De började med en enkel ritning…

Denna artikel publicerades i Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörers (ESR) tidning ESR Resonans 2011, och återges här något förkortad.

Du som blev biten av radioflugan på 50- och 60-talet, ja kanske så sent som på 70-talet, kommer säkert ihåg postorderfirman Hobby-Förlaget i Borås där man kunde köpa allehanda ritningar och byggsatser till många spännande projekt.

För oss som var unga på den tiden fanns mycket i katalogen som vi gärna ville ha men som vi inte hade råd att köpa. Veckopengen som de flesta av oss hade låg runt fem till tio kronor och det gällde att hushålla väl med resurserna.

Under arbetet med att samla in fakta inför denna artikel har redaktionen varit i kontakt med flera personer som var med redan på 50- och 60-talen. Det är personer som började sin karriär precis på samma sätt som många av oss andra och som vandrat ungefär samma snitslade bana via rundradiolyssning på träradioapparater, sönderplockning av dessa, byggt små piratsändare – s k spionsändare – för att till slut gå med i den lokala amatörradioklubben, lära sig morsetelegrafi och grundläggande radioteknik och bli radioamatörer med amatörradiocertifikat och tillstånd från Televerket att inneha och använda amatörradiosändare.

Tillståndet från Televerket var något riktigt stort för en tonåring på den tiden, något som inte de andra klasskamraterna hade. Den egenutbildning vi skaffat oss som nyfikna tonåringar räckte mer än väl till för att bygga våra egna små kristallstyrda telegrafisändare och hela världen låg öppen. Radio var magi på hög nivå.

Vad man kanske inte reflekterat över så mycket är att detta ständiga sönderplockande av saker och ting som vi ungdomar ägnade oss åt, var ett både spännande och roligt sätt att lära sig hur en radio var uppbyggd. Här fick de unga vetgiriga och nyfikna förmågorna med sina egna ögon se hur de olika komponenterna var monterade och hur ledningsdragningen var utförd.

Djup koncentration på 50-talet

Antalet skruvar som behövdes och vilka dimensioner som var lämpliga att använda. Brickor, låslack, vax i trimkärnorna, sprintar fjädrar linor och linhjul. Hur olika typer av motstånd såg ut, hur en vridkondensator fungerade med sina många plattor och hur omkopplare var uppbyggda av flera däck och vad de pyttesmå nickelkulorna som ibland ”hoppade ut” och rullade runt på golvet hade för funktion
.
Ibland kom fingrarna i kontakt med en uppladdad elektrolytkondensator. Jo, 450 volt likspänning mellan tummen och pekfingret gav kraftiga Aha-upplevelser. En riktig ”hands on” introduktion och synnerligen praktiskt inriktad självstudie-kurs i ämnet radiobygge helt enkelt.

Allt till hands….

Det var så det gick till. Apparaterna plockades isär i sina minsta beståndsdelar och komponenterna sorterades upp i cigarr- och pappaskar försedda med små klisteretiketter, kondensatorer, motstånd, skruvar, radiorör, strömbrytare var för sig och en stor låda med diverse svårsorterat.

I katalogbeskrivningen av kortvågsmottagaren RK6 omnämns en Christer Falkenström som medverkat i Lennart Hylands program, Karusellen, i Sveriges Radio.

Redaktionen för ESR Resonans spårade upp Christer som även han hunnit bli radioamatör och numera lystrar till anropssignalen SM4DZR. Han är medlem i ESR och Radiohistoriska Föreningen i Västsverige.

Christer är pensionerad sedan några år efter att ha arbetat med elektronik och elektronikkonstruktion i hela sitt liv, först på Chalmers i Göteborg, sedan på Försvarets Radioanstalt och Televerket. Under några år var Christer placerad på BNR (Bell Northern Research) i Mountain View i Kalifornien.

Christer berättade att han medverkade i Lennart Hylands radioprogram Radio-Karusellen i januari 1954 där han sjöng Där näckrosen blommar.

Efter framträdandet blev Christer intervjuad. Hyland frågade vad Christer sysslade med på sin fritid och om han hade någon särskild hobby. Christer berättade då att han var intresserad av radio och hade byggt en helt egen radiomottagare som han kunde lyssna på polisen med. -Men får man lyssna på polisen, är det tillåtet? frågade Hyland.

Christer med Lennart Hylland

Christer fattade sig snabbt och sa att Hobby-Förlaget i Borås sålde en byggsats till en sådana mottagare för 34 kronor och 50 öre varpå studiopubliken skrattade gott och klappade i händerna.

Snart nog hade ägaren till Hobby-Förlaget fått höra talas om Christers oplanerade reklam för deras mottagarbyggsats, som såldes under benämningen RK6. Ägaren kontaktade Christer för att fråga om de fick lov att använda hans namn och medverkan i Lennart Hylands Karusellen, som referens i
katalogen. Christer som nu hade blivit lite av en rikskändis hade inget emot detta. Som tack för hjälpen anlände en kort tid därefter ett par stora lådor med Wörld War II-surplus till Christer. Hobby-Förlaget hade inte ekonomi att betala ut någon ersättning i reda pengar. För Christers del var surplusapparaterna betydligt mer värda än pengar och de blev också starten på ett livslångt samlande av just militär surplus och gamla radioapparater, ett samlande som håller i sig än i dag.

Lite mer om polisradion:

Till höger ser en bild från ett tidningsklipp: Den egenhändigt byggda polisradion gjorde sensation på Karusellen, och så här ser apparaten i fråga ut. Man får faktiskt avlyssna polisbilarnas rapporter, bara man inte för vidare vad man hör.

Katalogtexten som Hobby-Förlaget komponerade ihop löd så här:

Detta är samma apparat som Christer Falkenström rekommenderade i Radio-Karusellen. Den har hittills sålts i 10 000 tals ex. Kortvågsmottagare, avsedd för våglängdsområdet 1 – 15 meter. Inom detta område finns bl a luftfarts- och polisradio samt amatörband. Mottagaren är synnerligen känslig och den kan genom en enkel omkoppling även användas som sändare med god effekt. Särskild anvisning om omkopplingen finns i arbetsbeskrivningen. Kortvågsmottagaren levereras i byggsats som är mycket enkel att montera. På ca 2 timmar lyckas även den fullständigt oinvigde med tillhjälp av den utförliga arbetsbeskrivningen och ledningsdragningsschemat, att få till en utmärkt kortvågsmottagare eller -sändare.

