Även flygradio blir museiföremål till slut. Denna Narco flygradio kom i sin första version redan i mitten av 1950 talet. Mottagaren är analog, det vill säga man fick veva på ratten längst ned till höger och leta upp rätt frekvens på skalan som är graderad 108 till 126 MHz för att hitta den sändande stationen. Skalan stämde ofta inte exakt och man fick begära att trafikledningstornet sände en serie så man kunde leta upp med veven var man kunde höra sändningen.

Sändaren hade 4 fasta frekvenser där 119,7 MHz var den mest vanliga frekvensen som alla TL-torn lyssnade på. Radion hade även VOR navigeringsfunktion där bäringen till eller från VOR stationen kunde avläsas. Man fick då lämna komradiofrekvensen och vrida veven till området 112-117 MHz och avlyssna morsesignalerna så det var rätt VOR-fyr som man fått in, varpå man med ratten längst ned till vänster fick fram bäringen till eller från sändaren. (VOR = VHF Omni Directional Radio Range)

Apparaten hade 14 radiorör samt en vibratoromformare som producerade 200 volt vilket radiorören krävde för sin funktion. Sändarens uteffekt var endast ett par watt. Vid sändning blinkade glödlampan i takt med talet. En ca 60 cm lång vertikalantenn krävdes för sändaren samt en horisontell VOR antenn bestående av två spröt vilka oftast monterades i fentoppen på flygplanet krävdes för mottagning av kommunikation och VORnavigering. Narco Superhomer var en mycket vanlig radio i lättare flygplan 1955-1970. Narco Avionics USA, var en stor tillverkare av flygradio från mitten av 1940 fram till år 2011 då firman gick i konkurs. Superhomern finns att beskåda på Radiomuseet Göteborg.

Lars Hallin

I Radioten december 2014 läser vi följande

Bild: Finn Nesgaard

Ordföranden för Radiohistorisk förening i Ringsted Bjarne S. Nielsen Har skrivit ett öppet brev till den danske kulturministern och Folketingets Medieutskott samt till en rad tidningar. Branschtidningen BRF vill dock inte publicera artikeln som är emot deras synpunkter.

Här är Bjarnes artikel fritt översatt och redigerad:

Danmarks Radio DR får gå över till DAB-sändningar och helt lägga ned FM-nätet år 2018 om man lyckas få 50% av lyssnarna att gå över till att lyssna på DAB. Detta har politikerna beslutat. Men samtidigt har DR rätt att minska utbudet på FM-bandet successivt redan nu.

För att lura över lyssnarna till DAB använder sig DR av tekniken att sluta att sända ut de populäraste Radioprogrammen över FM-nätet men låter samtidigt programmen dyka upp i DAB-radion. Avvecklingen sker gradvis och startade med P2 Klassisk, Danmarkssemester och Giro 413 .

Med denna utspekulerade salami-metod plockar man bort de mest attraktiva programmen från FM-bandet och som genom ett trollslag återuppstår dessa i DR:s digitala sändarnät DAB och ökar lyssnarantalet där.

Skälet är att DR vill lägga ned FM-radion och till varje pris tvinga över lyssnarna till DAB innan det är för sent. Tyvärr är saken den att DAB som digitalt system är över 20 år gammalt och redan hopplöst föråldrat och aldrig kommer att fungera lika säkert som FM utan mångmiljoninvesteringar.

Experter har påpekat att DAB-systemet:

• 1. Ger väsentligt mycket sämre täckning och kräver många fler sändare än det nuvarande FM-nätet.
• 2. Kräver ett utbyte av i stort sett samtliga bilradioapparater och miljontals radioapparater i hemmen.
• 3. Inte uppfyller täckningskraven för den civila beredskapen i katastrofsituationer.

Den enda fördelen med DAB är att det teoretiskt ger plats för flera kanaler än på FM. Men behovet av detta är för länge sedan täckt med hjälp av internet och mobiltelefoner.

Bjarne S. Nielsen
Utbildningsledare i radioteknik, Glumsø

Bo Sörensson

I förra numret av NfR så utlyste jag en pristävling där det gällde att komplettera ett schema för en tjugotalsradio och svara på några mer eller mindre kluriga frågor. Det har kommit in sex mycket förtjänstfulla svar från Lennart Jarlevang, Lennarth Johansson, Bengt Lindberg, Ben Nyberg , Urban Ekholm och Mattias Engström. Tack så mycket för att ni tog er tid att svara.

