Författare: Viktor Ohlsson

Detta är den fjärde och avslutande artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.

Sedan det helautomatiska mobiltelefonnätet NMT 450 driftsatts 1981 kom olika tillämpningar med ”släpbara” mobiltelefoner att användas ombord på några av de mindre järnvägslinjerna. Förutom NMT användes också det äldre manuellt kopplade mobiltelefonsystemet MTD, tills detta släcktes ner 1987. Mobiltelefonerna användes som komplement till den driftradio och tågradio som fortfarande var i drift in på 1990-talet.

För att öka möjligheten till direktkontakt mellan trafikledning och lokförare på de ibland överbelastade radiokanalerna, tog SJ:s dåvarande generaldirektör Stig Larsson år 1989 beslut om att utrusta alla svenska lok och motorvagnar med NMT 450 mobiltelefon.

Tidigare, under 1970-talet, bestämde sig SJ också för att utveckla ett eget tågskyddssystem, som till exempel automatiskt skulle stoppa tåget om lokföraren missade en stoppsignal. Det utvecklade systemet ATC – Automatic Train Control togs i drift på de första järnvägssträckorna 1980.

Lokföraren på ett RC-lok i bilden till höger matar in uppgifter om tåget till lokdatorn via ATC-kontrollpanel. Bland annat behöver uppgifter om tågets längd, maxhastighet och bromsförmåga anges för att ATC skall fungera korrekt.

ATC bygger på grupper av informationsgivande transpondrar, i järnvägssammanhang kallade baliser, placerade mellan rälerna i spåret. Dessa baliser aktiveras av en sändare monterad under det passerande loket, vilken sänder korta pulser på 27 MHzbandet.

Den aktiverade balisen svarar med ett kort ”telegram” sänt med 50 kbit/s på 4,5 MHz vilket registreras av en mottagare i loket.

Balisens information gäller t.ex. aktuell hastighetsbegränsning, spårlutning eller läget på närmaste trafiksignal. En dator i loket tar emot informationen och tar över kontrollen om lokföraren inte håller hastighetsgränsen, eller inte följer signalerna längs banan.

För att förhindra att ett bakomvarande tåg hinner upp ett framförvarande på samma spår, används en teknik som kallas linjeblockering. Detta innebär att rälsen delas in i blocksträckor, oftast 2 – 5 km långa. Huvudsignalen vid blocksträckans början visar automatiskt stopp så länge ett framförvarande tåg befinner sig på denna sträcka.

Tåg kör vänstertrafik vid dubbelspår i Sverige och signalen på det vänstra spåret i bilden ovan, i detta fall kallat uppspåret, visar grönt ”kör” eftersom blocksträckan fram till nästa blocksignal är fri från hinder. Signalen på det högra, benämnt nedspåret, visar rött ”stopp” eftersom en tågväg är lagd för ett uppifrån kommande tåg som strax kommer att passera.

Gruppering av baliser ger möjlighet till mera information, samt riktningsbestämning beroende på åt vilket håll tåget passerar. År 1993 uppgraderades lokdatorn till nya versionen ATC 2, och i senare uppgraderingar har ytterligare funktioner lagts till.

Det gamla mobilnätet NMT 450 var beräknat att släckas ner cirka 2007, och därför startade Banverket uppbyggnaden av det egna mobilnätet MobiSIR – Mobil Svensk Internationell Radio för järnväg år 2001. Detta ersatte alla gamla radio och elefonsystem hos SJ och Banverket. MobiSIR bygger på GSM-R, som är en järnvägsanpassad version för tal och data av den europeiska mobilstandarden GSM, även kallad 2G.

Man kan välja abonnemang och typ av telefon i MobiSIR beroende på behov. För spårarbetare behövs kanske en stöt- och fukttålig telefonmodell, medan ombordpersonal med ett fordonsabonnemang kan välja en mera smartphoneliknande GSM-R-telefon.

Bilden till höger visar en GSM-R-telefon från franska SAGEM. Telefonen har klassiska menynavigationsknappen i mitten, samt knapp för nödanrop i överkant, och Push-To-Talk PTT-knapp (skymd) på vänstersidan.

I telefonsystemet finns ett antal säkerhetsfunktioner inbyggda, bland annat samtalsprioritering, gruppsamtal och järnvägsnödanrop. I sistnämnda
fallet kopplas samtal direkt till driftledning, och alla GSM-R-telefoner i närheten får medhörning av nödsamtalet. Det är också möjligt att ringa till tågnumret, vilket gör att man alltid kopplas rätt även om tåget t.ex. byter lok.

