På min resa för jobbbet blev det tillfälle att besöka detta intressanta radiomuseum, Findorffstrasse 22 – 24 är adressen i Bremen. Jag blev visad runt i utställningen av två engagerade funktionärer. De berättade mycket om museet och Bremens Radiostation. Museet har en mycket stark lokal förankring. En hel avdelning är tillägnad Radio Bremen. Här finns en radiostudio uppbyggd av utrustning som tidigare använts på radiostationen. Mellanvågssändningar startade 1924. Stationen är fortfarande igång som radio och TV-sändare men inget på mellanvågen längre.
Museets utställning har många intressanta objekt som visar utvecklingen inom radio och radio- och TV-teknik med nära liggande teknik tex för lagring av ljud från vaxrullar ända fram till digitala format. Många varianter har funnits, en del kortlivade.
Radiogrammofoner
Fina miljöer har man också gett plats för. Till exempel ett vardagsrum som det kunde se ut på 50-talet. Bilradio visas på ett kul sätt med en instrumentpanel från en Borgward Isabella. Över den en tidslinje med utvecklingssteg inom bilradiotekniken. Borgward var också ett Bremen-företag. Ägarfamiljen har skänkt en påkostad radiogrammofon av märket Siemens. Den finns nu på museet, typbeteckningen är T2650W. Är från början av 50-talet.
TV apparater
På TV-utställningen märks en Saba projektions-tv, tillverkad på 50-talet. Även en Nordmende Spectra, färg-tv, från -68 med tre extra bildrör av mindre typ. I dessa kunde andra program ses samtidigt men då i svart/vitt.
Avdelningen för fartygsradio visas i form av en uppbyggd miljö efter telegrafisthytten från fartyget Jason.
Modernare Hi-Fi från 70 och 80 talet finns också en avdelning för. Även Bang&Olufsen har en egen avdelning.
Folkmottagaren. Bild från Radiomuseet i Göteborg
Krigstiden har också sin avdelning med information om propagandan och exempel på detta. Det visas med all tydlighet vilket syftet var med Folkmottagaren. Till exempel tillsatsen som anslöts för at förhindra distansmottagning. Även VE301, den större Folkmottagaren, kunde annars ta in avlägsna sändare utanför riket.
Mende / Nordmende är starkt representerat på museet. När företaget 1947 återuppbyggdes hade det också flyttat från Dresden till Bremen. Fann ny lokal i flygplanstillverkaren Focke-Wulf´s tidigare fabrik. Namnet ändrades då till Nordmende.
Kristallmottagare och gamla rörFina gamla apparater
Bremer Rundfunkmuseum är mycket sevärt. Det går åt många timmar för att se allt även om det inte är större än 430 kvm. Ca 700 föremål finns i utställningen. Alla skyltar är på tyska. Det går oftast att förstå men jag hade gärna sett att även engelska hade funnits.
Den första artikeln i denna serie om radiolänken berättade om de första åren. Denna berättar om hur radiolänk tekniken tidigt användes av Televerket för att sända “live“ för SVT (Sveriges Television) från evenemang som fotboll mm.
Det var inte bara Televerket som använde sig av radiolänk, utan den fanns redan, i liten omfattning, hos Polis och Räddningsverket, Luftfartsverket samt kommuner mm. Utrustningen var i regel en enkelriktad analog video, för att överföra bilder från kameror. Ingen styrning åt andra hållet. Något landsting hade kommit längre och installerat en dubbelriktad PCM radio mellan olika förvaltningar och vårdinrättningar.
Televerket, som nu bytt namn till Televerket Radio, hade kunskapen och resurserna att erbjuda externa kunder förbindelse på radiolänk. Flera nät moderniserades och nya byggdes och samarbete med Polisen resulterade att allt fler kameror fick radiolänksförbindelse. Mellan Tingstadstunneln och Polishuset sattes en utrustning upp som arbetade på 50 GHz. Det var rekord i hög frekvens, då det var den högsta frekvensen som har använts i vårt länknät. Kunderna tittade på detta och blev nöjda. Skulle det med radiolänk kunna gå att användas från en rörlig sändare?
Ett mycket lyckat försök gjordes tillsammans med Polisen, och användes skarpt vid bland annat EM i fotboll 1994 och i andra sammanhang. Mer om detta i en följande artikel.
