Under min värnpliktstid i Flottan var jag stationerad på tre olika fartyg, isbrytaren Oden, motortorpedbåten T52 samt minsveparen Hanö.
T52 passade in mellan isbrytarsäsongen och tills det var dags för Hanö att traditionsenligt ge sig av ut på Nordsjön som stödfartyg för nordsjöfiske. Ursprungligen Islandsfisket.
Tjänstgöringen på isbrytaren Oden och minsveparen Hanö var ju ganska lik den som radiotelegrafist i handelsflottan som jag varit i ett par år.
T52 däremot var ju en helt annan sak. Det var de hårda grabbarnas fartyg och jobbet där hade inte någon likhet med civil verksamhet.
Vi låg akterförtöjda på Gålöbasen och dundrade iväg i 40-50 knop och sköt torpeder och hade oss.
Det tråkiga var att efter att avfyrat torpederna ska tuberna rengöras och smörjas in. Detta ålåg även telegrafister. Det gick så till att man tog en hink med varnolén och ålade sig genom tuben och rengjorde den. Sen tog man en hink med fett och smorde in den. Inte så där himla kul. Detta kallades att smyga tuben och det uppdraget kunde man överlåta för 5:- till någon mindre bemedlad kamrat.
Men eftersom detta i första hand inte är en tidning för flottister utan för radiointresserade medborgare ska jag nu redogöra för radioutrustningen ombord.
Mottagarna var General Electric BRT och sändaren 50w kv-sändare från SRA. 50W KV M/54 (1954)transmitter 1,6 – 12 MHz A1,A2,A3 (Svenska Radio Aktiebolaget. Utöver dessa apparater fanns också en UK sändare/mottagare med 4 kanaler. 5W UK m/46 AM tranceiver 100…170MHz med fasta 4 kanaler.
Dessa fyra kanaler vill jag minnas var mycket tålamodsprövande att ställa in. När dessa inställningar var gjorda kopplades apparaten till en manöverbox som var placerad på bryggan. En fanns nog också vid radiopulten och en vid ”stridsledningscentralen” där jag var placerad i ett hörn.
Matts Brunnegård