Etikett: Audionen 2026 nr3

Om man har vägarna förbi Mälardalen, så finns det två museer att besöka för den som är intresserad av telekommunikation och Kalla kriget.

Det första är Arboga Robotmuseum. Detta drivs av den ideella Robothistoriska föreningen i Arboga, som bevarar och berättar historien om Centrala Flygverkstaden i Arboga (CVA), och dess skiftande verksamhet. I museet finns närmast heltäckande information om robotar och motmedel som använts i svenska försvarsmakten, men också flygmotorer och flyginstrument, stridsledningsmateriel, utrustning för felsökning och test samt egentillverkade simulatorer där man bland annat får kliva upp i riktiga gamla cockpits med fungerande instrument. Dessa simulatorer är populära och kräver ofta förbokning.

Det andra är Teleseum i Enköping. Detta museum fanns tidigare inne på Ledningsregementets område, med krav på föranmälan och svenskt medborgarskap.

Men 30 maj 2026 nyinvigdes museet i lokaler utanför militärt område. Den ideella Föreningen Teleseum står för driften, med uppdrag att levandegöra de svenska kommunikationssystemens utveckling i totalförsvaret på central, regional och lokal nivå. På museet kan man förutom att se utställningen om radio-, tele- och stridsledningsmateriel också testa fjärrskrift, fax, radiolänk och att ringa med fingerskivetelefoner. Flera av försvarets fordon och kärror med anknytning till telekommunikation finns uppställda i och utanför museet.

Jag fick mina första hörapparater 1998. Min hörselnedsättning är förmodligen ärftlig. Jag har vad som kallas ”ski slope”, se audiogrammet från 2015 nedan. Frekvens på den horisontella skalan och nedsättning i decibel på den vertikala. När min hörselnedsättning konstaterades hörde jag nästan normalt i de låga frekvenserna. Jag hörde konsonanter bättre än vokaler och upplevde inte att jag hörde sämre, men kunde inte förstå varför alla mumlade och talade så otydligt. Vid utprovning av hörapparater testar man hörsel vid olika frekvenser samt talförståelse med bakgrundsbrus.

Min mamma fick sina första hörapparater i början av sextiotalet. De innehöll en transistor, en kondensator och ett variabelt motstånd som volymkontroll. Dvs, rak förstärkning över hela frekvensområdet. De modernaste hörapparaterna har nu 150–200 miljoner (!) transistorer med en otrolig signalbehandling inklämt i en allt mindre enhet bakom örat. Nu ungefär en tredjedel av volymen av min mammas. När hon fick sin första hörapparat varnade läkaren för att de första dagarnas ljudupplevelser kunde vara jobbiga, inte minst spårvagnarna i Göteborg. I stället för att ta det lugnt så gick hon omkring i stan de första dagarna. Hon skämdes inte heller för hörapparaterna som rätt många gör.

När jag fick mina första hörapparater så hade de en enkel signalbehandling. Audionomen kunde anpassa förstärkningen på 4 punkter längs audiogrammet. Jag fick en typ som satt i örat. Genom att trycka på batterilocket kunde jag välja mellan normalläge och teleslinga. Den inre delen av hörapparaten formades efter mina inneröron. Det blev inte helt perfekt tätt och kunde inte sällan leda till rundgång. Min fru påminner mig inte sällan om träffar med min mamma och hennes pappa och jag. Det var som om att någons hörapparat nästan alltid tjöt.

Det finns två grundtyper av hörapparater som sitter bakom örat. De med svår hörselnedsättning brukar få en typ där högtalarna sitter i hörapparaten och en ljudslang för ljudet in i örat och sitter i en stor tät specialgjuten form. Detta eftersom den erforderliga höga förstärkningen annars lätt leder till rundgång.

Den andra grundtypen kallas RIE, Receiver-in-Ear. Högtalaren sitter på en styv kabel inne i örat. En så kallad dom håller den på plats och reducerar rundgång. Genom åren har hörapparaterna fått allt bättre funktioner att häva rundgång.

Mina andra hörapparater var av typ RIE gjord av Oticon i Danmark. Den kom med en dosa och halsslinga. Med dosan kunde jag välja program i hörapparaten – normal, musik eller teleslinga. Jag kunde också parkoppla dosan med blåtand till telefonen och besvara samtal med en knapptryckning. Dosan och halsslingan förde över ljudet induktivt till hörapparatens telespole. En mikrofon i dosan runt halsen skickade mitt tal till telefonen. Jag köpte en särskild fast telefon med telespole och kunde därmed höra vanliga telefonsamtal normalt. Jag kan inte använda vanlig telefon eller mobiltelefon eftersom jag inte kan hålla telefonens högtalare så att den når hörapparatens mikrofon. Dessutom hamnar ljudet då bara i ett öra. Med halsslinga kommer samma ljud i båda hörapparaterna. Inkommande telefonsamtal besvarades med en knapptryckning på dosan.