RK6 Kortvågsmottagare, komplett byggsats, Pris pr styck 34.50.

R526 Ritning till kortvågsmottagare, komplett med kopplingsschema och utförlig arbetsbeskrivning.

Pris per styck 4.50.

Om det verkligen såldes mer än 10 000 byggsatser till kortvågsmottagaren, som det står i annonsen (se nedan), går så klart inte att verifiera så här långt efteråt men att apparaten var otroligt populär bland dåtidens nyfikna och kunskapstörstande ungdomar råder det absolut inget tvivel om.

De flesta apparaterna som blev byggda är skrotade för länge sedan. De som eventuellt finns kvar är förmodligen undanstoppade långt in på vindar och i källare.
Vill du läsa hela artikeln?

https://www.esr.se/images/doc/2011/ESR_Resonans_2_2011.pdf

Bengt Falkenberg SM7EQL redaktör ESR Resonans.

Radiomuseets områden – Fast telefoni

Här beskriver vi de olika områden på Radiomuseet. Den fjärde artikeln i serien handlar om Fast telefoni..


Området Fast Telefoni är relativt nytt på museet. Undertecknad har varit ansvarig för detta sedan starten, som skedde på ett kanske lite annorlunda sätt.

Bland de donationer som Radiomuseet fått genom åren, så har det förutom radioapparater även förekommit andra föremål kopplade till elektronik och telekommunikation. Vid ett av mina på den tiden ungefär årliga besök på Radiomuseet så konstaterade jag att det fanns diverse intressanta telefoner i ett hörn av museet, men dessa hade ingen övrig information eller registrering. En kort tid senare, i juni 2017, såg jag ett upprop i Nyheter från Radiomuseet om någon kunde tänka sig att registrera dessa telefoner. Jag anmälde intresse för detta, och efter registreringen blev min uppgift att få till en någorlunda ordnad utställning, informationsskyltar m.m. för de registrerade apparaterna.

Därmed skapades också Fast Telefoni som ett eget område på Radiomuseet.

Tanken med telefonutställningen är att visa fasta telefonins utveckling i grova drag från 1876 när telefonen uppfanns, fram till 2000-talet när tekniken började avvecklas.

RM06377 Stamp telefon

Museets äldsta telefon är en så kallad ”stamp”, dvs en enkel lur i trä som man omväxlande lyssnade och pratade i, ungefär som en ”burktelefon” många av oss har lekt med. Troligen är denna stamp-telefon tillverkad i slutet av 1870-talet.

Telefonister i Asarum, Blekinge, före automatiseringen. 1950- eller tidigt 1960-tal.

Senare under 1800-talet började telefonerna få en växelströmsgenerator, som när man vevade gav en växelspänning ut på linjen, vilket fick klockor att ringa i en manuell telefonväxel. Därefter meddelade man telefonisten vilket nummer man ville ringa till.

År 1924 driftsattes Sveriges första automatiska telefonväxel, vilket innebar att man själv kunde slå önskat nummer med en fingerskiva. Utbyggnadstakten för automatväxlarna var låg, och både automatiska och manuella växlar existerade parallellt i Sverige fram till i början av 1970-talet.

RM06471a Knapptelefon Diavox

Redan i slutet av 1970-talet startade sedan nästa tekniksteg, då de digitala AXE-telefonväxlarna började driftsättas, och med dem kom funktionsknapparna * (stjärna) och # (fyrkant) med nya funktioner i telefonen.

I takt med att det fasta telefonnätet har avvecklats, så har kunskaperna om den fasta telefonin försvunnit ganska snabbt. En målsättning för museet har därför varit att visa praktiskt hur dessa sladd-i-väggen-telefoner användes en gång i tiden. Förutom vår fina väggapparat i trä, så kan man också ringa på gammalt vis via en liten militär telefonväxel. Detta brukar vara uppskattade experiment vid besök på museet, med mycket pling.

Förman Persson med arbetslag i inledningsstolpe till Mariestads telefonstation år 1896.

Utställningen har också ett rullande bildspel som visar olika föremål och miljöer kopplade till fast telefoni, se bild till höger.

RM06387 Filmstjärna

På samma sätt som övriga områden så hyrs också telefoner ut vid behov till filminspelningar. Utställningens väggtelefon i plåt från 1930, har varit med både i TV-serien ”Vår tid är nu” och ”En kunglig affär”.

En önskan för framtiden är att också kunna ringa mellan telefoner med fingerskiva i museets utställning, men tyvärr saknas ännu den nödvändiga växeln.

Dag Johansson

Bildlänkar
https://digitaltmuseum.se/021018294646/blekinge-asarum-fore-automatiseringen
https://digitaltmuseum.se/021018291602/forman-persson-med-arbetslag-i-inledningsstolpe-till-mariestads-telefonstation

Ljudteknikens utveckling

Ljudteknikens och radioteknikens utveckling har gått framåt under alla år. Här tittar vi närmare på ljudtekniken, en resa från 1870-talet fram till nutid.

RM06290 Fonograf

Fonografen uppfanns av Edison på 1870-talet. På en fonograf från 1890 på Radiomuseet kan man lyssna till våra äldsta ljudinspelningar. Här sker allt mekaniskt. Vaxrullen drivs runt av en fjäderdriven motor och ljudet tas upp av en spetsformad glasbit och förs till ett membran vars vibrationer förstärks med hjälp av en tratt.

RM06284Trattgrammofon

I början av 1900-talet kom trattgrammofonen där vaxrullen ersatts av en schellackskiva. Allt är även här mekaniskt både framdrivningen och ljuddosan vars nål är direktkopplad till ett membran och en ljudförstärkande tratt. Speltiden per skiva var cirka 3 minuter.

