Innan radiosändningarna överfördes till FM-bandet var radiolyssnarna hänvisade till att lyssna på radio via sändare på mellanvåg och långvåg. Om man bodde på längre avstånd från dessa radiostationer kunde mottagningen variera kraftigt vid olika tidpunkter på dygnet och programmen var ofta störda av utländska radiostationer.
Sverige hade emellertid ett väl utbyggt telefonnät och telefonapparater i nästan alla bostäder. Televerket satsade därför på att även sända ut radioprogrammen via telefonledningarna inom områden med dålig mottagning. Detta gick till så att man anslöt telefonledningen till ett filter i bostaden som skilde telefonsamtalen och radioprogrammen åt. Abonnenten kunde sedan koppla antenn- och jordingångarna på sin radiomottagare till detta filter och få en stabil och bra radiomottagning hemma i sin bostad dygnet runt utan att detta störde telefonen.
På radiomottagaren ovan står skalans visare inställd på TRÅDRADIO på långvågsbandet. Där kunde man höra Riksprogrammet från Sveriges Radio, det program som idag kallas P1.
I Audionen 4/2018 fanns en bild från radiohytten på HMS Hugin, som Matts Brunnegård fotograferat. Eftersom jag gjorde lumpen som “gnist” på några av dessa fartyg i början av 1980-talet kan det vara läge att berätta mera om “Patrullbåt typ Hugin” i allmänhet, och radiohytten på HMS Hugin mera i detalj.
De sexton patrullbåtarna i serien beställdes under tidigt 1970-tal som en del av ett större motköpsavtal med Norge. De har gemensamma drag bland annat med norska kanonbåtstypen “Storm”, och byggdes främst i Bergen, men några också i Mandal. Det 36,6 meter långa och 6,3 meter breda skrovet tillverkades i tunn stålplåt, men med däckshus i glasfiberarmerad plast. Djupgåendet var 1,7 meter med ett deplacement på 150 ton. Besättningarna var från början på 20 personer varav 8 befäl. HMS Hugin levererades som första fartyg 1978 och det sextonde och sista, HMS Tirfing, år 1982.
Huvudmaskineriet bestod ursprungligen av två 20-cylindriga turbodieslar från tyska MTU, på 3500 hästkrafter vardera, vilka drev var sin propeller och gav patrullbåtarna en fart av dryga 30 knop. Motorerna var till största delen renoverade och modifierade motorer från skrotade svenska torpedbåtsklassen “Plejad”. Denna motortyp har en historia tillbaka till 1930-talet då den först konstruerades för att optimera både hög effekt och låg vikt, och motorn fanns bland annat i en 16-cylindrig variant på luftskeppet Hindenburg.
Termen “patrullbåt” är lite missvisande, eftersom fartygens huvuduppgift inte var spaning/övervakning utan ytattack, som en del av invasionsförsvaret under kalla kriget. Huvudbeväpning var sex stycken IR-målsökande sjömålsrobotar av typ Pingvin, i Sverige kallad Robot 12, som tillverkades av norska Kongsberg Våpenfabrikk, och hade cirka 25 km räckvidd. Dessutom fanns en 57 mm Boforskanon, och under 1980-talet tillkom antiubåtsgranatkastare typ ELMA. Om man tog iland robotar, kunde man i stället fylla halvdäck med minor eller sjunkbomber på minräls.
Den stora nyheten med patrullbåtarna var att strids- och eldledning var integrerad, och för första gången i svenska flottan helt digital. Systemet Arte 726 från Philips Elektronikindustrier innebar hög snabbhet, ökad precision och nya övningsmöjligheter. Till exempel möjlighet att tillverka mål som syns på radarskärmen men bara finns i datorminnet, och överföra dessa till andra fartygs stridsledning via radio. Självklart idag, men då ett “digitalt trolleri”. De nya möjligheterna till datakommunikation mellan olika marina enheter, gjorde att fartygsradar kunde slås av och möjliggöra ett dolt uppträdande, till exempel inför ett anfall. En av in-enheterna till Arte 726 var en passiv analysator av radarekon, PQ 858, som identifierade och larmade om hotfulla radarsignaturer upptäcktes. En annan var “pekpinnen”, ett plastpistol-liknande verktyg som signalmännen på bryggvingarna kunde rikta in mot ett upptäckt mål, vilket automatiskt blev till en digital målangivning i stridsledningssystemet.
