Etikett: Audionen 2021 nr2

På 1950-talet när jag DX-ade var detta dx-arnas Rolls-Royce.
Detg är en AGA 1771, tillverkad 1946 och kallades ibland för soffan.
LV/MV/KV1/KV2 och bandspridning på 3 band. Har separat HF-förstärkare och
pushpullkopplad slutförstärkare med 5 watts uteffekt.
Nypris 641:-

Matts B.

Då kante radiovågera lättare.

Fôrre gången feck I följa mä mäk hundra år tebakers i tia, å dä tänkte ja i sulle få gära denne gången mä. Nu grunnar du la kanske på um ja har föllt hundra, dä har ja inte. Men ja har hört gammelt fôlk berätta um saker å ting.
#
När ja setter å skriver di häre raera har ja på radion så ja har koll på nuhetera. En vell ju gärna va uppdaterater. Um en va känder för å va uppdaterater för hundra år sen, då handla dä bara um sockna, å knappt dä.
Då hade di ingen radio ute på lansbögda. I di store stära fanns dä nôket di kallte för rundradio, men den kunne di bara lussna på i stan. I metten på 1920-talt, då ändra dä säk. Då börja Radiotjänst sända över hela Sverige, men dä va bara nôka timma på kvällen, har ja hört säganes.
#
Te å börja mä fanns dä inga radioapparater å köpa å dä va inte i alla sockner di hade elektrisker ström heller. Velle en höra på radio feck en köpa en apparat di kalla kristallmottagare. Den hade ingen högtalare, utan en feck ha hörlurar på säk, så dä va bara en te likers sum kunne höra på radion. Å så va en tvongen å ha en höger antenn utanför stûva, å dä va inte så enkelt å sätta upp.
#
En utå mina fôrste arbetskamrater hette Markus, å han jobba i en affär di kalla för Calle Billis. Di va fôrst mä å sälja kristallmottagare i Vårgårda. Markus hade fått lära säk hur en installera en sôdden radio, så när di sålt en apparat feck Markus åka hem te kunden å installera. Så här berätta Markus att dä kunne gå te.
#
En feck börja mä å sätta upp en rätt höger stôlpe i ett trä ett stöcke ifrå stûva. Så fäste en fast en trå i stôlpen, ja tror dä va en kôppertrå. Den andre änden utå trån satte en fast högt upp på stûva. Sen fäste en en trå på den långe trån rätt nära vägga å drog nern te fönstert å in te apparaten. Å för dä mesta ble dä bra ljud.
#
Ätter ett tag kom grannen te den sum Markus hade vart hos, å beställde en kristallmottagare, för han velle ju inte va sämmer än grannen. Nu va dä inte lika enkelt sum fôrre gången. Denna stûva låg i ena sluttning. Men Markus klarte åt, men ledninga frå stôlpen te stûva luta rätt mö, så kunden va orolier att han inte sulle få så bra ljud. Markus logna nern. Du fårt bättre, sa han, nu blir dä lättare för radiovågera å kana ner i apparaten, så du får ett bätter ljud. Å då ble kunden nöjder.
#
Ätter nôka dar kom den fôrste kunden tebakers te Markus å krävde, att han sulle få en sluttande ledning, precis sum grannen, han velle ju ha lika bra ljud. Nu ble ja lite ställder, sa Markus, va sulle ja gära. Ja åkte dit å flötta upp stôlpen högare i trät, å då luta bägge antennera, å bägge gubba ble nöjda å glaa. Å ja mä sa Markus.

Håkansson

20210406
Kåseriet har tidigare varit publicerat i Alingsås Tidning

Du kanske har sett museets Standard Radio SR 25 (RM01832) som är placerad på avdelningen Fartygsradio? Men för min del började intresset för mottagaren på ett helt annat sätt.