Eftersom många länder i Europa tidigare haft egna nationella säkerhetslösningar, har ett omfattande standardiseringsarbete successivt lett fram till det
gemensamma europeiska tågtrafiksystemet ERTMS – European Rail Traffic Management System. Detta består i sin tur av olika delar, och är dessutom indelat i tre olika nivåer.

Den del som hanterar tågsignal och styrning, och ersätter gamla nationella system som t.ex. svenska ATC, heter ETCS – European Train Control System. Nya komponenter i ETCS är dels en ny typ av balis, en Eurobalis, som främst anger tågets exakta position. Dessutom införs en ny typ av styrcentral för att hantera linjeblockering via radio, RBC – Radio Block Centre.

Sverige har valt att bygga ut ERTMS nivå 2, vilket innebär att lokföraren inte längre får körsignal och uppdatering av hastigheten via trafikmärken och optiska signaler,
utan i stället uppdateras i realtid via GSM-R på en display i förarhytten som kallas DMI – Driver Machine Interface.

Utbyggnaden av de nya tekniksystemen kommer att ta många år, prognosen 2024 är att ERTMS är utbyggt i Sverige tidigast under 2040-talet.

De framtida ERTMS-utrustade lok som ibland också kommer att trafikera sträckor med gamla ATC, kommer att ha översättnings-modulen STM – Special Transmission Module, vilken översätter signaler från ATC-baliserna till ERTMS-omborddatorn. Botniabanan är redan klar för ERTMS nivå 2, och arbete pågår 2024 – 2025 för att anpassa Malmbanan till samma standard.

GSM-R som gemensamma standarden för järnvägens radiokommunikation är fortfarande en viktig del i säkerhetssystemet ERTMS/ETCS. Men eftersom GSM-R är drygt 20 år gammal, planeras den att vara ersatt av nya 5G baserade FRMCS – Future Railway Mobile Communication System cirka år 2030.

Dag Johansson text och bild

Några exempel på YouTube-filmer för den som vill veta mera om nya tågtekniken:
Om ERTMS på Malmbanan från Trafikverket 2017. (6 minuter)
https://www.youtube.com/watch?v=xJVCOx3bjbs
Ericsson testar FRMCS-antenner på testbana 2024. (2 minuter)
https://www.youtube.com/watch?v=yVHqwm1CyDk
ERTMS/ATC i praktiken filmat från förarhytten på sträckan Ringsted-Köpenhamn 2023. (36 minuter)
https://www.youtube.com/watch?v=tRFVsZ7HpFA
Bildkällor
https://digitaltmuseum.se/021018187579/forarplatsen-i-en-sj-rc
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:GSM-R_Sagem_TiGR_350R.jpg
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:ERTMS_DMI.svg
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Botniabanan_l%C3%A4ngs_Ume_%C3%A4lv.jpg

Detta är den tredje artikeln i serien om telekommunikation på svenska järnvägen.

I Sverige började radioutrustning användas i olika järnvägstillämpningar på 1950- talet. Användningsområden var från början vid växlingsarbete, kommunikation med vissa servicefordon, och som ersättning för fasta telefonlinjer.

Växlingsarbetet underlättades betydligt när bärbar transistorutrustning blev vanlig i slutet av 1960-talet.

Med hjälp av bland annat schweiziska Autophon SE19, och danska Storno CQP 512, kunde personalen via tillämpningar som bangårdsradio och växlingsradio enklare samarbeta med varandra.

Bilden till vänster visar växlingsarbete med hjälp av kommunikationsradion Autophon SE19, som bärs i sele på ryggen och med en styrenhet på bröstet.

Även lokstyrningsradio, det vill säga fjärrstyrning av förarlöst växellok, utvecklades under denna tid.

Först att få utrustning för fjärrstyrning var ellok med typbeteckning Ub och Ud. För arbete med radioutrustning på bangård var det viktigt att den lätt kunde hanteras under svåra förhållanden, ibland med dubbla handskar.