Den första frågan gällde vad det var för komponent(er) som saknades i schemat. Rent fysiskt så kunde jag se att det hade suttit en ”pryl” som varit fastskruvad i botten och som anslutits till tre upprättstående koppartrådsändor och till en lös tråd från återkopplingsspolen. Fem av de sex svaren är här samstämmiga: det som saknas är en lågfrekvenstransformator. Urban Ekholm påpekar att förstärkningen (brantheten) i rören var så låg att man utnyttjade lågfrekvenstransformatorn med en omsättning prim/sek på 1:3 till att transformera upp spänningen till LF-röret. Då skulle alltså schemat se ut så här:

Alltså saknade jag en lågfrekvenstransformator. Jag besökte naturligtvis Radiomuseets
komponentförsäljning och frågade efter en dylik tingest. Efter visst letande hittade vi tre LFtransformatorer, och det visade sig att en av dem passade precis i min apparat. Det var bara att skruva den på plats, till och med skruvhålen i bottenplattan stämde! Hurra!

När jag ändå var på Radiomuseet så passade jag på att mäta de två rören, Philips Miniwatt A209. Det ena var helt OK, medan det andra var mycket dåligt, så nu letar jag efter ett bättre rör av typ A209 eller ekvivalent.

Alla som kommit med svar har påpekat att detta var en mycket vanlig radiotyp på tjugotalet och att det finns scheman på tvårörs batterimottagare exempelvis i Stig Malmströms (AGA) utomordentliga kompendium, som finns att ladda ner från Radiomuseets hemsida. Lennarth Johansson skickade också med några sidor av Clas Ohlsons katalog från början på trettiotalet, där det både finns kopplingsscheman och alla komponenter som man behövde för att bygga en egen radio.

Jag måste passa på att tipsa om en förnämlig bok för alla som håller på med radioapparater från tjugotalet. På nätet finns ”The Radio Amateur’s Handbook” av Frederick Collins, utgiven 1922 av ARRL. Du hittar den hos The Gutenberg Project (www.gutenberg.org). Sedan frågade jag hur man omvandlar mellan kapacitans i Farad (F) och i cm. Lennart Jarlevang och Bengt Lindberg har gjort förnämliga sortomvandlingar och kommit till resultatet att 1 cm = 1,11 pF.

På frågan om varför det sitter reostater i glödströmskretsarna så varierar svaren något; det kan vara för att spara rören eller för att reglera förstärkningen. I en holländsk text (jag är inte så bra på holländska) som jag hittat på nätet, har jag stavat mig till att reostaterna fanns där för förstärkningsreglering och för att ställa in gallerförspänningen och för att man skulle kunna långsamt ”värma” rören.

Frågan om hur man skulle koppla in anod- och glödspänningarna var knepigare. Att den negativa sidan av anodspänningen skall anslutas till GLÖD A i mitt schema är alla överens om. Men när det gäller inkopplingen av glödströmsbatteriet på 2,0 V så gick svaren isär. Här fick jag ingen hjälp av de scheman som jag hittat på nätet. De var alla ritade med 4-voltsrör, och de hade alla separat negativ gallerförspänning. Den undersökta apparaten har ingen anslutning för separat, negativ gallerförspänning. Jag återkommer i denna fråga.

Beträffande val av anodspänning så föreslår de som svarat att allting mellan 50 och 90 V bör fungera. Om vi nu antar att detta är ett hembygge från tjugotalet så finns det anledning att fråga sig om senare rön skulle ha kompletterat eller modifierat schemat för att förbättra konstruktionen. Här är den allmänna meningen bland dem som svarat att kopplingen är typisk för sin ålder och att det inte finns anledning att ändra något.

Nåväl, jag hade alltså den osannolika turen att hitta en LF-transformator som precis passade in radioapparaten. Då var ju nästa steg givet, jag skulle naturligtvis kolla om apparaten fungerade. Ett 90 V aggregat tillverkades och en 2 V blyackumulator införskaffades. Det bästa röret satte jag som detektor och till uttaget SP anslöt jag mina fina gamla 2 kiloohms hörlurar. Men så var det ju detta med polariteten på glödströmmen. Här fick jag använda mig av den gamla metoden ”trial and error”. Jag hade ju reostaterna i glödströmskretsarna, så jag kunde ju dra på lite långsamt och se till att anodströmmen inte rusade iväg.

