På Radiomuseet i Göteborg finns en grupp som vurmar för att sända amplitudmodulerad ”rundradio” på den frekvens som mellanvågssändaren i Järnbrott använde, 981kHz. För detta ändamål har museet köpt in en AM-sändare av fabrikat HerculesAM.
I samband med att man gjorde en provsändning med den nya sändaren kom det in en rapport från en lyssnare som hade hört denna utsändning. I slutet av mejlet kom ett önskemål från avsändaren om att få en kvittens på att vi hade mottagit rapporten. Vid den aktuella tidpunkten hade vi inom museet ingen plan för hur vi skulle hantera denna typ av kontakter med våra lyssnare! Med tanke på att vi planerade för en mer officiell invigning av den nya stationen under namnet 981AM och den av PTS tilldelade stationsbeteckningen SBG, fattades det snabbt ett beslut inom arbetsgruppen om en strategi inför framtiden. Denna föll ut i två delar:
1 Skapa en mailadress dit alla ärenden som handlar om 981AM skickas och hanteras.
2 Skapa ett så kallat QSL-kort som är radiomuseets kvitto på att vi har godkänt den insända lyssnarrapporten.
Den första punkten administrerades snabbt och vi använder numera adressen 981am@radiomuseet.se
QSL-kort framsida
Undertecknad började engagera sig i gruppen för att se hur vi skulle kunna ta fram ett QSL-kort. Det visade sig att Bengt Löf hade ett utkast till ett kort men inte visste hur han skulle ”förädla” det till en färdig slutprodukt. Med mina ”halvbra” kunskaper inom grafisk design gav jag mig på att bearbeta detta utkast. Plötsligt fanns det många önskemål och synpunkter att ta fasta på. Radiomuseet har en fastställd grafisk design på sin logotype när det gäller typsnitt och färgval. Eftersom vårt QSL-kort är en kvittens på en aktivitet som genomförs inom museets verksamhet, innebär det att vi måste ta hänsyn till dessa regler. Som tur är har vi ordning och reda på saker och ting inom föreningen och typsnitt och färgkod finns väl dokumenterade i vår administrativa databas.
Så småningom hade jag lyckats få till en acceptabel grafisk bild till framsidan av kortet.
Men! Ett QSL-kort har även en baksida och hur denna skulle se ut fick jag hjälp av Moritz Saarmann att utforma. Baksidan innehåller information om vem som har skickat in rapporten, plats och datum för avlyssningen och övrig teknisk intressant information. Det är också här som vi från Radiomuseet kvitterar att vi anser att rapporten är riktig genom att sätta en personlig signatur på kortet.
QSL är en Q-förkortning som betyder ”Jag kvitterar”. Att skicka ett QSL-kort är inom amatörradioverksamheten ett bevis på att man har genomfört en kontakt med varandra. På motsvarande sätt har även kommersiella rundradiostationer svarat med QSL-kort när lyssnare har skickat in rapporter med upplysningar om hur sändningarna har tagits emot. En godkänd lyssnarrapport skall innehålla en teknisk del med information om var mottagningen har skett och hur kvaliteten på sändningen var angivet enligt skalan SINPO.
Dessutom skall man alltid ange ett antal tidsstämplade programpunkter tex: 13.00 Utsändningen påbörjades med att programledaren önskade oss välkomna 13.03 Spelades ”Livet i Finnskogarna” med Calle Jularbo 13.07 Vi önskades välkomna till ”Kvällens spelhörna”
Ett modernt alternativ till detta är att skicka med en ljudfil från utsändningen.
I samband med invigningen av 981AM, 2026-03-28, fick vi in ca 20 lyssnarrapporter. Många av dessa uppfyllde inte alla våra önskemål om hur en lyssnarrapport skall vara utformad men vi har ändå valt att godkänna dem.
Ett fenomen som vi kommer att bli tvungna att förhålla oss till framöver är att många lyssnare bor utanför vår sändares täckningsområde. De lyssnar då via lämpliga SDR-mottagare inom vår sändares räckvidd. Visst är det roligt att så många som möjligt tar del av våra utsändningar, men ur teknisk synpunkt så vet vi redan i förväg vilka SDR-mottagare som har bättre eller sämre mottagningsförhållanden. Men vi saknar information om huruvida sändaren når till Kungsbacka Centrum eller Falkenberg i söder och Kungälv eller Stenungsund i norr!