RM00917 Radio,
RM05945 Grammofon

När den elektriska grammofonen tog över på 1930-talet med en eldriven motor och en pickup som anslöts till grammofoningången på radiomottagaren blev ljudkvaliteten mycket högre vilket våra besökare kan konstatera när vi spelar skivor på denna vackra radio med grammofon.

RM02473 Tefifon

På 1930-talet kom Tefifonen där inspelningen är gjord på ett plastband med 1 timmes speltid och möjlighet att manuellt välja vilket spår man ville lyssna till via en fjärrkontroll.

RM06267 Trådspelare

Att själv göra egna inspelningar kunde först göras på en tunn tråd. Trådspelaren användes under 1940-talet, men konkurrerades ut av rullbandspelaren under 1950-talet.

RM01414 rullbandspelare

På 1950-talet kom även skivspelaren för LP- och EP-skivor med låg brusnivå och möjlighet till att lyssna på stereoinspelningar. Nu slog transistorn ut elektronrören och apparaterna kunde byggas kompaktare och mindre.

RM07463 Stereo 8 spelare

Stereo 8 bestod av ett ändlöst band som rymmer fyra stereokanaler och lanserades på 1950-talet för att i första hand installeras i bilar.

RM01032 och RM06169 reseradio

Innan transistorapparaterna kom såldes rörbestyckade reseradiomottagare som krävde dubbla batterisystem och var dyra i drift. Här visas en apparat från Norge (David Andersen) och en från Sverige (Luxor).

RM00894 transistorradio

År 1948 uppfanns transistorn som kom att revolutionera förstärkartekniken och slå ut elektronrören i de flesta tillämpningar redan under 1960-talet. Transistorradions era inleddes. Mindre och strömsnåla apparater kom ut på marknaden.

RM06795 Mediatorn

I stereoanläggningen från 1980-talet fanns allt som musikälskaren kunde önska sig: skivspelare, CD-växlare, audioförstärkare, kassettdäck, tuner för AM/FM, fjärrkontroll.

Redan i museets entré möts man av tre vitrinskåp, en med en utställning om spionradio och två med en demonstration av utvecklingen kring olika typer av bärbara rullbandspelare och smartphones från 1970 till 90-talet Där visas Walkman kassettbandspelare, Sony minidisk, Apples mediaspelare och mycket annat sammanställt av Bo Sörensson som också berättar om denna utställning.

Lars Lindskog, text och bild.

Järnvägstelefoni

Detta är den fjärde och avslutande artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.

Sedan det helautomatiska mobiltelefonnätet NMT 450 driftsatts 1981 kom olika tillämpningar med ”släpbara” mobiltelefoner att användas ombord på några av de mindre järnvägslinjerna. Förutom NMT användes också det äldre manuellt kopplade mobiltelefonsystemet MTD, tills detta släcktes ner 1987. Mobiltelefonerna användes som komplement till den driftradio och tågradio som fortfarande var i drift in på 1990-talet.

För att öka möjligheten till direktkontakt mellan trafikledning och lokförare på de ibland överbelastade radiokanalerna, tog SJ:s dåvarande generaldirektör Stig Larsson år 1989 beslut om att utrusta alla svenska lok och motorvagnar med NMT 450 mobiltelefon.

Tidigare, under 1970-talet, bestämde sig SJ också för att utveckla ett eget tågskyddssystem, som till exempel automatiskt skulle stoppa tåget om lokföraren missade en stoppsignal. Det utvecklade systemet ATC – Automatic Train Control togs i drift på de första järnvägssträckorna 1980.

Förarplatsen i en SJ Rc. Erkännande-DelaLika (CC BY-SA) 

Lokföraren på ett RC-lok i bilden till höger matar in uppgifter om tåget till lokdatorn via ATC-kontrollpanel. Bland annat behöver uppgifter om tågets längd, maxhastighet och bromsförmåga anges för att ATC skall fungera korrekt.

ATC bygger på grupper av informationsgivande transpondrar, i järnvägssammanhang kallade baliser, placerade mellan rälerna i spåret. Dessa baliser aktiveras av en sändare monterad under det passerande loket, vilken sänder korta pulser på 27 MHzbandet.

Den aktiverade balisen svarar med ett kort ”telegram” sänt med 50 kbit/s på 4,5 MHz vilket registreras av en mottagare i loket.

Balisens information gäller t.ex. aktuell hastighetsbegränsning, spårlutning eller läget på närmaste trafiksignal. En dator i loket tar emot informationen och tar över kontrollen om lokföraren inte håller hastighetsgränsen, eller inte följer signalerna längs banan.

För att förhindra att ett bakomvarande tåg hinner upp ett framförvarande på samma spår, används en teknik som kallas linjeblockering. Detta innebär att rälsen delas in i blocksträckor, oftast 2 – 5 km långa. Huvudsignalen vid blocksträckans början visar automatiskt stopp så länge ett framförvarande tåg befinner sig på denna sträcka.

ATC-baliser vid två av blocksignalerna på Norge/Vänerbanan mellan Göteborg och Trollhättan


Tåg kör vänstertrafik vid dubbelspår i Sverige och signalen på det vänstra spåret i bilden ovan, i detta fall kallat uppspåret, visar grönt ”kör” eftersom blocksträckan fram till nästa blocksignal är fri från hinder. Signalen på det högra, benämnt nedspåret, visar rött ”stopp” eftersom en tågväg är lagd för ett uppifrån kommande tåg som strax kommer att passera.

Gruppering av baliser ger möjlighet till mera information, samt riktningsbestämning beroende på åt vilket håll tåget passerar. År 1993 uppgraderades lokdatorn till nya versionen ATC 2, och i senare uppgraderingar har ytterligare funktioner lagts till.

Det gamla mobilnätet NMT 450 var beräknat att släckas ner cirka 2007, och därför startade Banverket uppbyggnaden av det egna mobilnätet MobiSIR – Mobil Svensk Internationell Radio för järnväg år 2001. Detta ersatte alla gamla radio och elefonsystem hos SJ och Banverket. MobiSIR bygger på GSM-R, som är en järnvägsanpassad version för tal och data av den europeiska mobilstandarden GSM, även kallad 2G.