”SR 25 är en 16-rörs superheterodynmottagare som täcker frekvensområdet 0,52-30 Mp/s i 6 band och är avsedd för mottagning av telegrafi, telefoni och high fidelity rundradio. Mottagaren är helt konstruerad och tillverkad i Sverige. Den lämpar sig för all slags radiotrafik i såväl fasta som mobila stationer. Till mottagaren kan anslutning ske för diversity-, frekvensskiftstelegrafi och panoramamottagning. SR 25 har ett synnerligen robust utförande och uppfyller bl.a. fordringarna i den av Ministry of Supply i England utgivna Interservice Specification K 114”

Det här var min första kontakt med Standard Radio SR 25. Jag hade köpt en större samling Populär Radio och på baksidan av aprilnumret från 1956 fanns en helsidesannons av från Standard Radio där mottagaren presenterades och jag föll genast för den. Idag finns två stycken SR 25 i min samling, varav den ena är en prototyp som blev Standard Radio´s referensexemplar och dessutom har jag en tillhörande högtalare.

Vad var det som gjorde att jag föll för SR 25:an mer än att vi har samma födelseår? Jo, den har i stort sett allt som en heltäckande mottagare från den tiden kunde ha. Den var helt enkelt flaggskeppet bland Standard Radios rörbestyckade mottagare. Både specifikationer och utförande var av högsta klass. Efter andra världskriget fanns ett behov av att få fram nya mottagare inte minst till handelsflottan. Standard Radio hade en del marinmottagare i sitt sortiment, men var mest kända för sina sändare och hade ett oförtjänt rykte att inte göra mottagare. Ändå hade man mottagare som SR-21 och SR-41 med flera i produktportföljen. SR stod för ”Ship Receiver” och på motsvarande sätt hette deras sändare ST ”Ship Transmitter”. Televerket hade på den tiden stort inflytande på den professionella radioutrustning som utvecklades i Sverige och man upprätthöll en konkurrenssituation mellan Standard Radio och Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Televerket var troligen med och satte kraven på nya mottagare. Standard Radio ville visa att man var att räkna med även när det gällde mottagare och de planer som började ta form någon gång 1952-53 och blev mer konkreta konstruktionsidéer 1953-54. Det här skulle bli en högstabil mottagare med hög selektivitet. Bland annat bestämde man sig för att inte använda en traditionell vridomkopplare med tillhörande kabelanslutningar för bandomkopplingen utan valde en så kallad ”katakomblösning” – en gjuten låda på skenor som innehöll alla frekvensbestämmande komponenter och som löpte fram och tillbaka när man vred på bandomkopplaren. Motsvarande lösning finns bland annat på vissa modeller från National och har fördelen att man slipper de problem som kablarna mellan vridomkopplaren och frekvensbestämmande komponenter ger upphov till, speciellt på högre frekvenser. Det ger bland annat bättre stabilitet och frekvensnoggrannhet.

Det är ingen tvekan om att SR 25 var en gedigen konstruktion när den lanserades 1956. Det är ett föredömligt mekaniskt bygge. Stabilt byggt, men samtidigt lätt att komma åt för service. Det är påkostade komponenter. Den konstruerades med moderna rörtyper. Spolarna är lindade på keramiska spolstommar. Man har rhodiumbelagda kontaktytor på känsliga ställen (starkt och med goda kontaktegenskaper). I nätdelen sitter en skärmad transformator tillsammans med selenlikriktare (inte likriktarrör, som var vanligt på den tiden).
densatorn för frekvensavstämningen var en mycket fin och mycket dyr produkt från Philips. Och naturligtvis användes högkvalitativa elektrolytkondensatorer från svenska Rifa.

