktionen efter beställningar och inte tillverkade särskilt mycket i förväg att ha på lager.

Satsningen på reseradio fortsatte med en ny modell redan till säsongen 1949-50. Den heter enligt bytesprislistorna C 449 och försäljningspriset var 198 kronor utan batterier. Samma som för fjolårets modell. Möjligen var det strävan efter minskad storlek och/eller batteriförbrukning som gjorde att de sedan kom att släppa två nya reseapparater under 1951 och ytterligare en under 1952. Kanske var konkurrensen hård på området. Många radiotillverkare satsade på batteridrivet under den här tiden, så det är ganska troligt. Champion fick ner priset till 165 kronor för typ D 749 och 180 kronor för E 749, båda från 1951. Dessa apparater står dock även förtecknade under Smith Radio i byteslistan, så antingen rör det sig om Scaniavoxprodukter eller också byggde och sålde Champion även till Smith. För B 753, som kom 1952, hade de pressat försäljningspriset ända ner till 130 kronor. Det priset kan jag inte hitta någon konkurrent som kunde matcha i början av 50-talet, men det är kanske ingen egen konstruktion och produkt. Möjligen är det rent av ett exempel på tidig import från Japan. Likväl är det möjligt att Champion tillverkat den själva för de säljer den senare som byggsats och plastlådan, som är det som gör mig lite misstänksam, kan de naturligtvis ha beställt från någon svensk eller utländsk plastfabrik. Nya plastmaterial hade debuterat efter kriget och konkurrensen pressade priserna en del. Champions radioapparater är ovanliga idag, så de kan knappast ha sålt något vidare. Det behöver dock inte betyda att de var dåliga, utan snarare att de saknade upparbetade försäljningskanaler till radiohandlarna, som var tämligen märkestrogna vid den här tiden.

Trots det så fortsatte de att sälja radioapparater, men det är osäkert om de själva verkligen tillverkade någon mer. Jag håller för troligt att de faktiskt kan ha byggt eller i alla fall konstruerat det fåtal modeller som bär enbart deras namn och inte Scaniavox eller Sound. Åtminstone tror jag att de hade direkt inflytande över tillverkningen, även om den kanske inte skedde i deras egna lokaler. Möjligen hade Smith och Scaniavox också ett ord med i laget om produkterna och det är väl också troligt att Champion kunde ha synpunkter på Scaniavox produktion. Ett par intressanta upptäckter i form av annonser i Populär Radio, som jag noterat under faktainsamlingen till artikeln, talar faktiskt för att radioproduktion kan ha förekommit på Svenska Metallverken i Västerås. Redan i nummer 8 från 1947 söker de en ”radiointresserad yngling” och i nummer 12, 1950, så söker de en ”radiomontör”. Om radioproduktion alltså förekom vid Svenska Metallverken så bör det förstås ha varit åt märkena Scaniavox/Smith i första hand, men kanske även periodvis för Champion.

Komponenter och mätinstrument är ändå huvudområdet för Champions affärer. Chef efter Gösta Bäckströms avhopp blev Olof Bengtsson, men jag har inga ytterligare uppgifter om honom. En bit in på 50-talet börjar de också sälja surplus från i första hand amerikanska försvaret. Surplus – alltså utrangerad överskottsmateriel från militären (eller civila radioproducenters dito) – blir en del av utbudet från många elektronikgrossister och nästan en förutsättning för några andra företag, Hobby förlaget/Hobbex och Överskottsbolaget ej att förglömma. Även AB Gösta Bäckström säljer faktiskt surplus under en period. Bland Champions överskottsvaror dyker det också upp tomma skåp till radiogrammofoner under åren 1956-57. För 195 kronor säljer de ett begränsat antal möbler för inbyggnad av eget radiochassi och grammofonverk. På en av bilderna visas lådan till en Smith Superb vilket antyder att de även tar hand om och reglerar överskottet från Smith/Scaniavox produktion.

Annars verkar det vara slut med radioproduktion för Champions del strax före mitten av 50-talet. De övergick allt mer till att vara en ren grossistfirma och merparten av utbudet byggde redan då på import. Det gick fortfarande att köpa byggsatser från dem och däribland en TV-mottagare från danska producenten Torotor, men också den biten avvecklas under 1960-talet. Under 1964 blev de svensk generalagent för National Panasonic (sedermera bara Panasonic) och 1967 började de med elektroniktillbehör i konsumentförpackningar. Champion Radio köptes år 2002 av Order Hemelektronik i Helsingborg och är numera ett varumärke för deras importerade elektronikprodukter. Gösta Bäckström sysslade främst med förstärkare och hifi-utrustning, men senare gick även hans företag över till allt mer grossistverksamhet. I deras fall rörde det komponenter för radioindustrin i första hand. Företaget tycks inte längre existera och upphovsmannen själv lämnade ordförandeposten 1984. Gösta Bäckström gick bort i april 2000 vid en ålder av 86 år. Rörförstärkare på den svenska marknaden och företagen bakom, räknar jag med att ägna en framtida separat artikel åt. För det ändamålet tar jag gärna emot tips och faktauppgifter inom området.

Anders ”soda” Söderström

 

 

 

 

Mitt radiointresse började under min skoltid i Malmö. Det fanns en radioaffär på Davidhalls torg, inte långt från det magnifika Polishuset, där man kunde köpa byggsatser av olika slag. Att det var lätt att göra om en enrörs superregenerativ mottagare till en sändare det visste alla grabbar på min skola som var intresserade av elektronik. Vi kunde sitta och snacka med varandra på 27 MHz, tror jag att det var, över distanser på upp till en mil. En dag gick det snett. Vi hade lyckats komma för nära de frekvenser som Malmöpolisen använde, och en i gänget fick besök av någon myndighetsperson som konfiskerade hans utrustning.

På Lundavägen fanns Malmö Hemgårdar, och även om det var en dryg mil att cykla dit så besökte jag ofta stället. Där fanns det en radioklubb med en egen station, och vi små- pågar fick stå i ett yttre rum och höra när de stora pojkarna hade spännande QSOn. Jag blev speciellt intresserad av olika försök på två meter, men det visade sig mycket svårare att bygga för dessa högre frekvenser än det hade varit på tio metersbandet. Jag tror inte att vi lyckades bygga några tillförlitliga sändare och det fanns ju inte så mycket trafik att lyssna på, så intresset höll inte i sig så länge. Detta var alltså i början på femtiotalet.

Men år 1955 så började Radiotjänst att sända P2 på UKV, ja vi sa så till en början. Att kalla frekvensbandet mellan 88 och 100 MHz för FM är ett senare påfund. Det var inte många radioapparater på den tiden som hade ett UKV band, så lösningen blev en liten rödochsvartflammig låda som man ställde bredvid eller ovanpå radion. Att koppla in en sådan låda till radion var ju inte raketvetenskap precis, men många drog sig för att mixtra med sin radio. Detta blev ett utomordentligt tillfälle för mig att hjälpa till med installationen och instruktionen om hur utrustningen skulle handhas. UKV-tillsatsen anslöts till grammofoningången, oftast parallellt med grammofonens kristallpickup, för man ville ju kunna fortsätta att spela grammofon trots nymodigheten med P2. Sedan fick man fixa en antenn med 75 ohms bandkabel. När jag ville sätta upp antennen på väggen bakom radion hördes högljudda protester från frun i huset som inte ville ha några förskräckliga trådar på väggen. Så trots att mottagningen oftast blev sämre med en antenn som låg på golvet så fick det bli lösningen, hellre än en dipolantenn av bandkabel på väggen.

Varför dessa minnen? Jo, Radiomuseets amatörradiostation har saknat en tvåmeters station sedan någon tid. Nu har detta delvis löst sig genom att det finns en Yeasu FT-5100 FM-transceiver på plats. Apparaten klarar för övrigt både två meter och sjuttio centimeter, men eftersom vi inte har någon bra antennomkopplade för högra frekvensen så kör vi bara tvåmeter. Den mesta trafiken på tvåmetersbandet går via repeaters, och för det mesta står vår station inställd på frekvensen 145,650 MHz som är frekvensen för Göteborgs Sändaramatörers tvåmetersrepeater. De andra repeatrarna i Göteborgstrakten är också inprogrammerade, men det är inte mycket trafik att lyssna på.