Man kan välja abonnemang och typ av telefon i MobiSIR beroende på behov. För spårarbetare behövs kanske en stöt- och fukttålig telefonmodell, medan ombordpersonal med ett fordonsabonnemang kan välja en mera smartphoneliknande GSM-R-telefon.

François Melchior, Public domain, via Wikimedia Commons

Bilden till höger visar en GSM-R-telefon från franska SAGEM. Telefonen har klassiska menynavigationsknappen i mitten, samt knapp för nödanrop i överkant, och Push-To-Talk PTT-knapp (skymd) på vänstersidan.

I telefonsystemet finns ett antal säkerhetsfunktioner inbyggda, bland annat samtalsprioritering, gruppsamtal och järnvägsnödanrop. I sistnämnda
fallet kopplas samtal direkt till driftledning, och alla GSM-R-telefoner i närheten får medhörning av nödsamtalet. Det är också möjligt att ringa till tågnumret, vilket gör att man alltid kopplas rätt även om tåget t.ex. byter lok.

Eftersom många länder i Europa tidigare haft egna nationella säkerhetslösningar, har ett omfattande standardiseringsarbete successivt lett fram till det
gemensamma europeiska tågtrafiksystemet ERTMS – European Rail Traffic Management System. Detta består i sin tur av olika delar, och är dessutom indelat i tre olika nivåer.

Den del som hanterar tågsignal och styrning, och ersätter gamla nationella system som t.ex. svenska ATC, heter ETCS – European Train Control System. Nya komponenter i ETCS är dels en ny typ av balis, en Eurobalis, som främst anger tågets exakta position. Dessutom införs en ny typ av styrcentral för att hantera linjeblockering via radio, RBC – Radio Block Centre.

DMI – gränssnittet mellan lokföraren och tågets ERTMS-system. Grafiken uppdateras i realtid via radio.
Marten de Vries, CC0, via Wikimedia Commons

Sverige har valt att bygga ut ERTMS nivå 2, vilket innebär att lokföraren inte längre får körsignal och uppdatering av hastigheten via trafikmärken och optiska signaler,
utan i stället uppdateras i realtid via GSM-R på en display i förarhytten som kallas DMI – Driver Machine Interface.

Utbyggnaden av de nya tekniksystemen kommer att ta många år, prognosen 2024 är att ERTMS är utbyggt i Sverige tidigast under 2040-talet.

De framtida ERTMS-utrustade lok som ibland också kommer att trafikera sträckor med gamla ATC, kommer att ha översättnings-modulen STM – Special Transmission Module, vilken översätter signaler från ATC-baliserna till ERTMS-omborddatorn. Botniabanan är redan klar för ERTMS nivå 2, och arbete pågår 2024 – 2025 för att anpassa Malmbanan till samma standard.

GSM-R som gemensamma standarden för järnvägens radiokommunikation är fortfarande en viktig del i säkerhetssystemet ERTMS/ETCS. Men eftersom GSM-R är drygt 20 år gammal, planeras den att vara ersatt av nya 5G baserade FRMCS – Future Railway Mobile Communication System cirka år 2030.

Nybyggda Botniabanan längs Umeälven. Dag Lindgren, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons


Dag Johansson text och bild

Några exempel på YouTube-filmer för den som vill veta mera om nya tågtekniken:
Om ERTMS på Malmbanan från Trafikverket 2017. (6 minuter)
https://www.youtube.com/watch?v=xJVCOx3bjbs
Ericsson testar FRMCS-antenner på testbana 2024. (2 minuter)
https://www.youtube.com/watch?v=yVHqwm1CyDk
ERTMS/ATC i praktiken filmat från förarhytten på sträckan Ringsted-Köpenhamn 2023. (36 minuter)
https://www.youtube.com/watch?v=tRFVsZ7HpFA
Bildkällor
https://digitaltmuseum.se/021018187579/forarplatsen-i-en-sj-rc
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:GSM-R_Sagem_TiGR_350R.jpg
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:ERTMS_DMI.svg
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Botniabanan_l%C3%A4ngs_Ume_%C3%A4lv.jpg

Radiomuseets Områden: Sjöfartsradio

Här beskriver vi de olika områden på Radiomuseet. Den tredje artikeln i serien är området Sjöfartsradio, som inkluderar fartygsradio och kustradio.

Åtminstone från 1998 – 2019 har kustradioområdet sköts av Lars Kålland. Fartygsradio sköttes av Evert Elofsson 1998 – 2007, Rolf Claesson 2008–22018, 2019 av Lars-Olof Ternström. Därefter slogs dessa två områden ihop och blev sjöfartsradioområdet, under Lars-Olof tills hans bortgång 2023, då Matts Brunnegård tog över rodret i det kombinerade området. Matts skriver så här om sitt område:

Min företrädare som ansvarig för fartygsradio, Rolf Claesson, skrev en utmärkt artikelserie om utvecklingen för området sjöfartsradio i fyra nummer av Audionen 2008–2009, ”Från gniststation till satellit”. Länkar finns på sida 21.

Eftersom jag inte tror att jag kan redogöra för apparaterna inom detta område bättre än Rolf, så lånar jag delar av hans informativa bidrag.

Numera hör fartygsradio och kustradio ihop så det blir lite av varje.

Huvudsändare för telegrafi. SRA AT-1000 VIG (RM03479)

RM 3479 – sändare

1920-talet Rörsändare med uteffekten 1 kW., Frekvensområde: 100–600 kHz. Våglängdsområde: 500–3000 m.Antennvariometer till sändare AT 1000 VI, typ VS 20 s/n 209546. Sändaren användes på svenska fartyg under 1920-talet bl.a Amerikalinjens Drottningholm och Gripsholm samt på bevakningsfartyget Skagerack. Till sändaren kopplades ofta en telefonisändare för telefonsamtal.