Här skulle jag ha kunnat komma med en ganska lång redogörelse för allt jag fick experimentera med innan jag fick liv i apparaten. Men, först startade jag min mellanvågssändare och laddade den med en Jerry Williams CD. Sedan fick jag kolla alla förbindelser så att det inte blivit glapp. Det tog en stund innan jag kom på hur man ställer in spolen, vridkondensatorn, glödströmmen, och, viktigast av allt, återkopplingsspolen. Men till sist så hördes ”Did I tell you” starkt och tydligt (nåja) i hörlurarna. Vilken lycka! På kvällen kunde jag lyssna på flera starka utländska MV-stationer när jag kopplade in dipolantennen på taket. Tänk vilka nyheter som personen som byggde apparaten kunde lyssna på i slutet på nittonhundratjugotalet!

Nu till frågan om inkopplingen av glödströmmen. Det visade sig att det fungerar bäst om
glödströmsbatteriets minuspol kopplas till ANOD –, som också är den gemensamma jorden. Då blir ljudet definitivt starkast i lurarna. Om vi koncentrerar oss på LF-röret så skall ju gallret ha negativ potential i förhållande till katoden, i detta fall glödtråden. Då stämmer det att glödbatteriets pluspol skall anslutas till GLÖD B enligt ritningen. Men, då får ju detektorrörets galler positiv förspänning via gallermotståndet på 2 Mohm. Visserligen påpekar Bengt Lindberg att detektorn går i klass C, och Mattias Engström att man vill ha en olinearitet för att åstadkomma detektering, men jag tycker fortfarande att det är konstigt. Hur som helst så har jag bestämt mig för att koppla glödbatteriets  minuspol till GLÖD A och pluspolen till GLÖD B fram till dess att någon övertygar mig om jag gjort fel.

Nu till pristävlingen. Jag lovade en jury, men deltagarna får nöja sig med mig själv, för annars så hinner inte dessa rader med i januarinumret av NfR. Alltnog, vinnaren är:
(trummorna och hjärtslagsmusiken i bakgrunden får ni tänka er själva) Mattias Engström, som förtjänstfullt skrivit en hel artikel som svar. Tillsammans med redaktör Lars så har vi valt att presentera Mattias svar i sin helhet, eftersom det är ett så värdefullt bidrag om
tidiga radiokonstruktioner. Jag hoppas min sparade vinglöggflaska skall komma till glädje, den går att hämta på Radiomuseets expedition.

Juryn har sedan inte kunnat skilja de övriga fem, de har alla sina förtjänster. Därför har jag beslutat att ge hedersomnämnande till Urban Ekholm, Bengt Lindberg, Lennarth Johansson, Ben Nyberg, och Lennart Jarlevang. Än en gång – tack för att ni tog er tid att öka mitt, och kanske fler av NfRs läsares, kunnande om tidiga radiokonstruktioner.
Nu får jag väl börja leta efter en trettiotalsradio ☺

Bo Sörensson,
SA6CLX

Klas Hyltén-Cavallius från Lund undrade i juninumret (nr 65) av Nyheter från
Radiomuseet vem som hade formgivit AGA 23″ TV Typ 592 från år 1962.
Klas har här funnit svaret:

Stort tack för hjälpen att lösa frågan om vem som ritade denna TV!
Efter att under två års tid ha letat på olika håll på Internet, har jag nu hittat formgivaren Jan Ostwald som ritat en enda TV-apparat för AGA – och det visade sig att det var just den här modellen. Jag har varit i kontakt med Ostwald som nu är i åttioårsåldern vilket innebär att det var ett verkligt ungdomsarbete han gjorde när han formgav denna TV-modell för lite mer än 50 år sedan. Ostwald påpekar att TV-bänken inte ritats av honom. Han skulle gjort den annorlunda!

Jan Ostwald har också berättat att han ansträngde sig för att få ett smalt utseende på TV:n trots att TV-apparater vid denna tid p.g.a. bildrörets konstruktion var väldigt djupa. Därför monterades bildröret i en ram som sköt ut framför apparatlådan och bildrörets och chassiets bakre delar doldes av ett utskjutande plastgaller på baksidan.