Som sagt är detta en FM-apparat, och det förekommer ju trafik också med USB och CW. Vi hoppas därför att vi en dag får möjlighet att byta ut Yaesun med en mera kompetent transceiver. Till dess alla våra radioamatörer, var så god och prova att köra två meter på SK6RM.

Bo Sörensson

Några blad i siktesradarns historia av Bengt Andersson.

1925 mätte två amerikaner höjden till jonosfären genom att med jämna mellanrum stänga av en magnetron. Pulserna från magnetronen kom tillbaka dessa mellanrum och deras tid för färden fram och tillbaka kunde mätas.

I början av 1920-talet gjorde amerikanska flottan försök med en radar med S-meters våglängd. Rapporten hamnade i ett arkiv och glömdes bort. Ytterligare experiment gav en ny rapport i november 1930. Resultatet intresserade amerikanska armen som här fann en länge ettersökt ersättning av de lyssnarrapparater som användes för att spåra flygplan. Ytterligare experiment gjordes inom våglängdsområdena cm och m. Detta var de första försöken med cm-vägor (mikrovågor) och fungerade bara i laboratorium då de tillgängliga sändareffekterna var mycket låga.

Även i Tyskland pågick i början på 30-talet försök med radar. Tyska marinen arbetade med tanken att om man kunde mäta avstånd med ljudvågor i vatten, borde det gå att mäta radiovågor i luften. 1933 fick man från holländska Philips en magnetron som kunde sända ut radiovågor ner till 0,5 m våglängd. Resultatet blev en fartygsradar SECTAKT och en markbaserad luftspaningsradar FREY A. Prototyper var klara 1936.

Engelsmännen fick veta allt detta genom ett i största hemlighet överlämnat paket med dokument till den engelska marinattachén i Oslo. Men det var ingen i England som trodde på det hela. Det var ju allmänt känt i England att det inte fanns radar i Tyskland: Frågan är vad som hänt om rätt personer fått studera dokumenten.

I juni 1934 undersökte den vetenskapliga sektionen inom det engelska flygministeriet hur mycket fakta som fanns arkiverat i ämnet luftförsvar. Man hittade 53 olika akter de flesta ensidiga memoranda. Inget av dessa gav något svar eller några idéer om ett framtida luftförsvar. Ett memorandum skrevs för att påpeka den allvarliga situationen. Resultatet blev att det i november 1934 bildades en kommitté för en vetenskaplig genomgång av möjligheterna för att modernisera luftförsvaret. Det visade sig finnas intressanta forskningsrapporter från bland annat engelska postverket gällande VHF-radio. Vid dessa försök hade det uppstått störningar av flygplan i luften. Flygplanen hade trots dukklädsel reflekterat radiosignalerna.

Även från amerikanska Bell Telephone Co:s laboratorier fanns liknande rapporter. Robert Watson-Watt chef för radioavdelningen på National Phvsical Laboratory inkallades som expert. Det aktuella ämnet var “dödsstrålen”. Engelska flygministeriet hade ställt upp ett pris på 1 000 pund kontant till den som på detta sätt kunde döda ett får på 100 yards (ca 91 m) avstånd. Ingen hade lyckats.

Watson-Watt ansåg att det inte fanns tekniska möjligheter att producera en så kraftig radiostrålning med tillräckligt kort våglängd för att ens kunna skada en levande varelse, än mindre förstöra ett flygplan i luften. Möjligen skulle det kunna gå att spåra flygplan i luften med hjälp av utsända radiovågor. Den 12 februari 1935 presenterade Watson-Watt tillsammans med A Wilkins ett historiskt dokument gällande vad vi idag kallar RADAR.

Det stod nu helt klart för vetenskapsmännen hur stora utvecklingsmöjligheterna var inom radiotekniken. Det gällde nu att övertyga flygministeriet. Något som liknande det man sökte hade tidigare använts av Watson-Watt i ett experiment att med radiovågor spåra oväder. Hela dokumentet visade att det var genomförbart att bygga en radar, då det gick att hänvisa till redan befintliga apparater och dokument.

Den 26 februari 1935 flög en Handley Page Heyford som hade dukklädd kropp fram och till baka över ett fält vid kusten där Watson-Watt samlat en utvald skara runt sin primitiva mottagare monterad i en Morris skåpbil. Planet flög genom strålningen från en av BBC:s starka kortvågssändare. Med en i hast hopsamlad utrustning kunde flygplanet ses som en grön prick på ett katodstrålerör. Detta var beviset på att principen var riktig men det var ännu mycket långt kvar till en användbar radar.

En prototypradar byggdes och testades. Räckvidden ökade månad tör månad, för att i slutet av 1936 vara ca 100 km. Prototypen ansågs nu tillräckligt lovande för att börja en tillverkning. Det beslutades att en kedja med radarstationer skulle byggas längs kusten, fem stycken i första omgången. En våglängd på 50 m valdes, då det var ungefär den dubbla spännvidden på ett bombplan. Det visade sig vara ett lyckokast då resultaten redan från början var positiva. Hade en kortare våglängd valts hade utvecklingen troligen gått saktare. Den första stationen kunde överlämnas till RAF våren 1937.

RDF

Det nya systemet ka Ilades RDF (Radio Direction Finding) vilket senare ändrades till radio-Iocation. Det var inte förrän 1944 som olika beteckningar i England och USA standardiserades till ordet RADAR (Radio Detection and Ranging). Den nya radarkedjan kallades Chain Home och förkortades CH. Sändare, antenner och master tillverkades av Metropolitan-Vickers och HM Signal School. Mottagaren och katodstråleröret. på vilket ekot skulle visas, tillverkades av Cossor som redan var den största tillverkaren i England av katodstrålerör för speciella radioapplikationer och för sjukvårdsutrustning. Vid denna tid var Cossor även marknadsledare i konstruktion av mottagare för television i England. Televisionsmottagaren och den nya mottagare som nu behövdes hade mycket gemensamt. Båda var högkänsliga mottagare av pulsade signaler på frekvenser inom 45 Megahertz-bandet som sedan visades på ett katodstrålerör.

Sändareffekten på den första stationen i Bawdsey ökades efterhand och kunde klara att spåra flygplan på ett avstånd av 190 km. Ganska snart förstod man att det var lätt att störa en station med en väglängd och en frekvens. Under 1938 halverades våglängden och fyra frekvenser fanns tillgängliga för att undvika fientlig störning.

När kriget bröt ut i september 1939 fanns 19 st CH-anläggningar i drift längs den engelska östkusten.

RDF 2 (Al-radar)

Nästa steg efter den markbaserade RDF-radarn blev den flygburna RDF 2. Problemen var enorma eftersom en RDF-anläggning hade en samling 75 och 100 m höga antennmaster utspridda över en yta som en fotbollsplan. Sändaren krävde nästan lika mycket ström som en mindre stad och allt sköttes av specialutbildad personal.

RDF 2 var visserligen avsedd för en mycket kortare räckvidd men alla komponenter skulle rymmas i flygplanet och strömmen skull e tas från flygplanets generatorer. Det gällde att omvandla ton till kg och helst till hg. Det fanns inte heller något jaktplansprojekt i England avsett för nattjakt och än mindre avsett att förses med radar. Det var endast en liten skara tekniker och vetenskapsmän som såg alla framtida möjligheter.

Det stod helt klart att för att få ned vikten och öka noggrannheten måste våglängden minskas. Ett antal provanlägninqar med våglängder under 10 m byggdes innan man lyckades bygga en självmodulerande sändare med en våglängd på 1 m.