RM03481 – sändare från 1940-talet

Sändare ST 300, (RM03481)

Under 1940-talet kom även en sändare typ ST 300 som kom att användas i många år, vilken tillverkades av AB Standard Radio. Denna sändare hade en långvågsdel för telegrafi med
frekvensområdet 350–545 kHz och en kortvågsdel for telegrafi och telefoni med frekvensområdet 3,4-17,7 MHz.

Som strömkälla användes även här en omformare som drevs från fartygets likströmsnät (110 eller 220 VDC) och som lämnade 110 volt / 500 p/s.

KV-mottagaren MK46 (RM00316) och LV-mottagaren ML 46 (RM03510)

Dessa mottagare var mottagare från 1940-talet men fortfarande vanliga under 1960-talet.

Det är klart att fartygen genom dessa utrustningar kunde kommunicera med varandra, men viktigare var förstås att kunna nå rederierna och nära kära.

RM 00316 – mottagare MK46
RM 03510 – mottagare
En skiss av Göteborg Radios
antenner, som väckte mycket
uppmärksamhet

Göteborg Radio

Det är här Göteborg Radio med anropssignalen SAG kommer in i bilden. Den var igång från 1908 – 1948 i Göteborg och 1948 – 1992 i Onsala. Radiomuseet har en hel del utrustning därifrån, inklusiv 3 expeditionsplatser och en modell av antennerna.

Expeditionsplats på Göteborg Radio, SAG
Här ser vi en bild av Radiomuseets modell av Göteborg Radios antenner. Den står i Hugo Hammars sal

Detta är ju ett axplock av alla fina apparater på avdelningarna för fartygsoch kustradio på museet. Gå gärna in på Radiomuseet.se och kolla de fina artiklarna ”Från gniststation till satellit” där jag som jag angav i inledningen lånat uppgifter av Rolf Claesson.

Matts på m/s
G D Kennedy
1962

Länk till artiklarna
https://www.radiomuseet.se/medlem/audionen2/nr2_2008/fran.html
https://www.radiomuseet.se/medlem/audionen2/nr3_2008/fran.html
https://www.radiomuseet.se/medlem/audionen2/nr4_2008/fran.html
https://www.radiomuseet.se/medlem/audionen2/nr1_2009/gnist.html

Text och bild: Radiotelegrafist Matts Brunnegård.

Järnvägstelefoni

Detta är den tredje artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.

I Sverige började radioutrustning användas i olika järnvägstillämpningar på 1950- talet. Användningsområden var från början vid växlingsarbete, kommunikation med vissa servicefordon, och som ersättning för fasta telefonlinjer.

Växlingsarbetet underlättades betydligt när bärbar transistorutrustning blev vanlig i slutet av 1960-talet.

Med hjälp av bland annat schweiziska Autophon SE19, och danska Storno CQP 512, kunde personalen via tillämpningar som bangårdsradio och växlingsradio enklare samarbeta med varandra.

Bilden till vänster visar växlingsarbete med hjälp av kommunikationsradion Autophon SE19, som bärs i sele på ryggen och med en styrenhet på bröstet.

Test med fjärrstyrning av elloket Ub 708 på
bangården i Hagalund, Stockholm år 1964.

Även lokstyrningsradio, det vill säga fjärrstyrning av förarlöst växellok, utvecklades under denna tid.

Först att få utrustning för fjärrstyrning var ellok med typbeteckning Ub och Ud. För arbete med radioutrustning på bangård var det viktigt att den lätt kunde hanteras under svåra förhållanden, ibland med dubbla handskar.


I mitten av 1970-talet kom SJ driftradio, med den orangea kommunikationsradion Sonab HR3045, varav Radiomuseet har två något olika exemplar. Se bild på nästa sida. Grunden till denna kommunikationsradio utvecklades av AGA, som sålde sin kommunikationsradioverksamhet till det då statliga Sonab 1974. En av erfarenheterna med utrustningen, som bland annat användes av underhållspersonal för kommunikation till trafikledning och eldriftcentraler, var att gummitangentbordet snabbt blev utslitet och efterhand ersattes med hårdare tangenter.

Radiomuseets bärbara utrustningar med anknytning till SJ.
Från vänster sändar/mottagarenheten till Autophon SE19, och därefter Storno CQP 512 från 1960-talet, i mitten två enheter Sonab HR3045 från 1970-talet, och till höger 1980-tals-apparaterna Ericsson P305 och Motorola MX360, med varsin laddare.

En nyhet var att man förutom att ta kontakt med annan radioenhet via (R)-knappen på tangentbordet, också kunde koppla telefonsamtal till SJ:s fasta telefonnät via knappen (T)

Växlare med en kommunikationsradio i arbete tillsammans med det kraftfulla dieselloket T44, sent 1980-tal.

Genom att ansluta Sonab-radion till en speciell kassett i förarhytten på loket, fick man i stället en trafikradio. Dessa lokmonterade enheter hade gemensamt anropsnummer med början på 090, och användes av lokförarna för kontakt med trafikledningen.

Trafikradions kassett är på plats i högerkant på denna realistiska RC-loksimulator
hos Järnvägsmuseet i Gävle, återinvigt sommaren 2024

En närmare titt på Motorola MX360, från början av 1980-talet, visar en volymratt överst till höger, och bredvid den en kanal/
driftsområdesväljare (DRO).

Vald kanal 1-6 innebar att enheten bara
öppnar på selektivt anrop.

Kanal 7-8 är repeaterkanaler som öppnas med knappen (R) på tangentbordet, och används för kommunikation med annan radio inom samma driftområde.

Kanal 9-10 är helt öppna direktkanaler. Knappen (T) på tangentbordet, som introducerades redan på Sonab-radion, gjorde det möjligt att ringa trådlöst till och från SJ:s fasta telefonnät. Att automatiskt kunna koppla telefonsamtal till en handenhet, fungerade alltså hos SJ flera år innan telefonsystemet NMT driftsattes 1981.

Dag Johansson

En artikel till i serien om järnvägstelefoni kommer i Audionen nr 1 2025.