Bilden visar hur MRS var organiserad inom Televerket Radio någon gång på 1980 talet
Fler kommuner, med en geografisk utspridd organisation, vill koppla ihop sina lokala växlar till en central växel för att få ett heltäckande eget telefonnät, vilket Televerket Radio genom kunskap och utrustning samt tillgång till mastplatser kunde erbjuda.
Televerket Radio hade en bred erfarenhet och radioutrustning för både video och pulse-code modulation (PCM) med kapacitet för olika behov. Med detta hade man också referenskunder för att kunna visa att radiolänk var den bästa transmissionslösningen.
På grund av den växande efterfrågan skapades Microwave Radio System (MRS) som var en grupp i Televerket Radios organisation som hade till uppgift att arbeta med den externa marknaden, bland annat statliga, kommunala och privata aktörer. De erbjöd experthjälp med information för bland annat mässor, projektering, byggande och underhåll av radiolänk och tillhörande delar som mast och kraft med mera. De fanns på sex olika platser i Sverige. Grupperna arbetade lokalt med egna kunder inom området och tillsammans i gemensamma frågor som inköp och frekvenstillstånd samt på mässor. Också för kunder som hade sin organisation spridda på olika platser i Sverige.
En ny marknad hade tagit form, där Televerket Radio nu kunde ansvara för hela entreprenaden fram till en färdig förbindelse, och därefter ansvara för drift och underhåll.
MRS finns inte längre i sin ursprungliga form, utan har långsamt försvunnit genom omorganisationer. Bilden visar hur MRS var organiserad inom Televerket Radio någon gång på 1980 talet.
OB gruppen (Outside Broadcasting), var en egen del inom Tele Radio och hade inget att göra med den externa marknaden. Dess uppgift var bara att bygga temporära radiolänk förbindelser, i första hand för Sveriges Television. OB gruppen var tidiga med att ha egen utrustning till VM i fotboll 1958, och kunde med den sända ”live” från de fotbollsarenor, där matcher spelades. Utrustningen var avsedd för enkelriktad analog video med ljud. Den var byggd för att sättas på en tripod på ett högt ställe nära sändningsplatsen, och riktades mot inmatningspunkten, vanligtvis en FM/TV stadion med möjligheten att länka videosignalen i det fasta länknätet vidare till Kaknäs.
Bilden visa en mottagare av fabrikat CFS, som är placerad på balkongen, plan 13, Brudaremossen FM/TV stadion.
Den första utrustningen för OB
Panorering av mottagaren fick göras manuellt med hjälp av en voltmeter för maxutslag. OB gruppen hade även tillgång till en mastbil för att på sändningsplatsen få upp sändare över ”trädtopparna”. Konstruktionen av CSF utrusningen var lite speciell då man hade placerat antennen på översidan av utrustningen och matade via ett horn, väl skyddat i radioenheten. Antennen monterades mellan två stag på vardera sida, som höll antennen i rätt position mot fokalpunkten.
Kontrollpanelen i OB bussen
OB gruppen hade all sin utrustning placerad i en teknikbuss. I Göteborg (Västra Radiodistriktet) var det OB 6. Bussen användes vid alla uppdrag och hade utrustning för kraftmätning som ibland även försörjde SVTs teknik. OB gruppen hade också tillgång till en mastbil om det krävdes att komma upp med sändaren för att få en fri siktlinje till radiolänkstationen där man skulle mata in den temporära videosignalen till det fasta länknätet. Här var överlämningspunkten av bild och ljud från SVT och till Televerket.
NEC mottagare TVL13GH24. Notera hur bra
Ny halvledarbestyckad radioutrustning, typ TV13GH24, som fortfarande var analog, köptes in från japanska tillverkaren NEC. Utrustningen arbetade i 13 GHz . Det fanns också möjligheten att använda 0,6 m eller 1,2 m parabolantenn, beroende på omständigheter som bland annat sträckans längd. Se bild på nästa sida.
Bak i OB bussen
Längst bak i bussen fanns ett förvaringsutrymme med kablar för olika behov, radiolänksändare och mottagare och spänningsomvandlare med mera.
För att lättare kunna hitta sändarens antenn målades den med fluorescerande färg, som gick lätt att upptäcka med kikare från mottagarsidan (bilden på nästa sida till vänster). På högra bilden är en sändare placerad på taket på Konserthuset i Göteborg.