I augusti i 1937 monterades den första kompletta anläggningen i en Avro Anson. Resultaten blev mycket bra, speciellt mot sjömål. För att skilja inriktningarna sjö- och luftmål fick de senare beteckningen Al (Airborne Interception). Utvecklingsgruppen var mycket liten och delad i tre grupper: antenn, sändare och mottagare. Tanken på en roterande kombinerad sända r-mottagarantenn fanns redan nu, men våglängdsområdet gjorde det omöjligt. Nu fick sändarantennen placeras i nosen och mottagarantennerna på vingarna. De mottagna signalerna visades på katodstrålerörets skärm och talade om var målet fanns höger/vänster och upp/ner.

Ett av de största problemen vid sidan om bristen på noggrannhet i dessa första system var bristen på sändarkapacitet. Provflygplanen försågs med extra bensindrivna generatorer. Den första Al Mkl kom 1939 och monterades i baksits på en Fairey Battle. De då två skärmarna gav besked om kursändring höger/vänster och upp/ner. Det visade sig att enmotoriga jaktflygplan var för små för dessa tidiga Al anläggningar. Det krävdes tvåmotoriga flygplan. Det bästa som fanns var Bristol Blenheim som försågs med Al Mkl tillsammans Flyghistoriskt Månadsblad 12/88 med 4 kulsprutor i en utbyggnad under bombrummet.

En fabrikstillverkad och mer produktionsanpassad Al Mkll kom 1939. Radaroperatören flög baklänges i Blenheim så det gällde för honom att tänka tvärtom när han gav piloten order om att styra höger eller vänster. När kriget bröt ut i september fanns det 21 st Blenheim med Al Mkll i tjänst.

En mängd problem uppstod. För att fungera någorlunda med en välutbildad radaroperatör måste målet befinna sig inom en 20 graders kon framför flygplanet och på ett avstånd mellan 400 och 1700 m. Flyghöjden måste också vara över 2500 m för att undvika störande markreflektion. I oktober var ett antal modifieringar gjorda och Al Mklll var klar. Den hade bland annat ett nytt modifierat antennsystem.

Proven med Blenheim. som nu var ute på flottilj, gick vidare. Resultaten hade uteblivit på grund av en mängd brister inte bara i materielen utan även i utbildningen. Det dröjde till natten till den 23 Juli 1940 innan den första radarledda nedskjutningen ägde rum.

Redan i slutet av 1939 gick diskussionerna höga om att lägga ned RDF 2 på grund av de dåliga resultaten. Resultatet blev efter en sammanfattning av problemen med Al Mklll istället en storsatsning med insats av hundratals tekniker och vetenskapsmän på olika industrier och institut. Huvudinriktningen blev en minskad närgräns och högre precision i kursangivelserna.

Alla och speciellt nykomlingarna i projektet. var övertygade om att det krävdes en våglängd i området 10 cm för att nå önskade resultat. Problemet var att det inte fanns någon teknik som klarade detta. Det som var känt genom tidigare vetenskapliga rapporter var att Dr A W Hull vid US General Electric Co år 1921 beskrivit ett nytt elektronrör som han kallade magnetron. Magnetronen kunde generera en mycket hög frekvens med våglängder ner till någon cm. Nackdelen var en mycket låg effekt som gjorde den oanvändbar i radarsammanhang.

En kort tid efter andra världskrigets utbrott inrättades två grupper för att försöka finna utvecklingsbara vägar för att få fram större effekt ur en magnetron med kort våglängd sk mikrovågor. En grupp arbetade med sändare och en med mottagare.

Under tiden gick arbetet vidare med den enda hittills fungerande 1,5 m radarn Al Mk III. Ett nytt mindre elektronrör med högre effekt och en ny modulator resulterade i Al MklV som till stor del skilde sig från Mklll. Detta blev den första Al-enhet som kunde sägas fungera praktiskt. Sexhundra enheter beställdes och dessa var i drift till slutet av 1943.

Ett nytt flygplan från Bristol, Beaufightern, kom i tjänst 1940 med Al MklV monterad. Äntligen ett flygplan med bra prestanda i kombination med en bra AI-anläggning. I tjänst inom RAF fanns nu Al Mklll tillfredsställande de allra enklaste kraven och Al MklV som fungerade bra men fortfarande hade en 1,5 m anläggnings nackdelar beträffande räckvidd, noggrannhet och markstörning. Beaufightern med Al MklV var så snabb att den i många fall flög förbi målet då närgränsen var större än avståndet för visuell kontakt.

Andra framsteg inom radartekniken var RACON, som var små radarsändare utplacerade i ett rutnät som indikerades som navigeringshjälpmedel på skärmen och GCI (Ground Contral of Interception), en roterande radar som arbetade tillsammans med HL-stationerna. Med dessa hjäl pmedel tillgängliga togs åter iden upp med enmotoriga jaktflygplan som nu kunde få navigeringshjälp. Denna radar fick beteckningen Al MkV. Elektriska problem fördröjde godkännandet till mitten av 1941. Genom den snabba utvecklingen fanns redan då Al MkVI klar för montering.

Centimeter Radar

Behovet av radar med våglängder runt 10 cm stod tidigt klart. Den skulle kunna göras mindre och lättare. Problemen med minimiavstånd och markreflektion skulle nästan försvinna. En “centimeterradar” skulle även vara svårare att störa. Men ingen hade ännu lyckats tillverka en magnetron i centimetervåglängdsområdet annat än med mycket låga effekter.

Arbetet med att ta fram mer effekt ur en magnetron hade därför mycket hög prioritet. J T Randall och A H Boot vid universitetet i Birmingham var en av de grupper som analyserade hittills kända låsningar och sökte nya. I slutet av november 1939 hade de ett förslag till en teoretiskt fungerande magnetron klart. Deras förslag avvek från tidigare kända lösningar.

Detaljer tillverkades och den 21 februari 1940 slogs strömmen på. Resultatet var överraskande bra. Redan andra dagen kunde en effekt av 450 watt med en våglängd av 9,8 cm uppmätas. Några månader senare var en förserie magnetroner klar hos GEC Hirst Research Labs. Magnetronen I evererade nu 50 kw vid 9,1 cm. Detta var ett viktigt genombrott för centimeter/mikrovågstekniken.

I mars 1941 var den första provanläggningen klar och monterades i ett Blenheimflygplan. Antennen var endast några cm lång och användes växelvis som sändar- och mottagarantenn. För att fokusera pulserna monterades en parabol bakom antennen. Hela antennenheten var upphängd så att den kunde drivas runt i ett spiralformigt mönster. På detta sätt kunde en stor kon framför flygplanet täckas in. Alltihop monterades i flygplanets nos bakom en kåpa (radam) av icke ledande material.

För att snabbt få fram en radar av den nya typen monterades antennen fast med en rörlig parabolreflektor. Detta för att undvika problemet med att mata mikrovågorna från sändaren till en rörlig antenn. Nu var det endast parabolreflektorn som drevs i ett spiralformat mönster.

Den första “centimeterradar”, Al MkVll, flög i november 1941 i en Beaufighter. Radarn var monterad bakom en liten radom, i England benämnd “thimble nose”. Den mer produktionsanpassade Al MkVll1 kom några månader senare. Den hade bland annat bättre min- och maxvärden. Inte mindre än 2500 enheter beställdes. Al MkVl1I blev standardradar inom RAF resten av kriget. För att inte riskera att Al-enheterna föll i tyskarnas händer fick natt jakten inte flyga över fientligt territorium förrän i juni 1944.

En summering av fördelarna med “centimeterradar” ger följande: god funktion även på låg höjd, möjlighet att bestämma målets position inom 1 grad, maximiavståndet varierade beroende på målets storlek och vinkel mot radarn, minimiavståndet med en vältrimmad Al MkVll1 och en välutbildad operatör var ca 30 m.