Patrullbåtarna av Hugin-typ började tjänstgöra ungefär samtidigt som flottan fasade ut de ubåtsjagande fartygstyperna jagare och fregatter. Under samma tidsperiod började indikationer på främmande ubåtsverksamhet mot Sverige att öka, och visa ett mera försåtligt beteende än tidigare. Patrullbåtarna fick därför utgöra en väsentlig del av Sveriges fartygsburna ubåtsjaktförmåga under tidigt 1980-tal trots att fartygens möjlighet till sökning under vattenytan från början bara bestod av skrovfast modifierad fiskeutrustning, så kallad fiskeasdic, från norska Simrad. På nyhetsklipp från 1980-talets ubåtsjakter ser man, förutom de mera spektakulära helikoptrarna, ofta en eller flera patrullbåtar skymta förbi. Detta är ingen slump eftersom fartyg och helikoptrar samarbetar under jakten och uppdaterar varandra med olika typer av information, oftast via UK-radio.
Radiosambandet på patrullbåtarna bestod från början av telegrafi och fjärrskrift på kortvåg, samt telefoni och datasändning på UK. Marinens UK-station Ra 800, som finns hos Radiomuseet (RM03927) i magasin på Lillhagen , är en 10 W sändare samt mottagare för frekvenser mellan 100-160 MHz. Den introducerades i mitten av 1960-talet och fanns i ett antal på patrullbåtarna fram till 1990-talet. Ra 800 byttes då mot efterföljaren Ra 81 . Detta är samlingsbeteckning för tre olika VHF/UHF-tranceivers från Motorola (URC-200) som modifierats för svenska marinens behov, och sänder tal och data på frekvenser mellan 118-174 MHz, 225-400 MHz, och för Ra 813 också 30-90 MHz.
Radiohytten på HMS Hugin
I radiohytten på HMS Hugin
Under högtalarna överst till höger i radiohyttsracken finns en kommunikationsväxel, som gör det möjligt att koppla in önskad sambandsmateriel till olika platser i fartyget, till exempel stridsledningscentral (SLC), eller brygga. Under växeln sitter den bredbandiga 1980-tals scannern SX-200 tillverkad av japanska Nissan Denshi. Den klarar att scanna AM/FM på frekvensområden 26-88, 108-180 och 380-514 MHz.
Under scannern sitter två gamla trotjänare. Kortvågsmottagare CR302A från Standard Radio (SRT), som tillverkades mellan 1971-1986. Militär benämning “Trafikmottagare mt722”, och denna finns på Radiomuseet (RM06138) liggande i fönstret på militäravdelningen. Mottagaren täcker frekvenser upp till 30 MHz vilka ställs in med rattar i respektive dekadsteg, och frekvenssiffrorna visas med Nixie-rör.
Under 722:orna minns jag ett par manöverenheter och tumhjulsomkopplare till Ra 800. Nu finns det en kommunikationsdator med tangentbord och skärm finurligt infällbar i racken, på denna plats.
Överst i rackens vänstersida finns manöverenheten till Ra 8092, som är en all-mode kortvågs-tranceiver från 1980-talet, den har 250W uteffekt och täcker frekvenser upp till 30 MHz. Tranceivern heter Skanti TRP 8255 i det civila, och denna konstruktion såldes i mer än 14 000 exemplar, bland annat till flera NATO-länders mariner. I Sverige användes den förutom på patrullbåtar, även på t.ex Stridsbåt 90H. På HMS Hugin finns sändarens slutsteg i ett näraliggande apparatrum.
Under tranceivern finns ytterligare en liten kommunikationsväxel.
Med ytterligare ett steg neråt på rackens vänstersida ses återigen en gammal bekant, drivenheten till kortvågssändaren Ra 844, CTD 500 från SRT. Denna drivenhet är designmässigt lika mottagaren 722, och de har funnits ombord under fartygets hela aktiva tid från 1978 till 2001. Effektdelen av sändaren finns i samma näraliggande apparatrum som tranceivern, och har uteffekt i steg upp till 400 W. Ett enkelt sätt att se skillnad på mottagare och sändardrivenhet, är att mottagaren har en röd knapp för “Fine tune” i knappraden under dekadomkopplarna, och drivenheten har en blå knapp för sändaravstämning på ungefär samma plats. Automatavstämningens kontrollpanel finns omedelbart ovanför drivenheten, och har minskat betydligt i storlek sedan tidigt 1980-tal.