I mitten av 1970-talet kom SJ driftradio, med den orangea kommunikationsradion Sonab HR3045, varav Radiomuseet har två något olika exemplar. Se bild på nästa sida. Grunden till denna kommunikationsradio utvecklades av AGA, som sålde sin kommunikationsradioverksamhet till det då statliga Sonab 1974. En av erfarenheterna med utrustningen, som bland annat användes av underhållspersonal för kommunikation till trafikledning och eldriftcentraler, var att gummitangentbordet snabbt blev utslitet och efterhand ersattes med hårdare tangenter.

En nyhet var att man förutom att ta kontakt med annan radioenhet via (R)-knappen på tangentbordet, också kunde koppla telefonsamtal till SJ:s fasta telefonnät via knappen (T)

Genom att ansluta Sonab-radion till en speciell kassett i förarhytten på loket, fick man i stället en trafikradio. Dessa lokmonterade enheter hade gemensamt anropsnummer med början på 090, och användes av lokförarna för kontakt med trafikledningen.

En närmare titt på Motorola MX360, från början av 1980-talet, visar en volymratt överst till höger, och bredvid den en kanal/
driftsområdesväljare (DRO).

Vald kanal 1-6 innebar att enheten bara
öppnar på selektivt anrop.

Kanal 7-8 är repeaterkanaler som öppnas med knappen (R) på tangentbordet, och används för kommunikation med annan radio inom samma driftområde.

Kanal 9-10 är helt öppna direktkanaler. Knappen (T) på tangentbordet, som introducerades redan på Sonab-radion, gjorde det möjligt att ringa trådlöst till och från SJ:s fasta telefonnät. Att automatiskt kunna koppla telefonsamtal till en handenhet, fungerade alltså hos SJ flera år innan telefonsystemet NMT driftsattes 1981.

Dag Johansson

En artikel till i serien om järnvägstelefoni kommer i Audionen nr 1 2025.

Lars Hallin, SM6YJ, medlem sedan 1995, tidigare områdesansvarig för flygradio och militärradio samt helgvärd, berättar lite om sitt ungdomsradiobygge.

För under 80 kronor kunde vi 13 åringar köpa från Hobbyförlaget en komplett sändare/mottagare i byggsats som hade räckvidd på flera mil. Vi låg på bandet 100 MHz och störde ingen men till slut hittade en pejlbuss en av oss. Som straff fick vi gå och lära oss CW (telegrafi) på polisstationen i Nyköping samt avlägga examen för radio-certifikatet.

Hobbyförlaget var ett postorderföretag som var verksamt i Borås från 1940-talet. Den sista katalogen kom troligen ut våren 1971. Firman koncentrerade sig på postorderförsäljning av hobbysaker för främst ungdomar. Från katalogen kunde man beställa ritningar, byggsatser av olika slag, harpungevär, reservdelar till mopeder, klackringar m.m. Många fick sitt radiointresse genom de radiobyggsatser, till exempel ”IKE-serien” som kunde byggas ”nästan helt utan verktyg” och det militära överskottsmateriel från huvudsakligen andra världskriget som såldes av företaget.

Här finns en länk till en Hobbykatalog från 1967 – 68 som Lars har hittat på Internet.
Hans hemmabygge härstammar från tidigt 50-talet. (Wikipedia)
http://www.tmfk.org/antikrundan/HF40/files/basic-html/page40.html

Från katalogen:

Do it yourself…

Världens lättaste sätt att bygga radio, tack vare IKE-SERIEN – radiobyggsatser sammanställda enligt ny revolutionerande amerikansk metod, vilket gör det möjligt för Er att helt utan verktyg – icke ens lödkolv erfordras – bygga utmärkta mottagare, förstärkare, likriktare, sändare etc. på kortare tid än I/2 timme, om Ni dessförinnan läst igenom den enkla och lättfattliga byggnadsbeskrivningen.

Apparaterna äro konstruerade enligt radioteknikens allra senaste rön med moderna rör och komponenter. I samtliga byggsatser ingår ritning och byggnadsbeskrivning. IKEserien består av följande byggsatser:

RK 61 ”II4E I” – kortvågsmottagare. UKV-FM-KV – mottagare med röret EC42. Våglängdsområde 1,25 – 15 meter. Amatör-, luftfarts-, polis-, taxi-, FM- och TV-banden kunna avlyssnas. Kan inkopplas pi vanlig radiomottagares grammofonuttag.
Pris per styck – 39,50 kronor.