Radiomuseets Områden: Rundradio

Rundradioområdet i all sin prakt

Eftersom Radiomuseet kom att täcka så många olika användningsområden av radiotekniken, delade man tidigt in samlingarna i olika ansvarsområden som förestods av någon med intresse och kompetens för att leda och utveckla ett visst område.

För rundradioområdet har vi varit många ansvariga genom åren sedan invigningen av Radiomuseet 1994. Här är namnen på dessa personer: Sven Eklöf 1997, Bengt Johannesson 1997, Sven-Erik Albert 2008, Horst Vormbrock 2009 och Lars Lindskog 2016.

Rundradioområdet på radiomuseet rymmer idag 1115 utställningsföremål av totalt 2699 som finns på Radiomuseet. Besökarna möts av två långa vägar med radioapparater alltifrån 1920-talet till 1980-talet. De är så imponerade att många besökare gärna vill bli fotograferade framför alla dessa vackra apparater från de år då radion var en viktig möbel i våra hem. På 1960-talet började radion tillverkas mera som lådor. Höljen i vackra träslag och bakelit övergavs till förmån för kompaktversioner i plast och plåt.

Många av museets apparater är fullt funktionsdugliga. Tack vare att museet sedan några år tillbaka har en egen mellanvågssändare så kan besökarna lyssna till apparater från olika tider alltifrån kristallmottagare fram till de senaste radiomodellerna.

För att fånga in intresset hos besökarna har vi inom rundradio anordnat 10 s.k. ”gateways” d.v.s. platser där man kan få extra information om det som visas.

Gateway 1 – Göteborgs äldsta mellanvågssändare

I Göteborg hade vi bl.a. K.G. Eliason vars radiosändare kan ses här på museets rundradioavdelning – Göteborgs äldsta mellanvågssändare, 405 m, i drift 1920-1925. Utvecklingen av sändartekniken före och under första världskriget med allt mer effektiva radiorör hade 1920 nått så långt att amatörer kunde bygga egna sändare och göra program med tal och musik riktad till allmänheten.

Gateway 2 – Tysk radio från andra världskriget

Lyssna till en engelsk radiosändning till Danmark från slutet av andra världskriget Under andra världskriget fick rundradion en stor betydelse genom att den nådde så långt. I Danmark fick befolkningen besked om den tyska kapitulation den 4 maj 1945 genom att lyssna på BBC från London som sände på danska.

Gateway 3 DAB- radio

Norska Radion, NRK, har idag helt lämnat FM-bandet och sänder nu ut sina radioprogram via ett nytt digitalt sändarnät DAB. Inget annat nordiskt land har följt efter men Teracom sänder DAB på försök på några få platser i Sverige bl.a. över Brudaremossen i Göteborg. Här kan man lyssna till 19 kanaler, varav 7 kommer från Sveriges Radio och 12 är reklamfinansierade.

Gateway 4 Fungerande trådradiosändning i full drift

I samband med att Radiotjänst bildades 1925 fick Televerket i uppdrag att bygga ett sändarnät som skulle täcka landet så att riksprogrammet kunde avlyssnas överallt. Det lyckades man bara delvis med att göra så därför började man sända ut detta program även över telefonnätet i de delar av landet som hade dålig radiotäckning. Via ett filter i bostaden vid telefonen plockade man ut radiosignalen som kopplades till en vanlig radiomottagare. En sådan kan här ses och höras i drift.

Gateway 5 – Kristallmottagare

Lyssna till en kristallmottagare via två högtalare Radiorören var fortfarande alltför dyra på 1920-talet men tack vare kristallmottagaren kunde gemene man få råd och möjlighet att redan på 1920-talet lyssna på radio hemma i sin bostad. På Radiomuseet kan man lyssna till en kristallmottagare i drift via två
högtalare varav en är från 1925 och en från 1935.

Gateway 6. Lyssna till en trådspelare

Möjligheten att själv göra egna inspelningar kunde först göras på en tunn tråd. Systemet medgav enbart monoinspelningar och var inte så lätt att hantera då tråden lätt trasslade till sig och gick av. Därför konkurrerades trådspelaren ut av rullbandspelaren under 1950-talet.

Gateway 7 – stereo-8 anläggning

Lyssna till en stereo-8 anläggning Stereo 8 bestod av ett ändlöst band som rymmer fyra stereokanaler och lanserades på 1950-talet för att i första hand installeras i bilar. Gateway 8 – stereogrammofon Spela en skiva på denna fina stereogrammofon från Luxor, tillverkad på 1980-talet.

Gateway 9. Se en transistorradio på badstranden

År 1948 uppfanns transistorn som kom att revolutionera förstärkartekniken och slå ut elektronrören i de flesta tillämpningar redan under 1960-talet. Transistorradions era inleddes. Mindre och strömsnåla apparater kom ut på marknaden.

Gateway 10. Lyssna till 80-talets mäktiga klanger

Denna stereoanläggning har skivspelare, CD-växlare, Audioförstärkare, Kassettdäck, Tuner för AM/FM och Fjärrkontroll.

Lars Lindskog text och bild

En artikel till i serien Radiomuseets områden kommer i Audionen nr 1 2025

Järnvägstelefoni

Detta är den andra artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.

I början av 1900-talet började SJ:s bantelefonsystem att byggas ut. Den bestod från början av en dubbel luftledning med 3 mm järntråd. Eftersom alla telefoner längs en bansträckning kopplades ihop på samma linje, så behövdes ett system för att särskilja vilken telefon som blev uppringd. När antalet telefoner på samma linje blev 15–20 stycken så började det bli opraktiskt och störande att använda olika typer av kodade ringsignaler som hördes i alla telefonerna.

Utställning i Göteborg 1923 med dåtida kommunikationsutrustning vid SJ. Här finns bland annat telegraf och Western Electrics selektorsystem. En plåttelefon syns nere till vänster

År 1914 provades ett telefonväljarsystem från amerikanska Western Electric (W.E) med så kallade selektorer mellan de 8 stationerna på sträckan Malmö-Trelleborg, och tekniken ansågs efter provet vara pålitlig. Redan 1916 driftsattes selektorsystemet på den 20 mil långa sträckan Stockholm-Hallsberg med 25 stationer och ny kopparledning.