Centimeterradar i USA

President Roosevelt godkände i juli 1940 en överenskommelse att brittiska militärer skulle få besöka de olika amerikanska försvarsgrenarna. Men ingen med besöket var att utbyta information inom bland annat det tekniska området. Inom radarområdet blev båda parter överraskade över varandras framsteg. Enda nackdelen var att amerikanarna ännu inte satsat på en nattjaktsradar. I oktober 1940 beslutades att USA med hjälp aven brittisk magnetron skulle satsa på utvecklingen aven avancerad 10 cm Al-radar. Det är idag viktigt att komma ihåg att USA vid denna tidpunkt var neutralt.

Amerikanarna satte sig snabbt in i mikrovågstekniken och redan i januari 1941 kunde den första mikrovågsradarn av amerikansk tillverkning startas. Det enda som inte var amerikanskt var den brittiska magnetronen.

Grundkonstruktionen av amerikansk Al-radar påverkades starkt av den brittiska. Den stora skillnaden låg i scannern (antenn + parabol).Antennen satt monterad inuti parabolen och hela enheten var motviktsupphängd i kullager. Prototyper flögs i Douglas A20 och en Boeing 247. Boeingflygplanet flögs till England sommaren 1941. Resultatetav den demonstrationen blev att den brittiska regeringen beställde 10 produktionsexemplar av Al-f O från USA. Dessa skulle vid leverans monteras i Beaufighter-flygplan. Vid 1 everans visade det sig att Al-j O inte fick plats i Beaufighter-nosen. Denna törsta utgåva av den amerikanska AI-l0/SCR-520 hade samtidigt utvärderats mot den brittiska Al MkVlI1. Den brittiska hade en känsligare mottagare och den amerikanska en kraftigare sändare. Resultatet blev SCR- 720, en produkt av det bästa från de båda Al-enheterna. SCR-720 var motståndskraftig mot fientlig störning och var i USA avsedd att monteras i det nya tvåmotoriga natt jaktplanet Northrop P61 Black Widow.

Samtidigt med den amerikanska utvecklingen av AI-lO pågick i Storbritannien vidareutvecklingen av Al MkVIII. Den nya radarn Al MklX skulle bli en mycket avancerad radar. Den var utrustad för alt motstå störsändare och antennen var låsbar på målet som sedan automatiskt följdes. Den skulle även visa resultatet på den plana vindrutan. Det är vad som idag kallas HUD (head- up display). Al MklX flög ien Beaufighter i november 1942. I december blev Beaufightern under en testflygning attackerad och nedskjuten av en Spitfire. Denna nedskjutning var olycklig nog i sig själv men det värsta var att med ombord var en av de bästa radarexperterna i England.

Ungefär samtidigt kom den första Al MkX/SCR-720 till England och monterades i en vitmålad Wellington-bombare. Testresultaten översteg alla förväntningar och tidigt 1943 beslutades att ersätta Al MklX med den amerikanska Al MkX. Från USA kunde leveranser ske snabbt då produktionen varit igång en tid men leveransen av P6flygplanen fördröjts. Det flygplan som i England var mest lämpad för den nya radarn var DeHavilland Mosquito.

Al MkX/SCR-720 blev RAF:s mest använda nattjaktsradar och användes i Gloster Meteor fram till i mitten på femtiotalet.

Bertil Bengtsson

Tom D. Smith ska ha varit försäljningschef för Centrum radio. Under 1943 startade han företaget ”T D Smith Radio AB”. I boken ”Entreprenören i Centrum” som handlar om Gyllingkoncernen och Centrum radio, nämns detta inte överhuvudtaget. Att ha mer än ett märke att producera för i samma koncern var en affärsmetod som Philips framgångsrikt använde med sina svenska parallellmärken Dux och Concerton. Även Luxor köpte Skantic Radio och drev båda märkena under flera decennier. Det finns fler exempel från såväl svensk som utländsk radiotillverkning och metoden användes även inom andra branscher. Men om Smith hade varit ett dotterbolag till Centrum tycker jag det borde ha fått i alla fall något utrymme i boken. Däremot kan det väl vara förståeligt om det inte nämns ifall en tidigare nyckelperson i företaget ”svek” dem och kanske tog med sig flera viktiga medarbetare, för att starta en konkurrerande verksamhet.

Jag tror alltså att ”svek” – scenariot är det som var för handen när Smith radio startades, men det är inte en uppgift som jag kan underbygga med fakta. Att Tom Smith hade gedigen erfarenhet av branschen utifrån sin bakgrund i Centrum är en sak, men att han redan 1944 kunde presentera ett utbud av inte mindre än tolv olika radiomodeller, det framstår som lite av en bedrift. Företaget hade adressen Humlegårdsgatan 17 i Stockholm och jag är osäker på om där verkligen låg en radiofabrik eller bara kontor och lager. Tidigare trodde jag Smith Radio var någon slags ”joint venture” med Centrum/Gylling i bakgrunden. När den ovannämnda boken kom ut och inte gav några svar svängde jag över till ”svek”-teorin, men det innebär att chassier till apparaterna knappast kan ha levererats av Centrum.

Säsongen 1944-45, som enligt bytesprislistan är den första, erbjuder Smith alltså tolv olika modeller. Det utbudet framgår av en broschyr från 1944, som finns i min samling. Bytesprislistorna anger dock några av dem som tillhörande senare säsonger. Det är säkert så att de såldes under mer än en säsong, men alla fanns i alla fall tillgängliga som konstruktioner från hösten 1944. Typerna A5W, B5W, B5GW samt A5W ”Antique de luxe” har samma röruppsättning och bygger troligen på samma chassie. Motsvarande allströmsmodeller: A5U, B5U, B5GU samt A5U ”Antique de luxe” förhåller sig antagligen på samma sätt. Antiquede luxe varianten är egentligen bara en A5W eller dito U, med mer påkostad låda. Till typerna BS6A och BS6U anges samma röruppsättning som respektive femrörsapparater ovan. Det måste dock vara fel då de har magiskt öga också. Troligen ska röruppsättningen vara samma i BS6A och B6A, medan det är oklart vilka rör som användes i BS6U.

Skillnaden mellan de amerikanska oktalsockelrören i femrörschassierna och de europeiska brunnssockel-rören i de finare apparaterna är ganska slående. T.ex. typen A5W har röruppsättningen: 6J8G, 6K7G, 6Q7G, 6V6G och 5Y3G. Toppnumret kallas ”kunga-radiogrammofonen” och har enligt broschyren levererats till kungen. Parallellen till Centrums tidigare marknadsföring med kungligheter och kändisar är uppenbar och oblyg. Kungens radio-grammofon har typbeteckning B10GW och röruppsättningen är som följer: ECH3, EBF2, EM4, EF9, EL3, AZ1, ECH21, EL6, EL6 och AL4. Fyra slutrör är nog en felskrivning. Min gissning är att AL4 ska vara AZ4, men det är ändå imponerande med två olika slutsteg. Det står att den lämnar 15 watts uteffekt genom en särskild kraftförstärkare som matar den stora konserthögtalaren. Sexrörschassiet framstår som en något daterad konstruktion när till och med ett ACH1 ingår, ett rör som kom ut på marknaden redan 1934. Det är frestande att spekulera i om de höll sig med två olika leverantörer eller om det bara är ett resultat av svårigheter med materialanskaffning till följd av det pågående kriget.