RK 62 ”IKE II” sändare. UK-sändare med röret 6J6 i push-pull-koppling.
Våglängdsområde 1,25 – 3,5 meter. Räckvidd upp till 100 km med lämplig antenn.
Effekt 3,5 watt.
Pris per styck – 34,50 kronor.

RK 63 ”IKE III” sändare. Förstärkare och modulator med röret ECL82. Lämplig som
förstärkare till kortvågsmottagaren ”IKE I” som då får högtalarstyrka eller som modulator till sändaren ”IKE II” som då blir en telefonisändare. Dessutom är den en utmärkt grammofonförstärkare. Försedd med volymkontroll, uttag för mikrofon och pick-up.
Effekt 3 watt.
Pris per styck – 69,50 kronor.

RK 64 ”IKE IV” – likriktare. Likriktare för växelström. Omkopplingsbar för skrivning. Omkopplingsbar för alla förekommande nätspänningar. Selenlikriktare, 200 volt 60 mA, 6,3 volt, 3 ampere. Likriktaren passat till ”IKE I, I III”, samt är dessutom en lämplig likriktare för den experimenterande radioamatören Pris per styck – 69,50 kronor.

RK 65 ”IKE V” – sändare-mottagare. Sändare-mottagare med rör 6C4. Våglängdsområde 1,25 – 3,5 meter. Apparaten är bygd som en s.k. tranceiver, varför skiftning mellan sändning och mottagning sker genom en enkel omkopplare. Sändaren är en telefonisändare för kolkornsmikrofon. Uteffekt 2,5 watt. Med mottagaren kan amatör-, luftfarts-, polis-, taxi-, FM- och TV-banden avlyssnas.

Lars Hallin SM6YJ

En Dag I Paradiset

Äntligen är det återigen dags för EDIP – En Dag I Paradiset!

Lördagen den 7 september 2024 är alla välkomna till Gålö för att titta på båtar, motorer, Örlogsmarin miljö, och mycket, mycket mer.

Det kommer finnas tillfälle att åka Motortorpedbåt från 50-tal såväl som Torpedbåt och Robotbåt från 60-tal, och även Minsvepare och Stridsbåtar finns med i arsenalen.

Jag har redan varit i paradiset!

Ett par sommarmånader 1964 var jag radiotelegrafist på en av flottans vinthundar, T 52. T52:s civila anropssignal var SCKW.

Båtarna hade tre italienska motorer från Isotta Franchini på 1500 hk styck. Snabba fartyg som var beväpnade med två torpeder och en kanon. De var snabba redan när jag var ombord, men uppriktigt sagt så går de fortare varje gång jag berättar om dem.

Under bryggan låg stridshytten där radiostationen låg i ett hörn.
Sändarens effekt uppgick till 50 watt och utöver den sändaren i radioschacket hade vi också en 5-watts UK-station som fjärrstyrdes från bryggan.

Som mottagare hade vi två stycken BRT 400 som var mycket vanlig i flottan på 1960-talet. Vi har en sådan i vår utställning på Radiomuseet, se bilden nedan. Vi hade också en mycket fin 50-wattare men den försvann för några år sedan, när det s.k. mellanrummet i Sjöfartsradioområdet togs bort för att ge mer plats för kontrollrummet. Där fanns för övrigt flera intressanta radioprylar från kustflottan.

Det finns mer information på https://navyradio.se/hem

Det finns mer att lära om livet på sjön i en video på
https://www.youtube.com/watch?v=_D3KgWFLgzM

Matts Brunnegård, text och bild

På bilden framför dig ser du början av det som sedan skulle bli ”Silicon Valley” i Kalifornien. I det här garaget började år 1939 två studenter, William Hewlett och David Packard, med att utveckla elektroniska instrument. Deras första produkt var tongeneratorn HP 200A, som du ser en variant av här på hyllan. Tongeneratorn hade goda prestanda och använde en vanlig glödlampa för att få en ren utsignal. Den såldes bland annat till Disney för filmen ”Fantasia” och fick många efterföljare, även av andra fabrikat.

Här på hyllan finns flera andra framgångsrika HP-produkter från 1950 – 1970. HP blev känt för att leverera hög kvalitet till marknadsmässiga priser.

Företagsgruppen har idag ett värde av cirka 1000 miljarder kronor.

Mitt intresse för radio väcktes av min farbror Ragnar som var DX-are, vilket gjorde att även jag började skicka lyssnarraporter till BBC, Voice of America och HCJB m.fl.