Telegramexpeditionen på Östersund Centralstation
Till vänster syns två mottagare för
trådtelegraf, och till höger en manuell telefonväxel.
Western Electrics svarta selektorskåp syns till höger.

Western Electrics system var centralt, och en del av en manuell telefonväxel. Det använde sig av ett elektromekaniskt impulssändarsystem, där varje telefon på linjen fick en nyckel i växeln med en för telefonlinjen unik kombination av tre tal, alla mellan 2 och 13, och där summan av de tre talen alltid blev 17. En telefon kunde t.ex. ha kombinationen 7-8-2 och en annan 3-10-4.

Diorama från Järnvägens museum i Ängelholm som visar Western Electrics mottagarlåda hos en tänkt abonnent. I detta fall järnvägsstationen i Bäreberg nära Nossebro, som stationen såg ut cirka 1950.
Ett vackert exemplar av plåttelefon, krönt med SJ:s gamla logotyp, har kopplats till
Western Electrics mottagarlåda i detta tänkta exempel från en banvaktsstuga någonstans i Västergötland cirka 1950.

Den som ville ringa anropade SJ:s telefonväxel genom att veva på sin telefons växelströmsgenerator, och talade därefter om för telefonisten vilken annan station man ville ha kontakt med. Telefonisten aktiverade den mottagande telefonens nyckel genom att vrida den ett kvarts varv. Med utväxling gjorde då impulssändaren ett helt arv vilket sände den aktuella kodkombinationen som ett pulståg av pulserande likström ut på telefonlinjen. Varje telefon på linjen hade en mottagarlåda med en elektromekanisk avkodare av pulståget, och även om alla mottagarna reagerade, så var det bara den avkodare med rätt kombination som slutligen hamnade i ringläge
och aktiverade ringklockorna hos mottagarens telefon.

Samtal via en tillfälligt inkopplad bantelefon i samband med banrevision 1966.

När järnvägen började elektrifieras i början av 1920-talet uppstod kraftiga störningar i telefonins luftledningar bredvid spåren, och efter diverse experiment med att till exempel öka avståndet, konstaterades att problemen enklast kunde lösas genom att gräva ner jordkabel för telefoni och telegraf.

När luftledningarna för telefoni tagits bort, kunde den som behövde ringa ifrån ett tåg som stannat ute på linjen i stället använda sig av något av de fasta telefonställen som anlagts med cirka 3 kilometers mellanrum. Enkla fälttelefoner togs med på tåget eller dressinen och pluggades in när man behövde ringa. En pil på stolpar längs banan visade riktningen till närmaste telefonställe.

År 1924 driftsattes LM Ericssons första automatiska telefonväxel i Sverige, och 1926 togs SJ:s första helautomatiska växel i drift i Stockholm. Detta innebar att den som ville ringa, själv kunde välja nummer med hjälp av fingerskiva.

En ny säkerhetsordning trädde i kraft vid SJ 1929. Tidigare hade telegrafen varit krav vid meddelanden gällande säkerhet, eftersom pappersremsan från mottagaren visade vad som faktiskt hade meddelats. Nu slopades kravet på telegraf eftersom telefonen ansågs tidsoch personalbesparande. SJ:s telefonnät växte därefter kraftigt.

Det amerikanska selektorsystemet började att få ålderskrämpor i början av 1930-talet. Det blev allt svårare att få tag på reservdelar från USA, och det ökande behovet av ett system som automatiskt samverkade med de nya automatväxlarna och Telegrafverkets nät, gjorde att LM Ericsson utvecklade sitt modulbaserade selektorsystem ATA 10 för SJ:s behov. Den först driftsatta linjen med LM Ericssons system blev Gävle-Uppsala-Stockholm år 1934.

Biljettexpeditionen på järnvägsstationen i Skene 1945. LM Ericssons modulbaserade selektorsystem ATA 10 är monterat på väggen, och önskat nummer väljs med fingerskiva på bakelittelefonerna. Den vänstra telefonen har som underställ en linjetagare för tio linjer.

ATA 10 var ett decentraliserat, relästyrt selektorsystem som kunde användas på SJ:s telefonlinjer med eller utan central växel. Stationer på samma telelinje kunde direkt ringa varandra, och önskat telefonnummer valdes med fingerskiva. Systemet bestod av en impulssändande centralenhet (SLUA) på varje linjesektion, som matade ut två likspänningar med motsatt polaritet. Den ena spänningen (24V) användes till impulserna från fingerskivorna, och den andra (150-200 V) användes för inställning av selektorerna till respektive telefon. Vid behov användes en sammankopplande enhet (SLUB) med väljare som automatiskt kopplade ihop näraliggande linjesektioner. Dessutom fanns ytterligare moduler för att koppla in automatiska eller manuella växlar, och möjlighet för vissa telefoner att få prioritet och vid behov kunna bryta in i pågående samtal.

Halvautomatisk linjetagare från LM Ericsson för tjugo linjer. På grund av sin form kallades den ”Hästhuvudet”, och användes till exempel i ledningscentraler.

De olika kommunikationsbehoven inom SJ för tåganmälning, ban- och krafttelefon, lokal- och fjärrlinjer med mera innebar, beroende på stationens storlek,
att det fanns behov inte bara av att välja telefonnummer utan också olika telelinjer
ifrån samma telefon. Telefonapparater med möjlighet till linjeval kallades linjetagare.

I nästa artikel tänkte jag berätta mera om radiokommunikation hos SJ.

Dag Johansson

Extern bildreferens
https://digitaltmuseum.se/021018054303/utstallning
https://digitaltmuseum.se/021018032925/telegramexpeditionen
https://digitaltmuseum.se/021018070534/banrevision-i-storlag-sj-d
https://digitaltmuseum.se/021018137245/biljettforsaljningskontoret-i-skene-telefonvaxel
https://digitaltmuseum.se/021027852451/telefon

Hembygge från 50-talet

Lars Hallin, SM6YJ, medlem sedan 1995, tidigare områdesansvarig för flygradio och militärradio samt helgvärd, berättar lite om sitt ungdomsradiobygge.