Men ändå blev SR 25 aldrig någon försäljningsmässig framgång. Konstruktionen som fungerade jättebra när den stod i en vibrationsfri miljö var nämligen allt annat än lyckad när den utsattes för de vibrationer och stötar som kännetecknade miljön på dåtidens fartyg. Den fina ”katakomblösningen” passade helt enkelt inte i den miljön. Den tunga gjutna lådan kom i rörelse och den höll inte frekvensen när den utsattes för vibrationer och sjögång. Om båten lutade rejält kunde det till och med vara svårt att över huvud taget byta frekvensområde. Det blev inte så många fartygsinstallationer, åtminstone inte i Sverige. Det är troligt att merparten av SR 25:orna såldes till Spanien. Tyvärr har det varit svårt att få fram mer uppgifter om vart de exemplar som serietillverkades tog vägen. Antagligen tillverkade man ca 150 exemplar av den här mottagaren. Man hade beställt hem material för att tillverka ännu en serie, men de planerna skrinlades och en del av komponenterna lades undan för att bli reservdelar (när det gällde marinradio var man skyldig att hålla reservdelar i 10 år). Som kuriosa kan nämnas att de reservdelar man lade undan av misstag blev slängda långt innan den tiden gick ut och i vissa fall var man tvungna att till höga kostnader skaffa fram nya delar. Så småningom hamnade en del av dessa mottagare hemma hos DX-are och radioamatörer och när SR25:an står stabilt på ett bord, som hemma hos mig, då är det en ren

njutning att använda den. Tillsammans med originalhögtalaren (ett 8 tums högtalarelement i en gjuten aluminiumlåda) så låter den riktigt bra. Reglagen är stora och distinkta, känslighet och selektivitet är bra för denna generation mottagare och visst är det en speciell känsla med en stor analog skala och skenet från skallampor. Kalibrering görs med en kristallkalibrator som ger signal var femhundrade kHz och med hjälp av loggskalan med 3200 punkter så går det att få riktigt bra avläsning med hjälp av interpolering. Den har utgångar för bland annat panoramaadapter, mottagardiversitet (med flera mottagare hopkopplade) och anslutning till extern SSB-adapter (kanske var en bidragande orsak till SR 25:ans korta livscykel att man inte hade inkluderat en riktig SSB-demodulator i mottagaren, vilket en del konkurrenter vid den här tiden hade).

SR 25 blev Standard Radios sista rörmottagare. Efter den dröjde det till en bit in på 60-talet innan den halvledarbestyckade CR-serien tog form (CR-300- serien, CR-91 m.fl.). CR står då för ”Commercial Receiver”, även om många kom att hamna i militära sammanhang.
Ett urval tekniska data (fritt tolkat från databladet):
Känslighet: Bättre än 3μV vid 50 mW utsignal och 14 dB signal/brusförhållande
Selektivitet: 6 områden. Område 4, 5 och 6 kristallfilter. 6 dB bandbredd: 1) 12,5 kHz 2) 7,4 kHz 3) 2,5 kHz 4) 1,7 kHz 5) 1,0 kHz 6) 0,5 kHz.
Kalibrering och avläsningsnoggrannhet: +/- 2 kHz upp till 10 MHz; +/- 5 kHz ovanför 10 MHz (anm. med hjälp av kalibrator och loggskala).Effektförbrukning: 77 W
Vikt: 23 kg (26,5 när jag kontrollvägde!).
Artikeln har kommit till med hjälp av tidigare Standard Radio medarbetarna Rolf Folkesson och Björn Odell som bidragit med mycket information samt Kjell Bengtsson, Nils Pihlgren och Göran Modig som också hjälpt till. En kort beskrivning av mottagaren finns i John Schröders Kortvågshandboken från 1957.

Artikeln ursprungligen publicerad i Eter-Aktuellt nr 2 2011.

Moritz Saarman

Radiomuseets ordförandeklubba är formad som en trådlös mikrofon. Har ni tänkt på det? Jag måste erkänna att det hade jag inte gjort. Jag har tydligen alltid använt den utan att titta närmare. Men visst är det så! Och när det skulle skrivas en artikel ledde klubban mina tankar till mikrofoner i allmänhet, och Radiomuseets samling i synnerhet.