Ergonomiska knappar och vred

När jag nu tänker 50 år tillbaka på hur denna TV-modell fungerade i vardagen – jag använde den själv under nästan hela 1960-talet – slår det mig att Ostwald gjorde reglagen mycket ergonomiska.

När man skall starta och ställa in TV:n, faller det sig naturligt att lägga fingertopparna mot gaveln i det övre högra hörnet. Så brukade vi alltid göra. Då kan man med tummen betjäna till/från-knappen som sitter överst i den lodräta knappraden.

När man skall ställa in ljudstyrkan håller man på samma sätt men för tummen till den undre av de fyra vågräta ”rullarna” som är volymkontrollen. Det är ett bekvämt sätt att hantera knapparna och metoden är densamma som i många av vår tids fjärrkontroller och mobiltelefoner som man ofta håller i handen medan samma hands tumme sköter
knapptryckningen.

Det program man ville titta på ställde man in genom att vrida på den stora kanalväljarratten längst ner. Det var en rejäl omkopplare som krävde viss kraft för att vridas runt, men man fick bra grepp med det tvärgående vredet.

En intressant teknisk detalj på denna AGA TV är en automatisk bildinställning med ljussensor

Allra längst nere i högra hörnet av bilden här ovan, syns ett litet genomskinligt ”plastöga”. (Inte den lilla svarta ringen, den är förberedelse för TV2). Det lilla plastögat allra längst nere i hörnet snett nedanför kanalväljaren är en ljussensor som automatiskt ställer in TV:ns bild beroende på hur ljust det är i rummet där apparaten står. Det fanns fler TV-apparater som hade en sådan, men jag minns från den tiden att det fanns TV-ägare som inte hade en aning om att det fanns en sådan detalj på deras TV.

Se vidare bifogade bild av denna eleganta TV-apparat som nu finns tillsammans med sina
originalantenner på Tekniska museet i Malmö.

Radioklubben i Kiruna

Det var en verkligt intressant artikel om Radioklubben i Kiruna i nr 69 av Nyheter från
Radiomuseet. När vi laddat ner hela texten om den lilla radiostationen i Kiruna, läste vi att min hustrus morfar – byggmästaren vid LKAB, Eskil Jansson – var en av dem som år 1923 grundade radioklubben i Kiruna.

Morfar Eskil, som jag själv träffade många gånger innan han dog 1978 var bara
32 år när Radioklubben grundades. Han var västgöte och var år 1923 tillsammans med hustru och tre döttrar helt nyinflyttad i Kiruna. Han blev sedermera brandchef i Kiruna och stannade till ca 1954 när han blev länsbrandinspektör och bosatte sig i Luleå. Att han var med i radioklubben kan nog bero på att man tyckte det var bra att ha en byggmästare med. Jag skulle nog tro att han har ritat och konstruerat den lilla paviljongen som alltså fortfarande finns kvar. Lustigt nog tycks det inte vara någon i släkten som känt till att gamle Eskil varit med och grundat en radioklubb.

November 2014
Klas Hyltén-Cavallius

I samband med presentationen av de fina QSL-korten från Olof Rydbäck i förra
numret (nr 70) av Nyheter från Radiomuseet noterade Bengt Lindberg att de var
sända till en apotekare John Fredrik Karlsson på Orust som var radioamatör och
hade anropssignalen SM6UA. Här ger Bengt Lindberg en presentation av honom.

Radiomuseet har fått en unik samling QSL-kort, som tillhört SM6UA, apotekare John Fredrik Karlsson, SM6UA, från Carl-Axel Wannerskogs son. Se novembernumret av Nyheter från Radiomuseet. Med anledning av det har jag blivit ombedd att skriva några rader om vem denne radiopionjär var. Jag har vid tidigare tillfällen hållit föredrag om SM6UA, bl.a. vid ett medlemsmöte i Radiohistoriska Föreningen 2013.

Jag blev intresserad av att ta reda på lite om SM6UA redan på 1970-talet, då jag hade skaffat en sommarstuga på Orust nära det apotek, där SM6UA arbetade, och granne med det hus där John Fredrik Karlssons son Bertil Källar (SM6UB), bodde.