Inom DX-rörelsen har ett QSL-kort en viss status beroende på hur enkelt det är att ”erövra”! Vi vill naturligtvis ha så detaljerade tekniska rapporter som möjligt men skall samtidigt vara måna om de som lyssnar och vill ha kontakt med oss med synpunkter på programmens innehåll och variation. Det ena utesluter inte det andra men vi kanske skall ha olika QSL-kort beroende på om man har skrivit en riktig lyssnarrapport utifrån mottagning på egen station eller om man har använt ”allmänna medel” för lyssningen!
Hur som helst har detta varit ett roligt projekt i projektet och det kommer att bli spännande att se hur det kommer att utveckla sig framöver!
För att underlätta hanteringen av lyssnarrapporterna skickas vårt QSL-kort endast i PDF-format till mottagaren. Denne får sedan själv skriva ut kortet om så önskas.
Tack till er alla som på ett eller annat sätt har hjälpt mig i detta arbete.
1927 togs den första statliga långvågssändaren i bruk. Långvågssändaren blev förlagd till en höjd i centrala Motala – Bondebacka. Med två torn som bar upp trumantennen och en vacker sändarbyggnad i nyklassicistisk stil ritad av Carl Åkerblad, blev Motala långvåg både ett begrepp och ett landmärke.
Trängseln på bandet ledde till att Motala långvåg redan efter sju år fick höja effekten till 150kW för att kunna göra sin röst hörd.
I slutet av 1940-talet hade åldern börjat ta ut sin rätt. Störande fading uppstod redan på omkring 80–140 km avstånd från sändaren. En ny sändare skulle flytta ut den störande fadinggränsen till över 200 km. En ersättare till Bondebacka började planeras. Att förlägga en ny sändare till Bondebacka var uteslutet. Markområdet räckte inte till. Dessutom krävdes ständig bemanning och verkningsgraden låg på endast 22%.
Inom fadingområdet uppskattade man att 750 000 människor bodde vilka inte betjänades av lokala sändare.
Motala långvågs nya sändare skulle få en verkningsgrad på runt 65% vilket innebar att man kunde tredubbla antenneffekten vid oförändrat effektuttag från elnätet. Samtidigt skulle man kunna nå 1,5 miljoner lyssnare borträknat lyssnare betjänade av lokala sändare. Genom anskaffning av nya sändare skulle man kunna göra en årlig besparing av ca 250 000 kr i dåtidens pengar (35 miljoner kr 2025) i el- och personalkostnader.
Utredningar och byggnation
Efter förberedande utredningar, särskilt beträffande antennsystemets utformning, gjorde Telegrafstyrelsen 1954 en framställan till Kungl. Maj:t om anslag för uppförande av en ny, obemannad och fjärrmanövrerad långvågssändare med 2×300 kW antenneffekt, utrustad med en antenn med fadingreducerande egenskaper. Framställningen beviljades 1955. Rekognosering angående lämplig förläggningsplats påbörjades omedelbart. Sedan undersökningar utförts på olika platser beträffande grundförhållanden och markens ledningsförmåga samt mätningar utförts av en portabel sändare arbetande på samma frekvens som Motala långvåg, framstod ett område 12 km söder om Motala, som det mest lämpade. Området utgjordes av plan åkermark utan bebyggelse eller el- och telefonledningar. Området runtomkring utgjordes också av plan åkermark med obetydliga höjdskillnader. Förutsättningarna för ett vidsträckt jordnät och för en störningsfri vågutbredning var synnerligen goda.
Valet föll på ett antennsystem bestående av en ringantenn med en central, isolerad mast med 250 m höjd och 5 periferiskt uppställda, likaledes isolerade master med 200 m höjd och på ett avstånd om 630 m från centrummasten (0,4 λ).
Ringantenn med en central och fem periferiskt uppställda antenner
Trots att allting var utspritt över ett stort område köpte Televerket bara upp mark för centrummast med stationshus och för ringmasterna – 10 ha för centrummasten och 15 ha för de övriga ringmasterna. Med markägarna tecknade man särskilda avtal för nedläggning i deras mark mellan centrummasten och ringmasterna under plogdjup jordnät, kraftkablar, manöveranordningar och högfrekvensmatning till ringmasterna. Sammanlagt 290 ha utan en endaste luftledning.