För under 80 kronor kunde vi 13 åringar köpa från Hobbyförlaget en komplett sändare/mottagare i byggsats som hade räckvidd på flera mil. Vi låg på bandet 100 MHz och störde ingen men till slut hittade en pejlbuss en av oss. Som straff fick vi gå och lära oss CW (telegrafi) på polisstationen i Nyköping samt avlägga examen för radio-certifikatet.

Hobbyförlaget var ett postorderföretag som var verksamt i Borås från 1940-talet. Den sista katalogen kom troligen ut våren 1971. Firman koncentrerade sig på postorderförsäljning av hobbysaker för främst ungdomar. Från katalogen kunde man beställa ritningar, byggsatser av olika slag, harpungevär, reservdelar till mopeder, klackringar m.m. Många fick sitt radiointresse genom de radiobyggsatser, till exempel ”IKE-serien” som kunde byggas ”nästan helt utan verktyg” och det militära överskottsmateriel från huvudsakligen andra världskriget som såldes av företaget.

Här finns en länk till en Hobbykatalog från 1967 – 68 som Lars har hittat på Internet.
Hans hemmabygge härstammar från tidigt 50-talet. (Wikipedia)
http://www.tmfk.org/antikrundan/HF40/files/basic-html/page40.html

Från katalogen:

Do it yourself…

Världens lättaste sätt att bygga radio, tack vare IKE-SERIEN – radiobyggsatser sammanställda enligt ny revolutionerande amerikansk metod, vilket gör det möjligt för Er att helt utan verktyg – icke ens lödkolv erfordras – bygga utmärkta mottagare, förstärkare, likriktare, sändare etc. på kortare tid än I/2 timme, om Ni dessförinnan läst igenom den enkla och lättfattliga byggnadsbeskrivningen.

Apparaterna äro konstruerade enligt radioteknikens allra senaste rön med moderna rör och komponenter. I samtliga byggsatser ingår ritning och byggnadsbeskrivning. IKEserien består av följande byggsatser:

RK 61 ”II4E I” – kortvågsmottagare. UKV-FM-KV – mottagare med röret EC42. Våglängdsområde 1,25 – 15 meter. Amatör-, luftfarts-, polis-, taxi-, FM- och TV-banden kunna avlyssnas. Kan inkopplas pi vanlig radiomottagares grammofonuttag.
Pris per styck – 39,50 kronor.

RK 62 ”IKE II” sändare. UK-sändare med röret 6J6 i push-pull-koppling.
Våglängdsområde 1,25 – 3,5 meter. Räckvidd upp till 100 km med lämplig antenn.
Effekt 3,5 watt.
Pris per styck – 34,50 kronor.

RK 63 ”IKE III” sändare. Förstärkare och modulator med röret ECL82. Lämplig som
förstärkare till kortvågsmottagaren ”IKE I” som då får högtalarstyrka eller som modulator till sändaren ”IKE II” som då blir en telefonisändare. Dessutom är den en utmärkt grammofonförstärkare. Försedd med volymkontroll, uttag för mikrofon och pick-up.
Effekt 3 watt.
Pris per styck – 69,50 kronor.

RK 64 ”IKE IV” – likriktare. Likriktare för växelström. Omkopplingsbar för skrivning. Omkopplingsbar för alla förekommande nätspänningar. Selenlikriktare, 200 volt 60 mA, 6,3 volt, 3 ampere. Likriktaren passat till ”IKE I, I III”, samt är dessutom en lämplig likriktare för den experimenterande radioamatören Pris per styck – 69,50 kronor.

RK 65 ”IKE V” – sändare-mottagare. Sändare-mottagare med rör 6C4. Våglängdsområde 1,25 – 3,5 meter. Apparaten är bygd som en s.k. tranceiver, varför skiftning mellan sändning och mottagning sker genom en enkel omkopplare. Sändaren är en telefonisändare för kolkornsmikrofon. Uteffekt 2,5 watt. Med mottagaren kan amatör-, luftfarts-, polis-, taxi-, FM- och TV-banden avlyssnas.

Lars Hallin SM6YJ

Radiohytten på en motortorpedbåt

Torpedbåt i Ronneby

En Dag I Paradiset

Äntligen är det återigen dags för EDIP – En Dag I Paradiset!

Lördagen den 7 september 2024 är alla välkomna till Gålö för att titta på båtar, motorer, Örlogsmarin miljö, och mycket, mycket mer.

Det kommer finnas tillfälle att åka Motortorpedbåt från 50-tal såväl som Torpedbåt och Robotbåt från 60-tal, och även Minsvepare och Stridsbåtar finns med i arsenalen.

Jag har redan varit i paradiset!

Ett par sommarmånader 1964 var jag radiotelegrafist på en av flottans vinthundar, T 52. T52:s civila anropssignal var SCKW.

Båtarna hade tre italienska motorer från Isotta Franchini på 1500 hk styck. Snabba fartyg som var beväpnade med två torpeder och en kanon. De var snabba redan när jag var ombord, men uppriktigt sagt så går de fortare varje gång jag berättar om dem.

Stridshytten

Under bryggan låg stridshytten där radiostationen låg i ett hörn.
Sändarens effekt uppgick till 50 watt och utöver den sändaren i radioschacket hade vi också en 5-watts UK-station som fjärrstyrdes från bryggan.

Som mottagare hade vi två stycken BRT 400 som var mycket vanlig i flottan på 1960-talet. Vi har en sådan i vår utställning på Radiomuseet, se bilden nedan. Vi hade också en mycket fin 50-wattare men den försvann för några år sedan, när det s.k. mellanrummet i Sjöfartsradioområdet togs bort för att ge mer plats för kontrollrummet. Där fanns för övrigt flera intressanta radioprylar från kustflottan.

Det finns mer information på https://navyradio.se/hem

Det finns mer att lära om livet på sjön i en video på
https://www.youtube.com/watch?v=_D3KgWFLgzM

Matts Brunnegård, text och bild