De tredje hörapparaterna var också RIE och kom med dosa + halsslinga. Den och min fjärde kom från Phonak. Antalet transistorer hade ökat rejält; min senaste har 50 miljoner. Signalbehandlingen har avancerat med alltmer omfattande möjligheter till individuell anpassning. Det tillkom kompression som gör att höga ljud dämpas något och svaga ljud förstärks mer. Många hörselskadade är också ljudöverkänsliga, ca ¼ av alla ljud är jobbigt höga. Den vänstra och högra hörapparaten kommunicerar med varandra. De kan därmed fokuserar på ljud rakt framifrån och dämpa bakgrundsbuller. Systemet urskiljer därmed ofta tal i bullriga miljöer som järnvägsstationer. För min del är de lågmälda fläktarna på kylavdelningen i livsmedelsavdelningen värst. De verkar vara för tysta för att trigga bullerreducering vilket gör att jag har svårt att höra tal. Hörapparaterna har flera olikasignalbehandlings-program som de väljer automatiskt.

För varje ny hörapparat ökade antalet frekvenspunkter längs hörselkurvan för att anpassa ännu bättre till just min hörsel. När jag provade ut mina fjärde apparater så lade audionomen in en supertunn slang med mikrofon i hörselgången. Därmed kunde deras apparat automatiskt justera frekvenspunkterna längs kurvan med ljudet som faktiskt nådde in i örat. Olikheter i hörselgångarnas akustik hanteras på så sätt. Det gjorde utprovningen både mer precis och snabb. Min nuvarande hörapparat har blåtand inbyggt, någon dosa och halsslinga behövs inte längre. Jag har parat telefonen och hörapparaterna. Vid behov kopplar jag manuellt om till dator eller padda. Jag svarar på telefonen med knapptryckning på hörapparaten. Ljudet matas in i hörapparaterna. Mikrofonerna i hörapparaterna tar upp mitt tal till telefonsamtalet. Jag har en dosa kopplad till TV. När TV startar kopplar hörapparaterna direkt över till den. Jag har aldrig hört TV så bra. Musik som strömmas direkt till hörapparaterna har god kvalitet. Jag har en app i telefonen där jag kan välja huvudprogram och finjustera om tal skall fångas upp brett eller smalt, grad av bullerdämpning etc. Skärmbilder inklippta nedan. Som synes är jag engelskspråkig.

Jag har bytt hörapparater vart 5–6 år genom regionens försorg. När jag var yrkesverksam fick jag de mest avancerade hörapparaterna eftersom jag behövde interagera individuellt och i stora och små grupper. Det är snart dags att byta till mina femte.

Många samlingslokaler, teatrar etc har installerat en induktionsslinga där ljudet matas ut från en slingförstärkare och fångas upp av en telespole i hörapparaten. En sådan installation är dyr och omfattande i lokaler som teatrar för att säkra god ljudkvalitet. Stadsteatern i Göteborg har valt en lösning med fm-sändare. Besökarna lånar en mottagare med halsslinga och ställer om hörapparaterna till teleslinga. När man skaffar hörapparat är det viktigt att säkerställa att den har telespole och att den programmerats in. En hörslinga måste ha ett frekvensomfång på minst 100 Hz till 5000 Hz. För att återge tal och musik naturligt och tydligt strävar moderna slingförstärkare dock ofta efter ett bredare omfång, vanligtvis mellan 80 Hz och 8000 Hz. Det som går ut i slingan är i mono. Ett problem med slinga är att den tar upp bakgrundsbrum i lokalen. Om brummet är omfattande kan man installera ytterligare en slinga som motverkar det.

Under de närmaste åren införs ny teknik som kallas Auracast som är en utvecklad blåtandsstandard. Den ligger på samma frekvenser som vanlig blåtand, men är broadcasting i stället för att vara parad med en specifikenhet. En sändare på en teater eller samlingssal sänder direkt till många hörapparater. Man ansluter sig med hjälp av en app ungefär som med wifinät. Från och med i år går det att få hörapparater med Auracast i Västra Götalandsregionen. De som ännu inte har hörapparater med Auracast kommer att kunna låna en liten mottagare med halsslinga. Auracast kommer att få stor spridning eftersom den är till nytta även för de som inte är hörselskadade. Det finns redan Androidtelefoner med Auracast som sänder till moderna hörlurar. Även en kompis kan med lätthet lyssna på samma musik. Flygplatser, varuhus, utställningar etc kommer att kunna ha platsberoende sändningar. Vi går ofta på teater och jag vet att Stadsteatern överväger ett byte. Auracast täcker in hela det mänskliga hörsel-spektrumet 20 – 20 000 Hz och är i stereo. Den svaga länken för den hörselskadade är därmed på sikt själva hörapparaten och dess högtalare.