Hans Åkerblad, son till Carl Åkerblad som bl.a. ritade stationshusen till Grimeton, Motala LV och Spånga MV, ritade stationshuset. Projektledare vid uppbyggnaden av Orlundastationen var Tore Myrén vid Televerkets Radiobyrå.
Sändarna kom från franska Compagnie Français Thomson-Houston.
Stationshuset innehöll förutom sändarna kylvattenutrustning, konstantenn, 20kV och 400V ställverksutrustning, reservkraft, kontroll- och manöverutrustning för sändarnas automatiska drift samt anordningar för inställning och kontroll av de olika antennströmmarnas inbördes faslägen. I stationshuset fanns också ett elektriskt avskärmat rum inrymmande erforderliga antennanpassningskretsar mellan sändarna och antennsystemet. Vid varje ringmast fanns ett elektriskt avskärmat hus däri det fanns anpassningskretsar mellan matarkablar och ringmaster.
Högfrekvenskablarna för matning av ringmasterna var massiva med isolering av oppanol. Vågmotståndet 60 Ohm, dämpningen 0,03 N/km och tillåten driftspänning 35kV. Kablarna kunde överföra 400kW bärvågseffekt vid 100% modulation.
Stationshuset var utformad som en fönsterlös bunker ovan jord med 1,7 m tjocka väggar av armerad betong med en kupol över sändarhallen. Detta var under den kallaste delen av Kalla Kriget. Utformningen gjorde med hänsyn till att kunna stå emot ett atombombsanfall.
Jordnätets utformning
Den danske professorn vid DTH i Köpenhamn, Hans Lottrup Knudsen, beräknade dimensionen på jordnätet. Jordnätet är en mycket viktig del för ett antennsystem på lång- och mellanvåg för att hålla nere markförlusterna närmast intill antennmasterna.
Runt centralmasten plöjde man ned på 40-50 cm djup 480 st. 2mm radiella koppartrådar och inom trianglarna 384 st. Mellan centrummasten och ringantennerna plöjde man ned 180 koppartrådar och utanför ringmasterna 100 koppartrådar. Totala trådlängden uppgick till 500 km.
Antennsystemet
Antennsystemet var beräknat av ing. Folke Strandén vid Televerket. Professorerna Johan Hannemann och Børge Johannes Rambøll, Köpenhamn, konstruerade och E. Rasmussen A/S Fredericia, tillverkade. Masterna mätte 1,6 m sida triangulär utformning av galvaniserat massivt svetsat stål. Beräknad vikt för centrummasten var ca 100 ton och för ringmasterna ca. 62 ton. Alla masterna stod uppställda på varsin 1,1 m hög porslinsisolator.
För att kunna konstruera en antifadingantenn med godtagbara förlustsiffror inom antagbara gränser, måste man antingen använda en enkel antenn av 1/2-vågstyp, som i stor utsträckning användes på mellanvåg, eller också måste antennanläggning bestå av ett antal på lämpligt sätt matade antenner över en större yta.
P.g.a. den långa våglängden, 1517 m, kunde det förstnämnda alternativet inte komma på fråga då en masthöjd av minst 700 m skulle krävas.
Den bästa lösningen av antennproblemet bedömdes vara en antennkonstruktion med ett antal antenner utbredda över en större markyta. En likformig strålning i alla riktningar i horisontalplanet var det som önskades. Härigenom visade sig att en ringantennanläggning med endast vertikala antennelement utgjorde den mest fördelaktiga lösningen i detta fall.
En ringantennanläggning består av en eller flera ringar av inom varje ring rotationssymetriskt placerade delantenner. Om flera ringar används är de koncentriska. Det finns två huvudtyper av ringantennanläggningar: dels sådana som ger ett roterande fält. Dels sådana med ett stillastående fält. För att en ringantennanläggning ska ge roterande fält ordnas med en motsvarande fasförskjutning mellan strömmarna och de olika delantennerna i samma ring. På så vis kan man ordna så att fältet roterar 1, 1/2, 1/3 etc. varv per period.
Centrumantenn och en antennring
Vid ringantenner med stillastående fält har samtliga antennströmmar inom samma ring också samma fas. Oftast är det fördelaktigt att vid denna typ av antennanläggningar använda en centrumantenn dvs en antenn med radien 0.
En ringantenn med icke roterande fält, vilken består av en ring med radien 2/5 av våglängden och en centrumantenn där totala strömmen i ringen är 2,81 gånger centrumströmmen, hänfört till lika masthöjd och 180° fasförskjuten i förhållande till denna, ger nollstrålning i 45°-riktningen i vertikalplanet.