Redan 1945 finns också en broschyr över förstärkare och högtalareanläggningar. Också detta ett tydligt exempel på att Smith konkurrerar med Centrum med liknande produktutbud. Faktum är att Smith ska ha haft snabbtelefoner på programmet också, men de har jag tyvärr inga prospekt på. Smith gör verkligen en riktig rivstart i början av sin verksamhet, men sen börjar det se lite konstigt ut. Egentligen finns en konstig sak, som jag redan nämnt: Bytesprislistorna visar inte alla modeller och flera typer är listade för senare säsonger än min originalbroschyr visar. Den så kallade kungaradiogrammofonen finns inte med i byteslistan överhuvudtaget. Byggdes det alltför få eller kanske inga alls, utöver den till kungen? Det kommer i

alla fall några nya modeller under slutet av 40-talet. En apparat kallas tydligen Gr. de Luxe och den har jag inget broschyrmaterial på. Möjligen är det en senare version av kungaradiogrammofonen. Den är listad för perioden 1947-49 och påföljande år 1948 kommer två radiogrammofoner som betecknas C7G W/U respektive K7G W/U. Jag tror de är identiska med modellerna Pianino och Superb, som visas i en broschyr från mitten av 50-talet. Då till betydligt lägre priser än i byteslistan. Till hösten 1950 dyker det dock upp en radio som ska bli långlivad på programmet för Smith. Här syns så vitt jag vet namnet Scaniavox till för första gången. Det är nämligen inte Smith som tillverkat den, utan det står tydligt i botten på varje Piccolo, som modellen kallas, att typbeteckningen är C 541 och att tillverkare är Scaniavox radio AB Stockholm. Däremot är det ganska vanligt att det finns ytterligare en klisterdekal där det står Smith radio, men den förekommer också med enbart Scaniavox liksom med en extra etikett från Champion- eller Sound radio. Den här lilla, raka lokalmottagaren, med förinställning på en enda station, blev mycket populär och den såldes nog ända fram till 1956 eller så. Förutom brun bakelit så finns den i svart, vitt, grönt, blått, klarrött och mahognyrött. Den sistnämnda färgen har jag aldrig sett och det är osäkert om den verkligen existerar, men i reklamen finns den i alla fall nämnd.

När det gäller Scaniavox radio så har jag hört ett par muntliga versioner om var de ska ha tillverkats. Tyvärr har jag inget material för att styrka någon av teorierna och vissa tvivel därtill, men jag redovisar dem ändå. Den första gör gällande att AB Svenska Metallverken ska ha varit inblandade och att tillverkningen åtminstone delvis ska ha skett i Västerås. Den andra går ut på att de tillverkades i Danmark av Hede Nielsens fabrikker A/S i Horsens, som annars hade egna märket Herofon. När det gäller Svenska Metallverken så har uppgifterna gällt specifikt modellen Piccolo (C 541) och det kan hända att det bara går ut på att de var inblandade i framtagningen av formen för gjutning av lådorna. Det förefaller inte omöjligt, men behöver givetvis inte vara sant för det.

Faktum är att jag har en Scaniavoxradio, som inte finns med i bytesprislistorna. Inte som Scaniavox, men inte heller som Smith eller Champion. Den heter A 151 ”Skanette” och är en kompakt allströmsapparat, utan några särskilt anmärkningsvärda detaljer förutom bakstycket, som faktiskt är tillverkat av aluminiumplåt. Komponenter ger tyvärr ingen möjlighet till datering, men eftersom den har Sylvaniarör som verkar vara original, kan man anta att den knappast kan vara äldre än ca 1948-49. Det dröjde nämligen några år efter kriget innan det återigen gick att importera rör från amerikanska Sylvania.

Det kommer i alla fall mer nyheter från Smith under det tidiga 50-talet. Bordsmodellerna V 214 och V 221. Den första är helt identisk med Orion 214 och alltså tillverkad av Svenska Orion AB med fabrik i Södertälje. Den senare kan jag inte identifiera, men en gissning är att det rör sig om en modell importerad från tyska Metz. Däremot finns det en radiogrammofon som nog är svenskbyggd, som kommer ca 1951 och den heter från början Figaro typ E 854. Varianterna F 854 och F 854 L finns också, men det handlar egentligen mest om vilken/vilka pick-uper som medföljde till skivspelaren.

Ett par portabla batterimottagare från Champion radio ingick också i utbudet. Typerna D 749 och E 749 nämns i byteslistorna. Sedan kom också den lilla läderklädda väskmottagaren Amigo G 1149 för batteridrift, som brukar vara märkt Smith, men där det också finns en finstilt text: ”en Scaniavox produkt”. Den bör ha sålt ganska hyfsat, för den har jag sett en hel del av. En som jag däremot inte sett alls mer än på reklambladet är en liten bordsradio i bakelit, som de kallar ”den lille jätten”. Det står ingen typbeteckning, men däremot är märket från österrikiska tillverkaren Radione med överst i annonsen. Helt klart en imporAudionen tapparat alltså. Därtill finns det några olika mottagarvarianter som kallas ”Domino” och som nog är svenskbyggda. Man kan få den med ett, två eller tre våglängdsområden och priset stiger med utökningen av områden. Den har därför typbeteckning F 1051-1, F 1051-2 och F 1051-3 beroende på variant. Domino är en träapparat, men nästa mottagare som upprepar konceptet under namnet Bambino ger upphov till en del frågetecken. Det är små behändiga apparater i bakelit eller plast med högtalargaller och skala integrerade i fronten av acrylplast. Bambino 1 har endast mellanvåg, medan Bambino 2 även har MV + LV och Bambino 4 har MV, LV, KV och s.k. fiskeriband. Åtminstone någon variant av dessa kan påträffas även med danska märket Herofon på. Det är sannolikt detta som gett upphov till ryktet om att Hede Nielsens fabrikker, kan vara tillverkaren bakom Scaniavox.

Visst måste det finnas någon koppling, men här är ju frågan vem som faktiskt ägde hönan och vilka som bara handlade med äggen. Snarlika apparater säljs nämligen senare också av Skandinaviska grammofon AB i Stockholm (HMV-Marconis svenska dotterbolag). När Scaniavox kommer med sin Bambino 4 i generation två (typ K 2271) så har den nämligen MV, KV och UKV (senare kom en version med MV, LV och UKV). Så när som på plastfronten, som avsiktligt verkar ha getts olika utformning, så förefaller den annars helt identisk med Skandinaviska Grammofon ABs typ 804. Att göra verktyg för pressgjutning av en plast- eller bakelitlåda var en dyr historia, men varje låda kostade inte så mycket i material och produktionstid. Enkel matematik alltså: Ju fler sålda lådor desto fler enheter att fördela formkostnaden på och därmed lägre kostnad per låda och mer i vinst. Det finns goda skäl till att det finns så få svensktillverkade bakelitradio. Tillverkarna vågade inte tro på tillräckliga försäljningssiffror och så fanns det så många skickliga möbeltillverkare att anlita för att göra trälådor. EIA och Tjerneld gjorde en av allt att döma gemensam satsning på en bakelitmodell i slutet av 40-talet. Det är inte alls orimligt att tänka sig att flera tillverkare gick samman om Bambino apparaterna också. De finns faktiskt med i Tjernelds kataloger under ett par år och de kan också ses med Sound radios logga. Vem som tog initiativet och ifall det var ett samarbete från början eller bara ett sätt att sprida kostnaden i efterhand får vi kanske aldrig veta, tyvärr. Det ska också sägas att Piccolo och Bambino visserligen förekommer med bakelitlådor, men de kan också påträffas gjorda av någon annan tidig, färgad härdplast. Vad gäller Skandinaviska grammofon AB så hade de också en modell som hette 802 och som mycket väl skulle kunna ha samma chassie som den ovannämnda ”Domino” från Scaniavox.