Telias OB-verksamhet med tillfällig terrestrialradiolänk för SVT och andra kunder är nu historia och utrustningen lagd på hylla, för att kunna beskådas av kommande generationer. För med dagens teknik gäller det bara satellit och fiber och ibland även en mobiltelefons förbindelse.
I nästa artikel beskriver jag en spännande utveckling – överföring av video från helikopter, ett samarbetsprojekt med Polisen.
Kenneth Ydresjö
En bild från VM i slalom i Åre, i 1979 då Ingemar Stenmark deltog och vann allt! Bilden föreställer en sändningsplats belägen på mitten av banan ner till målet. Det är tre stycken NEC repotagelänk singel montage, samt två länk som kör på samma antenn som är panorerade mot målet. Bussen som står nedanför är var OB buss. Man kan skymta SR buss framför ställningen som länken står på.
Vid Radiomuseet finns ca 160 olika militära enheter som härstammar från 1920- 1970 talet. Bland dessa finns en station från 1930 talet, nämligen radiostation 10W BR M/39 som vi beskriver i denna artikel.
Efterfrågan var stor på 1930-talet då alla militära enheter efterlyste en ny radiostation till verksamheten då kriget kom allt närmare. Den förnämliga radiostation 10W BR M/39 finns i flera former:
Radiomuseets 10W BR M/39 bärbara radio
Som bärbar station med utrustning sändare, mottagare, batterier, samt utrustningslåda med generator med packfickor.
Cykelradiostation uppdelad i 4 enheter. Sändare, mottagare, batterilåda, samt handgenerator (se bild).
Klövjeradiostation modell CI utförd för 5 enheter sändare/mottagare, batterilåda, materiallåda, samt handgenerator (Hästutförande, se bild).
Infanteriradiostation liknande ovan klövjeradio uppdelad på 4 enheter.
Vid långa förbindelser användes kastantenn och vid korta avstånd stavantenn.
Frontpanel
Cykelutförande
Data för 10W BR M/39 Sändare 2500-5000 kHz, Mottagare 1300- 6100 kHz, Sändningsslag = Telegrafi A1 samt Telefoni A3. Antenneffekt 5-7 W vid A1 6-8 W effekt vid A3
Standarder kan låta ganska tråkigt, men det europeiska standardiseringsorganet European Telecommunications Standards Institute (ETSI), som arbetar med standardisering av telekommunikation i Europa, har arbetat fram några populära standarder som blivit allmänt accepterade även i stora delar av övriga världen. Främst tre standarder som utvecklat tidigare analog kommunikation till digital har haft stor betydelse.
DECT
DECT-handenhet, Siemens Gigaset, med laddare och basstation.
Under 1980-talet började telefoner med en väggansluten basenhet som kommunicerade analogt med en trådlös handenhet, att dyka upp i affärerna. Problemen med dessa var bland annat brist på frekvensstandard, brusig förbindelse och risk för avlyssning. I slutet av 1980-talet började ETSI utveckla standarder till det som kom att kallas Digital Enhanced Cordless Telecommunications (DECT). Från att ha varit en förlängning av fasta telefonledningen, möjliggjorde systemet många fritt rörliga användare på liten yta, t.ex inom ett företag. Frekvensen för kommunikation mellan hand- och basenhet standardiserades i Europa till 1880-1900 MHz. Kommunikation sker digitalt, bland annat genom att kommunikationskanalerna delas upp i tidsluckor, Timedivision multiple access (TDMA) vilket gör att varje enskilt samtal, ungefär som järnvägsvagnar i ett tåg, får sin tilldelade tidslucka på kommunikationskanalen. Räckvidd mellan hand- och basenhet blev ca 100 meter utomhus, men kortare inomhus beroende på dämpning i husväggarna. Räckvidden kan utökas med lämpligt placerade DECT-basenheter.
Behovet av anpassning till ny teknik har utvecklat den ursprungliga standarden. Den senaste varianten DECT-2020 NR (New Radio) innebär förutom den ursprungliga talkommunikationen, även att hemelektronik som stöder denna blir enklare att installera och fås att samexistera i lokala nätverk.med lämpligt placerade DECT-basenheter.