Vid jämförelse mellan ringantennanläggningar med roterande fält och dito med stillastående fält visar det sig att med ungefärligen motsvarande prestanda och markutrymmen av den förstnämnda typen har betydligt högre godhetstal och sämre verkningsgrad än antenner av den sistnämnda typen. Även den sistnämnda har högre godhetstal än en enkelantenn av samma höjd.
Vid långvåg är det viktigt att antennens godhetstal hålls nere så att alltför kraftig sidbandsavskärning undviks. Därför har antenner med stillastående fält föredragits särskilt som man med sådana även får högre verkningsgrad.
I en viss vinkel från lodlinjen är strålningen från en rätt utformad ringantenn med stillastående fält noll. Ur fadingsynpunkt är det önskvärt att denna vinkel är ganska stor 40–50°.
Att använda två antennringar jämte en centrumantenn undersöktes. Det alternativet stöp på olägenheten med de höga godhetstalen och den försämrade verkningsgraden. Stora effekter kommer nämligen att cirkulera mellan de olika antennsystemen.
T.ex. en antennanläggning som bedömdes ha optimala dimensioner (ringradier 0,45 resp. 0,65 λ) måste inte mindre än 3,5 gånger sändareffekten tillföras centrumantennen. 2,5 gånger sändareffekten är alltså den en effekt som matas tillbaka från de bägge antennringarna till centrumantennen genom matarkablarna. Vinsten med två antennringar jämfört med en antennring skulle dock i viss mån vara försumbar med hänsyn till att fältstyrkan i ytterområdena skulle bli lägre och man i alla fall skulle bli störd av störningar från framför allt utländska stationer.
Antennavstämningsenheten
Sålunda bestämdes det att anläggningen skulle bestå av en centrumantenn och en antennring. Radien på antennringen är inte kritisk. Man kan i stort sett bestämma vertikaldiagrammet för antennen genom att reglera förhållandet mellan strömmen i centrumantennen och totalströmmen in antennringen. Väljer man en liten ring ökar godhetstalet och verkningsgraden sjunker. Väljer man däremot en stor ringradie kommer anläggningskostnaderna att öka och en viss försämring av vertikaldiagrammet erhållas, även om strömförhållandet justeras till optimalt värde.
Med hänsyn till de lokala förhållandena valde man som en lämplig kompromiss en ringradie om 630 m motsvarande 2/5 λ. Antalet master i ringen bör vara udda då man vid udda antal erhåller ett närmast lika rotationssymetriskt diagram. Det minsta antal master som ger fullt tillfredställande symmetri är 5, varför detta antal användes i ringen. Masthöjderna valdes som en kompromiss mellan å ena sidan verkningsgrad å andra sidan anläggningskostnader. Centrummasten var 250 m hög och ringmasterna 200 m vardera.
Masterna försågs inte med något toppnät. Ett sådant skulle visserligen medfört en sänkning av godhetstalet och minskade dimensioner hos avstämningsinduktanserna för antennen. Samtidigt skulle antennen ur avstämningssynpunkt bli mycket känsligare för isbarksbildning, var jämte ett toppnät innebar ökade risker för driftstörningar. Dessutom visade det sig att ett toppnät ej medförde en särskild sänkning av godhetstalet.
Antennströmmarna (omodulerade) vid 45° nollstrålningsriktning och 600kW total antenneffekt beräknades bli 163A i centrummasten och 121 A i varje antenn i ringen.
Ringströmmarna var 180° fasförskjutna från centrumströmmen. Genom att rymdinstrålningen minskade pressades mera effekt ut i horisontalplanet. Den teoretisk uppkomna ökningen av markfältstyrkan beräknades till 1,20 gånger den fältstyrka som skulle erhållas från en enkel antenn vid samma sändareffekt.
Försökssändningar
I takt med att den nya sändaren närmade sin fullbordan utförde man försökssändningar parallellt med den gamla sändaren inne i Motala.
Sändarhallen år 1962
Proven utfördes så att man i 10-minutersintervaller sände alternerande mellan den gamla och den nya sändaren. Den nya sändaren uppvisade en avsevärt minskad tendens till fading. Utanför fadingzonen hade den fyrfaldigade effekten medför en avsevärd höjning av fältstyrkan så att avlyssning på mycket långa distanser avsevärt förbättrades.