Sjöfartsintresset väcktes av en gosse i byn som var mässuppassare i handelsflottan. Det lät ju väldigt spännande.

Sommaren 1959 tog jag hyra som mässuppassare på ett litet s.k. paragraffartyg som hette Hermia och gick mellan Göteborg och Edinburgh. Det blev 10 resor innan skolan kallade.

Sommaren 1960 mönstrade jag som stewardbiträde, i dagligt tal kallad ”hökarhalva på m/s Sunnaren. Där fick jag kontakt med gnisten som verkade ha ett trevligt och intressant yrke.

Detta styrkte mig i att jag tagit ett rätt beslut som skickat in min ansökan till telegrafistutbildningen på sjöbefälsskolan i Göteborg. Hoppet om att komma in var inte särskilt stort, så glädjen stod högt i tak när jag fick telegram om att jag kommit in!

m/s Sunnaren och jag kom till Göteborg från Sydafrika på min födelsedag den 26 september 1960 och den 27:e, fyra veckor för sent, skyndade jag upp för trapporna till skolan på Kvarnberget.

Den 17 maj 1961 tog jag radiotelegrafistexamen (certifikat nedan) och gick nedför trapporna och in på Rederiaktiebolaget Transatlantic där jag träffade Herr Brunnhage som hade hand om telegrafisterna i bolaget. Strax före midsommar ringde han och meddelade att jag skulle resa till Malmö för att mönstra på ett fartyg som hette GD Kennedy. Där var Evert Taubes bror Gunnar Taube befälhavare. Han vikarierade under kustresan för ordinarie befälhavaren Åke Rydin.

Vi gick via Sydafrika till Australien och sedan hemresa via Suezkanalen.

Efter GD Kennedy blev jag gnist på m/s Lommaren i samma rederi. Lommaren gick på Sydafrikatraden och jag hann med 10 resor innan det kom ett brev från Kungliga flottan som tyckte att jag borde göra min värnplikt.

I kustflottan tjänstgjorde jag först på isbrytaren Oden och när isbrytarsäsongen var över hamnade jag på Gålöbasen i Stockholms skärgård på 4:e Mtb-divisionen. En liten båt som man sköt torpeder med och som gjorde mellan 45 och 50 knop. Sedan var det dags för minsveparen Hanö som tidigare gått som understödsfartyg för Islands fisket, men nu höll sig i Nordsjön.

Där var min sjömanstid slut trodde jag. Men
1970 kom en inkallelse till en repetitionsövning
som jag fullgjorde på sjömätningsfartygen Johan Månsson, som nu skulle bli minutläggningsfartyg. Sedan var det slutseglat.

Jag har renskrivit ett dokument jag hittade i radiohytten på museet.

Eftersom originalet är näst intill oläsligt spritduplikat har jag skrivit om den. När jag tog min examen har jag en känsla av att det gick till precis så som det skildras här.

Språket är ju en smula ålderdomligt men det är lite av charmen tycker jag.

Nedan får läsaren ta del av reglerna för provtagning för radiotelegrafistcertifikat.

REGLER FÖR PROVTAGNING FÖR RADIOTELEGRAFISTCERTIFIKAT
a. Mottagningsprovet avlägges först och utgöres av 10 telegram, som nedskrives på
blankett ”Repetitionstelegram” form. Nr 206, ett telegram på varje blankett. Fordran på att inledningen skrives i särskilt avsedda rutor ställes icke.

Ett telegram i mottages i taget och kvittens skall avgivas, t.ex. ~ (lystringstecken) R
126 (telegram nr) och återsignalering av alla med siffror skrivna tal i adress, text och
underskrift samt alla ord eller grupper som man är en aning osäker på, men som man hoppas äro riktiga och tecknet K.

På så sätt kan man undvika omfrågning. Siffrorna i telegraminledning, utan nr, sändes icke, såvida man icke är tveksam på någon grp (grupp). Kvittenserna upptages på remsa å skrivapparat för kontroll av tveksamma fall. Slarva icke med kvittenserna genom att t.ex. sända utdragna R!

Om man måste fråga på något, gör man det innan man kollar. Man återsignalerar alltid tillbaka det eller de ord (grp), som man gjort omfrågning på, så att mottagning med säkerhet blir rätt.