Karlsson föddes i Värmland och utbildade sig till apotekare. 1902 kom han till apoteket på
Kårehogen, Orust, som apoteksassistent. När gamle apotekaren på Kårehogen dog 1905, övertog Karlsson apoteket som ordinarie apotekare. När apoteket flyttades från Kårehogen till annan plats på Orust 1925, var Karlsson inte intresserad att följa med utan sökte sig till storstaden Göteborg och byggde upp det nystartade apoteket Korpen vid Redbergsplatsen. (Nuvarande Halta Lottas krog.) Han förblev apotekare vid Korpen till sin pension 1936, då han flyttade tillbaka till sin fädernegård i Värmland.

Redan tidigt var Karlsson intresserad av teknik och då speciellt av radioteknik Han lär ha haft den första radioapparaten i landet. Han experimenterade med radiosändning och körde radio redan innan det fanns internationella bestämmelser för amatörradiosändning. Han var drivande med att införa elektricitet på västra Orust. Elektriciteten infördes på orten 1910 och, vad jag kommit fram till, var det växelström, vilket ju hade betydelse för att Karlsson skulle kunna driva sina transformatorförsedda sändare. (Vanligtvis installerades likström vid denna tid.)

 
John Fredrik Karlsson framför huset med radiostationen cirka 1923. Apoteket skymtar till vänster

1924 infördes bestämmelser för amatörradiosändning och anropssignaler började delas ut. 1925 fick John Fredrik Karlsson, 58 år gammal, signalen SMUA och var då den äldste radioamatören i Europa och kallades av många för Old John.

1929 infördes siffran i anropssignalen, och Karlsson fick då signalen SM6UA. 1929 infördes också krav på kunskap i telegrafi 50 tecken per minut för att få nyttja amatörradiosändare. Ett antal amatörer försökte att avlägga CW-prov. SM6UA, då 62 år gammal, var de ende som klarade provet vid första tillfället.

1930 införde SSA distriktsledare. SM6UA blev förste DL6.
1933 erövrade han WAC-diplom (Worked All Continents).
1934 blev han ordförande i SSA.
1935 bildades NARU (Nordic Amateur Radio Union) hemma hos SM6UA vid Redbergsplatsen.

I samband med att andra världskriget bröt ut blev amatörradio förbjudet. Privata radiostationer skulle lämnas in till myndigheter. SM6UAs utrustning lär ha lämnats till polisen i Karlstad. Vad som sedan har hänt med den har jag inte kunnat få klarhet i.

Viss materiel fanns kvar på Kårehogen och övertogs av SM6UAs son, Bertil Källar SM6UB. Det var bl.a. en sändare från slutet av 20-talet och flera fotoalbum med bilder dels från SM6UAs stationer och dels från amatörer, som SM6UA hade haft kontakter med. Under 70-talet lämnade Bertil Källar detta till mig. Sändaren har jag kvar (den fungerar fortfarande) och fotoalbumen finns i RM: s bibliotek.

SM6UA med sin hustru i shacket vid Redbergsplatsen. Hustrun visade också intresse för radion. Hon lär ha kunnat CW.
Hon stod ofta för en uppskattad förplägnad i samband med de många radiomöten –UA hade i sitt hem.

John Fredrik Karlsson dog 1940. Några år senare skrev SM5WL, Hans Eliasson i QTC följande: UA förblev vår ordförande till sin död sommaren 1940. En för tillfället till tystnad tvingad amatörvärld sörjde honom djupt. Han trodde på amatörradiorörelsen som ett medel att skapa förståelse mellan folken. Må vi amatörer i all framtid få arbeta vidare på den uppgiften.”

Bengt Lindberg

För en tid sedan hittade jag en auktion på Tradera som jag tyckte var intressant. Det rörde en gammal radio, och av bilderna kunde jag sluta mig till att det rörde sig om en verkligt gammal apparat. Det fanns ingen märkning på lådan, så jag gissade att det var ett hembygge och att den kunde vara från sent tjugotal eller tidigt trettiotal. Jag har en kristallmottagare från tjugotalet, så jag tänkte att en tidig rörradio kunde vara trevligt. Det tyckte tydligen fler än jag, för när vi närmade oss slutet av auktionen så var det flera som bjöd emot mig. Men för 335 kronor vann jag till slut budgivningen.