8:e maj 1962 invigdes stationen av Prins Bertil.
Sändarna
Sändarna, två till antalet, var på 300 kW vardera. Verkningsgraden beräknades till omkring 65%. De var gjorda för att antingen gå parallellt eller enskilt. I händelse av fel i en sändare, skulle tre återstartförsök göras. Misslyckades dessa försök skulle den andra sändaren automatiskt kopplas in utan att lyssnarna skulle märka något avbrott i utsändningenOftast var en sändare i drift och den andra i viloläge för att snabbt kunna kopplas in vid behov och för att slita jämnt på sändarna.
Slutrören behövde vara vattenkylda och därför installerade man ett system med kondensorer i taket, via destillatorer i ett särskilt rum intill sändarhallen för att få så rent vatten som möjligt tillbaka till sändarna.
Det nya var en CFTH-specialitet: Ångkylda slutrör s.k. ”Vapotroner”
Vattnet övergick i ånga vid rörkylningen och leddes upp till kondensorer under yttertaket. Varm luft släpptes ut i mitten via ventilation högst upp på kupolen och kall luft togs in via sidorna. Sändaren skulle vara obemannad. Dock fanns det dygnet runt två tekniker som vakade över stationen. Ragnar Gustafsson, en av de sista teknikerna vid stationen, berättade att de fick jobba i bara skjortärmarna i 27 graders värme inne i ”bunkern”.
Principschema
På schemadiagrammen nedamn ser man principschemat för sändaren och antennsystemet i Orlunda samt principschemat för sändarrörens kylning.
Principschema för sändaren och antennsystemetPrincipschema för sändarrörens kylning
Masthaveriet
Den 9:e Juli 1970 trängde en åskfront in över Västkusten och fortsatte åt nordost och hade nått upp till nordligaste Sverige den 11:e Juli. I anslutning härtill förekom delvis kraftiga åskväder i norra och mellersta Götaland. Den 12:e juli kl. 01:50 slår blixten ned i centrummasten, sätter fyr på en av de oljefyllda stagisolatorerna vilket får till följd att en av staglinorna brister.
Masten störtar samman över bunkern och blir skrot. Bunkern erhåller endast mindre skador tack vare sin robusta konstruktion. Sändaren sänder därefter tillfälligt med 100kW på en mast. Centrummasten återuppbyggdes aldrig.
Bunkern utan sin centrummastDen åskfällda antennen
1973 lägger man ned en ny kabel till en av ringmasterna vilket gör att effekten återigen kan höjas till 300kW.
1974 i samband med energikrisen sänks effekten tillfälligt till 150kW.
Framtiden Nedläggning
I takt med att lyssnarna gick över till mer njutbara FM-radio med nära på Hi-fi-kvalitet tappade den inhemska lång- och mellanvågen allt fler lyssnare. I början av 1970-talet började man lägga ned alla de små lokala mellanvågssändarna som näst intill funnits i varje stad. Nedläggningen gick förvånansvärt smärtfritt.
Det visade tydligt att LV- och MV-sändarna spelat ut sin roll för radioförsörjningen inom landet. Dessutom var sändarna utslitna och skulle kräva kostsamma utbyten. Man behöll bara de stora sändarna i Falun, Göteborg, Hörby, Luleå, Motala, Stockholm Sundsvall och Östersund ytterligare några år. 1969 års radioutredning som avgav sitt betänkande
1973 ”Radio i utveckling” menade att det inte fanns motiv för fortsätt utsändning av P1 i sin helhet över såväl FM-sändarna som LV- och MV-sändarna. Istället föreslog utredningen en omdisponering av de sistnämnda med inriktningen att främst ge täckning av grannländerna i Norden samt minskning av sändningstiden för läge driftskostnader, att genomföras budgetåren 1974/1975. Förslaget hamnade emellertid i skuggan av utredningens stora och efterlängtade nyheter: införandet av stereo och lokalradio. Vid denna tidpunkt stod det emellertid klart att de åtta stora sändarna borde vara kvar tills vidare för att ha ett bättre utgångsläge inför förhandlingarna om en ny frekvensplan för lång- och mellanvåg.