Omfrågning göres i regel med användning av ? (frågetecken) efterföljt av wa (ordet efter) wb (ordet före) bn (allt mellan), aa (allt efter), ab (allt före)

Om man vill fråga på
Inlämningsstationen sänder man ” ? wb nr” eller ”St fr ?” (station from)
Datum sänder man ”date?”
Inlämningstiden sänder man ”time?”
Adressen sänder man ”desta?” (destination) ”adrstn?”

Ordantalet bör man aldrig fråga på, även om man missat det. Man räknar orden och kollar det därigenom erhållna ordantalet. På så sätt kan man undvika en omfrågning eller felkoll.

Obs! Om samma codeord förekommer på flera ställen i samma telegram, och fråga måste göras på något sådant ord, måste man förtydliga sin omfrågning genom att uppgiva 2 ord (grp) i följd.

Tiden är väl tilltagen, varför man hinner se igenom mottaget telegram och ev. förtydliga före kvittens. Längre tid än ½ min bör man dock i regel icke använda. Gissa aldrig! Glöm inte att efter omfrågning eller felkoll sätta in det eller de ord (grp) på rätt plats genom uppföringslinje.

När mottagningen av de 10 telegram är klar, bör man se igenom telegram. Tiden för mottagningen räknas nämligen för sig och sändningen för sig. Dessa tider summeras sedan.

b. Sändningsprovet följer omedelbart efter mottagningsprovet och består i att sända 10 telegram enligt samma indelning som för mottagning. Inga fel får förekomma. Se igenom telegram före provets början! Ingen tvekan får uppstå om vad som sänts. Dagens datum får den prövande själv insätta på provets början.

Man börjar med ~ (lystringstecken) och slutar med + (sluttecken) och K. Det händer ibland, att den prövande glömmer ”+” i hastigheten och sänder endast K efter underskriften eller sista ordet (grp) i telegram. ”Var slutar telegrammet” blir då frågan, varpå den prövande bör återkalla och sända om underskriften (sista ord el. grp), åtföljt av + och K. Man förlorar alltså tid, om man slarvar!

Sänd icke fortare än nödvändigt. Tiden räcker gott. Skulle sändningshastigheten (medeltakten), som under provet räknas av kontrollant, visa sig vara för låg får den provande order ”öka”. För 2. Klass fordras 80-takt, för 1. Klass 100-takt å chiffer och 125-takt klartext. Sänd riktiga gruppuppehåll. Glöm icke att vid felsändning återkalla ordentligt och sända om det sist rätt sända ordet (grp).

Matts Brunnegård text och bild

Denna är den första artikeln i en serie om telekommunikation på svenska järnvägen.

På Radiomuseets telefonavdelning finns en väggtelefon med svart plåtkapsling (RM06497), som den tidigare ägaren kallade för ”Farmor Anka-telefon”. Den ligger på ett bord, bland annat för att ge besökare möjlighet att studera hur en gammal väggtelefon ser ut och fungerar inuti. Apparaten är i själva verket tillverkad av LM Ericsson, har typbeteckning AB2120, och med ledning av ett serienummer är tillverkningsåret troligen 1909. Plåtkapslingen gjorde att modellen främst användes i fuktiga och krävande miljöer, bland annat som telefonförbindelse mellan stationer och banvaktsstugor hos SJ i början av 1900-talet. Med denna telefon som utgångspunkt tänkte jag berätta mera om kommunikation i samband med järnväg och spårbundna fordon, bland annat illustrerat med egna bilder från en plats med pedagogiskt visad information i ämnet: Kommunikationsavdelningen på Järnvägens museum i Ängelholm.

Startåret för det svenska järnvägsnätet brukar anges till 1856. Detta år invigdes de två första delarna av stambanenätet, Malmö-Lund och Göteborg-Jonsered. Samma år invigdes också de första privatbanorna med lokdragna tåg, Fryksdalsbanan i Värmland, som tidigare haft hästdragna vagnar, och Sveriges första normalspåriga järnväg, linjen Nora-Ervalla i Örebro län.