Jag åkte till en plats mellan Sollebrunn och Nossebro för att hämta apparaten, för jag ville inte ta risken att låta Posten hantera radion, det sitter ju två gamla rör i lådan. Jag träffade Dan Jonasson som sålde apparaten, och det visade sig att han var en storsamlare av föremål, främst från femtiooch sextiotalet. Jag uppskattar att han har femtio olika radioapparater, speciellt intressant var att han har minst tre radiogrammofoner med trådspelare. Det allra mesta av det som Dan har i sina gömmor har han köpt på loppmarknader och andra marknader runt om i Västergötland. Radioapparaten som
jag köpte hade han hittat på en loppmarknad i Stora Mellby, mer visste han inte om den.

Väl hemma började ett intressant detektivarbete, vad var det som jag hade köpt? Min bästa förklaring är ”en tvårörs rak, batteridriven mottagare”. All koppling är gjord med 1,5 mm oisolerad koppartråd. Rören är Philips Miniwatt A209, och så här långt har jag kunnat konstatera att glödtrådarna är hela.

dammiga lokaler. Men denna apparat har tiden farit fram ganska varsamt med, till och med vridkondensatorn är i tämligen gott skick. Jag har ritat ett schema utgående från
ledningsdragningen. Det finns en omkopplare som möjliggör att man kopplar den avstämda kretsen antingen som en serie- eller parallellresonanskrets, och för tydlighetens skull så visar jag varianten med parallellresonans och utan omkopplaren.

Jag har naturligtvis varit flitig på nätet för att hitta upplysningar om tidiga rörradioapparater. Där har jag funnit att rören A209 började tillverkas 1925 och att de ganska snart blev ersatta av A409. Schema som jag hittat på amatörbyggen från början av 1930-talet använder A409 eller motsvarande. Jag lutar därför mer och mer mot att denna apparat är från mitten till slutet av tjugotalet.

Men, som ni ser så saknas det delar, och jag har markerat detta med en streckad ruta i schemat. I apparaten ser man tre ”pinnar” som sticker upp och vardera pinnen slutar med en ögla. Vidare så slutar ena sidan av återkopplingsspolen i fria luften, så den måste också anslutas någonstans. Jag tror alltså att det har suttit några komponenter som bundit ihop de tre ”pinnarna” och återkopplingsspolen.

Nu tänker jag mig att bland Radiohistoriska Föreningens medlemmar finns det många som enkelt kan komplettera mitt schema. Jag tar mig därför friheten att utlysa en Pristävling.

Titta på bilderna och schemat och svara på nedanstående frågor och skicka sedan in svaren till mig. Jag kommer att utse en sakkunnig jury som får hjälpa mig att välja ut det bästa svaret. Priset, förutom ovärderlig ära, blir en flaska glögg som jag sparat sedan 2012, eftersom glögg bara blir bättre ju längre man sparar den. Jag vill ha dina svar senast den 15 december så jag hinner leverera glöggen i tid.

Här är mina frågor:

Vad är det för komponenter som saknas för att min radio skall fungera? Jag tror att det är de komponenter som skall sitta innanför den streckade ramen.

På kondensatorn som sitter i gallerkretsen till det första röret står ”200 cm”. Normalt så mäter vi ju kapacitans i Farad ( F, μF, nF och pF). Hur räknar man om mellan kapacitans i cm och i pF?

Varför finns det vridmotstånd (reostater) i glödströmskretsarna? Röret A209 skall ha 2,0 V och drar då 0,08A. Rören vill ju ha negativ gallerförspänning och det har man tydligen ordnat genom att koppla ihop glödströms- och anodkretsarna. I schemat har jag märkt ut anslutningen för glödström med Glöd A och Glöd B och du får klura ut vilket som är plus respektive minus. Anodspänning plus har jag märkt ut (ANOD+), men var skall ANOD- anslutas?

Röret A209 skall ha 20 – 150 V anodspänning enligt databladet, så jag börjar väl med 20 V. Måste jag över något kritiskt värde?

Demoduleringen bör väl ske genom gallerlikriktning i första steget. Är kretsen riktigt
dimensionerad för detta?

OBS! Detta är ju ett hembygge, så vi vet ju inte hur bra apparaten har fungerat. Har du synpunkter på kretslösningen så kan det ge extrapoäng.

Lyckat till och skicka dina svar till:

Bo Sörensson
bo@sorensson.se
adress: Tångenvägen 32C, 417 43 Göteborg