Som alltid har tilldelningen av frekvenser reglerats av internationella överenskommelser och under denna tid gällde Köpenhamnsplanen från 1948. Emellertid var utrymmet alldeles för litet för allt fler och starkare sändare på uppåt 2 000 kW, som började växa upp på kontinenten. Allt fler röster höjdes för att få ordning på kaoset och förberedelser inför en ny frekvensplan påbörjades i början av 1970-talet. En konferens för omplanering av lång- och mellanvågen ägde rum i två sessioner 1974 och 1975. Från nordisk sida fanns det förhoppningar om att få till stånd en genomgripande sanering av banden och åstadkomma god täckning av omgivande länder och havsområden för att på så vis kunna bereda väg för nya sändare.
Sverige erhöll åtta tilldelningar i den nya planen som skulle träda i kraft i november 1978.
Tillstånd utverkades att tills vidare få ha kvar stationerna i Göteborg, Hörby, Motala och Stockholm. De fyra stationerna Falun, Luleå, Sundsvall och Östersund lades ned 1978 inför den nya frekvensplanens ikraftträdande.
För att tilll en måttlig kostnad förbättra mottagningsmöjligheten utanför landets gränser, modifierades de riktade sändarantennerna i Göteborg och Stockholm. Den huvudsakliga riktade strålningen inåt land vändes således istället mot sydväst från Göteborg och sydost från Stockholm. På så vis ökade möjligheten något till avlyssning i bl.a. Nordsjön, Benelux, Danmark och emellanåt också Storbritannien resp. Östersjön, Finland och de Baltiska staterna.
Redan i Televerkets anslagsframställan 1976 begärdes i samråd med SR medel för utbyggnad av fyra stationer. Några medel erhölls inte men i de kommande årens anslagsframställningar begärdes återigen medel dock för en i mer begränsad utbyggnad där Skåne MV prioriterades högst efterföljt av Gotland LV.
I 1980 års budgetproposition var inte utbildningsminister Jan-Erik Wikström (fp) citat: ”beredd att tillstyrka Televerkets planer på en utbyggnad av AM-sändare” utan man räknade med att Göteborg MV, Motala LV och Stockholm MV skulle läggas ned redan 1980/1981 varigenom tre miljoner kr (12,5 miljon kr 2025) skulle kunna sparas.
Detta drastiska förslag väckte starka reaktioner och protester från många olika håll.
Efter behandling i flera av Riksdagens utskott angavs i ett yttrande att man gav starkt stöd om mer tid för ytterligare överväganden om nedläggning av MV-sändarna i Göteborg och Stockholm och Motala LV. 1979 hade man installerat en rubidiumoscillator på Motala LV. Rubidiumoscillatorn stabiliserad bärvågen med en relativ noggrannhet 5×1011. Ett antal företag och institutioner använde den ytterst stabila bärvågen vid Motala LV som frekvensnormal för olika mätändamål och skulle drabbas ekonomisk för de merkostnader det innebar att anskaffa ersättningsutrustning.
Utbildningsministern Jan-Erik Wikström (fp) delade SR och Televerkets uppfattning att det var angeläget att bygga Skåne MV. I Televerkets anslagsframställningar 1980 begärdes på nytt projektering av Gotland LV, dock med normal finansiering från licensavgiften. Televerket påtalade också att masterna vid Stockholm MV var i så dåligt skick att avsevärda satsningar på 1–2 miljoner kr (ca 4–8 miljoner kr 2025) skulle krävas omedelbart varför Stockholm MV bara borde behållas tills vidare om synnerliga skäl framkom. Riksdagen beslutade våren 1981 att Stockholm MV skulle läggas ned vid halvårsskiftet 1981 och att medel avsattes för Skåne MV för att ersätta Göteborg MV och Hörby MV 1985 med reservation för att Göteborg höll fram till dess samt att bibehålla Motala LV.
Eftersom det bedömdes utsiktslös att få anslag till Gotland LV modifierades Motala LV 1983 så att viss riktverkan erhölls mot Köpenhamn och Helsingfors utan att försämra mottagningen i Oslo samt omkoppling för erhållande av optimal strålningsvinkel under dygnets ljusa och mörka del. Det åstadkoms med endast två ringmaster. Kostnaden uppgick till omkring 1,5 miljoner kr (4,7 miljoner kr 2025).
I samband med att Stockholm MV lades ned infördes ökad kompression på Motala LV för att i viss mån kompensera för bortfallet. Modulationstransformatorn låg nära larmgränsen och så mycket bättre än så här kunde det inte bli. Ökad kompression medförde ett ökat uttag från elnätet motsvarande 100 000 kr per år (ca 315 000 kr 2025).