Om vi går tillbaka långt i tiden, i antikens Grekland, ca år 50 f.Kr., fanns teatermasker med hornliknande munöppningar som akustiskt förstärkte rösten på skådespelarna i amfiteatrar, och de var visst tidiga trådlösa mikrofoner! Och de flesta av oss har använt eller varit med när någon annan använt en megafon, i sin enklaste form ett metallhorn. Sådana uppfanns på 1600-talet och vissa kunde projicera en persons röst på två och en halv kilometers avstånd. De används flitigt än idag, och visst kan betraktas som trådlösa mikrofoner.

Elektroniska mikrofoner behövdes för att telefonin skulle kunna införas. Emile Berliner uppfann den allra första mikrofonen i 1877, men den första användbara varianten uppfanns av Alexander Graham Bell, och det kom flera varianter den ena efter den andra därefter. Givetvis med en sladd för strömförsörjning.

Nuförtiden är det ju trådlösa elektroniska mikrofoner för hela slanten. I Hugo Hammars sal har vi två ”myggor” och två handmikrofoner, de senaste av väldigt modernt skick, som är flitigt använda.

På Radiomuseet har vi, enligt databasen, omkring 150 objekt som är mikrofoner, innehåller en mikrofon, eller tillhör en mikrofon, inklusive de tidigare nämnda moderna, som används på möten i Hugo Hammars sal. Den tidigaste mikrofon vi har tillverkades i början av 1900-talet, och det finns modeller från nästan alla årtionden efter det, ända upp till 1980-talet. Det finns ganska många i montrarna på museet, och ännu fler i våra förråd.

Här kommer ett litet urval från denna skattkammare, bara några smakprov.

RM06396

tillverkades vid 1900-talets början. Här ser vi ett headset till en gammal telefonväxel, troligtvis ganska likt de allra tidigaste elektroniska mikrofoner. Mikrofon och taltratt är monterad på en bröstplatta av aluminium. Hörtelefonen har en klämma av förnicklad plåt.

RM04829

från 1922. Ett fint exempel av en kolkornsmikrofon, i marmor från Kolmården, avsedd att anslutas till en yttre transformator och en strömkälla på 12 VDC i serie. Användes flitigt på Radiotjänst. En liknade finns ofta på bilder av Sven Jerring.

RM03694

är en bandmikrofon från 1930-talet, tillverkad någon gång mellan 1932 och 1944. Modellen RCA 44-A köptes in i relativt stora partier av Radiotjänst/Sveriges Radio, likaså uppföljaren 44B/BX och sedermera 77D/77DX. Detta exempel kan ha tillhört försvaret, att döma från färgen.

RM05542

Kristallmikrofonen var förr i tiden vanlig i enklare sammanhang. Den byggde på att membranet var mekaniskt kopplat till en kristall som avger en elektrisk spänning när den utsätts för tryck. Kristallmikrofoner var billiga och enkla med tämligen blygsam ljudkvalitet. Denna från 1955 tillverkades i Japan.

RM06786

Ibland tycker besökare att det borde finnas fler lite moderna utställningsobjekt på Radiomuseet. Sådana finns, om än i ringa antal. Denna mikrofon ” tillverkades på 1990-talet, och kan följaktligen knappast beskrivas som ett museiobjekt. Beskrivningen lyder: Dynamisk. Impedans 200 Ohm. Frekvensområde: 50-18000 Hz, Polar Pattern: Uni-Directional.
Det är väldigt intressant att bläddra i museets databaser och se vilken mängd av apparater vi har. I detta fall var det mikrofoner jag letade efter, men det finns så många typer av apparater, och vi brukar ha stor variation på exemplaren. En guldgruva som alla enkelt har tillgång till på www.radiomuseet.se. Gå gärna in på hemsidan och se vilka intressanta objekt vi har!
Där finns också ett bildspel som visar alla registrerade föremål.

Jeanette Nilsson