Radiomuseet överväger att installera ett hörsystem. Om föreningens medlemmar har hörselnedsättning i samma utsträckning som befolkningen per åldersgrupp så har 35–40% behov av hörapparater, se tabellen nedan, men bara hälften har gjort något åt det. Eftersom det är sannolikt att museet behöver flytta inom överskådlig tid så är induktionsslinga en tveksam lösning av kostnadsskäl. Bakgrundsbrummet i Hugo Hammars sal är dessutom så störande att det behöver hanteras. Styrelsen har tagit principbeslut att satsa på Auracast för att ge de hörselskadade förutsättningar som liknar de normalhörande. Utredning pågår.

Det är snart dags för mig att byta hörapparater igen. Jag hoppas då förstås att själv få Auracast från Oticon som dessutom går att styra från Apple Watch. Dessutom utgår jag från att mina nya hörapparater går från 50 miljoner till 150 miljoner transistorer med än bättre signalbehandling och funktionalitet. Förhoppningsvis kommer jag att kunna höra vad min fru säger även bland kylarna i livsmedelsbutiken utan att jag behöver fråga om. Jag kanske rentav kommer att kunna höra henne samtidigt som jag tittar på TV.

Så snart min hörselnedsättning konstaterades gick jag med i Hörselskadades Riksförbunds avdelning i Göteborg. Riksförbundet driver lobbyarbete på nationell nivå om lagstiftning, textning på tv etc. Distriktet lobbar mot Västra Götalandsregionen. Lokalavdelningen har månatliga kontakter med hörselvården i Storgöteborg, kollar hörsystem i offentliga lokaler och har en omfattande lokal verksamhet. Gör som jag, bli medlem, stöd dem och därmed oss själva!

https://hrf.se/goteborg/

Det är tyvärr så att nästan hälften av de som har nedsatt hörsel inte har hörapparater. Många viftar bort att de skulle höra dåligt och tar inte till sig vad som är uppenbart för närstående. Andra tycker att det vore pinsamt att ha hörapparat. En del av de som fått hörapparat använder dem inte eftersom de tycker att det är jobbigt att vänja sig med ljud och att höra igen. Ju längre man väntar och ju äldre man blir desto jobbigare blir tillvänjningen. En del som får hjälpmedel när de är gamla har svårt att lära sig hur de kopplar in teleslingan, korta tryckningar på knappen på hörapparaten för att höja/sänka ljudet och en eller flera längre tryckningar för att byta till teleslinga eller annat program. Det är svårt att få plats med en manöverpanel bakom örat. Jag tycker att det är lysande att kunna manövrera hörapparaterna med en app med tydliga texter. När jag hade dosa runt halsen kunde jag välja program med den, men det var inte lätt att komma ihåg vilkaknappar om gjorde vad.

För min del var det så att det tog flera år innan jag insåg att jag inte hörde normalt. Men kroppen ansträngde sig ändå. Jag hade spänningar i nacke och axlar som tog flera år med fysioterapeut att arbeta bort. Dessutom är det inte ovanligt att personer med hörselnedsättning undviker sociala interaktioner, hamnar i soffan, rör sig mindre och har större sannolikhet att bli dementa. Obehandlad hörselnedsättning ökar risken för demens med 7%. Min absoluta rekommendation är att när du behöver fråga om eller närstående påstår att du hör sämre så ta tag i det så snart som möjligt. Gå till vårdcentralen och gör ett hörseltest, låt dem bedöma och skriva en remiss till hörselvården. I vår region är det en väntetid på ca tre månader. Det är ingenting jämfört med hur länge det tar för den med nedsatt hörsel att ens söka hjälp. Andra regioner har 12–24 månader. HRF förbund och distrikt gör sitt bästa att påtala ojämlikheten.

Inför utprovningen av sin första hörapparat så vet man förmodligen inget om hur processen går till. Audionomen man träffar gör sitt bästa och ställer frågor. De kan sina saker men vet inte hur just du har det. Idealiskt har man tänkt igenom i förväg om sina hörsituationer. HRF har en utmärkt sida med tips inför de första besöken.

https://hrf.se/alltomhorsel/horapparater-och-horselimplantat/utprovning-av-horapparater

Hörapparater genom regionen är kostnadsfria. Det enda vi betalar för är besöken hos audionomen under utprovningen och vid reparationer. Det finns en serviceavdelning med drop-in alla vardagar där så gott som alla problem hanteras direkt. Väntetiden vid drop-in är 15–45 minuter.

Hörapparater är verkligen ett tele- och radiotekniska underverk i miniatyr, en välsignelse för alla vi som har nedsatt hörsel.

Tack till hörsystemsteknikern Markus Heed och HRF Göteborgs ordförande Erika Darljung som läst artikeln och gett värdefulla synpunkter. Också tack till Oticon som försett mig med fotot på hörapparatens innehåll.

Paul Holmström