Från och med 1985 återutsändes Radio Sweden om kvällarna och under några sommarmånader när Skåne MV, det som blev Sölvesborg MV, användes för särskilda försöksprogram.
Den 1:e februari 1986 bytte man frekvens till 189KHz i och med den nya kanalindelningen fastställd vid våglängdskonferensen i Genève 1979.
Den 5:e februari 1987 fick en pluton jägarsoldater från K 3 i Karlsborg öva sina sabotagekunskaper på tre av masterna. SVT:s regionalprogram Östnytt filmade fällningen av masterna. Sprängningen av masterna kom att användas i Försvarsmaktens informationsfilm från 1987 om säkerhetstjänst: ”Förebudet”.
1990 havererar det 1100 hk starka reservkraftverket, en V8 diesel. En kolv for upp genom topplocket. Televerket beräknade att man behövde ca 3 miljoner kr (6 miljoner kr 2025) för främst renovering av stagen till de två kvarvarande masterna och ifrågasätter behovet av stationen efter samråd med SR. SR genomför en lyssnarundersökning som bekräftar att stationen har få lyssnare ca 200st. dagligen. I Televerkets anslagsframställan 1990 anges det att varken Televerket eller SR finner skäl för att satsa mer pengar på Motala LV. Utbildningsminister Göran Persson (s) anger i budgetpropositionen att han har inget att anmärka mot nedläggning av Motala LV.
Riksdagen beslutar den 11:e juni 1991 att Motala LV ska läggas ned. Avvecklingstiden fastställs till sex månader för att ge lyssnarna respit att finna en annan lösning. Nedläggningstidpunkten fastställdes till 30:e november 1991.
Sista kvällen samlades särskilt inbjudna gäster i Orlundastationen för att ta farväl av Motala LV. Sista timmen sändes ett specialprogram bara över Motala LV. Programvärd för kvällen var Christofer Murray. Efter programvärden tackat Motala LV för lång och trogen tjänst fick Riksradiochefen Arvid Lagercrantz sista ordet innan nationalsången spelades en allra sista gång.
Sändarhallen år 2021
”Då kan jag berätta att för Motala långvågs lyssnare att här i Motala Aska så är vi ungefär 100 personer som just nu applåderar en sista gång för Motala långvåg. Motala långvåg har nu nästan sänt färdigt. En 65-årig epok är slut. På Radiotjänsts, Sveriges Radios och Sveriges Riksradios vägnar tackar jag Televerket Radio och dess personal för den här tiden. Vi får hänvisa våra utlandslyssnare till kortvågen i fortsättningen och kanske i en framtid till satellitsändningar. Efter nationalsången kommer jag att stänga av Motala långvåg för gott”.
Och därmed tystnade Motala långvåg för gott och en 65 år lång epok var slut.
1994 resp. 1995 sprängdes de två sista kvarvarande masterna. Sändarna står kvar och är mer eller mindre intakta.
Motala master 2014 Foto Wikipedia Holger Ellgaard
Kritik
Kritiken lät inte vänta på sig. I stort sett samtidigt som Motala/Orlunda togs i drift startade östtyska Deutschlandsender en 500 kW långvågssändare i Zehlendorf 35 km norr om Östberlin på 185 KHz. Deutschlandsender orsakade interferens i mottagningen av Motala LV främst under dygnets mörka del.
Frågan man ställde sig och riktade kritik mot varför man tog 12,5 miljoner kr av licensmedel (175 miljoner kr 2025) för att bygga en ny långvågssändare när FM-tekniken stod för dörren och knackade på. Bland ursäkterna var att många radioapparater inte var förberedda för FM-bandet. Man kunde fått flera FM-sändare för samma kostnad utan besvären med störningar från andra sändare och med dessutom bättre ljudkvalitet.
Ett tydligt exempel var Västtyskland som i stort sett hade förlorat alla sina LV- och MV-frekvenser efter 2:a världskriget och hade redan i slutet av 1950-talet ett fullt utbyggt landsomfattande FM-nät.
Christian Stödberg
Foton: Privat, Tekniska Museet och Teracom i Hörby Källor: Teknisk Tidskrift 1961, Populär Radio & Television 7/8 1962, Tele 1/1982 Wikipedia – Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported licens