Smith verkar hela tiden ha varit intresserade av att också hitta lämpliga apparater utomlands som de kunde importera och sälja under egen flagg. Omkring 1955 har de en bordsapparat med FM och 3-D-ton, som heter Meteor och den är med största säkerhet importerad från Tyskland, möjligen från Metz. Hösten 1956 kommer dock Scaniavox med ett par nya modeller som också har FM-mottagning. Den mindre av dem heter Apollo (typ L 2471) och den har dubbla högtalare på ömse sidor om skalan, vilken i sin tur har två rattar ovanför varandra genomgående på ömse sidor och en knapprad nere i mitten. Detta ger den ett annorlunda och karakteristiskt utseende, som även går igen på den större modellen Caruso (typ L 2082). Denna har fyra högtalare, varav en i vardera gaveln och nere på högra gaveln sitter tre infällda rattar i vågrät rad. De reglerar volym, bas och diskant. Till apparaten ingick en fjärrkontroll som dubblerar dessa tre rattar, men inte ger någon möjlighet att starta respektive stänga av apparaten eller att ändra stationsinställning, på avstånd. Det finns även en radiogrammofon döpt till Maestro (typ L 1984) med samma chassie som i Caruso. Intressant är att jag har produktblad och en prislista för dessa apparater som är märkta Smith radio och prislistan är daterad november 1956. Det står tydligt att det är Scaniavoxprodukter, men det är Smith som saluför dem. I prislistan finns fortfarande Piccolo med, nu kostar den bara 79 kr. Det finns också olika varianter av den tidigare nämnda Bambino, men även några TV-apparater. Det är först en 17-tummare från Metz (typ 913), med inbyggd radiomottagare för MV, LV och FM. Sedan är det två olika 21-tums golvmodeller med FM. Den dyrare av dem är också försedd med skivväxlare. På produktblad kallas de Smith – Scaniavox, i nämnd ordning, men i prislistan står de upptagna som modeller från TO-R, ett danskt märke.

Nu är frågan om inte Smith helt enkelt lägger av i den här vevan någonstans. Hösten 1957 utkommer ett reklamblad från Scaniavox med Apollo och Caruso samt ytterligare en hel del apparater. Det står att de presenterar de nya modellerna 1957-58 och bytesprislistan tar upp dem som 1957-58 års modeller och då också verkligen under märket Scaniavox. Egentligen är de väl 1956 års nyheter, men under Smiths rubrik i byteslistan finns de inte med och där listas faktiskt ingen modell nyare än 1954. Annars liknar utbudet det från Smith under föregående säsong även om lite har tillkommit. Två TV-apparater är tillverkade av tyska Metz och det görs heller ingen hemlighet av, utan de har till och med fått med Metzlogotype i broschyren. Modellen Rio är en vanlig TV-mottagare i bordsmodell som kan fås i 17- eller 21-tums version. Den andra heter Lido, är också en bordsmodell med två möjliga bildrörsstorlekar, men här finns också en radiomottagare för MV, LV och UKV inbyggd. Kanske är 17-tummaren samma apparat som i Smiths prislista.

De spännande TV-apparaterna är ändå de som säljs med Scaniavox eget namn och logotype. Modellen Casino (typ L 45) är en tjugoentummare i golvmodell på runda ben som troligen kan skruvas loss om man vill. Kanalväljaren har utnyttjats för att ge nio tv-
kanaler, men också tre andra som kan användas för UKV- mottagning på vanliga FM-bandet. Modellen Rialto (typ L 45 G) är uppenbarligen byggd med samma tv-chassie, men lådan har breddats och det finns en lucka med en Garrard skivväxlare inbyggd bakom. Jag har vid ett tillfälle för många år sedan sett ett exemplar av typen Casino och det var en klart udda konstruktion. Den hade som sagt FM-mottagning via kanalväljaren, vilket även Luxor hade på någon tidig modell och den hade ingång för grammofon pick-up och utgång för extra högtalare. Det var ju ett allströmschassie, men det var inte särskilt många rör i P-serien. Inte heller mer än något enstaka E-rör, såvitt jag minns. Rören som dominerade var istället ur U-serien, som brukar användas i allströmsradio, men väldigt sällan i TV-sammanhang. Nu är det här inte samma apparater som finns i Smiths prislista året före. Här kallas de enbart för Scaniavoxapparater och de är inte riktigt lika fjolårets Smith-Scaniavox/TO-R. Trots det är likheterna så pass stora att jag är övertygad om att de här också är danskbyggda.

Enligt bytesprislistan finns Scaniavox även under 1958-59. Det kommer också produktblad där det sista jag har tillgängligt möjligen är tryckt så sent som 1960. TV-apparaten San-Remo (typ M45) är åter en 21-tums golvmodell med FM-mottagning via kanalväljaren. Den sannolikt sista modellen är 23-tums TV:n Casino (typ R 34 XH) – som irriterande nog heter just Casino, utan att vara ett dugg lik den äldre versionen av Casino. Det är en apparat med jalusi framför bildröret och FM-mottagning har man skippat på den här modellen. Utöver dessa finns ytterligare en importerad produkt. Det rör sig om Metz så kallade Babyphon. Den äldre av dem salufördes möjligen av Metz själva i Sverige. Båda är batteridrivna, bärbara kombinationer av radio och skivspelare för 45-varvsskivor. Den äldre har fyra rör ur D-serien och endast mottagning på mellanvåg, medan den nyare är transistoriserad och har både MV och LV. Det är den nyare versionen som med säkerhet säljs av Scaniavox, men möjligen var de inblandade i distribution och marknadsföring även av den första. Sista apparatnoteringen för Scaniavox i byteslistan är en apparat som kallas Superphon och den noteras, liksom Babyphonen, till säsongen 1958-59. Troligen är det en bärbar transistorradio, möjligen också den tillverkad av Metz, men jag har inget prospekt eller annat material för att säkert fastställa det.

Historien om Smith radio är av allt att döma lika mycket historien om Scaniavox radio. Den involverar en lång rad svenska och utländska radiofirmor och en rad frågetecken kvarstår än. Kan det ha varit så enkelt som att T. D. Smith AB bedrev egen radiotillverkning på Humlegårdsgatan 17 i Stockholm och att han successivt avvecklade denna medan Scaniavox istället byggde upp en radiofabrik på Gävlegatan 12 A i Stockholm, som också försörjde Smith med produkter? Jag tvivlar på det. Det är rimligt att fråga sig varför Scaniavox inte verkar göra någon egen marknadsföring mot vare sig radiohandlare eller direkt till kund förrän hösten 1957? Svaret kunde möjligen ligga i att de till dess enbart tillverkar åt grossister eller andra radiofabriker, som säljer deras produkter vidare. Det kan vara så, men det kan också vara så att de främst är beställare och kanske konstruktörer, som i sin tur lägger order hos tillverkare både i Sverige och utlandet. Jag lutar lite åt den förklaringsmodellen. Att de började med egen marknadsföring 1957, tror jag i så fall berodde på att de företag de tidigare sålt till fick ”kalla fötter” till följd av bristande lönsamhet och detta i sin tur fällde möjligen också Scaniavox.

Under arbetet med den här artikeln och även den i förra Audionen om Sound Radio, så har jag också stött på firman Champion Radio vid många tillfällen. Nästa artikel handlar därför om Champion och en hel del research är redan gjord, men som vanligt saknar jag mycket fakta om både stort och smått. Vet du mer om ett eller flera av företagen Smith, Scaniavox, Sound, Champion och även AB Gösta Bäckström, så är jag mycket tacksam om du vill ta kontakt med mig eller någon annan på Audionens redaktion.

Anders “soda” Söderström

Denna artikel har tidigare publicerats i föreningens årsbok 1988.
Ur korrespondens till SM5BL.
Gåva från SM5BL:s dödsbo

Bollnäs den 8/2-53

Bäste Bror Lars!

Tack för första och trevligt QSO. Det var besvärligt men avslutningen gick bra. Och när sIutet är bra är allt bra brukar det sägas.

Ja, som jag sa, så ska jag berätta lite om hur jag kom i luften. Började med radio 1926 och 1930 gjorde jag min första mottagare för kortvåg. En tvårörs batterimottagare, som jag har kvar än. Den är väl inte nog selektiv nu. Man borde prova den, men jag har inte några batterier och det kostar för mycket med ett experiment. Nå jag lyssnade fram till krigets början och hade då tränat en tid utan att komma så långt att jag kunde läsa CW. Så när kriget kom, så lades nyckeln på hyllan och där ligger den än. Efter kriget var jag för gammal och hade för mycket jobb för att tänka på att få tid att träna telegrafi. Utan det vanliga jobbet vid sjukhuset var jag kontrollant för värme, sanitet och ventilation vid ombyggnaden av sjukhuset, som pågick sedan 1945 och är inte klart ännu. Men för min del är det färdigt. Fick pension 1/6-52, så nu har jag bättre tid men nu går det inte att lära sig något som man skall minnas. Och så märker jag, att man inte är så snabb att uppfatta något nu. Det blir ju så med åren. Man är ju född i en grå forntid 1887.