Den tunga fjärrskrivare som brukade knuffa mig i ryggen när fartyget slingrade sig i sjön under värnplikten, har numera ersatts av en alldeles vanlig, rejält fastklamrad, laserskrivare.
Den som har vägarna förbi Maritiman i Göteborg, kan besöka patrullbåten HMS Hugin. Invändig visning av fartyget sker som guidade turer. I Stockholmstrakten kan man besöka Veteranflottiljen på Gålö, som har vedettbåten HMS Jägaren i samlingen. Detta fartyg sjösattes som prototyp till patrullbåtarna 1972. På Gålö finns också ett radiomuseum med grön radio samt amatörstationen SK0MTB, vilka drivs av flottiljens amatörradioklubb Torpedbåtsgnistarna.
Torpedbåtsgnistarna, en del av Veteranflottiljen, som underhåller marin radioutrustning och driver ett radiomuseum med grön radio på Gålö samt amatörradiostationen SK0MTB.
Modellen BK-503 Mail-A-Voice från “The Brush Development Company”, representerar en helt annan inställning till problemet med lagring av information på ett magnetiskt medium. lnspelningsmaterialet i detta fall är i form av en 9-tumsskiva, och ljudspåret är en spiral som löper från en inre diameter på 5 tum till ytterkanten. lnspelningsspåret har en bredd på 0,014 tum, och spiralens tonhöjd är 0,025 tum. Trots detta nära avstånd kan ingen märkbar överhörning märkas. De pulverlackerade pappersskivoma kan vikas och skickas som ett vanligt brev Inga styrspår finns på de belagda skivorna.
Skivspelaren roterar 20 varv per minut, vilket resulterar i en total inspelningstid på drygt 3 minuter. Detta instrument förtjänar särskilt omnämnande eftersom det för närvarande representerar den mest enkla och i princip den billigaste mekaniska och elektriska konstruktionen för en magnetisk inspelare som har producerats kommersiellt. En enkel kristallhörlur används både som inspelningsmikrofon och som hörlur vid uppspelning
1996 visades filmen Juloratoriet på SVT. I den filmen finns en scen från ett växthus där trädgårdsmästare Fälldin, grundare av Sunne amatörradiosällskap sitter vid en radiostation.
Eftersom mitt minne var lite diffust om hur amatörradiostationen såg ut så lånade jag filmen på biblioteket och gjorde en skärmdump. Jag visade Lars Lindskog den och frågade om han sett denna apparat på museet någon gång. Han trodde inte att den någonsin funnits där.
Sven Persson, en av grundarna av museet, visste dock att den gjort det. Vid kontakt med filmens producent Anita Hallgren tipsade hon mig om att man haft en stillbildsfotograf från Kameraportage, Bror Augustsson, som kanske hade en stillbild av scenen ifråga. Det hade han och jag får lov att publicera den.
Fotograf/Copyright: Göteborgs stadsmuseum.
Det visade sig att Stadsmuseet har stationen magasinerad och Intendent Marie Nyberg har haft vänligheten att skicka mig ett par högupplösta bilder på apparaten, och tillåtelse att publicera dem i Audionen.
Som de flesta av er vet så har vi ju väldigt mycket apparater och dokument på museet och en dag när jag letade i våra skrymslen så hittade jag ett klipp från Göteborgsposten från den 10 mars 1994. Rubriken är: ”Tyskt brus i nya radiomuseet.”
Där på en bild sitter en annan av grundarna,Carl-Axel Wannerskog vid den utrustning som fanns med i filmen Juloratoriet!
Av en annan artikel framgår det att anläggningen ifråga fanns med vid flytten från industrimuseet i Gårda, men varför den nu finns i stadsmuseets lager istället för på museet är en gåta
Många byggde själva
År 1923 visades det senaste i radions utveckling under Göteborgsutställningen. Den expon lockade många att bygga egna radiostationer och mottagare. En av dem var Ture Norrman som år 1927 byggde en för den tiden oerhört komplicerad amatörradiostation. Hans apparat fanns komplett på radiomuseet.
-Man kan med fog påstå att det var radioamatörerna som öppnade kortvågsbandet, menar Carl Axel Wannerskog medan han automatiskt slår meddelanden på Norrmans telegrafnyckel.
Trots att han kan prata med hela världen föredrar Carl-Axel att telegrafera på sin egen apparat från sjuttiotalet. Han har kvar fingertoppskänslan. (Carl-Axel Wannerskog avled 2013)