GSM
Sedan de första helautomatiska analoga mobiltelefonsystemen driftsatts, i Sverige med NMT år 1981, startade ett samarbete mellan några europeiska länder för att utveckla nästa generations mobiltelefonsystem (G2). Det skulle vara digitalt, och komma tillrätta med de tidigare analoga systemens brister, bland annat med bristande kapacitet och möjlighet till avlyssning av kommunikationen. Det arbete som utförts av gruppen Groupe Spécial Mobile (GSM) överfördes till ETSI 1989, och 1991 driftsattes första nätet enligt nya GSM-standarden i Finland. Detta innebar digital krypterad kommunikation som bland annat bygger på TDMA och ett effektivare utnyttjande av radiokanalerna, med förbättrad möjlighet till datatrafik över mobiltelefonnätet. GSM innebar också att man nu kunde skilja på telefon och abonnemang, då det senare kopplades till ett Subscriber Information Module (SIM)-kort. I början användes 900-MHz bandet för GSM-trafik, men snart utökades det även till 1800 MHz-bandet. Standarden utvecklades med nya funktioner som SMS och högre hastigheter för datatrafik. Bland annat ersattes den ursprungligen kretskopplade, dvs kontinuerligt uppkopplade, mobila datatrafiken med paketförmedlande teknik som delar upp data i definierade block eller paket. Standarder som General Packet Radio Service (GPRS) och Enhanced Data rates for GSM Evolution (EDGE) ökade den mobila datahastigheten till över 300 kbit/s.
GSM-standarden som numera benämns Global System for Mobile Communications, har efter 30 år successivt börjat avvecklas runt om i världen till förmån för modernare mobiltelefonistandarder.
Bilden visar en Nokia 5110. som är ett exempel på GSM-telefon för 900-MHz. Den lanserades 1998.
TETRA Från början tänkt som en del av GSM, bröts kommunikationsradio ut med en egen standard, lanserad 1995, och senare benämnd Terrestrial Trunked Radio (TETRA).
Standarden har likheter med GSM, genom att vara digital, krypterad och bland annat byggande på tidsmultiplex, TDMA. Standarden tar tillvara på kommunikationsradions möjligheter till snabb uppkoppling, och möjlighet att växla kommunikationsmetod, t.ex mellan två handenheter, från en basstation till många handenheter, eller via relästation då en handenhet har svårt att direkt nå basstationen. Systemet kan också snabbt koppla upp telefonsamtal, och väljer automatiskt den radiokanal som har minst störningar. TETRA använder frekvenser mellan 380-470 Mhz, på frekvenser som är gemensamma i hela Europa. Förutom radiosystem till ”blåljusmyndigheter” och samhällsviktig verksamhet, i Sverige benämnt Radiokommunikation för effektiv ledning (RAKEL), använder företag bland annat kopplat till lokaltrafik egna radiosystem som bygger på TETRA.
För att komma tillrätta med kvarstående problem med TETRA, bland annat kopplat till mycket låg överföringshastighet vid datatrafik, så har den utökade standarden Tetra Enhanced Data Service (TEDS) skapats av ETSI tillsammans med The Tetra and Critical Communications Association (TCCA). Detta gör det möjligt att skapa kommunikationssystem som t.ex. snabbt överför bildinformation från drönare till markterminaler. I Sverige baseras nya generationen RAKEL G2 på TEDS-standarden, vilken efter testperiod planeras att börja tas i drift under 2023.
Bilden visar en av Radiomuseets två TETRA-handenheter. Den konstruerades också under slutet av 1990-talet, och har därför vissa likheter med GSM-telefonen, bland annat knapp för att bläddra i menyer på displayen.
Att kunna lyssna på radio, tape eller till och med grammofonskivor i bilen var från början en lyx som numera är standard. I Radiomuseets område för Bilradio speglar vi denna utveckling.
På första hyllan finns bilradio från bland andra Blaupunkt och Philips. Vi ser även en svensk bilradio från Centrum Radio. Flera av apparaterna har tillverkats för olika bilmärken. Längst ned för bland andra Studebaker, Chrysler och Hudson. Det finns också en engelsk för Jaguar. Här finns också Volvo-apparater som utvecklades i samarbete med japanska fabriker som även tillverkade dem. De äldsta apparaterna är amerikanska från 1930-talet och är så stora att de inte fick plats i bilarnas instrumentbrädor.