Jag sände massvis med rapporter under min lyssnartid. Till några sände jag rapport varje måndag. Men så hälsade ett tiotal till mig från vårt land och från Norge och Finland. Några vänner i Eken föreslog att jag skulle begära dispens för prov hos Televerket. Men som jag inte trodde att det skulle gå, fick det vara och jag beslöt att bli lyssnare. Jag fick ut mycket av det också. Massor av brev kom och jag har tre stora brevpärmar fulla med radiobrev. Vet inte vad jag skall göra med dem en dag. Har tänkt att deponera dem hos SSA att inte öppnas förrän efter 50 år minst. Det finns ju lite av varje där.

Jag hörde en tid att det talades lite hemlighetsfullt om mej på 40-bandet och jag hörde, att de gick över till CW. Men jag anade inte vad det var frågan om. Men en dag i slutet av 1949 kom det ett brev från telegrafverket med erbjudande om, att var det så, att jag önskade sändartillstånd skulle jag fylla i de medsända blanketterna och det utlovades välvillig behandling av frågan. Tänkte nästan tacka nej, men det hade varit otacksamt mot de som påverkat telegrafstyrelsen. Det var närmast -5SI, som varit kontaktman, fick jag veta sedan. Men –ON och -5CO och -5VW medverkade även.

Den 1 maj 1950 kom jag i luften. Körde då från kl. 9 – 21 och avverkade nära 40 QSOn den dagen. Det var kö hela dagen och jag ”låg” på samma frekvens där på 40 meter. Kom det någon i kanten var det en kör som skrev ”försvinn, SM3-489 är i luften”. Ja det var en rolig dag men jobbig och det blev ett elddop. Nu hade jag lyssnat så länge, att jag kunde sköta trafiken.

Men det tog slut med 40 meter och jag har nu sedan november kört på 80 för det mesta. Jag satte upp en 2 x 20 dipol. Du sa 2 x 10 och det är möjligt, att jag sa så själv. Men jag kör nu med 2 x 20 och använder den gamla 2 x 10 för lyssning. Men det är marigast, att jag
stör en granne, när jag kör på 80. Jag har kört på 80 sedan november som sagt utan att han hörde mig i sin RX. Nu i tre veckor går jag in för fullt och att märka, så har vi trådradio, som anses vara säkert i fråga om QRM från radiostationer. Funderar på om isbark på antenn och fasader gör att det blir bussvängningar. Jag får vara försiktig nu tills det blir töväder så att ledningarna blir rena. Stör jag även då, så skall jag skifta feeder och ta en 75 Ohms, som det går att köra strömmatning på. Nu kör jag spänningsmatning och det blir nog stående vågor i feedern. Ja, det skall även vara lite svårigheter.

Har ett foto av min utrustning, som jag närsluter. Från vänster sitter filtret på väggen. Sändaren står tvärs över bordet. RXen bakom mikrofonen är den sak jag tar in stationerna på 80 med. Eftersom det inte finns högtalare på den, har jag pluggat in utgångstamparna från denna RX till grammofonintaget på min 18 år gamla Skaniasuper ESWE. Den går bra på 40 men inte på 80. Denna super står bakom min rygg. Skrivmaskinen står framför och där sitter jag nu och tröskar. Som ung lärde jag mig till plåtis och det är gesällstycket som sitter på väggen. Det är gjort av zinkplåt 1910. Hade eget en tid, men slog om jobb. Kom till Barnängens fabrik i Hudik som reparatör och sökte maskinmästarbefattningen här 1923 och fick den bland 230 sökanden. Och nu har man tjänat ut. Har skaffat mig en egen liten kåk, där jag har en bra verkstad. Men nu när det är kallt, vill jag inte elda upp 6  den. Förra sommaren lade jag ett nytt tak på kåken. Roligt att klara av lite av varje när man har fastighet. Drog in värme och reparerade i övrigt, innan vi flyttade in. Vi har bott här sedan 15 december 1951 och det blir vårt ålderdomshem.

Du har nog sett mig i QTC. Det var vännen ZP på sin tid som var här och skrev om det. -5PR tillägnade mej en artikel i QTC även för några år sedan. Synnerligen ärofullt för mig. Har väl även skrivit några dödsrunor över avlidna radioamatörer även, som -3XX, -3AE och senast LA3C.

Ja, nu vet du lite om BOE. Ta det bara inte som skryt. Och så är jag tacksam för ditt QSL. Du kan sända det genom SSA, bara det kommer. Jag tycker, det är ett skönhetsfel, då jag ser, att stationen inte har sänt QSL. Men det är bra många i mitt fall. Brukar dra dem i håret, då jag råkar på dem senare och då måste de sända sitt QSL. Då man blir gammal och inte kan något annat än sitta på sin stol, är det trevligt att uppleva gamla minnen, om nu själskrafterna håller kroppen ut. Bäst kan hända att det inte blir så. Det är lyckligast att inte veta, när slutet kommer.

73 och hoppas att vi råkas i luften.
SM3BOE

Denna lilla fina Jukebox fick Radiomuseet för några år sedan som gåva av Mrs Anna Fox, 481 Tighworth Crescent, Yates, Bristol BS37 4EY, ENGLAND. Den har länge stått tyst i förrådet men nu har den fått en egen plats på museet. I stället för skivväxlare har den en inbyggd bandspelare och i den fann jag ett band med en autentisk radioinspelning med Leif ”Smoke Rings” Anderson som spelar musik från jazzens guldålder. Det bandet passade verkligen bra ihop med denna fina Jukebox vars namn är Spirit of St Louise och är tillverkad av Himex. Apparaten har även FM-radio och ljudkvaliteten är alldeles utmärkt. Den är värd att lyssna på vid Ditt nästa besök på Radiomuseet.

Lars Lindskog

En svensk radiotillverkare som redan från början hittade sin egen specialinriktning var Sound Radio. Företaget ska enligt flera olika källor på nätet ha startats på Johannelundsvägen 6 i Spånga år 1947. Möjligen stämmer det, men i det tidigaste reklambladet anges den ursprungliga lokaliseringen (dock överstämplad med
adressen ovan) till Riksbyvägen 16, Riksby. Kanske en oviktig detalj, men likväl tillgängliga fakta. Det man skulle tillverka var i alla fall bilradio och den första modellen var typ 48. En till synes ganska klunsig historia i en gjuten aluminiumlåda med lite speciella närmast strutformade rattar. Högtalaren är inbyggd och apparaten är en femrörssuper med amerikanska oktalsockelrör. Vid en jämförelse med samtida bilradiomottagare är den dock inte direkt klumpigare än dem. Förutom av Sound radio själva så annonserades den också ganska flitigt av Champion radio inte minst i samtida fackpress.

Trenden gick dock mot delade enheter i bilen. De äldsta apparaterna på 30-talet hade oftast en liten skala och några rattar i ett separat hölje som monterades på rattstången. Därifrån gick sladdar och mekaniska vajerstyrningar ner till den stora huvudlådan, som placerades någonstans där den inte var allt för mycket i vägen. Senare byggdes radion oftare som ”allt ihop i en låda” och skruvades fast i mitten under instrumentbrädan, mellan förare och passagerare. Nu var som sagt trenden att man ville få isär delarna igen och modellen SR 96 svarade mot de önskemålen. Det är en i mitt tycke väldigt snygg apparat med rundad front, tryckknappar nedanför skalan och två rattar på vardera sidan. Själva radioenheten fick väl fortfarande placeras i mitten under instrumentbrädan, men omformardelen för strömförsörjningen kunde monteras separat på annat ställe och även högtalaren förekom inbyggd i egen låda som kunde placeras godtyckligt. Kanske på hatthyllan längst bak i kupén om sådan fanns. Modell 48 har bara långvåg och mellanvåg, men i SR 96 finns utöver det också tre bandspridningsområden på kortvåg.