Från första början fanns två separata kommunikations-system mellan järnvägsstationerna. Den första, visartelegrafen, användes för att överföra meddelanden en bokstav i taget genom att stegvis flytta en visare. Via en luftledning utefter järnvägsspåret överfördes informationen till motsvarande mottagarenhet på nästa station. Om ett tåg stannat ute på spåret och behövde kontakta närmaste station, kunde en cirka 20 kilo tung medförd visartelegraf släpas ut på banvallen och anslutas genom att en tråd lades mot luftledningen med hjälp av en lång stång. En annan tråd anslöts samtidigt mot en av rälerna. Systemet strömförsörjdes genom att den sändande personen vevade på en växelströmsgenerator (induktor). Sändande person måste också förvissa sig om att någon tog emot och skrev ner meddelandet på mottagarsidan genom att först genomföra testsignalering. Se bild nedan.

Det andra kommunikationssystemet för nya järnvägen var den trådbundna telegrafen. Sveriges första telegraflinje, mellan Stockholm och Uppsala, invigdes 1853. Trådbundna telegrafen innebar att det med morsenyckel avsända meddelandet skrevs ut av en skrivare som skrev morsekodens punkter och streck på en löpande pappersremsa hos mottagaren. Som strömförsörjning användes batteri och man måste alltså ha en speciell luftledning för telegrafen, avskild från visartelegrafens växelströmslinje. Telegrafens utrustning var mindre och kommunikationen snabbare än hos visartelegrafen, men eftersom systemet krävde telegrafikunnig personal användes visartelegrafen fortfarande på många mindre sträckor, fram till att den sistnämnda avskaffades helt år 1913. Trådbundna telegrafen byggdes först ut mellan större stationer och utefter stambanorna, med ambition att ansluta alla stationer till telegraf. På vissa privata järnvägar hände det, att en stins som inte kunde telegrafi, i stället skakade en stund på telegrafnyckeln för att signalera ”tåg in” och ”tåg ut” till nästa station.

År 1876 tog Alexander Graham Bell patent på telefonen i USA. Då patent inte togs i Sverige utvecklades snabbt olika telefonvarianter. Redan 1878 fanns telefonförbindelse mellan stationerna i Daglösen och Filipstad på den värmländska delen av Bergslagsbanan. Dessa tidiga telefoner användes ungefär som ”burktelefoner”, det vill säga att man omväxlande lyssnade och pratade i samma enhet. Eftersom de tidiga telefonerna liknade skaftförsedda stämplar kallades de också för ”stampar”.

De första av järnvägens telefonlinjer byggdes ofta för att koppla in stationer som ännu inte fått telegraf, eller som lokalförbindelser till större stationer för järnvägens eget behov. Eftersom behovet ökade att även kunna ringa via Telegrafverkets nät, slöts en överenskommelse 1891 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket om att stationer vid statsbanorna också skulle kunna ringa via rikstelefonnätet. År 1905 inrättades första bantelefonanläggningen. Denna var till för att kunna skicka meddelanden till banpersonalen om eventuella förändringar i turlistan, oftast beroende på dåligt väder, vilket tidigare hade utförts med tidsödande budskickning. Järnvägens telefoner för stationer och banvaktsstugor i början av 1900-talet var nästan enbart av väggmodell. För att spara telefontråd kunde flera telefoner anslutas till samma linje. Växeltelefonisten försökte att särskilja vilken telefon på linjen som var tänkt att ringas upp, genom att använda olika kombinationer av korta och långa ringsignaler (codesignaler). Detta innebar, att samma signalsekvens hördes i alla anslutna telefoner på linjen.

När telefonnätet till privata abonnenter byggdes ut, utnyttjades ofta järnvägens
banvall till nya luftledningar. Antingen med telefontrådar i järnvägens befintliga stolplinje, eller med en separat stolplinje för privata telefoner på andra sidan av spåret. Eftersom den kraftiga utbyggnaden av telefonnätet orskade ökad belastning på stolparna, vilka ibland knäcktes och orsakade trafikproblem på järnvägen, skrevs ett nytt avtal 1912 mellan Statens Järnvägar och Telegrafverket. Detta innebar att Telegrafverket tog över underhållet på alla stolplinjer och vid behov genomförde förstärkningar. Se bild på nästa sida.

Visartelegrafen ombord på tågen ersattes successivt med fält- eller portativtelefon, och anslutningen gjordes genom att rullar med tråd i locket på fälttelefonen anslöts till telefonledningar utefter järnvägen med hjälp av en lång stång. Se bild nedan.

Dag Johansson, text och bild

I nästa Audionen kan vi läsa om järnvägstelefonins spännande utveckling under åren efter 1910-talet. Det ser vi fram emot!