Med typen SR 102, som kom 1950, struntade man i tryckknapparna, men konceptet med delade enheter hade kommit för att stanna. Nu är radiodelen, med rattarna och skalan, försedd med en kromad plåt som går en bit utanför kanterna på lådan. Därför
kan man ta upp ett hål i instrumentbrädan, om man så önskar, och om snitten blir lite ojämna så döljs det av täckplåten. Det fanns också många bilmodeller där det redan gjorts ett utrymme för radio. Högtalaren har placerats i strömförsörjningsenheten där antagligen också ljudslutsteget sitter och den får man montera där det låter sig göras, som tidigare. Tre våglängdsområden, men ingen bandspridning på kortvåg, som på typ 87. Däremot har 102:an dubbla slutrör i push-pull-koppling och det är nog en ganska påkostad apparat tekniskt. Den har totalt åtta rör av amerikansk sjustiftstyp (motsvarande den europeiska 90-serien alltså). Tjerneld har nu med Sound bilradio i sina kataloger och de fungerar liksom Champion som återförsäljare för märket.

I början av 50-talet börjar även Centrum bygga bilradio, så nu är Sound inte längre ensamma svenska tillverkare. Philips sålde också många bilradio i Sverige, men Blaupunkt hade ännu inte kommit in på vår marknad. Det här är ändå en expansiv tid för svensk industri överlag och omkring en tredjedel av produktionen från Sound radio ska ha gått på export. Två nya modeller kommer 1952. Den mest påkostade är SR 111, som återigen har tryckknappar för våglängdsomkoppling och utöver LV och MV finns fem kortvågsområden. Dubbla slutrör i push-pull-koppling ingår ocksåbland finesserna. Den andra typen heter SR 133 och det är helt klart en satsning på enenklare budgetmodell. Fem rör och inget kortvågsområde överhuvudtaget. Den har inte ens en belyst skala utan bara gradering kring avstämningsratten. Det verkar så här långtvara ett expansivt företag, som satsar stort och allt bredare visar det sig under 1953. Då kommer en bärbar batterimottagare, som inte har någon given koppling till bil, mer än att
den förstås kan tas med på resor och camping. Modellen heter SR 760. En trevlig apparat med karakteristiskt rundade former. Den gick att få i färgerna benvitt, beige, vinröd, marinblå och mossgrön.

Sound radio genomför också en flytt från Spånga till Vällingby och det sker troligen
under 1954. Enligt bytesprislistan kommer också en radio för säsongen 1954-55, med denintressanta beteckningen SR 780 W. Bilradioapparaterna är inte överhuvudtaget upptagna i bytesprislistorna så det här är antingen ännu en bärbar campingmottagare för batteridrift eller en vanlig bordsradio för nätanslutning. Det senare verkar troligt med tanke på ”W” i slutet på beteckningen. Tyvärr har jag aldrig sett den eller ens något reklammaterial för den, så den blir bara ett sidospår som inte går att följa längre här. Däremot kommer det också flera nya bilradiomodeller under de närmaste säsongerna och där finns reklammaterial att falla tillbaka på. Tre olika modeller varav två har tre undertyper, och en särskild kortvågstillsats omfattar programmet. Yttermått samt rattarna och skalans placering är nu lika på alla och de följer den standard som kom att gälla för radioutrymmet i de flesta europeiska bilar ända in på 1980-talet.

Den finaste modellen heter SR 144 och den kan fås i A, B eller C variant. Apparaten har sju rör varav två 6AQ5 i ljudslutsteget. A-varianten har LV och MV, medan B-varianten istället har MV och ett KV område från 19-58 meter. När varianten heter C så har den istället MV och ett övre KV område från 65-188 meter. Den enklare modellen SR 155 har fyra rör, men i övrigt möjlighet att välja våglängdsområden utifrån A, B och C varianterna ovan. Billigaste typen på programmet heter SR 166 och har bara ett MV område. För övrigt har den fyra rör liksom typ SR 155. En nyhet är också den lösa kortvågsenheten, som verkar kunna anslutas till vilken som helst av de ovannämnda modellerna. Den har typbeteckningen SR 177 och kan med hjälp av knappar koppla in bandspridning på 16, 19, 25, 31, 41 respektive 49 . I den enheten ingår endast ett rör.

Av allt att döma kommer det här modellprogrammet ut omkring 1955-57 och det är faktiskt nästan det sista livstecknet från företaget som jag har tillgång till. Champion radio som tidigare sålt Sound bilradio med hjälp av annonser i bland annat Radio & Television, slutar helt med att saluföra märket. Faktum är att de lägger av redan i samband med modellerna SR 111 och SR 133. Mot slutet av 50-talet annonserar de istället för tyska Becker. Tjerneld har med Sound bilradio i sina prisblad och specialartikellistor fram åtminstone till 1957, men de har inga bilder eller texter i huvudkatalogerna efter 1953. I stället säljer de även Centrum bilradio som ett alternativ. Samtidigt som Sound alltså lanserar sitt förmodligen starkaste modellprogram, så tappar de ändå i marknadsföring. Detta till trots så måste de någon gång under senare halvan av 50-talet ha tagit hem en upphandling till svenska försvaret. Som Luformottagare och bilradio i största allmänhet monterades en apparat från Sound radio som fick den militära typbeteckningen MT 920. Det verkar röra sig om en variant av SR 144 som har bokstaven ”M” som tillägg efter typbeteckningen. Denna är sex- istället för sjurörs och försågs i sina sista utgåvor med transistoriserad omformarenhet istället för den tidigare vibratordrivna. Rattarna är också svarta istället för genomskinliga och den finns med både metallblank och militärgrön frontplatta.

Tjernelds katalog över specialartiklar från september 1957 listar en kortvågstillsats som har beteckningen SR 277, så det är möjligen en utveckling av den tidigare. Bilradiomodellerna har namn istället för typbeteckningar, men t.ex. Diplomat verkar vara tekniskt identisk med SR 144 A. Däremot Regent är märklig såtillvida att den ska ha LV, MV och KV. Likväl verkar det vara någon variant på SR 144. Om man jämför priser med konkurrenterna så kan vi konstatera att Kadett kostar 210 kr. Motsvarande apparat från Philips kan vara ”Riks-ettan” för 248 kr eller Bremen från Blaupunkt för 250 kronor. Centrum låg ännu högre än så i pris, men de hade å andra sidan fått ner storleken genom att delvis börja använda transistorer redan 1957. Summan av jämförelsen är i alla fall till Sounds fördel ekonomiskt. Ändå så händer det så småningom något som gör att Sound upphör med tillverkningen. Tyvärr känner jag inte till personer eller ekonomiska intressenter bakom företaget och kan inte säga om det fortsatte i annan form eller med annan verksamhet. Sista noteringen om Sound jag kunnat ta del av kommer från den militära världen och är utgiven 1963. Det berör egentligen bara anvisningar för montering och utgör ingen garanti för att företaget fortfarande existerar och bedriver tillverkning. Jag tror att utvecklingen helt enkelt sprang ifrån Sound radio och man hade inget annat än bilradio att falla tillbaka på så om det inte rent av slutade med konkurs så var det nog i alla fall slut en bit in på 60-talet. Det finns dock vissa tecken på att de försökte bredda sig. Utöver de nämnda SR 760 och den knepiga SR 780 W, så förekommer påträffade exemplar av radioapparater från Champion och Scaniavox, som försetts med Sounds karakteristiska fladdermus-logo. De måste rimligen ha sålts genom Sound radio på något sätt. Förutom hur och när det tog slut, så återstår alltså ännu en intressant fråga: Byggde Sound verkligen en vanlig nätansluten bordsradio och var det kanske meningen att satsa på radioproduktion i bredare bemärkelse än bilradio?

Jag slutar därför med en efterlysning om det är någon läsare som äger eller har sett en Sound radio SR 780 W

Anders Söderström